I kölvattnet av spekulationsekonomi och bankkris kan man
fråga sig vem eller vilka som bär ansvaret för den
vansinneskarusell som pågick under 1980-talet och som
utmynnade i bankkrisen. Man kan också fundera över vad
detta ansvar innebär - eller borde innebära.
Bestämmelser om ansvar för styrelseledamöter och VD i en bank återfinns
i bankrörelselagen. Där står att skadestånd bara kan komma ifråga om
personer uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar banken. Oaktsamheten skall
dessutom vara relativt framträdande för att bli ansvarsgrundande. Dessutom
krävs att det skall finnas ett orsakssammanhang (kausalitet) mellan vållande
och skadan, denna kausalitet skall vidare vara adekvat, dvs det måste
föreligga ett klart samband.
Det är idag mycket svårt att få ett skadestånd utdömt med de rigorösa
regler som är gällande. Det är nödvändigt att göra vissa ändringar -
framförallt i banklagstiftningen - för att kunna komma till rätta med dessa
problem.
Preskriptionstiden för talan mot VD eller styrelseledamot i en bank måste
förlängas. Idag är talefristen ett år efter det att årsredovisningen och
revisionsberättelsen lagts fram på bolagsstämman. Endast om beslutet på
bolagsstämman inte har grundats på riktiga uppgifter kan denna tid förlängas
till tre år. Även detta är egentligen en alltför kort tid med tanke på alla
erfarenheter vi nu har om vad som hänt i bankvärlden.
Det handlar om mycket komplicerade och svårutredda förhållanden. När
det gäller banksvindleri handlar det om utredningar som kan ta mycket lång
tid, dessutom kan det vara mycket svårt att fastställa när ett brott begicks.
Därför måste det övervägas att, i stället för att utgå inifrån när brottet
begicks, införa en regel som innebär att man skall utgå ifrån den tidpunkt när
brottet blev känt eller upptäckt. Exempel på sådana regler finns redan i andra
länder.
Bankernas ansvar gentemot kunderna - dvs spararna och låntagarna -
måste också stärkas. Om så var fallet skulle bankerna med all sannolikhet
vara mer omsorgsfulla vid utlåning av pengar. Det bör också övervägas att ge
konsumentombudsmannen bättre befogenheter när det gäller förhållandet
mellan bankerna och deras kunder.
Inom viss lagstiftning - t ex inom arbetsrätten och då närmare bestämt
föreningsrätten - tillämpas vad man brukar kalla omvänd bevisbörda. Med
detta menar man att den som påstår att ett visst brott mot en bestämmelse
eller regel har skett inte har hela bevisbördan för sitt påstående, utan att det
räcker med sannolika skäl. Sedan ligger det på den andra parten att bevisa att
det t ex inte föreligger någon olaglighet.
En omvänd bevisbörda skulle betyda att banken har att bevisa att den inte
förfarit vårdlöst. En ordning med omvänd bevisbörda skulle underlätta
beivrandet av den brottslighet det är frågan om i dessa fall.
Som exempel har Finland och Danmark mer långtgående lagstiftning inom
detta område än vad vi i Sverige har. Medan bankdirektörerna i Sverige har
fått ordentliga fallskärmar har man t ex i Finland utdömt stora skadestånd för
samma slags misskötsel av jobbet som bankdirektör. I ett fall dömdes en
bankdirektör att betala ett skadestånd på mer än 40 miljoner kronor. Även i
Danmark finns mer långtgående lagstiftning. I Danmark har man ett brott
som kallas oförsvarlig långivning. Om vi i Sverige hade haft en sådan
lagstiftning skulle möjligheterna att komma till rätta med ansvaret för
banksvindlerierna varit mycket bättre.
Resultatet av den tidigare regeringens initiativ Råsop som tillsattes vid
årsskiftet 1992/93 har hittills endast blivit instämda mål till domstol med en
dom i första instans. Med större resurser till denna grupp hade resultatet
kunnat vara mycket bättre. Det har satsats för lite och alltför sent på
utredningsresurser kring bankskandalerna.
Det är nödvändigt att t ex ge bättre resurser till, och förbättra samarbetet
mellan olika myndigheter som polis, skattemyndigheter, kronofogdar m fl.
Det skulle vara ett mycket stort steg framåt.
Advokaters och revisorers roll i den här verksamheten har kommit i
skymundan och diskuterats alldeles för litet. Det hade inte varit möjligt att
genomföra den kvalificerade ekonomiska brottslighet som avslöjades i
samband med bankernas mångmiljardförluster utan hjälp av bl a skickliga
advokater och revisorer. T ex så uppges av åklagare att en advokat skall ha
tjänat mer än 5 miljoner kronor på att genomföra ett 100-tal skalbolags-
affärer i Västsverige. Bättre kontroll av advokaterna är därför ett oavvisligt
krav.
En annan synnerligen angelägen fråga är en lagstiftning som omöjliggör de
skalbolagsbedrägerier som näst bankfalissemangen orsakat samhället de
största förlusterna. Här är snara lagstiftningsåtgärder nödvändiga.
Angelägnare än inrättande av en ekobrottsmyndighet.
Affärsmoralen på 1980- och 90-talet visar en skrämmande bild av non-
chalans, lättsinne, vänskapskorruption och bristande ansvar för
säkerhetsrutiner i några av Sveriges största banker. Om inte dessa aktörer
avkrävs ett ansvar finns det uppenbara risker för att vi hamnar i en situation
där allmänheten inte längre respekterar rättsväsendet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att stärka banklagstiftningen.