med anledning av prop. 1996/97:150 1997 års ekonomiska vårproposition
Sammanfattning
I denna motion redovisas våra förslag avseende
kommunsektorn med anledning av regeringens ekonomiska
vårproposition.
Kommunalskatten är den direkta skatt som utgör den största belastningen
på hushållens ekonomi, inte minst för låg- och medelinkomsttagare. När vi
vill sänka skatten för dessa grupper måste politiken inriktas på åtgärder som
möjliggör betydande kommunala skattesänkningar. De viktigaste inslagen i
en sådan politik är att stimulera till fortsatt konkurrensutsättning av
kommunal verksamhet i förening med borttagande av sådana statliga regler
som är allmänt kostnadsdrivande ute i kommunerna.
Ett annat viktigt inslag för att åstadkomma skattesänkningar som ger
medborgarna större eget handlingsutrymme är att kommuner och landsting
tydligt koncentrerar sig på sina kärnuppgifter. Det är vidare nödvändigt att en
översyn görs av uppgiftsfördelningen mellan stat, kommun och det civila
samhället. Inom ramen för en sådan översyn föreslår vi att finansieringen av
skolan övergår till staten genom införandet av en nationell skolpeng, som
garanterar föräldrarna möjlighet att själva välja skola för sina barn. En sådan
överflyttning av skolans finansiering skapar samtidigt utrymme för att sänka
just kommunalskatten.
Vi vill stärka det lokala självstyret eftersom det vitaliserar demokratin.
Viktiga inslag i vår politik är därför att låta kommuner och landsting mer
forma sin politik utifrån de lokala förutsättningarna. Antalet regleringar som
binder verksamheten till statligt påbjudna lösningar och normer bör minska.
Exempel på betydande kostnadsdrivande regleringar som bör förändras är
t.ex. den s.k barnomsorgslagen samt socialtjänstlagens bestämmelser om
socialbidrag (inklusive de nya regler om riksnorm som för närvarande är
föremål för riksdagens behandling), vilka ej tar hänsyn till de variationer som
är naturliga och beroende av de lokala förutsättningarna.
Kommunsektorn är en viktig del av samhällsekonomin. Av detta följer
även att sektorn i mycket hög grad är beroende av tillväxttalen i ekonomin.
En procents årlig högre tillväxt av skatteunderlaget än den som blir följden
av regeringens politik ger sålunda redan första året, 1998, kommuner och
landsting 3,9 miljarder kronor mer i skatteintäkter. Summan ökar fram till år
2000 så att skatteintäktsökningen då uppgår till 9,6 miljarder kronor.
Siffrorna visar tydligt hur avgörande det är för kommunsektorns ekonomi att
den ekonomiska politiken stimulerar tillväxt. När den statliga bidragsnivån
till kommunsektorn diskuteras på marginalen glöms lätt denna grund-
läggande förutsättning bort. Inte minst kommuner och landsting är, med den
stora omfattning deras verksamhet getts, starkt beroende av en politik som
ger ekonomisk tillväxt i landet. Den stagnationspolitik som regeringen
bedriver är således mycket negativ för bl.a. kommuner och landsting.
För att en god ekonomisk tillväxt skall uppnås är det även viktigt att
kommuner och landsting själva uppmuntras till att medverka till en sådan.
Det grundlagsstridiga inomkommunala utjämningssystem som för när-
varande gäller är emellertid så uppbyggt att det inte uppmuntrar till en
ökning av det egna skatteunderlaget. Det är tvärtom så konstruerat att
incitament saknas och i vissa fall blir direkt negativa. I likhet med tidigare
år
föreslår vi ett grundlagsriktigt och tillväxtbefrämjande system för de statliga
bidragen till kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig egen
skattekraft.
De samlade åtgärder som vi föreslår i vår partimotion och i denna
kommittémotion och som berör kommunsektorn 1998 ger ett utrymme att
begränsa statens överföring till kommuner och landsting med 7,55 miljarder
kronor (netto efter rena neutraliseringar). Vi åstadkommer samtidigt redan
1998 en sänkning av utdebiteringen av kommunalskatt på 8,3 miljarder kro-
nor genom en höjning av grundavdraget till 10 000 kronor samt införandet
av ett extra grundavdrag på 10 000 kronor per barn vid den kommunala
beskattningen. Detta belopp kompenserar vi emellertid kommunerna för.
Den enda direkta besparing i förhållande till regeringen som vi lägger under
utgiftsområde 25 är sålunda de extra 8 miljarder kronor som regeringen
tillfört sektorn. Bakgrunden till detta är att vi medvetet vill att kommuner och
landsting skall tillvarata det skattesänkningsutrymme som därmed skapas
med våra förutsatta åtgärder; effektivisering och koncentration på kärnupp-
gifterna, konkurrensutsättning och därmed fler entreprenader, bejakande av
privata initiativ på tjänstesektorn samt statlig avreglering. På några års sikt
skapar vi också ett betydande utrymme för en generell sänkning av kommu-
nalskatten då staten enligt vårt förslag övertar ansvaret för skolans finansie-
ring när den nationella skolpengen införs.
Stärk det lokala självstyret
och vitalisera demokratin
De uppgifter i samhället som kräver gemensamma lösningar
och som bäst utformas på lokal nivå skall också skötas
lokalt. Det är angeläget att dessa gemensamma uppgifter kan
lösas utifrån de lokala förutsättningarna och
kommuninvånarnas uttalade vilja. Statlig reglering av
kommunal verksamhet måste begränsas till att ange ramarna
för det kommunala ansvaret. Detta är viktigt för att de lokalt
mest effektiva lösningarna skall kunna väljas, men också för
att reformera och vitalisera demokratin.
Om en gemensam uppgift i samhället anses handläggas bäst på lokal nivå
borde det vara av just den anledningen att man där enklast kan hitta lös-
ningarna utifrån egna förutsättningar och möjligheter. Då är det inte motive-
rat att staten reglerar och standardiserar verksamhet som kommunerna skall
bedriva. Ett första steg mot en avreglering av den kommunala sektorn och ett
återupprättande av det lokala självstyret togs under den förra mandatperiod-
en. Detta ledde till att nya och mer effektiva lösningar kunde väljas till
fördel
för kommuninvånarna. Under innevarande mandatperiod har detta positiva
förnyelsearbete på många håll ersatts av en återgång till kommunala monopol
som dessutom ofta försämrat servicen till medborgarna.
Statliga regleringar av kommunal verksamhet leder till ett minskat för-
troende för demokratin. Möjligheten för medborgarna att påverka den lokala
politiken står i omvänd proportion till de statliga styråtgärderna. Statens roll
bör vara att ställa upp ramarna för kommunernas verksamhet i stort och att
fastlägga de ekonomiska förutsättningar som gäller för en sund offentlig
ekonomi som helhet.
Vår uppfattning är att de två politiska beslutsnivåerna skall vara stat och
kommuner. När samverkan behöver ske mellan flera kommuner för att lösa
problem som är gemensamma, bör detta ske på basis av frivillig samverkan,
t.ex. genom kommunalförbund, och inte genom införandet av fler direkta
politiska beslutsnivåer. Landstingen bör i ett första steg koncentrera sina
resurser till sjukvården för att på sikt avvecklas till förmån för en allmän
sjukvårdsförsäkring som garanterar vård och valfrihet, så att den enskilde
kan välja de lösningar han eller hon känner sig tryggast med.
Kommunernas genuina
uppgifter
Den kommunala proportionella inkomstbeskattningen uppgår
till nästan 32 procent, varav primärkommunerna står för två
tredjedelar. Detta är en betydande belastning på hushållens
ekonomi, inte minst för låg- och mellaninkomsttagare. Det
kommunala skattetrycket måste sålunda sänkas om
medborgarna skall ges större möjligheter att själva fatta
beslut om hur de intjänade pengarna skall användas. Vi
hävdar bestämt att detta kan uppnås om kommunernas
verksamhet effektiviseras och koncentreras till
kärnuppgifterna, konkurrensutsätts med fler entreprenader
som resultat samt ges möjligheter att utvecklas efter de
lokala förutsättningarna genom en statlig avreglering. Då kan
skatten sänkas och utrymme ges för människorna att växa
samtidigt som ekonomisk tillväxt stimuleras.
Kommunerna skall koncentrera sig på sina genuina ansvarsområden. Dit
hör det lokala samhällets utveckling genom bl.a. fysisk planering, teknisk
service och infrastruktur, viktiga omsorgsfrågor inte minst för de äldre samt
myndighetsutövning vad gäller sociala frågor och frågor som rör natur- och
stadsmiljö. Kommunerna skall ansvara för det sociala biståndet när andra
trygghetssystem inte förslår.
Stödet till barnfamiljer bör lämnas genom skatteminskning och inte genom
kommunala subventioner av vissa barnomsorgsformer. De politiska
ambitionerna att styra familjerna och lägga livet till rätta har lett till höga
skatter och minskad frihet. Stödet till barnomsorg skall även komma dem till
del som väljer att vårda och fostra barnen i hemmet eller genom samarbete
med andra. Familjepolitiken skall utformas så att det varken missgynnar de
föräldrar som väljer att ta hand om barnen själva eller de föräldrar som vill
förvärvsarbeta.
Rätten till en grundläggande utbildning och rätten att välja skola skall
garanteras genom införandet av en nationell skolpeng. När en sådan införs
avlastas kommunerna kostnader, vilket ger utrymme för en betydande kom-
munal skattesänkning.
Varför finns kommunala bolag?
Antalet kommunala företag har successivt ökat. Detta manar
till eftertanke eftersom kommunala aktiebolag egentligen är
en onödig företeelse. Kommunerna är befriade från skatt på
sin verksamhet om den bedrivs i förvaltningsform. Däremot
gäller samma skatteregler för kommunala aktiebolag som för
andra bolag. Bildandet av kommunala företag har tidigare i
betydande grad motiverats med särreglerna för dessa, bl.a.
beträffande insyn och offentlighet. Numera är kommunala
bolag i stort likställda med förvaltningsformen i dessa
avseenden. Kommunala bolag innebär emellertid risker för
att kommunerna i strid med kommunallagen ägnar sig åt
affärsverksamhet som snedvrider konkurrensen på en
marknad där lokala småföretag skall kunna utvecklas.
Konkurrensverket har på senare tid lyft fram detta problem..
Kommunala företag har dessutom på senare tid gett upphov
till koncernbildningar och avancerad skatteplanering för att
på artificiell väg uppnå den skattebefrielse som man ändå
skulle ha om man bedrev verksamheten som kommunal
förvaltning.
Entreprenader och
konkurrens
Den konkurrensutsättning av kommunal verksamhet som
påtagligt ökades under föregående mandatperiod ledde till en
markant höjd produktivitet. Effekten uppstår dels genom fler
entreprenader efter upphandling, dels tack vare att
egenregiverksamheten utvecklas när den konkurrensutsätts
och kostnadsjämförs. Mycket av det interna
utvecklingsarbetet i kommuner och landsting har sålunda
varit en effekt av en mer stimulerande konkurrensmiljö. Den
snabba produktivitets- och effektivitetsförbättringen under
1992-1994 beskrev inrikesministern i en debatt den 20
december 1996 som "otrolig". Samtidigt uttalade han att han
inte trodde att detta skulle kunna upprepas en gång till. Vi
finner det vara symtomatiskt att vi har en regering som inte
tilltror kommunsektorn att kunna fortsätta ett viktigt
effektiviseringsarbete till gagn för medborgarna. I stället tror
man att lösningen kan vara att överföra ytterligare statliga
pengar i bidrag. Troligtvis har den typen av åtgärder en på
sikt direkt kontraproduktiv verkan.
Det är tydligt att regeringen ägnar föga uppmärksamhet åt de för kommun-
sektorn så viktiga konkurrens- och effektiviseringsfrågorna även om man
numera t.ex. i skrivelsen om utvecklingen inom den kommunala sektorn
verkar ha noterat att konkurrens som regel leder till sänkta kostnader. Vi
moderater hävdar att det är uppenbart att kommuner och landsting har stora
förutsättningar att genom bra konkurrensprogram förbättra kvaliteten i sin
verksamhet och samtidigt uppnå lägre relativa kostnader. Varje procent
innebär här stora vinster för kommunerna. Goda exempel borde aktivt ges
spridning. Kommunsektorn är vidare så omfattande att positiva förändringar
genom t.ex. ökad konkurrensutsättning skulle ge en långsiktigt gynnsam
effekt på hela samhällsekonomin.
Medborgarperspektivet
Det framhålls ofta att undersökningar visar att medborgarna
är ganska nöjda med den kommunala servicen. Härav
framgår att den produktivitetsförbättring som uppnåddes i
kommunsektorn föregående mandatperiod lät sig väl förenas
med bibehållen service. Intressant är emellertid att de privata
alternativen inom t.ex. skola och omsorg, vilka som regel har
betydligt lägre kostnader än de kommunala alternativen, ofta
har mer nöjda kunder. Mot den bakgrunden vore det på sin
plats att regeringen redovisar de skäl som ligger bakom
regeringens ovilja mot elevers och föräldrars rätt att välja
skola och omsorg. Vi ser det som självklart med en rätt för
föräldrar att kunna välja skola och barnomsorg.
Det är vår övertygelse att kvalitet och variationsrikedom i t.ex. undervis-
ningen bäst främjas om skolor med olika inriktning, arbetssätt och huvudmän
kan verka sida vid sida. Gjorda undersökningar visar att detta också är
åsikten hos dem som aktivt väljer ett alternativ som passar just dem eller
deras barn. I den diskussion som förs om mångfald och kvalitet inom de
kommunala verksamhetsområdena är det särskilt viktigt att lyfta fram hur
resultatet till sist värderas av dem som verksamheten är till för.
Angelägna åtgärder som
påverkar kommunernas
ekonomi
Utvecklingen under 1995 och 1996 visar att den positiva
trenden vänt i kommunsektorn. Det socialdemokratiska
maktövertagandet i flertalet kommuner och landsting ledde
till en kraftig ökning av den genomsnittliga skattenivån.
Förändringsarbetet avstannade på många håll. Regeringens
oförmåga att lägga fram förslag till riksdagen om ytterligare
viktiga avregleringar har därutöver inneburit svårigheter för
kommunsektorn att anpassa sin verksamhet efter t.ex. de
lokala förutsättningarna. Det mest flagranta exemplet är
beslutsoförmågan när det gäller nödvändiga förändringar av
socialtjänstlagen, vilken dessvärre till sist utmynnade i en ny
riksnorm för socialbidrag, något som direkt motverkar en
rimlig lokal anpassning och strider mot det kommunala
självstyrets grundläggande princip. Det är oacceptabelt att
bestämmanderätten i denna ursprungligen kommunala
kärnuppgift alltmer kommit att läggas på domstolar som
överprövar de kommunala nämndernas beslut.
Genom sin bristande handlingsförmåga har regeringen fördröjt förnyelse-
arbetet i kommunerna. Därmed hindras kommunerna från att bedriva sin
verksamhet inom en rimligare samhällsekonomisk ram. Tillämpningen av
t.ex. barnomsorgslagen gör det svårt för kommunerna att utifrån lokala
förutsättningar fatta goda beslut. Barnomsorgslagen bör därför avskaffas.
Vi moderater anser att den fortsatta avregleringen av kommunsektorn
måste påskyndas, då en avreglering har förutsättningar att ge en bättre lokal
politik för medborgarna samtidigt som den har positiva samhällsekonomiska
verkningar. I vår beräkning av det skattefinansierade utrymmet för kommun-
sektorn de närmaste åren har vi förutom effekterna av konkurrensutsättning
även beaktat vad en avreglering av den kommunala verksamheten kommer
att innebära. Vi avvisar därför även regeringsförslaget att under det nu
löpande kommunala och statliga budgetåret tillföra kommunsektorn ett ökat
statsbidrag. Det är viktigare för kommuner och landsting att få bedriva sin
förnyelseverksamhet enligt vår modell så att långsiktiga resultat till gagn för
medborgarna uppnås.
En särskilt märklig del av regeringens förslag till "nya" pengar till
kommunsektorn är tankarna att det skulle vara möjligt och lämpligt att "följa
upp" hur just dessa bidrag används. Regeringen tycks tro att dessa pengar
skulle ha någon speciell färg, som möjliggör en sådan uppföljning. Inom
ramen för den uppgiftsfördelning mellan stat och kommun som gjorts i
förening med att statens överföring till kommunsektorn i huvudsak är
generell är detta synsätt mycket förvånande.
Det kommunala självstyret bör förstärkas genom att kommunerna själva i
större utsträckning får besluta hur de vill bedriva sin verksamhet. De bör
exempelvis kunna avgöra i vilken utsträckning verksamhet skall avgifts-
finansieras.
Det är angeläget med en kommunal ekonomi i balans. Ursprungligen
angav regeringen att detta skulle gälla fr.o.m. 1997. Nu skjuts balanskravet
ytterligare framåt i tiden till år 2000 även för kommunerna. Avsikten är
tydlig. I förening med ökade statsbidrag och "förbud" mot skattesänkningar
vill regeringen att förnyelsearbetet i kommunsektorn skall avbrytas i hopp
om att detta skall kunna dölja situationen på arbetsmarknaden. Detta är
regeringens alternativ till att skapa förutsättningar för nya varaktiga jobb.
Uppskjutandet av "balanskravet" har mycket riktigt på sina håll tolkats som
att kommuner och landsting under en övergångstid skulle kunna få låna till
sina löpande utgifter och verksamhet.
Vi har vidare i vår kommittémotion med anledning av lagförslaget påtalat
att balanskravet är så utformat att en kommun själv kan besluta att frångå
det, vilket är mycket anmärkningsvärt. Balanskravet har sålunda reducerats
till en rekommendation. Regeringens egna kalkyler kring kommunsektorns
ekonomi tycks också styrka att den bejakar detta. Därmed tillåts kommun-
sektorn trots föreslagna ökade statsbidrag att redovisa ett fortsatt negativt
sparande de närmaste åren. Eftersom regeringen inte är beredd att ge kom-
munerna tillräckliga möjligheter att själva påverka sin ekonomi förvånar
knappast denna passiva hållning.
Kommunal ekonomi och
skatter
Budgetpropositionen innehåller en beskrivning av
kommunsektorns ekonomi. Av denna framgår bl.a. att den
kommunala skattenivån mellan 1994 och 1997 höjts från i
genomsnitt 31,05 % till 31,66 %. Detta har skett trots att
regeringen i tidigare propositioner framhållit de
samhällsekonomiskt skadliga verkningar som kommunala
skattehöjningar har. I årets vårproposition säger regeringen
att utrymmet för kommunala skattehöjningar är "ytterligt
begränsat", vilket är ett understatement.
I våra motioner om den kommunala sektorn har vi de senaste åren beskrivit
ett förslag till spärr mot kommunala skattehöjningar. Förslaget innebär att
kommuner och landsting som höjer skatten i förhållande till föregående år
endast får behålla högst 50 procent av de merintäkter som skattehöjningen
leder till genom motsvarande förändring av statsbidrag/neutraliseringsavgift.
Vi gjorde bedömningen att denna modell skulle förhindra samhällsekono-
miskt skadliga kommunalskattehöjningar, något som visat sig vara riktigt.
Vårt förslag i denna del framlades nämligen senare av regeringen i prop.
1995/96:223 och antogs av riksdagen. Vi hävdar emellertid att regeringens
förslag måste kompletteras med en stimulans till vissa kommuner att sänka
sin höga kommunalskatt. Ett särskilt oroande faktum är nämligen att
kommuner som gynnats av nya regler för inkomst- och strukturkost-
nadsutjämning ej sänker sin skatt. Dessa kommuner som erhåller relativt
förbättrade villkor har ofta hög skatt men begagnar ändå inte tillfället att
sänka sin höga utdebitering. I stället konserveras den höga skattenivån trots
bidragstillskottet. Eftersom ett framskjutet argument för utjämningssystemet
angavs vara att utjämna skillnader i kommunalskatt är det anmärkningsvärt
att någon uppföljning inte tycks ske av varför detta mål inte nås. Tvärtom ger
regeringen nu tydliga signaler att den skulle ogilla om en kommun sänker sin
skatt. Synsättet är orimligt och oacceptabelt men visar tydligt hur totalt man
bl.a. struntar i att försöka uppnå sitt mål om minskade utdebiterings-
skillnader. Regeringens underlåtenhet att stimulera till och uppmuntra skatte-
sänkningar i dessa kommuner leder till att utdebiteringsskillnaderna kvarstår
oförändrade trots att man infört en mycket långtgående skattekrafts- och
kostnadsutjämning Genom att nu även framställa kommunalskattesänkningar
som oacceptabla visas också bilden av en regering som inte vill ge låg- och
mellaninkomsttagare en helt nödvändig lindring av skattebördan genom en
sänkning av inkomstskatten.
Inriktningen av regeringens s.k. saneringsprogram för statsfinanserna har
kraftigt påverkat kommunerna . De massiva skattehöjningarna i förening med
neddragningen av socialförsäkringsförmånerna har nämligen inneburit att
kommunernas utgifter för socialbidrag ökat kraftigt. När regeringen anger att
kärnverksamheter i kommunerna såsom skola, barnomsorg och äldreomsorg
hållits utanför saneringsprogrammet är detta i praktiken inte riktigt. Den
förda politiken har inneburit att just dessa ofta drabbats av nedskärningar när
kommunerna sökt kompensera sig för de skenande socialbidragskostnaderna.
Eftersom regeringen samtidigt hösten 1994 gav signaler, som innebar att
viktigt förändringsarbete i kommuner och landsting på många håll avstanna-
de, upplevs situationen negativ av medborgarna. Vi har redan påtalat att
produktivitetsutvecklingen inom kommunsektorn, som var mycket positiv
1991-1994, på nytt försämrats. Ideologisk stelbenthet och vaktslående kring
kommunala monopol har sitt pris. De pånyttfödda vårdköerna kan ses som
symtom på en struktur som inte fungerar.
Ersätt dagens
inomkommunala
utjämningssystem
Kommunernas beskattningsrätt och
grundlagen
Det s.k. inomkommunala utjämningssystem som infördes
fr.o.m 1 januari 1996 strider mot den svenska grundlagens
bestämmelser. Bl.a. mot den bakgrunden är det nödvändigt
att snarast ersätta detta med ett grundlagsriktigt system.
För oss moderater har det varit självklart att hävda den för det kommunala
självstyret grundläggande principen att det en kommun upptar i kommunal-
skatt skall disponeras fullt ut av kommunen för dess lokala uppgifter. Denna
grundlagsfästa princip är också bakgrunden till att kommuner och landsting
inte tillerkänts rätt att uppta skatt för andra ändamål.
När staten disponerar den skatt som en kommun eller ett landsting upptar
för sina lokala uppgifter är detta ett grundskott mot det kommunala själv-
styret. Den kommunala beskattningsrätten ändrar helt karaktär och sam-
bandet mellan lokal skatt och lokala uppgifter bryts på ett sådant sätt att en
statskommunal skatt i praktiken successivt införs. Det borde vara självklart
att eftersträva enighet om ett system som låter sig förenas med vår grundlag
och fortsatt kommunal beskattningsrätt där en kommuns skatteinkomster i
sin helhet skall gå till kommunens skötsel.
För kommuner och landsting som har en för sina uppgifter otillräcklig
skattekraft är det en statlig uppgift att ge bidrag hämtade från de skatte-
inkomster som staten uppbär. Den ändrade uppgiftsfördelning mellan stat
och kommun som vi moderater nedan föreslår underlättar därutöver påtagligt
en sådan reform.
Ett grundlagsenligt statsbidragssystem måste sålunda snarast införas. Den
omläggning av bidragssystemet till kommunsektorn som beslutades av
höstriksdagen 1995 skedde i strid med den svenska grundlagens bestämmel-
ser.
Vi förordar att vårt förslag till statsbidragssystem för kommuner och lands-
ting som återfanns i motion 1995/96:Fi10 genomförs med verkan från 1
januari 1998
Förslaget innebär:
att den svenska grundlagen respekteras,
att lokalt uppburen skatt går till den egna kommunen och ej till ett
omfördelningssystem,
att det är en statlig uppgift att ge bidrag till kommuner med för sina
uppgifter otillräcklig skattekraft,
att fullt incitament att förbättra sin skattekraft föreligger för alla
kommuner och landsting,
att regleringar mellan stat och kommun i enlighet med finansierings-
principen m.m. sker genom den s.k. neutraliseringsavgiften i samband
med utbetalningen av kommunalskattemedel,
att systemet med individuell slutavräkning kommunvis återinförs.
Felaktig fördelningspolitik med sneda
effekter!
Hela debatten kring en inomkommunal skatteutjämnings
fördelningseffekter förs ofta utifrån den felaktiga
föreställningen att medborgarna i en kommun med hög
skattekraft också generellt skulle ha höga inkomster och låga
kostnader till följd av låg kommunalskatt. Detta är en
vanföreställning.
I kommuner som förlorar mycket på det nya systemet blir effekten nu
särskilt kännbar, just för låg- och medelinkomsttagarna. Den kommunala
servicen påverkas negativt på grund av en politik där dessa grupper med sin
kommunalskatt tvingas betala till kommunal service i andra kommuner.
En relativt sett lägre kommunalskatt i dessa kommuner motsvaras till stor
del av högre kostnader i andra avseenden. Högre prisnivå på bostadsrätter
och småhus leder till högre boendekostnader genom högre fastighetsskatt
och större ränteutgifter. Inte minst fastighetsskatten ökar kraftigt från och
med taxeringen 1997. Hushåll med små marginaler kommer därför att förlora
kraftigt och kan känna sig tvingade att flytta. Priset på fasta tillgångar
påverkas av de ökade levnadskostnaderna i dessa kommuner, med förluster
för just enskilda hushåll som måste flytta som följd. Boendesegregationen
ökar med regeringens politik.
Det nya systemet innebär generellt att medborgarna i kommuner med
relativt sett högre skattekraft får betala till kommuner med lägre skattekraft.
Bortsett från det grundlagstridiga i detta är det dessutom principiellt fel från
fördelningssynpunkt. Fördelningspolitiken skall bedrivas av staten. Vårt
alternativ innebär i motsats till regeringens att det sker en omfördelning via
statsskatten från medborgare med högre inkomster - oavsett var de bor - till
kommuner med otillräcklig skattekraft.
Tillväxtfientligt med negativa
incitament!
Det nya grundlagsstridiga inomkommunala
utjämningssystemet får en rad märkliga effekter för enskilda
kommuner, effekter som samtliga påtalades inför beslutet.
Dit hör inte minst de negativa incitament som byggts in i
systemet. För ett stort antal kommuner kommer sålunda den
totala inkomstnivån att stiga vid en relativt sjunkande
skattekraft och/eller försämrad struktur. Det är därför av stor
betydelse att snarast redovisa vilken effekt ett sådant
tillväxtfientligt system får på sikt.
En allvarlig effekt är vidare att det inte ger den minsta stimulans till
ekonomisk tillväxt i kommunerna. Tvärtom blir effekten i kommuner som
ökar sin skattekraft att de inte får behålla denna. Lågskattekommuner som
ökar sin skattekraft kommer t.o.m att förlora resurser om de ökar skatte-
kraften mer än riksgenomsnittet och få högre totala intäkter om skattekraften
sjunker!
Fler arbetstillfällen, ökad förvärvsfrekvens och god ekonomisk utveckling
borde vara faktorer som kommunerna stimuleras att utveckla. Det införda
systemet är så utformat att kommuner som lyckas vända en negativ
utveckling i dessa hänseenden ej kommer att få någon favör av detta genom
ökade intäkter.
Det är uppseendeväckande att en regering som påstår sig vilja stimulera
ekonomisk tillväxt med öppna ögon lagt fram ett förslag som är så tydligt
tillväxtfientligt för kommunsektorn. Den signal som gavs var att det för den
kommunala ekonomin inte skall spela någon roll hur skattekraften i den
enskilda kommunen utvecklas; det incitament som finns för ett antal kommu-
ner är snarast negativt - höjd skattekraft ger större avbränningar än den
formella intäktsökningen.
I budgetpropositionen ges över huvud taget inte någon redovisning av hur
kommunsektorn kan medverka till ett bättre tillväxtklimat i vårt land. Den
parlamentariska utredning som skall utvärdera det nya utjämningssystemet
för kommuner och landsting bör därför få som en särskild uppgift att iaktta
och analysera det beslutade systemets effekt på incitamenten för enskilda
kommuner att bidra till ekonomisk tillväxt i Sverige.
Det moderata alternativet löser den hittillsvarande motsättningen mellan
hög utjämningsgrad och incitament att höja skattekraften för enskilda
kommuner. Genom att frysa tillskottet av utjämningsbidrag till kommunerna
i utjämningssystemet får alla kommuner ett hundraprocentigt incitament
beträffande förändringar i den egna skattekraften.
En speciell effekt som uppstått med det nya systemets s.k. införanderegler
är att kommuner som det senaste året haft en mer fördelaktig skattekrafts-
utveckling nu straffas för denna och får bära en större "förlust", i några fall
en mycket betydande avvikelse, än vad regeringen angett som årligt tak i
införandereglerna.
Detta visar det stötande i att bygga in negativa incitament.
Riktlinjer för en långsiktigt hållbar
lösning
De gångna årens utredningsarbete kring principerna för och
utformningen av ett hållbart system för inkomst- och
kostnadsutjämning för primärkommuner och landsting visar
enligt vår uppfattning att det krävs en genomgripande reform
där flera hittillsvarande utgångspunkter måste omprövas.
Svårigheterna att finna ett system, som får en sådan acceptans att det blir
långsiktigt stabilt, bottnar i stor utsträckning i den totala kommunala sektorns
omfattning. Cirka 70 % av den offentliga sektorns verksamhet bedrivs av
primärkommunerna och landstingen. Det har medfört en utdebitering på
31,66 % av medborgarnas beskattningsbara förvärvsinkomster 1997. Till
detta kommer statsbidrag som motsvarar ett ytterligare skatteuttag på nästan
7 procentenheter. Detta innebär att kommunernas totala nettoutgifter
motsvarar en utdebitering på nära 40 % av landets förvärvsinkomster.
Expansionen av den kommunala sektorn har varit snabb sedan 1960-talet.
Även om volymen statsbidrag och i viss mån avgifter också ökat, har
expansionen sedd över hela perioden medfört en mycket kraftig ökning av
skatteuttaget på förvärvsinkomster. Relativt sett har låginkomsttagare
drabbats särskilt hårt, eftersom den proportionella kommunala utdebiteringen
tidigt sätter in med full kraft efter ett relativt lågt grundavdrag. Samhälls-
ekonomiskt bidrog kommunalskattehöjningarna till de kraftiga skärpningar
av marginalskatterna som fram till 1980-talets slut utgjorde en viktig orsak
till den urholkade tillväxtkraften i vårt land.
Med en så stor kommunal sektor blir skillnaderna i egen skattekraft och
opåverkbara kostnader så betydande kommunerna emellan att det krävs ett
statligt system för att ge kommunerna likvärdiga förutsättningar att sköta sina
uppgifter. Förutsättningarna att finna ett långsiktigt hållbart sådant system
ökar emellertid avsevärt om de kommunala uppgifterna/utgifterna och det
kommunala finansieringsansvaret begränsas. En sådan begränsning bör ses
som en del av en mer grundläggande förändring av relationerna mellan det
offentliga och det enskilda.
När ekonomin sätter strikta gränser märks det offentligas faktiska begräns-
ningar särskilt tydligt. Det är många som just nu erfar detta och kan dra sina
slutsatser om hur det goda samhället borde se ut.
Ett gott samhälle är ett samhälle där det offentliga, det civila samhället,
den "lilla världen"och marknaden tillsammans skänker den enskilde och
familjerna trygghet och mångfald i olika livssituationer. Den valfrihets-
revolution som inleddes förra mandatperioden måste därför fortsätta och
prägla kommande årtionden. En viktig uppgift för såväl staten som
kommunerna är att - i stället för att ta över ansvar - medverka till att andra
kan ta sitt ansvar bättre. En mindre offentlig sektor innebär då inte mindre av
utbildning, vård och omsorg, men väl att denna kan utföras på fler sätt än i
dag och med utvecklad kvalitet.
En omprövning av utgångspunkterna för ett hållfast system måste bestå i
att föra över vissa uppgifter från den offentliga till den privata sektorn - med
motsvarande utrymme för medborgarna att själva finansiera dessa. Men det
gäller också att pröva vilka offentliga åtaganden som är av den arten att
finansieringsansvaret bör ligga kvar på den kommunala sektorn. För vissa
uppgifter som i dag åvilar kommunerna bör finansieringen ske på nationell
nivå och gå direkt till medborgarna. En nationell skolpeng, som ges denna
utformning, skulle t.ex. stimulera mångfald och kvalitet genom en utveck-
lande konkurrens där föräldrarna garanteras rätten att genom skolpengen
själva välja skola för sina barn.
Andra uppgifter på det kommunala planet kräver en nationell avreglering
för att kunna skötas på ett lokalt anpassat och effektivt sätt. Den nuvarande
socialtjänstlagen förhindrar t.ex. att stöd och hjälp anpassas till lokala
förhållanden och erfarenheter. Det är mycket anmärkningsvärt att detta
viktiga förändringsarbete fördröjts av oenigheten inom regeringen.
De uppgifter som efter en översyn naturligt kvarstår som ett lokalt kommu-
nalt ansvar - också vad avser finansieringen - bör även fortsättningsvis
finansieras med kommunal inkomstskatt. Även efter de reformer vi här
skisserat kommer det att finnas behov av riktade statsbidrag till kommuner
med otillräcklig skattekraft. Detta är nödvändigt för att ge rimligt likvärdiga
förutsättningar. Det system som vi förordar ger sålunda kommunerna
likvärdiga möjligheter att sköta sina uppgifter med eget hänsynstagande
också till lokala förutsättningar och behov.
För att uppnå ett långsiktigt stabilt system som hanterar de ekonomiska
relationerna mellan stat och kommun bör en översyn omedelbart inledas i
syfte att inom de närmaste åren inleda en successiv förändring av den
offentliga sektorns omfattning och ansvarsfördelning med den inriktning
som vi angivit ovan. En självklar utgångspunkt i detta arbete skall vara
grundlagens bestämmelser. Det som upptas i skatt av en kommun för dess
lokala uppgifter skall inte överföras till andra ändamål eller andra kommun-
er.
Utgångspunkt för beräkning
av utgiftsområde 25 år 1998
Den totala effekten av våra förslag och åtgärder leder till att
den statliga överföringen till kommunsektorn 1998 bör
förändras enligt följande:
Tabell 1
Effekt för kommuner och landsting av våra förslag jämfört med
regeringens
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avreglering av kommunernas och landstingens verksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konkurrensutsättning av kommunernas och landstingens
verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medborgarnas rätt att välja skola och barnomsorg,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om stimulans till kommunala
skattesänkningar i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar om ett grundlagsriktigt utjämningssystem från den
1 januari 1998, vilket skall ersätta dagens grundlagsstridiga system i enlighet
med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen om
generellt statsbidrag till kommuner och landsting i enlighet med vad som
anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun i
syfte att åstadkomma en långsiktigt hållbar lösning,
8. att riksdagen godkänner den beräkning av utgifterna inom den
kommunala sektorn (utgiftsområde 25) som följer av ett bifall till denna
motion och den moderata partimotionen med anledning av vårpropositionen i
enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag i tilläggsbudget om ytterligare
4 000 000 000 kr i statsbidrag till kommuner och landsting i enlighet med
vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag om ytterligare förskjutning i
tiden av det s.k. balanskravet i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 28 april 1997
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Lennart Hedquist (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Per Bill (m)
Anna Åkerhielm (m)
Stig Rindborg (m)
Tom Heyman (m)
Margit Gennser (m)
Bo Lundgren (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Rune Rydén (m)