Enligt 1 kap. 1 § andra stycket regeringsformen förverkligas den svenska folkstyrelsen genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Vidare genom att den offentliga makten utövas under lagarna.
Den kommunala beskattningsrätten utgör en mycket väsentlig förutsättning för den kommunala självstyrelsen: "Kommunerna får taga ut skatt för skötseln av sina uppgifter" (1 kap. 7 § andra stycket regeringsformen).
På senare tid har regeringen fört fram förslag (t ex prop. 1994/95:150) om utjämning av skatteinkomster och kostnader i kommuner och landsting vars principiella innebörd är att kommuner och landsting med en beskattningsbar inkomst per invånare som överstiger genomsnittet för landet får ett avdrag från skatteinkomsterna, medan de med en beskattningsbar inkomst per invånare som understiger genomsnittet får ett tillägg till skatteinkomsterna. Denna utjämningsprincip skall - enligt samma synsätt - även tillämpas på strukturellt betingade kostnadsskillnader mellan olika kommuner och mellan olika landsting.
I praktiken innebär en sådan ordning vanligen att kommuner och landsting med högre skattekraft, och inte sällan lägre skattesatser, får betala till sådana med lägre skattekraft, och inte sällan högre skattesatser, även om det också kommer att finnas undantag. Systemet är ägnat att urholka den kommunala självstyrelsen.
Rätten att ta ut skatt för en kommun är emellertid begränsad i den meningen att skatt endast får tas ut i den utsträckning som erfordras för skötseln av de uppgifter som i olika hänseenden och på olika grunder åvilar kommunen/landstinget ifråga (prop. 1973:90 sid 191). Kommunallagens 2 kap. 1 § föreskriver att kommuner och landsting själva får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan, lokaliseringsprincip.
I kommunalskattelagen föreskrivs bl.a. också att kommunen har att fastställa den skattesats som skall gälla i fråga om kommunal inkomstskatt (RF 1 kap. 7 § andra stycket och RF 8 kap. 5 §). Frågan huruvida ett skatteutjämningssystem av ovan antytt slag står i överensstämmelse med lydelsen i RF 1 kap. 7 § andra stycket har prövats av lagrådet (prot. 1995-05- 12) som fann att det icke var förenligt med grundlagens föreskrift. På grund härav avstyrkte lagrådet förslaget. I sitt yttrande anförde lagrådet samtidigt:
Det kan tilläggas att syftet med den föreslagna lagen möjligen kan, åtminstone delvis, tillgodoses med någon annan teknik avseende avgifter och bidrag, vilken inte skulle strida mot regeringsformens bestämmelser. Detta kan dock inte anses inverka på bedömningen av det nu förevarande förslaget.
Härigenom öppnades dörren för en ny möjlighet och regeringen återkom därför snart med ett något modifierat förslag enligt vilket bl.a. termerna utjämningsavgift och utjämningsbidrag introducerades.
I sitt yttrande över det modifierade lagförslaget anförde lagrådet inga direkt avvisande invändningar. Regeringens avsikt med det modifierade förslaget är dock detsamma som tidigare: att en del kommuner och landsting ekonomiskt skall understödja andra kommuner och landsting, d.v.s. kommunala utjäm- ningsavgifter på vissa håll skall på vägen förvandlas till kommunala utjämningsbidrag på andra håll.
En "avgift" förutsätter i regel dock att någon form av motprestation ges i utbyte, varom här icke till någon del är i fråga. Avgiften i detta sammanhang är mer att betrakta som en pålaga, vilken närmast kan liknas vid en skatt. Intrycket blir därför att termen avgift snarare valts av hänsyn till regerings- formens lydelse enligt 1 kap. 7 § andra stycket och därmed en önskan att maskera den ursprungliga avsikten. Med en sådan tolkning kan man således ifrågasätta om inte också det modifierade lagförslaget står i strid med regeringsformens nuvarande lydelse. Lagrådet gör dock ingen sådan tolkning. Frågan har också väckts huruvida lagen om utjämningsavgift står i strid med äganderättsskyddet i regeringsformen (2 kap. 18 §) respektive Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och grund- läggande friheterna (artikel 1 i tilläggsprotokoll 20/3 1952) tillika med 2 kap. 23 § regeringsformen. I den mån ägenderätten här träds för när träffar det ej blott vissa kommuner och landsting utan ytterst också deras skattebetalande invånare och rubbar på så sätt också den generella likställighetsprincipen. Men lagen om kommunal utjämningsavgift och utjämningsbidrag gäller alltså tills vidare. Såvitt är bekant förbereder också den parlamentariska kommittén om den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd ett förslag om grundlagsändring av regeringsformen som skulle göra det möjligt för en kommun eller ett landsting att ta ut skatt för att användas som utjämnings- bidrag till andra kommuner eller landsting. Skatt eller avgift för sådana ändamål kvittar lika illa och utgör en grav urholkning av den kommunala självstyrelsen.
Det av kommuner och landsting finansierade utjämningsavgiftssystemet bör därför avskaffas. Endast staten skall ha uppgiften att via den statliga inkomstskatten och andra statliga intäktskällor sörja för finansieringen och konstruktionen av ett kommunalt resursutjämningssystem.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det kommunala utjämningsavgiftssystemet,
2. 2. att riksdagen beslutar att lagen om kommunala utjämningsavgifter skall upphöra att gälla senast vid årsskiftet 1996/97 i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 6 oktober 1996
Henrik S Järrel (m)