Enligt 1 kap. 1 § andra stycket regeringsformen förverkligas
den svenska folkstyrelsen genom ett representativt och
parlamentariskt statsskick och genom kommunal
självstyrelse. Vidare genom att den offentliga makten utövas
under lagarna.
Den kommunala beskattningsrätten utgör en mycket väsentlig förutsättning
för den kommunala självstyrelsen: "Kommunerna får taga ut skatt för
skötseln av sina uppgifter" (1 kap. 7 § andra stycket regeringsformen).
På senare tid har regeringen fört fram förslag (t ex prop. 1994/95:150) om
utjämning av skatteinkomster och kostnader i kommuner och landsting vars
principiella innebörd är att kommuner och landsting med en beskattningsbar
inkomst per invånare som överstiger genomsnittet för landet får ett avdrag
från skatteinkomsterna, medan de med en beskattningsbar inkomst per
invånare som understiger genomsnittet får ett tillägg till skatteinkomsterna.
Denna utjämningsprincip skall - enligt samma synsätt - även tillämpas på
strukturellt betingade kostnadsskillnader mellan olika kommuner och mellan
olika landsting.
I praktiken innebär en sådan ordning vanligen att kommuner och landsting
med högre skattekraft, och inte sällan lägre skattesatser, får betala till
sådana
med lägre skattekraft, och inte sällan högre skattesatser, även om det också
kommer att finnas undantag. Systemet är ägnat att urholka den kommunala
självstyrelsen.
Rätten att ta ut skatt för en kommun är emellertid begränsad i den
meningen att skatt endast får tas ut i den utsträckning som erfordras för
skötseln av de uppgifter som i olika hänseenden och på olika grunder åvilar
kommunen/landstinget ifråga (prop. 1973:90 sid 191). Kommunallagens 2
kap. 1 § föreskriver att kommuner och landsting själva får ha hand om sådana
angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller
landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart
av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan,
lokaliseringsprincip.
I kommunalskattelagen föreskrivs bl.a. också att kommunen har att
fastställa den skattesats som skall gälla i fråga om kommunal inkomstskatt
(RF 1 kap. 7 § andra stycket och RF 8 kap. 5 §). Frågan huruvida ett
skatteutjämningssystem av ovan antytt slag står i överensstämmelse med
lydelsen i RF 1 kap. 7 § andra stycket har prövats av lagrådet (prot. 1995-05-
12) som fann att det icke var förenligt med grundlagens föreskrift. På grund
härav avstyrkte lagrådet förslaget. I sitt yttrande anförde lagrådet samtidigt:
Det kan tilläggas att syftet med den föreslagna lagen möjligen kan,
åtminstone delvis, tillgodoses med någon annan teknik avseende avgifter och
bidrag, vilken inte skulle strida mot regeringsformens bestämmelser. Detta
kan dock inte anses inverka på bedömningen av det nu förevarande förslaget.
Härigenom öppnades dörren för en ny möjlighet och
regeringen återkom därför snart med ett något modifierat
förslag enligt vilket bl.a. termerna utjämningsavgift och
utjämningsbidrag introducerades.
I sitt yttrande över det modifierade lagförslaget anförde lagrådet inga direkt
avvisande invändningar. Regeringens avsikt med det modifierade förslaget är
dock detsamma som tidigare: att en del kommuner och landsting ekonomiskt
skall understödja andra kommuner och landsting, d.v.s. kommunala utjäm-
ningsavgifter på vissa håll skall på vägen förvandlas till kommunala
utjämningsbidrag på andra håll.
En "avgift" förutsätter i regel dock att någon form av motprestation ges i
utbyte, varom här icke till någon del är i fråga. Avgiften i detta sammanhang
är mer att betrakta som en pålaga, vilken närmast kan liknas vid en skatt.
Intrycket blir därför att termen avgift snarare valts av hänsyn till regerings-
formens lydelse enligt 1 kap. 7 § andra stycket och därmed en önskan att
maskera den ursprungliga avsikten. Med en sådan tolkning kan man således
ifrågasätta om inte också det modifierade lagförslaget står i strid med
regeringsformens nuvarande lydelse. Lagrådet gör dock ingen sådan tolkning.
Frågan har också väckts huruvida lagen om utjämningsavgift står i strid med
äganderättsskyddet i regeringsformen (2 kap. 18 §) respektive
Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och grund-
läggande friheterna (artikel 1 i tilläggsprotokoll 20/3 1952) tillika med 2 kap.
23 § regeringsformen. I den mån ägenderätten här träds för när träffar det ej
blott vissa kommuner och landsting utan ytterst också deras skattebetalande
invånare och rubbar på så sätt också den generella likställighetsprincipen.
Men lagen om kommunal utjämningsavgift och utjämningsbidrag gäller alltså
tills vidare. Såvitt är bekant förbereder också den parlamentariska kommittén
om den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd ett förslag om
grundlagsändring av regeringsformen som skulle göra det möjligt för en
kommun eller ett landsting att ta ut skatt för att användas som utjämnings-
bidrag till andra kommuner eller landsting. Skatt eller avgift för sådana
ändamål kvittar lika illa och utgör en grav urholkning av den kommunala
självstyrelsen.
Det av kommuner och landsting finansierade utjämningsavgiftssystemet
bör därför avskaffas. Endast staten skall ha uppgiften att via den statliga
inkomstskatten och andra statliga intäktskällor sörja för finansieringen och
konstruktionen av ett kommunalt resursutjämningssystem.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det kommunala utjämningsavgiftssystemet,
2. 2. att riksdagen beslutar att lagen om kommunala utjämningsavgifter
skall upphöra att gälla senast vid årsskiftet 1996/97 i enlighet med vad som
anförts i motionen.