Alltsedan Svenska elektrikerförbundet 1982 för sina
medlemmars räkning träffade avtal med Folksam om
kollektiv hemförsäkring med obligatorisk anslutning har
frågan om sådana försäkringar varit föremål för stark kritik.
Denna kritik ledde efter hand till avtal om reservationsrätt
och slutligen lagstiftning om att gruppsakförsäkring skulle
tillåtas om den enskilde gruppmedlemmen hade rätt att
reservera sig, s.k. negativ avtalsbindning.
Frågan har återigen aktualiserats genom det ramavtal som tecknats mellan
LO och Folksam som ger de olika LO-förbunden möjlighet att teckna
kollektiva hemförsäkringar som omfattar samtliga medlemmar. Premien
inbakas i medlemsavgiften till den fackliga organisationen, vilket leder till
att
medlemsavgifterna måste höjas. Eftersom medlemsavgifterna utgår som en
procentsats på lönen, innebär detta att också försäkringspremierna blir
relaterade till den försäkrades lön och inte den risk som försäkringen är
avsedd att täcka.
Den enskilde fackföreningsmedlemmen har lagstadgad rätt att reservera sig
mot försäkringen och därmed slippa att omfattas av den. Däremot kan
medlemmen inte räkna med att få en lägre medlemsavgift utan tvingas
fortsätta att betala premien för en försäkring som han eller hon inte vill ha.
Under kort tid har ett mycket stort antal LO-förbund tecknat sådana
försäkringar för sina medlemmar.
Protesterna är många och starka. Enskilda fackföreningsmedlemmar och
grupper av medlemmar har sett sig föranledda att lämna eller överväga att
lämna sin fackliga organisation på grund av detta fackliga övergrepp på deras
privatliv och privata ekonomi.
Att det finns fog för att tala om övergrepp framgår av de reaktioner från
medlemmar i olika förbund som rapporterats allteftersom frågan aktualiserats.
Ett talande exempel är Kommunalarbetarförbundet som vid 1996 års
kongress fattade majoritetsbeslut om obligatorisk hemförsäkring hos Folksam
för sina 660.000 medlemmar. En medlemsundersökning dessförinnan visade
att endast 32 % hade tackat ja till försäkringen, medan 61 % hade sagt nej
och sju % inte visste. 95 % av medlemmarna i Lundaregionen hade sagt nej. I
Jämtland hade 1.305 medlemmar tackat nej, 90 ja och fyra visste inte. Från
Östergötland rapporterades att protesterna hade haglat in på fackexpeditionen.
Allt enligt LO-tidningen 18/19 1996.
Den form för de kollektiva hemförsäkringarna som LO och Folksam har
valt kan inte uppfattas som någonting annat än ett uppenbart kringgående av
den lagstadgade reservationsrätten. Även om lagen inte uttryckligen stadgar
att den som reserverar sig mot en gruppsakförsäkring inte heller skall erlägga
premie för den oönskade försäkringen, måste det rimligen ha varit
lagstiftarens avsikt att premie inte skulle kunna påtvingas någon. Enbart detta
borde föranleda riksdagen att ingripa.
Den enskildes situation är betänklig också av det skälet att en betydande
risk för att ett hushåll dubbelförsäkras, eller till och med trippelförsäkras
föreligger. För att försöka hindra detta sker nu någon form av kontroll av
vilka som är försäkrade i Folksam, vilket naturligtvis innebär en unik insyn i
de berörda hushållens förhållanden. Medlemmarna i berörda LO-förbund
uppmanas också att säga upp försäkringar i andra bolag än Folksam. Trots
dessa ingrepp i enskilda individers privatliv och konkurrensförhållandena på
försäkringsmarknaden föreligger en avsevärd risk för dubbelförsäkringar. Det
är ju inte enbart LO-förbund som tecknar den här typen av försäkringar.
Frågan är av ett betydande allmänt intresse också av andra skäl.
När kollektiva försäkringar får den omfattning som det här är fråga om -
det handlar om 1,5-2 miljoner medlemmar enbart i LO - har upphandlings-
förfarandet stor betydelse för konkurrenssituationen på hela försäkrings-
marknaden. Det är därför oroande att någon upphandling över huvud taget
inte brukar tillämpas inför denna typ av avtal.
Det finns anledning att erinra om Näringsfrihetsombudsmannens yttrande
över Försäkringsverksamhetskommitténs delbetänkande 1985. NO hade
redan tidigare ställt upp två förutsättningar för att acceptera gruppsak-
försäkringar:
att förekommande arrangemang måste stå i överensstämmelse med
skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen
att organisationerna (försäkringstagarna) genom upphandling söker uppnå
de bästa villkor som marknaden kan erbjuda.
Trots en betydande tveksamhet om huruvida reservationsrätten medförde
en verklig valfrihet för medlemmarna, godtog NO den gången gruppsak-
försäkringar med reservationsrätt. En ovillkorlig förutsättning var emellertid
ett regelrätt upphandlingsförfarande som innebär konkurrens mellan
försäkringsbolagen på lika villkor. På så sätt skulle allvarliga strukturella
effekter kunna motverkas.
NO framhöll vidare att garantier måste skapas för att den som reserverar
sig inte heller belastas av kostnader för gruppförsäkringen. Några undantag
från denna princip borde inte kunna göras. Även där försäkringskostnaderna
bestrids ur t.ex. fonderade medel ansåg NO att medlem som inte ansluter sig
borde kompenseras.
Konsumentverket fann att den negativa avtalsbindningen inte kunde godtas,
främst med anledning av risken för dubbelförsäkring. Detta ledde till en
överenskommelse mellan Konsumentverket och Folksam om att marknads-
föringen av kollektiv hemförsäkring genom negativ avtalsbindning inte skall
förekomma.
Dåvarande konsumentombudsmannen Laila Freivalds uttalade då sin
tillfredsställelse med överenskommelsen: "Vi anser att den anslutningsmetod
Folksam använt sig av inte är tillåten från ett företag gentemot en enskild
konsument, och vi är glada över att de upphör med den metoden. Däremot
kan vi inte lägga oss i hur de enskilda förbunden går till väga med
försäkringen." (Pressmeddelande 1986-12-18)
Därmed pekade dåvarande KO på det anmärkningsvärda förhållandet att
det som är förbjudet för ett företag är tillåtet för en facklig organisation.
Det
skydd som konkurrens- och konsumentlagstiftningen ger medborgaren som
konsument gäller inte för samma medborgare som fackföreningsmedlem.
Som konsument kan medborgaren vända sig till NO eller KO för att få en
juridisk prövning av förhållanden som han eller hon finner oriktiga eller orätt-
färdiga. Samma rätt föreligger inte för medborgaren som fackförenings-
medlem.
I samband med ett beslut 1986 utgick regeringen ifrån att berörda
myndigheter skulle bevaka utvecklingen i konkurrenshänseende på
försäkringsmarknaden och vid behov vidta de åtgärder som befanns lämpliga.
Med anledning härav föreskrev dåvarande försäkringsinspektionen i samråd
med NO försäkringsbolagen att underrätta inspektionen huruvida något
upphandlingsförfarande - såvitt försäkringsbolagen kände till - förekommit.
Eftersom de fackliga organisationerna inte ansågs kunna betraktas som
näringsidkare i konkurrenslagens mening, var NO förhindrad att ålägga dem
att lämna erforderliga uppgifter. I stället gick NO ut med en enkätförfrågan
till ett antal fackliga organisationer.
I skrivelse 1987:195 till Finansdepartementet anmäler NO att det föreligger
svårigheter att följa utvecklingen på denna marknad i enlighet med
regeringens beslut. Såvitt NO då hade kunnat utröna hade något
upphandlingsförfarande dittills inte tillämpats. De fackliga organisationernas
samarbetsvilja kan illustreras med följande citat ur skrivelse från Svenska
Metallindustriarbetareförbundet "... vänder vi oss bestämt emot alla försök att
enbart kartlägga de bakomliggande skälen till vår organisations
affärsförhållande med Folksam".
Dessa förhållanden har varit rådande alltsedan dess.
1993 utarbetades inom Justitiedepartementet ett förslag till ny
försäkringsavtalslag (Ds 1993:39). I betänkandet (s. 192) föreslås bland annat
att det skall krävas anmälan från den enskilde för att denne i egenskap av
anställd eller konsument skall anses ansluten till en gruppskadeförsäkring.
I anslutning till förslaget om den nya konkurrenslagen uttalade regeringen
(prop. 1992/93:56 s. 54) att omfattningen av uppgiftsskyldigheten utanför
konkurrenslagens tillämpningsområde skulle övervägas ytterligare. En över-
syn påbörjades också inom Näringsdepartementet.
Efter regeringsskiftet 1994 har all verksamhet på detta område avstannat.
Propositioner som aviserades redan 1995 har ännu inte förelagts riksdagen.
Utvecklingen ifråga om kollektiva gruppsakförsäkringar i form av
obligatoriska medlemsförsäkringar i fackliga organisationer visar att det finns
ett starkt behov av lagstiftning i syfte att dels skydda de berörda individerna,
dels förhindra att det uppstår en monopolliknande situation på
försäkringsmarknaden.
Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kollektiv
sakförsäkring endast får tecknas med den individuelle försäkringstagarens
aktiva samtycke i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det inte skall
vara tillåtet att direkt eller indirekt ta ut avgifter eller kostnader för
kollektiva
sakförsäkringar från personer som inte aktivt anslutit sig till försäkringen i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kollektiv
sakförsäkring skall upphandlas i fri konkurrens på lika villkor i enlighet med
vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att avtal om
kollektiv sakförsäkring inte får gälla för längre tid än tre år, varefter ny
upphandling skall ske i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om utvidgning av
konkurrens- och marknadslagstiftningen i syfte att säkerställa att avtal om
kollektiva sakförsäkringar inte kan undandras konsumentskyddet och skyddet
mot oskälig konkurrens i enlighet med vad som anförts i motionen.