Motionen delad mellan flera utskott
Sammanfattning
I denna motion lägger vi fram förslag som stärker det lokala självstyret och vitaliserar demokratin, samtidigt som vi föreslår att kommunerna och landstingen ges möjligheter att bidra till balans i de offentliga finanserna. Det underlättas genom den av oss föreslagna avregleringen och konkurrensutsättning av verksamheten. Det är angeläget att kommunerna kan koncentrera sig på sina huvuduppgifter. Därför bör en översyn snarast göras beträffande uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun.
De kommunala företagen är ofta exempel på hur kommuner ägnar sig åt verksamhet vid sidan av sina kärnuppgifter. I motionen anvisar vi en metod för kommunerna att privatisera företagen alternativt återföra dem till förvaltningsformen. Det finns numera inga bärande skäl att driva kommunal verksamhet i bolagsform.
Vi slår vakt om den kommunala beskattningsrätten och föreslår att dagens inomkommunala utjämningssystem, som strider mot grundlagen, snarast ersätts av ett grundlagsriktigt och tillväxtbefrämjande bidragssystem. Vi beskriver hur konstruktionen av det gällande utjämningssystemet motverkar ekonomisk tillväxt och ger negativa incitament.
De samlade åtgärder vi föreslår i partimotioner och i denna kommitté- motion och som berör kommunsektorn 1997 ger ett utrymme att begränsa statens bidrag till sektorn till netto 67 919 miljoner kronor , vilket vi föreslår upptas under utgiftsområde 25. Till övervägande del utgör vår justering av kommunanslagen en neutralisering av de lägre kostnader och högre skatteintäkter som våra förslag leder till för kommuner och landsting.
Stärk det lokala självstyret och vitalisera demokratin
De uppgifter i samhället som kräver gemensamma lösningar och som bäst utformas på lokal nivå skall också skötas lokalt. Det är angeläget att dessa gemensamma uppgifter kan lösas utifrån de lokala förutsättningarna och kommuninvånarnas uttalade vilja. Statlig reglering av kommunal verksamhet måste begränsas till att ange ramarna för det kommunala ansvaret. Detta är viktigt för att de lokalt mest effektiva lösningarna skall kunna väljas, men också för att reformera och vitalisera demokratin.
Om en gemensam uppgift i samhället anses bäst kunna handläggas på lokal nivå borde det vara av just den anledningen att man där enklast kan hitta lösningarna utifrån lokala förutsättningar och möjligheter. Då är det inte motiverat att staten reglerar och standardiserar verksamhet som kommunerna skall bedriva. Ett första steg mot en avreglering av den kommunala sektorn och ett återupprättande av det lokala självstyret togs under den förra mandatperioden. Detta ledde till att nya och mer effektiva lösningar kunde väljas till fördel för kommuninvånarna. För att kommunerna skall ha rimliga möjligheter att bidra till balans i den offentliga ekonomin måste avregleringen fullföljas.
Statliga regleringar av kommunal verksamhet leder till ett minskat förtroende för demokratin. Möjligheten för medborgarna att påverka den lokala politiken står i omvänd proportion till de statliga styråtgärderna. Om den lokala politiken skall ges ett värde och medborgarna en reell möjlighet att påverka och se resultat av sina viljeyttringar, måste de statliga regleringarna begränsas. Då skulle också det demokratiska beslutsfattandet kunna vitaliseras och förtroendet för demokratin stärkas. Statens roll bör vara att ställa upp ramarna för kommunernas verksamhet i stort och att fastlägga de ekonomiska förutsättningar som gäller för en sund offentlig ekonomi som helhet.
Vår uppfattning är att de två politiska beslutsnivåerna skall vara stat och kommuner. När samverkan behöver ske mellan flera kommuner för att lösa problem som är gemensamma, bör detta ske på basen av frivillig samverkan, t.ex. genom en förändrad kommunalförbundslagstiftning, och inte genom införandet av fler direkta politiska beslutsnivåer. Landstingen bör i ett första steg koncentrera sina resurser till sjukvården för att dessa på sikt avvecklas till förmån för en allmän sjukvårdsförsäkring som garanterar vård och valfrihet, så att den enskilde kan välja de lösningar han eller hon känner sig tryggast med.
Kommunernas genuina uppgifter
Den kommunala proportionella inkomstbeskattningen uppgår till nästan 32 procent, varav primärkommunerna står för två tredjedelar. Detta är en betydande belastning på hushållens ekonomi, inte minst för låg- och mellaninkomsttagarna. Om utrymme skall ges för ökad privat konsumtion och större möjligheter för medborgarna att själva fatta beslut, måste det kommunala skattetrycket sänkas. I moderata partimotioner med anledning av budgetpropositionen visar vi hur detta kan uppnås om kommunernas verksamhet avregleras, konkurrensutsätts samt förenas med en politik som koncentrerar resurserna till de områden som kräver gemensamma lösningar. Då kan skatten sänkas och utrymme ges för människorna att växa samtidigt som ekonomisk tillväxt stimuleras.
Kommunerna skall koncentrera sig på sina genuina ansvarsområden. Dit hör det lokala samhällets utveckling genom bl a fysisk planering, teknisk service och infrastruktur, viktiga omsorgsfrågor inte minst för de äldre samt myndighetsutövning vad gäller sociala frågor och frågor som rör natur- och stadsmiljö. Kommunerna skall ansvara för det sociala biståndet när andra trygghetssystem inte förslår.
Stödet till barnfamiljer bör ske genom skatteminskning och inte genom kommunala subventioner av vissa barnomsorgsformer. De politiska ambitionerna att styra familjerna och lägga livet tillrätta har lett till höga skatter och minskad frihet. Stödet till barnomsorg skall även komma dem till del som väljer att vårda och fostra barnen i hemmet, eller genom samarbete med andra. Stödet till barnfamiljerna skall utformas så att det varken missgynnar de föräldrar som väljer att ta hand om barnen själva eller de föräldrar som vill förvärvsarbeta.
Rätten till en grundläggande utbildning och rätten att välja skola skall garanteras genom införandet av en nationell skolpeng. När en sådan införs avlastas kommunerna kostnader, vilket ger utrymme för en betydande kommunal skattesänkning.
Varför finns kommunala bolag?
Antalet kommunala företag har successivt ökat. Detta manar till eftertanke eftersom kommunala aktiebolag egentligen är en onödig företeelse. Kommunerna är befriade från skatt på sin verksamhet om den bedrivs i förvaltningsform. Däremot gäller samma skatteregler för kommunala aktiebolag som för andra bolag. Bildandet av kommunala företag har tidigare i betydande grad motiverats med särreglerna för dessa, bl.a. beträffande insyn och offentlighet. Numera är kommunala bolag i stort likställda förvaltningsformen i dessa avseenden. Kommunala bolag innebär emellertid risker för att kommunerna i strid med kommunallagen ägnar sig åt affärsverksamhet som snedvrider konkurrensen på en marknad där lokala småföretag skall kunna utvecklas. Konkurrensverket har på senare tid lyft fram detta problem. Kommunala företag har dessutom på senare tid gett upphov till koncernbildningar och avancerad skatteplanering för att på artificiell väg uppnå den skattebefrielse som man ändå skulle ha om man bedrev verksamheten som kommunal förvaltning.
Det har visat sig svårt att ha regler om en enhetlig kommunal redovisning som även innefattar kommunala bolag. Det innebär t.ex. svårigheter att utforma balanskravet på ett riktigt sätt. Slutsatsen även av detta bör vara att kommunala bolag inte skall vara en naturlig form för att bedriva kommunal verksamhet.
Sammantaget innebär de ovan beskrivna förhållandena att kommunala bolag ej bör finnas annat än som en övergångslösning inför en privatisering. Vi föreslår ett principförbud mot bildande av nya kommunala bolag. Befintliga bolag skall antingen försäljas inom en femårsperiod eller om kommunen ej önskar detta återföras till förvaltningsformen. Genom en sådan åtgärd skulle den kommunala bolagsformen fasas ut inom ett antal år, alternativt endast kunna användas som ett förstadium inför en försäljning av verksamheten.
Många av de kommunala bolagen ägnar sig dessutom åt uppgifter som är tveksamma från kommunal kompetenssynpunkt (inkl. olaglig affärsverk- samhet) och för vilka det inte finns något som motiverar ett kommunalt ägande.
Entreprenader och konkurrens
Den konkurrensutsättning av kommunal verksamhet som påtagligt ökades under föregående mandatperiod ledde till markant höjd produktivitet. Effekten uppstår dels genom fler entreprenader efter upphandling, dels tack vare att egenregiverksamheten utvecklas när den konkurrensutsätts och kostnadsjämförs. Mycket av det interna utvecklingsarbetet i kommuner och landsting har sålunda direkt haft som orsak en mer stimulerande konkurrensmiljö.
Det är påtagligt att regeringen ägnar föga uppmärksamhet åt de för kommunsektorn så viktiga konkurrensfrågorna. Det torde nämligen vara uppenbart att kommunerna och landstingen har stora förutsättningar att genom bra konkurrensprogram förbättra kvaliteten i sin verksamhet och samtidigt uppnå lägre relativa kostnader. Potentialen härför verkar inte vara känd av regeringen. När den i en tidigare skrivelse noterade en undersökning som gjorts av Institutet för kommunal ekonomi vid Stockholms universitet om Stockholms stads konkurrensprogram avfärdades den helt kort: "I denna undersökning konstateras att besparingar gjorts genom att konkurrensutsätta verksamheten." Regeringens behandling av detta ämnesområde tyder dessvärre inte på något större intresse för frågor som kan bidra till mer service till medborgarna för varje skattekrona. Goda exempel borde aktivt ges spridning. Kommunsektorn är så omfattande att positiva förändringar genom t.ex. ökad konkurrensutsättning skulle ge en långsiktigt gynnsam effekt på hela samhällsekonomin.
Medborgarperspektivet
Det framhålls ofta att undersökningar visar att medborgarna är ganska nöjda med den kommunala servicen. Detta visar att den produktivitetsförbättring som uppnåddes i kommunsektorn föregående mandatperiod lät sig väl förenas med bibehållen service. Intressant är emellertid att de privata alternativen inom t.ex. skola och barnomsorg, vilka som regel har betydligt lägre kostnader än de kommunala alternativen, ofta har mer nöjda kunder. Mot den bakgrunden vore det på sin plats att regeringen redovisar de skäl som ligger bakom regeringens ovilja mot elevers och föräldrars rätt att välja skola och barnomsorg. Vi ser det som självklart med en rätt för föräldrar att kunna välja skola och barnomsorg.
Det är vår övertygelse att kvalitet och variationsrikedom i t.ex. undervis- ningen bäst främjas om skolor med olika inriktning, arbetssätt och huvudmän kan verka sida vid sida. Gjorda undersökningar visar att detta också är åsikten hos dem som aktivt väljer ett alternativ som passar just dem eller deras barn. I den diskussion som förs om mångfald och kvalitet inom de kommunala verksamhetsområdena är det särskilt viktigt att lyfta fram hur resultatet till sist värderas av dem som verksamheten är till för.
Angelägna åtgärder som påverkar kommunernas ekonomi
Regeringens beskrivning av utvecklingen i kommunsektorn under föregående mandatperiod visar hur riktig och betydelsefull den avreglering av sektorn var som då genomfördes. Kommunerna gavs genom slopandet av huvuddelen av de specialdestinerade statsbidragen ett effektivt verktyg att påbörja en förändring av sin verksamhet. Produktivitetsökningen inom den kommunala sektorn var tillfredsställande under denna period.
Utvecklingen under 1995 och 1996 visar att den positiva trenden vänt hos många kommuner och landsting. Det socialdemokratiska maktövertagandet i flertalet kommuner och landsting ledde till en kraftig ökning av den genom- snittliga skattenivån. Förändringsarbetet avstannade på många håll. Regeringens oförmåga att lägga fram förslag till riksdagen om ytterligare viktiga avregleringar har därutöver inneburit svårigheter för kommunsektorn att anpassa sin verksamhet efter t.ex. de lokala förutsättningarna. Ett exempel är att regeringen trots flera aviseringar fortfarande inte samlat sig till ett förslag om avreglering av socialbidragen. Ett annat exempel på regeringens felsyn i dessa frågor är den föreslagna bibliotekslagen, som i strid med vår kommunala självstyrelse, skulle innebära en onödig nationell reglering av en kommunal fråga som just kommunerna bäst kan bedöma utifrån de lokala behoven.
Genom sin beslutsoförmåga fördröjer regeringen förnyelsearbetet i kom- muner na. Därmed försvårar regeringen även för kommunerna att bedriva sin verksamhet inom en rimligare samhällsekonomisk ram. Tillämpningen av t.ex. barnomsorgslagen har visat att denna försvårar för kommunerna att utifrån lokala förutsättningar fatta goda beslut. Barnomsorgslagen bör därför avskaffas. Den nuvarande socialtjänstlagen förhindrar t.ex. att stöd och hjälp anpassas till de lokala förhållandena och erfarenheterna. Det är mycket anmärkningsvärt att detta viktiga förändringsarbete fördröjts av oenigheten inom regeringen.
Vi moderater anser att den fortsatta avregleringen av kommunsektorn måste påskyndas, då den har förutsättningar att ge en bättre lokal politik för medborgarna samtidigt som den har positiva samhällsekonomiska verk- ningar. I vår beräkning av det skattefinansierade utrymmet för kommun- sektorn de närmaste åren har vi utgått från effekterna av en fortsatt avreglering av den kommunala verksamheten. Den kommunala självstyrelsen bör förstärkas genom att kommunerna själva i större utsträckning får besluta hur de vill bedriva sin verksamhet. De bör exempelvis kunna avgöra i vilken utsträckning verksamheten skall avgiftsfinansieras.
Konkurrensutsättning av all kommunal verksamhet med undantag för myndighetsutövning har visat sig vara ett mycket verksamt medel för att åstadkomma effektiviseringar och höjd produktivitet. Vår avvägning av bl.a. statsbidragsnivån till kommunsektorn har tagit hänsyn till en del av det utrymme ett konkurrensprogram skapar.
Det är angeläget med en kommunal ekonomi i balans. Regeringen aviserar ett kommande förslag om ett balanskrav för kommuner och landsting. Tidigare har sagts att detta skulle gälla fr.o.m. 1997. Nu skjuts balanskravet framåt i tiden. Signalen har tolkats som att kommuner och landsting under en övergångstid skulle kunna få låna till sina löpande utgifter och verksamheter. Skulle så ske, försämras de offentliga finanserna genom växande underskott i kommunsektorn. Detta bekräftas också av regeringens egen prognos beträffande kommunsektorns ekonomi, vilken förutspår en stort underskott i det finansiella sparandet i kommuner och landsting de närmaste åren.
Vi hävdar att dagens kommunallag sätter tydliga gränser mot en kontinuerlig underbalansering av en kommuns budget. En kommun som under en följd av år redovisat underskott har redan med dagens regler en skyldighet att balansera sin ekonomi. Sker inte detta är budgetbeslutet i strid med kommunallagen och torde med framgång kunna överklagas.
Det av regeringen aviserade balanskravet är en behövlig förbättring av dagens regler. Det finns emellertid mot den här angivna bakgrunden ingen anledning att skjuta på ikraftträdandet. En fördröjning innebär endast att nödvändiga och riktiga strukturändringar i kommunernas verksamhet kan komma att fördröjas och/eller att kommunernas ekonomi försämras med obalans i de offentliga finanserna som följd.
Kommunal ekonomi och skatter
Budgetpropositionen innehåller en beskrivning av kommunsektorns ekonomi. Av denna framgår bl.a. att den kommunala skattenivån mellan 1994 och 1996 höjts från i genomsnitt 31,05 procent till 31,66 procent. Detta har skett trots att regeringen i tidigare propositioner framhållit de samhällsekonomiskt skadliga verkningar kommunala skattehöjningar har.
I våra motioner om den kommunala sektorn har vi de senaste åren beskrivit ett förslag till spärr mot kommunala skattehöjningar. Förslaget innebär att kommuner och landsting som höjer skatten i förhållande till föregående år endast får behålla högst 50 procent av de merintäkter som skattehöjningen leder till genom motsvarande förändring av statsbidrag/neutraliseringsavgift.
Vårt förslag har i denna del sedermera framlagts av regeringen i prop. 1995/96:213, men regeringens förslag måste kompletteras med en stimulans till vissa kommuner att sänka sin höga kommunalskatt. En oroande tendens är nämligen att kommuner som gynnats av nya regler för inkomst- och strukturkostnadsutjämning ej sänkt sin skatt. Det förefaller sålunda som om kommuner som erhåller relativt förbättrade villkor ej begagnar tillfället att sänka sin ofta höga utdebitering. I stället konserveras den höga skattenivån trots bidragstillskottet. Eftersom ett framskjutet argument för utjäm- ningssystemet varit att utjämna skillnader i kommunalskatt är det anmärk- ningsvärt att någon uppföljning inte tycks ske av varför detta mål inte nås.
En sådan analys skulle visa att det behövs en stimulans till skatte- sänkningar i de kommuner och landsting som gynnats av det nya utjämnings- systemet och som samtidigt har hög utdebitering. Regeringens underlåtenhet att vidta en sådan åtgärd leder till att utdebiteringsskillnaderna kvarstår oförändrade trots att man infört en mycket långtgående skattekrafts- och kostnadsutjämning.
Av budgetpropositionens redovisning av utvecklingen inom den kommu- nala sektorn framgår att den nu bedöms betydligt sämre än så sent som i vårpropositionen. Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom kommunernas ekonomi 1996 påverkas positivt av slutavräkningen av skattemedel från 1994. Prognosen för det finansiella sparandet i kommunsektorn 1997 anger ett underskott på nära 15 miljarder kronor. Sannolikt kan den siffran mot bakgrund av regeringens politik visa sig vara för låg.
Utvecklingen verkar något förvåna regeringen men skall ses mot bakgrund av att inriktningen av regeringens s k saneringsprogram för statsfinanserna kraftigt påverkat kommunerna. De massiva skattehöjningarna i förening med neddragningen av socialförsäkringsförmånerna har nämligen inneburit att kommunernas utgifter för socialbidrag ökat kraftigt. Eftersom effekten av många skattehöjningar drabbar medborgarna än mer de närmaste åren är risken påtaglig att ökningtakten i socialbidragsutbetalningar kommer att hålla i sig.
När regeringen anger att kärnverksamheter i kommunerna såsom skola, barnomsorg och äldreomsorg hållits utanför saneringsprogrammet är detta i praktiken inte riktigt. Den förda politiken har inneburit att just dessa ofta drabbats av nedskärningar när kommunerna sökt kompensera sig för de skenande socialbidragskostnaderna. Eftersom regeringen samtidigt hösten 1994 gav signaler, som innebar att viktigt förändringsarbete i kommuner och landsting på många håll avstannade, upplevs situationen negativ av med- borgarna. Produktivitetsutvecklingen inom kommunsektorn, som var mycket positiv 1991-1994, har på nytt försämrats. Ideologisk stelbenthet och vakt- slående kring kommunala monopol har sitt pris. De återuppväckta vård- köerna är symtom på en struktur som inte fungerar.
Kommunernas beskattningsrätt och grundlagen
Det s.k. inomkommunala utjämningssystem som infördes fr.o.m 1 januari 1996 strider mot den svenska grundlagens bestämmelser. Bl.a. mot den bakgrunden är det nödvändigt att snarast ersätta detta system med ett grundlagsriktigt system.
För oss moderater har det varit självklart att hävda den för den kommunala självstyrelsen grundläggande principen att det en kommun upptar i kommunalskatt skall disponeras fullt ut av kommunen för sina lokala upp- gifter. Denna grundlagsfästa princip är också bakgrunden till att kommuner och landsting inte tillerkänts rätt att uppta skatt för andra ändamål.
När nu den statliga kommitté som tillsatts för att utreda den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd föreslår grundlagsförändringar för att möjliggöra för staten att disponera den skatt som en kommun eller ett landsting upptar för sina lokala uppgifter är detta ett grundskott mot den kommunala självstyrelsen. Den kommunala beskattningsrätten ändrar helt karaktär, och sambandet mellan lokal skatt och lokala uppgifter bryts på ett sådant sätt att en statskommunal skatt i praktiken successivt införs. Kommittén har insett detta men inte varit beredd att ta konsekvenserna. Den analys som kommittén gör borde självklart i stället innebära att enighet uppnås om ett system som låter sig förenas med vår grundlag och fortsatt kommunal beskattningsrätt där en kommuns skatteinkomster i sin helhet skall gå till kommunens skötsel.
För kommuner och landsting som har en för sina uppgifter otillräcklig skattekraft är det en statlig uppgift att ge bidrag hämtade från de skatteinkomster staten uppbär. Den ändrade uppgiftsfördelning mellan stat och kommun som vi moderater nedan föreslår underlättar därutöver påtagligt en sådan reform.
Ett grundlagsenligt statsbidragssystem måste sålunda snarast införas. Den omläggning av bidragssystemet till kommunsektorn som beslutades av höstriksdagen 1995 skedde i strid med den svenska grundlagens bestämmelser.
Vi förordar att vårt förslag till statsbidragssystem för kommuner och landsting som återfanns i vår motion 1995/96:Fi10 genomförs med verkan från 1 januari 1997.
Förslaget innebär
att den svenska grundlagen respekteras,
att lokalt uppburen skatt går till den egna kommunen och ej till ett omfördelningssystem,
att det är en statlig uppgift att ge bidrag till kommuner med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft
att fullt incitament att förbättra sin skattekraft föreligger för alla kom- muner och landsting,
att regleringar mellan stat och kommun i enlighet med finansierings- principen m.m. sker genom den s.k. neutraliseringsavgiften i samband med utbetalningen av kommunalskattemedel,
att systemet med individuell slutavräkning kommunvis återinförs.
Felaktig fördelningspolitik med sneda effekter!
Hela debatten kring en inomkommunal skatteutjämnings fördelningseffekter förs ofta med den felaktiga föreställningen att medborgarna i en kommun med hög skattekraft också generellt skulle ha höga inkomster och låga kostnader till följd av låg kommunalskatt. Detta är en vanföreställning.
I kommuner som förlorar mycket på det nya systemet blir effekten nu särskilt kännbar, just för låg- och medelinkomsttagarna. Den kommunala servicen påverkas negativt på grund av en politik där dessa grupper med sin kommunalskatt tvingas betala till kommunal service i andra kommuner.
En relativt lägre kommunalskatt i dessa kommuner motsvaras till stor del av högre kostnader i andra avseenden. Högre prisnivå på bostadsrätter och småhus leder till större boendekostnader genom högre fastighetsskatt och större ränteutgifter. Inte minst fastighetsskatten ökar kraftigt 1996. Hushåll med små marginaler kommer därför att förlora kraftigt och kan känna sig tvingade att flytta. Priset på fasta tillgångar påverkas av de ökade levnads- kostnaderna i dessa kommuner med förluster för just enskilda hushåll som måste flytta som följd. Boendesegregationen ökar med regeringens politik.
Det nya systemet innebär generellt att medborgarna i kommuner med relativt högre skattekraft får betala till kommuner med lägre skattekraft. Bortsett från det grundlagstridiga i detta är det dessutom principiellt fel från fördelningssynpunkt. Fördelningspolitiken skall bedrivas av staten. Vårt alternativ innebär i motsats till regeringens att det sker en omfördelning via statsskatten från medborgare med högre inkomster - oavsett var de bor - till kommuner med otillräcklig skattekraft.
Tillväxtfientligt med negativa incitament!
Det nya grundlagsstridiga inomkommunala utjämningssystemet får en rad märkliga effekter för enskilda kommuner, vilka samtliga påtalades inför beslutet. Dit hör inte minst de negativa incitament som byggts in i systemet. För ett stort antal kommuner kommer sålunda den totala inkomstnivån att stiga vid en relativt sjunkande skattekraft och/eller försämrad struktur. Det är därför av stor betydelse att snarast redovisa vilken effekt ett sådant tillväxtfientligt system får på sikt.
En allvarlig effekt är vidare att det inte ger den minsta stimulans till ekonomisk tillväxt i kommunerna. Tvärtom blir effekten i kommuner som ökar sin skattekraft att de inte får behålla denna. Lågskattekommuner som ökar sin skattekraft kommer t.o.m att förlora resurser om de ökar skatte- kraften mer än riksgenomsnittet och få högre totala intäkter om skattekraften sjunker!
Fler arbetstillfällen, ökad förvärvsfrekvens och god ekonomisk utveckling borde vara faktorer som kommunerna stimuleras att utveckla. Det införda systemet är så utformat att kommuner som lyckas vända en negativ utveck- ling i dessa hänseenden ej kommer att få någon favör av detta genom ökade intäkter.
Det är uppseendeväckande att en regering som påstår sig vilja stimulera ekonomisk tillväxt med öppna ögon lagt fram ett förslag som är så tydligt tillväxtfientligt för kommunsektorn. Den signal som gavs var att det för den kommunala ekonomin inte skall spela någon roll hur skattekraften i den enskilda kommunen utvecklas; det incitament som finns för ett antal kommuner är snarast negativt - höjd skattekraft ger större avbränningar än den formella intäktsökningen.
I budgetpropositionen ges överhuvud taget inte någon redovisning av hur kommunsektorn kan medverka till ett bättre tillväxtklimat i vårt land. Den parlamentariska utredning som skall utvärdera det nya utjämningssystemet för kommuner och landsting bör därför få som en särskild uppgift att iaktta och analysera det beslutade systemets effekt på incitamenten för enskilda kommuner att bidra till ekonomisk tillväxt i Sverige.
Det moderata alternativet löser den hittillsvarande motsättningen mellan hög utjämningsgrad och incitament att höja skattekraften för enskilda kommuner. Genom att frysa tillskottet av utjämningsbidrag till kommunerna i utjämningssystemet får alla kommuner ett hundraprocentigt incitament beträffande förändringar i den egna skattekraften.
En speciell effekt som uppstått med det nya systemets s.k. införanderegler är att kommuner som det senaste året haft en mer fördelaktig skattekrafts- utveckling nu straffas för denna och får bära en större "förlust", i några fall en mycket betydande avvikelse, än vad regeringen angett som årligt tak i införandereglerna.
Detta visar det stötande i att bygga in negativa incitament.
Riktlinjer för en långsiktigt hållbar lösning
De gångna årens utredningsarbete kring principerna för och utformningen av ett hållbart system för inkomst- och kostnadsutjämning för primärkommuner och landsting visar enligt vår uppfattning att det krävs en genomgripande reform där flera hittillsvarande utgångspunkter måste omprövas.
Svårigheterna att finna ett system som får en sådan acceptans att det blir långsiktigt stabilt bottnar i stor utsträckning i den totala kommunala sektorns omfattning. Cirka 70 procent av den offentliga sektorns verksamhet bedrivs av primärkommunerna och landstingen. Det har medfört en utdebitering på 31,66 procent av medborgarnas beskattningsbara förvärvsinkomster 1995. Till detta kommer statsbidrag som motsvarar ett ytterligare skatteuttag på nästan sju procentenheter. Detta innebär att kommunernas totala nettoutgifter motsvarar en utdebitering på nära 40 procent av landets förvärvsinkomster.
Expansionen av den kommunala sektorn har varit snabb sedan 1960-talet. Även om volymen statsbidrag och i viss mån avgifter också ökat, har expansionen sedd över hela perioden medfört en mycket kraftig ökning av skatteuttaget på förvärvsinkomster. Relativt sett har låginkomsttagare drabbats särskilt hårt, eftersom den proportionella kommunala utdebiteringen tidigt sätter in med full kraft efter ett relativt lågt grundavdrag. Samhällsekonomiskt bidrog kommunalskattehöjningarna till de kraftiga skärpningar av marginalskatterna som fram till 1980-talets slut utgjorde en viktig orsak till den urholkade tillväxtkraften i vårt land.
Med en så stor kommunal sektor blir skillnaderna i egen skattekraft och opåverkbara kostnader så betydande kommunerna emellan att det krävs ett statligt system för att ge kommunerna likvärdiga förutsättningar att sköta sina uppgifter. Förutsättningarna att finna ett långsiktigt hållbart sådant system ökar emellertid avsevärt om de kommunala uppgifterna /utgifterna och det kommunala finansieringsansvaret begränsas. En sådan begränsning bör ses som en del av en mer grundläggande förändring av relationerna mellan det offentliga och det enskilda.
När ekonomin sätter strikta gränser märks det offentligas faktiska begränsningar särskilt tydligt. Det är många som just nu erfar detta och kan dra sina slutsatser om hur det goda samhället borde se ut.
Ett gott samhälle är ett samhälle där det offentliga, det civila samhället, den "lilla världen"och marknaden tillsammans skänker den enskilde och familjerna trygghet och mångfald i olika livssituationer. Den valfrihets- revolution som inleddes förra mandatperioden måste därför fortsätta och prägla kommande årtionden. En viktig uppgift för såväl staten som kommunerna är att - i stället för att ta över ansvar - medverka till att andra kan ta sitt ansvar bättre. En mindre offentlig sektor innebär då inte mindre av utbildning, vård och omsorg, men väl att denna kan utföras på fler sätt än idag och med utvecklad kvalitet.
En omprövning av utgångspunkterna för ett hållfast system måste bestå i att föra över vissa uppgifter från den offentliga till den privata sektorn - med motsvarande utrymme för medborgarna att själva finansiera dessa. Men det gäller också att pröva vilka offentliga åtaganden som är av den arten att finansieringsansvaret bör ligga kvar på den kommunala sektorn. För vissa uppgifter som i dag åvilar kommunerna bör finansieringen sker på nationell nivå och gå direkt till medborgarna. En nationell skolpeng, som ges denna utformning, skulle t ex stimulera mångfald och kvalitet genom en utvecklande konkurrens där föräldrarna garanteras rätten att genom skolpengen själva välja skola för sina barn.
Andra uppgifter på det kommunala planet kräver en nationell avreglering för att kunna skötas på ett lokalt anpassat och effektivt sätt. Den nuvarande socialtjänstlagen förhindrar t.ex. att stöd och hjälp anpassas till de lokala förhållandena och erfarenheterna. Det är mycket anmärkningsvärt att detta viktiga förändringsarbete fördröjts av oenigheten inom regeringen.
De uppgifter som efter en översyn naturligt kvarstår som ett lokalt kommunalt ansvar - också vad avser finansieringen - bör även fortsättnings- vis finansieras med kommunal inkomstskatt. Även efter de reformer vi här skisserat kommer det att finnas behov av riktade statsbidrag till kommuner med otillräcklig skattekraft. Detta är nödvändigt för att ge rimligt likvärdiga förutsättningar. Det system vi förordar ger sålunda kommunerna likvärdiga möjligheter att sköta sina uppgifter med eget hänsynstagande också till lokala förutsättningar och behov.
För att uppnå ett långsiktigt stabilt system som hanterar de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun bör en översyn omedelbart inledas i syfte att inom de närmaste åren inleda en successiv förändring av den offentliga sektorns omfattning och ansvarsfördelning med den inriktning vi angivit ovan. En självklar utgångspunkt i detta arbete skall vara grundlagens bestämmelser. Det som upptas i skatt av en kommun för dess lokala uppgifter skall inte överföras till andra ändamål eller andra kommuner.
Den totala effekten av våra förslag och åtgärder leder till att den statliga överföringen till kommunsektorn 1997 bör minska enligt följande:
Tabell 1 Minskning av allmänna bidrag till kommunerna (1997 års penningvärde) miljoner kronor
Ytterligare avreglering genom förändring av socialtjänstlag och slopande av barnomsorgslag 3 099
Återställande av ursprungligen beräknat utrymme för kommunernas momsavdrag 4 649
Neutralisering av förslag i vårt budgetalternativ som innebär lägre kostnader resp. större skatteintäkter för kommunerna:
Ytterligare karensdag (innebär lägre lönekostnader för kommunerna) 1 550
Egenavgiftsänkning (innebär större skatteunderlag för kommunerna) 4 020
Vårdnadsbidrag (innebär lägre barnomsorgskostnad för kommunerna) 2 376
Summa
15 693
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avreglering av kommunernas och landstingens verksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrensutsättning av kommunernas och landstingens verksamhet,
3. att riksdagen uppdrar åt regeringen att lägga fram förslag om användning av den kommunala bolagsformen, i enlighet med vad som anförts i motionen,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgarnas rätt att välja skola och barnomsorg,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det s.k. balanskravet i kommuner och landsting,1
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om stimulans till kommunala skattesänkningar i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen beslutar om ett grundlagsriktigt utjämningssystem vilket skall ersätta dagens grundlagsstridiga system i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun i syfte att åstadkomma en långsiktigt hållbar lösning,
9. att riksdagen för budgetåret 1997 anvisar ett anslag under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner på 67 919 miljoner kronor, i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 7 oktober 1996
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m) Lennart Hedquist (m) Fredrik Reinfeldt (m) Per Bill (m) Anna Åkerhielm (m) Stig Rindborg (m) Tom Heyman (m) Margit Gennser (m) Bo Lundgren (m) Margareta E Nordenvall (m) Rune Rydén (m)
1 Yrkandena 3 och 5 till KU.
2 Yrkande 4 till UbU.
Gotab, Stockholm 1996