Den kommunala sektorn i Sverige befinner sig i en mycket
besvärlig situation. Å ena sidan har vi ett relativt starkt
grundlagsskydd som skall säkra det kommunala självstyret, å
andra sidan snärjs kommunerna på flera sätt av regeringen.
Resultatet blir att den kommunala demokratin och självstyret
undermineras. I många fall har den kommunala kniptången
tryckts åt så hårt att de förtroendevalda inte längre ser någon
utväg utom att kraftigt sänka kvalitén inom skola, vård och
omsorg och därmed rasera kärnan i den svenska välfärden.
De statliga nedskärningarna
mot kommunsektorn
Utgångspunkten är att olika regeringar de senaste åren skurit
kraftigt i det statliga stödet till kommunerna.
Miljardbesparingar har redan inneburit kraftiga
nedskärningar och minskningar av antalet sysselsatta inom
kommuner och landsting. Totalt minskade under åren 1992
till 1995 kommunsektorns inkomster av skatter och
statsbidrag med omkring 10 procent i fasta priser.
Kommunerna har mött dessa inkomstminskningar genom att
dra ner sina kostnader och försämra de ekonomiska
resultaten. Kraven på kostnadsneddragningar har drabbat den
ordinarie kommunala konsumtionen extra hårt eftersom
samtidigt kostnaderna för socialbidrag och
arbetsbefrämjande åtgärder ökat kraftigt.
Samtidigt som kostnaderna för kommunernas ordinarie konsumtion har
minskat med knappt 10 procent under åren 1992 till 1995 ökade behovet av
kommunala tjänster med omkring 4 procent till följd av
befolkningsförändringar. För att klara oförändrad servicenivå krävdes alltså
av kommunernas kärnverksamheter rationaliseringar i storleksordningen 12-
14 procent under dessa år. Dessa har till en del varit möjliga att genomföra
men resultatet har också i många fall blivit sänkta servicenivåer och
kvalitetsförsämringar.
Ovanpå detta kom för många det kommunala utjämningssystemet. Under
resten av århundradet fungerar det som en kniptång där staten minskar
bidraget med en fjärdedels skattekrona varje år. Speciellt hårt slår det mot
skogslänen där nästan varje kommun och landsting får se betydande
minskningar av intäkterna. En förändring som måste mötas med nya
nedskärningar.
Det nya skattestoppet
Kommunernas möjligheter att lösa problemen har de senaste
åren blivit starkt begränsade och tycks dessutom minska
drastiskt. Nu genomför regeringen tillsammans med delar av
oppositionen en förändring som i praktiken innebär att
skattestoppet återuppstår efter en kort tids uppehåll. De
kommuner som höjer skatten får bara ut en del av skatterna
genom att statsbidragen minskar. Det här är ett drastiskt
förslag som kommer att slå mycket hårt mot det kommunala
självstyret och framförallt medborgarnas tillit till det
demokratiska systemet. Vi menar att just den här typen av
ingripanden redan har haft stora negativa effekter. Sannolikt
har de exempelvis varit en bidragande orsak till det
minskande intresset för politiskt arbete i kommunerna och
partierna i Sverige det senaste decenniet. Klåfingriga
regeringar har på så sätt bidragit till att underminera basen
för själva folkstyret. Det är därför inte bara olyckligt utan
också direkt farligt att på vaga grunder tillåta denna typ av
manipulerande med demokratins kärna.
Förutom det nya "skattestoppet" kommer kravet på att kommunerna från
och med år 1999 och landstingen från år 2000 inte får redovisa underskott i
resultaträkningen. Det här är inte i sig något orimligt eller felaktigt krav men
skall naturligtvis läggas ovanpå de andra och kommer därigenom att påverka
både vård, omsorg, skola och sysselsättning mycket negativt.
Sist och minst finns en överenskommelse mellan Kommunförbundets
ledning och regeringen om att kommunerna inte skall avskeda personal och
minska sysselsättningen. Det här är dock helt omöjligt att genomföra för
många kommuner och landsting och kommer inte heller att genomföras om
inte kommunledningarna väljer att låta kommunerna bryta mot lagen och till
sist hamna i konkurs eller statlig förvaltning.
Vi ser redan nu under hösten -96 att ett stort antal kommuner planerar
betydande personalminskningar för att möta minskande intäkter och ökade
kostnader. Den viktigaste orsaken till minskningen av inkomsterna de
närmaste åren är höjningen av de avdragsgilla egenavgifterna med en procent
om året 1996-1998, vilken urgröper kommunernas skatteunderlag.
Statsbidragen minskar också i värde eftersom de avses förbli nominellt
oförändrade.
På kostnadssidan väntas socialbidragen fortsätta att öka till följd av
indragningarna i olika sociala trygghetssystem. Sammantaget betyder denna
utveckling enligt Kommun- och Landstingsförbunden att den kommunala
konsumtionen måste skäras ner närmare två procent årligen fram till år 1999
samtidigt som behovet av kommunala tjänster ökar med knappt en procent
om året till följd av befolkningsförändringar. Det innebär att gapet mellan
behov och resurser växer med nästan tre procent om året. Regeringen
redovisar i sin bedömning ett något lägre gap, men tendensen är densamma.
Kostnadsneddragningarna leder också till personalminskningar i
primärkommuner och landsting fram till 1999 på 20 000-50 000 anställda
beroende på om man skall tro på regeringens eller Kommun- och
Landstingsförbundens bedömningar.
Det är viktigt att notera att det finns mycket stora skillnader i ekonomiska
förutsättningar mellan enskilda kommuner och landsting. I många fall krävs
kostnadsneddragningar på över tio procent för att nå upp till balanskraven i
slutet av decenniet.
Slutsatsen av detta resonemang är att läget är prekärt och något måste
förändras för att rädda välfärden och undvika att arbetslösheten ökar mycket
kraftigt de närmaste åren.
Utvägar
En möjlighet är att staten tar ett större direkt ansvar. Det är
inte rimligt att låta kommunerna ta så stor del av bördan för
misskötseln av de statliga finanserna i början av 90-talet.
Istället för att låta förfallet fortgå så kan staten skjuta till mer
pengar på ett långsiktigt sätt. Detta måste vara ett bättre sätt
att värna sysselsättning än genom ökade insatser i
arbetsmarknadsåtgärder. Pengar till kommunerna ger riktiga
jobb och viktiga jobb!
Den här vägen har Miljöpartiet valt i årets budgetmotion. Sammantaget
beräknar vi att våra åtgärder innebär att kommunernas ekonomiska
förutsättningar (ökade intäkter, minskade kostnader) blir ca 2,8 miljarder
kronor bättre 1997, 4,7 miljarder kronor bättre 1998 och 7,6 miljarder bättre
1999 jämfört med regeringens förslag.
En annan möjlighet är att låta kommunerna lösa problemen genom att på
ett eller annat sätt vidga handlingsutrymmet för den lokala demokratin. Ett
sätt är att utvidga den kommunala beskattningsrätten. Det finns områden som
rimligen och på ett eller annat sätt borde kunna återföras eller överföras till
kommunal beskattning. Ett sådant exempel är företagsbeskattningen eller
kanske ännu hellre en modell med kommunala företagsavgifter. En sådan
lösning skulle t.ex. kunna innebära att kommunerna får täckning för en hel
del av dagens utgifter för den kommunala infrastruktur som företagen idag
får använda gratis. En annan vidgning av skattebasen skulle kunna göras
genom att kommunerna i ökad utsträckning fick möjlighet att använda sig av
miljöavgifter, främst inom trafikområdet. Vi föreslår därför att riksdagen tar
ställning för en förutsättningslös genomgång av möjligheterna att utvidga
den kommunala skattebasen med särskilt avseende på företagsbeskattningen
och miljöavgifter.
En alldeles nödvändig förutsättning för att återfå handlingsutrymme,
självtillit och framtidstro i kommunerna är att staten slutar upp med alla
destruktiva ingrepp i det kommunala självstyret. Ett beslut i Sveriges riksdag
om att ge långsiktiga och hållfasta spelregler utan plötsliga begränsningar i
beskattningsrätt eller statsbidrag skulle ha stor betydelse. Vi befinner oss i
en
tid när det politiska systemet och de demokratiska institutionerna ifrågasätts.
Om det förlorade förtroendet skall kunna återställas måste vi göra allt för att
öka människors möjligheter att få tillbaka ansvar, makt och möjligheter att
påverka sin vardag.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i större utsträckning respektera den kommunala demokratin
och det kommunala självstyret,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att någon form av kommunalt skattestopp, ny begränsning av
beskattningsrätten eller bestraffning genom minskade statsbidrag till
kommuner som väljer att höja skatten inte skall genomföras under
mandatperioden,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan om att
vidga den kommunala skattebasen enligt vad som anförts i motionen snarast
bör utredas,
4. att riksdagen beslutar att staten måste ta ett större direkt ansvar för
utvecklingen inom kommunsektorn genom en höjning av statsbidragen.