Statens ekonomi har förbättrats snabbare än flertalet trodde
och hoppades och beräknas vara i balans redan 1998. Mot
bakgrund av de många årens kraftiga underskott finns det
skäl att även fortsättningsvis bedriva en stram budgetpolitik.
Den snabba återhämtningen gör emellertid att vi kan spåra ett
om än starkt begränsat utrymme för reformer i en relativt
nära framtid.
Statens ekonomi
förbättras...
Förbättringen beror som bekant på en kombination av
skattehöjningar och besparingar samt ekonomisk tillväxt. Vi
socialdemokrater har i olika sammanhang betonat att den
kommunala verksamheten - vården, omsorgen och
utbildningen - ska värnas framför ersättningar och bidrag.
Denna inriktning har i stort sett fullföljts. Det är framför allt
skattehöjningar och nedskärningar i de s.k. transfereringarna,
som har bidragit till budgetförstärkningen. En mindre del av
nedskärningarna har direkt drabbat den offentliga
verksamheten, t.ex. kommunernas och landstingens
verksamhet.
...och kommunernas
försämras
Men visst har kommuner och landsting påverkats. Under
senare år har ekonomin försämrats. Av finansplanen framgår
att det preliminära utfallet för kommunsektorn blev -5,9
miljarder kronor under 1995.
För de kommande åren är tyvärr prognosen dyster, bl a då kostnaderna för
socialbidrag förväntas öka ytterligare.
Behoven ökar
Samtidigt som ekonomin försämras ökar behoven av service.
Antalet äldre, framför allt äldre äldre, ökar, vilket ställer
större krav på vård- och omsorgsinsatser.
Förutom de demografiska förändringarna medför den snabba medicinska
utvecklingen att allt fler sjukdomar kan behandlas. Fler och fler vårdinsatser
kan dessutom göras på personer med hög ålder. Nya och dyrare läkemedel
introduceras hela tiden och förbättrade hjälpmedel efterfrågas av både äldre
och handikappade. Det finns dessutom en uppenbar risk att om den höga
arbetslösheten varar under en längre tid så får det negativa konsekvenser för
folkhälsan hos många grupper.
Sammantaget innebär dessa förändringar att trycket på vård- och
omsorgssektorn - som redan idag på många håll är mycket hårt belastad -
kommer att öka under de kommande åren.
Även fortsättningsvis måste självfallet både kommuner och landsting driva
ett effektivitetsarbete, men det går ej att bortse från att arbetsbelastningen
för
den personal som idag jobbar kvar i vården är mycket hög. I ett antal fall
torde det dessutom vara klart att den uttunning som skett av personal inom
vården och omsorgen medfört kvalitetsbrister som framtidens vårdtagare ej
kommer att acceptera.
Hålla fast vid inriktningen
I takt med att statens ekonomi förbättras ökar förstås kraven
på reformer. Det är många som har goda skäl att kräva ökade
insatser. De med låga pensioner har och har haft en utsatt
situation. Många barnfamiljer har drabbats hårt av sänkta
ersättningsnivåer och försämrade bidrag, t.ex. bostadsbidrag.
Många ungdomar har tvingats se sina studiebidrag urholkas.
Till det ska läggas alla som p g a arbetslösheten inte ens har
fått chansen att komma in i de olika trygghetssystemen.
Trots det menar vi att regeringen måste hålla fast vid den fastlagda
inriktningen, att prioritera verksamhet före bidrag.
Verksamhet trots allt
viktigare än bidrag
För det första därför att en bra fungerande verksamhet trots
allt är viktigare än bidrag och ersättningar.
Det är trots allt viktigare att satsa på en bra skolutbildning - en rimlig
personaltäthet, bra böcker och en näringsriktig kost - än att höja barnbidraget.
Det är trots allt viktigare att ge kommunerna och landstingen möjlighet att
förbättra äldrevården än att höja pensionerna.
Målsättningen måste naturligtvis vara att vi på sikt klarar av båda
uppgifterna, en bra verksamhet och rimliga bidrag/ersättningar, men vi får
inte blunda för att vi inom överskådlig framtid kommer att tvingas till svåra
avvägningar mellan olika angelägna behov.
Jobb som behövs
Under den förra mandatperioden försvann över 100 000 jobb
inom kommunsektorn. Skälet var inte brist på arbetsuppgifter
utan brist på pengar. Nyligen träffade regeringen en
överenskommelse med Kommunförbundet och
Landstingsförbundet, som bl.a. innebär att kommunerna skall
undvika uppsägningar av personal, mot att staten förbinder
sig att inte vältra över kostnader på kommunsektorn.
Det finns tecken som tyder på att kommunsektorn tvingas till fortsatta
personalnedskärningar. Trots uppgörelsen lär det finnas risk för
uppsägningar. Två exempel från vårt eget län kan illustrera problemet:
Finspångs kommun beräknar att kostnader motsvarande 100 anställda måste
sparas. Norrköpings kommun befarar att underskottet blir ca 300 miljoner i
år. I båda kommunerna är det svårt att se någon lösning som inte leder till
färra anställda.
Regeringen har satt upp målet att halvera arbetslösheten till år 2000. En rad
olika stimulansåtgärder har genomförts, bl.a. för att få fart på industrin.
Den enda sektor där mer pengar med säkerhet leder till fler jobb torde vara
kommunsektorn. Inom byggsektorn, inom den privata tjänstesektorn, inom
industrin kan stimulanserna ge fler jobb, men det är inte säkert. Det är också
möjligt att rationaliseringar gör att arbetsuppgifter försvinner. Inom
kommunsektorn vet vi dock att det finns arbetsuppgifter som behöver utföras.
Om det finns pengar.
Slutsats
Vår slutsats är att kommunernas och landstingens
verksamhet måste ges företräde när det återigen finns
utrymme för reformer. Det kan ske på olika sätt. En
möjlighet är att staten överför mer pengar till
kommunsektorn. En annan, och kanske fördelningspolitiskt
lämpligare lösning, är att staten övertar det ekonomiska
ansvaret för vissa kommunala uppgifter. Frågan är t.ex. om
det är rimligt, att äldre arbetslösa med små utsikter att finna
ett jobb skall vara beroende av socialbidrag.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kommunsektorns behov av mer resurser skall prioriteras när det återigen finns
utrymme för reformer.
Stockholm den 2 oktober 1996
Lars Stjernkvist (s)
Conny Öhman (s)
Inge Carlsson (s)
Berndt Sköldestig (s)
Viola Furubjelke (s)
Berit Löfstedt (s)