Motion till riksdagen

1996/97:Fi45

av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1996/97:150 1997 års ekonomiska vårproposition

---

Sammanfattning

Regeringens vårproposition är ett misslyckande för de
arbetslösa, för miljön och för de med små ekonomiska
marginaler som på ett orättvist sätt drabbats av besparingar
och skattehöjningar de senaste åren. Regeringen och
stödpartiet Centern står nu för en lappa-och-laga-politik, utan
helhetssyn och sammanhållande ideologiskt kitt. Det handlar
om de yviga gesternas politik som mer avser att dölja
problem än att varaktigt lösa dem.

Vi i Miljöpartiet de gröna föreslår nu en grön politik som verkningsfullt
angriper de strukturella felen i svensk ekonomi.

För det första måste miljöskuldens tillväxt, utarmningen av naturresurserna
och de ökade kostnaderna för miljöförstöringen stoppas. Bl.a. studier av s.k.
rättvist miljöutrymme visar tydligt att den ekonomiska utvecklingen är
ekologiskt ohållbar. För att detta ska vara möjligt måste det bli lönsamt och
lätt att bli mer energieffektiv och att minska miljöpåverkan för både
producent och konsument. Miljölagstiftningen måste utvecklas och skärpas
och miljökostnaderna till fullo tas med i ekonomiska bedömningar i såväl
offentlig som företags- och privat ekonomi. En grön skattereform där
beskattningen av arbete minskas och i stället skatterna på energi och
miljöstörande utsläpp höjs, är en avgörande förutsättning för att
miljöinriktade investeringar och sastsningar ska kunna ge avsedd effekt på
sikt.

För det andra så måste arbetstiden generellt förkortas och i samband
därmed beskattningen på arbete sänkas. Våra förslag innebär att
normalarbetstiden sänks till 35 timmar per vecka, att lönen efter skatt blir
oförändrad för låginkomsttagare och att arbetslösheten sjunker en bit under 4
% år 2000. Skatte- och avgiftssänkningarna finansieras av att statens
kostnader för a-kassa och arbetsmarknadspolitik samtidigt minskar. Det
medför att både statens utgifter och det totala skattetrycket minskar något.
Förslaget innebär också väsentligt förbättrad jämställdhet mellan könen,
vilket också måste vara en central målsättning för den ekonomiska politiken.

För det tredje minskas kostnaderna för arbetskraft och tjänster genom såväl
skatteväxlingen som skattesänkningen för att möjliggöra en snabb
arbetstidsförkortning. Detta gynnar, framför allt på längre sikt, företag inom
den expansiva tjänstesektorn och miljösektorn (i vid mening). Särskilt små
och medelstora företag kan därigenom expandera och i ökad omfattning
bidra till en positiv ekonomisk utveckling. Vi föreslår också att
sjuklöneperioden för företagen kortas från nuvarande 4 veckor till 2 veckor.

För det fjärde föreslår vi en mer aktiv fördelningspolitik genom en lång rad
åtgärder. Ersättningsnivån i socialförsäkringar och a-kassa föreslås höjas till
85 % för låginkomsttagarna och successivt sänkas i högre inkomstlägen.
Sammanlagt lägger vi drygt 1,3 miljarder på förbättrade villkor för
handikappade, pensionärer, sjuka, tandvårdsbehövande och människor med
små ekonomiska marginaler. Vi ökar dessutom på biståndet, den del av
budgeten som går till de allra fattigaste i vår värld, med drygt 2,3 miljarder
år
2000. Med tanke på de stora katastroferna just nu i världen, som fordrar
snabba humanitära insatser, behövs en höjning av anslaget till bistånd redan
1998 med drygt 1,5 mdkr. Flertalet av dessa förslag leder också till en
väsentligt förbättrad jämlikhet mellan könen.

För det femte leder vår politik till en bättre ekonomi för kommuner och
landsting, vilket förbättrar situationen i skolorna, i vården och i omsorgen.
Vi hälsar regeringens påplussning med glädje, men anser att ytterligare
satsningar kan göras genom besparingar på andra områden. Våra förslag
innebär sammantaget att kommunsektorns ekonomi förbättras med 2 mdkr
ytterligare redan 1998 och 5 mdkr mer år 2000. Vi avvisar samtidigt alla
förslag att på olika sätt inskränka kommuners och landstings själv-
bestämmande genom skattetak, skattegolv eller specialdestinerade bidrag.

Vi föreslår besparingar på bl.a. det militära försvaret, på regeringens
förslag till ytterligare större vägutbyggnader, på bidrag till näringslivet
inklusive jordbruket och på bidrag till politiska partier m.m.

Förslagen innebär att vi föreslår samma utgiftstak för staten som
regeringen 1998, sänker taket med 3 mdkr 1999 och sänker det med 16 mdkr
år 2000 (allt jämfört med regeringens förslag). Sänkningarna beror i första
hand på vårt förslag till arbetstidsförkortning som innebär både minskade
kostnader och inkomster för staten.

Våra förslag innebär att det offentliga finansiella sparandet blir 0,0 % av
bruttonationalprodukten 1998, under förutsättningen att man liksom
regeringen räknar med att avsättningarna i premiereservsystemet ingår i det
offenliga sparandet. Långsiktigt bör överskottet i de offentliga finanserna
vara minst 1 % av bruttonationalprodukten i genomsnitt över en
konjunkturcykel. Härvid skall inte avsättningarna till premiereservsystemet
räknas in i det offentliga sparandet. Det offentliga sparandet blir med
Miljöpartiets förslag något högre än i regeringens förslag.

I motionen presenterar vi också bl.a. vår syn på den ekonomiska
utvecklingen till följd av medlemskapet i Europeiska unionen och på frågan
om ett eventuellt medlemskap i Europeiska monetära unionen (EMU). Vi ser
stora ekonomiska risker i ett EMU-medlemskap och de eventuella fördelarna
är små och osäkra. Frågan om svenskt medlemskap i EMU bör avgöras i en
beslutande folkomröstning.

En grön finansplan

En politik för ekonomisk och social
balans

Den ekonomiska politiken ska förvalta och utveckla
samhällets ekonomiska tillgångar inom givna ekologiska
ramar för att uppnå såväl individuellt välstånd som större
social rättvisa. För att detta verkligen ska kunna uppnås
krävs en ny ekonomisk politik med utgångspunkt i ett
demokratiskt och ekologiskt synsätt där socialt ansvar sätts i
första rummet. Den ekonomiska politik som förts i Sverige
under överskådlig tid har däremot medfört en tilltagande
utarmning av naturkapital, ökad miljöförstöring, hög
arbetslöshet och under senare tid också ökade sociala
motsättningar. Regeringen godtar i sin ekonomiska
vårproposition att denna negativa utveckling fortsätter. Detta
är med gröna utgångspunkter helt oacceptabelt.

Problemet för regeringen är att problemen i svensk ekonomi i huvudsak
orsakas av den egna politiken. Problemen i svensk ekonomi är därför främst
strukturella, inte konjunkturella. En eventuell konjunkturuppgång kan inte
lösa problemen med bl.a. hög arbetslöshet och växande miljöskuld. Den
politik som regeringen nu föreslår tar sikte på att fullfölja den statliga
budgetsaneringen - vilket i sig naturligtvis är utmärkt - och att i någon mån
dämpa andra ekonomiska problem, bl.a. med vissa lättnader för
småföretagare, vissa miljösatsningar och ett rimligare utrymme för offentlig
tjänstesektor i kommuner och landsting. Dessvärre föreslås inga avgörande
eller trovärdiga förändringar som kan avhjälpa de strukturella bristerna.
Avsikterna och innehållet i regeringens olika förslag i vårpropositionen är
ibland sympatiska och ibland mindre välbetänkta, men det verkligt allvarliga
är att regeringen saknar en långsiktigt hållbar ekonomisk politik för att lösa
de avgörande strukturproblemen i svensk ekonomi.

Strukturella problem

De tre allvarligaste strukturella problemen i svensk ekonomi
är:

Många tjänar pengar på att utarma naturresurser och
förstöra miljö. Skattesystemet är så utformat att det ofta är
lönsamt att ersätta människor med hjälpenergi, vilket
stimulerar en långsiktigt och miljömässigt ohållbar
energianvändning. Prisrelationerna blir, bl.a. till följd av
skattesystemets utformning, ofta sådana att resursslösande
och miljöfientligt beteende på marknaderna gynnas. I
avsnittet "Den ekonomiska utvecklingen" redogör vi närmare
för de stora och kraftigt negativa effekter som förluster av
naturkapital och miljöförstöring redan har på svensk
ekonomi.

? Arbetstiden har sedan 80-talets början inte sänkts i
takt med produktivitetsökningen, utan tvärtom ökat.
Detta har starkt bidragit till massarbetslöshet och att främst
ungdomar permanent har ställts utanför den normala
arbetsmarknaden. Detta ökar de ekonomiska orättvisorna i
samhället, skapar ökade sociala klyftor, motverkar en ökad
jämlikhet mellan könen, föder våld och missnöje.

? Priset på tjänster och arbete är för högt. Det är en följd
av att skatterna är för höga. Det innebär att arbetsmarknaden
pressats ihop, att främst småföretag inte kan växa trots goda
förutsättningar i övrigt, att storföretag rationaliserar bort
människor mycket hårt, att många tjänster aldrig blir utförda,
att mer arbetskrävande återvinning har svårt att konkurrera,
att både privat och offentlig social service blir sämre eller
uteblir helt. Ett exempel är att om du som privatperson
betalar 200 kr för en utförd tjänst, så betyder det bara ca 60
kr i fickan hos den som utfört tjänsten - mellanskillnanden
består av inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och moms. Lägg
därtill att de pengar du betalar med är skattade pengar, dvs.
att för att få 200 kr i egen ficka måste du första tjäna ihop
440 kr - mellanskillnaden är inkomstskatt och
arbetsgivaravgifter. Är det i stället ett företag som köper
tjänsten blir kalkylen vanligen något bättre beroende på att
ingående och utgående moms kan kvittas mot varandra. Men
även i det fallet blir priset på arbete och tjänster mycket högt
beroende på den höga beskattningen.

Regeringens förslag i 1997 års upplaga av den ekonomiska
vårpropositionen är ett misslyckande när det gäller att åtgärda de mer
grundläggande och strukturella problemen i svensk ekonomi. Regeringen
föreslår en del lovvärda satsningar på miljöområdet, men eftersom de
samtidigt inte förändrar de grundläggande ekonomiska spelreglerna som gör
det lönsamt med rovdrift och miljöförstöring, och dessutom skär ner kraftigt
i ordinarie verksamhet på bl.a. Naturvårdsverket, så kommer den negativa
utvecklingen att bestå. Regeringen gör inte heller något vettigt åt de alltför
långa arbetstiderna - regeringens satsning på nya varianter av förtids-
pensioneringar betyder 100 % kortare arbetstid för vissa, som får betalas med
att alla andra ska jobba desto mer. Delar av utbildningssatsningen hotar att få
samma karaktär. Regeringen gör inte heller något åt de extremt höga
skatterna på arbete, en rad utredningar om bl.a. skatteväxling och tjänste-
beskattning till trots.

Bristfällig fördelning

Vi är också mycket kritiska till den bristfälliga
fördelningspolitik som regeringen för. En jämnare fördelning
av samhällets ekonomiska resurser leder, enligt vår
uppfattning, till en totalt sett stabilare och starkare ekonomi.
Internationellt sett har Sverige tidigare lyckats föra en
förhållandevis hyfsad fördelningspolitik, vilket
verkningsfullt bidragit till en positiv ekonomisk utveckling -
Sverige tillhör de rikaste länderna i världen. Den ekonomiska
recessionen i början av 90-talet innebar bl.a. en
statsfinansiell kris som gjorde en snabb och stor
budgetsanering helt nödvändig. Det sätt som regeringen
genomförde besparingar och skattehöjningar på medförde
ökade ekonomiska klyftor i samhället med ökad utslagning,
ökade ekonomiska orättvisor och ökade motsättningar. Vi
anser att vid en finansiell åtstramning måste också
fördelningspolitiken skärpas - annars får man en
omfördelning från de ekonomiskt svagare till de starkare och
så har det också blivit under senare år. Många av våra förslag
tar därför sikte på att omfördela resurserna så att de
ekonomiskt svagare får ett större utrymme.

Grön ekonomisk politik

Sverige behöver en grön ekonomisk politik som rättar till de
grundläggande strukturella felen i svensk ekonomi. Under de
kommande tre åren, som vårpropositionen och den här
motionen främst spänner över, måste den ekonomiska
politiken läggas om med en grön skattereform, förkortad
generell arbetstid och bättre villkor för små och medelstora
företag. Vi föreslår att målen för den ekonomiska politiken
ska vara:

Miljöskuldsökningen ska upphöra senast år 2000 och därefter ska
miljöskulden minskas. Det kräver långtgående miljökrav i
lagstiftningen, miljöanpassning av skattesystemet och betydande
satsningar på miljön inom både offentlig och privat sektor.

En rättvisare och mer solidarisk fördelning av såväl tillgångar som
besparingar ska uppnås med en stärkt fördelningspolitik, bl.a. genom
lägre ersättningar och bidrag till medel- och höginkomsttagare, färre
besparingar på subventioner till ekonomiskt och socialt klämda
människor.

En ökad jämlikhet mellan könen ska uppnås. Detta innebär förutom
ökad rättvisa och livskvalitet också bättre möjligheter till ekonomiskt
välstånd till följd av ett mer optimalt deltagande i ekonomin.

Den öppna arbetslösheten ska minskas till högst3 % år 2000, bl.a.
genom sänkt arbetstid, minskad beskattning av arbete, statliga
investeringssatsningar på gröna jobb inom bl.a. kultur-,
kommunikations- och energiområdena och genom att skapa bättre
förutsättningar för främst små och medelstora företag.

Enskilda människors ekonomiska självtillit ska stegvis stärkas genom
generellt sänkt arbetstid, brutet tak och grundskydd i socialförsäkrings-
och pensionssystemen, lägre beskattning av arbete och högre
miljöskatter, ökat inflytande i den demokratiska processen och i
offentliga angelägenheter m.m.

DDen offentliga sektorns finansiella sparande ska överstiga 3 % av
BNP 1997, nå balanspunkten 1998 och att statsskulden bör minskas
från 1999vara i balans 1998 och därefter uppvisa ett långsiktigt
överskott på minst 1 % av BNP som medelvärde över en
konjukturcykel. Från 2000 bör även statsbudgeten vara i balans så att
statsskulden därefter kan börja minskas.

Realräntorna ska hållas nere bl.a. genom bibehållna låga
kostnadsökningar, fullföljd statsfinansiell sanering och utgiftskontroll,
samt en bättre fungerande och mer dynamisk arbetsmarknad.

Förutsättningar ska skapas för en växande privat sektor med fler små ,
medelstora eller kooperativa företag. Detta ska ske på ett sådant sättså
att ett resurs- och energieffektivt produktionssätt främjas och så att
sysselsättningen ökar. Det är angeläget att hålla nere realräntorna och
att underlätta för främst små och medelstora företag att öka sina
investeringar.

Den ekonomiska utvecklingen

Ohållbart energislöseri

Under 1900-talet har Sverige utvecklats från en
jordbruksbaserad ekonomi till att mindre än 3 % av
befolkningen arbetar inom jordbrukssektorn. Omställningen
inleddes av en snabb tillväxt inom tillverkande och
råvarubaserad industri. Ett kallt klimat, tidig profilering på
energiintensiv industri och hög levnadsstandard medför en
internationellt sett hög nivå av energianvändning per
invånare och ett stort beroende av importerad hjälpenergi i
form av olja och kol. Den första oljekrisen 1973 initierade ett
trendbrott som har inneburit minskad och effektivare
energianvändning. Kärnkraftsavvecklingen ställer nu
ytterligare krav på energieffektiviseringar och begränsar
utrymmet för energikrävande verksamheter. Detta är en
positiv och i grunden nödvändig utveckling för att skapa ett
långsiktigt hållbart samhälle - dagens energianvändning
ligger på en långsiktigt orimligt hög nivå.

Växande obalanser i ekonomin

Trots recessionen under 90-talet och inbromsningarna till
följd av 70-talets "oljekriser", så är den allmänna trenden de
senaste 40 åren en stadig ekonomisk tillväxt på i genomsnitt
2,0 % per år och invånare. Det har inneburit att
bruttonationalprodukten realt sett har fördubblats per
invånare. Tillväxten var emellertid högre på 50- och 60-talen
och lägre främst de senaste tio åren. Den lägre tillväxten sker
å andra sidan från en högre total nivå. Utvecklingen
påminner om vad som varit fallet i de flesta västländer.
Strukturen i den svenska tillväxten är emellertid i flera
avseenden egenartad. Den offentliga konsumtionen ökade
från 20,2 % av BNP 1950 till 25,9 % 1996, samtidigt som
den privata konsumtionen sjönk från 67,7 % till 52,7 %.
Detta är uttryck för att omfattande offentliga sociala
välfärdsprogram har genomförts, men också för att det
privata näringslivet och hushållen har haft en svag utveckling
de senaste 20 åren. Hushållens sparande har då varit mycket
svagt, och vissa år rentutav negativt, under den andra halvan
av 40-årsperioden. De små och medelstora företagens
investeringar var alltför små för att tillåta en mer utvecklad
ekonomi. Skattebaserna för de offentliga verksamheterna har
därigenom haft en förhållandevis svag utveckling vilket
tillsammans med bristande utgiftskontroll i de offentliga och
politiska systemen ledde till en växande, och till slut
exploderande, statsfinansiell kris.

Behov av bättre utgiftskontroll

Det är därför nödvändigt att på en rad olika sätt förbättra
statens och kommunsektorns utgiftskontroll, att minska
utgiftstrycket i den offentliga ekonomin genom besparingar i
främst transfereringar med liten fördelningseffekt och vissa
föråldrade statliga verksamheter. Ytterligare steg bör tas för
att bättre organisera och effektivisera i offentliga
verksamheter och transfereringssystem - kostnadstrycket
måste hållas tillbaka på långsiktigt hållbara nivåer.
Prioriteringarna ur social och miljömässig synpunkt måste
förbättras avsevärt. Besparingar kan ske på transfereringar
till hög- och medelinkomsttagare, men inte på de som saknar
ekonomiska marginaler - i det sistnämnda fallet leder det till
övervältringar på socialbidragssystemen som kommunerna
bekostar. Besparingar kan göras i betydligt högre grad på
militär och större vägbyggen, men däremot är de genomförda
besparingarna på t.ex. kalkning mot försurning, sanering av
allvarligt miljöskadade områden och miljöforskning klart
kontraproduktiva.

Inflationsekonomin - en parantes

Försvagningen och urholkningen av svensk ekonomin under
70- och 80-talen karaktäriserades också av hög inflation. Det
medför ett högt och varierande ränteläge som bromsade
investeringar i näringslivet, särskilt hos små och medelstora
företag. Inflationen innebar också att spekulationsekonomi
gynnades framför mer långsiktig realekonomi - det lönade
sig många gånger att låna och spekulera i allt från fastigheter
till värdepapper i stället för att investera i ny produktion,
ökad produktivitet eller nya idéer. Det är, bl.a. av dessa skäl,
helt nödvändigt att hålla fast vid en låg och stabil inflation,
och därmed också varaktigt låga räntor både nominellt och
realt. Det gynnar investeringar i små och medelstora företag,
det pressar ner boendekostnaderna som utgör en mycket stor
del av hushållens utgifter och det gynnar både ett ökat
sparande och minskat bidragsberoende. I förlängningen är
stabila priser en avgörande förutsättning också för att få fler
jobb till dem som annars skulle hamna i ofrivillig
arbetslöshet.

Två budgetpolitiska misstag

Den successiva och sedermera snabba uppbyggnaden av en
enorm räntebärande statsskuld berodde till stor del på två
ekonomisk-politiska misstag under 70- och 80-talen. För det
första så innebar sammanbrottet av Bretton Woods-systemet
i början på 70-talet att det blev lättare att finansiera
underskott i de offentliga finanserna med lån direkt eller
indirekt på de internationella marknaderna utan att det till en
början återverkade på något påtagligt sätt på ekonomin.
Avregleringarna under 1980-talet underlättade ytterligare för
lånefinansering på den snabbt växande globala
finansmarknaden. Sverige var ingalunda ensam om att
"upptäcka" att nu gick det att tänja i budgeten och släppa
fram populära kostnadsdrivande reformer - trots att det
medförde underskott år ut och år in. Det första misstaget var
alltså att inte skaffa någon annan form av effektivare
utgiftskontroll när den internationella motkraften försvann.
Det är först nu med ny budgetprocess i staten och lagstadgat
krav på balans i kommuner och landsting, som vi är på väg
att återupprätta en hållbar budgetpolitik.

Det andra misstaget består i ett tankefel: att ständiga underskott i de
offentliga finanserna är ofarliga och t.o.m. en verkningsfull metod att
påskynda den ekonomiska tillväxten. Ofarliga genom att staten alltid kan ta
tillbaka pengarna genom höjda skatter, eller genom att på ett eller annat sätt
släppa fram ökad inflation. Verkningsfulla genom de stimulanseffekter på
ekonomin som ökad offentlig konsumtion och ökade transfereringar ger.
Dessa stimulanseffekter förutsätts då vara större än den belastning som
ökade räntor medför. När vi nu ser tillbaka på statistiken för svensk ekonomi
de senaste 25 åren så kan vi konstatera att denna idé var ett önsketänkande
som i verkligheten ledde till sin motsats. Miljöpartiets hårda kritik mot
tillväxt- och konsumtionsfixeringen i svensk ekonomi under 80-talet kom att
besannas på ett mycket konkret sätt under 90-talet.

Miljöskulden ökar

Långtidsutredningen 1992 föreslog att välfärdsbegreppet
borde utvidgas till att innefatta faktorer som utarmning av
naturresurser och kostnader för reparation av miljöskador.
Den svenska miljöskulden beräknades 1992 till minst 260
mdkr med en årlig ökningstakt på ca 7 mdkr (SOU 1992:58).
Den OECD-rapport om svensk miljövård som kom under
1996 visar att Sverige har stora brister inom framför allt
naturvården - detta pekar på att miljöskulden sannolikt
fortfarande ökar. Beräkningar av det s.k. rättvisa
miljöutrymmet som gjorts av ett antal miljöorganisationer
pekar på att Sverige har en ekologiskt ohållbar utveckling.
En annan utredning (SOU 1991:37) föreslog att
miljöräkenskaper i anslutning till nationalräkenskaperna ska
införas och SCB, KI och SNV fick i uppdrag att utveckla
dessa. Det sistnämnda projektet pågår ännu.

1996 publicerade Stockholm Environment Institute (SEI) en rapport om
bl.a. miljöjusterad BNP för Sverige under perioden 1950-1992. Metoden,
som har prövats på en rad västländer, innebär att ett index för hållbar
ekonomisk välfärd (Index of Sustainable Economic Welfare, ISEW)
beräknas och adderas till det traditionellt beräknade BNP-värdet. Förutom en
rad miljöfaktorer ingår även vissa sociala faktorer, främst för
inkomstfördelning (jämnare fördelning ger högre värde) och kostnader för
sjukvård m.m. De största neddragande komponenterna är utarmning av
naturresurser, långsiktiga miljöskador och kostnader för utsläpp till luft och
vatten. De miljökostnader man räknat med ligger i linje med eller lägre än
svenska bedömningar i bl.a. Miljöavgiftsutredningen (bl.a. SOU 1989:83)
och Miljöskuldsutredningen (SOU 1992:58). Naturligtvis har man av
praktiska skäl inte kunnat räknat med alla miljökostnader, varför
bedömningarna kan antas ligga i underkant. De största pluskomponenterna är
jämnare inkomstfördelning och hushållsarbete (informell sektor).

Enligt dessa beräkningar skedde ett trendbrott kring 1980, varefter den
justerade BNP-siffran har haft en fallande trend. 1992 ligger den justerade
BNP-siffran per capita 27 % lägre än den traditionellt beräknade. Den
ekonomiska utvecklingen under hela perioden 1950-1992 har således varit
betydligt svagare än vad den tradionella BNP-beräkningen visar. Tillväxten
har i medeltal varit 0,9 % per år och invånare, dvs. knappt hälften av vad
som vanligen uppges. Sedan 1980 har tillväxten varit obefintlig eller negativ,
dvs. de negativa miljöeffekterna har varit större än den traditionellt
beräknade ekonomiska tillväxten.

Sedan 1992 har inga förändringar skett som kan antas ha minskat de
negativa miljöeffekterna i någon större omfattning. Inkomstfördelningen har
däremot blivit mindre jämlik, varför vi kan anta att en fortsatt fallande trend
är för handen.

Dessvärre har inte regeringen gjort någon motsvarande redovisning av den
ekonomiska utvecklingen i vårpropositionen. I det konvergensprogram som
regeringen lämnade till EU-kommisionen i juni 1995 ingick ett miljömål och
sysselsättningsmål vid sidan av de i Maastrichtfördraget specificerade
konvergenskraven. Miljömålet specificerades som att miljöskulden inte
skulle tillåtas växa i samband med att konvergensprogrammet genomförs. I
programmet utlovas att riksdagen två gånger om året ska få en redovisning
av utvecklingen, och så har också skett i samband med budget- och
vårpropositionerna. I dessa redovisningar har emellertid inte miljösituationen
eller miljöskuldens utveckling behandlats. Inte heller i något annat
sammanhang har regeringen för riksdagen gjort någon sådan redovisning.
Det är därför uppenbart att regeringen inte följer sitt eget konvergensprogram
på den punkten. Det innebär att riksdagen inte fått det utlovade underlaget
för att kunna bedöma den ekonomiska utvecklingen med avseende på
miljöskuld eller miljösituation. Riksdagen bör därför ge regeringen till känna
att snarast möjligt, dock senast i samband med budgetpropositionen i
september, redovisa miljöskulden eller miljösituationens utveckling. En
sådan redovisning kan också göras på ett motsvarande sätt som ovan
refererade ISEW-studie.

Finanspolitiken

Finanspolitiken måste kännetecknas
av bra utgiftskontroll och långsiktig
balans i de offentliga finanserna.
Offentliga underskott ska under
normala år inte accepteras.
Statsskulden har på grund av
långvariga och i början av 90-talet
accelererande underskott blivit så
stor att enbart räntebetalningarna för
denna utgör den största enskilda
utgiftsposten på den statliga budgeten
- för 1997 beräknas den bli 106
miljarder kronor. Enbart ökningen av
dessa räntekostnader under 90-talet
motsvarar de besparingar som staten
har gjort på sina övriga utgifter
under de sista tre åren.

Denna negativa utveckling berodde
på två ekonomisk-politiska misstag
som i mångt och mycket
karaktäriserar socialdemokratisk
politik under 70- och 80-tal - och som
de s.k. "bevararna" verkar längta
tillbaka till. För det första så innebar
sammanbrottet av Bretton Woods
systemet i början på 70-talet att det
blev fritt fram att finansiera
underskott i de offentliga finanserna
med lån direkt eller idirekt på de
internationella marknaderna utan att
det återverkade på någon nämnvärt
sätt på ekonomin. Avregleringarna
under 1980-talet underlättade
ytterligare för lånefinansering på den
gigantiska globala finansmarknaden.
Sverige var ingalunda ensam om att
"upptäcka" att nu gick det att tänja i
budgeten och släppa fram populära
kostnadsdrivande reformer - trots att
det i ökande grad ledde till
lånefinasierade underskott år ut och
år in. Det första misstaget var alltså
att inte skaffa någon annan form av
effektivare utgiftskontroll när den
intenationella motkraften försvann.
Det är först nu med ny budgetprocess
i staten och lagstadgat krav på balans
i kommuner och landsting, som vi nu
är på väg att återupprätta en hållbar
budgetpolitik.

Det andra misstaget kan ses som en
ideologisk överbyggnad för att
legitimera en oansvarig budgetpolitik,
men den kom att leva ett eget starkt
liv som effektivt förhindrade en
rimlig finanspolitiskt åtstramning
under 80-talet - som hade kunnat
förhindra mycket av den ekonomiska
kris och massarbetslöshet som sedan
följde. Misstaget består i ett tankefel:
att ständiga underskott i de offentliga
finanserna är ofarliga och t.o.m. en
verkningsfull metod att påskynda den
ekonomiska tillväxten. Ofarliga
genom att staten alltid kan ta tillbaka
pengarna genom höjda skatter, eller
genom att på ett eller annat sätt
släppa fram ökad inflation. Positiva
genom de stimulanseffekter på
ekonomin som ökad offentlig
konsumtion och ökade
transfereringar ger. Dessa
stimulanseffekter förutsätts då vara
större än den belastning som ökade
räntor medför. När vi nu ser tillbaka
på statistiken för svensk ekonomi de
sista 25 åren så kan vi konstatera att
denna idé är ett önsketänkande som i
verkligheten leder till sin motsats.
Miljöpartiets hårda kritik mot
tillväxt- och konsumtionsfixeringen i
svensk ekonomi under 80-talet kom
att besannas på ett mycket konkret
sätt under 90-talet.

Det bör vara nu vara uppenbart att finanspolitiken på
medellång sikt snarare bör inriktas på att minska
statsskuldenFinanspolitiken måste kännetecknas av bra
utgiftskontroll och långsiktig balans i de offentliga
finanserna. Offentliga underskott ska under normala år inte
accepteras. Statsskulden har på grund av långvariga och i
början av 90-talet accelererande underskott blivit så stor att
enbart räntebetalningarna för denna utgör den största
enskilda utgiftsposten på den statliga budgeten - för 1997
beräknas räntorna till 106 miljarder kronor. Enbart ökningen
av dessa räntekostnader under 90-talet motsvarar de
besparingar som staten har gjort på sina övriga utgifter under
de sista tre åren.

Efter stora underskott de senaste åren beräknas de offentliga finanserna
åter vara i balans 1998. Den offentliga sektorns totala finansiella sparande
detta år beräknas i propositionen till -1 mdkr, varav staten - 5 mdkr, AP-
fonden +10 mdkr och kommunsektorn - 6 mdkr. Härvid bör dock beaktas att
avsättningen till premiereserven i det nya pensionssystemet, ca 11 mdkr, har
betraktats som offentligt sparande.

Regeringen föreslår ett långsiktigt mål om ett överskott i de offentliga
finanserna på 2 % av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Målet skall
nås successivt genom ett överskott på 0,5 % 1999, 1,5 % 2000 och 2 % år
2001. Regeringen anför bl.a. följande skäl för detta:

Den offentliga sektorn måste stå rustad för att på sikt klara välfärden
för ett växande antal äldre.

Ett överskott ger en marginal att aktivt använda finanspolitiken för att
motverka försvagningar av konjunkturen utan att underskottet i de
offentliga finanserna blir för stort. Tendenser till stora underskott
uppmärksammas snabbt särskilt hos de länder som har en hög
skuldsättning.

En stor offentlig sektor kräver ett gemensamt sparande som garanterar
det demokratiska inflytandet över vård, omsorg och skola.

Ett högt offentligt finansiellt sparande ger utrymme för höga
investeringar i Sverige utan att vår internationella skuldsättning ökar.

Miljöpartiet delar den grundläggande värderingen om starka
offentliga finanser men anser att delar i förslaget kan
diskuteras.

Minska räntebelastningen - men hur snabbt?

Det är nödvändigt att den del av de offentliga inkomsterna
som går till räntor på statsskulden minskar, bl.a. för att kunna
möta behoven från ett växande antal äldre i framtiden utan
att andra gruppers behov trängs undan. Redan ett mål på
balans (plus minus noll) i det offentliga finansiella sparandet
leder till att räntornas andel minskar i takt med att
ekonomisk tillväxt och ökade löner och priser leder till ökade
offentliga inkomster. Med förutsättningarna i vårbudgeten
kan räntornas andel av de offentliga inkomsterna, som 1998
beräknas till 9,7 %, minska med 0,3 procentenheter årligen
även utan krav på överskott i de offentliga finanserna. Ställs
kravet på ett överskott på 2 % av BNP, leder det till att
räntornas andel av de offentliga inkomsterna minskar med
ytterligare 0,15 procentenheter årligen vid oförändrade
räntesatser. Om 10 år, då andelen pensionärer i befolkningen
börjar öka väsentligt, har då räntornas andel av de offentliga
inkomsterna minskat med 3 resp. 4,5 procentenheter, vilket
ger ett ökat disponibelt utrymme på i dagens penningvärde ca
35 resp. 50 mdkr för äldreinsatser, m.m.

Den ökade långsiktiga handlingsfriheten som följer av ett krav på
överskott nu i de offentliga finanserna skall vägas mot nyttan av en alternativ
användning av ett sådant överskott. Tänkbara sådana användningar är ökade
offentliga investeringar för ekologisk omställning och uppröjning av gamla
miljösynder eller sänkta skatter framför allt för lägre inkomsttagare.
Eftersom den totala arbetslösheten fortfarande är hög de närmaste åren i
regeringens kalkyler, kan en sådan alternativ användning av ett ökat
finansiellt utrymme leda till ökad ekonomisk aktivitet som också på sikt
bidrar till tillväxt och ökade offentliga överskott. Effekten är dock inte
självklar, eftersom importandelen kan vara relativt hög av en sådan
stimulans, särskilt vid en skattesänkning.

Offentligt eller privat sparande?

Ytterligare en faktor att beakta vid bestämmandet av ett
eventuellt mål om överskott i de offentliga finanserna är hur
vi vill att framtidens sparande skall kanaliseras. Skall det
huvudsakligen ske i den offentliga sektorn eller som privat
hushållssparande?

Miljöpartiet anser principiellt att det privata hushållssparandet bör
uppmuntras. Därför har vi sett positivt på de senaste årens ökade
hushållssparande. Förutsättningarna för privat sparande måste dock bli
jämnare fördelade genom en mer aktiv fördelningspolitik så att även hushåll
med lägre inkomster får möjlighet att lägga undan en slant för att öka sin
ekonomiska trygghet och handlingsfrihet. Ett ökat och mer spritt
hushållssparande ger också ökade möjligheter till ett spritt ägande och
risktagande i näringslivet.

Mot den här bakgrunden finns det inget egenvärde i ett högt offentligt
sparande mer än vad som är nödvändigt för att långsiktigt säkra den välfärd
som vi valt att trygga inom ramen för den gemensamma sektorn. Formerna
för pensionssparandet bör här särskilt diskuteras.

Miljöpartiet anser att statens åtaganden för trygghet på ålderdomen framför
allt bör omfatta en bra grundpension för alla och ekonomiska garantier för
god vård och äldreomsorg. Det skall däremot inte vara en uppgift för staten
att trygga uppnådda högre inkomstnivåer. Det bör i första hand vara en
uppgift för den enskilde att trygga genom avtalsförsäkringar och privata
försäkringar. Med den här utgångspunkten behövs inte något stort offentligt
pensionssparande mer än för att säkra en "buffert" för väntade variationer i
pensionsutbetalningarna. En lagom nivå på sparandet till en sådan buffert
kan vara de ca 10 mdkr/år (knappt 0,5 % av BNP) som för närvarande sparas
i AP-fonderna.

Miljöpartiet anser av ovan angivna skäl att det inte behövs något offentligt
"tvångssparande" i form av ett premiereservsystem i det nya
pensionssystemet. Om en riksdagsmajoritet ändå beslutar om ett sådant
system, anser vi det självklart att premierna till detta inte skall bokföras som
offentligt sparande utan som privat. En ändring av bokföringen av dessa
premier vid sammanställningar av det offentliga sparandet bör därför ske
snarast möjligt och senast från och med år 1999.

Förändring av miljöskulden

Som vi tidigare framhållit blir inte bilden av Sveriges
ekonomiska utveckling, mätt i ökning av BNP, fullständig
om inte också förändringen av miljöskulden redovisas. De
försök till redovisning av miljöjusterad BNP som gjorts
(SOU 1992:58, SEI 1996) visar att en ökande BNP under
senare decennier i själva verket varit minskande om hänsyn
också tas till den ökande miljöskulden. Detta gällde i varje
fall fram till 1992, som redovisningen avsåg. Det är en stor
brist att redovisning för tiden därefter saknas, men det finns
sannolikt inga skäl att tro att trenden avsevärt skulle ha
ändrats.

Mot den bakgrunden finns det skäl att diskutera om kravet på överskott i
de offentliga finanserna också skall ta hänsyn till en trolig ökande
miljöskuld. En ökande miljöskuld kan ju leda till krav på ökade offentliga
utgifter på längre sikt för att sanera denna skuld. Med den bristfälliga
miljöpolitik som den nuvarande regeringen bedriver och som ligger i
antagandena i vårpropositionen kan det därför vara motiverat att sätta upp ett
relativt högt krav på överskott i de offentliga finanserna.

Betydligt bättre vore dock att, i enlighet med Miljöpartiets förslag, satsa
mer kraftfullt på åtgärder för att motverka en framtida ökning av
miljöskulden. Hit hör bland annat en kraftfull satsning på skatteväxling, en
skärpt miljölagstiftning och ytterligare "reguljära" anslag på miljöområdet.
Med sådana satsningar, som vi föreslår, kan också kravet på överskott i de
offentliga finanserna minskas.

Slutsatser

En sammanvägning av den förda diskussionen leder, enligt
vår mening, till att kravet på framtida överskott i de
offentliga finanserna kan ställas något lägre än vad
regeringen föreslår. För detta talar främst en större betoning
på privat sparande i stället för offentligt och att miljöskulden
inte längre behöver öka med den av Miljöpartiet föreslagna
inriktningen av den ekonomiska politiken. Mot den
bakgrunden anser vi att ett långsiktigt mål om överskott i de
offentliga finanserna på minst 1 % av BNP i genomsnitt över
en konjunkturcykel är tillräckligt. Även från en sådan nivå är
det möjligt att aktivt använda finanspolitiken för att
motverka konjunkturavmattningar utan att underskottet i de
offentliga finanserna blir alltför stort.

Vid en konjunktur över genomsnittet bör följaktligen kravet på överskott
vara högre än 1 % av BNP. Regeringens kalkyler för åren 1998 till 2000
visar tillväxttal på i genomsnitt 2,7 % per år, vilket får anses ligga över en
sannolik långsiktig genomsnittlig tillväxt. Mot den bakgrunden har vi inget
att invända mot det av regeringen föreslagna högre målet för överskottet i det
offentliga sparandet på 1,5 % av BNP år 2000. Skulle det visa sig att
tillväxttakten blir lägre får kraven på överskott justeras ner i motsvarande
mån. Mål för överskottet år 2001 bör fastställas först i samband med
vårbudgeten 1998 när medelfristiga kalkyler för detta år finns tillgängliga.

Penning- och valutapolitiken

Riksbanken ska i högre grad än hittills stödja den långsiktiga
ekonomiska politik som riksdagen beslutat. Övergripande
krav att minska miljöskulden och arbetslösheten ska vara
centrala. Vi anser att riksdagen i lag ska fastställa att
riksbankens mål ska vara att stödja den långsiktiga
ekonomiska politiken.

Även det penningpolitiska målet för Riksbanken bör fastställas av
riksdagen. Målet bör vara att bibehålla en prisstabilitet på god europeisk
nivå. Prisstabilitet har en avgörande betydelse för möjligheterna att uppnå en
ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling. En varaktigt låg och stabil
prisökningstakt leder bl.a. till lägre räntor och minskad känslighet för
konjunktursvängningar. Små företag med bra potential får bättre möjligheter
att investera, bygga upp eget kapital samt växa genom att lånat kapital blir
billigare. Bristen på medelstora företag och arbetstillfällen i den privata
sektorn torde till stor del bero på att 70- och 80-talens inflationsekonomi
effektivt hindrade nya goda idéer och kreativa människor att bygga upp nya
livskraftiga företag. En varaktigt låg och stabil inflationstakt medför bättre
förutsättningar för ökad självtillit och livskvalitet i vårt land.

Avgörande förändringar i den valutapolitiska regimen som t.ex. en
eventuell anslutning till ERM, anser vi ska beslutas av regeringen i stället för
Riksbanken. Riksdagen, eller riksdagspartierna, måste ges inflytande över
sådana beslut. Det kan lämpligen ske genom informella konsultationer på ett
motsvarande sätt som i säkerhetspolitiska frågor. Det kan övervägas att hela
valutapolitiken i sista hand avgörs av regeringen - det ska i så fall ske i nära
samarbete med Riksbanken.

Vi anser att den nuvarande valutaregimen ska behållas och att kronan inte
ska knytas till andra valutor. En knytning till ERM eller andra valutor skulle
medföra att kronan riskerar utsättas för spekulation, att obalanser mellan
svensk ekonomi och andra länder tilltar och att räntenivån pressas upp igen.

Skattepolitiken

En grön skatteväxlSkatterna ska utformas så att en god
hushållning med begränsade resurser främjas och så att
enskilda människors kreativitet och skaparkraft gynnas. En
lägre beskattning av arbete, högre miljöskatter, och åtgärder
för att skapa förutsättningar för en växande privat sektor med
fler små och medelstora företag utgör viktiga led i
strävandena att vrida utvecklingen i rätt riktning. Skatterna
påverkar i hög grad prisbildningen och utgör ett mycket
viktigt politiskt medel att påverka samhällsutvecklingen.

Behov av skattefinansiering - problem med högt
skattetryck

Enligt vår uppfattning kommer behovet av skattefinansiering
av offentliga verksamheter att vara stort även i framtiden.
Skattetrycket är samtidigt högt i Sverige jämfört med vår
omvärld. Det beror främst på omfattande offentliga
transfereringar. Det höga skattetrycket har uppenbara
fördelar som att det bekostar viktiga offentliga verksamheter
som skola, vård och omsorg och att det ger ett väl utvecklat
trygghetssystem i livets alla faser. Men nackdelarna är också
påtagliga. Medborgarnas möjligheter att själva välja vad de
vill göra med sin förtjänster minskar i samma grad som de
betalar skatt, och deras beroende av de offentliga
trygghetssystemen ökar. Graden av frihet för egen
skaparkraft och självtillit minskar. Det höga skattetrycket gör
svensk ekonomi mer känslig för konjunktursvängningar och
ökar riskerna för budgetunderskott, högre räntenivåer och
obalanser i ekonomin. Paradoxalt nog innebär detta att
manöverutrymmet för den offentliga sektorn blir inskränkt.
Det ökade internationella samarbetet och den tilltagande
internationaliseringen av ekonomin innebär att höga skatter i
ökande grad är en nackdel för svensk ekonomi. I vissa fall
innebär samarbetet inom EU att vi direkt eller indirekt
tvingas att minska vissa skatter. Sammantaget bör därför
skattetrycket på sikt sänkas. Miljöpartiets förslag till
arbetstidsförkortning innebär att kostnaderna för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ersättningar minskar,
samt att skatter och avgifter på arbete minskas. Även
Miljöpartiets förslag till skatteväxling, som innebär att skatt
på arbete sänks och miljörelaterade skatter höjs, bör på sikt
gynna framväxten av en större privat sektor och därmed en
större skattebas totalt sett, vilket i sig också skapar
möjligheter till lägre skattetryck. Dessa effekter är emellertid
långsiktiga och ska kortsiktigt ställas mot den statsfinansiella
situationen och behovet av att minska statsskulden.

Skatteväxling

Vi bedömer att den totala skattekvoten med våra förslag
kommer att minska något de närmaste åren. Inom ramen för
ett totalt oförändrat skatteuttag föreslår vi att en
skatteväxling genomförs med lägre skatter på arbete och
högre på energi, utsläpp och råvaruförbrukning.
Skatteväxlingen föreslås omfatta drygt 22 miljarder år 2000
och ca 100 miljarder år 2010. Inom den ramen föreslås
skatten på arbete (arbetsgivaravgifter, egenavgifter och i viss
mån inkomstskatten) sänkas med nära 12 procentenheter. Det
behövs klara långsiktiga beslut som anger färdriktningen mot
ett ekologiskt hållbart kretsloppssamhälle. Riksdagen bör
därför nu fatta beslut om skatteväxling för åren 1998-2000
och principbeslut om fortsatt skatteväxling fram till år 2010.

Förslag angående skatteinkomster

Miljöpartiets syn på skattepolitiken har tidigare i detalj
utvecklats i en skattemotion till årets riksdag
(1996/97:Fi420). Våra aktuella skatteförslag sammanfattas i
tabell 1 och kommenteras vidare nedan. Se också en
illustration av vårt förslag till skatteväxling i avsnitt 6.3.

Tabell 1 Statens inkomster

Avvikelser från regeringens förslag. Miljoner
kronor

Energi- och miljörelaterade skatter

Höjningen av energi- och miljörelaterade skatter inom ramen
för en skatteväxling bör ske successivt och enligt en i förväg
annonserad plan för att ge företag och hushåll möjlighet att
planera för en smidig anpassning. Samtidigt bör en total
översyn göras av energibeskattningens uppbyggnad som idag
är ett osammanhängande lapptäcke.

Energiskatten på både el och fossila bränslen föreslås höjas årligen med 1
öre per kWh från och med 1998 (1,4 öre för el år 1998 enligt regeringens
förslag). Koldioxidskatten höjs årligen med 10 öre per kg CO2.
Produktionsskatten på el från kärnkraftverk höjs årligen med 1 öre per kWh.
Miljöpartiet avvisar regeringens förslag att sänka den särskilda
fastighetsskatten på vattenkraftverk till 2,21 %. Skatten bör i stället höjas
till
4,1% från och med 1998.

För de mest energikrävande företagen reserveras ett utrymme för tillfälliga
skattenedsättningar under en övergångsperiod för att ge möjlighet till smidig
anpassning. I nedsättningen ingår också en reservation för kompensation till
trafikanter i glesbygd.

Vi föreslår också att avgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel i
jordbruket höjs för att stimulera utvecklingen mot en ekologisk anpassning
samt att landningsavgifterna på flyg höjs för att kompensera för den
borttagna miljöskatten 1997.

Skatt på arbete

Höjda energirelaterade skatter och lägre kostnader för
arbetslösheten vid en arbetstidsförkortning möjliggör sänkta
skatter på arbete de närmaste åren.

För företagen föreslås en sänkning av arbetsgivaravgifterna med en
procentenhet under treårsperioden samtidigt som företagen avlastas
kostnader genom att sjuklöneperioden återställs till 14 dagar.

Sänkningen av skatten på arbete för hushållen bör ha en tyngdpunkt på
låg- och mellanlönegrupper, bland annat för att underlätta en
arbetstidsförkortning. Totalt kan egenavgifterna sänkas med 2,5 procent-
enheter fram till år 2000 i stället för att höjas med en procentenhet enligt
regeringens förslag. Vi föreslår vidare att grundavdragen höjs 1999 upp till
23 500 kronor vid inkomster mellan ca 125 000 och 150 000 kronor per år.

När värnskatten avskaffas 1999 bör den ersättas permanent med ett skikt
med 25 % skatt i den statliga skatteskalan. Det är naturligt att det skiktet
kopplas till taket i egenavgifterna, f.n. ca 270 000 kr/år, eftersom annars
inkomster över det taket beskattas lägre på marginalen än inkomster under
taket. Samtidigt bör gränsen där statlig skatt med 20 % skall betalas justeras
något uppåt genom att den "frysning" av brytpunkten som gjordes för 1997
återställs.

Skatten på bilförmån bör höjas så att intäkterna återställs till nivån före
sänkningen 1997.

Övriga skatter

Höjningen av fastighetsskatten på bostäder har, i
kombination med höjda taxeringsvärden, inneburit en
kraftigt ökad belastning för många boende. Skattesatsen bör
därför, inom ramen för en skatteväxling, redan 1998
återställas till den tidigare nivån 1,5 %. Fastighetstaxeringen
ses för närvarande över - det är viktigt att miljöförbättringar
inte straffas med högre skatt och taxeringsvärden inte höjs så
att fastboende i t.ex. attraktiva skärgårdsområden får så hög
fastighetsskatt att de tvingas flytta. På sikt anser Miljöpartiet
att fastighetsskatten ska avskaffas.

Vi föreslår vidare att förmögenhetsskatten på aktier åter skall beräknas på
75 % av marknadsvärdet för att undvika beskattning av latenta skatteskulder
och ge en säkerhetsmarginal för kurssänkningar.

Inkomsterna från skatt på alkohol föreslås återställas till nivån före den
senaste sänkningen av skatten på öl.

En politik för fler arbeten

Regeringen klarar inte målet att minska den öppna
arbetslösheten till 4 % år 2000, trots mycket optimistiska
beräkningar av sysselsättningsutvecklingen och trots att en
betydande del av arbetslösheten "göms undan" i form av
"förtidspensioneringar", extra utbildningsinsatser och nya
former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Slutresultatet av
regeringens strategi riskerar att bli en sorts sämre variant av
arbetstidsförkortning där allt färre måste jobba allt hårdare
för att med höga skatter försörja allt fler som utestängs från
arbetsmarknaden.

Vi anser i stället att man skall gå den motsatta vägen och sänka skatterna
på arbete, skapa bättre och långsiktigt hållbara förutsättningar för företagen
samt förkorta normalarbetstiden. En generell arbetstidsförkortning innebär
att den ekonomiska tillväxten och den behövliga totala arbetstiden fördelas
på ett socialt mer rättvist sätt.

Näringspolitiken

Under recessionen i början av 90-talet försvann 400 000 jobb
i den privata sektorn, många företag gick i konkurs och andra
drog ner radikalt. Spekulationsbubblorna på
fastighetsmarknaden sprack, finanssystemet kom i gungning,
både hushåll och företag förlorade enorma pengar.
Massarbetslösheten blev ett faktum. Kostnaderna för
arbetslösheten faller främst på staten i form av a-kassa och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilket medförde att
underskotten i statsfinanserna exploderade och nådde
otroliga en tredjedel av de totala utgifterna 1992.
Åtstramningar i den offentliga sektorn tvingade ut ytterligare
ca 130 000 människor i arbetslöshet, den offentliga servicen
urholkades till nackdel inte minst för företagen. Sverige blev
en av de allra största låntagarna på den internationella
finansmarknaden, räntorna brakade i höjden, spekulation mot
den svenska kronan som då ingick i ERM blev en intressant
affär - kronan föll och förlorarna blev hushållen och det
näringsliv som producerar för den inhemska marknaden. Vi
fick en tudelad ekonomi under åren som följde;
exportindustrin blev oerhört konkurrensstark utomlands tack
vare det reducerade värdet på kronan, och inom landet blev
lågkonjunkturen permanent med massarbetslöshet, låg
efterfrågan, minskade disponibla inkomster hos hushållen
(mest beroende på skattehöjningar för att finansiera
arbetslösheten och EU-medlemskapet), fortsatt höga
realräntor och naturligtvis fortsatt stora svårigheter för
företagen.

En politik för minskad ofrivillig arbetslöshet och hyfsat välstånd (oavsett
om det är privat eller offentligt finansierat) kräver att företagen blir både
fler
och större. Mänsklig skaparkraft och kreativitet måste bättre tillvaratas i
näringspolitiken. Det är särskilt de små och medelstora företagen som
drabbas av snåriga regelverk, stelheter på arbetsmarknaden, hög
arbetsbeskattning och höga realräntor - de större företagen har andra
möjligheter att få rum med specialister som klarar byråkratin, förlägga
verksamheter där lönsamheten blir bäst, skaffa internationellt kapital vid
investeringar osv. Näringspolitiken måste därför särskilt inriktas på de små
och medelstora företagen. I sammanhanget är det inte minst viktigt att satsa
mer på kvinnor som företagare. Det här säger numera alltfler politiker i alla
läger, inte minst i regeringskretsen. Det är därför förvånande att endast
mycket marginella förslag nu läggs fram i vårpropositionen. Särskilt
förvånande är det att den hårt kritiserade förlängningen av arbetsgivar-
perioden i sjukförsäkringen inte dragits tillbaka.

Vi kräver att sjuklöneperioden åter kortas från nuvarande 4 veckor till 2
veckor. Vi kräver också att förmögenhetsskatten på aktier åter skall beräknas
på 75 % av marknadsvärdet. Vi kräver dessutom att nedsättningen av
socialavgifterna i stödområdena återställs till tidigare nivå.

Sänkta arbetsgivaravgifter och egenavgifter föreslår vi ska göras med totalt
4,5 procentenheter till år 2000, vilket motsvarar ca 30 mrd i minskade
nettointäkter för staten. Finanseringen sker främst genom minskade
kostnader för arbetslösheten i samband med att normalarbetstiden sänks och
höjda energiskatter inom ramen för skatteväxlingen. Vår avsikt är att
fortsätta efter sekelskiftet med ytterligare sänkningar av arbetsgivar- och
egenavgifterna, vilket då i sin helhet beräknas finansieras genom höjda
energi- och miljöskatter. Sammantaget bör dessa avgifts- och
skatteförändringar ge de allra flesta företagen väsentligt bättre
förutsättningar
till en positiv utveckling där ytterligare värden tillförs hela samhälls-
ekonomin.

Sysselsättningsutvecklingen

Regeringen räknar med att den totala sysselsättningen efter
en minskning 1997 skall öka med ca 150 000 personer från
1997 till 2000 eller med i genomsnitt 1,2 % per år samtidigt
som BNP under samma tid beräknas öka med i genomsnitt
2,6 % per år. Det är en betydligt mindre skillnad (1,4 % per
år) mellan BNP-ökningen och sysselsättningsförändringen än
exempelvis under tillväxtåren 1994-95 då motsvarande
skillnad var i genomsnitt drygt
3 % per år. Regeringen motiverar skillnaden i bedömning
med att medelarbetstiden inte förväntas öka som den gjorde
1994-95 och med att produktivitetsökningen de närmaste
åren kommer att bli betydligt lugnare än tidigare, bland annat
eftersom en större del av BNP-ökningen faller på sektorer
med lägre möjligheter till produktivitetsförbättringar.

Även om produktivitetsutvecklingen kan variera mellan olika år tror vi att
regeringens bedömning av sysselsättningsutvecklingen är alltför optimistisk.
Ekonomisk tillväxt är inte längre på samma sätt som förr en garant för ökad
sysselsättning, och det vore farligt att bygga hela landets arbetsmarknads-
politik på antaganden om sådana samband. Risken är stor att
förhoppningarna kommer på skam, och då har situationen för både de
arbetslösa och samhället i stort snarare förvärrats. I stället behövs mer
strukturella grepp mot arbetslösheten i form av en kortare arbetstid.

Vi har i våra beräkningar förutsatt att regeringens förslag skulle innebära
en öppen arbetslöshet på 5,0 % år 2000, dvs 0,5 % högre än vad regeringen
anger.

Utbildningssatsningen

Miljöpartiet anser det i och för sig positivt och nödvändigt
att satsa på utbildning för att höja arbetskraftens kompetens
för att öka Sveriges internationella konkurrenskraft.
Förutsättningen för detta är dock att utbildningen håller en
hög kvalitet och att de studerande känner en god motivation
för sina studier. På båda dessa punkter finns det anledning att
hysa vissa farhågor med den snabba utbyggnad av
utbildningsinsatser som regeringen föreslår.

När det gäller utbildningens kvalitet är tillgången på bra lärare en
nyckelfaktor. Lärarutbildningen har inte hängt med i de senaste årens snabba
expansion av utbildningsväsendet. Vi anser därför att lärarutbildningen
måste prioriteras inom den utbyggnad av högskolestudierna som regeringen
föreslår.

Elevernas motivation för studierna är givetvis som högst om de själva
frivilligt valt att studera och också kunnat komma in på den utbildning de
önskat. I arbetslöshetens spår har det tyvärr blivit allt vanligare att studier
bedrivs i brist på bättre alternativ. Det visas av att ungefär hälften av de ca
200 000 latent arbetssökande enligt SCB består av studerande som i första
hand skulle vilja arbeta. Motivationen försämras naturligtvis ytterligare om
utbildningen sedan inte leder till arbete utan följs av en ny
arbetslöshetsperiod. Därför måste en ökad satsning på utbildning kombineras
med en arbetstidsförkortning som gör att fler har chans att få arbete efter
studierna. Då blir utbildningssatsningen meningsfylld.

"Förtidspensioneringar"

Regeringens förslag till "tillfällig avgångsersättning" och
"generationskontrakt" visar tydligt på den totala
hållningslösheten och inkonsekvensen i regeringens politik.
Tidigare fanns inom ramen för förtidspensioneringen en
möjlighet att göra en samlad bedömning av äldres
medicinska och arbetsmarknadsmässiga status och bevilja
förtidspension för dem där en återgång till arbetslivet inte
längre bedömdes realistisk. Denna möjlighet har tagits bort,
och förtidspensioneringen, liksom den planerade nya
ohälsoförsäkringen, har begränsats till renodlat medicinska
kriterier. De som inte haft tillräckliga medicinska skäl har
hänvisats till att fortsätta att söka arbete och leva på en
osäker ersättning, som dessutom hotats av en "bortre
parentes" trots att det varit uppenbart att chansen att få nytt
arbete är mikroskopisk.

Nu svänger regeringen plötsligt 180 grader och vill i ett slag
"förtidspensionera" fem hela årskullar av arbetslösa genom att erbjuda dem
en tillfällig avgångsersättning i form av arbetslöshetsersättning utan krav på
att söka arbete. Erbjudandet gäller dock bara för en slumpmässigt utvald
grupp. Erbjudandet gäller under en begränsad tid mellan den 1 juli och 31
december i år och bara för dem som mellan den 1 januari 1996 och 15 april
1997 fått arbetslöshetsersättning eller deltagit i arbetsmarknadspolitisk
åtgärd under minst 12 månader. Vad som händer efter den 31 december i år
sägs ingenting om, och erbjudandet kan därför närmast karakteriseras som en
sämre variant av Bingo-lotto: vissa har chansen att komma med och bli
arbetsbefriade med god ersättning fram till pensionen. Andra, som varit
något halvår för unga eller saknat någon månad i kvalificeringstid eller blivit
arbetslösa för sent för att få ihop tiden under den aktuella perioden, får
kämpa vidare i fem år till. Det är knappast likhet inför lagen.

Miljöpartiet kan endast acceptera den tillfälliga avgångsersättningen som
en tillfällig nödutryckning om den åtföljs av åtgärder för att återigen säkra
att
arbetsmarknadspolitiska hänsyn kan tas vid bedömning av
förtidspensionering. Miljöpartiet har tidigare (motion 1996/97:Sf225)
motionerat om att slå ihop försäkringarna för långvarig ohälsa och
arbetslöshet till en "arbetslivsförsäkring" där bedömningen grundas på en
individs samlade situation vad gäller hälsa, möjligheter på arbetsmarknaden,
ålder och eventuella sociala problem. I vår motion om den nya
arbetslöshetsförsäkringen har vi föreslagit att den av regeringen föreslagna
utredningen om vad som skall hända efter den "bortre parentesen" i
arbetslöshetsförsäkringen skall ges ett vidgat uppdrag till att föreslå en sådan
försäkring.

Det föreslagna "generationskontraktet" där 63- och 64-åringar med arbete
skall erbjudas "förtidspension" med a-kassa om deras arbete övertas av en
ungdom är ett kortsiktigt och dåligt förslag. Möjligheterna till fusk med
övertagandevillkoret är stora, särskilt i något större företag som normalt har
en personalomsättning där man även anställer ungdomar. Det torde sällan
vara aktuellt, på grund av brister i utbildning och erfarenhet, att en ungdom
hoppar in och övertar exakt de uppgifter som den äldre hade. I stället kan det
bli omorganisationer och personalbyten i flera led som kanske i bästa fall
resulterar i att en ungdom anställs i "andra änden" av kedjan. Men att bevisa
dessa samband blir nästan omöjligt; de som ändå av andra orsaker anställer
ungdomar kan alltid hävda att de ersätter en äldre fastän den egentliga
orsaken kanske är en helt annan.

Generationskontraktet liksom den tillfälliga avgångsersättningen kan ses
som en sämre variant av arbetstidsförkortning där vissa får en 100 % kortare
arbetstid och flertalet ingen förkortning alls. Även om regeringen anser sina
åtgärder som tillfälliga är risken stor att de snart kommer att följas av flera
liknande erbjudanden om det visar sig att arbetslösheten inte kan lösas på
annat sätt. Om några år kan vi då ha en helt ny situation på arbetsmarknaden
där större delen av de äldre över 55-60 år permanent hamnar utanför
arbetsmarknaden. Det kommer att bli mycket dyrbart för den
förvärvsarbetande mellangenerationen som med sina skatter skall försörja ett
allt större antal "100-procentiga arbetstidsförkortare". En långt bättre
lösning, både mänskligt och ekonomiskt, är givetvis att göra en måttlig
förkortning av arbetstiden för alla arbetande så att fler kan få arbete och
också orkar arbeta fram till pensionsåldern.

Förkorta arbetstiden

Vi har tidigare i en särskild rapport och en motion till
riksdagen (motion 1996/97:A711) utförligt beskrivit vårt
förslag till en arbetstidsförkortning till 35 timmar i veckan
fram till sekelskiftet. Därför återger vi här endast en
sammanfattning av förslaget.

Miljöpartiet anser att många skäl talar för både kortare och mer flexibla
arbetstider. Kortare arbetstider är en fråga om ökad livskvalité som medger
mer tid för barn och familj. I många slitsamma yrken kan också en kortare
arbetstid bidra till färre arbetsskador och en förbättrad hälsa. Det har visats
vid försöksverksamheter inom bland annat hemtjänsten och sjukvården
under senare år.

Utgångspunkten förI dagens läge på arbetsmarknaden skulle också en
arbetstidsförkortning aktivt kunna bidra till en sänkning av arbetslösheten.
De senaste årens utveckling visar att traditionella medel som ökad
ekonomisk tillväxt inte längre förmår att komma till rätta med arbetslösheten.
Framtidens arbetsliv kommer att se ut på ett helt annat sätt än man hittills
varit van vid.

Miljöpartiets långsiktiga mål är en förkortning av arbetstiden till 30
timmar per vecka. Dagens höga arbetslöshet gör att det bör vara möjligt att
sänka arbetstiderna till 35 timmar i veckan i en första etapp utan att den
totala produktionen minskar. I rapporten presenterar vi närmare hur detta kan
gå till och genomföras.

Arbetstidslagen bör ändras så att normalarbetstiden sänks från nuvarande
40 till 35 timmar i veckan. Den nuvarande s k dispositiviteten i lagstiftningen
bör finnas kvar. Den innebär att parterna på arbetsmarknaden genom avtal
kan komma överens om avvikelser, särskilda villkor, flexibla regler, m.m.,
som underlättar ett flexibelt genomförande av reformen.

Den föreslagna sänkningen innebär en minskning av antalet timmar i
lönearbete med ca 9 %. Vi räknar med att storleksordningen 30 % av den
minskningen kan komma att kompenseras av en förbättrad produktivitet.
Resten av arbetstidsbortfallet kompenseras av att arbetslösa och personer
som står utanför arbetskraften kan få jobb och att personer med låg deltid
som önskar öka sitt arbete kan få göra det.

Frågan om eventuell lönekompensation bör avgöras i fackliga
förhandlingar. Om timlönerna höjs i samma grad som produktiviteten ökar
till följd av arbetstidsförkortningen, ökar inte arbetsgivarnas kostnader för
arbetskraften.

För den offentliga sektorn innebär en arbetstidsförkortning både ett
minskat skatteunderlag och minskade utgifter för stöd till arbetslösa. Netto,
minskade utgifter minus minskade skatteintäkter, uppgår besparingarna i vårt
räkneexempel till drygt 20 miljarder kronor. Dessa nettobesparingar bör
användas till att sänka egenavgifterna med 2,5 procentenheter och till att
höja grundavdraget med inriktning på gruppen lågavlönade heltidsarbetande.
Höjd timlön, sänkta egenavgifter och höjt grundavdrag i kombination med
att genomförandeårens normala utrymme för reallöneökningar ianspråktas,
gör att arbetstidsförkortningen kan genomföras utan sänkningar av den reala
månadsinkomsten för lågavlönade heltidsarbetande. Medel- och högavlönade
får mindre sänkningar av inkomsten. De som idag är arbetslösa eller arbetar
deltid får i stället en kraftigt höjd inkomst.

Arbetstidsförkortningen bör genomföras i samspel mellan staten och
parterna på arbetsmarknaden. Detta bör ske genom ett övergripande
"kontrakt" mellan dessa parter som ger ramarna för arbetstidsförkortningen.
Detaljerna fastställs sedan i avtal på arbetsmarknaden. Statens roll i
kontraktet är att svara för en ny arbetstidslagstiftning, sänkta egenavgifter
och att svara för nödvändig kompletterande utbildning av de arbetslösa.
Löntagarorganisationerna åtar sig att medverka till en ökad flexibilitet och att
inte kräva högre löneökningar än som motsvarar produktivitetsökningen.
Arbetsgivarnas främsta bidrag är att åta sig att nyanställa och vid behov ge
utbildningsinsatser till arbetslösa och andra för att fylla upp de luckor efter
arbetstidsförkortningen som inte täcks av en ökad produktivitet.

Resursarbeten

Regeringens förslag till "resursarbeten" enligt den s.k.
Kalmarmodellen är ännu ett i den långa raden av tillfälliga
och framimproviserade arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det kommer i längden att vara omöjligt att skilja
resursarbetarna från den normalt anställda personalen och
risken för övervältringseffekter och inlåsning är betydande.
Inriktningen bör i stället vara att föra en sådan politik att
kommuner och landsting har råd att mer permanent anställa
fler personer. Effekterna för kommunsektorn av vår
ekonomiska politik beskrivs närmare i ett separat kapitel.

Förbättrad ekonomi för kommunsektorn
avlastar arbetsmarknadspolitiken

Den ytterligare förbättrade ekonomi för kommunsektorn som
blir resultatet av våra förslag kommer också att leda till en
ytterligare avlastning på arbetsmarknadspolitiken.
Avlastningen ökar successivt från ca 0,5 till ca 1,5 miljarder
kronor mellan åren 1998 och 2000. Det innebär att fler får
behålla eller kan erhålla anställningar istället för att bli
placerade i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är
uppenbart orimligt att människor först hamnar i arbetslöshet
på grund av långtgående besparingar i offentlig verksamhet,
och sedan via arbetsmarknadspolitiska åtgärder går tillbaka i
ett liknande arbete. Särskilt allvarligt är det i de fall då den
arbetslöse blir socialbidragsberoende. Med våra förslag går
pengarna i högre grad direkt till verksamheterna så att
människor inte behöver bli arbetslösa.

En bättre fördelning

Internationellt sett har Sverige uppvisat en jämnare
fördelning av inkomsterna än vad de flesta andra länder
kunnat göra. Detta har otvivelaktigt varit en viktig orsak till
en historiskt sett stark tillväxt och en fortfarande mycket hög
bruttonationalprodukt. En extra tusenlapp till en fattig familj
ökar välståndet betydligt mer för samhället som helhet än en
extra tusenlapp till en rik familj. En jämn inkomstfördelning
torde också ha den ekonomiska fördelen att inte i samma
grad ge upphov till kriminalitet, sociala klyftor etc.

Under senare år har ökade inkomstskillnader redovisats för svensk del,
bl.a. i ett särskilt avsnitt i budgetpropositionen hösten 1996. Dessa ökade
skillnader har förstärkts av den statliga budgetsaneringen. De med minst
disponibel inkomst har tvingats ge ifrån sig en större andel än medel- och till
del även höginkomsttagare. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt och visar
att vi i Miljöpartiet haft rätt när vi krävt en väsentligt skärpt
fördelningpolitik
i samband med budgetsaneringen. Vi har i vårt förslag till beräkning av
utgiftstak för staten räknat in en rad förslag som innebär omfördelningar till
dem med små inkomster och utsatta grupper:

"Brutet tak" med ersättningsnivåerna 85/40 % i kortvariga social-
försäkringar och a-kassa

Höjt och beskattat barnbidrag

Höjt grundavdrag vid inkomstbeskattning i lägre inkomstskikt

Generösare regler för inträde i a-kassa

Införande av generellt grundskydd lika för alla i försäkringar vid
långvarig ohälsa och arbetslöshet och i ålderspension

Införande av försörjningstillägg i socialförsäkringarna som delvis tar
över socialbidragen

Lägre självrisk i tandvårdsförsäkringen

Generösare regler för assistansersättning för handikappade

Generösare regler för pensionärers bostadstillägg

Införande av försörjningstillägg i de statliga socialförsäkringarna som i
hög grad ersätter socialbidrag som nu utgår av enbart försörjningsskäl

Vi anser också att avgifter för barn i sjukvården bör
avskaffas. Detta är en fråga som vi som parti avser att driva i
de landsting som fortfarande tar ut patientavgifter även för
barn. Vi anser också att regeringen bör se över hur
patientavgifter tas ut i landstingen, särskilt med avseende på
barn, och i samband med statsbudgetens avlämnande i
september 1997 redogöra för detta för riksdagen.

Viktigare än dessa åtgärder är emellertid den minskning av arbetslösheten
som våra förslag om arbetstidsförkortning och skatteväxling ger. En stor del
av de orättvisor vi sett växa under senare år har ett direkt eller indirekt
samband med den ökade arbetslösheten. Den största orättvisan har
uppkommit mellan den som blivit arbetslös och utförsäkrad, och den som
kunnat fortsätta i jobbet, få 5 % lönelyft och halverad ränta på sina villalån.

Den ytterligare satsning vi föreslår på kommunsektorn innebär att
välfärdens kärnområden, skola, omsorg och vård, får ett viktigt resurstillskott
till nytta för företag, hushåll och arbetslösa. Det har också stora positiva
effekter på en rättvisare fördelning såväl mellan olika inkomstgrupper som
mellan män och kvinnor. Det är de som är ekonomiskt och socialt
missgynnade som vinner mest på en väl fungerande offentligt finansierad
skola, omsorg och vård.

EMU och EU-medlemskapet

Sverige blev medlem i Europeiska unionen efter en
folkomröstning 1994 där ja-sidan vann mycket knappt.
Löften om bättre ekonomisk tillväxt, fördelar för företagen
och lägre arbetslöshet samt varning för ytterligare
finanspolitiska åtstramningar om nej-sidan vann, avgjorde
omröstningen till ja-sidans fördel. Det finns därför starka
skäl att nu utvärdera hur det har gått. Har svenska folket
blivit lurat?

En rad enkäter och liknande undersökningar visar att det inte blev det
uppsving som ja-sidan hade utlovat. Ett exempel på en sådan undersökning
publicerades i Ny Teknik den 24 april i år. 200 företagsledare i tillverkande
industri utfrågades och resultatet var: "Det blev ingen skillnad i EU."
Statistiken visar däremot att den svenska exporten till EU-länderna har
minskat något och istället ökat till Asien och Amerika.

Nu hoppas emellertid många företagsledare, näringslivsorganisationer och
ekonomiska institutioner att medlemskap i Europeiska monetära unionen,
EMU, ska ge de eftertraktade effekterna. Detta mönster är tydligt i bl.a.
remissvaren på EMU-utredningen. Men den här gången har också åtskilliga
ledande ekonomidebattörer, företagsledare och EU-anhängare ställt sig
skeptiska eller kritiska till EMU-projektet. Det är i allra högsta grad
ifrågasatt om svenskt medlemskap i EMU verkligen skulle medföra
ekonomiska fördelar - argumenten för motsatsen är starka:

En valutunion inom EU medför att den
ekonomiska politiken i hög utsträckning måste
samordnas och bli gemensam.

Annars riskerar den gemensamma valutan (euro) bli svag.
Inflationen och räntorna skulle till följd av detta öka. Det
skulle försvaga EU ekonomiskt. Reallöner och sociala
förmåner skulle urholkas. Arbetslösheten skulle öka. Införs
en valutaunion kommer det därför finnas mycket starka skäl
att centralisera den ekonomiska politiken inom EU. EU
skulle då snabbt utvecklas till ett Europas Förenta Stater. De
ingående länderna, däribland Sverige, skulle då förlora den
helt övervägande delen av sin nuvarande självständighet och
förvandlas till län i den nya superstaten. Med hänsyn till
Sveriges geografiska läge, befolkningstal och ekonomiska
förutsättningar skulle det vara en negativ utveckling; Sverige
skulle bli ett alltmer utarmat utkantslän inom EU som får
släppa till kapital, naturtillgångar och kompetent arbetskraft
till de huvudsakliga tillväxtområdena i Centraleuropa.

EU-länderna är alltför olika för att kunna bilda
en framgångsrik valutaunion.

Skillnaderna mellan Grekland och Tyskland, mellan Spanien
och Sverige, mellan Italien och Storbritannien är stora
ekonomiskt, kulturellt och socialt. Det olika länderna både
påverkas och reagerar på olika sätt när det händer saker inom
och utom landet. En illustration av detta problem är de olika
ekonomiska konjunkturcyklerna i de olika länderna. Sverige
har under de senaste 30 åren oftast haft låg- eller
högkonjunktur vid andra tidpunkter än t.ex. Tyskland. Om
dessa olika länder tvingas in i en valutaunion får de en
gemensam penning- och valutapolitik, och även i hög grad
gemensam finanspolitik. Det innebär att den förda politiken
kommer att passa en del länder bra, men andra sämre. De
ekonomiska skillnaderna mellan de olika länderna förstärks.
Det tvingar i sin tur fram ökade omflyttningar, ökad
arbetslöshet och ökad social oro. Det medför också att
ekonomin totalt sett blir sämre i valutaområdet än vad som
annars hade varit för handen. Alla blir förlorare.

En valutaunion är odemokratisk.

Den ekonomiska politiken centraliseras i valutaunionen
alltmer till Bryssel, vilket i sig försämrar möjligheterna för
folken i de olika medlemsländerna att påverka sin egen
framtid. Penning- och valutapolitiken kommer att behöva
centraliseras och avdemokratiseras ännu mer om
valutaunionen ska ha en chans att lyckas som ekonomiskt
projekt. Den nya europeiska centralbanken får ensamrätt på
penning- och valutapolitiken, och den kommer att styras av i
praktiken oavsättliga tjänstemän. Går Sverige med i den här
valutaunionen kommer vi inte bara förlora den svenska
penning- och valutapolitiken, utan vi kommer också förlora
varje möjlighet att påverka unionens penning- och
valutapolitik. Vi får alltså inget ökat inflytande i utbyte mot
vår förlorade självständighet inom penning- och
valutapolitiken.

Vad gäller argumenten för EMU, så finns det starka
invändningar:

"Valutaunionen är nödvändig för att den
gemensamma inre marknaden ska fungera bra."

Rörligheten av varor, tjänster, kapital och arbetskraft ska i
princip vara ohämmad mellan medlemsländerna i EU. Det
faktum att länderna har olika valutor medför emellertid
kostnader och besvär för valutaväxling, valutasäkring,
handhavande av olika valutor etc. Eftersom värdet av de
olika valutorna sinsemellan varierar (till följd ländernas olika
ekonomiska politik och olika förhållanden i näringslivet
m.m.) uppkommer osäkerheter i utbytet mellan länderna.
Obalanser till följd av att valutor över- eller undervärderas
ger upphov till spekulation som stör ländernas ekonomier.
Med en valutaunion upphävs dessa negativa effekter. Värdet
av detta har beräknats för Sveriges del i den s.k. EMU-
utredningen (SOU 1996:158) och där funnits vara
förhållandevis litet. Under en längre tidsperiod kan
fördelarna emellertid ackumulera till mer betydande värden.
De ekonomiska riskerna bedöms dock i samma utredning
vara större. Det finns också möjligheter att genom samarbete
utan en valutaunion ändå minska på dessa problem.
Teknikutvecklingen på bl.a. IT-området bedöms minska
kostnaderna för handhavandet av olika valutor i framtiden i
så hög grad att det inte bör betraktas som ett problem.

"Valutaunionen är nödvändig för att bevara och
förstärka freden i Europa."

Bakom detta argument ligger farhågan att Europasamarbetet
skulle försvagas eller i hög grad upphöra om valutaunionen
inte genomförs. Införandet av en valutaunion är en viktig del
av Maastrichtavtalet, och avtalet måste i grunden omprövas
om valutaunionen inte genomförs. Detta är emellertid en
spekulation som är dåligt underbyggd sakligt sett. Enigheten
om fortsatt samarbete mellan fria stater är närmast total, och
det finns en lång rad gemensamma institutioner som snarare
skulle finna skäl att intensifiera samarbetet om valutaunionen
läggs på is. Argumentet kan därför avvisas som överdrivet
och försök till skrämselpropaganda.

"EMU kommer att genomföras och Sverige får
större inflytande i EU om vi går med."

Det förefaller sannolikt att valutaunionen kommer att
genomföras av ett antal länder inom EU år 1999. Det är
också troligt att de länder som ingår i EMU kommer att ha
större inflytande över den ekonomiska politik som EU
därefter kommer att bedriva. Detta kan vara särskilt viktigt
just i inledningsskedena av valutaunionen, eftersom en rad
grundläggande frågor då måste avgöras. Å andra sidan skulle
ändå Sveriges inflytande som liten medlemsstat och
förhållandevis liten ekonomi vara starkt begränsat även om
vi skulle vara med. Detta kan därför inte betraktas som en
avgörande fråga.

"Räntorna i Sverige kommer att sjunka om vi
går med i EMU."

Ränteläget i Sverige är för närvarande mer än 1 % högre än i
Tyskland, och detta anses bero att Sverige är mer
inflationsbenäget och att Sveriges valuta (kronan) inte är lika
stabil. Även andra risker som sammanhänger med brister i
svensk ekonomi jämfört med Tyskland anses ingå i denna
ränteskillnad. Om räntan blir lägre i Sverige om vi går med i
EMU jämfört med om vi stannar utanför beror på två saker.
För det första beror det på hur pass väl valutaunionen
fungerar ekonomiskt sett. Sannolikt kommer ränteläget i
valutaunionen bli högre än vad det är i Tyskland idag, men
hur mycket högre beror på vilka länder som ingår i EMU och
hur penningpolitiken kommer att hanteras av den europeiska
centralbanken. För det andra beror det på hur Sverige
kommer att hantera sin egen ekonomiska politik om vi
stannar utanför. Dessa frågeställningar har analyserats
tämligen ingående i EMU-utredningen vars slutsats är att
räntorna troligen inte kommer att sjunka nämnvärt om vi går
med i EMU jämfört med om vi stannar utanför och för
ungefär den ekonomiska politik som idag förs. Om vi
däremot väljer att återgå till den mer slapphänta finans-,
budget- och valutapolitik som fördes under 70- och 80-talet
blir räntedifferensen större. I utanför-scenariot är det alltså vi
själva i Sverige som avgör vilken räntedifferens som vi anser
är acceptabel. Från Miljöpartiet de grönas sida bedriver vi
lågräntepolitik - vi har det t.o.m. inskrivet i
partiprogrammet. Vi kommer inte att medverka till att öka
räntedifferensen.

Sammanfattning

Medlemskapet i Europeiska unionen har försvårat våra
möjligheter att utveckla en socialt och ekologiskt hållbar
ekonomi. Medlemskapet har för Sveriges del inneburit en
tilltagande underkastelse i en framväxande europeisk
superstat. Självbestämmandet har urholkats och kostnaderna
för svensk del är stora. De av EU-anhängarna tidigare
utlovade ekonomiska fördelarna, som t.ex. lägre arbetslöshet
och en högre tillväxt, lyser med sin frånvaro.

Vi anser att det är helt fel väg att bilda nya superstater eller tätt
sammanfoga superstatsblock som metod att möta en alltmer
internationaliserad ekonomi. Det löser i praktiken inga problem, men hotar
däremot att bygga upp allt större och farligare konflikter såväl inom som
mellan superstaterna. Bildandet av EU har också medfört reaktioner i andra
världsdelar som går ut på att stater går ihop i syfte att öka sin
konkurrenskraft
mot ett alltmer hotfullt Europa.

EMU framstår mer som ett hot än en möjlighet för Europa och Sverige. En
sådan union ökar de ekonomiska skillnaderna och de sociala spänningarna
mellan unionens olika delar och hotar därmed den grundläggande idén att
skapa ett fredligt, samarbetande Europa. Ekonomiskt skulle ett EMU-
medlemskap för svensk del vara till stor nackdel. Miljöpartiet de gröna säger
därför nej till ett svenskt medlemskap i EMU och anser att regeringen bör
arbeta för att EMU inte förverkligas.

Oaktat vårt ställningstagande i EMU-frågan anser vi att den ska avgöras i
en beslutande folkomröstning. Frågan har vittgående konsekvenser för
svenska folkets framtida självbestämmande och kräver flera
grundlagsändringar. Det kan inte vara rimligt att i ett land med långtgående
demokratiska ambitioner avstå från en folkomröstning i en sådan fråga. Det
faktum att alla riksdagspartier, mer eller mindre, är splittrade i frågan
förstärker behovet av en folkomröstning.

Utgiftstak för den offentliga
sektorn

Vid beräkningen av nivåerna för utgiftstaken har vi utgått
från prioriteringarna i den gröna finansplanen och våra
prioriteringar i övrigt mellan olika utgiftsområden. Vi
föreslår ungefär samma nivå som regeringen på utgiftstaket
1998 och successivt lägre nivåer än regeringen för de
följande åren. De gröna förslag som främst bidrar till andra
nivåer på utgiftstaket är försvaret, biståndet samt lägre
kostnader för arbetslösheten och högre bidrag till
kommunerna i samband med arbetstidsförkortning.

Vårt förslag till utgiftstak med preliminär fördelning av utgifter på
utgiftsområden framgår av tabell 2. Beräkningar av statsbudgetens saldo och
det offentliga sparandet finns i kapitel 6.

Tabell 2 Utgiftstak och preliminär fördelning på
utgiftsområden
Avvikelser från regeringens förslag. Miljoner
kronor

Beskrivning av utgiftsområden

Nedan beskrivs kortfattat de viktigaste förändringarna,
jämfört med regeringens förslag, som vi föreslår inom olika
utgiftsområden. För närmare politiska motiveringar av de
viktigaste förslagen hänvisas till den gröna finansplanen och
avsnittet om kommunsektorn.

Utgiftsområde 1: Rikets styrelse

Besparingar kan göras inom Regeringskansliet, m.m. genom
effektiviseringar, mindre av onödiga och dyra resor inom
EU, bättre utnyttjande av modern IT-teknik m.m. Vi säger
nej till förslaget om fortsatt förhöjt partistöd. Vi ser inget
hållbart skäl till att de politiska partierna ska erhålla ökade
bidrag när statsförvaltning, myndigheter, landsting,
kommuner och en stor del av folkhushållet tvingas till
kraftiga åtstramningar.

Utgiftsområde 2: Samhällsekonomi och
finansförvaltning

Miljöpartiet har tidigare avvisat förslag om folk- och
bostadsräkningar, inklusive inrättandet av lägenhetsregistret.
Dessa undersökningar har ofta kränkande inslag, och det kan
ifrågasättas om nyttan med dem kan motivera både
kostnaderna och ingreppen i den personliga integriteten.
Anslaget till folk- och bostadsräkningar bör därför avskaffas.
Statistiska centralbyrån bör däremot tillföras medel för
förbättrad miljöstatistik, könsuppdelad statistik liksom
förbättrad statistik för att på ett bra sätt klara
kostnadsutjämningen mellan landsting och kommuner.
Konjunkturinstitutet bör tillföras medel för att utveckla och
påskynda arbetet med miljöjusterade nationalräkenskaper
(s.k grön BNP).

Museer, fängelser, skolor och en rad andra s.k. ändamålsfastigheter i
statlig ägo har drabbats av orimliga hyresnivåer under senare år. Det är
angeläget att dessa ändamålsfastigheter får en annan behandling vad gäller
t.ex. soliditetskrav och avkastning så att hyrorna kan hållas nere på rimliga
nivåer för nyttjarna.

Utgiftsområde 3: Skatteförvaltning och uppbörd

Det särskilda resurstillskottet till skatteförvaltningen bör i
fortsättning bli permanent.

Utgiftsområde 4: Rättsväsendet

Statsmakterna har under de gångna tre budgetåren gjort
besparingar på polisväsendets anslag till ett samlat belopp av
780 miljoner kronor. Det är nu dags att säkerställa polisens
förmåga att utföra de grundläggande uppgifterna i vårt
rättssamhälle. För att över huvud taget kunna bryta
brottskurvan måste bekämpningen av den antalsmässigt
dominerande vardagsbrottsligheten intensifieras. En
förutsättning härför är att närpolisverksamheten fortsätter att
utvecklas enligt de mål som uppställts av regering och
riksdag. Regeringen tillför utgiftsområdet 200 miljoner
kronor för "bland annat satsningar inom polisen". Vi utgår
från att regeringen tillför polisorganisationen de medel som
är nödvändiga för närpolisverksamhetens fortsatta
utveckling. Vi anser också att en omprioritering från
Säkerhetspolisen till den ordinarie polisverksamheten bör
ske.

Regeringens tystnad avseende planerade kostnader för Schengen- och
Europolsamarbetet är oroväckande. Rikspolisstyrelsen har i sitt
budgetunderlag för budgetåret 1998 hemställt om en medelförstärkning med
102 miljoner kronor för kostnader som uppstår med anledning av
Schengensamarbetet samt för utveckling av Europolsystemet och MR-/BR-
systemen. Vi återkommer till detta område i samband med budget-
propositionen.

I regeringens förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret
1997 föreslås att åklagarväsendet tillförs en engångsvis anslagshöjning med
18 miljoner kronor. Vi förutser att åklagarväsendet kan komma att behöva
ytterligare tillskott framöver.

Utgiftsområde 6: Totalförsvar

Miljöpartiet de grönas vision är en global militär
nedrustning. Vi accepterar inte att oändliga summor satsas på
inköp av militära vapen, när man istället bör investera i
säkerhet genom att göra insatser för bl.a. en förbättrad miljö,
bekämpa fattigdom, vattenbrist och förhindra social misär.
En enig riksdag har vidgat det säkerhetspolitiska begreppet
från att enbart gälla militära hot till att omfatta även t.ex.
miljöförstöring och resursutarmning.

Miljöpartiet vill spara mer pengar på det militära försvaret än
riksdagsmajoritetens fastslagna besparing under försvarsbeslutsperioden
(1996-2001). Försvarsmakten bör få i uppdrag att utforma ett förslag till
militärt försvar med inriktning på fyra flygflottiljer samt sex mekaniserade
brigader.

Kustbevakningen får ökade uppgifter till följd av EU-medlemskapet. Det
är viktigt att den icke-militära bevakningen av våra gränser fungerar
tillfredsställande, speciellt med tanke på ökade oljeutsläpp, den allmänna
miljöskyddsbevakningen och assistans till flyktingbåtar. Genom ökat anslag
till mer personal kan Kustbevakningens båtar utnyttjas effektivare.

Vi avvisar regeringens förslag att skära ned 100 miljoner kronor på
anslaget för den fredsfrämjande verksamheten. Även om situationen i
Jugoslavien har stabiliserats, måste Sverige, som framhölls när vi blev
medlemmar i säkerhetsrådet, ha en hög beredskap för akuta insatser om
sådana blir nödvändiga.

Utgiftsområde 7: Internationellt bistånd

Kampen mot fattigdomen måste stå i fokus i allt
utvecklingssamarbete, och bristen på mat är ett akut problem
som ofta hänger samman med tillgången på vatten. Brist på
vatten betyder brist på mat, bådadera sedan gammalt en källa
till konflikter länder emellan. Stöd till inhemsk
livsmedelsproduktion är den viktigaste hjälp ett
utvecklingsland kan få. Biståndet är också ett viktigt
säkerhetspolitiskt instrument, som har stor betydelse för
global stabilitet och internationella fredssträvanden.

Regeringen sviker i vårbudgeten löftet att så snart som möjligt återgå till
ett bistånd på 1 procent av BNI. Först år 2000 föreslås en mycket marginell
uppräkning av nivån från nuvarande 0,7 till 0,72 procent, trots kraftigt
förbättrade allmänekonomiska förutsättningar. Vi föreslår en väsentligt
snabbare upptrappningstakt till 0,77 procent 1998, 0,79 procent 1999 och
0,83 procent år 2000. Detta är en liten summa om man sätter den i relation
till den solidaritet och stöd som den rikare delen av världen är skyldig den
fattigare delen.

Behovet av ekonomiskt bistånd till det fortsatta arbetet för miljön i och
kring Östersjön är stort, bland annat för starthjälp till alternativ
energiproduktion. Det femåriga programmet på 1 miljard för att stödja
utvecklingen i Östeuropa bör genomföras snabbare genom ökade anslag de
närmaste åren.

Budgetområde 8: Invandrare och flyktingar

Sverige kan och bör utöka mottagningen av kvotflyktingar
och ha en bra beredskap för ökat flyktingmottande.
Regeringens neddragning riskerar att, framför allt inom något
år, visa sig oförenlig med en human och rimlig
flyktingpolitik. Vi föreslår därför att utgiftsnivån för 1999
ska räknas upp med 88 mkr och år 2000 med 200 mkr
jämfört med regeringens förslag. En eventuell justering av
ramen beror naturligtvis också på hur många flyktingar som
söker sig till vårt land och får därför prövas igen i samband
med höstbudgeten.

Budgetområde 9: Hälsovård, sjukvård och social
omsorg

Sjukvården skall i huvudsak vara offentligt och solidariskt
finansierad. Principiellt viktiga bidrag till den statliga
andelen av finansieringen av sjukvården är de skatteintäkter
som kommer från verksamheter som orsakar betydande delar
av sjukvårdskostnaderna, som t.ex. vägtrafiken och bruk av
alkoholhaltiga drycker.

Vi kan inte acceptera den av regeringen föreslagna höjningen av
självrisken i tandvårdsförsäkringen från 700 till 1 300 kronor. Denna
kommer i kombination med tidigare besparingar att leda till att goda tänder
återigen riskerar att bli en klassfråga.

Miljöpartiet har tidigare gått emot en del av regeringens försämringar av
assistansreformen för handikappade. Det har också visat sig att anslaget är
kraftigt underbudgeterat. Vi räknar därmed med att utgiftsområdet ska
tillföras ytterligare medel till assistansreformen.

Andra områden som bör prioriteras mer än vad regeringen nu föreslår är
hivpreventionen, bilstödet till handikappade, projekt för hemlösa,
information till unga om tobakens hälsorisker samt till utveckling av
familjerådslag inom socialtjänsten. I vårt förslag till beräkningar för
utgiftsområdet ingår större satsningar än vad som anges i propositionen och
att ytterligare 826 mkr bör tillföras området.

Utgiftsområde 10: Ekonomisk trygghet vid
sjukdom och handikapp

Miljöpartiet har tidigare av ekonomiska skäl godtagit
förlängningen av sjuklöneperioden till fyra veckor. Det har
dock visat sig att förlängningen medfört problem som
riskerar leda till färre nyanställningar, inte minst bland de
mindre företagen. Vi föreslår därför en återgång till en
sjuklöneperiod på två veckor. Detta bör finansieras inom den
av oss föreslagna skatteväxlingen där en mindre del av
lättnaderna för företagen som kompensation för höjda
energiskatter tas ut i form av förkortade sjuklöneperiod i
stället för sänkta arbetsgivaravgifter. Förslaget leder till
ökade kostnader inom utgiftsområde 10 med 2,2 miljarder
kronor per år.

Vi föreslår vidare ett s.k. brutet tak i sjukpenningen från och med 1998
med 85 % ersättning upp till inkomster på 4,2 basbelopp per år och 40 % på
den del av inkomsten som överstiger 4,2 basbelopp. Förslaget motiveras
närmare i avsnitt 2.7. Vi föreslår också ett enhetligt tak i
socialförsäkringarna
och a-kassan och att det sätts till 6,5 basbelopp. Dessa reformer innebär att
kostnaden för sjukpenningen blir något lägre än vad regeringen räknat med.

Vi föreslår också en sammanslagning av försäkringskassa,
arbetsförmedling och delar av socialtjänsten på kommunal nivå. Det bör ge
en viss effektiviseringsvinst år 2000. Beräkningen av förtidspensionerna
påverkas av den föreslagna skatteväxlingen för miljön genom att höjda
miljöskatter medför ett högre basbelopp.

Utgiftsområde 11: Ekonomisk trygghet vid
ålderdom

Sänkningen av bostadstillägget till pensionärer drabbade de
sämst ställda pensionärerna hårt. Nivån på bostadstillägget
bör därför återföras till 85 % från 1998. Utgiftsramen har
också räknats upp till följd av att höjda miljöskatter inom
ramen för en skatteväxling påverkar basbeloppet som styr
pensionskostnaderna.

Miljöpartiet välkomnar att regeringen nu överväger frågan om privata
pensionsförsäkringars ställning vid inkomstberäkning av efterlevande-
pension. Vi förutsätter att regeringen i budgetpropositionen förslår att privata
pensionsförsäkringar inte ska föranleda reducerad folkpension i
efterlevandepensionen.

Utgiftsområde 12: Ekonomisk trygghet för
familjer och barn

Ett s.k. brutet tak införs i föräldraförsäkringen från och med
1998 med 85 % ersättning upp till inkomster på 4,2
basbelopp per år och 40 % på den del av inkomsten som
överstiger 4,2 basbelopp. Förslaget motiveras närmare i
avsnitt 2.7. Vi föreslår också ett enhetligt tak i
socialförsäkringarna och a-kassan och att det sätts till 6,5
basbelopp. Dessa reformer innebär att kostnaden för
sjukpenningen blir något lägre än vad regeringen räknat med.

Garantinivån i föräldraförsäkringen bör höjas till samma nivå som vi
föreslår för grundnivån i arbetslöshetsförsäkringen, vilket motsvarar 180
kr/dag (7 dagar/vecka). Höjningen finansieras delvis av att de extra tre
månadernas ersättning på garantinivån tas bort. Vi föreslår vidare en
uppräkning av resebidraget i underhållsstödet.

Barnbidraget bör höjas och beskattas inom samma utgiftsram som
regeringen föreslår. Det skulle innebära att de ca 80 % av löntagarna som
inte betalar statlig inkomstskatt får höjt barnbidrag och de 20 % som är att
betrakta som högre inkomsttagare får sänkt barnbidrag.

Utgiftsområde 13: Ekonomisk trygghet vid
arbetslöshet

Som tidigare framhållits befarar vi att regeringens prognos
för ökad sysselsättning är alltför optimistisk med den politik
regeringen avser att föra. Vi har av detta skäl räknat upp
kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen med 1,5 mdkr
1999 och 3 mdkr år 2000. Från denna nivå har utgiftsramen
sedan räknats ned åren 1998-2000 med ca 5, 12 resp 12
mdkr till följd av Miljöpartiets förslag om
arbetstidsförkortning.

Ramen påverkas vidare av förslag till s.k. brutet tak i
arbetslöshetsersättningen med 85 % ersättning upp till inkomster på 4,2
basbelopp per år och 40 % på den del av inkomsten som överstiger 4,2
basbelopp. Grundbeloppet i a-kassan (nuvarande KAS) föreslås höjas till 246
kr/dag. Vidare föreslås ett enhetligt tak i alla försäkringar vid en inkomst på
6,5 basbelopp per år. För arbetslöshetsförsäkringen innebär detta en höjning
så att den högsta ersättningen med vårt förslag blir 617 kr/dag.

Vi föreslår också att kvalifikationstiden till arbetslöshetsförsäkring skall
vara 4 månaders arbete i stället för av regeringen föreslagna 6 månader.

Utgiftsområde 14: Arbetsmarknad och arbetsliv

Vi beräknar minskade kostnader på anslaget till följd av vårt
förslag till kortare arbetstid m.m., i förhållande till
regeringens förslag, ca 1, 8 resp nära 18 miljarder kronor
under åren 1998 till 2000. Den bättre ekonomiska situationen
för kommunsektorn som våra förslag också i övrigt leder till
medför kostnadsbesparingar inom detta utgiftsområde med
växande belopp från ca en halv miljard kronor 1998 till ca en
och en halv miljard kronor 2000. Vi föreslår också en
uppräkning av lönebidragen till arbetshandikappade.

Utgiftsområde 15: Studiestöd

I avvaktan på en proposition med anledning av
Studiestödsutredningens förslag föreslår vi inte nu någon
ändrad ram. Miljöpartiet stöder huvuddragen i utredningens
förslag och hoppas att regeringen kommer att basera sitt
förslag på detta.

Utgiftsområde 16: Utbildning och
universitetsforskning

Ytterligare medel bör tillföras för pedagogiska hjälpmedel
och aktiv hjälp för elever med läs- och skrivsvårigheter samt
till naturvetenskapliga rådet för information om genteknik.
En del av dessa kan finansieras genom en något lägre
uppräkning av anslagen till särskilda utbildningsinsatser för
vuxna.

Grundforskningen måste stärkas kraftigt. Det kan ske genom att medel för
tillämpad forskning inom statsbudgeten reduceras med fem procent och
genom att ett motsvarande avdrag görs på medel som utdelas från
forskningsstiftelser m.m. Detta ingår inte nu i våra beräkningar av
utgiftsområdena. En sådan omfördelning skulle emellertid innebära att
anslagen till grundforskning ökas med drygt 1 mdkr per år. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag om en sådan omfördelning i enlighet
med Miljöpartiets partimotion i frågan (1996/97:Ub514).

Utgiftsområde 17: Kultur, medier, trossamfund
och fritid

Miljöpartiet föreslår en omfördelning av kulturbudgeten
inom den ram för utgiftsområdet som regeringen nu föreslår.
Vi kommer att föreslå att mer medel ska fördelas till musik,
lokalt arrangörsstöd, kulturminnesvård och kvinno- och
filmmuseum i stället för till fackliga organisationers
uppsökande verksamhet. De extra medel som regeringen nu
föreslår ska utgå till elitidrott om Stockholm erhåller
olympiska spel ska inte öronmärkas. Eftersom Miljöpartiet
utgår ifrån att Stockholm inte erhåller någon
sommarolympiad bör dessa pengar istället ingå som extra
stöd till permanenta kultursatsningar i hela landet.

Utgiftsområde 18: Samhällsplanering,
bostadsförsörjning och byggande

En utvärdering av besparingarna på bostadsbidraget har visat
på betydande negativa effekter. Den lättnad regeringen nu
aviserar är välkommen, men knappast tillräcklig. Vi avser
därför att i senare sammanhang göra ytterligare avvägningar
för att förbättra situationen. Vi bedömer emellertid att vår
radikalare fördelningspolitik på en lång rad punkter (se
avsnittet 2.7 En bättre fördelning) bör medföra att behovet
blir mindre än med regeringens förslag och är därför inte
beredda att nu förorda en uppräkning av kostnaderna för
bostadsbidragen.

Inom utgiftsområdet föreslår regeringen en betydande utökning som del i
ett program för att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle. Vi anser att
satsningen är bra, men anser att den ska ges betydligt klarare riktlinjer än vad
regeringen nu föreslagit. Inom satsningen anser vi att allergisanerings-
programmet ska fortsätta - investeringsbidrag för allergisanering av skolor,
omsorgslokaler, bostäder m.m. bör även i fortsättningen utgå. Med hänsyn
till de redan mycket omfattande och ökande allergiproblemen, särskilt bland
barn där mer än 1/3 är drabbade, är det mycket olyckligt om
investeringsstimulansen för allergisanering uteblir. Bidragen till
radonsanering måste utökas kraftigt som en del i programmet. Andra
områden som bör komma ifråga är saneringen av miljöskadade områden som
också måste komma igång i betydligt större utsträckning än idag. Många av
dessa projekt kan starta omgående, de ger jobb och det finns dessutom vissa
möjligheter till medfinansiering från EU. I många kommuner har detta arbete
prioriterats i Agenda 21:s anda, men kostnaderna är stora och kan inte
ensamt finansieras av ekonomiskt pressade kommuner. Att sanera bort
allergiframkallande eller radonbelastade inomhusmiljöer och miljöskadade
områden som idag läcker farliga miljögifter rakt i ut i omgivningen, är bra
sätt att minska miljöskulden och skapa bättre förutsättningar för kommande
generationer. Detta är en avgörande förutsättning för byggandet av ett
ekologiskt hållbart Sverige.

Utgiftsområde 19: Regional utjämning och
utveckling

Nedsättningen av socialavgifterna i inre Norrland bör
återställas till den nivå den hade före 1997. Det är viktigt att
företagarna ges rimliga, stabila och förutsägbara villkor
också inom regionalpolitiken.

Utgiftsområde 20: Allmän miljö- och naturvård

Miljöpartiet är mycket kritiskt till de stora nedskärningar
som gjorts inom den reguljära miljöbudgeten. Satsningar
inom olika "paket" till miljöförbättring och ekologisk
omställning är i och för sig bra och välkomna, men om
samtidigt de ordinarie anslagen urholkas innebär det ett
bakslag för miljön och en mindre effektiv resursanvändning.

Miljöpartiet vill därför öka ramen för detta utgiftsområde med drygt 1
miljard kronor per år. Knappt hälften av ökningen skall gå till skydd av
urskogar genom inköp. Avsikten är att 5 % av den produktiva skogsmarken
nedanför skogsodlingsgränsen skall skyddas snabbt, på sikt 10 %. Även
andra biotoper som lövskog, våtmarker och myrmarker behöver skyddas. I
övrigt föreslår vi ökade anslag för Naturvårdsverket, för kalkning,
miljöforskning och för sanering och återställning av miljöskadade områden.
Berträffande miljöskadade områden anser vi att det nya anslaget på 5,4
miljarder kronor som aviseras för omställning till ett ekologiskt hållbart
samhälle bör öppnas för detta ändamål. Vi återlägger 40 miljoner kronor till
miljöforskningen eftersom det inte framgår klart att medlen från MISTRA
täcker behovet.

Utgiftsområde 21: Energi

I enlighet med våra förslag med anledning av regeringens
energiproposition föreslår vi en, jämfört med regeringens
förslag, utökad ram på 400 miljoner kronor per år för
utgiftsområdet. Utökningen krävs för att snabbare kunna
genomföra omställningen till ett förnyelsebart och
miljövänligt energisystem. Det främsta incitamentet för en
omställning är dock ett mer genomtänkt användande av
ekonomiska styrmedel i form av en grön skatteväxling.

Utgiftsområde 22: Kommunikationer

Investeringsplanerna för vägar och järnvägar måste
omprövas utifrån ett mål om god tillgång till
kommunikationer i hela landet och drastiskt minskade
utsläpp från trafiken. Det betyder att anslagen för byggande
av nya vägar kan minskas kraftigt, samtidigt som det behövs
en kraftigt utökad ram för byggande av järnvägar och
länstrafikanläggningar. Anslagen för drift och underhåll av
järnvägar och för köp av interregional persontrafik måste
också öka, samtidigt som anslaget till Vägverkets
administrationskostnader kan dras ned. Totalt utökas ramen,
jämfört med regeringens förslag, med knappt 1 mdkr per år
1998 och 1999 och 1,8 mdkr år 2000.

Miljöpartiet avvisar regeringens förslag att 1999 och 2000 använda statliga
medel för finansiering av vägbyggande i storstadsområden inom ramen för
Göteborgspaketet och det spruckna Dennis(numera Ines)-paketet. Dessa
medel bör i stället tillföras den allmänna ramen för infrastrukturinvesteringar
i främst järnvägarna.

Vi avvisar också en nedsättning av Luftfartsverkets inleveranskrav till
följd av åtgärder i samband med en svensk anslutning till
Schengensamarbetet. I första hand avvisar vi Schengensamarbetet som
sådant. Skulle det ändå komma till stånd, bör kostnaderna bäras av
flygpassagerarna i form av ytterligare luftfartsavgifter.

Utgiftsområde 23: Jord- och skogsbruk, fiske
med anslutande näringar

Regeringens förslag till utökat miljöstöd till jordbruket är
bra. Vi delar uppfattningen att hela det framförhandlade
miljöstödet skall utnyttjas på sikt. I vårt budgetförslag
reduceras ökningen något av flera skäl. Dels anser vi att den
svenska delen av miljöstödet skall bekostas av ökade skatter
på handelsgödsel och bekämpningsmedel, dels återlägger vi
den reduktion av regionala stöd på 50 miljoner kronor som
regeringen föreslår. Vi anser att den ökade ramen för
miljöstöd skall användas inom de existerande miljöstöden
där behoven visat sig större än beräknat och i övrigt till
program utformade så att de små och medelstora gårdarna i
skogs- och mellanbygder gynnas. På längre sikt är
ekonomiska styrmedel mer verkningsfulla än bidrag, även
om de senare också behövs under ett övergångsskede för att
stimulera en ekologisk omställning.

Sänkningen av stödet till avbytarverksamheten 1997 var alltför kraftig. Vi
föreslår därför ett högre stöd 1998 och 1999. Vi räknar också med ett stöd
till fiskevård inom ramen för statsbudgeten i stället för den tidigare
föreslagna fiskevårdsavgiften.

Utgiftsområde 24: Näringsliv

Bidrag till företag har i flera sammanhang visat sig ha liten
eller ingen positiv effekt. En neddragning av utgifterna bör
göras med ca 200 mkr/år, bland annat på NUTEK:s
förvaltningskostnader, turistfrämjande verksamhet, teknisk
forskning och utveckling, rymdverksamhet och
investeringsfrämjande verksamhet.

Utgiftsområde 25: Allmänna bidrag till
kommuner

Den föreslagna utökningen av ramen är främst en
kompensation för minskade skatteintäkter till
kommunsektorn till följd av Miljöpartiets förslag till
förkortad arbetstid. Den finansieras helt av de minskade
kostnaderna för arbetslösheten till följd av
arbetstidsförkortningen.

Utöver regeringens förslag om ett resurstillskott på 8 miljarder kronor per
år från 1998 ökar kommunsektorns ekonomiska ram ytterligare till följd av
indirekta effekter av Miljöpartiets förslag till skatteväxling och
arbetstidsförkortning. Detta beskrivs närmare i avsnitt 5 om kommunsektorn.

Socialförsäkringssektorn vid sidan av
statsbudgeten

De höjda energiskatterna i Miljöpartiets förslag till
skatteväxling leder till en mindre höjning av basbeloppet och
därmed högre kostnader för pensioner.

Tilläggsbudget 1997

Regeringens förslag till tilläggsbudget och Miljöpartiets
motförslag framgår av tabell 3. Vi kommenterar våra förslag
till anslag på tilläggsbudgeten områdesvis.

Tabell 3 Tilläggsbudget för budgetåret 1997
Tusentals kronor

Utgiftsområde 9: Hälsovård, sjukvård och social
omsorg

A 1 Sjukvårdsförmåner m.m.

Miljöpartiet avvisar förslaget att höja självrisken i
tandvårdsförsäkringen från 700 kronor till 1 300 kronor från
den 1 oktober 1997. Tillsammans med tidigare genomförda
besparingar på tandvårdsförsäkringen riskerar förslaget att
leda till att bra tänder åter blir en klassfråga.

Utgiftsområde 20: Allmän miljö- och naturvård

A 1 Statens naturvårdsverk

Det nya ersättningssystemet för rovdjursrivna renar
förutsätter en årlig inventering av antalet rovdjur och
rovdjursföryngringar. För detta har inte budgetmedel
anslagits, vilket Miljöpartiet de gröna påtalat, senast vid
budgeten hösten 1996. Vi har även anslagit de 5 miljoner
kronor som behövs för ändamålet och framfört att medel
långsiktigt måste ställas till Naturvårdsverkets förfogande.
Detta är andra året samma problem uppkommer.

Vi anser det oacceptabelt att hälften av beloppet skall finansieras inom
Statens naturvårdsverks ramanslag, ett ramanslag som skärs ned varje år.

Miljöpartiet de gröna föreslår därför att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att regeringen bör
återkomma med förslag till utökat anslag i höstens
tilläggsbudget för 1997.

Utgiftsområde 22: Kommunikationer

Regeringen föreslår även att den bemyndigas att förskottera
medel i enlighet med 24 § budgetlagen för att vissa
vägbyggen ska kunna påbörjas tidigare än beräknat.
Miljöpartiet de gröna yrkar på att detta förslag avslås då
Vägverket i första hand bör prioritera angelägna projekt ur
säkerhetssynpunkt och sålunda vidta åtgärder inom ordinarie
anslag, eller vänta med byggande till dess att medel tilldelas
nästa budgetår. Vi delar regeringens omsorg om säkerheten
och arbetstillfällen, men menar att alternativa åtgärder som
kan vidtas för att förbättra säkerheten och arbetstillfällen bäst
uppstår där de är verkligt behövda och kostnadseffektiva.
Med tanke på de nedskärningar som sker inom vård och
omsorg är det intressant att en jämförelse visar att
finansieringen av ett "vägjobb" motsvarar finansieringen av
tre vårdjobb. Ur arbetsmarknadssynpunkt är det därför
lämpligare att vidta andra åtgärder.

Med anledning av detta avslås även regeringens yrkande om att riksdagen
bemyndigar regeringen att besluta om att anslaget Byggande av vägar ska
belastas med räntor och amorteringar för de projekt man avser att
tidigarelägga.

Utgiftsområde 23: Jord- och skogsbruk m.m.

D 2 Ersättningar för viltskador m.m.

Miljöpartiet de gröna är mycket angeläget att det nya
ersättningssystemet för rovdjursrivna renar kan få en stabil
finansiering. Motsättningar mellan å ena sidan naturvården
och viljan att bevara de stora rovdjuren i hela landet och å
andra sidan renskötseln anser vi endast kan lösas genom
ekonomisk ersättning till de renskötande samerna på det sätt
som föreslagits av Naturvårdsverket och Sametinget. Vi
förutsätter att finansieringssättet med 15 mkr från anslaget B
13 är möjligt att göra.

Under anslaget finns även medel till andra rovdjursrivna tamdjur. Efter
den ändring av 29 a § jaktförordningen som trädde i kraft den 1 juli 1995 kan
bidrag eller ersättning för djur som rivits av de fredade rovdjuren inte betalas
ut om djuret kan försäkras. Eftersom försäkringsbolagen sedan årsskiftet inte
ersätter rovdjursrivna tamdjur i närings-verksamhet måste det betyda att får,
getter och nötkreatur som i år rivs av någon av de fyra stora rovdjuren åter
måste ersättas av staten. Regeringen har inte anslagit medel till detta.
Miljöpartiet föreslår därför att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att regeringen bör återkomma med förslag till utökat avslag i nästa
tilläggsbudget för 1997.

Utgiftsområde 24: Näringsliv

A 1 Närings- och teknikutvecklingsverket:
Förvaltningskostnader

Miljöpartiet anser att föreslaget resurstillskott bör kunna
rymmas genom omfördelning inom anslaget och avvisar
därför regeringens förslag.

Kommunsektorn

Den ekonomiska ramen

Regeringens förslag att höja det generella statsbidraget till
kommunerna med 4 miljarder kronor 1997 och 8 miljarder
kronor per år från och med 1998 är välkommet och
tillgodoser delvis tidigare krav från Miljöpartiet om en
vidgad ekonomisk ram för kommunsektorn. Vi anser dock
att regeringens bedömning om att ytterligare
personalminskningar i kommunsektorn kan undvikas från
och med 1998 är alltför optimistisk. Enligt Kommun- och
Landstingsförbundens bedömningar kommer fortsatta
personalminskningar att bli nödvändiga även dessa år för att
uppnå målen om ekonomisk balans från och med 2000. Nya
skatteunderlagsprognoser från Riksrevisionsverket visar
också att kommunernas skatteintäkter riskerar att bli lägre än
enligt tidigare prognoser.

Miljöpartiets förslag till ekonomisk politik leder till en förstärkt ekonomi
för kommunsektorn som gör det möjligt att begränsa fortsatta
personalneddragningar. En skatteväxling enligt vårt förslag leder till att
kommunsektorns kostnader för arbetsgivaravgifter och sjuklön minskar
väsentligt mer än kostnadsökningarna till följd av höjda energiskatter.
Kommunernas kostnader för socialbidrag och arbetsmarknadsåtgärder
minskar också till följd av olika mp-förslag: brutet tak i socialförsäkringarna,
som ger högre ersättning till lågavlönade, kortare kvalificeringsperiod till a-
kassan och minskad arbetslöshet till följd av arbetstidsförkortning.

Totalt bedömer vi, enligt tabell 4, att kommunsektorns ekonomi förbättras
med ca 2 mdkr 1998, 3,5 mdkr 1999 och 5 mdkr 2000 jämfört med
regeringens förslag.

Tabell 4 Effekter på kommunsektorn
Avvikelser från regeringens förslag. Miljoner
kronor
(+ = bättre än i prop, - = sämre än i prop).

Kommunernas beskattningsrätt

Beslutet att minska statsbidragen till de kommuner som höjer
sin utdebitering 1998 bör rivas upp av såväl principiella som
ekonomiska skäl. Beslutet innebär i praktiken ett allvarligt
ingrepp i kommunernas självbestämmande. Sådana ingrepp
bör bara ses som en yttersta nödfallsåtgärd om det föreligger
reella hot att kommunerna genom okontrollerade
skattehöjningar riskerar att allvarligt skada den totala
samhällsekonomin. Några sådana hot föreligger enligt vår
mening inte i dag.

Av samma skäl avvisar vi de tankar som luftats av vissa statsråd att på
något sätt straffa kommuner som sänker skatten. Ingrepp i den kommunala
beskattningsrätten som riktar sig mot såväl höjda som sänkta skatter är
uttryck för ett fyrkantigt regleringstänkande som inte är förenligt med den
svenska långvariga traditionen av kommunalt självstyre. Om ett litet antal
kommuner med mycket god respektive mycket dålig ekonomi skulle välja att
sänka respektive höja utdebiteringen, bör detta ses som naturliga inslag i en
fortgående process där kommunerna anpassar sin verksamhet och skattesats
efter ändrade yttre förutsättningar och kommuninvånarnas önskemål. Ingrepp
i denna process leder bara till ineffektivitet, dåligt resursutnyttjande och
skador på den demokratiska processen.

Konsekvenser och
beräkningar

Offentligt sparande

Tabell 5 visar effekterna av våra förslag på det samlade
offentliga sparandet. Ändringsförslagen på inkomstsidan
framgår av tabell 1 i avsnitt 2.5. Ändringsförslagen på
utgiftssidan framgår av tabell 2 i kapitel 3. Konsekvenserna
för kommunsektorn framgår av tabell 4 i kapitel 5.

Våra förslag medför sammanlagt ett något förbättrat offentligt sparande
jämfört med regeringens förslag.

Tabell 5 Sammanställning av offentligt sparande
Avvikelser från regeringens förslag. Miljoner
kronor
(+ = bättre än i prop, - = sämre än i prop).

I tabell 6 visas hur Miljöpartiets förslag uppfyller de av oss
föreslagna målen för det offentliga finansiella sparandet.

Tabell 6 Offentligt finansiellt sparande
Miljarder kronor resp. procent av BNP.
Avrundade tal

Miljöpartiets budgetförslag innebär ett något högre offentligt
finansiellt sparande än med regeringens förslag. Vi visar
jämförelser både med och utan premiereserv.

Som framhållits i avsnitt 2.3 anser vi att premiereserven inte
bör inräknas i det offentliga finansiella sparandet i
jämförelser av denna typ. Vidare anser vi att det långsiktiga
målet för överskott i de offentliga finanserna bör vara 1
procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel (ej
inräknat premiereserv). Detta genomsnittliga mål bör uppnås
successivt genom att det sätts till 0 % 1998, 0,5 % 1999 och
1 % från och med 2000. Från det genomsnittliga målet skall
sedan avsteg ske uppåt eller nedåt för enskilda år beroende
på konjunkturen. De kalkyler som ligger till grund för
regeringens beräkningar med en snabb tillväxt i slutet av
budgetperioden motiverar att det konjunkturanpassade målet
räknas upp till 1,5 % av BNP 2000. Något
konjunkturanpassat mål för år 2001 bör inte fastställas nu
utan först i samband med vårbudgeten år 1998.

Av tabellen framgår att de konjunkturanpassade målen inte uppnås med
vare sig regeringens eller Miljöpartiets budgetförslag om premiereserven
räknas bort från det offentliga sparandet. För 1998 blir det offentliga
sparandet, exkl premiereserv, -0,6 % av BNP. Det får enligt vår mening
accepteras att målet inte nås helt detta år. För 1999 och 2000 bör däremot
målen kunna uppnås genom att i de bakomliggande kalkylerna reducera
posten "överföring från den offentliga sektorn till den privata" med 10-12
miljarder kronor per år, motsvarande premiereserven. Denna post uppgår
enligt regeringens kalkyler till 15 mdkr 1999 och 26 mdkr 2000 innan
reduktionen för premiereserven skett. Därmed uppnås ett offentligt sparande
i procent av BNP enligt den sista raden i tabellen.

Effekter av sänkt arbetstid

För att tydligare illustrera effekterna av vissa väsentliga delar
i Miljöpartiets ekonomiska politik visas i detta och följande
avsnitt sammanställningar över de poster som ingår i våra
"paket"-"Sänkt arbetstid" eller "Skatteväxling". Samtliga
poster i paketen ingår i någon av tabellerna Inkomster (tab 1,
fyrsiffriga littera anges) eller Utgiftsområden (tab 2, en- eller
tvåsiffriga nummer på utgiftsområden anges).

Tabell 7 Miljöpartiets förslag till sänkt arbetstid
1998-2000
Avvikelser från regeringens förslag. Miljoner
kronor

Vi har räknat med att de ekonomiska effekterna av arbetstidsförkortningen
till 35 tim/vecka har slagit igenom helt till år 2001. På den första raden i
tabellen anges hur stor del av besparingarna i form av minskad arbetslöshet,
respektive hur stor del av skattebortfallet som hinner slå igenom till
respektive år.

Den stora vinsten för staten med en arbetstidsförkortning ligger i minskade
kostnader för arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder
när den totala arbetslösheten minskar med omkring fem procentenheter. En
del av besparingen "äts upp" av skattebortfall främst för kommunsektorn,
som staten måste kompensera denna för. Återstoden av besparingen år 2000,
ca 20 miljarder kronor, används till sänkta egenavgifter och höjt grundavdrag
för att minska inkomstbortfallet vid arbetstidsförkortningen för dem som i
dag arbetar heltid.

Effekter av skatteväxling

Tabell 8 Miljöpartiets förslag till skatteväxling
Avvikelser från regeringens förslag. Miljoner
kronor

Skatteväxlingen genomförs i en takt av 7-8 miljarder kronor
per år så att den fram till år 2010 uppgår till ca 100 miljarder
kronor. Skatteväxlingen skall vara inkomstmässigt neutral,
dvs. ökade skatter på energi kompenseras av sänkta andra
skatter, främst på arbete. Ett undantag görs 1998 då en del av
kompensation till arbetsgivarna utgår i form av avkortad
sjuklöneperiod i stället för sänkta arbetsgivaravgifter.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den ekonomiska utvecklingen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående den växande miljöskulden m.m. och nödvändigheten av att
minska denna,

4. att riksdagen hos regeringen begär redovisning av miljöjusterad
bruttonationalprodukt och förändring av miljöskuld i anslutning till den
budgetproposition som skall lämnas i september 1997,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en mer aktiv miljöpolitik som drivkraft för en positiv ekonomisk
utveckling,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående hushållens sparande,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att premiereserven skall hänföras till privat sparande,

8. att riksdagen fastställer ett långsiktigt mål om överskott i de offentliga
finanserna på minst 1 % av bruttonationalprodukten i genomsnitt över en
konjunkturcykel,

9. att riksdagen fastställer konjunkturrelaterade mål för budgetpolitiken om
ett överskott i de offentliga finanserna till 0,5 % av bruttonationalprodukten
för år 1999 och 1,5 % för år 2000,

10. att riksdagen fastställer konjunkturrelaterat mål för överskott i de
offentliga finanserna för år 2001 i samband med vårpropositionen 1998,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftade övergripande
mål för Riksbanken i enlighet med vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om låg realränta som mål för den ekonomiska politiken,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer och utformning av skatterna,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en grön skatteväxling,

15. att riksdagen för budgetåren 1998-2000 godkänner de i motionen
(tabell 1) föreslagna beräkningarna av budgeteffekter av förändrade skatter
och avgifter som riktlinjer för regeringens fortsatta budgetarbete,

16. att riksdagen, med ändring av regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt, beslutar att fastighetsskatt för
vattenkraftverk m.m. skall utgå med 4,1 % ,

17. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändringar av skatt på energi
och istället antar motionens förslag till ändringar av energi- och
miljörelaterade skatter och avgifter inom ramen för en grön skatteväxling,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utebliven höjning samt sänkning av egenavgifter som led i grön
skatteväxling och arbetstidsförkortning,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sänkta arbetsgivaravgifter som led i grön skatteväxling,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höjt grundavdrag i inkomstbeskattningen inom ramen för en
arbetstidsförkortning,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om permanent skikt med 25 % skatt i den statliga skatteskalan och
om uppjusterad skiktgräns för statlig skatt,

22. att riksdagen, med ändring av regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt, beslutar att fr.o.m. 1998
fastighetsskatten för bostäder skall utgå med 1,5 % ,

23. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att aktier skall värderas
till 75 % av marknadsvärdet vid förmögenhetstaxering,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höjning av alkoholskatten,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för näringspolitiken,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sysselsättningsutvecklingen,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om utbildningssatsningen och forskningsfinansiering,

28. att riksdagen, avslår regeringens förslag till tillfällig avgångsersättning,

29. att riksdagen, avslår regeringens förslag till lagändringar
(regeringsförslag punkterna 12-17) i de delar de avser tillfällig
avgångsersättning,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om förslaget till generationskontrakt,

31. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om försök med
resursarbete,

32. att riksdagen avslår regeringens förslag till lagändringar
(regeringsförslag punkterna 12-17) i de delar de avser resursarbete,

33. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1997:000) om försök med resursarbete,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för en bättre fördelningspolitik,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de tvivelaktiga ekonomiska effekterna av medlemskapet i
Europeiska unionen,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nackdelar och risker med ett eventuellt svenskt medlemskap i
Europeiska monetära unionen,

37. att riksdagen beslutar att svenskt medlemskap i Europeiska monetära
unionen skall avgöras i en beslutande folkomröstning,

38. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för
åren 1998-2000 enligt vad som anförts i motionen (tabell 2),

39. att riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive
socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 1999 till 732
miljarder kr,

40. att riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive
socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 2000 till 728
miljarder kr,

41. att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 2)
godkänner den preliminära fördelningen av utgifter på utgiftsområden åren
1998-2000 som riktlinjer för regeringens budgetarbete,

42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts vad gäller inriktning på fredsbefrämjande åtgärder och kustbevakning
inom utgiftsområdet för totalförsvar,

43. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förkortad sjuklöneperiod
till två veckor i enlighet med vad som anförts i motionen,

44. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ersättningsnivåer i
arbetslöshetsförsäkringen med 85 % av dagsförtjänsten för inkomstdelar
motsvarande upp till 4,2 basbelopp i årsinkomst och 40 % för inkomstdelar
däröver,

45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av det föreslagna investeringsprogrammet inom
utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande för att
öka den ekologiska hållbarheten,

46. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ytterligare nedsättning
av socialavgifterna av regionalpolitiska skäl i enlighet med vad som anförts i
motionen,

47. att riksdagen på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1997
godkänner ändrade ramar för utgiftsområden samt ändrade och nya anslag i
förhållande till regeringens förslag i enlighet med specifikation i tabellen i
motionen (tabell 3),

48. att riksdagen avslår förslaget att bemyndiga regeringen att besluta om
att Vägverket får ta upp lån i Riksgäldskontoret för att tidigarelägga
vägprojekt om 2 169 000 000 kr,

49. att riksdagen avslår förslaget att bemyndiga regeringen att belasta det
under utgiftsområde 22 anvisade anslaget Byggande av vägar med kostnader
för räntor och amorteringar avseende lån för vägprojekten E18/20 Örebro-
Arboga, E 4 Stora Åby-Väderstad, E 22 Söderåkra-Hossmo samt E 4
trafikplats Hallunda,

50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att förbättra kommunsektorns ekonomiska förhållanden,
t.ex. genom att ej höja egenavgifterna samt andra åtgärder som förbättrar
kommunernas skatteunderlag,

51. att riksdagen godkänner beräkningen av utgifterna inom den
kommunala sektorn i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 4),

52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunernas rätt att höja eller sänka utdebiteringen utan att
drabbas av statliga sanktioner,

53. att riksdagen beslutar avskaffa lagen om att minska statsbidrag till
kommuner som höjer sin kommunalskatt.

54. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör
återkomma med förslag till utökat anslag i nästa tilläggsbudget för år 1997
för inventering av rovdjur och rovdjursföryngringar i enlighet med vad i
motionen anförts.

55. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör
återkomma med förslag till utökat anslag i nästa tilläggsbudget till
ersättningar för viltskador m.m. i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 1 maj 1997

Marianne Samuelsson (mp)

Birger Schlaug (mp)

Roy Ottosson (mp)

Eva Goës (mp)

Barbro Johansson (mp)

Ronny Korsberg (mp)

Elisa Abascal Reyes (mp)

Kia Andreasson (mp)

Peter Eriksson (mp)

Bodil Francke Ohlsson (mp)

Gunnar Goude (mp)

Thomas Julin (mp)

Per Lager (mp)

Ewa Larsson (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Annika Nordgren (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)