Motionen delad mellan flera utskott
Under senare år har politiker i stat, kommuner och landsting försökt införa moment av konkurrens i den offentliga verksamheten. Verksamheter som tidigare bedrevs i enhetlig förvaltningsform har konkurrensutsatts i beställar- utförarsystem. I andra fall har extern upphandling skett, varvid tidigare kommunala förvaltningsverksamheter inte sällan överförts till självständiga kommunala bolag som konkurrerar med privata företag om offentliga entreprenader och som ofta även konkurrerar på den allmänna marknaden. Genom att förutsättningarna för dessa skattefinansierade aktörer, både på den offentliga och på den allmänna marknaden, skiljer sig i väsentligt hänseende från motsvarande privata producenter uppstår risk för att konkurrensen snedvrids till de offentliga producenternas fördel och att ändamålet med de politiskt beslutade konkurrensprogrammen motverkas.
Konkurrenskommissionen och dess roll
Den 1 januari 1994 sammankallades på initiativ av Föreningen Den Nya Välfärden en privat kommission av experter för att bevaka och uppmärksamma dessa frågor. Konkurrenskommissionens ändamål är att aktivt motverka sådan konkurrensbegränsning som ligger i bristande likhet i villkoren för offentliga och privata entreprenörer på marknaden och som skadar medborgarna i deras egenskap av skattebetalare och konsumenter. Kommissionen skall uppmärksamma och motverka fall där offentliga organ genom överträdelse av lag eller förordning, genom skattesubventioner eller genom att sammanblanda myndighetsutövning med service snedvrider konkurrensen.
Konkurrenskommissionens uppgifter är:
- att undersöka anmälda eller på annat sätt uppmärksammade fall, låta berörda parter yttra sig och bedöma huruvida fallen strider mot lag eller förordning eller i övrigt mot de principer om vilka kommissionen skall värna,
- att informera medierna om fall som bryter mot dessa principer,
- att ge publicitet åt bedömda fall genom annonsering i rikspress samt att överlämna dessa fall till Konkurrensverket, Nämnden för offentlig upphandling (NOU) eller annan myndighet för kännedom eller åtgärd, samt
- att ge råd åt medborgare och företag som anser sig utsatta för offentlig kränkning av konkurrensneutraliteten.
Som ordförande i Konkurrenskommissionen har fungerat förre generaldirektören och chefen för RRV G. Rune Berggren. Övriga i kommissionen har varit vice ordföranden i SAF:s småföretagsberedning Sune Ehring, ordföranden i Föreningen Den Nya Välfärden Patrik Engellau, förre stadsjuristen i Stockholm Inger Ridderstrand-Linderoth, riksdagsmannen, chefsåklagaren i Kristianstad Bengt Harding Olson samt Monica Werenfels Röttorp, SAF.
Till Konkurrenskommissionen har under verksamhetsåret varit knuten en handläggande jurist som har ställts till kommissionens förfogande av Föreningen Den Nya Välfärden och stiftelsen Medborgarnas Offentliga Utredningar (MOU). Kommissionens kontakter med massmedierna har handlagts av föreningens och stiftelsens informationschef.
Innan ett ärende tas upp av Konkurrenskommissionen underkastas det en preliminär bedömning om saken är en angelägenhet för kommissionen att granska. Om så bedöms vara fallet och de underliggande sakförhållandena på ett rimligt sätt går att klargöra utreder kommissionens handläggare frågan. Utredningen sammanfattas i en preliminär promemoria som för kännedom och eventuellt yttrande tillställs det offentliga organ som beslutat i ärendet. En slutlig promemoria med en sammanfattning av inkomna yttranden upprättas därefter och överlämnas till Konkurrenskommissionen för bedömning.
Anmälan till Konkurrenskommissionen sker kostnadsfritt, och den som anmäler får vara anonym. Uppgifter om vem eller vilka som anmält ärenden för granskning eller på annat sätt lämnat information omfattas av total sekretess under kommissionens vidare hantering av ärendet.
Allt som anmäls eller på annat sätt kommer till Konkurrenskommissionens kännedom underkastas en självständig och förutsättningslös granskning av kommissionen som ensam svarar för resultatet av sin granskning och sina slutsatser. Kommissionen agerar vid sin granskning inte som ombud för någon part.
Konkurrenskommissionens bedömningar överlämnas till berört offentligt organ samt för kännedom till Konkurrensverket och, i förekommande fall, till Nämnden för offentlig upphandling (NOU), Svenska Kommunförbundet samt Landstingsförbundet. Bedömningarna tillställs även massmedierna. I ärenden av principiell vikt har det förekommit att kommissionens handläggare biträtt anmälaren eller annan intressent för att få frågan rättsligt prövad eller att kommissionären i eget namn anmält en fråga till Konkurrensverket eller annat tillsynsorgan för granskning.
Verksamhetens omfattning
Sedan starten år 1994 har kommissionen mottagit 181 stycken diarieförda anmälningar från enskilda och företag som ansett sig utsatta för offentlig kränkning av konkurrensneutraliteten eller av andra orsaker velat uppmärksamma sådana kränkningar. Därutöver har kommissionen på eget initiativ tagit upp 14 fall för granskning. Av de i kommissionen anhängiggjorda ärendena har 83 stycken lett till slutlig bedömning.
De ärenden Konkurrenskommissionen har utrett och bedömt har gällt konkurrenssnedvridning genom åsidosättanden av reglerna för offentlig upphandling eller genom överträdelser av den kommunala kompetensen eller på annat sätt.
I gruppen av ärenden rörande konkurrenssnedvridning genom åsidosätt- anden av reglerna för offentlig upphandling har Konkurrenskommissionen avgjort 58 ärenden. Av dessa har 55 lett till kritik av den inblandade myndigheten. I 3 fall har det till kommissionen inkomna yttrandet lett till att kommissionen lagt ärendet till handlingarna.
I gruppen av ärenden rörande konkurrenssnedvridning genom överträd- elser av den egna kompetensen har Konkurrenskommissionen avgjort 16 ärenden. Av dessa har 15 lett till kritik av den inblandade myndigheten. I ett fall har det till kommissionen inkomna yttrandet lett till att kommissionen lagt ärendet till handlingarna.
I gruppen ärenden rörande konkurrenssnedvridning på annat sätt har Konkurrenskommissionen avgjort 9 ärenden. Av dessa har 6 lett till kritik av den inblandade myndigheten. I tre fall har det till kommissionen inkomna yttrandet lett till att kommissionen lagt ärendet till handlingarna.
Viktiga erfarenheter
Konkurrenskommissionens erfarenheter av de konkurrenssnedvridande beteenden som förekommer inom den offentliga sektorn i korthet kan sammanfattas i tre huvudgrupper:
1. Åsidosättanden av reglerna om offentlig upphandling. Denna grupp utgör den största delen av de av kommissionen granskade fallen.
2. Överträdelser av förbud i lag att engagera sig i viss verksamhet. Denna grupp utgör ungefär en femtedel av ärendena.
3. Övriga ärenden där olika former av subventioner snedvrider förutsättningarna för en väl fungerande konkurrens på den allmänna marknaden.
Åsidosättanden av reglerna om offentlig upphandling
Orsakerna till att bestämmelserna för offentlig upphandling åsidosätts varierar från fall till fall. Icke sällan är förklaringen okunnighet om gällande bestämmelser.
Mot bakgrund av att upphandlingslagen nu har varit i kraft i över två och ett halvt år framstår argumentet att myndigheterna ännu inte har hunnit vänja sig vid den nya lagstiftningen inte längre som övertygande, särskilt i beaktande av att liknande regelsystem för att garantera affärsmässighet och opartiskhet vid handhavandet av allmänna medel även fanns tidigare både för den statliga och kommunala sektorn. De nya bestämmelserna om upphand- ling, framförallt reglerna för den vanligast förekommande formen för upp- handling där värdet understiger de s.k. tröskelvärdena, utgör i princip en upprepning av tidigare sedan länge etablerade regler.
En förklaring till att offentliga aktörer visar bristande respekt för gällande lagar och förordningar och överträder dem kan vara att reglerna inte är effektivt sanktionerade. Som exempel har upphandlingslagen två olika system för sanktioner. Dels kan domstol under pågående upphandling föreskriva att upphandlingen skall göras om eller att upphandlingsbeslut inte får fattas förrän rättelse i visst avseende har skett, dels kan en förfördelad part i ett avgjort upphandlingsärende tilldömas skadestånd efter domstolsprövning. Konkurrenskommissionens erfarenhet är att dessa sanktioner inte fungerar tillfredsställande. Initiativet till att en överträdelse beivras vilar för närvarande på att en leverantör väcker talan om överprövning eller skadestånd. Eftersom leverantörerna av affärsmässiga skäl är rädda för att stöta sig med de offentliga upphandlarna är de ofta ytterst ovilliga att föra processer om överprövning eller skadestånd. Klara överträdelser blir på denna grund därför icke sällan opåtalade. En annan grund är de bevissvårigheter som i praktiken föreligger för leverantörerna för att vinna framgång vid vissa mål om klara överträdelser. Om t.ex. en upphandlande enhet i strid mot lagens bestämmelser har beslutat att direktupphandla varor eller tjänster från en viss leverantör utan föregående infordran av anbud i konkurrens på den allmänna marknaden måste den leverantör som vill påtala överträdelsen antingen föra ett hypotetiskt resonemang i ett skadeståndsmål och därvid göra gällande att leverantören, för den händelse upphandlingen hade annonserats eller på annat sätts gjorts tillgänglig enligt lagens regler, hade lämnat ett anbud som vid den senare anbudsprövningen hade antagits. Om leverantören får information om direktupphandlingen innan denna har avslutats, vilket naturligtvis inte ofta är fallet, kan han även begära överprövning i allmän förvaltningsdomstol. Länsrätten i Södermanland har emellertid nyligen avvisat en sådan talan på den grunden att upphandlingen inte var påbörjad, vilket den enligt domstolens resonemang inte kan bli förrän i samband med upphandlingsbeslutet. Saken kommer därmed inte att kunna bli föremål för överprövning i domstol, och direktupphandlingar som strider mot lagens bestämmelser blir i praktiken osanktionerade.
I några av Konkurrenskommissionens tidigare granskade fall har det förekommit att den upphandlande enheten har kringgått överprövning av pågående upphandling genom att forcera fram upphandlingsbeslutet innan domstol hunnit avsluta prövningen eller genom att genomföra vissa skenförändringar i upphandlingsförutsättningarna.
Exempel på hur lagens sanktioner kan uppfattats bland kommunerna är uttalanden från ledande företrädande för en mellansvensk kommun. Ett kommunalt beslut i strid mot lagen om offentlig upphandling försvarades av kommunens ekonomichef med att "ibland får man tänja på gränserna". Kommunens chefsjurist angav inför beslutet för politikerna, att beslutet innebar en lagöverträdelse men påpekade samtidigt att den aktuella typen av överträdelse sällan beivrades.
Överträdelser av förbud i lag att engagera sig i viss verksamhet
Ett viktigt område för Konkurrenskommissonens granskningsverksamhet har varit konkurrenssnedvridning genom att myndigheter överträtt de begränsningar som gäller för myndigheternas engagemang. Inom den statliga sektorn framgår begränsningarna i regler av myndighetens instruktion och regeringens regleringsbrev. Kommunernas handlingsmöjligheter begränsas genom kommunallagens regler om den kommunala kompetensen.
Konkurrenskommissionen har såväl under det senaste verksamhetsåret som under tidigare verksamhetsår funnit åtskilliga fall där myndighetens egen kompetens har överträtts, dels genom att myndigheten låtit den egna verksamheten expandera till näringslivssektorer som hävdas av det privata näringslivet, dels genom att riktade subventioner till privata näringsidkare snedvridit konkurrensen för det övriga näringslivet. I flera fall har verksamheten senare förklaras olaglig efter prövning av domstol.
Ett stort problem vid myndigheters överträdelser av den kommunala kompetensen är att sanktioner saknas. Trots domstolsavgöranden där viss verksamhet förklarats olaglig har verksamheten fortsatt som tidigare. Några effektiva möjligheter att garantera efterlevnaden av domstolarnas beslut finns för närvarande inte.
Ett annat problem gäller själva möjligheten till överklagande. Inom kommunerna fattas normalt beslut om den löpande verksamheten på tjänstemannanivå. Sådana s.k. delegationsbeslut skall anmälas för ansvarig kommunal nämnd. När anmälan har skett och protokollet justerats har kommunmedlem enbart tre veckor på sig att få kännedom om, utreda och överklaga beslutet. Men långt ifrån alla delegationsbeslut anmäls i föreskriven ordning. Domstolarna finner sig i dessa fall förhindrade att pröva verksamhetens laglighet. Dessutom protokollförs anmälningsärendena ofta så kortfattat att det i praktiken är omöjligt att bilda sig en uppfattning om vad som avses med beslutet. Enligt Konkurrenskommissionens erfarenhet finns det kommuner som har satt i system att genomdriva tveksamma beslut enligt denna metod.
En klar tendens är att allt mer kommunal verksamhet flyttas över till kommunala bolag. Kommunala beslut som fattas i bolag kan inte överklagas och tolkning av vad bolaget får göra enligt bolagsordningen görs av bolagets styrelse som ofta består av kommunala förtroendemän eller tjänstemän.
Subventioner som snedvrider konkurrensen
Den tredje gruppen av ärenden som Konkurrenskommissionen har granskat är övriga fall där subventioner snedvridit konkurrensen genom oönskade bieffekter av offentliga stödåtgärder eller oetiskt beteende inom vad som formellt måste betraktas som lagligt. Sålunda tidigare har konkurrensen snedvridits t.ex. genom bidrag i strid mot bestämmelserna om beredskapsmedel eller genom kommunala bidrag till föreningar och klubbar som har konkurrerat på den allmänna marknaden. Kommunala bad, som har försetts med solarier, styrketräningshallar och annan friskvårdsutrustning och konkurrerat på den allmänna marknaden för friskvård, har medfört att konkurrensen har snedvridits.
Uppenbara förändringsbehov
På grund av erfarenheterna av kommissionens verksamhet borde göras förändringar framför allt enligt följande.
Konkurrenslagen bör ändras så, att den blir fullt tillämplig på all kommunal och statlig verksamhet som inte utgör myndighetsutövning, och Konkurrensverket bör ha kompetens att ingripa med förbud för all offentlig verksamhet som hindrar eller motverkar konkurrensen. Ökade insatser måste göras för att följa upp offentliga organs tillämpning av upphandlingsreglerna. För närvarande råder på många håll rent godtycke vid offentliga upphandlingar. Sanktionerna vid bl.a. lagstridiga direktupphandlingar bör ses över. Kommunallagen bör ändras så att klara gränser och sanktioner ges för kommunernas och landstingens handlingsmöjligheter. Särskilt gäller det kommunernas möjligheter att bedriva verksamhet i konkurrens med det privata näringslivet. Gällande förbud mot spekulativ verksamhet överträds i stor omfattning och måste därför få en klarare och effektivare utformning. Möjligheter måste skapas att stoppa kommunal verksamhet som inte är kompetensenlig.
Det senaste årets granskningar har enligt kommissionens bedömning skärpt kraven på att förändringar på dessa punkter kommer till stånd.
Sammanfattande motionsförslag
Nu gällande nationella regelsystem är uppenbarligen behäftade med allvarliga brister som visar sig särskilt på kommunal nivå.
Vad först gäller konkurrenslagstiftningen bör konkurrenslagen göras tillämplig på all statlig och kommunal verksamhet som inte är myndighetsutövning. Samtidigt bör Konkurrensverkets kompetens utvidgas till att omfatta förbud för all sådan offentlig verksamhet som hindrar eller motverkar konkurrensen.
Vad sedan avser kommunallagen bör förtydligande ske för att åstadkomma en effektivare begränsning av den kommunala kompetensen.
Vad vidare gäller upphandlingslagstiftningen måste den självklara utgångspunkten vara att för offentliga förvaltningar ska gälla en i princip obligatorisk upphandlingsskyldighet. En sådan ordning skulle förstärka upphandlingssystemets fördelar och samtidigt eliminera ett antal tillämpningsproblem. En särskild modell presenterades 1992 (Ds 1992:121) men genomfördes inte eftersom man ville avvakta utfallet av ett frivilligt system. Med hänvisning till de problem som därefter visat sig är det dags att nu inom klart avgränsade områden införa den obligatoriska modellen oavsett om det gäller externa eller interna anbud.
Det torde dock vara nödvändigt att från huvudregeln tillåta vissa undantag genom s.k. direktupphandling, alltså upphandling utan föregående anbud. Erfarenhetsmässigt är dock sådan upphandling förknippad med vissa risker. Förvaltningstjänstemännen visar sig ha en tendens att tänja ut "fri-zonen" så att i vissa fall rent kringgående av lag föreligger och man gör undantagen till huvudregel. Därför måste direktupphandlingens begränsningar angivas tydligare i lagen. För all upphandling gäller att beslutet måste styras av affärsmässighet där prisfrågan är ett viktigt moment. I lagtexten bör betonas att detta generella krav alltid gäller även vid direktupphandling. Det beslut som sedan fattas i upphandlingsärendet bör även motiveras. Vidare måste beslutet resultera i ett formellt upphandlings"avtal", även om det gäller antagandet av ett internt egenregierbjudande.
Dessutom är det viktigt med offentlighet i upphandlingsärendet när beslutet är fattat. Då måste det föreligga rätt till information om samtliga anbudsgivare med angivande av resp. anbudspris och motiven för upphandlingsbeslutet. Kontroll i efterhand omöjliggörs om det saknas anteckningar och underlag beträffande den aktuella upphandlingen. Sådant material måste finnas och ska vara offentligt och på begäran skyndsamt tillhandahållas.
Ett effektivt upphandlingssystem är särskilt angeläget för småföretagare och inte minst för det lokala näringslivet. Politiker talar visserligen ofta varmt för småföretagen men är i verkligheten inte lika ofta beredda att medverka till att anbud läggs ut. Detta gäller särskilt på den kommunala sektorn. Upphandling i konkurrens är dock inte bara en fråga som rör stat/kommun och näringsliv utan ytterst är det skattebetalarnas pengar det handlar om.
En särskild fråga gäller betydelsen av internationell rättslig harmoni som är viktig även på upphandlingsområdet och då helst global men i vart fall inom EU. Beklagligtvis föreligger rättslig disharmoni mellan å ena sidan den svenska upphandlingslagen som omfattar både varor och tjänster samt å den andra sidan EU:s upphandlingsdirektiv främst tjänstedirektivet. Det är nu hög tid att åtgärda den uppenbara diskrepans som föreligger mellan EU:s upphandlingsdirektiv och den svenska upphandlingslagen. Denna fråga tas upp i en särskild motion.
Avslutningsvis bör betonas att det givetvis ligger i alla medborgares intresse att skattepengar inte förslösas genom kostsam konkurrenssned- vridning på allmänna marknaden när varje krona så väl behövs inom välfärden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrenslagens tillämplighet på all statlig och kommunal verksamhet,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Konkurrensverkets kompetens innefattande förbud för all offentlig verksamhet som hindrar eller motverkar konkurrensen,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunallagens förtydligande för att åstadkomma en effektivare gränsdragning av den kommunala kompetensen,2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatorisk upphandling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tydligare begränsningar för direktupphandling,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om klarare krav på affärsmässighet vid direktupphandling,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vidgad offentlighet beträffande upphandlingsbeslut.
Stockholm den 27 september 1996
Bengt Harding Olson (fp)
1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till NU.
2 Yrkande 3 hänvisat till KU.