med anledning av prop. 1996/97:150 1997 års ekonomiska vårproposition
För Vänsterpartiet är arbete åt alla ett överordnat politiskt
mål. En ökad sysselsättning - och ett ökat antal arbetstimmar
totalt sett - är det enda hållbara medlet att på sikt få en mer
stabil offentlig ekonomi, trygga välfärden och motverka
diskrimineringen av kvinnorna. Vänsterns politik syftar till
att skapa förutsättningar för en sysselsättningstillväxt i både
offentlig och privat sektor.
Sverige måste sätta målet högre än att halvera den öppna arbetslösheten.
Vänsterpartiet vill bygga ett Sverige där alla - män och kvinnor - har rätt till
ett arbete. Ett land där vi tillsammans arbetar fler timmar, där vi arbetar
bättre timmar - utan att föröda arbetskraft och natur, ett land där vi delar
arbetstiden så att alla kan ta del i samhällsbygget Uppgiften är svår men inte
omöjlig. 600 000 arbetstillfällen har gått förlorade sedan 1990. Vi
presenterar en politik som vilar på fyra hörnstenar. Vi inleder med att satsa
21 miljarder på fler i arbete 1998.
21 miljarder för fler i jobb 1998. För 1998 föreslår Vänsterpartiet ett
konkret sysselsättningsprogram för förnyelse, satsningar på offentlig och
privat tjänstesektor, stöd till småföretag och regionala utvecklingsprojekt
omfattande totalt 21 miljarder.
1. Fördelningspolitik för rättvisa och ökad efterfrågan - en röd skatte-
växling. En grundläggande förutsättning för fler jobb är ökad efterfrågan.
Vänsterpartiet föreslår att skatterna sänks för låg och medelinkomsttagare
och höjs på högre inkomster. Vi föreslår att skatten höjs på bolag och kapital
och sänks för småföretag. Totalt föreslår vi skattehöjningar på 29,2 miljarder
kronor och skattesänkningar på 27,4 miljarder kronor räknat på årsbasis
1998. I programmet ingår en stegvis och varaktig förstärkning av den
kommunala ekonomin motsvarande 15 miljarder år 2000. Vår fördelnings-
politik är också internationell. Vi föreslår en plan för att nå enprocentsmålet
för biståndet på tre år.
2. Ny näringspolitik och utbildning för förnyelse och ekologisk om-
ställning - grön skatteväxling. Ett strukturprogram för miljöomställning av
produktion och konsumtion och energiomställning skapar fler jobb. Höjd
skatt på konsumtion och produktion som skadar miljö, sänkt skatt på arbete.
3. Korta och fördela arbetstiden så att fler kommer i arbete. Vänster-
partiet föreslår ekonomiskt stöd för försök med kortare arbetstid och kräver
lagstiftning före år 2000.
4. Ekonomisk demokrati mot kapitalmakt och spekulation. Ett sam-
hälle där den ekonomiska makten koncentreras på allt färre och rikare skapar
klyftor och instabilitet. Det krävs ett nytt samhällskontrakt för ekonomisk
demokrati och balanserad lönebildning.
Vänsterpartiet presenterar en rad åtgärder under innevarande budgetår och
föreslår en ny inriktning på den ekonomiska politiken under budgetåren
1998-2000. Vi kan konstatera att regeringen närmat sig Vänsterpartiets
tidigare bedömning vad gäller utrymmet för sysselsättnings- och utbildnings-
insatser 1998. Den statsfinansiella återhämtningen sker i ungefär den hastig-
het som Vänsterpartiet förutspått och medger således ett överskott på ca 14
miljarder redan 1998 som kan utnyttjas för att öka sysselsättningen.
Vänsterpartiets förslag till offentliga utgifter och inkomster för 1998 ligger
i princip på samma nivå som regeringens förslag. Utgifterna är 1,8 miljarder
högre och detta finansieras med en mindre ökning av skatterna. Eftersom vi
anser det vara principiellt viktigt att riksdagen har kontroll över och tar
ansvaret för utgiftsnivåerna har vi halverat budgeteringsmarginalen till 5
miljarder kronor. Detta gör att Vänsterpartiets budgetalternativ disponerar
6,4 miljarder kronor utöver regeringens förslag. Inom de totala utgifts- och
inkomstramarna gör vi kraftfulla omfördelningar. Våra förslag för åren 1999
och 2000 kommer att avgöras av hur snabbt vi kan öka sysselsättningen -
målet att öka sysselsättningen är för oss det överordnade målet. Tills vidare
föreslår vi för dessa år utgiftsnivåer som ligger 10 respektive 20 miljarder
över regeringens förslag.
Sysselsättningsbortfallet under senare år har motsvarats av offentliga
underskott och urholkad välfärd. Kursen måste därför läggas om. Vänster-
partiet föreslår en ny sysselsättningspolitik inför 2000-talet: en politik för
uthållig tillväxt, radikal fördelningspolitik och omfördelning av arbets-
tiderna. Sysselsättningspolitiken förutsätter en uppslutning från alla sam-
hällsintressen. Vi behöver en ny svensk modell, där politik och samhälls-
gemenskap stärks på bekostnad av storfinans och kortsiktig vinningslystnad.
Samhällets resurser måste fördelas rättvist och samhällsekonomiskt
rationellt. Det förutsätter i sin tur en maktförskjutning till demokratins och
medborgarnas fördel.
Den anonyma kapitalmakten måste synliggöras och granskas. Vänster-
partiet förespråkar radikala förändringar av samhällets institutioner för att
motverka spekulation på de finansiella marknaderna och för att öka det
kollektiva och långsiktiga ägaransvaret i näringslivet. I motionen presenteras
ett program för ökad sysselsättning som både innehåller större resurser till
offentlig sektor och insatser för att stärka tillväxtkraften i näringslivet.
Skall det vara möjligt att återvända till full sysselsättning krävs långt-
gående strukturella reformer: en radikal omfördelning av arbetstiderna med
sikte på sex timmars normalarbetsdag, en omställning av ekonomin så att den
anpassas till det ekologiska kretsloppet samt en radikal utbildningsreform
med tyngdpunkt på den grundläggande utbildningen. En framgångsrik
sysselsättningspolitik förutsätter också en förändrad maktbalans mellan
arbete och kapital. Bara genom att stärka den demokratiska och politiska
makten på kapitalmaktens bekostnad är det möjligt att öka sysselsättnings-
graden och hävda välfärden.
Vänsterpartiets reviderade
finansplan - en politik för
sysselsättning och rättvisa
Den ekonomiska utvecklingen
Förnyelsekraften i Sverige har sjunkit sedan ett par decennier
tillbaka. De ekonomiska tillväxttalen från den svenska
modellens glansdagar tillhör det förgångna. Reallönerna har i
princip stått stilla under senare år. Såväl den privata som den
offentliga konsumtionen har stagnerat. Några nya jobb har
inte tillkommit, tvärtom. De gamla maktgrupperna i
storföretagen har ytterligare stärkt sin makt.
I spåren av den ekonomiska krisen har också klyftorna mellan könen ökat.
Såväl avstegen från den generella välfärdspolitiken till förmån för s.k.
grundtrygghet som neddragningarna av verksamhetsnivåerna drabbar
kvinnorna hårt. Resultatet blir såväl växande klassklyftor som ökade klyftor
mellan könen. Den svenska välfärdskapitalismen har bytt skepnad. Dess
förnyelseförmåga har avtagit och investeringsmönstret blir alltmer kortsiktigt
spekulativt, alltmer asocialt och samhällsekonomiskt irrationellt. Allt detta
talar enligt vår uppfattning för ett starkare demokratiskt inflytande i
ekonomin.
Den ekonomiska utvecklingen under de senaste femton åren brukar
sammanfattas med begreppet "systemskiftet" - men det handlar snarare om
stagnation och att högerns gamla idéer kommit tillbaka. Den samhällsekono-
miska debatten har fokuserat på arbetslösheten och nedskärningar i offentlig
sektor, på nyfattigdomen och ökade samhällsklyftor. Men den har också
handlat om att det gamla samhällskontraktet mellan arbetsmarknadens parter
och staten inte längre fungerar. Varken stat eller fackföreningar har kunnat
förhindra en alltmer skev fördelning av samhällets resurser. Vad vi upplevt
under senare år är en oerhörd omfördelning från offentligt till privat, en trend
som varit tydlig sedan 1980-talet.
Under 1980-talet genomgick Sverige en "omvänd reduktionen", dvs. en
omfördelning från offentligt till privat och från arbete till kapital. Devalve-
ringarna under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet innebar i
praktiken att löntagarkollektivets reallöner successivt anpassades nedåt och
vinstandelen uppåt. Samtidigt innebar den höga inflationen, i kombination
med det gamla skattesystemet, att finanskapitalisterna tjänade grova pengar.
De utnyttjade den stora tillgången på krediter för spekulativa investeringar i
aktier och fastigheter. Finanskapitalisterna vann vad de småsparande
löntagarna förlorade.
Man kan fråga sig vad som drev på spekulationsekonomin och inkomstom-
fördelningen. Det handlade - och det är naturligtvis alltid lätt att säga i
efter-
hand - om en rad politiska missgrepp, om avregleringar och skatteomlägg-
ning i fel ordning, om ansvarslösa banker och finanshajar osv. Men det
handlade också om något annat och mer fundamentalt. Näringslivet blev
mindre effektivt under 1980-talet. Den ekonomiska tillväxten - på i genom-
snitt ca 2 % under 1980-talet - uppnådde långt ifrån nivåerna under de
tidigare decennierna. Det blev mindre lönsamt att investera i produktion och
sysselsättning och mer lönsamt att utnyttja de nya kreditmöjligheterna till
rent spekulativa investeringar. Efterfrågan på hemmamarknaden bestämdes
också i stor utsträckning av tillgången på krediter.
Den dåliga effektiviteten i näringslivet i kombination med den kreditdrivna
efterfrågan ledde till en kraftig inflation. Det svaga ekonomiska fundamentet
för 1980-talets högkonjunktur tydliggjordes 1990-1991, när den interna-
tionella konjunkturen började vända och Sverige föll ned i djup depression.
Plötsligt radades företagskonkurserna på löpande band, sysselsättningen föll
och produktionen minskade under tre år i följd. Det är klart att den
socialdemokratiska och borgerliga ekonomiska politiken spelade en viss roll
i sammanhanget. Krisen förvärrades i hög grad av ecuanknytningen. Men det
handlade till stor del om mer grundläggande ekonomiska problem. De
svenska företagen var inte konkurrenskraftiga och tillräckligt effektiva. De
fick problem att hävda sig både på den svenska hemmamarknaden och i
konkurrensen med utländska företag. De hade under lång tid vant sig vid att
skyddas av successivt justerad kronkurs och en expansiv statlig utgiftspolitik.
När dessa förutsättningar inte längre existerade kollapsade många företag.
Det är mycket sannolikt att detta hade skett i vilket fall som helst, men nu
fick vi en akut strukturell kris som utlöstes av ett konjunkturomslag och som
förstärktes av en omläggning av den ekonomiska politiken.
Sviterna av den krisen lever vi med än i dag. Det nya skattesystemet har
påverkat hushållens beteenden på flera sätt. De rika hushållen håller i
slantarna som aldrig förr och man vill inte längre ta lån. Inkomstomfördel-
ningen, massarbetslösheten och de bantade trygghetssystemen har verkat i
samma riktning. Efterfrågan på hemmamarknaden utvecklas mycket svagt.
Detta håller i sin tur tillbaka sysselsättningen och hindrar företagens
expansionsmöjligheter.
Omfördelningen i samhället har gått efter såväl klass- som könslinjer.
Kvinnorna har fått bära relativt tyngre krisbördor. De har i större utsträck-
ning drabbats av neddragna ersättningsnivåer, försämrade trygghetssystem
och befunnit sig i de lägsta inkomstskikten. Dessutom har kvinnorna
finansierat sin egen arbetstidsförkortning, genom att i stor utsträckning
tvingats välja deltidsarbete. Vänsterpartiet menar att vi måste synliggöra de
ökade klyftorna mellan såväl klasser som kön, som följt i krisens spår.
Dagens arbetslöshet är en direkt funktion av kollapsen i den privata
sektorn. Mellan 1990 och 1991 minskade antalet sysselsatta i industrin med
drygt 60 000, mellan 1991 och 1992 med 80 000 och mellan 1992 och 1993
med 60 000 ytterligare. Under åren mellan 1988 och 1993 försvann ungefär
250 000 arbetstillfällen från industrin. Under samma år ökade antalet öppet
arbetslösa från 72 000 till knappt 360 000 personer. Sysselsättningskrisen i
den privata sektorn återspeglades snabbt i statens finanser. 1988/89 visade
statsbudgeten ett överskott på totalt 18 miljarder, vilket motsvarade ungefär
0,7 % av BNP. Bara några år senare hade de offentliga underskotten ökat
dramatiskt. 1992/93 uppgick budgetunderskottet till ca 190 miljarder kronor
och motsvarade ungefär 15 % av BNP.
Det mesta av nedskärningarna i den offentliga sektorn och systemföränd-
ringarna i trygghetssystemen kan förklaras av det våldsamma fallet i syssel-
sättning och tillväxt. För att sammanfatta våra resonemang hittills: Den miss-
riktade socialdemokratiska och borgerliga ekonomiska politiken bidrog starkt
till att utlösa och förvärra den svåra ekonomiska krisen under 1990-talets
första hälft. Men i botten fanns strukturella orsaker - främst industri-
produktionens sammansättning, nya internationella konkurrensförutsättning-
ar och kraften i den globala finansmarknaden.
Den ekonomiska politiken måste mot bakgrund av de tidigare erfarenheter-
na inriktas på en radikal förnyelse av näringslivet, på att skapa förutsätt-
ningar för nya företag, nya produkter och sysselsättningstillväxt i privat verk-
samhet. Det finns knappast något som är så negativt ur fördelningspolitisk
synpunkt som ett svagt näringsliv och ett lågt arbetskraftsdeltagande. Låg
tillväxt och hög arbetslöshet slår ofelbart över i skev inkomst- och förmögen-
hetsfördelning, parallellt med en utarmning av offentlig verksamhet. Mindre
och mindre strömmar in i statens kassakista när beskattningsunderlaget
minskar och möjligheterna till skatteundandragande ökar. Kvinnorna drabbas
särskilt hårt av en sådan utveckling eftersom den svenska könsarbetsdel-
ningen är extremt skiktad i offentlig och privat sysselsättning.
Detta betyder inte att näringslivet skall dränkas i förmåner, som t.ex. SAF-
direktörerna kräver. Det skedde i stor utsträckning under 1980-talet utan att
det fick några långsiktiga, positiva effekter. Ett starkt omvandlingstryck är
bra. Alltför lättförtjänta vinster försämrar näringslivets utveckling på sikt.
Samtidigt förutsätter näringslivets förnyelse - tvärtemot gängse borgerliga
uppfattningar - att det finns ett stort utbud av tjänster inom offentlig sektor
för att underlätta såväl företags som individers omställning till nya villkor.
En hög nivå på grundutbildningen är enligt internationella jämförelser den
mest avgörande faktorn bakom ekonomiska framgångar. Näringslivet och
den offentliga sektorn är ömsesidigt beroende av varandra.
De närmaste årens ekonomiska
utveckling
Den prognos som regeringen baserar sina beräkningar av
statsfinanserna på ger en splittrad bild de närmaste åren. Å
ena sidan är tillväxtkalkylen relativt positiv. Tillväxten
beräknas uppgå till i genomsnitt 2,5 % per år fram till
sekelskiftet. Det är höga tal jämfört med 1990-talets första
hälft. Inflationen beräknas förbli mycket låg och de stora
bytesbalansöverskotten består. Den disponibla inkomsten
utvecklas svagt i år och nästa år, men stiger desto mer 1999
och 2000. Den privata konsumtionen beräknas stiga och
bidra till en viss återhämtning på hemmamarknaden.
Ökningen i den privata konsumtionen bottnar framför allt i
en fallande sparkvot.
Regeringens bedömningar är naturligtvis mycket osäkra. Det är t.ex. inte
lätt att förutsäga framtida förändringar av räntenivåer och växelkurs.
Regeringen liksom tidigare Konjunkturinstitutet har uppenbarligen tagit ut
ett relativt kraftigt räntefall och en betydligt starkare kronkurs i förskott.
Samtidigt kan man inte komma förbi det faktum att regeringens uppgifter -
trots allt - inte pekar på något radikalt trendbrott jämfört med de sista åren.
Tudelningen av svensk ekonomi i en stark exportindustri och svagare
hemmamarknadsföretag består, och den reguljära sysselsättningen beräknas
enbart stiga med ca 150 000 fram till sekelskiftet. Att den öppna arbetslös-
heten ändå bedöms sjunka till 4,5 % år 2000 beror på en kraftig ansvällning
av antalet personer i olika typer av åtgärder och utbildningsprogram samt på
ett minskat arbetskraftsutbud. Mot bakgrund av detta är det på det hela taget
inte någon särskilt ljus bild som regeringen visar.
Finans- och penningpolitiken
I vårpropositionen skriver regeringen att den svenska
ekonomin är stark och att man i princip har lyckats lösa alla
viktiga problem. Dokumentet kommer därmed säkert att gå
till historien som extremt partiskt och ensidigt. Medborgarna
kan knappast känna igen sig i skönmålningarna. Regeringens
syn på ekonomin är utpräglat kameral. Vänsterpartiet menar
att riksdag och regering måste ha ett vidare ansvar för
samhällsekonomin. Ansvaret kan inte begränsas till
statsbudgetens saldo eller till nivån på den offentliga
sektorns finansiella sparande. Regeringens syn präglas
huvudsakligen av konvergenskrav och EMU-anpassning.
Det yttersta syftet med finans- och penningpolitiken är att hävda den
uthålliga tillväxten, främja produktion och sysselsättning samt bidra till en
rättvis fördelning av samhällets resurser. Statsbudgetens saldo och de offent-
liga utgifterna är viktiga medel för att påverka resursutnyttjandet och stärka
den samhällsekonomiska effektiviteten. Regeringens dominerande kriterium
på en framgångsrik ekonomisk politik är ett positivt budgetsaldo. Det är ett
uttryck för en inskränkt konservativ ekonomisk-politisk uppfattning.
Men vår kritik av regeringens snäva syn innebär inte att betydelsen av den
statsfinansiella återhämtningen skall underskattas. Vänsterpartiet bidrog i
själva verket mycket aktivt till budgetsaneringen genom uppgörelser med
regeringen som motsvarade ca 70 % av det samlade budgetsaneringspro-
grammet. Samtidigt har vi framfört kritik mot den volym och den inriktning
budgetsaneringen fått genom regeringens uppgörelser med Centerpartiet.
Utvidgningen av budgetsaneringsprogrammet från 114 till 126 miljarder var
varken statsfinansiellt eller samhällsekonomiskt motiverad. De sänkta
ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och a-kassan handlade i huvudsak
om strukturförändringar, mindre om budgetsanering.
Regeringen har alltså sänkt den finanspolitiska ambitionsnivån. Huvud-
ambitionen har snarast varit att göra statsbudgeten immun mot arbetslös-
heten, inte att skapa nya jobb. De offentliga utgifterna skulle ned på varaktigt
lägre nivåer. Statsbudgetens utfall skulle bli mindre känsligt för konjunktur-
svängningar och variationer i sysselsättningsnivåer. För att uppnå detta har
regeringen tvingats göra stora ingrepp i den generella välfärden, spara på de
svagaste grupperna i samhället och acceptera allt större samhällsklyftor.
Politiken har haft en särskild udd gentemot kvinnorna, vilket är ganska
anmärkningsvärt med tanke på att regeringen utnämnt sig själv till världens
mest jämställda regering. Tyvärr saknar vi fortfarande en seriös utvärdering
av den förda politiken ur ett genusperspektiv. Det är både oacceptabelt i sig
och otillräckligt som analys att regeringens egna beräkningar visar att
kvinnor förlorat mer än män räknat procentuellt på den disponibla inkomst-
en. Regeringen borde ha kombinerat klass- och genusanalysen - en sådan
skulle med säkerhet visa att kvinnor med låga inkomster drabbats värst.
Regeringen har i enlighet med EU:s krav bakbundit finanspolitiken genom
inflationsmålets överhöghet, genom utgiftstaken och genom inskränkningar-
na av kommunernas ekonomiska rörelsefrihet. Vänsterpartiet menar att
utgiftstaken i kombination med balanskraven och skatteregleringarna i
kommunerna är ett uttryck för en samhällsvision som egentligen är arbetar-
rörelsen djupt främmande: Den demokratiskt och politiskt styrda sfären i
ekonomin skall hållas tillbaka och den privata öka. Detta gäller oavsett de
omfattande summor pengar som regeringen omfördelar till kommuner och
landsting. Trots de höjda statsbidragen beräknas den kommunala konsum-
tionen sjunka innevarande år och förbli oförändrad fram till sekelskiftet. Det
innebär knappast några förutsättningar för sysselsättningsexpansion i
kommunerna. I praktiken kommer kommuner och landsting - trots de ökade
anslagen - att ha svårt att möta behoven inom skola, vård och omsorg.
Regeringens förslag innebär att den offentliga verksamheten framöver
skall få en krympande andel av de totala resurserna. Regeringen beräknar att
skattekvoten kommer att sjunka från drygt 54 % i år till drygt 51 % år 2000.
Dessutom förväntar man sig att de offentliga utgifterna som andel av BNP
kommer att minska från närmare 70 % 1995 till knappt 60 % år 2000. 1998
uppnås ett nollresultat i den offentliga ekonomin, men från 1999 menar
regeringen att statsbudgeten kommer att generera fortlöpande överskott
motsvarande 2 % i genomsnitt över en konjunkturcykel.
Vänsterpartiet anser att det är bra med ett stort offentligt sparande, särskilt
i högkonjunktur. Men vi är motståndare till att sparmålen överordnas
sysselsättningsmålet. Vi menar att det är orimligt med så stora offentliga
överskott i en situation där en stor del av arbetskraften och andra produktiva
resurser är outnyttjade. Regeringens omsorg gäller förmodligen inte så
mycket arbetslösheten i Sverige som EMU-villkoren.
Vänsterpartiet är också starkt kritiskt till den inriktning som penningpoliti-
ken fått under senare år. Riksbankens misslyckade bedömningar av den
svenska ekonomins inflationsbenägenhet och dess starkt restriktiva
räntepolitik har försvagat den svenska ekonomin och ökat arbetslösheten.
Mot bakgrund av detta var det ändå positivt att Riksbanken under 1996
delvis bytte politisk kurs och inledde sänkningar av den viktigaste styrräntan
- reporäntan - motsvarande närmare 5 procentenheter. Vi menar emellertid
att det senaste årets deflation talar för att det finns ett ansenligt utrymme
för
ytterligare räntesänkningar. Den nivå som gällt sedan december 1996 bidrar
till en hög realräntenivå, till att begränsa såväl konsumtion som
investeringar.
Penningpolitiken måste underställas sysselsättningsmålet, inte styras av
abstrakta normer om prisökningstakt och penningmängd som saknar real-
ekonomisk relevans. Detta bör riksdagen ge regeringen och riksbanks-
ledningen till känna. Mot bakgrund av detta stöder Vänsterpartiet förslaget
att regeringen skall ta över ansvaret för valutapolitiken. Det bör vara
regeringen som utifrån principiellt inriktade riksdagsbeslut tar besluten om
fast eller rörlig växelkurs inklusive önskvärd bandbredd gentemot strategiska
valutor. Vi avvisar i enlighet med denna uppfattning alla förslag att i EMU-
anpassningens namn genomföra grundlagsändringar och minska riksdagens
makt över Riksbanken. Detta bör också riksdagen ge regeringen till känna.
Inträdet i den s.k. stabilitets- och tillväxtpakten vid toppmötet i Dublin i
december 1996 är enligt regeringen det främsta motivet bakom det lång-
siktiga målet att ha 2 % överskott i de offentliga finanserna. Deltagandet i
pakten innebär att Sverige vid ett beslut om att stå utanför valutaunionen
också fortsättningsvis skall leverera årliga konvergensprogram. Innehållet i
dessa skall motsvara de s.k. stabilitetsprogrammen för de länder som deltar i
valutaunionen. Konvergensprogrammen är alltså en förberedelse för inträde i
valutaunionen.
I och med att regeringen godtagit principen om konvergensprogrammen i
stabilitetspakten kan ett beslut av Sveriges riksdag om att stå utanför EMU:s
tredje steg ifrågasättas. Stabilitets- och tillväxtpakten har dessutom ingåtts
utan vare sig riksdagsdebatt eller riksdagsbeslut. Inträdet i ett samarbete med
så vittgående följder borde ha hanterats på annat sätt än bara genom viss
information till finansutskottet och samråd i EU-nämnden. Stabilitets- och
tillväxtpakten är ingen garanti emot vare sig en överstatlig finanspolitik eller
stora resursöverföringar till EU:s budget. Kraven på överstatlig finanspolitik
och extra EU-finansiering kan mycket väl uppkomma som en följd av
framtida problem inom valutaunionen. Regeringens hantering av inträdet i
stabilitets- och tillväxtpakten är oacceptabel. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna. Riksdagen bör också ge regeringen till känna att den
måste verka för en förändring av EU:s riktlinjer för den ekonomiska
politiken.
Skattepolitiken
I motionen presenterar Vänsterpartiet förslag för
skattepolitikens allmänna inriktning. Vi redovisar dessutom i
punktform och i en sammanfattande tabell de förslag som vi
avser att återkomma till under hösten 1998.
Skattepolitiken måste utformas med inriktning på ökad sysselsättning.
Samtidigt är det naturligtvis viktigt att vi inte tappar kontrollen över
statsfinanserna. Vänsterpartiet menar att det i nuvarande situation inte är
möjligt att sänka skattekvoten, det vore att äventyra statsfinanserna. Vi delar
inte heller uppfattningen att lösningen på sysselsättningsproblemen ligger i
stora generella skattesänkningar.
Underfinansieringen av skattereformen fick svåra samhällsekonomiska
konsekvenser. Den borgerliga regeringens politik under regeringsåren 1991-
1994 visar också med all önskvärd tydlighet vad en lättsinnig skattesänk-
ningspolitik leder till. En skattepolitik som innebär sänkt skatt för hög-
inkomsttagare och höjd skatt för låginkomsttagare skapar spänningar i sam-
hället och äventyrar politikens legitimitet. En sådan politik försvårar
dessutom en balanserad lönebildning.
Vänsterpartiet anser att fördelningspolitiska och miljöpolitiska skäl talar
för två typer av skatteväxling, en röd och en grön. Vi föreslår en marginell
höjning av skattekvoten med 0,1 %, eller med 1,8 miljarder kronor. Vår röda
skattehöjning innebär att vi höjer skatten för höginkomsttagare och sänker
den för låginkomsttagare. Samtidigt höjer vi skatterna för storföretag och
sänker på motsvarande sätt skatterna för småföretag. Vi menar, i likhet med
flertalet bedömare, att det är de små företagen som i framtiden kommer att
stå för merparten av sysselsättningsökningen i landet.
Vänsterpartiet accepterade regeringens förslag i proposition 1994/95:25
angående slopande av avgiftsfrihet vad gäller socialavgifter för vissa
vinstandelsstiftelser. Det kan dock finnas skäl att ompröva detta beslut.
Enligt Vänsterpartiets mening kan sådana stiftelser komma att spela en
positiv roll i ett framtida kollektivt löntagarsparande. Vänsterpartiet menar
därför att man bör överväga att återinföra avgiftsfriheten.
De företag som verkar på hemmamarknaden har under en följd av år haft
dålig lönsamhet. Förklaringen till detta är den låga efterfrågan som i sin tur
orsakats av den ekonomiska krisen och de senaste årens budgetsanerings-
politik. Vi menar att det nu är dags att omfördela köpkraften och öka
efterfrågan på hemmamarknaden genom en röd skatteväxling. Detta sker
enklast genom att man slopar grundavdraget för inkomster över brytpunkten
och höjer det för inkomster under brytpunkten.
Det är främst hushåll i de högre inkomstskikten som ökat sitt sparande
under senare år. Ett ökat skatteuttag som riktar in sig på de högre inkomst-
skikten kan därför huvudsakligen antas påverka dessa gruppers sparande och
inte hushållens totala konsumtion. Genom skattelättnader för de lägre
inkomstskikten kan hushållens totala konsumtion förväntas öka. På
inkomster över 300 000 kr föreslår vi att det införs ett nytt skikt på 30 %
statlig inkomstskatt.
Vi föreslår också att nivån i beskattningen av förmånsbilar återställs. Det
är inte bara bra fördelningspolitik. En höjning av den rörliga marginalkost-
naden är också ett inslag i en grön skatteväxling som gynnar miljön.
Det är viktigt att stärka de mindre företagens roll i den svenska ekonomin.
Det gäller att få i gång nya företag, men också att skapa förutsättningar för
existerande företag att utvecklas. I detta sammanhang är skattepolitiken
viktig.
De enskilda näringsidkarna och handelsbolagen har länge varit en
skattemässigt missgynnad grupp i förhållande till aktiebolagen. Vi skrev i vår
förra skattemotion (hösten 1996) att de förändringar som genomförts, dvs. att
likställa de olika företagsformerna i skatteavseende, inneburit ett mycket
krångligt system för enskilda företag i allmänhet och för handelsbolag i
synnerhet. Regeringen har nu aviserat förenklingar, vilket är positivt.
Tyvärr måste vi emellertid konstatera att regeringen på detta område tycks
vilja bedriva en omvänd röd skatteväxling, eftersom man finansierar
skattelättnader för aktiebolagen genom ett sänkt avsättningsutrymme till
periodiseringsfonder från 25 % till 20 %. Vänsterpartiet vill höja procent-
satsen till 25 % för enskilda firmor och handelsbolag.
En av de viktigaste åtgärderna för att öka sysselsättningen i näringslivet är
att ta bort det anställningshinder som den förlängda sjuklöneperioden utgör.
Erfarenheten efter det att beslutet om förlängningen togs är också att
arbetsgivarna med framgång kunnat vägra kompensera inkomstbortfallet för
de sjuka på ett sätt som regeringen inte hade räknat med. Vänsterpartiet
menar att arbetsgivarinträdet helt borde avskaffas för företag med upp till tio
anställda. Dessutom föreslår vi att man återgår till 14 dagars sjuklöneperiod
för övriga företag.
Vi menar också att regeringens förslag när det gäller nedsättning av
arbetsgivaravgifter och egenavgifter är felaktigt. Nedsättningen av arbets-
givaravgifter bör begränsas till företag med högst tio anställda, och
sänkningen av egenavgifter bör utformas i enlighet med vårt tidigare lagda
förslag. Vi har föreslagit att ett "grundavdrag" införs med sikte på att
reducera egenavgiftsuttaget. Ett sådant "grundavdrag" bör ligga på 50 000
kr. På så sätt får man en röd profil på nedsättningen av egenavgifterna.
Vänsterpartiet förespråkar dessutom ett kreditstöd för investeringar i
mindre företag. Visserligen har den nominella räntan sjunkit och den
allmänna investeringsnivån har stigit, men realräntan är fortfarande
betungande och den höjda investeringsnivån beror främst på en ökad investe-
ringstakt i de större företagen.
Vi föreslår också ett indirekt stöd för företagsamheten i form av ett
reservationsbelopp på 5 miljarder för tillväxt inom den privata tjänste-
sektorn. Vi avvaktar nu remissvaren på tjänstebeskattningsutredningens
förslag innan vi tar slutlig ställning i frågan om hur stödet skall konstrueras.
Vi konstaterar att en momssänkning inom restaurangsektorn till matmoms-
nivå skulle kosta 2 miljarder kronor.
För att finansiera förslagen ovan föreslår Vänsterpartiet vissa skattehöj-
ningar för den delen av näringslivet som bl.a. gynnats av exportkonjunktur
och låg kronkurs.
- Bolagsskatten höjs från 28 % till 30 %.
-
- En värnbolagsskatt tas ut med 5 % på vinster över 50 miljoner kronor.
-
- Vi föreslår en begränsning av nedsättning av arbetsgivaravgifter enligt
ovan.
-
- Skärpta regler för reavinster hos storföretag.
-
- Begränsad lättnad av dubbelbeskattningen.
-
- Totalt slopad avdragsrätt för organisationskostnader.
-
Bolagsskatten i Sverige är låg i jämförelse med övriga
europeiska länder. Enligt utländska bedömare är
företagsklimatet i övrigt också i huvudsak gott. Trots detta
pågår en omfattande och omoralisk skatteplanering i de stora
företagen. Detta beteende rimmar illa med de krav som 102
företrädare för näringslivet ställde på politiker och samhälle i
en omtalad artikel på DN-debatt nyligen. Ett av de senaste
uttrycken för detta beteende är borttrollandet av några stora
koncerners reavinster. Denna uppenbara brist på
samhällssolidaritet minskar naturligtvis storföretagens
anseende. Vänsterpartiet kräver att de regler som medger att
reavinster kan kvittas skärps och att hålen i
skattelagstiftningen på detta område täpps till.
Den lättnad i ägarbeskattningen som infördes för små och mindre företag
avsåg att skapa ett enkelbeskattat utrymme för att på så sätt undvika
dubbelbeskattning av aktieutdelningar. En del av lättnadsutrymmet utgörs av
ett löneunderlagsbaserat utrymme. Vänsterpartiet var kritiskt till denna del
redan när det infördes och föreslog att den skulle slopas. Det viktiga är att
lättnadsutrymmet beräknas på anskaffningskostnaden. Den lönebaserade
delen leder snarare tankarna till olika regler för bokslutsdispositioner.
Nu föreslår regeringen att det lönebaserade utrymmet skall ökas genom att
löneunderlaget höjs från 70 till 100 %. Däremot skall även i fortsättningen
de första tio basbeloppen räknas av från lättnadsunderlaget. Detta rimmar illa
med regeringens tal om att de minsta företagen skall gynnas. Vänsterpartiet
säger nej till denna förändring av lättnadsutrymmet, och anser att det
lönebaserade lättnadsutrymmet skall tas bort. Vi har följaktligen svårt att
förstå varför enskilda firmor och handelsbolag skall vara med och finansiera
dessa lättnader via minskade avsättningsmöjligheter till periodiserings-
fonderna. De mindre företagen kommer ju inte i åtnjutande av dessa
lättnader. Vänsterpartiet tolkar detta som att regeringen ännu inte förstått hur
företagsstrukturen ser ut i Sverige, dvs. man sitter fast i "aktiebolagsfällan".
Vi är tveksamma till att ta bort kapitalförlustbegreppet. Vi avvaktar
emellertid den lagrådsremiss som överlämnas i mitten av maj innan vi tar
slutlig ställning i frågan. Vi är ytterst kritiska till ett förslag om att
kostnader
i samband med ökning av aktiekapital skall bli avdragsgilla. Däremot är det
motiverat att införa en regel om rätt till avdrag för förluster av kontanta
medel i näringsverksamhet i samband med brottsliga handlingar.
Vänsterpartiet anser således att kostnader vid ökning av aktiekapital inte
heller i framtiden skall vara avdragsgilla, oavsett om det faktureras genom
VPC eller inte. Det innebär alltså en skärpning av avdragsrätten i förhållande
till dagens situation. Det kan aldrig ha varit lagstiftarens avsikt att
kostnader
för ökning av aktiekapital skulle vara avdragsgilla bara för att faktureringen
sker genom VPC. Vi menar i stället att denna typ av kostnad inte till någon
del skall vara avdragsgill.
Den översyn regeringen föreslår av de s.k. stoppreglerna - regler som
syftar till att hindra att bolagsformen används för att undgå beskattning
genom vissa transaktioner mellan bolaget och dess delägare - ställer vi oss
bakom. Detta trots att debatten om reavinstproblemen enligt ovan visar
varför stoppreglerna en gång infördes. När gäller miljörelaterade skatter
fullföljer vi vår tidigare politik - den gröna skatteväxlingen. När det gäller
energibeskattningen avvaktar vi diskussioner med regeringen och
Centerpartiet om hur trepartiöverenskommelsen om kärnkraftsavvecklingen
skall genomföras mer i detalj. Därför föreslår vi inte något precist belopp
inom denna del av skattesystemet för 1998. För 1999 tar vi emellertid upp en
miljard kronor avseende elskatt för industrin.
Preliminär skattetabell 1. Avser avvikelser i förhållande till regeringens
förslag 1998, miljoner kronor
1998
Inkomstskatt
Slopat grundavdrag över brytpunkt
7 300
Höjt grundavdrag under brytpunkt
-7 600
Bibehållen nivå på bilförmånsbesk
1 000
Nytt skalsteg 10 % över 300 000 kr
2 000
Summa
2 700
Kapitalägande
Nya skalsteg förmögenhetsskatt
100
Strikt avdragstak 70 000 kr
900
Summa
1 000
Företagsskatt
Höjd bolagsskatt från 28 till 30 %
2 400
Värnbolagsskatt 5 % över 50 miljoner kr
3 200
Skärpta regler reavinster stora företag
2 000
Periodiseringsfond HB, ensk fa 20 till 25
-700
Lättnad i dubbelbeskattning, begränsning
1 600
Kreditstöd/skattereducering
-1 300
Framtidsfonden
-2 200
Slopad avdragsrätt organisationskostnader
1 500
Summa
6 500
Avgifter o indirekt skatt
Sänkta a-avgifter kommuner
-5 000
Ram skattesänkning tillväxt
-5 000
Nedsättning socialavgifter, begränsning
1 600
14 dagars sjuklön
-1 100
Slopat arbetsgivarinträde mindre företag
-700
Sänkta egenavgifter egenföretagare
-800
Reducerad a-avgift sänkt arbetstid
-3 000
Egenavgifter över tak
2 900
Summa
-11 100
Energi- o miljöskatter
Elskatt industri
0
Höjd dieselskatt
500
Höjd skatt mineralolja/smörjmedel
300
Avfallsskatt
500
Höjd avgift/skatt bekämpningsmedel
400
Höjd bensinskatt 15 öre per liter
1 000
Summa
2 700
Totalsumma
1 800
Förslag till offentliga utgiftsnivåer
Vänsterpartiet är mycket kritiskt till konstruktionen av
utgiftstaken. På ett övergripande plan är det orimligt att på
detta sätt begränsa utrymmet för en aktiv konjunkturpolitik.
Det är också orimligt att bestämma nivåer för utgifter som är
helt regelstyrda och/eller konjunkturbestämda, som t.ex.
utgifterna för sjukersättningen, föräldraförsäkringen och a-
kassan. Det orimliga i detta illustreras också i vårbudgeten,
bl.a. har regeringen fått lägga betydligt mer pengar på
utgiftsområde 13 än vad som beräknades i
budgetpropositionen förra året. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.
Men det finns trots det viktiga ingredienser i regeringens vårbudget som vi
välkomnar. Vi konstaterar att regeringens bedömning av överskotten i det
offentliga finansiella sparandet för 1998 i stort sett är identisk med den
bedömning som Vänsterpartiet gjorde i budgetmotionen hösten 1996.
Regeringen räknar med ett överskott 1998 som kan utnyttjas för att finansiera
huvudparten av det s.k. fempunktsprogrammet på totalt 16,3 miljarder
kronor. Överskottet beräknas uppgå till närmare 14 miljarder kronor 1998.
Samtidigt är vi starkt kritiska till att regeringen finansierar delar av
fempunktspaketet genom att försämra för de sämst ställda, bl.a. genom en
halvering av utbildningsbidraget.
Vänsterpartiet har hävdat att en samlad volym på budgetsaneringen mot-
svarande 114 miljarder skulle räcka för budgetbalans 1998. I praktiken ger
regeringen nu Vänsterpartiet rätt. Det innebär i sin tur att regeringen kan öka
budgetutrymmet, bl.a. för att öka statsbidragen till kommunerna och
genomföra ett program för gröna investeringar. Dessa insatser hade kunnat
genomföras betydligt tidigare om regeringen uppmärksammat Vänsterpartiets
förslag. Vänsterpartiets förlag till totala offentliga utgifter ligger om man
ser
till totalsumman mycket nära regeringens bedömningar för 1998. Vi föreslår
en offentlig utgiftsnivå för 1998 som överstiger regeringens förslag med 1,8
miljarder. För 1999 och 2000 föreslår vi nivåer som överstiger regeringens
förslag med 10 respektive 20 miljarder kronor.
Vänsterpartiet anser att det är bra med ett stort offentligt sparande, särskilt
i högkonjunktur. Men det är ännu viktigare att sysselsättningen ökar.
Vänsterpartiet avvisar således regeringens riktlinjer för budgetpolitiken och
målsättningen att generera ett permanent överskott på 2 % över konjunktur-
cyklerna. Hur stora offentliga överskott som bör genereras åren 1999 och
2000 får avgöras av sysselsättningsutvecklingen.
EU-finansieringen
I informationsblad nr 25 från mars 1994 beskrev
Sekretariatet för Europainformation vid UD hur stora
Sveriges bidrag till EU och återflödet till Sverige skulle bli
de närmaste åren. Under 1995 bedömde man att
nettobidraget från Sverige skulle bli drygt 440 miljoner
kronor sedan infasningsrabatt och återflöde räknats av. 1996
skulle motsvarande nettobidrag bli 1,4 miljarder kronor. Av
regeringsskrivelsen 1996/97:80 framgår att nettoavgiften
sedan infasningsrabatten räknats av blir drygt 13 miljarder
kronor för år 1996. Återflödet kan uppskattas till ca 7,6
miljarder kronor. Nettobidraget efter infasningsrabatt och
återflöde skulle därmed bli ca 5,4 miljarder kronor, att
jämföra med de 1,4 miljarder kronor som beräknades 1994.
Av Riksbankens betalningsbalansstatistik framgår att
nettobetalningarna till EU blev drygt 6,5 miljarder kronor
under 1996 och 10,0 miljarder kronor under 1995.
Sverige har alltså kraftigt underutnyttjat fonderna de två första medlems-
åren. I avsnittet 9.7 i propositionen försöker regeringen att förklara det
dåliga
återflödet. Mycket tyder på att ansökningsförfaranden, beslutsprocess och
utbetalningsregler har gjort systemet särskilt trögt i Sverige. Detta bidrar
till
minskat intresse för att söka EU-bidrag. Åtstramningen av kommunernas och
landstingens ekonomi har lett till att de ibland måste avstå från att tillskjuta
sin andel av de offentliga medlen till den nationella medfinansieringen. Det
är olyckligt att de strukturfondsmedel som avsatts för Sverige inte utnyttjas.
Staten måste ta det huvudsakliga ansvaret för medfinansieringen. Även det
privata näringslivets ansvar måste öka.
Förutom att Sveriges nettobidrag blivit betydligt större än väntat bidrar
EU-anpassningsarbetet till extrakostnader för statsförvaltningen. Vänster-
partiet menar att regeringen bör tillsätta en utredning om hur den offentliga
sektorns ekonomi påverkats av EU-medlemskapet. En sådan utredning bör
också mer i detalj klargöra varför det planerade återflödet inte fungerar.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Den kommunala ekonomin
Under 1960- och 1970-talen expanderade all offentlig
verksamhet. Bakgrunden var den höga ekonomiska
tillväxten, rationaliseringarna inom industrin och de snabba
inkomstökningarna i kombination med en radikalare
offentlig omfördelningspolitik. Efterfrågan på kommunala
tjänster steg dramatiskt. 1960 uppgick antalet sysselsatta i
kommunerna till knappt trehundratusen. Under 1970-talet
ökade den kommunala konsumtionen - det vanligaste måttet
på den kommunala verksamheten - med 70 % i fasta priser.
De nya kommunala jobben innebar samtidigt att kvinnorna
gick från hemarbete och ekonomiskt beroende till lönearbete
och ekonomiskt oberoende. 1980 var antalet kommunalt
anställda ungefär en miljon. Därefter avtog ökningstakten.
Under 1990-talet har det skett en regelrätt neddragning. Det
har också medfört en försämring av kvinnornas villkor på
den öppna arbetsmarknaden.
1990-talets nedgång i sysselsättningen
Under 1990-talet har alltså antalet kommunalanställda
minskat. Det är dels ett resultat av den ekonomiska krisen,
dels ett resultat av en medveten nedskärningspolitik. Totalt
har mellan hundra- och hundrafemtiotusen jobb försvunnit i
kommunerna under senare år. Det har resulterat i en
försämrad kommunal service och en osäkrare tillvaro för
medborgarna. Främst kvinnojobb har gått förlorade.
Kvinnornas andel av arbetskraften i kommunerna är 80 %.
Samtidigt avspeglar utvecklingen inom den kommunala
verksamheten en allmänt sjunkande sysselsättningsnivå.
1990 var ca 4,4 miljoner personer sysselsatta på den svenska
arbetsmarknaden. I dag är enbart 3,8 miljoner i
sysselsättning.
Flertalet jobb har gått förlorade i privat sektor. I industrin har det för-
svunnit tvåhundrafemtiotusen arbetstillfällen. Minskningen av sysselsätt-
ningen i privat sektor har för såväl stat som kommuner medfört ett minskat
beskattningsunderlag och ökade transfereringsutgifter. Den låga tillväxten
och höga arbetslösheten är de grundläggande orsakerna till den att offentliga
sektorn fått leva under knapphetens kalla stjärna. Den dåliga ekonomiska
situationen och nedskärningarna har dessutom underlättat en motreaktion
från höger mot välfärdspolitiken.
Hur har den ekonomiska och
statsfinansiella krisen drabbat
kommunerna?
Skatteunderlaget har minskat parallellt med att kommunernas
sociala utgifter har ökat. Samtidigt har den statliga
budgetsaneringen försämrat kommunernas ekonomiska
förutsättningar: för det första genom att minska det
beskattningsbara underlaget ytterligare (via höjda
egenavgifter, sänkta ersättningsnivåer osv.) och för det andra
genom att driva ut alltfler i socialbidragsberoende (när det
inte längre går att leva på socialförsäkringarnas
ersättningsnivåer).
Kommunförbundet har under de senaste åren pekat på växande skillnader
mellan kommunernas resurser och de existerande behoven av kommunala
tjänster. Enligt Kommunförbundets beräkningar minskade kommunernas
inkomster i fasta priser med 11 % mellan 1992 och 1995. Samtidigt minska-
de kostnaderna med 5 %. De kommunala underskotten blev således mycket
stora under 1994 och 1995. Kommunförbundet har i sina senaste rapporter
räknat med en fortsatt personalneddragning motsvarande 35 000 anställda till
år 2000. Även Landstingsförbundet har räknat med stora personalnedskär-
ningar fram till sekelskiftet, motsvarande 10 % i reala kostnader eller 30 000
anställda. Man bör komma ihåg att varje procentenhets höjning av t.ex.
egenavgifterna begränsar kommunsektorns totala skatteutrymme med ca 1,5
miljarder, vilket motsvarar ungefär 14 000 anställda.
Det är framför allt behoven inom skola och äldreomsorg som ökat. Vi vet
också att den växande andelen personer som är i de åldrar där de behöver
mycket vård och omsorg kommer att öka efterfrågan på kommunala tjänster
ytterligare in på nästa sekel.
Nya hinder för kommunerna
Den negativa trenden för de kommunala verksamheterna har
också förstärkts av andra orsaker. Regeringens strategi har
varit att sänka nivåerna på de offentliga utgifterna.
Kommunerna har ställts inför krav på balans i
resultatredovisningen, dvs. på balans mellan årliga intäkter
och utgifter. Balanskravet gäller oavsett konjunkturläge och
givet en beräkning av pensionsskulden enligt den s.k.
blandmodellen. Samtidigt har regeringen infört starka
restriktioner på den kommunala beskattningsrätten, bland
annat genom att konfiskera 50 % av inkomstökningen vid
kommunalskattehöjning.
I överenskommelsen mellan regeringen och Kommunförbundet från förra
året uttalade regeringen att finansieringsprincipen skall tillgodoses, dvs.
varje
framtida riksdagsbeslut som påverkar den kommunala ekonomin negativt
skall kompenseras. Regeringen måste på ett bättre sätt leva upp till det löftet.
Vänsterpartiets förslag
Vänsterpartiet välkomnar naturligtvis att kommunerna får
ökade resurser. Men vi vill samtidigt betona att regeringens
förslag inte medger förutsättningar för någon tillväxt av den
kommunala konsumtionen. Tvärtom pekar regeringens egna
prognoser på att den kommunala verksamheten kommer att
fortsätta att minska i år - motsvarande 0,9 % - och sedan i
bästa fall ligga på en oförändrad nivå t.o.m. sekelskiftet.
Regeringens omfördelning till kommunerna motsvarar inte
heller 8 miljarder netto 1998. I praktiken ökar belastningen
på kommunerna inom vissa verksamhetsområden.
Kommunförbundet har pekat på att staten inte levt upp till general-
schablonen när det gäller flyktingkostnaderna. Vad gäller t.ex. kostnaderna
för 1992 års flyktingmottagande fattas fortfarande ca 14 % - eller drygt 300
miljoner - i statliga pengar till kommunerna. Dessutom lägger regeringen
över kostnaderna för assistansersättningen och hiv-vården på kommunerna
och landstingen, vilket innebär merkostnader.
Vänsterpartiet avsätter något mer till kommunerna än regeringen 1998 och
kommer att avsätta ett än större kommunekonomiskt utrymme 1999 och år
2000. Vi föreslår också att mer pengar riktas till kostnaderna för flykting-
mottagandet, till tandvårdsförsäkringen och lönebidragen, vilket allt
sammantaget bidrar till att lätta kommunernas socialbidragskostnader redan
under 1998.
Det finns några viktiga principiella meningsskiljaktigheter mellan rege-
ringen och Vänsterpartiet när det gäller synen på kommuner och landsting.
Vi avvisar balanskravet och menar att det är ett oberättigat ingrepp i den
kommunala självbestämmanderätten, även om det för kommunernas del
naturligtvis är positivt att regeringen skjuter på kraven ett år. Även de
restriktioner för skattehöjningar som regeringen drivit igenom är ett uttryck
för en misstro mot kommunalpolitikerna. Vi menar att våra kommuna-
politiker är fullt kapabla att ta samhällsekonomiskt ansvar. Det är dessutom
politikerna i kommuner och landsting som bäst kan bedöma vilka behov som
måste tillgodoses.
Regeringen kalkylerar i praktiken med att den kommunala sektorn skall
fortsätta att minska som andel av BNP. Det är i själva verket en politisk
bedömning som vi avvisar. Kommunerna måste få en större andel av den
framtida tillväxten. För detta talar de växande behoven av kommunala
tjänster, inte minst med tanke på befolkningens ålderssammansättning. Mot
bakgrund av detta avsätter Vänsterpartiet en miljard mer än regeringen till
kommunerna redan 1998. Precis som regeringen lägger vi 4 miljarder i form
av ett åldersrelaterat anslag till kommunerna över statsbidraget, samtidigt
som vi vidhåller vårt gamla förslag på en riktad arbetsgivaravgiftssänkning
för kommuner och landsting motsvarande totalt 5 miljarder. Det innebär att
vi totalt förstärker den kommunala ekonomin med 9 miljarder 1998.
Arbetsmarknadspolitiken
Regeringens avstämning av målet om en halverad öppen
arbetslöshet till år 2000 finns som en bilaga till
vårpropositionen. Det är en dyster läsning ur flera
synpunkter. Den negativa utvecklingen under det senaste året
framgår när det gäller sysselsättning och arbetslöshet i
allmänhet, men också den försämrade situationen för nästan
varje prioriterad grupp. Målen uppfylls inte. Regeringens
misslyckande i den viktigaste politiska frågan är tydligt.
Men dessutom är avstämningen mycket oambitiöst genomförd. Efter en
kort beskrivning av förloppet under 1990-talet noteras några sifferuppgifter
för 1996. Därefter kommer en sammanfattning av regeringens förslag i
vårbudgeten. Ingen självkritisk analys av den negativa utvecklingen finns
med. Ingen förklaring ges till regeringens grova prognosfel som föranlett
betydande utgiftsförändringar i budgeten. Ingen uppmärksamhet ägnas åt den
alltmer utarmade arbetsmarknadspolitiken.
Av sena analyser från AMS framgår att inslaget av strukturellt betingat
arbetslösa kommer att växa. De regionala och yrkesmässiga obalanserna
ökar. Alltfler arbetslösa uppvisar kompetensbrister i förhållande till rekryte-
ringskraven. Den könssegregerade arbetsmarknaden leder i kombination med
strukturomvandlingen inom kontorsadministrationen och nedskärningarna
inom kommunsektorn till att kvinnors arbetslöshet ökar. De utomnordiska
invandrarnas arbetsmarknadssituation är djupt allvarlig. Vi återkommer
nedan till ett förslag till särskilda åtgärder för invandrare som varit
arbetslösa
i mer än två år. Situationen för de arbetshandikappade är också mycket
allvarlig. Regeringens passivitet när det gäller dessa frågor är påfallande.
Antalet långtidsarbetslösa har under det senaste året ökat liksom inskriv-
ningstiderna vid arbetsförmedlingen. Rundgången mellan arbetslöshet och
åtgärder har ökat. Kvaliteten på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har
sjunkit drastiskt. Utrymmet för yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning
minskar och utbildningsvikariaten har reducerats till en tredjedel på ett år.
Rekryteringsstöd och beredskapsarbeten har förvandlats till marginella
insatser. Volymen upprätthålls nu åter, liksom under den borgerliga
regeringen, av ALU-projekt och arbetsplatsintroduktion vilka har låg
verkningsgrad. Bakom denna strukturella förändring av arbetsmarknads-
politiken ligger beslut om regeländringar som Vänsterpartiet motsatt sig.
Flera betydande förändringar kan noteras på arbetsmarknaden under senare
år. Den tillväxt av arbetade timmar som förekommit har inte motsvarats av
en proportionell sysselsättningsökning. Minskad frånvaro och ett högre
övertidsuttag är här viktiga förklaringsfaktorer. Det visar att försämringar i
socialförsäkringssystemen och uteblivna arbetstidsreformer negativt påverkat
sysselsättning och arbetslöshet. Förändrade anställningsformer har också
påverkat situationen genom att rekryteringen sker alltmer "just in time".
Konjunkturanpassade arbetstider blir vanligare liksom inhyrd arbetskraft.
Tidsbegränsade anställningar ökar i antal och är både könsmässigt, ålders-
mässigt och regionalt ojämlikt fördelade. Generellt sett har kvinnor otryggare
anställningsförhållanden i sina tidsbegränsade anställningar. Vikariat och
"kallas vid behov" dominerar bilden.
Regeringens åtstramning inom socialförsäkringssystemet medför att minsta
"restarbetsförmåga" hos den enskilde stänger möjligheten till förtidspension.
Med tanke på att anpassade "restarbetstillfällen" knappast längre erbjuds av
vare sig privata eller offentliga arbetsgivare riktas ett allt starkare tryck
mot
personer drabbade av arbetsskador och arbetssjukdomar. En modifierad
äldreregel vid förtidspension måste återskapas vid sidan om kompletterande
åtgärder. Enligt Vänsterpartiets mening måste arbetsgivarna ta ett mycket
större ansvar för rehabilitering, anpassade arbetsplatser och företagshälso-
vård än i dag. Alla måste få plats i ett solidariskt arbetsliv.
Inom ramen för ett socialt ansvar måste arbetsgivarna även axla ett
finansiellt åtagande för löntagarnas fortlöpande kompetensutveckling och för
den investering i framtida arbetskraft som lärlings- och praktikplatser
innebär. I detta perspektiv skall man se Vänsterpartiets förslag om framtids-
fonder och obligatoriska praktikplatser i näringslivet. Vi menar sammanfatt-
ningsvis att dagens fördelning av arbetslivets och arbetslöshetens kostnader
mellan näringslivet och den offentliga ekonomin i grunden måste förändras.
En förstärkt arbetsrätt, förbättrad arbetslöshetsersättning och insatser för
jämställdhet är tillsammans med åtgärder mot diskriminering viktiga inslag i
en strukturell förnyelse av arbetslivet. Vänsterpartiets förslag till
strukturell
förnyelse i arbetslivet går på tvärs mot de marknadsliberala incitaments-
resonemang som ligger bakom den borgerliga strukturpolitiken och som så
starkt påverkat regeringens förslag under flera år.
Vänsterpartiet menar att arbetsmarknadspolitiken inte får överlastas. Den
kan i sig inte skapa några jobb men vara en aktiv del i konjunkturpolitiken.
Med hög kvalitet kan den också verka tillväxtfrämjande genom effektiv
förmedlingsverksamhet och kompetenshöjning. Den bidrar till att stärka den
enskildes ställning på arbetsmarknaden och har en viktig fördelningspolitisk
roll för grupper med svag förankring på arbetsmarknaden. Regeringens
inriktning har alltmer fått en passiv socialpolitisk karaktär som vi vänder oss
emot. Alltfler rapporter om gratis arbetskraft, undanträngningseffekter och
meningslösa projekt som endast leder till rundgång visar att regeringen måste
tänka om. De nya signaler som ges om att minska arbetskraftsutbudet och
inrätta tillfälliga icke reguljära sysselsättningstillfällen baserat på
arbetslös-
hetsersättning kan endast accepteras som marginella och tillfälliga undantag.
Ökat lokalt inflytande står inte i motsats till ett övergripande nationellt
ansvar för kampen mot arbetslösheten. Med större resurser och färre
detaljregleringar kan det kommunala ansvaret öka. Det viktiga är dock att de
ordinarie offentliga medlen kan justeras upp. Det får inte handla om att
ersätta personalminskningar i den offentliga sektorn med lågavlönade
tjänster finansierade över a-kassa och arbetsmarknadspolitik. Inte heller att
endast försörja/förvara arbetslösa i syfte att undvika socialbidragsberoende.
Vänsterpartiet menar att den förvirrade debatten om det statliga och
kommunala ansvaret för att bekämpa massarbetslösheten till stor del är
effekter av regeringens misslyckade sysselsättningspolitik.
Det är endast inom ramen för en ekonomisk politik som prioriterar hållbar
tillväxt, offentlig välfärd och nyskapande strukturella förändringar i arbets-
livet som en aktiv arbetsmarknadspolitik kan spela en viktig roll för att öka
sysselsättningen. Det är i detta perspektiv Vänsterpartiets förstärkningar av
arbetsmarknadspolitiken skall ses. Vi avvisar det pågående systemskiftet som
fördjupar klassamhället och kan inte heller acceptera att målet att halvera
arbetslösheten uppnås genom minskat arbetskraftsdeltagande. Politiken
måste kraftfullt inriktas på att höja sysselsättningsgraden. Vi är medvetna om
att uppgiften är gigantisk och att inga enskilda enkla lösningar står till
förfogande.
En sysselsättningspolitik för
2000-talet
Sysselsättningspolitiken är hörnstenen i Vänsterpartiets
budgetalternativ. En högre sysselsättningsnivå, fler reguljära
jobb och ett ökat antal arbetstimmar totalt sett, är några av
förutsättningarna för att vi skall kunna motverka klassklyftor,
könsorättvisor och nedskärningar i den offentliga
verksamheten. Vänsterpartiet accepterar inte ett socialt
tudelat Sverige. Vi redovisar en politik för social och
ekonomisk upprustning, för fler arbetstillfällen i såväl
offentlig som privat sektor.
Som socialister och feminister inser vi att sysselsättningsfrågorna i
grunden handlar om makt. I grunden handlar det om maktbalansen mellan
arbete och kapital. Huvudfrågan är om resurserna som skapas i samhället
skall fördelas solidariskt eller efter godtyckliga marknadsprinciper, om
företagens vinster skall gå till produktiva investeringar i produktion och
sysselsättning eller till finansiell spekulation. I Vänsterpartiets Sverige ökar
det politiska och demokratiska inflytandet över viktiga makroekonomiska
beslut, det fackliga inflytandet stärks över investeringar och arbetsliv i
företagen och småföretagens villkor förbättras. Politiken måste stärkas på
marknadens bekostnad. Det är i sin tur nödvändigt för att vi skall kunna
hävda den offentliga sektorns omfattning och kvalitet. Fler privata jobb
skapar utrymme för fler jobb i kommuner och landsting.
Fördelningspolitik för rättvisa och
jobb
En grundläggande förutsättning för att skapa fler jobb är att
trygga efterfrågan. En orättvis skattepolitik tillsammans med
en rad försämringar av de sociala trygghetssystemen har lett
till en allt svagare hemmamarknad. Sparandet ökar hos de
välbeställda medan ekonomiskt allt svagare grupper ser sin
köpkraft reduceras. Denna tudelning av den svenska
ekonomin med en stark exportsektor och en svag
hemmamarknad måste brytas.
I avsnittet ovan och i skattedelen i denna motion har vi därför ställt krav på
en röd skatteväxling. Våra förslag om ökad rättvisa och stabilitet i trygg-
hetssystemen kommer på samma sätt att öka den effektiva efterfrågan. Att
driva krav på en bättre fördelningspolitik handlar inte bara om krav på
rättvisa utan det handlar också om att öka efterfrågan och trygga syssel-
sättningen. Vi talar därför om den produktiva rättvisan.
Högerideologi tycks tvärtom se krav på rättvisa som ett hot mot jobben
och tillväxt. Men växande klyftor är ingen uthållig väg till jobb. Kortsiktigt
kan en del jobb skapas genom sänkta löner, men priset i form av växande
samhällsproblem, ett tvåtredjedelssamhälle där människor inte kan försörja
sig på sitt arbete är alltför högt. Vänsterpartiets väg är den motsatta, en väg
där vi genom att fördela köpkraften på ett rättvist sätt ser till att det lönar
sig
bättre att arbeta än att spekulera.
Lönebildning och vinster är en del av fördelningspolitiken.
Regeringen fäster stora förhoppningar vid att lönebildningen i Sverige
skall länkas in i mer återhållsamma och stabila banor. Sysselsättning och
välfärd beror i stor utsträckning på ekonomins konkurrenskraft, och arbets-
kraftskostnaderna utgör naturligtvis en viktig faktor bakom inflationen. När
nu monetarismen är förhärskande doktrin i alla viktiga konkurrentländer har
man i praktiken låtit den höga arbetslösheten fungera som en "prispressar-
fabrik". LO har skrivit till regeringen om det så kallade LISA-projektet och
vi begriper resonemanget. Genom att låta lönebildningen ta över ansvaret i
"prispressarfabriken" skulle man kunna skapa ett utrymme för en politik som
ökar sysselsättningen.
Vänsterpartiet delar regeringens och LO:s bedömning att lönebildningen är
en strategisk fråga för svensk ekonomi, men menar samtidigt att den inte kan
ses isolerad. Vi välkomnar en utredning om lönebildningen, men detta får
inte tolkas så att vi därmed skulle ha godtagit de ekonomiska doktriner som
nu är förhärskande i nästan alla länder. Kampen mot högerpolitiken måste
föras parallellt med sökandet efter en bättre modell för lönebildningen.
Lönebildningen måste också ses i ljuset av de växande inkomstklyftorna
och de enorma finansiella förmögenheterna som skapats under senare år.
Dessa avspeglar i sin tur vinstvolymerna i de stora företagen. Höga vinster är
inflationsdrivande lika väl som höga löner. Vi menar att övervinsterna och de
växande inkomst- och samhällsklyftorna måste angripas parallellt med
insatserna för en hållbar lönebildning. Vidare måste en hållbar lönebildning
innebära att man bekämpar alla former av lönediskriminering.
Bilden av det svenska samhället blir alltmer kluven: förmögenhetsbildning
och välståndsökning sker parallellt med växande ofärd och utarmning.
Samtidigt som den offentliga verksamheten skärs ned ökar hushållens
förmögenheter. Hushållens finansiella förmögenheter uppgick till drygt 800
miljarder kronor netto i slutet av 1995 (ett värde som motsvarar ungefär
hälften av Sveriges årliga BNP). Hushållens finansiella förmögenheter steg
med ca 200 miljarder 1996. Drygt 30 % av förmögenheterna var placerade på
bank och drygt 20 % i aktier (uppgifterna avser 1995). Knappt 20 % var
placerade i olika former av försäkringar.
Börsen har slagit rekord på rekord under senare år. Totalt uppgår börs-
värdet till runt 2000 miljarder kronor. Den dagliga omsättningen har legat på
ca 5 miljarder, vilket är en mycket hög siffra. Börsen har under de senaste
månaderna stimulerats av en svagare krona och en stark dollar. Såväl skogs-
bolagen som Astra och Ericsson gynnas av en starkare dollar. Bara Astra och
Ericsson representerar tillsammans ca 25 % av det samlade börsvärdet. Det
är i sig ett mått på den starka makt- och storföretagskoncentrationen i det
svenska näringslivet.
127 företag finns registrerade på börsens A-lista. Deras sammanlagda vinst
för 1996 uppgick till 177 miljarder och utdelningarna till aktieägarna
kommer att uppgå till 35 miljarder. Vinstökningen 1996 ligger i snitt på
13 %. 1993 redovisade A-listeföretagen en vinst på 35 miljarder, 1994 på
111 miljarder och 1995 på 157 miljarder. Prognosen för innevarande år och
1998 är också mycket positiv för de exportinriktade företagen.
Dessa förhållanden påverkar lönebildningen i allmänhet och samhället i
stort. Vi menar att det är orimligt att begära ett ensidigt ansvarstagande från
löntagarna, när arbetsgivarna beviljar sig själva skyhöga vinster och alle-
handa fallskärmsavtal. Lönebildningen måste således ses i ljuset av de
växande samhällsklyftorna. skall vi kunna begära återhållsamhet från
löntagarna måste vi också vara förvissade om att företagen använder vinster-
na till framåtsyftande investeringar, inte bara till utdelningar till aktieägare
och extra förmåner för företagens ledningsgrupper. Det förutsätter ett
demokratiskt inflytande över viktiga ekonomiska beslut.
Vi menar att parterna bör fortsätta med att ta initiativ för att skapa
förutsättningar för en balanserad lönebildning. Vi ser också positivt på en ny
svensk modell, med företrädare från partsintressen och staten, som
samverkar i lönebildningsfrågor. Men parterna och staten bör också ges i
uppgift att utveckla ett program för hur de senaste årens samhällsklyftor skall
kunna motverkas, och hur samhällsinflytandet skall kunna öka på fördelning
av samhällets resurser, dvs. på löner, vinster och investeringar.
Den nuvarande uppdelningen av ekonomin med extremt lönsamma
exportföretag och hemmamarknadsföretag och kommuner med finansiella
problem försvårar för en solidarisk lönepolitik. Staten och näringslivet måste
göra något åt övervinsterna och direktörslönerna, först då kan man utkräva
ansvar av LO:s låglönegrupper.
Vänsterpartiet har länge föreslagit en framtidsfond, där de vinstrika
företagen får avsätta pengar till att höja kunskapsnivån för de anställda efter
överenskommelser med facket. LO:s förslag till företagsavsättningar till
speciella kompetensfonder är ett annat förslag i samma riktning. Det är
viktigt att de lokala fackliga organisationerna ges ett påtagligt inflytande
över
disponeringen av dessa fonder. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Ny näringspolitik och utbildning för
förnyelse och ekologisk omställning -
grön skatteväxling
För att klara målet om den fulla sysselsättningen behövs
ekonomisk tillväxt, men inte gårdagens traditionella tillväxt
som ödslat både med natur och mänskliga resurser. I dag
krävs en ekologiskt uthållig tillväxt som brukar utan att
förbruka. Vänsterpartiet har dragit upp riktlinjerna för en
sådan uthållig tillväxt i ett näringspolitiskt program. Ett
program som tar fasta på behovet av att utveckla de svenska
basnäringarna men samtidigt stärka satsningarna inom de nya
tillväxtbranscherna.
I programmet föreslår Vänsterpartiet omfattande skattelindringar för
mindre företag och tjänstesektorn liksom åtgärder för att trygga ett
tillräckligt
investeringskapital. Vänsterpartiet pekar vidare på behovet av åtgärder mot
karteller, monopol och annan konkurrensbegränsning liksom mot den osunda
konkurrens som följer av ekonomisk brottslighet. Vi föreslår dessutom
riktade stöd till kvinnligt företagande, och kooperativa utvecklingscentrum.
Grundläggande för Vänsterns näringspolitik är vår insikt om att miljökraven
är en positiv förändringsfaktor som ger nya möjligheter.
Energiomställningen
Genom energiöverenskommelsen har äntligen det avgörande
steget tagits mot att avveckla kärnkraften i enlighet med vad
svenska folket bestämde i folkomröstningen 1980. Detta
trots en massiv propagandakampanj från
kärnkraftsintressenterna. Vänsterpartiet menar att
energiomställningen är en viktig del av den strukturella
förnyelse som skall skapa fler arbetstillfällen i Sverige.
I propositionen om en uthållig energiförsörjning har regeringen föreslagit
riktlinjer för energipolitiken och i vårpropositionen föreslår regeringen
förändrade och utökade anslag i tilläggsbudgeten för 1997, i enlighet med
energiöverenskommelsen. Vänsterpartiet instämmer med regeringens förslag
till ökade anslag för detta ändamål. Användningen av kärnkraft medför t.ex.
att stora mängder radioaktivitet släpps ut vid urangruvor, en produktion med
risk för förödande skador för människor vid ett reaktorhaveri, en produktion
av ett växande berg med radioaktivt avfall, som måste isoleras under
oöverskådliga tidsrymder.
Omställning till ett långsiktigt och förnybart energisystem syftar till att
trygga tillgången på el. Den är ett led i omställningen till ett ekologiskt
hållbart samhälle. Den ger Sverige möjlighet till en framskjuten ställning vad
gäller ny energi- och miljöteknik, där framtidens nya arbeten kommer att
finnas. Genom de av regeringen föreslagna anslagen skapas incitament och
möjlighet för industrin att utvecklas. Genom detta kommer Sverige därför att
kunna öka sysselsättningen och på lång sikt trygga tillgången till el från
förnybara energikällor.
Miljöomställning och skatteväxling
Energiuppgörelsen är en nödvändig men inte tillräcklig
förutsättning för den ekologiska förnyelse som krävs om
Sverige skall klara en uthållig utveckling. För att klar
miljöomställningen krävs att energipolitiken samordnas med
andra politiska områden. Det gäller trafikpolitiken där
utsläppen måste minska och nya miljövänliga trafiksystem
byggas upp. Ett omfattande arbete krävs på kommunal och
lokal nivå där Agenda 21-arbetet ger en god grund för vidare
utveckling. På bostadssidan krävs energieffektivisering och
miljöanpassning. Detta är åtgärder som är nödvändiga och
som aktivt och ekonomiskt måste stödjas av stat och
samhälle. Som vi angett ovan är miljöomställningen basen i
den nya näringspolitik som krävs för att möta framtiden.
En miljöomställning för arbete som skall stödjas av en grön skatteväxling.
Vänsterpartiet har länge drivit kravet på en grön skatteväxling. Våra förslag
har mött kritik och skepsis. Det är därför desto mer glädjande att den s.k.
Skatteväxlingskommittén i januari 1977 kunde presentera ett utrednings-
betänkande där man redovisar en mycket bred uppslutning kring principen
om en grön skatteväxling.
Samtliga riksdagspartier förutom Moderaterna har i utredningen ställt sig
bakom rekommendationer som säger att Sverige bör gå vidare med en
skatteväxling med höjd skatt på sådant som skadar miljön och sänkt skatt på
arbete. Kommittén anser att skatten på arbete bör sänkas så att det ger de
största positiva effekterna på sysselsättningen. Därför bör enligt kommittén
någon form av selektiv skatteväxling väljas. Vänsterpartiet kan konstatera att
denna analys överensstämmer med Vänsterpartiet krav om riktade
skattesänkningar till offentlig och privat tjänstesektor med 10 miljarder
kronor.
Kommittén anser vidare att utrymmet för skatteväxling i ett 15-års-
perspektiv är minst lika stort som det utrymme som utnyttjats under 1980-
och 1990-talen. Kommittén konstaterar att man under denna period höjde
energiskatterna inklusive momseffekt med totalt 27 miljarder.
Skatteväxlingskommitténs arbete remissbehandlas för närvarande och
riksdagens bör därför dröja med mer precisa ställningstaganden till utred-
ningen. Vänsterpartiet har dock sin mening klar och kommer att föreslå att
riksdagen ställer sig bakom utredningens principiella förord för en grön
skatteväxling.
Sysselsättning och utbildning
Vänsterpartiet har tidigare markerat att det är angeläget med
kompetensutveckling även för vuxna som vill läsa in
grundskolekompetens. Detta har tidigare inte observerats. Vi
är glada att regeringen nu ämnar vidta åtgärder för att
säkerställa att även dessa grupper får ta del av
utbildningssatsningen.
Generella och grundläggande utbildningsinsatser är nödvändiga om vi
skall kunna hävda sysselsättning och välfärd i framtiden. Enligt regeringens
beräkningar skall en halv miljon människor sättas i utbildning under en
femårsperiod i det nationella kunskapslyftet för vuxna som startar vid halv-
årsskiftet. Samtliga kommuner i landet har nu anmält intresse för detta
program. Syftet är att ge treårig gymnasiekompetens till kortutbildade. Drygt
två miljoner vuxna personer i Sverige har kortare utbildning än treårigt
gymnasium. Genom de här åtgärderna stärks de grupper som riskerar att
hamna utanför den snabba förändringen i samhället och i arbetslivet. Men
avgörande för att vuxna skall våga investera i sin utbildning är att de
ekonomiska förutsättningarna under studietiden är rimliga. Detta har
regeringen inte tagit på allvar.
Det är en stor brist att det aviserade förslaget till nytt studiestödssystem
inte på ett bättre sätt samordnats med den kraftiga utbyggnaden av antalet
utbildningsplatser. Om inte möjligheterna att finansiera studierna förbättras
riskerar den stora satsningen att bli ett misslyckande.
Det särskilda utbildningsbidraget som motsvarar a-kassa kommer att under
ett år ge möjlighet för arbetslösa mellan 25 och 55 att läsa. Men vi vet att
efterfrågan på utbildning är nära sammanbunden med de ekonomiska
möjligheter som kan erbjudas under utbildningstiden och då måste vi se
längre fram än ett år. Studieovana vuxna med kort utbildning behöver i regel
mer tid för att uppnå den avsedda gymnasiekompetensen i kärnämnena.
Eftersom ersättningen efter ett år minskar drastiskt så är risken stor att
kunskapslyftet för många framstår som ett ur ekonomisk synpunkt orealis-
tiskt alternativ och att många avbryter studierna efter första året. Studie-
finansieringen måste lösas så att människor som påbörjar en utbildning inte
måste sluta efter ett år av ekonomiska skäl.
Vi vill se ett nytt studiestödssystem som uppmuntrar till livslångt lärande,
minskar social snedrekrytering och underlättar kompetensutveckling.
Kunskapsutveckling handlar inte bara om akademiska studier eller gymnasie-
kompetens. Möjligheterna till återkommande kunskapsinhämtande är en
strategisk faktor.
Studiestödet är en del av den generella välfärden. När Vänsterpartiet tar
ställning till det nya studiestödssystemet blir det därför också viktigt att
diskutera hur det förhåller sig till andra bidrag, rättigheter och förmåner som
t.ex. bostadsbidrag, socialbidrag och pensionsregler.
Satsningen på fler högskoleplatser är angelägen men fler lärare, fler
studentbostäder och utbyggd studenthälsovård måste följa. Under 1990-talet
har universitet och högskolor byggts ut kraftigt. Antalet platser har
fördubblats. I dag läser en fjärdedel av en årskull vidare efter gymnasiet. På
sikt måste andelen närma sig 50 % och för att nå dit är satsningar på mindre
och medelstora högskolor väsentliga. Närhet till högre utbildning ger bättre
rekrytering från gymnasierna, bättre geografisk och social spridning av
rekryteringen och därmed en högre kompetens i regionerna. Närheten till
näringslivet underlättar teknikspridning och kan ge impulser till okon-
ventionell forskning och innovationer.
Kortare arbetstid för fler i arbete
Under flera år har vi sett arbetstiderna förkortas i stora delar
av Europa. I de länder där förkortningen är mest uttalad, dvs.
Danmark, Tyskland, Belgien och Nederländerna, ser man
den som en bidragande orsak till att arbetslösheten dämpats
eller förhindrats att stiga till följd av 1990-talets ekonomiska
kris. Nederländerna var ett av de länder som drabbades
allvarligast av krisen på grund av sitt starka beroende av
handel med utlandet och sin industristruktur. Under dessa år
förlorade man nära 5 % av sina arbetstillfällen inom
industrin. Samtidigt förkortades den genomsnittliga
arbetstiden med fyra timmar i veckan och Nederländerna är
nu ett av de länder där arbetslösheten var lägre 1994 än 1985.
I dag pågår en konkret diskussion om att ytterligare förkorta arbetstiden i
många europeiska länder. Så här skriver Europaparlamentet i sin resolution
18/9 1996:
En förkortning och anpassning av arbetstiden skulle kunna leda till en
avsevärd minskning av arbetslösheten genom direkta nyanställningar och
genom att uppsägningar undviks, vilket skulle minska medlemsstaternas
utgifter betydligt.
I Sverige har sysselsättningen inom industrin halverats under
de senaste trettio åren, samtidigt som produktiviteten
fyrdubblats. Produktiviteten har ökat inom alla sektorer och
branscher, så har t.ex. datoriseringen inneburit att en person
skriver, arkiverar och skickar sitt material via datorn, dvs.
utför tre personers arbete. Vi har ett alltmer produktivt
arbetsliv. Vi producerar alltmer med allt färre anställda. Den
här utvecklingen kommer inte att brytas. Det kommer att
krävas allt färre arbetstimmar för att producera det som
behövs för att åstadkomma ett rimligt materiellt välstånd.
I dag är arbetstiderna fördelade på så sätt att ca 3 miljoner människor finns
på arbetsmarknaden och 1 miljon är placerade utanför arbetsmarknaden i
olika försörjningssystem. Arbetstiderna är också fördelade så att männen
lönearbetar 41 timmar i veckan och kvinnor lönearbetar 27 timmar i veckan.
På fyra år har antalet arbetade timmar ökat med 400 miljoner. Om de tagits
ut genom fler människor i arbete i stället för genom ökad arbetstid hade en
kvarts miljon fler varit i arbete. Arbetstiderna måste därför fördelas jämnare.
Regeringen föreslår i sin proposition en rad punktinsatser för att minska
den öppna arbetslösheten. Det handlar i första hand om konjunkturpolitiska
insatser. Vi menar emellertid att förslagen inte räcker. Den massarbetslöshet
som bitit sig fast i Sverige är till stora delar strukturell och kommer inte att
utplånas vid en högkonjunktur. Inte heller kommer tillväxten ensamt att ta
ned arbetslösheten till en rimlig nivå. Enligt AMS skulle en tillväxt på 2,6 %
innebära att den totala sysselsättningen ökade med 30 000 personer/år. Med
den takten tar det mer än tjugo år innan arbetslösheten når en rimlig nivå.
Det krävs en arbetstidsförkortning för dem som redan arbetar samtidigt
med en större ökning av förvärvsarbetstiden för de arbetslösa och de
ofrivilligt deltidsarbetande. En omfördelning kan också ske inom ramen för
ett växande totalantal arbetstimmar. Den motsättning mellan en arbets-
tidsförkortning och ökad sysselsättning som en del ekonomer målar upp är
falsk. Skattesystemet och arbetsmarknadslagstiftningen måste utformas så att
det lönar sig bättre för ett företag att ersätta de redan anställdas kortare
arbetstid med nyrekryterad arbetskraft, eller med att öka de ofrivilliga
deltidsarbetslösas arbetstid, än att öka på övertidsarbetet. Självklart måste
också utbildningspolitiken och studiemedelssystemet utformas så att rekryte-
ringen till bristyrken underlättas.
Vi menar att det måste till en lagstiftning för att sänka normen för
heltidsarbete. Det handlar om att fördela arbetstiden så att alla kan finnas på
arbetsmarknaden. Det handlar också om att fördela arbetstiden så att både
män och kvinnor får en reell möjlighet att arbeta heltid och försörja sig
själva. I ett första steg skall normen för heltidsarbete sänkas till 35 timmar i
veckan före år 2000, för att sedan nå 30 timmar per vecka på andra sidan
sekelskiftet. Sedan skall parterna avtalsvägen anpassa arbetstidens förlägg-
ning efter verksamhetens krav och individens behov.
Riksdagen föreslås ge regeringen till känna vad i motionen anförts om en
lagstiftad arbetstidsförkortning.
EU-parlamentets utredning - ledd av förre socialistiske premiärministern i
Frankrike Rocard - har lanserat idén med differentierade arbetsgivaravgifter.
Förslaget innebär att arbetsgivarna får betala en högre nivå på arbets-
givaravgiften för de löntagare som arbetar mer än ett visst antal timmar i
veckan, och en lägre nivå för dem som arbetar (en sänkt) normalarbetstid.
Eftersom en arbetstidsförkortning som leder till nyanställningar skulle
minska utgifterna i olika system (a-kassa, socialbidrag, arbetsmarknads-
politik m.fl.) och öka skatteintäkterna så menar Rocard att det finns ett
samhällsekonomiskt utrymme för förslaget. EU-parlamentet har i sin
resolution 18/9 1996 antagit Rocards förslag.
Regeringen har i vårbudgeten omdisponerat medel från a-kassan för att
finansiera försöksverksamhet som i korthet innebär att människor skall ges
sysselsättning samtidigt som de försörjs med a-kassemedel. Vi är kritiska till
förslaget men menar att principen, att omvandla passiva försörjningsmedel
till arbete, stämmer väl överens med Rocards förslag att delfinansiera en
arbetstidsförkortning som leder till nyanställningar med arbetsmarknads-
politiska medel.
Vi menar att det är dags att följa det goda europeiska exemplet och att
regeringen skall tillsätta en utredning som har i uppdrag att ta fram en svensk
modell för differentierade arbetsgivaravgifter enligt Rocards förslag.
Riksdagen föreslås ge regeringen i uppdrag att tillsätta en sådan utredning.
I dag pågår en försöksverksamhet med förkortad arbetstid på en rad orter
runt i landet; några har permanentats. Vi menar att det är dags att utvidga den
försöksverksamheten, dels för att stimulera till nyanställningar, dels för att
få
en bredare erfarenhet av arbetstidsförkortningens effekter på nyanställningar,
produktivitetsutveckling, arbetsrelaterade sjukdomar, deltidsarbetslöshet,
socialförsäkringssystemen m.m. Sverige har hittills varit unikt i det avseendet
att försöken med arbetstidsförkortning i stort varit begränsade till den
offentliga sektorn. Detta särskiljer oss från bl.a. Finland där man både
genomfört försök och permanentat arbetstidsförkortningar inom en rad
industriföretag. Arbetstidsförkortningar som skett med bibehållen lön har
bidragit till nyanställningar och dessutom i flera fall ökat företagens vinster.
Vi menar att det är dags att utvidga försöksverksamheten så att den omfattar
samtliga branscher och sektorer. Vänsterpartiet har i sin budget avsatt 3
miljarder per år för en utvidgad försöksverksamhet under 1998, 1999 och
2000, med målsättningen att försöksverksamheten ersätts av en lagstiftad
arbetstidsförkortning. Riksdagen föreslås ge regeringen detta till känna.
Ekonomisk demokrati för fler jobb
Ericssons agerande i Norrköping har satt demokratins
problem i blixtbelysning. De stora kapitalägarna kräver att
samhället skall ta ansvar för all den grundläggande servicen:
skolan, vården, kommunikationerna. Och sedan när det
passar anser man sig ha rätt att flytta produktionen dit man
kan göra större kortsiktiga vinster.
Statsministern har bl.a. motiverat budgetsaneringen med att vi skall bli
"herrar i eget hus" och att han inte vill att Sverige skall bli beroende av
"flinande 25-åringar på Wall Street". Vänsterpartiet delar statsministerns
uppfattning att det inte är bra att svensk ekonomi är beroende av utländska
bankirer. Men det är inte mycket bättre att svensk ekonomi och politik är så
beroende av den inhemska storfinansen. Svensk ekonomi dominerades länge
av det som vpk:s förre partiledare C.H. Hermansson kallade de 15
familjerna. I sina grunddrag består denna fåtalsdominans fortfarande. Finans-
familjerna blir dock allt färre och rikare. I dag dominera Wallenberggruppen
totalt.
Familjen Wallenberg kontrollerar nu direkt och indirekt hälften av börsens
30 största bolag motsvarande ca hälften av det samlade börsvärdet. Genom
att också SE-banken nu har inordnats mer direkt under denna sfär har
familjen Wallenberg också skaffat sig en stor makt över våra inhemska
"bankirer". Om exempelvis Nordbanken skulle hamna under Wallenbergs-
sfärens kontroll skulle den svenska finansmarknaden bli fullständigt
koncentrerad till en enda maktgruppering. Mot den bakgrunden är det inte
rimligt med fortsatt utförsäljning av statliga företag. Vad som ovan anförts
angående en eventuell utförsäljning av Nordbanken och andra statliga
företag bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är nu tid att bygga upp en samhällelig motmakt mot fåtalsmakten över
svensk ekonomi. Vänsterpartiet föreslår att detta skall ske genom en rad
insatser. Vi har ovan redan redovisat vårt förslag om att styra över
vinstmedel i företagen till framtidsfonder. Fonder som efter gemensamma
beslut med löntagarna skall disponeras för kompetensutveckling och nysats-
ningar i arbetslivet. Vi föreslår vidare ökad rätt för AP-fonderna att köpa
aktier samt införandet av en förköpsrätt för anställda vid företagsförvärv.
Som framgår nedan (se tilläggsbudgeten under utgiftsområde två) är vi också
i princip positiva till att staten investerar i den "finansiella
infrastrukturen" -
även om vi vill se mer konkreta förslag innan vi kan acceptera att finansie-
ringen skall ske genom att sälja ut statens andel av VPC.
Ovanstående förslag skulle fullt förverkligade innebära en maktförskjut-
ning från kapital till arbete. Vad som här anförts angående behovet att bygga
upp en motmakt mot den fåtalsdominansen över svensk ekonomi bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet är berett att pröva och kommer att utveckla fler förslag för
att vidga den ekonomiska demokratin. I dag krävs en förnyad och breddad
debatt kring frågan om ekonomisk makt och politisk demokrati. Vänster-
partiet föreslår en parlamentarisk utredning om ekonomisk makt och dem-
krati med deltagande av samtliga riksdagspartier. Utredningens uppgift skall
vara att lägga förslag till hur maktkoncentrationen i det privata näringslivet
skall brytas och hur demokratin skall stärkas på kapitalmaktens bekostnad.
Vad som här anförts angående en utredning om den ekonomiska demokratin
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kön och makt
Både den ekonomiska och den politiska makten i samhället
är i högsta grad könsbunden. I det av riksdagen antagna
betänkandet om utgiftsramar och beräkning av
statsinkomsterna från i höstas (1996/97: FiU1) konstateras
att det finns stora brister när det gäller balansen mellan
kvinnors och mäns inflytande och när det gäller
maktförhållanden mellan könen. Finansutskottet uttalade att
ett stort antal insatser behövs för att öka kvinnors makt och
inflytande på alla områden och nivåer i samhället (sid 53).
Utskottet uttalade också att budgetpropositionen visade att
regeringen "tar arbetet för ökad jämställdhet på största
allvar." (s 54).
Tyvärr tvingas vi konstatera att regeringen i vårpropositionen har svårt att
leva upp till dessa deklarationer. Arbetslösheten har på senare tid ökat mer
för kvinnor än för män.
Den utredning om den ekonomiska makten som vi skriver om ovan måste
också ta upp den könsbundna makten. Regeringen måste nu också i höstens
budgetproposition presentera ett kraftfullt program för omfördelning av
makt, arbete och inkomster till förmån för kvinnor. Riksdagen bör ge
regeringen detta till känna.
Det behövs 21 miljarder för
fler i arbete 1998
Vänsterpartiet satsar 21 miljarder för sysselsättningspolitiska
åtgärder budgetåret 1998. Tillsammans med Vänsterpartiets
förslag på röd köpkraftsomfördelning bör dessa förslag skapa
förutsättningar för ungefär 100 000 reguljära arbetstillfällen.
Alla sysselsättningskalkyler är naturligtvis mycket osäkra,
men vi menar att Vänsterpartiets program omfattar en rimlig
sammansättning av såväl konjunkturpåverkande som
strukturella insatser. Programmet är fullt finansierat och
budgetmässigt väl avvägt. I valrörelsen 1994 ägnade sig
bland annat Socialdemokraterna åt en hel del tricksande med
sysselsättnings- och budgetintäktskalkyler. Vi i
Vänsterpartiet tillgodoräknar oss till skillnad från den
metodiken inte några "dynamiska effekter", utan avvisar
bestämt den typen av finanspolitisk lättsinnighet.
Vänsterpartiet brukar beskyllas för att vara ett skattehöjarparti som vill ta
udden av all företagsverksamhet. Det är ett påstående som bara platsar i den
politiska förljugenhetens landskap. Det är sant att Vänsterpartiet vill höja
skattetrycket, men mycket marginellt. Vänsterpartiets förslag leder däremot
till en omfattande omfördelning av köpkraft, vilket bidrar till att förstärka
efterfrågan på hemmamarknaden och öka efterfrågan på arbetskraft.
Regeringens sysselsättningspolitik är otillräcklig. Den är dessutom
fantasilös och alltför kortsiktigt inriktad. Vi vill skapa förutsättningar för
ordinarie arbetstillfällen, inte bara tillfälliga sysselsättningar finansierade
med arbetsmarknadsmedel. I det sistnämnda avseendet skiljer vi oss alltså
påtagligt från regeringen. Vi inser naturligtvis att det under en övergångs-
period kan behövas extraordinära insatser av socialpolitiskt och arbets-
marknadspolitiskt slag för att motverka passivitet och utanförskap. Men vi
menar samtidigt att förslagen på att utnyttja a-kassemedel för att finansiera
tillfälliga jobb i kommunerna inte får bli någon permanent lösning. Arbets-
marknadspolitikens tillväxtbefrämjande karaktär och nationella perspektiv
måste särskilt hävdas i tider med massarbetslöshet.
Vänsterpartiet föreslår 10 miljarder i skatte- och avgiftssänkningar
för att stimulera nyinvesteringar och jobb i näringslivet.
Vänsterpartiet vill - som framgår av skatteavsnittet ovan - sänka
arbetsgivaravgifter, egenavgifter och skatter för vissa småföretag och
tjänsteföretag. Det är ett effektivt sätt att stimulera arbetskraftsintensiv
verksamhet, stärka kvinnornas positioner på arbetsmarknaden och
justera för produktivitetsskillnader mellan varu- och tjänsteproduktion.
Vänsterpartiet föreslår vinstavsättningar till en framtidsfond
motsvarande drygt 2 miljard 1998. Arbetslivet står inför stora
förändringskrav i framtiden. Behoven av grundläggande kompetenslyft
är stora. De lokala fackliga organisationerna måste ges ett betydande
inflytande över dessa framtidsinvesteringar. Det ligger dessutom helt i
linje med samhällets krav på att övervinsterna i näringslivet skall
utnyttjas för strategiska framtidssatsningar och inte gå till aktieut-
delningar och passiv förmögenhetsuppbyggnad.
Vänsterpartiet satsar ungefär 1,5 miljarder på näringspolitik och
regional utveckling. En stor del av pengarna går till de s.k. lands-
hövdingeprogrammen för regional ekonomisk utveckling och
samverkan mellan offentliga institutioner och privata företag.
Möjligheterna att ta del av EU:s strukturfonder bör ökas Vi menar att
den här typen av åtgärder skapar goda förutsättningar för näringslivets
regionala och lokala utveckling, och vi avser att i höstens budget-
motion återkomma med fler förslag. Dessutom riktar vi pengar till
innovationsstöd, upprustning av invandrartäta förortsområden och till
miljö- och naturvårdsinsatser, t.ex. sanering av miljöskadade områden.
Vänsterpartiets näringspolitik är inriktad på förnyelse och ekologisk
omställning. Förnyelsen skapar förutsättningar för såväl högförädlad
och sysselsättningsintensiv produktion som regional balans.
Vänsterpartiet avsätter en ram på 3 miljarder i form av arbets-
givaravgiftslättnader för att stimulera företag, kommuner, landsting
eller statliga institutioner som vill förkorta arbetstiden. Den strukturella
delen av arbetslösheten måste motverkas med en omfördelning av
arbetstiderna. Detta måste ske inom ramen för ett totalt växande antal
årsarbetstimmar i svensk ekonomi.
Vänsterpartiet vill stärka den kommunala ekonomin. För budgetåret
1998 avsätter vi totalt 1 miljard mer än regeringen till kommunerna,
dvs. totalt 9 miljarder. Av dessa fördelas 4 miljarder genom stats-
bidragen och 5 miljarder i form av en arbetsgivaravgiftssänkning. Vi
avser också att utvidga stödet till kommunerna under budgetåren 1999
och 2000 till totalt 15 miljarder kronor år 2000. Bakgrunden är
naturligtvis de nedskärningar som genomförts i kommuner och lands-
ting. Nedskärningarna slår direkt mot välfärdens kärnverksamheter,
bidrar till klass- och könsklyftor och försämrar den sociala och
ekonomiska infrastrukturen i landet. Nedskärningarna i den offentliga
verksamheten går i förlängningen också ut över näringslivet, investe-
ringarna minskar och den ekonomiska tillväxten hämmas.
Vänsterpartiet avsätter 4 miljarder mer än regeringen för aktiva
arbetsmarknadspolitiska insatser, bl.a. i form av extra stöd till
arbetshandikappade, större kvinnosatsningar och utbildningsinveste-
ringar. Vi vill motverka den passiva inriktning som arbetsmarknads-
politiken fått under senare år.
Vänsterpartiets förslag till
utgiftsnivåer 1998
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
Vänsterpartiet anser att ramen för detta utgiftsområde är för
stor. Vi stöder regeringens förslag om att minska anslaget till
presstöd med 10 miljoner kronor. Vi föreslår också att
anslaget C1 Regeringskansliet m.m. minskas med 50
miljoner kronor. Lönediskriminering är ett komplext
problem som Vänsterpartiet vill uppmärksamma. I en
undersökning från Regeringskansliets förvaltningskontor har
lönerna för ungefär 800 handläggare jämförts, hälften
kvinnor och hälften män. Männen tjänar i genomsnitt drygt
25 000 kronor i månaden, medan kvinnornas medellön är
under 23 000 kronor i månaden. Vad skillnaderna beror på är
viktigt att undersöka. Det rör sig antingen om skillnader i
exempelvis utbildningsbakgrund och meriter, vilket påverkat
lönenivån på ett rimligt sätt, eller också är det
lönediskriminering.
Regeringen föreslår också att höjningen av partistödet med 30 miljoner
kronor årligen fortsätter. Vänsterpartiet stöder inte förslaget.
Den nya vallagen som riksdagen beslutat om gäller från och med valet
1998. Vänsterpartiet anser att det är mycket angeläget att det nya valsystemet
med ett ökat personvalsinslag utvärderas och följs noggrant. Vi är oroliga för
att finansieringen av personvalskampanjer kan visa sig vara ett område där
mer reglering behövs.
Sammanlagt föreslår Vänsterpartiet en minskning med 80 miljoner kronor
utöver regeringens förslag för budgetåret 1998.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi
och finansförvaltning
Anslagen inom detta utgiftsområde går bland annat till olika
centrala myndigheter inom Finansdepartementets områden.
Dessa myndigheter måste om den nya budgetprocessen skall
ha trovärdighet inom andra utgiftsområden vara föredömen
när det gäller effektivisering och budgetdisciplin. Enligt
RRV hade dessa myndigheter och nämnder preliminärt 205
miljoner kronor i anslagsbehållning den 1 januari i år. Det
borde mot denna bakgrund vara möjligt att minska anslagen
med mer än de 18 miljoner kronor i besparingar som
regeringen tänker precisera i budgetpropositionen. Vi
föreslår att utgiftstaket för 1998 sänks med 50 miljoner
kronor utöver det som regeringen föreslår.
Utgiftstaket för området bör minska också åren 1999 och 2000.
Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning
och uppbörd
Vänsterpartiet har sedan tidigare avvisat ett sparkrav på 122
miljoner kronor för skattemyndigheterna och Tullverket. Nu
väljer regeringen att öka sparkravet med 25 miljoner kronor
för 1998. Besparingarna inom skattemyndigheterna har redan
lett till uppsägningar, främst av kvinnor. Vänsterpartiet
menar dessutom att ökade resurser till skattemyndigheterna
för kontroll ger skatteintäkter som minst motsvarar storleken
av de ökade resurserna. Tullens verksamhet behöver stärkas
för att klara av bekämpningen av införsel av bl.a. narkotika.
Vi avvisar därför besparingen och lägger på 147 miljoner
kronor för 1998 på utgiftsområdet.
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Vänsterpartiet föreslår att sammanlagt 198 miljoner kronor
utöver regeringens förslag läggs till utgiftsområdet. Det
utökade anslaget fördelas till åklagarväsendet,
domstolsväsendet, kronofogden och till ökad rättssäkerhet.
Åklagarväsendet
Regeringen ger åklagarväsendet ett engångsbelopp på 18
miljoner kronor för 1997. Vänsterpartiet anser att detta
belopp skall utgå även för budgetåret 1998 och framåt. Dessa
medel skall inte bara gå till organisatoriska förändringar utan
även förstärka personalsidan (kontorister). I dag är det så illa
att domstolar börjar få brist på mål, inte för att brottsligheten
minskar utan för att åklagarväsendet inte hinner förbereda
och väcka åtal.
Domstolsväsendet
Riksdagens beslut om försämringar i rättshjälpen innebär att
det endast i undantagsfall blir möjligt att få rättshjälp.
Försäkringsbolagen skall i stället skapa en
rättsskyddsförsäkring som medborgarna skall ha i första
hand. Detta kommer att träda i kraft vid årsskiftet då
försäkringsbolagen fick ett år på sig att ta fram en sådan
försäkring. Vänsterpartiet har ännu inte sett att något
försäkringsbolag kommit med förslag till en sådan
försäkring. Vänsterpartiet gick emot förändringen av
rättshjälpsverksamheten och då det i dag inte finns något
alternativ anslår vi 114 miljoner kronor till rättshjälpen för
budgetåret 1998.
Prövningstillstånd till hovrätten
Regeringen har föreslagit skärpta regler för att få sin rättssak
prövad i högre instans. Den frågan diskuteras f.n. av
justitieutskottet. Vänsterpartiet har gått emot detta förslag.
För att upprätthålla rättssäkerheten avsätter vi 30 miljoner
kronor i 1998 års budget.
Utgiftsområde 6 Totalförsvar
Vänsterpartiet anser, i likhet med regeringen, att Sveriges
säkerhetspolitiska miljö inte i något väsentligt avseende har
förändrats sedan riksdagsbeslutet i december 1996. Våra
förslag till minskningar i försvarsmakten kvarstår. Inget av
dessa hinner dock få genomslag i statsbudgeten för 1997.
Vänsterpartiets förslag innebär en minskning av ramen för utgiftsområdet
för år 1998 med 560 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag.
Utgiftsområde 7 Internationellt
bistånd
I flera decennier har strävan att uppnå enprocentsmålet i
biståndet tydligt markerat den svenska viljan till solidaritet
med världens fattiga. Klyftorna i världen ökar, den fattigaste
femtedelen av världens befolkning har fått sin andel av
världens tillgångar sänkt från 2,3 till 1,4 %. Antalet svåra
konflikter i världen ökar till följd av underutvecklingen och
den orättvisa fördelningen av resurser.
Fattigdomsbekämpning anges av regeringen som en av de
centrala uppgifterna för svenskt bistånd. Ett markant drag i
svensk utrikespolitik har varit att inte bara ingripa när
konflikter redan blossat upp utan att även förebygga
konflikter. Det svenska biståndet är därför också en del av
denna konfliktförebyggande verksamhet. När konflikterna i
världen ökar är det därför inte rimligt att man låter biståndet
stagnera och flyttar sina ambitioner om enprocentsmålet in i
en osäker framtiden.
Biståndskritiker har hävdat att det inte är intressant att ange procentmål,
utan menar att det är biståndets innehåll och kvalitet som man i första hand
skall uppmärksamma. Vänsterpartiet vill framhålla att det är av stor betydelse
att biståndet är effektivt och av hög kvalitet. Det är nödvändigt att svenska
skattepengar gör maximal nytta. Detta står dock inte i motsättning till en hög
biståndsnivå. Med god framförhållning och planering kan Sverige på några
år på ett effektivt sätt använda betydligt större summor till bistånd.
Enprocentsmålet är som begrepp av stort symbolvärde. Det uttrycker en
politisk viljeinriktning som står sig oavsett konjunktursvängningar.
Regeringen beklagade förra året att det statsfinansiella läget i Sverige var
så dåligt att det inte tillät att man höll sig kvar på den biståndsnivå man
tidigare legat på. Från att i början av 1990-talet ha legat strax under enpro-
centsmålet halkade man i ett slag ned till FN:s rekommenderade miniminivå
på 0,7 % av BNI. Man proklamerade dock i samma andetag att så snart
statsfinanserna blev bättre skulle man åter börja klättringen tillbaka mot
enprocentsmålet. I dag har det statsfinansiella läget förbättrats, varför det
borde vara rimligt att höja biståndet. Likafullt föreslår regeringen att man
skall ligga kvar på 0,7 % av BNI fram till år 2 000.
Regeringen håller sålunda inte fast vid sina egna proklamationer. Man
frångår sålunda sina intentioner och hänvisar i stället till ett datum i
framtiden, eftersom det i dag är svårt att säga något i fråga om det
statsfinansiella läget. I stället för att bygga på dagens situation, som man vet
något om, och vad den kan medge när det gäller att börja en återgång till
enprocentsmålet, bygger regeringen sin biståndspolitik på en mer avlägsen
och mer okänd framtid. Det är på kort sikt bekvämt att skjuta sina löften
långt in i framtiden. På långt sikt är detta riskfyllt. Med regeringens
ökningstakt när det gäller biståndet skulle enprocentsmålet inte vara uppfyllt
förrän 2042. Vänsterpartiet arbetar för att man snarast skall genomföra en
planerad återgång till enprocentsmålet när det gäller det internationella
utvecklingssamarbetet.
Regeringens förslag betyder en oförändrad ambitionsnivå för både 1998
och 1999.
I dag är anslagsbehållningarna när det gäller det internationella utveck-
lingssamarbetet mycket höga. De uppgår till 7,6 miljarder. Till detta kan
finnas flera orsaker, såsom under senare år vid flera tillfällen förändrade
administrativa rutiner. Det "långa budgetåret" har sannolikt inneburit
ytterligare problem i den riktningen. Av Sida krävs en särskild fram-
förhållning då man har att göra med länder där politiska, sociala och ekono-
miska förhållanden snabbt kan förändras. Sida har att hantera relationer med
u-landsmyndigheter som har en annan administrativ kultur än svenska
myndigheter. Sannolikt har en del av detta varit en av förklaringarna till en
del av den kritik som RRV framfört mot SIDA när det gäller verkets
resultatredovisning. Trots dessa förklaringar måste reservationerna anses
vara osedvanligt höga.
Vänsterpartiet föreslår att man genomför en plan omfattande tre år för att
uppnå en-procentmålet med början 1998, i vilken man höjer biståndet till
0,8 % 1998, till 0,9 % för 1999 och till 1 % för år 2000. I sitt förslag till
budget föreslår Vänsterpartiet att man anslår ytterligare 1 miljard till det
internationella utvecklingssamarbetet utöver vad regeringen föreslagit - dvs.
12 499. Med utgångspunkt från dagens BNI-värde innebär 0,8 % detsamma
som 13,1 miljarder kronor. 0,9 % av 1999 års BNI innebär ett internationellt
bistånd omfattande ca 3,8 miljarder kronor mer än vad regeringen planerar
för samma år. År 2000 skulle 1 % av BNI innebära ett svenskt bistånd
uppgående till ca 5,5 miljarder kronor mer än vad regeringen beräknar för
detta år.
Att utifrån dagens neddragna biståndsramar under 1998 få till stånd nya
projekt som är genomarbetade projekt kan vara svårt. Därför anvisar
Vänsterpartiet i sitt budgetförslag "endast" 1 miljard. Men det måste stå klart
att ansträngningar kan och bör göras för att finna ytterligare biståndsprojekt
under verksamhetsåret 1998 för att nå upp till 0,8 % av BNI. För att under
1998 uppnå 0,8 % av BNI rekommenderar Vänsterpartiet att man utnyttjar de
höga reservationer som i dag finns när det gäller det internationella
utvecklingssamarbetet. För 1999 föreslår Vänsterpartiet att regeringen
planerar att anslå 0,9 % av BNI för att under år 2000 uppnå enprocentsmålet.
Utgiftsområde 8 Invandrare och
flyktingar
Kostnaderna för asylsökande minskar dramatiskt. Orsakerna
till utvecklingen är flera, där EU:s och numera också
Sveriges viseringspolitik spelar en central roll. De som trots
allt lyckas fly till Sverige möts här av
invandringsmyndigheternas ovilja att korrekt tillämpa
utlänningslagens regler om asyl och rätt till skydd. De
minskade kostnaderna för mottagande av asylsökande har
visserligen fått positiva effekter för budgetsaldot, men på
bekostnad av solidaritet och försvaret av de mänskliga
rättigheterna. Vänsterpartiet står fast vid vår bedömning att
besparingarna på detta område har varit och är så stora att de
går ut över en korrekt rättstillämpning. Vi avsätter därför 300
miljoner kronor att föras till anslag Mottagande av
asylsökande.
Ersättningarna till kommunerna för flyktingmottagande räcker enligt
Kommunförbundet inte en tillräckligt lång tidsperiod för att de som mottagits
skall ha uppnått självförsörjning. De kommer då att hänvisas till socialhjälp,
vilket bidrar till att öka rasismen i samhället. Likaså innebär Vänsterpartiets
krav på en korrekt tillämpning av utlänningslagens regler om asyl och rätt till
skydd ökade kostnader för kommunerna. Vänsterpartiet menar att staten
måste svara för dessa kostnader och avsätter därför 315 miljoner kronor för
detta ändamål. Vi anvisar också inom arbetsmarknadspolitiken 235 miljoner
till särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder för kommunplacerade
flyktingar som efter 2 år fortfarande befinner sig utanför arbetsmarknaden.
För 1998 föreslår Vänsterpartiet således att sammanlagt 615 miljoner
kronor utöver regeringens förslag fördelas på utgiftsområdet.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård
och social omsorg
För utgiftsområde 9 tillför Vänsterpartiet sammanlagt 1 160
miljoner kronor utöver regeringens förslag för budgetåret
1998. Medlen fördelas till tandvårdsförsäkringen, Psykädel,
hiv/aids, bilstöd, assistansersättning och Statens
institutionsstyrelse.
Tandvårdsförsäkringen
I propositionen föreslås en utgiftsram för 1988 om högst
1 400 miljoner kronor. Detta innebär att den tidigare
aviserade besparingen på 1 miljard kronor begränsas till 500
miljoner kronor samt att det nuvarande systemet för
vuxentandvård behålls under 1998. Detta innebär en taktisk
reträtt från regeringens sida vilket vi välkomnar. Den
besparing som ändå skall genomföras åstadkoms genom att
självrisken för patienterna höjs från 700 kronor till 1 300
kronor fr.o.m. den 1 oktober 1997.
Kritik mot nuvarande system
Stark kritik har riktats mot nuvarande system eftersom
konstruktionen gynnar de ekonomiskt starkare grupperna och
missgynnar dem som har svårt att få ekonomin att gå ihop.
En höjning av självrisken från 700 kronor till 1 300 kronor
kommer enbart att få den effekten att orättvisorna förstärks.
Redan i dag visar rapporter på att patienter i betydande
utsträckning skjuter upp eller ställer in sina tandläkarbesök,
avböjer angelägen vård eller väljer inte helt ändamålsenliga
åtgärder som utdragning av tänder som borde ha sparats. Att
höja tröskeln innebär att fler kommer att avstå från
tandläkarbesök.
Vänsterpartiet har hårt kritiserat nuvarande konstruktion och har
uppenbarligen stöd hos socialministern som i en artikel i DN-debatt utdömt
det system vi har i dag. I propositionen sägs också att fr.o.m. 1999 planerar
regeringen en mer omfattande omstrukturering av tandvårdsförsäkringen där
införandet av ett särskilt ekonomiskt stöd till vissa särskilda patientgrupper
skall utgöra en viktig del.
Bättre användning av tandvårdspengarna
Vi menar att man inte behöver vänta till 1999 för att
åstadkomma ett bättre och mer rättvist system. En utredning
under ledning av Karin Olsson har tagit fram ett förslag om
hur de mest utsatta grupperna skall skyddas och
Tjänstetandläkarföreningen har redovisat ett förslag hur man
kan komplettera utredningens förslag med ett fullgott skydd
för den vanliga bastandvården.
I korthet innebär förslaget att man jämställer medicinskt betingad tandvård
med vanlig läkarvård och därmed motsvarande taxor. Det skulle innebära att
det inte skulle behöva kosta mer än 125-180 kronor för ett tandläkarbesök
för de vanligaste tandvårdsbehoven som inflammationer, tandlossningar,
infektioner och vanlig tandvärk. Kostnaden för förslaget kan specificeras
enligt följande:
Tandvård som ett led i en
sjukdomsbehandling
300
Kompetenscentra
10
Tandvård för särskilt utsatta grupper
450
Tandhälsoundersökningar 20-25-åringar
60
Tandhälsoundersökningar 25-30-åringar
40
Behandling infektioner och
inflammationer i mun
350
Konserverande behandlingar
400
Summa:
1 610
miljone
r
Vi föreslår således att regeringens förslag till ram på 1 400
miljoner kronor höjs till 1 610 miljoner kronor och att
besparingen på tandvårdsförsäkringen således reduceras med
ytterligare 210 miljoner kronor och att en
tandvårdsförsäkring enligt ovanstående konstruktion utreds
och genomförs.
Psykädel
Under våren har den psykiatriska vården stått i fokus för
debatten. Kommunerna har inte skött sina åtaganden när det
gäller denna del av den s.k. ädelreformen. Socialstyrelsen har
rapporterat att många psykiskt sjuka inte får adekvat
mottagande och att det är stora brister i verksamheten.
Vänsterpartiet anser därför att ytterligare pengar måste
avsättas till habiliteringsinsatser som kan ge den enskilde
möjlighet att efter förmåga delta i samhällslivet. Problemet
är och har varit de alltmer krympande resurserna inom
vården. När olika verksamheter utsatts för besparingskrav
har inte psykiatrin varit något undantag.
Det är för psykiatripatienterna också viktigt att ett bra samarbete etableras
mellan bl.a. sjukvårdshuvudmännen i och med den genomförda psykädel-
reformen. Möjlighet till eget boende, bra sysselsättning och fritid är viktiga
förutsättningar för att ge den vårdbehövande möjlighet till bättre livskvalitet.
Det är också viktigt att patienterna garanteras tillgång till adekvat
psykoterapi
på liknande sätt och till samma kostnader som vid somatisk rehabilitering.
För att öka utrymmet för åtgärder på detta område och stimulera en ökad
samverkan föreslår Vänsterpartiet att ytterligare 100 miljoner tillförs denna
verksamhet. Detta utöver de bidrag som regeringen aviserat att ge till
kommunerna i propositionen.
Hiv och aids
Regeringen sparar 70 miljoner och hänvisar indirekt till de
pengar som mer och mer kan liknas vid asarnas galt
Särimner. Vänsterpartiet anser inte att aidsfaran är över. Det
är förödande om regeringens besparingsåtgärd ses som en
signal att den faran nu är över. Staten bör även under många
år framåt ha ett stort ansvar för aids- och hivsituationen i
landet. Regeringen utgår från att nu skall kommuner och
landsting sköta verksamheten och ta av de pengar som nu
många kommuner redan inmutat. Vi tror inte att det finns fog
för en sådan tillit. Vänsterpartiet befarar att det långsiktiga
arbete som hittills lyckats hålla hivspridningen nere nu är
allvarligt hotat. Vi avsätter därför 70 miljoner kronor utöver
regeringen för 1998.
Bilstödet
Om anslaget till bilstödet skriver regeringen i sin
proposition: "Under senare år har anslaget inte utnyttjats i sin
helhet." En förklaring till detta kan vara att stödet numera
inte är tillräckligt omfattande för att i och för sig
stödberättigade personer skall ha råd att köpa bil.
I stället för att göra en översyn av reglerna så att berättigade personer får
stöd sparar staten för 1997 130 miljoner kronor som delvis täcker under-
skottet i assistansersättningen samt föreslår en inbesparing på 130 miljoner
kronor för budgetåret 1998 och följande år.
Vi avvisar denna besparing och menar att det inte kan ligga i samhällets
intresse att ytterligare försvåra livssituationen för människor med funktions-
nedsättningar. Tvärtom, vi måste förenkla och göra det möjligt för så många
som möjligt att leva ett "vanligt" liv. Ett viktigt medel är då att göra
bilstödet
tillgängligt för alla som har behov av det. För rörelsehindrade är bilen först
och främst ett tekniskt hjälpmedel inte en statussymbol.
Vi menar att all utrustning som den funktionshindrade måste ha för att
framföra och använda bilen skall betraktas som anpassning oavsett var
utrustningen är monterad. Vidare anser vi det angeläget att ytterligare för-
bättra situationen för personer med omfattande funktionshinder, LSS och
LASS personkrets. Detta kan göras genom att t.ex. räkna in behov av större
bilmodell, typ s.k. van-modeller och den merkostnad ett sådant behov
medför i anpassningsbidraget i bilstödet. Behov av förändringar i bilstödets
anpassningsdel föreligger oavsett vad som sker i de två övriga delarna i
bilstödet.
Funktionshindrade med behov av bilen som tekniskt hjälpmedel måste
kompenseras för dessa merkostnader som läggs på bilisterna. Om inte det
görs kommer vi att få ett samhälle där de rörelsehindrade blir ytterligare
begränsade i sin redan begränsade rörlighet. Vi kan också se möjligheterna
att många rörelsehindrade tvingas välja allmänna färdmedel i form av
färdtjänst av privatekonomiska orsaker. Av samhällsekonomiska skäl och av
mänskliga skäl måste dessa frågor ses över på ett sätt som ger en
sammanhållen bild.
Vänsterpartiet har försökt att analysera hur kvinnor behandlas när det
gäller att få bidrag från detta anslag. Vi kan konstatera att år 1989 fick 1 200
fler män än kvinnor bilstöd och därefter har 100-200 fler män än kvinnor
fått detta stöd. Det hade dock varit intressant att få veta hur denna siffra
förhåller sig till totala mängden ansökningar, dvs. hur avslagen fördelas
könsmässigt. Denna uppgift har inte gått att få fram. Vänsterpartiet har
således för budgetåret 1998 inte gjort någon besparing på bilstödet, all den
stund det också var tänkt att vara en del av finansieringen av assistansen. Vi
avsätter för ändamålet 130 miljoner kronor utöver regeringens förslag för
1998.
Schablonisering av assistansersättningen
Vänsterpartiet är mot schabloniseringen av
assistansersättningen. Vi anser, som tidigare, att det är
behoven som skall styra. Det skall vara en individuell
ersättning som ersätter de faktiska kostnaderna.
Den schablon som regeringen satt är därtill för låg och därför diskrimi-
nerande. Kvinnor och män med omfattande funktionshinder har i allmänhet
kostsammare assistans. Det är bara undantagsvis som det, efter särskild
ansökan (behovsprövning) och om särskilda skäl föreligger, skall kunna
beviljas en högre ersättning. På så sätt tvingas de motivera kostnaderna för
att tillgodose behov som andra som inte har lika stora funktionshinder får
utan prövning. Vänsterpartiet anser att detta är diskriminerande eftersom det
inte tillförsäkrar svårt funktionshindrade en levnadsnivå som är jämförbar
med de som inte är funktionshindrade. Dessutom anser vi att kriterierna för
vad som berättigar till en högre ersättning är mycket vaga och kan leda till
godtycke i bedömningarna.
När det gäller den lågt satta schablonen vet vi redan nu att en del
kooperativ och enskilda privata alternativ kommer att tvingas upphöra med
sin verksamhet. Det kommer också att bli svårt att bilda kooperativ. För dem
är assistansersättningen den enda inkomstkällan. Det kan tvinga de
funktionshindrade kvinnorna och männen att vända sig till kommunen, som
skattevägen kan finansiera verksamheten. Diskussioner med försäkrings-
kassan kan också leda till att de funktionshindrade inte blir accepterade som
kunder i en fristående verksamhet. Det kan vara problem med att ta mot
kunder där kostnadstäckningen ifrågasätts.
Tidigare har riksdagen tagit bort assistansersättningen för den dagliga
verksamheten och skoltiden. Vi kan inte se att schablonen täcker in
kostnaden för de kvinnor och män som har sin assistans förlagd till helger
och kvällar. Den obekväma arbetstiden för assistenterna leder till högre
lönekostnader.
Vänsterpartiet håller med Intressegruppen för Assistansberättigade (Ifa)
när de föreslår ett bättre och tydligare regelverk. Ifa har föreslagit att varje
assistansberättigad upprättar en budget enligt en av RFV upprättad kontoplan
som utgörs av ersättningsbara kostnadsslag. Den enskilde redovisar sedan
sina faktiska kostnader och över- eller underskott regleras. Riktigheten i
redovisningen intygas av lämplig instans, exempelvis en auktoriserad revisor.
En sådan modell innebär för den enskilde en acceptabel kostnadskontroll
och ytterligare behovsprövningar behöver inte tillgripas. Det ger också en
högre legitimitet åt reformen när det motverkar misstankar om över-
kompenseringar. Det föreslagna systemet med schablon anser vi inte mot-
verkar fördyringar utan håller tvärtom öppet för kommuner att överkompen-
serat sig för kostnaderna i assistansverksamheten.
20-timmarsnivån
Vänsterpartiet motsätter sig en kommunalisering av
assistansverksamheten. Vi befarar att regeringen inte
övergivit tanken på att helt föra över ansvaret för
verksamheten till kommunerna och vi ser tecken på detta i
vårpropositionen.
Det föreslås nu att kommunerna, även för kvinnor och män med svåra
funktionshinder, skall ha det ekonomiska ansvaret för de första 20 timmarna.
Detta tillsammans med schabloniseringen av verksamheten kommer att
medföra utslagning av fristående alternativ som kooperativ och när enskilda
funktionshindrade vill påta sig arbetsgivarrollen. Vänsterpartiet motsätter sig
därför att kommunen får ansvaret för dessa 20 timmar.
Ge med ena handen och ta med den andra
När det gäller turerna kring assistansersättningen ser en del
manipulationer ut som rena illusionstricksen. Under
trumvirvlar har regeringen skrapat ihop och generöst givit
kommuner och landsting åtta miljarder för att upprätthålla
kärnverksamheter. En del tar man så tillbaka genom att
ålägga kommunerna det ekonomiska ansvaret för fler
assistanstimmar. Regeringen vill få kontroll över utgifterna
och föreslår därför att kommunerna skall ta en del av
kostnaderna. Detta säger indirekt att regeringen inte vill ta
sitt ansvar utan lastar över de obehagliga besluten på
kommunerna samtidigt som regeringen i propositionen säger
att kommunernas administration är den minst effektiva.
Vänsterpartiet avslår även regeringens besparing på 300 miljoner kronor
på rehabiliteringsinsatser och minskade anslag till hjälpmedel. Även detta en
besparing som minskar värdet på regeringens miljardsatsning på kommuner-
na. För alla med funktionshinder är det nödvändigt att regelbundet kunna få
del av rehabiliteringsinsatser som gör att de kan undvika mer långvarig vård.
När stat och kommun satsar på rehabilitering är det således en investering
som på rätt kort sikt ger stora besparingar. På samma sätt är det med en god
tillgång på adekvata hjälpmedel. De underlättar och hjälper funktionshindra-
de till ett bättre liv.
Lagen om assistansersättning och lagen om personlig assistans är båda
rättighetslagstiftningar. Vänsterpartiet anser att det är en orimlighet att
rättig-
hetslagstiftningar skall inordnas under de s.k. taken för offentliga utgifter
utan menar att t.ex. LASS och LSS skall undantas.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet
vid sjukdom och handikapp
Vänsterpartiet föreslår att ytterligare 300 miljoner kronor
utöver regeringens förslag tillförs utgiftsområdet för
budgetåret 1998. Pengarna fördelas på rehabilitering och
administration.
Rehabilitering
De senaste åren har besparingar gjorts på rehabilitering. I år
görs besparing på stimulansmedel som Socialstyrelsen ger
till projekt för habilitering och rehabilitering av
funktionshindrade. Tidigare har man sparat på den
yrkesinriktade rehabiliteringen. Vänsterpartiet föreslår att
riksdagen för budgetåret 1998 anslår 200 miljoner kronor för
att ge försäkringskassorna möjlighet att öka satsningen på
rehabiliteringsverksamheten.
Administrationen
Försäkringskassorna har från budgeten 1995/96 till år 1998
fått ett sparbeting på 11 %. Försäkringskassorna som
förmedlar en stor och viktig del av vår välfärd har därmed
fått vidkännas kraftiga besparingar. Samtidigt har en lång rad
regeländringar trätt i kraft. Dessutom har tiden mellan det att
beslut fattas i riksdagen fram till ikraftträdandet varit alldeles
för kort. Kassorna har inte getts tillräckligt utrymme för
inlärning av nya arbetsuppgifter och för utbildning. I takt
med att alltfler människor fått sämre privatekonomi ökar
också oron för hur de sociala trygghetssystemen fungerar.
Det har inneburit tätare kontakter från medborgarnas sida.
Kravet att kunna ge korrekt information, korrekt bemötande
och korrekt ersättning är i den här situationen hårt på
försäkringskassorna. JO har i samband med att antalet
anmälningar ökat, uttalat att den enskildes rättssäkerhet nu
har försämrats. För att underlätta försäkringskassornas arbete
föreslår vi riksdagen att i budgeten för år 1998 anslå
ytterligare 100 miljoner kronor.
Sjukförsäkringen
Vänsterpartiet föreslår en höjning av ersättningsnivån i
sjukförsäkringen till 85 %. Höjningen skall träda i kraft 1
januari 1999.
Allmänna egenavgifter
Vi anser att de allmänna egenavgifterna till sin konstruktion
är fördelningspolitiskt orättvisa. Eftersom dom är utformade
på det sättet att inga avgifter tas ut över 7,5 basbelopp
innebär det en ren skattelättnad i högre inkomstlägen.
Vänsterpartiet föreslår därför att egenavgifter tas ut även
över 7,5 basbelopp. Vi anser också, i likhet med sjuk- och
arbetsskadekommitténs förslag, att förmånstaket bör höjas
till 10 basbelopp. Vi är också kritiska till att egenavgifterna
är avdragsgilla. Det har också bidragit till den felaktiga
fördelningsprofilen. Det innebär också att kommuner och
landsting går miste om skatteintäkter. På sikt anser vi att
uttaget av de allmänna egenavgifterna bör minska. Detta bör
ske genom växling till arbetsgivaravgifter eller genom
finansiering på annat sätt. Vänsterpartiet har för avsikt att
återkomma i frågan i och med att den s.k.
Genomförandegruppen gjort klart sitt arbete.
Sjuklöneperioden
Vänsterpartiet föreslår att företag med upp till tio anställda
befrias helt från regeln att betala sjuklön. Vidare föreslår vi
att 14 dagars sjuklöneperiod återinförs för övriga företag. Vi
anser att detta är en av de viktigaste åtgärderna för att öka
viljan hos företag att göra nyanställningar och för att
förhindra s.k. utestängningseffekter på arbetsmarknaden.
Reducering av arbetsgivaravgifter och
egenavgifter
Vänsterpartiet föreslår att den av regeringen föreslagna
nedsättningen av arbetsgivaravgifterna bör begränsas till
företag med högst tio anställda. Vi föreslår också ett
"grundavdrag" på 50 000 kronor vid beräkning av
egenavgifter i avsikt att reducera egenavgiftsuttaget för
enskilda näringsidkare och handelsbolag.
Vinstandelsstiftelser
Beträffande uttag av socialavgifter för vissa
vinstandelsstiftelser tycker Vänsterpartiet att en
avgiftsbefrielse bör övervägas.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet
vid ålderdom
I tilläggsbudgeten för 1997 har regeringen inte anvisat några
medel för att förbättra låginkomstpensionärernas - de flesta
kvinnor - situation. Trots entydiga rapporter om att
situationen för låginkomstpensionärerna, eller
fattigpensionärerna som de rättare borde kallas, har
försämrats och trots våldsamma protester från gruppen av
änkor föreslår inte regeringen förändrade ramar för vare sig
budgetåren 1998, 1999 eller 2000.
Vad gäller behovsprövningen av änkepensionerna vill vi dessutom fram-
föra att det tycks råda någon underlig samsyn mellan Socialdemokraterna
och Centern att denna grupp är en över lag välbeställd grupp. De änkor som
varje torsdag demonstrerar utanför ledamotshuset skall inte förväxlas med
operettens glada änka eller champagnen Gula Änkan. Detta är tvärtom en
grupp som orsakats stora ekonomiska bekymmer genom överenskommelsen
mellan Centern och regeringen.
Vänsterpartiet står fast vid de åsikter som vi förde fram i vår budgetmotion
hösten 1996, nämligen att nivån på bostadstillägget för pensionärer skall vara
85 %, att fritidshus inte skall ligga till grund för beräkning av bostads-
tillägget för pensionärer, att efterlevandepensionen skall vara tolv månader
och att det inte skall göras någon behovsprövning av änkepensionerna.
I vår budgetmotion 1996 hade vi också avsatt medel för äldre invandrares
pension. Detta förväntas få sin lösning inom ramen för den nya social-
tjänstlagen.
Levnadsnivåundersökning för pensionärer
Vänsterpartiet har i riksdagen fått gehör för en
levnadsnivåundersökning för pensionärer. I den
undersökningen skulle alla de beslut som berör pensionärer
tas med, t.ex. kostnader för medicin och läkarvård,
hemtjänsttaxor, urholkning av basbelopp samt förändringar i
bostadstillägget för pensionärer. Hittills har regeringen inte
genomfört en sådan samlad undersökning, vilket innebär att
det inte finns någon helhetsbedömning av pensionärernas
villkor. Regeringen har inte fullföljt riksdagens uppdrag. Vi
upprepar därför återigen vikten av att en sådan undersökning
blir gjord. Detta bör riksdagen återigen ge regeringen till
känna. Att regeringen avsätter 8 miljarder kronor till
kommunerna är ingen garanti för att de äldres situation
förbättras i den grad som är nödvändig för de pensionärer
som har det sämst ställt. Tvärtom har enligt
Kommunförbundet många kommuner inte för avsikt att vare
sig behålla nödvändig personal eller anställa fler inom
äldreomsorgen.
Fördelningspolitiska konsekvensanalyser
Riksdagen har vid upprepade tillfällen givit regeringen till
känna att alla förslag på socialförsäkringsområdet skall
föregås av fördelningspolitiska konsekvensanalyser som
skall anges i förslaget. Regeringen föreslår inte några
förbättringar - och inte heller ytterligare försämringar - för
utgiftsområdet, varför några ytterligare konsekvensanalyser
än de protester som förekommit från
pensionärsorganisationerna och änkornas organisation
behövs. Det har ju visat sig att alla partier som deltog i
överenskommelsen mellan Centern och regeringen inte var
riktigt medvetna om konsekvenserna av t.ex.
behovsprövningen av änkepensionen. Regeringen bör dock
återkomma i budgetpropositionen med fördelningspolitiska
konsekvensanalyser, vilket riksdagen återigen bör ge
regeringen till känna.
När det gäller detta utgiftsområde anser Vänsterpartiet att det är olämpligt
att sätta ett tak för utgifterna eftersom det är en försäkring och som måste
finansieras med hänsyn till hur stor nyttjandegraden är.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet
för familjer och barn
Regeringen konstaterar att utgifterna inom utgiftsområdet
minskar med drygt 2 miljarder kronor "p.g.a. den
demografiska utvecklingen". Det svenska födelsetalet är nere
i de lägsta siffrorna på många år. Detta gör att utgifterna
minskar och budgeten stärks. En av anledningarna till det
tidigare höga födelsetalet i Sverige har varit den generella
välfärden som gjort det möjligt för kvinnor i Sverige att
kombinera förvärvsarbete med skötsel av små barn. Att det
nu föds allt färre barn beror till stor del på
massarbetslösheten och en alltmera urgröpt välfärd.
Tillsammans skapar detta en otrygghet som leder till
sjunkande nativitet. Det är förvånande att regeringen endast
noterar budgeteffekterna utan att föra en diskussion om de
bakomliggande orsakerna. Vänsterpartiet ser med stor oro på
de sjunkande födelsetalen och menar att de visar att det
behövs en ny politik som sätter jobb och trygghet före EMU-
krav.
Vänsterpartiet ser positivt på att regeringen lägger förslag om att höja
ersättningen i föräldraförsäkringen till 80 % den 1 januari 1998. Vi anser
dock att denna förstärkning av föräldraförsäkringen bör fortsätta under de
följande åren, så att försäkringen återställs till den nivå den en gång hade.
För 1998 föreslår Vänsterpartiet att pappamånaden införs och lägger 200
miljoner kronor utöver regeringens förslag. Föräldraförsäkringen bör höjas
till 85 % 1999 med målet 90 %. Även reglerna vad gäller kontaktdagarna bör
återställas. Vänsterpartiet har dock inte slutligt tagit ställning till i vilken
takt
dessa förbättringar skall ske utan återkommer till frågan i samband med
budgetpropositionen.
Tillgången till barnomsorg till rimliga priser och med gott pedagogiskt
innehåll måste förstärkas. För att underlätta för båda föräldrarna att ta sitt
ansvar för hem och barn måste den dagliga förvärvsarbetstiden förkortas till
6 timmar. Att regeringen avsätter 8 miljarder kronor till kommunerna är
ingen garanti för att tillgången och kvaliteten på barnomsorgen förbättras.
Tvärtom har enligt Kommunförbundet många kommuner inte för avsikt att
vare sig behålla nödvändig personal eller anställa fler inom barnomsorgen.
Den nya budgetlagen innebär att om ramen för utgiftsområdet överskrids,
skall överskridandet finansieras inom området. Om utgifterna är lägre än
ramen återgår dock pengarna till statsbudgeten. Om det fanns någon logik i
budgetlagen borde de medel som understiger ramarna, på samma sätt som
vid överskridande, kunna användas inom utgiftsområdet. Hade så varit fallet
hade inom UO 12 t.ex. de 2 miljarder regeringen "sparar" in på minskat
barnafödande, kunnat användas till att bygga upp den generella välfärds-
politiken och därmed underlätta för kvinnor och män att kombinera förvärvs-
arbete med skötsel av små barn.
Utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet
vid arbetslöshet
Vänsterpartiet har i anslutning till regeringens proposition
om en allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring
föreslagit att grundbelopp och tak i dagpenningbeloppen
justeras upp i förhållande till regeringens förslag för 1998.
Likaså att det införs en löneföljsamhetsregel för
ersättningsnivåerna. Dessutom föreslår Vänsterpartiet att
dagens begränsningsregel för deltidsarbetslösa avskaffas i
den nya lagstiftningen. Sammantaget beräknas en
uppjustering av anslaget behöva göras med 600 miljoner
kronor på grund av dessa förändringar. För 1999 innebär
bl.a. Vänsterpartiets förslag om en ersättningsnivå på 85 %
en ytterligare nivåhöjning.
Vänsterpartiet beräknar att stimulansbidraget för OTA blir väsentligt lägre
än de 119 miljoner kronor som regeringen anger för 1998 eftersom denna
åtgärd successivt skall avvecklas i enlighet med förslaget under tilläggs-
budgeten. Som påtalats tidigare är det svårt att med någon precision ange
anslagsbehovet för detta utgiftsområde. Belastningen torde med Vänster-
partiets ambitiösa sysselsättningspolitik bli väsentligt lägre än vad regeringen
förutsätter för sin del. Vi följer dock regeringens nettoberäkningar och
ersätter de besparingar som vi inte kan acceptera inom UO 14 med upp-
justeringar av ramen.
Regeringen aviserar ytterligare åtgärder i budgetpropositionen i form av
generationskontrakt och ungdomsåtgärder inspirerade av det danska syste-
met. Utan att ta ställning i sak noterar vi att det handlar om att ytterligare
minska arbetsutbudet för äldre och att införa hårdare begränsningar för unga.
Det handlar inte om att med en kraftfull politik expandera sysselsättnings-
volymen eller att kvalitetssäkra arbetsmarknadspolitiken. Åtgärder som
garanterar ungdomar arbete eller utbildning är nödvändiga. Med goda
alternativ kan också krav ställas på att arbetslösa bryter passivt bidrags-
beroende. Åtgärder som diskriminerar unga eller som anvisar lågbetalda
aktiviteter som inte är meningsfulla utifrån det reguljära arbetslivets krav -
under avstängningshot med avseende på försörjningssystem - kan inte
accepteras.
Som angivits i samband med tilläggsbudgeten föreslår Vänsterpartiet att
högst 2000 miljoner kronor får överföras till UO 14 1998 för att utnyttjas
som aktivitetsstöd i samband med otraditionella lokala projekt. Sammanlagt
beräknas ramen därmed till 1400 miljoner kronor mindre än vad regeringen
anvisat.
Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och
arbetsliv
Regeringen har uppenbarligen insett att
arbetsmarknadspolitiken har fått en allt sämre kvalitet och
gör vissa insatser för att höja nivån, t.ex. genom att justera
upp utrymmet för yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning
vilket är något som Vänsterpartiet krävt. Skall politiken bli
effektiv och kompetensinriktad måste dock ytterligare
resurser sättas in. I synnerhet gäller det om det lokala
inflytandet skall få något verkligt innehåll.
Vänsterpartiets förslag innebär som framförts i samband med tilläggsbud-
geten 1997 att högst 2000 miljoner kronor överförs från UO 13 i syfte att
skapa en utvidgad försöksverksamhet med lokala sysselsättningsprojekt.
Förutom dessa medel till aktivitetsstöd beräknar vi ett extra utrymme på 600
miljoner kronor för otraditionella insatser för att kunna möta det lokala
intresset från arbetsfömedlingsnämnderna. Det är viktigt att förstärka
insatserna för utomnordiska invandrare och ungdomar t.ex. inom projekt
inom ramen för de kommunala agenda-21-programmen.
För att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden och ge ett riktat stöd
till kvinnor som drabbats av strukturomvandlingen på arbetsmarknaden har
Vänsterpartiet avsatt en halv miljard kronor.
Vi menar att de funktionshindrade har drabbats hårt av de senaste årens
neddragningar av lönebidrag och inom Samhall. Det finns all anledning att
Samhall får lönekompensation för de arbetshandikappade och viss höjning
av merkostnadsersättningen i enlighet med den begäran som regeringen fått.
Vänsterpartiet har beräknat 330 miljoner i utrymme för att åstadkomma mer
än två tusen arbetstillfällen för arbetshandikappade. Den egentliga kostnaden
för samhällsekonomin är mycket liten. Enligt LOSAM-utredningen var
Samhall för t.ex. 1995 statsfinansiellt neutralt.
Av samma skäl har vi beräknat en kraftig uppjustering av lönebidrags-
volymen med en halv miljard kronor.
Vänsterpartiet menar att de nuvarande bidragsnivåerna för utbildnings-
vikariat och begränsningsreglerna för rekryteringsstöden är kontraproduktiva.
Vi har beräknat ett utrymme för dessa och vissa andra kvalitetshöjningar
inom arbetsmarknadspolitiken på sammanlagt knappt en halv miljard kronor.
För kommunplacerade flyktingar som efter två år fortfarande befinner sig
utanför arbetsmarknaden öronmärker vi 250 miljoner kronor i särskilda
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Bland berörda prioriteras arbetssökande
från invandrargrupper med särskilt hög arbetslöshet. Invandrarkvinnors
situation skall särskilt beaktas.
Vi har även beräknat kostnaden för den uteblivna besparingen på utbild-
ningsbidragen för personer som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och
som följer av Vänsterpartiets förstärkningar inom a-kassesystemet. Detta
innebär en riktad satsning mot grupper med svag förankring på
arbetsmarknaden på drygt 1 300 miljoner kronor, vilket vi betraktar som en
viktig fördelningspolitisk åtgärd.
Sammanfattningsvis justeras ramen upp med 3 983 miljoner kronor i
förhållande till regeringens förslag - förutom de från UO 13 överförda
medlen (dvs. sammanlagt 5 983 miljoner kronor). Resultatet blir mer kom-
petensutveckling och effektivare åtgärder med högre kvalitet samtidigt som
de flexibla resurserna för det lokala arbetet i kommunerna ökar. En riktad
arbetsmarknadspolitisk kvinnosatsning och betydande resurstillskott för
prioriterade grupper som utomnordiska invandrare och arbetshandikappade
ges utrymme inom den ram vi anvisar.
Utgiftsområde 15 Studiestöd
Efterfrågan på utbildning är nära sammanbunden med de
ekonomiska möjligheter som erbjuds de studerande under
utbildningstiden. Det är en stor brist att det aviserade
förslaget om ett nytt studiestödssystem inte på ett bättre sätt
har samordnats med den kraftiga utbyggnaden av antalet
utbildningsplatser. Om inte möjligheterna att finansiera
studierna för de studerande förbättras riskerar den stora
satsningen att bli ett misslyckande.
Enligt vår mening är det också ett problem att det särskilda utbildnings-
bidraget upphör efter enbart två terminers studier. Studieovana vuxna med
kort utbildning behöver i regel mer tid för att uppnå den avsedda gymnasie-
kompetensen i kärnämnena. Eftersom ersättningen efter ett år minskar
drastiskt så är risken stor att "kunskapslyftet" för många framstår som ett ur
ekonomisk synpunkt orealistiskt alternativ och att många avbryter studierna
efter första året. Regeringen bör därför i samband med kommande bud-
getproposition pröva frågan om att särskilt utbildningsbidrag skall kunna
utgå under hela studietiden.
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag om slopandet av timersättning
vid svenskundervisning för invandrare som lämnas till den som förlorar
annan inkomst. För vissa invandrare skulle detta innebära en kraftigt
reducerad inkomst. Vi tillför därför anslaget 85 miljoner kronor för 1998.
Vänsterpartiet har två besparingar på området studiestöd för 1998. Vi vill
ta bort det särskilda svux som finns för vissa lärare och basårsstipendierna på
komvux. Besparingen ger 90 miljoner. Sammanlagt innebär detta att
Vänsterpartiet föreslår 5 miljoner kronor mindre än regeringen för budgetåret
1998.
Utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning
Vänsterpartiet välkomnar regeringens satsning på fler platser
inom kunskapslyftet som innebär att det nu faktiskt också
sker en reell ökning av platserna. Hela 70 % av den tidigare
beslutade storsatsningen fanns redan i systemet.
Kvalificerad yrkesutbildning är en försöksverksamhet som ännu inte
utvärderats och där huvudmannaskap och placering i förhållande till andra
utbildningar är oklar. Regeringen anför som argument för att kraftigt öka
platserna att intresset varit stort. Vänsterpartiet är tveksamt till kon-
struktionen av den här yrkesutbildningen och hade hellre sett satsningar inom
nuvarande system.
Vid den senaste antagningen till högskolan var det över 40 000 behöriga
sökande som inte kom in på någon utbildning. Ur den synvinkeln är
utbyggnaden av den högre utbildningen mycket positiv. Vad man kan vara
kritisk emot är bristen på långsiktighet och förutsägbarhet. Detta medför
stora problem för högskolornas planering. I budgetpropositionen angavs att
inga nya platser skulle tillkomma 1998. Nu ser situationen helt annorlunda
ut. Man måste fråga sig vad poängen är med det treåriga budgetsystemet om
det inte skall underlätta planeringen. Vänsterpartiet har tidigare varnat för
att
tillgången på kompetenta lärare kan bli ett stort problem. Det gläder oss att
regeringen nu avsätter 236 miljoner kronor för 1998 för att garantera
kvaliteten i grundutbildningen. Att satsa på forskarutbildningen bedömer vi
som en riktig prioritering. Utbyggnaden kommer även att få effekter på litet
längre sikt. Studentgruppen kommer att bli mer blandad än tidigare. Detta
kommer att ställa ökade krav på lärarnas pedagogiska förmåga. En väsentlig
kvalitetshöjning anser vi kan nås genom att studenter får mer inflytande över
sin utbildning. Regeringen har lagt förslag om styrelser med elevmajoritet på
gymnasienivå. Nu är det dags också för högskolan att släppa in de som
studerar i beslutsfattandet på alla nivåer.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier,
trossamfund och fritid
Vänsterpartiet anser att ramen för anslaget bör ökas. Anslag
till folkbildning utgör cirka en tredjedel av utgiftsområdet.
Vi anser att det är angeläget att folkhögskolor och
studieförbund får ekonomiska förutsättningar för att ta aktiv
del i kunskapslyftet.
Vi kommer att noggrant följa utvecklingen för länsteatrar, folkbibliotek
och kulturskolor. Det är områden som till följd av satsningar på kommuner
och landsting förhoppningsvis kommer att få bättre villkor. Villkoren för
kulturtidskrifter är också en angelägen fråga för oss liksom det nya världs-
museet i Göteborg som vi måste satsa stort på i startskedet. Vänsterpartiet
vill också att ett kvinnomuseum med nationellt ansvar skall inrättas. Vi anser
att det är angeläget att se över vilka effekter principer för förvaltning och
hyressättning av fastigheter ger på kulturområdet. Vi avsätter sammanlagt
200 miljoner kronor utöver regeringens förslag för 1998.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering,
bostadsförsörjning och byggande
Regeringen anvisar en höjning med 175 miljoner kronor till
bostadsbidragen och 5,4 miljarder kronor sammanlagt till ett
program för ekologiskt hållbar utveckling i våra kommuner.
Anslagshöjningen till bostadsbidragen är otillräcklig och
Vänsterpartiet föreslår därför ytterligare 675 miljoner kronor
till detta. Det är en nödvändig utgiftsökning för att något
komma till rätta med problemen som de förändrade
bidragsreglerna medfört. Vänsterpartiet kommer i
höstbudgeten att närmare beskriva hur dessa medel skall
användas. Enligt Socialdepartementets beräkningar medför
ett oförändrat ramanslag för bostadsbidragen en urholkning
av värdet på bidragen med ytterligare 1 miljard kronor.
Det kommunala programmet för ekologiskt hållbar utveckling är bra och
en fortsättning på det program, som Vänsterpartiet initierade tillsammans
med regeringen hösten 1994. Det är dock viktigt att man noga analyserar hur
medlen används så att de får en regional spridning, som syftar till en rättvis
regionalpolitik. Vänsterpartiet anser att en del av dessa medel bör användas
för bidrag till solvärmeanläggningar. Ansökningsmöjligheterna för bidrag till
solvärmeanläggningar upphörde 31 december 1996. Det var ett olyckligt
beslut, eftersom tekniken fortfarande är under utveckling, bidrar till
minskade koldioxidutsläpp och som, med komplement av ackumulator-
tankar, bidrar till att sänka effektbehovet under perioder av hög belastning på
elnätet. Vänsterpartiet avsätter 50 miljoner kronor årligen under budget-
perioden för detta ändamål. Bidragsgivning för att lösa problemen med sjuka
hus och bekämpningen av fukt- och mögel har avbrutits utan att problemen
på något sätt är lösta. Ansökningar för 800 miljoner kronor fanns hos
Boverket utöver den ram på 1 miljard kronor som avsattes för ändamålet.
Den allergisaneringen bör fortsätta, för att långsiktigt komma till rätta med
problemen. Vi vet att de skapar allergier hos framför allt våra barn, vilket
medför onödigt mänskligt lidande och stora sjukvårdskostnader. Bidrags-
givningen bör vara permanent och långsiktig, därför avsätter Vänsterpartiet
200 miljoner kronor årligen under budgetperioden för detta ändamål.
Riksdagen har utan tidsutdräkt uppmanat regeringen att återkomma i
frågan om tillgängligheten för funktionshindrade. I juni 1996 lämnade
Boverket sitt utredningsuppdrag till regeringen i frågan som underlag för ett
regeringsbeslut. Trots detta har regeringen inte återkommit i frågan och gör
det inte heller i vårbudgeten. Vänsterpartiet avsätter 50 miljoner kronor som
ett stimulansbidrag för att kommunerna skall sätta i gång med de
tillgänglighetsskapande åtgärderna för att underlätta för funktionshindrade
män och kvinnor. Naturligtvis måste regeringen återkomma i frågan och
införa den i lagrådsremissen föreslagna lagstiftning, som sedermera drogs
tillbaka.
När det gäller bostadspolitiken generellt hänvisar regeringen till en
kommande proposition utifrån den bostadspolitiska utredningens förslag och
de remissvar som inkommit. Detta är naturligtvis omöjligt att ta ställning till
i nuläget, eftersom inga förslag läggs fram. Det finns inte heller någon
finansiering av kommande förslag. Bostadspolitiken har mer eller mindre
havererat och prognoserna för såväl nyproduktion som ombyggnation är
ytterst osäkra. Detta riskerar att äventyra den kompetens och det kunnande
som finns i byggsektorn och bidrar starkt till den höga arbetslösheten,
eftersom både byggande och dess kringeffekter har stor påverkan på
sysselsättningen.
För utgiftsområdet avsätter Vänsterpartiet således sammanlagt 975
miljoner kronor utöver regeringens förslag för 1998.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning
och utveckling
Regeringen noterar att de regionala obalanserna ökar men
förhåller sig ändå passiv. De regionala klyftorna gäller t.ex.
befolkningsutveckling, arbetslöshet och utbildningsnivåer.
Stora skillnader finns mellan olika regioner när det gäller
näringslivsstruktur och resurser för kompetens- och
teknikutveckling. Det regionala perspektivet måste
förstärkas. Den regionala tillväxten är avgörande för att
främja sysselsättning och en nödvändig kompetens- och
miljöomställning i näringslivet. Det finns ett stort behov av
att stimulera nyföretagandet och kvinnors deltagande i
näringslivet liksom av den kooperativa utvecklingen.
Vänsterpartiet kan inte acceptera att 90 miljoner kronor sparas på anslaget
för sysselsättningsbidrag under 1998. Besparingen tycks vara en eftergift till
EU-byråkratins krav. Vi menar att det drabbar sysselsättningen i regional-
politiska stödområden.
Vänsterpartiet vill också ge en kraftig impuls till det regionala utveck-
lingsarbetet för ökad tillväxt och sysselsättning som planerats inom ramen
för det s.k. landshövdinguppdraget. Den regionala och lokala förankringen är
avgörande för att åstadkomma en nödvändig omställning av näringslivet.
Projekt som stimulerar samverkan mellan myndigheter och näringsliv är av
särskild betydelse. Ekologisk hållbarhet, hög kvalitet och en hög kunskaps-
och tekniknivå är utslagsgivande kriterier för en god konkurrenskraft.
Ytterligare 400 miljoner kronor bör fördelas till landshövdinguppdraget i
enlighet med regionalpolitiska prioriteringar. Teknikspridning och stöd till
upprättandet av nätverk mellan mindre företag är av särskild vikt. Program
som särskilt vänder sig till kvinnors näringsverksamhet och kooperativt
nyföretagande bör också uppmärksammas. Projekt som stärker förädlings-
graden i regionen och knyter det lokala näringslivet till kompetens-
utvecklingen vid de regionala högskolorna är av stor betydelse. Initiativ som
syftar till att stödja invandrares näringsverksamhet och bryta en utveckling
mot etnisk segregation bör också betraktas som prioriterade.
En fortsatt finansiering av ett nationellt resurscentrum med 10 miljoner
kronor ingår i Vänsterpartiets regionalpolitiska ram som justeras upp med
500 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag för 1998.
Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och
naturvård
Vänsterpartiet föreslår en sammanlagd utökad ram på
utgiftsområde 20 med 410 miljoner kronor för 1998. Ramen
fördelar sig på kalkning, marksanering, inköp av skogsmark
och en utökad ram till Naturvårdsverket.
Kalkning
En enig skogs- och markexpertis anser att kalkningen av
sjöar och vattendrag måste upprätthållas om inte tusentals
sjöar och markområden skall få ännu allvarligare
försurningsskador. Man är också tämligen enig om att nivån
bör ligga runt ca 200 miljoner kronor per år. Vänsterpartiet
föreslår därför att ramen utökas med 70 miljoner kronor för
bibehållna kalkningsinsatser.
Marksanering
Naturvårdsverket har när det gäller miljöskadade områden
identifierat 2 000 förorenade platser där sanering borde
göras. Vänsterpartiet föreslår därför att ramen för sanering
utökas med 190 miljoner kronor.
Inköp av skogsmark
När det gäller skyddet av värdefull skogsmark har Sverige
fått dåligt rykte. Framför allt saknas skydd av produktiv skog
i Götaland och Svealand samt i Norrlands kustland. Även
skyddet av lövskogar är underdimensionerat, något som
uppmärksammas alltmer. Vänsterpartiet föreslår därför att
anslaget för inköp av värdefull skog ökas med 100 miljoner
kronor per år och förutsätter att regeringen återkommer med
bra förslag kring hur denna fråga skall lösas.
Naturvårdsverket
Vänsterpartiet vill ge Naturvårdsverket en större ekonomisk
ram. Naturvårdsverket kommer att ha en central roll i
omställningen till ett hållbart samhälle. Det handlar dels om
att ta fram nyckeltal och mätbara mål för hur omställningen
skall genomföras, dels handlar det om att svara för utbildning
och rådgivning till övriga samhällssektorer. Dessutom skall
verket svara för uppföljning och utvärdering av vad som
sker. Denna utökade roll kan inte klaras utan ytterligare
resurstillskott. Vänsterpartiet föreslår därför att ramen utökas
med 50 miljoner kronor.
Utgiftsområde 22. Kommunikationer
Enligt regeringens förslag minskas anslaget med 1 311
miljoner kronor år 1998 jämfört med år 1997. Vad denna
minskning avser preciseras inte, men vi utgår från att den i
huvudsak gäller nybyggnation och drift och underhåll av
vägar. Vår bedömning är att man på detta område kan dra
ned ytterligare, och vi föreslår att anslaget för utgiftsområdet
minskas med sammanlagt 2 000 miljoner kronor, dvs. med
700 miljoner kronor utöver regeringens förslag för 1998.
Inom utgiftsområdet vill vi bereda rum för bland annat sänkning av ban-
avgifterna, upphandling av olönsam trafik, biljettstöd för SJ:s persontrafik,
ökade kollektiva satsningar, m.m. Detta finansierar vi i huvudsak med
neddragning av anslaget A 3, Drift och underhåll av vägar. Vänsterpartiet ser
också gärna att regeringen tills budgeten i höst ser över frågan om en
eventuell förändring eller sammanslagning av anslagsposterna E 1, E 2 och
E 4 för att samordna resurser och effektivisera forskning i kommunikations-
sektorn.
Botniabanan
Den 1 oktober 1997 skall förhandlingsmannen redovisa
finansiering av projektet som i allt väsentligt är ett statligt
ansvar (förutom stationsbyggnader och liknande, budgeterat
till ca 600 miljoner som regionen ansvarar för). Det är av stor
vikt att Botniabanan byggs snarast. Vi föreslår återigen att
regeringen skall driva frågan inom EU att Botniabanan skall
tas upp som ett TEN-projekt. Vad vi förstått har så hittills
inte skett vilket är beklagligt. Den svenska regeringen bör
söka kontakt med Finlands regering för att samordna detta
krav gentemot EU.
Inlandsbanan
Statskontoret föreslår (remisstiden går ut 30/4) att staten
stöder Inlandsbanan med 43 miljoner årligen på de mest
trafikerade delarna.
Vänsterpartiet ser en fara i resonemanget att endast de mest trafikerade
bitarna skall stödjas. Sträckan mellan Arvidsjaur och Gällivare kan inte
trafikeras av godståg i dag utan skulle behöva rustas upp. Det är inte bara en
fråga om persontrafik och rörlighet i området utan berör till stor del
näringslivets möjligheter att etablera sig, utvecklas och leva vidare.
Vänsterpartiet uppmanar regeringen att titta närmare på frågan för att hitta en
lösning som rör hela banan.
Schengensamarbetet
I propositionen förbereder regeringen för förändringar p.g.a.
Schengensamarbetet. Man skriver dock att det inte finns
några förutsättningar för att göra bra bedömningar av
utgiftsnivåer och presenterar därför inga siffror. Regeringen
nämner att förändringar p.g.a. av Schengensamarbetet skall
finansieras under varje utgiftsområde. För
kommunikationerna gäller utgifter främst för flygplatser, och
Luftfartsverket har gjort en bedömning av investeringar på
592 miljoner 1997-99. Vänsterpartiet tycker att det är
beklagligt att regeringen på det här sättet går händelserna i
förväg. Vi ser oss tvingade att påminna regeringen om att
något beslut vad gäller svenskt deltagande i Schengen inte
tagits i riksdagen.
Storstadssatsningarna fr.o.m. 1999
Vad gäller detta så avvaktar vi regeringens preciseringar i
kommande proposition.
Utgiftsområde 23 Jord- och
skogsbruk, fiske med anslutande
näringar
Vänsterpartiet föreslår följande förändringar av ramarna i
förhållande till regeringen.
Den av regeringen föreslagna utökningen av miljöprogrammet för jord-
bruket på 700 miljoner kronor flyttas fram till år 2000. Neddragningarna på
regionala stöd och avbytarverksamhet avslås. Vidare föreslås utökad ram
med 20 miljoner kronor för fiskevård samt 20 miljoner kronor för radon-
sanering. Sammantaget innebär detta en besparing på 247 miljoner kronor
för 1998.
Miljöprogrammet
Det nuvarande miljöprogrammet för jordbruk är både
komplext och komplicerat. Det består av tio olika typer av
stöd med olika regelverk. Ett elfte stöd - vallstöd - har
införts från och med 1997. Hittills har 2 100 miljoner kronor
av den totala ramen på 2 800 miljoner kronor utnyttjats. Av
den utvärdering av miljöstöden som nyligen gjorts av
Jordbruksverket framgår det att det har varit en hel del
inkörningsproblem med de nya stöden. Miljöstöden utformas
och förhandlas i femårsprogram. Vänsterpartiet menar därför
att det är bättre att utnyttja den sista delen av den
framförhandlade ramen inför den nya femårsperioden som
träder i kraft 2000. Då finns det tid att göra en grundlig
översyn och förbättring av de nuvarande stöden. Det kan
också konstateras att det elfte stödet - vallstödet - inte har
börjat fungera ännu.
Regionalt stöd och avbytarverksamhet
Det är med stor förvåning vi konstaterar att regeringen
föreslår neddragning av det regionala stödet och stödet till
avbytarverksamheten. Det är särskilt märkligt eftersom det
pågår en översyn och utvärdering också av dessa stöd. En
neddragning av de regionala stöden är en signal om att
regeringen inte värnar om jordbruket i norra Sverige och i
skogs- och mellanbygderna.
Fiskevården
Vänsterpartiet föreslår att fiskevården skall få statliga
resurser med 20 miljoner kronor per år. Fiskevården är
eftersatt i stora områden och det är ett löfte från regeringen
att anslå medel för detta.
Radonsanering
Slutligen föreslår Vänsterpartiet att regeringens program för
radonsanering finansieras över budget med nya pengar. Det
är bra att regeringen nu kommer med ett förslag till
radonsanering. Vi anser dock inte att det är lämpligt att
använda medel ur investeringsbidrag för omställning i
ekologiskt hållbar riktning för detta ändamål.
Utgiftsområde 24 Näringsliv
Svensk industri behöver förändras strukturellt. För att kunna
behålla välfärd och sysselsättning fordras en satsning på de
s.k. tillväxtbranscherna. Till dessa branscher hör den
kunskapsintensiva industrin inom elektronik, datateknik,
läkemedel och kemi med tillhörande kvalificerade tjänster.
Dessa företag har visserligen haft god tillväxt och lönsamhet
även under krisåren, men deras andel av svenskt näringsliv är
betydligt lägre än OECD-ländernas genomsnitt. Om Sverige
hade haft samma ökning i dessa branscher under perioden
1975-1990, skulle det ha genererat mer än 100 000 nya jobb.
Som ett steg i riktning mot att utveckla dessa branscher anser
Vänsterpartiet att NUTEK bör få ett utökat anslag om 400
miljoner kronor. Det utökade anslaget skall gå bl.a. till
såddfinansiering, teknisk upphandling och till riskkapital för
s.k. högriskprojekt enligt vad som redovisas nedan.
Såddfinansiering
Av de främsta teknikbaserade tillväxtföretagen har 70 % fått
riskfinansiering från NUTEK. Med rätt sorts stöd, s.k.
såddkapital, kan en mindre summa pengar göra storverk,
t.ex. vid stöd till produktutveckling. Vi föreslår därför att
anslaget A 2 Småföretagsutveckling inom området
såddfinansiering tillförs ytterligare 100 miljoner kronor.
Högriskprojekt
Det finns projekt som hamnar i kläm därför att
Industrifonden inte kan stödja dem av hänsyn till
avkastningskravet, och dessutom har NUTEK inte resurser
att stödja dessa större projekt med hög risk. De kan redan
från början kräva stöd på 5-10 miljoner kronor, vilket snabbt
skulle sluka större delen av NUTEK:s budget för detta
ändamål. Vi föreslår att anslaget A 2, Projektstöd, utökas
med 50 miljoner kronor.
Teknikupphandling
Teknikupphandling har visat sig vara en effektiv metod för
att få fram nya produkter. T.ex. har sjukvårdens och
Televerkets upphandlingar haft stor betydelse för att få fram
bra produkter på marknaden. Metoden med teknik-
upphandling ger också företag med hög framtidsinriktning,
och med nya produkter, en chans att utvecklas. Erfarenheter
från NUTEK uppvisar mycket goda resultat. Ett framtida
utvecklat miljöarbete öppnar nya marknader och kan
stimuleras genom teknikupphandling. Vi föreslår att NUTEK
över anslaget A 2 tillförs ytterligare 100 miljoner kronor.
Varven
Avveckling av stöd till varvsindustri har sitt ursprung i den
internationella överenskommelse som träffades inom OECD
1994 om att statligt varvsstöd skulle avvecklas senast 1996.
Men eftersom inte Förenta staterna har ratificerat avtalet har
det ännu inte trätt i kraft. Praktiskt taget alla länder - utom
Sverige - fortsätter att subventionera sin varvsproduktion.
Det leder till en snedvriden konkurrens, till nackdel för den
svenska varvsindustrin. I regeringens vårproposition föreslås
inga stödpengar till varven. För att återupprätta de svenska
varvens internationella konkurrenskraft föreslår
Vänsterpartiet att riksdagen anslår 80 miljoner till
varvsindustrin för 1998. Om det ur budgetteknisk synvinkel
hade varit möjligt hade Vänsterpartiet lagt 80 miljoner
kronor i varvsstöd redan för 1997.
Konsumentverket
Behovet av ekonomisk rådgivning/budgetrådgivning för
enskilda hushåll är stort. Det är en viktig förebyggande
verksamhet som efterfrågas alltmer. Människors ökade
behov av råd och stöd kan inte tillgodoses i alla kommuner.
Vänsterpartiet föreslår därför att ytterligare 20 miljoner
kronor anslås till Konsumentverket. Kommuner som vill
bygga upp eller vidareutveckla redan befintlig ekonomisk
rådgivning/budgetrådgivning skall ha möjlighet att söka
bidrag till sådan verksamhet. För utgiftsområdet föreslår
Vänsterpartiet en utökad ram på sammanlagt 500 miljoner
kronor för budgetåret 1998.
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag
till kommunerna
Vänsterpartiet menar att kommunerna måste få ett större
ekonomiskt rörelseutrymme. Vi avsätter därför totalt 9
miljarder till kommunerna och landstingen 1998, 5 miljarder
i form av en arbetsgivaravgiftssänkning och 4 miljarder i
form av ett åldersrelaterat tillägg till statsbidragen. Med
Vänsterpartiets förslag stärks den kommunala ekonomin med
ytterligare 1 miljard utöver regeringens förslag. Vi föreslår
följaktligen att 4 miljarder mindre än regeringen föreslagit
omfördelas till utgiftsområde 25 och att i stället kommunerna
medges totalt 5 miljarder i minskade arbetsgivaravgifter
under 1998.
Tabell 2. Utgiftsramar för budgetåret 1998
Miljoner kronor, löpande priser
2. Samhällsekonomi och finansförvaltning
2 810
-50
3. Skatteförvaltning och uppbörd
5 698
147
4. Rättsväsendet
21 099
198
5. Utrikesförvaltning och internationell samverkan
2 807
6. Totalförsvar
41 129
-560
7. Internationellt bistånd
11 499
1 000
8. Invandrare och flyktingar
3 760
615
9. Hälsovård, sjukvård och social omsorg
21 437
1 160
10. Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
35 394
300
11. Ekonomisk trygghet vid ålderdom
62 317
1 265
12. Ekonomisk trygghet för familjer och barn
33 297
200
13. Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet
40 631
-1 400
14. Arbetsmarknad och arbetsliv
49 209
5 983
15. Studiestöd
20 817
-5
16. Utbildning och universitetsforskning
26 715
17. Kultur, medier, trossamfund och fritid
7 324
200
18. Samhällsplanering, bostadsförsörjning och
byggande
22 799
975
19. Regional utjämning och utveckling
3 602
500
20. Allmän miljö- och naturvård
1 150
410
21. Energi
1 569
22. Kommunikationer
23 957
-700
23. Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande
näringar
13 938
-247
24. Näringsliv
2 572
500
25. Allmänna bidrag till kommunerna
93 255
-4 000
26. Statsskuldsräntor m.m.
99 910
27. Avgiften till Europeiska gemenskapen
20 006
Summa utgiftsområden
672 689
6 411
Regeringens
förslag
Vänsterns
förslag
Summa utgiftsområden exkl. statsskuldsräntor
572 779
579 190
Minskning av anslagsbehållningar
4 000
4 000
Socialförsäkringar
133 047
133 047
Budgeteringsmarginal
10 036
5 425
Utgiftstak för staten
719 862
721 662
Tilläggsbudget för
innevarande budgetår
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi
och finansförvaltning
Staten bör öka sitt ägarinflytande på finansmarknaden.
Särskilt gäller detta "infrastrukturen" - dvs. de institutioner
och informationssystem som aktörerna behöver för att kunna
operera på marknaden. Genom ett ökat sådant ägande blir
möjligheterna större att utöva ett demokratiskt - nationellt
och internationellt - inflytande över ekonomin. Det kan vara
så att ägandet i VPC inte är den bästa formen för att utöva ett
sådant inflytande. Men Vänsterpartiet anser inte att det är
lämpligt att sälja statens aktier i VPC förrän en konkret plan
finns för hur ägarinflytandet i övrigt skall ökas. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Polisväsendet
Regeringen anvisar i 1998 års budget 200 miljoner mer till
rättsväsendet. Det mesta av pengarna skall gå till polisiär
verksamhet. Polisen har haft en mycket dålig ekonomisk
styrning under de senare åren och rapporter från bl.a. RRV
visar klara brister när det gäller polisens effektivitet. Det
finns således möjligheter till en effektivisering som skulle
kunna frigöra resurser. Problemet är att det är den vanliga
medborgarens trygghet som hotas vid kraftiga nedskärningar
på kort tid.
Problemen är stora inom många områden men det allvarligaste för den
enskilda medborgaren finns på landsbygden. Bemanningen där är speciellt
under nattetid mycket låg och området som polisen skall täcka är stort. Detta
har inneburit att utryckningstiden vid brott, i en del fall, har blivit mycket
lång. Vänsterpartiet anser detta som oacceptabelt. Vi har därför även
reserverat 25 miljoner kronor i tilläggsbudgeten, pengar som skall riktas till
områden där beskrivna problem finns.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård
och social omsorg
Vänsterpartiet avslår regeringens förslag om en
schablonisering och införande av en 20-timmarsregel när det
gäller assistansersättningen. En översyn av reglerna för
assistansersättning i linje med vad assistansberättigade
föreslagit bör också göras (se även avsnitt 6, utgiftsområde
9). Vi yrkar att ytterligare 300 000 000 kronor avsätts till
rehabiliteringsinsatser och hjälpmedel till funktionshindrade
samt att 125 000 000 kronor avsätts till anslaget till
assistansersättning för budgetåret 1997.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet
vid ålderdom
Änkepensionen
Vänsterpartiet står fast vid att änkepensionen inte skall
behovsprövas. Den grupp som otvetydigt drabbas mest är
änkor i 60-årsåldern som utfört obetalt arbete i hemmet och
vars make haft låg lön och därmed låga ATP-poäng.
Behovsprövningen kommer att slå hårdast mot de änkor som
har låga eller inga inkomster. Detta anser vi vara en alldeles
befängd fördelningspolitik som dessutom är direkt
kvinnofientlig. Vi anser därför att ingen behovsprövning
skall ske och de gamla reglerna återinföras. Vänsterpartiet
reserverar 125 000 000 kronor för detta i sin tilläggsbudget.
När änkepensionen avskaffades gjordes särskilda övergångsregler för att
skydda änkorna. Behovsprövningen är inte bara en brott mot en överens-
kommelse som samtliga partier stod bakom. Den är ett löftesbrott som riktar
sig mot människor som inte kan reagera, nämligen de avlidna makarna.
Många makar skulle ha vidtagit andra mått vad gäller efterlevandepension
om de kunnat förutse att regeringen skulle bryta löftet om änkepensionen.
Vänsterpartiet drev i riksdagen igenom att alla förslag från regeringen som
rör socialförsäkringen skulle föregås av fördelningspolitiska konsekvens-
analyser. Behovsprövningen av änkepensionen har inte analyserats. Rege-
ringen har återigen nonchalerat riksdagen.
Utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet
vid arbetslöshet
På detta område sker ett flertal förändringar som
sammantaget ger en utgiftsökning netto på 5 453 000 000
kronor. Det handlar om effekter av propositionen om a-
kassan och om effekter av tilläggsbudgetens förslag inom
utgiftsområdena 13 och 14. Den helt övervägande orsaken är
dock regeringens ändrade bedömning av den öppna
arbetslösheten som svarar för drygt 4,6 miljarder kronor av
ökningen. Enligt RRV:s senaste prognos blir ökningen ännu
större för innevarande år. Bakom utvecklingen ligger
regeringens alltmer uppgivna sysselsättningspolitik.
Under föregående budgetår fick anslaget för arbetslöshetsersättning
successivt justeras upp med drygt 14 miljarder kronor. Denna utveckling
visar dels vikten av att realistiska prognoser och inte politiskt önsketänkande
ligger till grund för anslagsberäkningen, dels att det är ytterst tveksamt om
det alls är meningsfullt att bestämma utgiftsramar på områden som är hårt
regelstyrda och mycket konjunkturberoende. I båda dessa avseenden har
Vänsterpartiets starka kritik av regeringens politiska ställningstaganden
bekräftats. Det finns anledning att regeringen i detta fall omprövar tillämp-
ningen av systemet med utgiftsområden.
Det nära sambandet mellan utgifterna inom utgiftsområdena 13 och 14 gör
det dessutom ytterst tveksamt att ha en uppdelning på två utgiftsområden
även inom ramen för nuvarande system. En övervägande del av kostnaderna
för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna avser försörjningsmedel vars
alternativ vore a-kasseersättning. Av de totala kostnaderna i budgeten för
1997 för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och kontantstöd uppgår drygt
8o % - ca 53 miljarder kronor - till försörjningsmedel av olika slag. Med
tilläggsbudgetens förändringar höjs andelen till nästan 90 %. Omfattningen
av kostnaderna för den öppna arbetslösheten beror till avsevärd del på
åtgärdernas omfattning. Regeringens indragning av tre miljarder kronor av
åtgärdsmedlen våren 1996 bidrog exempelvis till den ovan nämnda kraftiga
ökningen av kostnaderna för arbetslöshetsersättningen.
Regeringens förslag i tilläggsbudgeten att åstadkomma en aktivare
användning av arbetslöshetsersättningen i form av projektverksamhet, som
skall betraktas som en åtgärd, förvirrar ytterligare bilden. Mycket talar för
att
UO13 anslaget A 1 Bidrag till arbetslöshetsersättning överförs till
utgiftsområde 14 och att ett anslag för omställningskostnader införs i enlig-
het med AMS förslag till finansieringssystem. Systemet innebär en förenk-
ling och större flexibilitet under budgetåret och medger därmed ett aktivare
förhållningssätt i syfte att minimera det passiva bidragsberoendet. Detta bör
beaktas inför 1998 års budget.
Regeringens förslag
OTA
Vänsterpartiet har varit starkt kritiskt till åtgärden offentligt
tillfälligt arbete (OTA).
Vi menar att OTA från och med 1 juli 1997 bör avskaffas i ljuset av
förslagen om utökade resurser till kommunerna och om resursarbeten och
tillfällig avgångsersättning samt en friare lokal användning av åtgärdsmedel.
Nu pågående placeringar bör få fortgå enligt vad som planerats om inte annat
överenskommes. Regeringens ställningstagande till tillämpningen av
avstängningsreglerna med avseende på OTA är helt oacceptabelt och avvisas
av Vänsterpartiet. Denna åtgärd angavs av regeringen som ett positivt
alternativ för äldre arbetslösa och inte som en tvångskommendering.
Flexibel användning av
arbetslöshetsersättningen
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att passiva
ersättningsperioder borde minimeras. Vi har därför förordat
en generösare tillämpning av möjligheter till studier under en
a-kasseperiod. Vi menar dock att det bör göras en boskillnad
mellan kontantstöd och aktivitetsstöd. Att stå till
arbetsmarknadens förfogande under en a-kasseperiod och att
vara i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd med aktivitetsstöd
skall skiljas åt. Vänsterpartiet har dock ovan föreslagit en
viss flexibilitet: Det skall vara möjligt att flytta medel från
kontantstöd till aktivitetsstöd vid åtgärd om detta bedöms
som arbetsmarknadspolitiskt rationellt.
Regeringen föreslår förändringar i lagen som innebär möjlighet till för-
söksverksamhet med projekt för ersättningsberättigade personer från arbets-
marknadspolitiskt prioriterade grupper. De restriktioner som föreslås är av
traditionellt slag för arbetsmarknadspolitiska åtgärder vad gäller t.ex. konkur-
rensneutralitet och undanträngnings- och inlåsningseffekter. Försöksverk-
samheten skall kunna omfatta högst 500 miljoner kronor 1997 och högst en
miljard kronor 1998 och skall utvärderas. Regeringen föreslår undantags-
regler i de aktuella lagarna om arbetslöshetsersättning och kontant arbets-
marknadsstöd för att försöksverksamheten skall kunna medges.
Vänsterpartiet avslår dessa lagändringar och menar att ett bättre sätt att
uppnå syftet är att överföra medel från utgiftsområde 13 att användas som
aktivitetsstöd inom område 14 där projekt skall kunna anordnas inom ramen
för otraditionell verksamhet med stor flexibilitet. De lokala arbetsförmed-
lingsnämnderna fattar besluten efter det att projektansökningar godkänts och
medel fördelats av AMS. Enligt Vänsterpartiets mening vore det mycket
olyckligt att ge regeringen särskilda befogenheter att fördela medel till lokala
projekt. Vi anser bl.a. av saklighets- och samordningsskäl att arbetsmark-
nadsmyndigheterna bör fördela medel enligt generella kriterier som överens-
stämmer med de arbetsmarknadspolitiska målen.
Motsvarande prioriteringar som i regeringens förslag skall gälla, med
tillägg att projekten skall verka för att bryta den könssegregerade arbetsmark-
naden. Enligt Vänsterpartiets mening bör 500 miljoner kronor kunna
överföras från utgiftsområde 13 till aktivitetsstöd inom utgiftsområde 14
under budgetåret - från och med 1 juli 1997 - och ytterligare 2000 miljoner
under 1998. Av dessa medel bör minst 500 miljoner kronor utnyttjas inom
ramen för lokala projekt med arbetstidsförkortning för att främja en ökad
sysselsättning.
Resursarbeten
Regeringen föreslår en försöksverksamhet med en ny åtgärd i
enlighet med den s.k. Kalmarmodellen. I betydande
utsträckning omfattar modellen en vikariatspool som består
av långtidsarbetslösa. Därutöver erbjuds arbete som s.k.
kvalitetshöjare utöver en avtalad grundbemanning.
Vänsterpartiet har intagit en kritisk attityd gentemot denna typ av lösning
och förordat en högre ordinarie bemanning och eventuellt avtalsenliga
beredskapsarbeten. Risker för inlåsnings- och undanträngningseffekter finns
i åtgärdsslag som ligger så nära reguljära arbetstillfällen trots att deltagarna
inte räknas som arbetstagare. Viktiga och nödvändiga offentliga arbetsupp-
gifter skall finansieras över ordinarie budget medan arbetsmarknadspolitiska
åtgärder skall innebära omställningsinsatser för den arbetslöse, strukturom-
vandling och rörlighet på arbetsmarknaden. Regeringens förslag saknar
denna inriktning.
Vi menar dock att vi under en övergångsperiod t.o.m. 1998 kan acceptera
försöksverksamheten med följande restriktioner: 1. Arbetsgivaren skall
komplettera ersättningen till 90 % av den dagpenninggrundande inkomsten,
dock till högst 620 kronor per dag till och med den 28 december 1997 och
till högst 682 kronor därefter, 2. i genomsnitt skall minst 50 % av
resursarbetenas arbetstimmar innebära vikariatstimmar per arbetsplats, 3. det
skall råda uppsägningsstopp, och 4. maximalt 15 000 personer per månad
kan i genomsnitt få resursarbeten under 1998,
Tillfällig avgångsersättning
Vänsterpartiet har starkt kritiserat regeringens skärpningar av
kriterierna för att få förtidspension. Vi har menat att en
modifierad äldreregel som tillåter förtidspensionering av
arbetsmarknadsskäl skall återinföras. Förslaget om tillfällig
avgångsersättning kan accepteras då många
långtidsarbetslösa äldre skulle se det som en lättnad att slippa
pressen att tvingas söka jobb som aldrig erbjuds eller delta i
en rundgång som inte meningsfullt leder framåt.
Det bör dock framhållas att denna åtgärd för att lösa arbetslöshets-
problemet innebär ett politiskt misslyckande. Att minska arbetsutbudet är
ingen riktig lösning på problemet med massarbetslösheten. För den enskilde
kan det dock vara positivt. Som en tillfällig insats kan den accepteras, men
långsiktigt gäller det att höja sysselsättningsgraden.
Medelsberäkning 1997 för utgiftsområde 13
Vänsterpartiet beräknar anslagets storlek till 39 501 miljoner
kronor under budgetåret 1997. Det är 500 miljoner kronor
mindre än vad regeringen beräknat. Dessa medel har
överförts till UO14.
Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och
arbetsliv
Såväl utvecklingen av sysselsättningen som
arbetslöshetstalen är djupt nedslående. Arbetslösheten har
ökat kraftigt, särskilt för kvinnor. Långtidsarbetslösheten har
ökat till 105 000 personer i mars 1997. Stora
invandrargrupper och arbetshandikappade har fått en än värre
situation. Fortfarande är ungdomarnas situation på
arbetsmarknaden helt oacceptabel med en total arbetslöshet
på 107 000 personer i mars 1997. De regionala klyftorna vad
gäller sysselsättning och arbetslöshet fortsätter att vidgas.
Regeringens sysselsättningspolitik har i grunden misslyckats.
Arbetsmarknadspolitiken har överlastats med alltför höga volymkrav.
Kvaliteten i arbetsmarknadspolitiken har sjunkit katastrofalt på det sätt som
Vänsterpartiet varnat för. Regeringen talar nu om att syftet är att "ytterligare
förenkla och effektivisera" arbetsmarknadspolitiken. I själva verket har
utvecklingen hittills varit den motsatta. Med höga volymkrav och en rad
begränsande detaljregler har regeringen skapat svårigheter som begränsat det
lokala handlingsutrymmet. Byråkrati har förhindrat de lokala arbets-
förmedlingsnämnderna att rationellt utnyttja resurserna för att på bästa sätt
uppfylla de övergripande arbetsmarknadspolitiska målsättningarna.
Volymkraven har tillsammans med begränsningsregler och resursneddrag-
ningar drivit fram en arbetsmarknadspolitisk profil som är allt mindre
kompetensinriktad och allt mindre inriktad mot det reguljära arbetslivet. På
ett år har t.ex. arbetsmarknadsutbildning minskat med 28 %, utbild-
ningsvikariat med 63 %, beredskapsarbete med 35 % och rekryteringsstöd
med 65 %! ALU-projekt och okvalificerade praktikplatser dominerar nu
bilden. Detta är en del av det systemskifte som Vänsterpartiet varnat för
sedan länge.
Regeringen inser uppenbarligen att utvecklingen har gått snett och
erkänner nu att kvaliteten försämrats och att starka undanträngningseffekter i
form av "gratis arbetskraft" har uppkommit. Regeringen sänker volymkravet
och går Vänsterpartiet till mötes genom att tillföra 800 miljoner kronor till i
första hand arbetsmarknadsutbildning, otraditionella medel och personal-
förstärkningar. Det är bra, men fortfarande otillräckligt.
Enligt Vänsterpartiet behövs inte något explicit volymkrav. Det räcker att
som styrmedel ha de övergripande arbetsmarknadspolitiska målen och
prioriteringarna, kompletterade med det övergripande målet att bryta den
könssegregerade arbetsmarknaden. En lämplig avvägning av åtgärderna ger
en rationell nivå på åtgärdsvolymen. För att ha en rimlig möjlighet att
tillgodose kraven från arbetsförmedlingsnämnderna borde dock de friare
medlen för otraditionella åtgärder expandera. Vänsterpartiet föreslår ytter-
ligare 200 miljoner kronor för detta ändamål under 1997. Insatser för utom-
nordiska invandrare prioriteras.
Förändrad ersättningsnivå i utbildningsbidraget
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag att som en
besparing sänka utbildningsbidraget till dem som inte har rätt
till arbetslöshetsersättning vid deltagande i en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Vi menar dessutom att
deltagare i datortek som är under 25 år skall få ett
utbildningsbidrag på dagens nivå för att inte skapa felaktiga
incitament.
Ungefär en tredjedel av dem som finns i åtgärderna starta-eget, API,
datortek, AMI och arbetsmarknadsutbildning saknar a-kassa eller KAS. Detta
motsvarar drygt 33 000 personer i genomsnitt per månad. Under ett år är över
100 000 personer i denna situation. Det rör sig om en grupp med dåligt
fotfäste på arbetsmarknaden som t.ex. invandrare och socialbidragsberoende
ungdomar. Redan i dag är ersättningsnivån låg. Regeringens förslag är
fördelningsmässigt helt oacceptabelt.
Förslaget innebär dessutom en ytterligare övervältring på kommunernas
socialbidragskostnader med mellan en halv och en miljard kronor. Det blir
svårare att motivera gruppen utanför försäkringen till aktiva åtgärder.
Regeringens förslag strider mot de arbetsmarknadspolitiska ambitionerna och
prioriteringarna att effektivt stödja de mest resurssvaga grupperna på
arbetsmarknaden.
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag och justerar upp även ersätt-
ningen för datortekdeltagande för personer under 25 år till samma nivå på
utbildningsbidraget. Ramen för utgiftsområdet skall därmed höjas med 660
miljoner kronor eftersom regeringens besparing finansierar flera av Vänster-
partiet accepterade kostnadsökningar inom UO13 och UO14.
Övriga förslag inom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder
Vänsterpartiet avvisar förslaget att bemyndiga regeringen att
utnyttja 55 miljoner kronor av A2-anslaget under kommande
budgetår för att beställa tjänster, bl.a. för
syselsättningsskapande åtgärder. Det framgår inte några
motiv eller varför medel skall disponeras av regeringen och
inte av ansvarig myndighet. Det blir lätt fråga om det slags
politiska "lekpengar" som Riksdagens revisorer varnade för
vid sin tidigare utvärdering.
I övrigt hälsar vi med tillfredsställelse att regeringen avvecklar Europa-
stipendierna och prövar en lösning som ansluter till Vänsterpartiets tidigare
lagda förslag.
A 3 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade
En särskild utredning (LOSAM) har lagt ett delbetänkande
(SOU 1997:5) om hur lönebidraget skall utformas i
framtiden. Enligt Vänsterpartiet är det flexibla lönebidraget
ett bra och nödvändigt system för att arbetshandikappade
skall kunna delta på arbetsmarknaden. Det finns ett stort
behov av att öka antalet lönebidragsanställningar. Antalet
sökande med arbetshandikapp vid förmedlingar och AMI
uppgår till över 80 000. Vid sidan av dessa finns ett okänt
antal arbetshandikappade i andra försörjningssystem som
inte finns registrerade som arbetssökande. Med skärpta regler
i bl.a. förtidspensionssy-
stem och ett stort mörkertal ökar behoven av lönebidrag. De
senaste åren har antalet lönebidragsanställda minskat från ca
50 000 till i dag ca 45 000. Det är ca 12 %.
Med tanke på att de arbetshandikappade är en prioriterad grupp och att
alternativet till lönebidragsanställning är förtidspension eller försörjning via
sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring framstår neddragningen som exceptionell.
Låga volymer försvårar också övergångar från Samhall till övrig arbets-
marknad. För att antalet lönebidragsanställningar skall kunna öka anslår
Vänsterpartiet under resterande delen av 1997 ytterligare 150 miljoner
kronor.
Handlingsplaner
Regeringen föreslår nu att det flexibla lönebidraget behålls.
Vänsterpartiet delar denna ståndpunkt. Regeringens
bedömning att individuella handlingsplaner skall upprättas
ligger i linje med vad Vänsterpartiet i ett annat sammanhang
anfört. En planerad utveckling för den anställde, både
rehabiliterings- och kompetensmässigt, är nödvändig. Att
däremot handlingsplanens enda syfte skall vara att underlätta
övergångar till osubventionerat arbete är ett alltför snävt och
orealistiskt perspektiv. I andra fall kan övergångar till andra
anställningsformer ske. Men i vissa fall är detta inte möjligt
då den anställde genom sin sjukdom får sitt tillstånd
försämrat. Även i dessa fall måste det finnas en
handlingsplan som ger den anställde utveckling i arbetet och
planerad rehabilitering. Detta bör ges regeringen till känna.
Allmännyttiga organisationer
Vänsterpartiet delar regeringens förslag att lönebidraget skall
kunna uppgå till 90 % av lönekostnaden men menar att
denna bidragsnivå också bör kunna komma andra
arbetsgivare till del. Vi delar också regeringens uppfattning
att hårdare krav bör ställas på allmännyttiga organisationer
när det gäller arbetsmiljö och lämpligt utformat arbete. Här
finns i dag stora brister. Den 90 %-iga nivån är kopplad till
ett dispensförfarande som i korthet innebär att det högre
bidraget främst skall kopplas till organisationer som har svårt
att bära ökade lönekostnader. Förslaget innebär att
arbetsförmedlingen skall göra ekonomiska analyser av
organisationerna för att bedöma om det högre bidraget kan
betalas ut. Det innebär att lönebidragsanställda vid
omförhandling av lönebidragsnivån kan riskera att sägas upp
p.g.a. tvistigheter om organisationens ekonomi.
Tidigare fanns det i förordningen om lönebidrag en bestämmelse om att
förmedlingen, när en omförhandling sker, skall ta hänsyn till om det finns
risk för uppsägning vid sänkning av bidraget. Enligt Vänsterpartiet bör denna
bestämmelse i förordningen återtas. Detta bör ges regeringen till känna.
Bidragsnivåer
Enligt regeringen skall allmännyttiga organisationer, efter
dispens, kunna ges en 90 %-ig bidragsnivå, övriga
arbetsgivare 80 %. I genomsnitt skall bidragsdelen för övriga
arbetsgivare ligga på 60 %. Vänsterpartiet är liksom många
remissinstanser kritiskt till att fastställa en högsta
genomsnittlig bidragsdel på högst 60 %. Målet uppnås lättast
genom att det anställs arbetshandikappade med mindre
handikapp. De med grava handikapp och de som har störst
behov av lönebidraget kan på detta sätt få det svårare att få
en anställning. I dag ligger genomsnittet på ca 65 % för alla
arbetsgivare, förutom allmännyttiga arbetsgivare torde
bidragsdelen ligga nära 60 %. Den 60 %-norm som
regeringen föreslår torde vara överflödig för att minska
bidragsdelen samtidigt som normen kan skapa problem för
arbetshandikappade. Lönebidraget bör utgå från den
arbetshandikappades behov, vilken skall bedömas av
förmedlingen. Med hjälp av en handlingsplan skall
utveckling i arbetet och av rehabilitering ske. Genom
omförhandling av bidraget har den genomsnittliga
bidragsdelen minskats. Via budgetanslag styr riksdagen
kostnadsramarna. Detta är ett system som både tar hänsyn till
kostnader och arbetshandikappades behov. Förslaget om en
högsta genomsnittlig bidragsdel på 60 % för andra
arbetsgivare än allmännyttiga arbetsgivare bör avvisas. Detta
bör ges regeringen till känna.
90 % bidragsdel
Riksdagen har tidigare beslutat om att sänka den högsta
bidragsdelen till 80 %. AMS påpekar i sitt remissvar att nära
7 000 lämnade sina anställningar med lönebidrag under
budgetåret 1995/96 för att gå till AF/AMI som
arbetssökande. De flesta på grund av arbetsgivarnas
bristande förmåga att betala en större del av lönekostnaderna
när bidragsnivån sänktes. Detta visar på hur känsligt nivåerna
på bidragsdelen är. Det skall ställas mot de möjligheter på
arbetsmarknaden i övrigt som arbetshandikappade har.
Vänsterpartiet upprepar sitt krav om att det för alla
arbetsgivare skall vara möjligt att få en bidragsdel på 90 %.
Detta bör riksdagen besluta.
Särskilt rekryteringsstöd
Utredningen föreslår att en särskild arbetsplatsintroduktion
införs. Vänsterpartiet liksom flera remissinstanser är kritiskt
till förslaget. I stället vill vi lyfta fram den metod som bl.a.
TCO förespråkar i sitt remissvar. Ett särskilt rekryteringsstöd
införs som ges under högst 12 månader med 90 % som
högsta bidragsnivå. Genom en kvalitetssäkrad handlingsplan
kan förutsättningarna för hur den arbetshandikappade kan
klara ett arbete fastställas. Då kan också storleken på
lönebidraget bättre fastställas än i dag. Införandet av ett
rekryteringsstöd medför ökade kostnader samtidigt som en
bättre förberedelse inför fastställandet av lönebidragets
storlek kan medföra lägre kostnader. Detta bör ges
regeringen till känna.
Samhall
Lönebidraget är av stor betydelse för Samhalls målsättning
att klara övergångar från Samhall. Ryckighet i Samhalls
arbete med övergångar på grund av förändringar i
lönebidragsvolymen medför stora problem. Mycket talar för
att en särskild kvot eller ett särskilt lönebidrag för
övergångar från Samhall bör införas. För att Samhall skall
kunna arbeta långsiktigt måste de säkras tillgång till en viss
volym av lönebidrag. Detta bör ges regeringen till känna.
Löneutveckling
Högsta bidragsnivå är i dag 13 700. Detta belopp har legat
still sedan 1992. Utredningen föreslår en mindre höjning till
14 000 kronor. Detta låga oförändrade tak innebär att
arbetsmarknaden förblir smal för arbetshandikappade.
Möjligheten till personlig utveckling minskas drastiskt.
Varför skall just arbetshandikappade drabbas av detta
utvecklingstak? Hela arbetsmarknaden bör öppnas för
arbetshandikappade. Steg bör tas för att taket skall tas bort.
Ett minimum är att nivån på taket följer den allmänna
löneutvecklingen. Vänsterpartiet anser att högsta
bidragsbelopp skall följa löneutvecklingen och att detta skall
börja gälla från den 1 juli 1997. Detta bör riksdagen besluta.
Lönebidraget räknas också i kronor, inte i procent. Detta medför att många
lönebidragsanställda inte får sin avtalsmässiga löneökning förrän efter nästa
omförhandlingstillfälle av bidraget. Vänsterpartiet anser att bidragsbeloppet
skall anges i procent av aktuell lön och att bidraget skall kunna ändras under
avtalsperioden.
Vänsterpartiet delar regeringens förslag att rekvisitionerna av lönebidrag
skall ske månadsvis.
Medelsberäkning 1997 för utgiftsområde 14
Med hänsyn till Vänsterpartiets förslag till justering av
utbildningsbidragen inkl. datortek, otraditionella medel,
lönebidrag och överföring från UO13 skall anslaget öka med
1 360 miljoner kronor på A 2 och med 150 miljoner på A 3
utöver vad regeringen föreslår. Sammanlagt föreslår
Vänsterpartiet således 1 510 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslår.
Utgiftsområde 15 Studiestöd
"Kunskapslyftet" är ett av regeringens huvudförslag när det
gäller målet att halvera arbetslösheten fram till sekelskiftet.
Vänsterpartiet ser det som positivt att vuxenutbildningen
byggs ut ytterligare. Det är en angelägen strukturell åtgärd
för att bekämpa arbetslösheten men det största värdet ligger i
den förhöjda bildnings- och kompetensnivån. Vi stöder
därför också regeringens förslag om att öka anslagen och
ramen för studiestödet.
Vänsterpartiet välkomnar regeringens förslag till förändring av reglerna för
deltidsarbetande som väljer att studera, i väntan på ett nytt studiestöds-
system. Det är självklart att det skall ske en uppräkning av dagpenningen för
deltidsarbetande så att de kommer upp i en utbildningsbidragsnivå som mot-
svarar heltidsarbetandes. Målgruppen är kvinnor. För oss är det principiellt
viktigt att stödet baseras på omfattningen av studierna. Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna.
Utgiftsområde 16. Utbildning och
universitetsforskning
Vi är positiva till utökningen av antalet utbildningsplatser
inom kunskapslyftet. Kompetensutveckling för vuxna som
vill läsa in grundskolekompetens är mycket angeläget anser
Vänsterpartiet. Vi delar regeringens bedömning att om det
krävs särskilda satsningar för att säkerställa att
kunskapslyftet kommer dessa grupper till godo så skall de
göras.
Vänsterpartiet stöder en ökning av anslag A 14 för att finansiera studiestöd
för 10 000 vuxenutbildningsplatser och 1 500 KY-platser (Kvalificerad
Yrkesutbildning). Vi är angelägna om att kunskapslyftet blir en genom-
gripande och väl utbyggd satsning. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier,
trossamfund och fritid
Vänsterpartiet stöder regeringens förslag om kulturmiljövård
(hemställanspunkt 50). Vänsterpartiet stöder regeringens
förslag om att öka anslag H 1 till följd av ökade
hyreskostnader för museerna. Vi vill samtidigt påpeka att det
behövs en översyn på det här området. Regeringen föreslår
att Svenska Friidrottsförbundet som hamnat på obestånd får
medel från staten. Regeringen skriver att det bör ankomma
på den att närmare bestämma villkoren för detta bidrag.
Vänsterpartiet anser att riksdagen bör fatta beslut om att
medlen skall tilldelas i form av ett lån till Svenska
Friidrottsförbundet. Särskilt eftersom Stockholm kan komma
att anordna OS 2004 är det angeläget för staten att ta en
välgenomtänkt och principiellt hållbar ställning i denna typen
av frågor.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering,
bostadsförsörjning och byggande
Efter riksdagens beslut om att begära en
konsekvensbeskrivning av hur de nya reglerna för
bostadsbidragen utfallit, har regeringen återkommit i frågan
och avsätter i vårpropositionen 25 miljoner kr. De förändrade
reglerna föreslås gäller fr.o.m. 1 november 1997. Av de ca
42 000 hushåll som drabbats av en bidragssänkning med mer
än 500 kr per månad är det 39 000 hushåll, som fortfarande
förlorar mer än 500 kr med de förändrade reglerna. Den
genomsnittliga höjningen är ca 180 kr per månad. Detta är ett
oacceptabelt förslag och i det närmaste ett hån mot dem som
drabbats värst. Regeringens analys av problemen är ytlig och
på intet sätt tillfredsställande. Här krävs en bredare analys
och problembeskrivning, för att riksdagen på ett rättvist och
genomarbetat sätt skall kunna vidta nödvändiga förändringar.
Detta bör ges regeringen till känna.
Vänsterpartiet vidhåller sitt förslag till utskottsinitiativ i frågan om
bostadsbidrag, dvs. att ingen skall behöva förlora mer än 500 kr per månad
på regelförändringarna 1997. Den regeln skall gälla fr.o.m. 1 april 1997 och
omprövas i samband med den breda och fördjupade översyn av bostads-
bidragsreglerna, som regeringen bör genomföra snarast och sedan inkomma
med nytt förslag, senast i höstbudgeten i september. Vänsterpartiet yrkar
avslag på regeringens förslag till förmån för Vänsterpartiets förslag.
Kostnaden för detta är 185 miljoner kr utöver regeringens avsatta medel och
bör tas från anslaget för räntebidrag, som enligt Boverket förväntas kosta 3
miljarder kr mindre än regeringens tidigare beräkningar.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning
och utveckling
Det är av stor vikt att bryta de allt tydligare tendenserna till
regionala obalanser och att förstärka den regionala tillväxtens
drivkrafter. I avsnittet för utgiftsområde 19 för år 1998
återfinns Vänsterpartiets syn och förslag kring det s.k.
landshövdingeuppdraget. För tilläggsbudgeten 1997 föreslår
Vänsterpartiet 50 miljoner kronor till detta program.
Nationellt resurscentrum för kvinnor
I dag finns i samtliga län någon form av regionala
resurscentra (RRC) för kvinnor. Det finns också i alla län
jämställdhetsexperter och dessutom i ett antal kommuner
kvinnliga affärsrådgivare. Tillsammans utgör dessa en viktig
resurs som kompletterar varandra och arbetar
gränsöverskridande. RRC:s funktion kan jämföras med
Forum för kvinnliga forskare vid universiteten som får
öronmärkta pengar, samtidigt som det görs andra
samhälleliga insatser för att öka jämställdheten inom
högskolan. För att stödja och komplettera RRC har NUTEK i
samarbete med Glesbygdsverket, ansvarat för uppbyggandet
av ett nationellt resurscentrum för kvinnor (NRC). Det stöder
det regionala arbetet för att utveckla kvinnors arbetsliv
genom nätverk, erfarenhetsutbyte och utbildning. Dessutom
arbetar NRC med kunskapsinsamling, koordinering och
policyskapande verksamhet gentemot andra centrala och
regionala myndigheter om kvinnor/kön och regionalpolitik.
Verksamheten har skett i projektform och anslag för verksamheten har
förlängts till december 1996. Regeringen lovade i sin budgetproposition
96/97:1 att under hösten 1996 att ta ställning till frågan om NRC:s fortsatta
verksamhet. Det är med besvikelse vi noterar att 1997 års ekonomiska
vårproposition inte innehåller ett särskilt anslag för fortsatt verksamhet.
Vänsterpartiet anser att NRC:s arbete fyller en mycket viktig funktion och
måste ges utrymme för att kunna planera och genomföra sina projekt med
såväl kort- som långsiktiga målsättningar. Vi vill därför avsätta 5 miljoner
kronor för verksamheten under andra halvåret 1997 och därefter 10 miljoner
årligen 1998-99.
Medelsberäkning 1997 för utgiftsområde 19
Ramen skall enligt Vänsterpartiets förslag justeras upp med
sammanlagt 55 miljoner kronor. Vi anslår 5 miljoner kronor
till det nationella resurscentrumet för kvinnor och 50
miljoner kronor redan 1997 till satsningar inom ramen för
det s.k. landshövdingeuppdraget.
Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och
naturvård
Regeringen föreslår att Naturvårdsverket beviljas ett utökat
ramanslag på 2 500 000 kronor för 1997. Detta skall
finansiera de rovdjursinventeringar som krävs för att det nya
ersättningssystemet för rovdjursrivna renar skall kunna
upprätthållas. Eftersom den totala kostnaden beräknas till
5 000 000 kronor föreslås att Naturvårdsverket kompenseras
fullt ut för den ökade kostnaden. Vänsterpartiet föreslår
därför att ytterligare 2 500 000 kronor utöver regeringens
förslag anvisas under anslaget A 1 för kostnader för
rovdjursinventering.
Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Några kommentarer till de förändringar som regeringen
föreslår vad gäller utgiftsområde 22 anslag A Infrastruktur.
Vad gäller den nya anslagsposten för bidrag från EU för TEN-projekt
anser vi att en separat redovisning är att föredra. Vänsterpartiet har tidigare
redovisat sin syn på de projekt som berörs av TEN-bidrag (Öresundsbron och
Nordiska Triangeln) och påpekat att vi hellre skulle sett att dessa bidrag hade
gått till andra mer samhällsekonomiskt lönsamma projekt som Botniabanan.
Vi kräver att regeringen skall föra fram Botniabanan som ett TEN-projekt
vilket borde få bidrag från EU.
A 3 Byggande av vägar (förskottering av medel)
Budgetposten A 3 föreslås ytterligare belastas med kostnader
för räntor och amorteringar då Vägverket tillåts låna 2 169
miljoner kronor för att komma i gång med nya vägprojekt. I
vårt alternativa budgetförslag för 1997 föreslog vi att
anslaget A 3 skulle minska med 1 000 miljoner vilket inte
bifölls. Vi anser att marginalen för att rymma dessa ökade
ränte- och amorteringskostnader redan finns inom anslaget.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
B 7 Estoniautredning m.m.
Vad gäller utökningar under anslaget B 7 för vidare
utredning och anhörighetsarbete för Estoniakatastrofen har vi
inget att tillägga utan stöder regeringens förslag i
tilläggsbudgeten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag godkänner de
riktlinjer
om den ekonomiska politiken som förordats i motionen (avsnitt 1.1-1.4),
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag till målen för
budgetpolitiken förordar de budgetpolitiska målsättningar som anförts i
motionen (avsnitt 1.5),
3. att riksdagen med avslag på regeringens förslag godkänner de
beräkningar av offentliga utgiftsnivåer för åren 1998-2000 som förordats
i
motionen (avsnitt 1.5),
4. att riksdagen avslår regeringens förslag till utgiftstak inklusive
socialförsäkringar vid sidan av statsbudgeten för år 2000,
5. att riksdagen med avslag på regeringens förslag godkänner den
preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för 1998 enligt
vad
som anförts i motionen (Tabell 2, avsnitt 6),
6. att riksdagen avslår regeringens förslag till beräkning av utgifterna
inom
den kommunala sektorn,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om finans- och penningpolitiken (avsnitt 1.3),
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall verka för förändring av EU:s riktlinjer
för den
ekonomiska politiken (avsnitt 1.3),
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens hantering av inträdet i stabilitets- och
tillväxtpakten
(avsnitt 1.3),
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om skattepolitiken (avsnitt 1.4),
11. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1974:576) om statlig inkomstskatt till den del som avser höjning av
löneunderlaget från 70 till 100 %,
12. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om EU-finansieringen (avsnitt 1.6),
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om den kommunala ekonomin (avsnitt 2),
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om lönebildningen (avsnitt 4.1),
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om kön och makt (avsnitt 4.4),
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om arbetstiderna (avsnitt 4.3),
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om en lagstiftad arbetstidsförkortning (avsnitt 4.3),
19. att riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter en utredning
om
differentierade arbetsgivaravgifter enligt vad i motionen anförts
(avsnitt 4.3),
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
avförts om att avsätta medel för en utvidgad försöksverksamhet (avsnitt
4.3),
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om den ekonomiska demokratin (avsnitt 4.4),
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om Vänsterpartiets sysselsättningsprogram (avsnitt 5),
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag till tandvårdsförsäkring
enligt vad i motionen anförts (avsnitt 6, utgiftsområde 9),
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om att rättighetslagstiftningar inte skall inordnas under de
s.k. taken
för offentliga utgifter (avsnitt 6, utgiftsområde 9),
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om en undersökning av pensionärernas villkor (avsnitt 6,
utgiftsområde 11),
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om fördelningspolitiska konsekvensanalyser (avsnitt 6,
utgiftsområde
11),
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om svenskt deltagande i Schengensamarbetet (avsnitt 6,
utgiftsområde 22),
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om det statliga aktieinnehavet i VPC (avsnitt 7, utgiftsområde
2),
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör
återkomma med förslag till tilläggsbudget för statsbudget för budgetåret
1997 med en ökning av anslaget A 1 Polisorganisationen under
utgiftsområde 4 med 25 000 000 kr (avsnitt 7, utgiftsområde 4),
30. att riksdagen avslår regeringens förslag om schablonisering av
assistansersättning enligt vad i motionen anförts om den enskilde
funktionshindrades behov (avsnitt 7, utgiftsområde 9),
31. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för
assistansersättning i linje med vad assistansberättigade föreslagit
(avsnitt 7,
utgiftsområde 9),
32. att riksdagen avslår regeringens förslag om ett kommunalt
kostnadsansvar för assistanskostnader upp till 20 timmar enligt vad i
motionen anförts om kommunalisering (avsnitt 7, utgiftsområde 9),
33. att riksdagen avslår regeringens besparing på 300 000 000 kr på
rehabiliteringsinsatser och hjälpmedel till funktionshindrade (avsnitt
7,
utgiftsområde 9),
34. att riksdagen beslutar att på tilläggsbudgeten till statsbudgeten
för
budgetåret 1997 öka det anvisade anslaget till assistansersättning med
125
000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 4 263 000 000
kr
(avsnitt 7, utgiftsområde 9),
35. att riksdagen avslår regeringens förslag om högre självrisknivå i
tandvårdsförsäkringen enligt vad i motionen anförts om missgynnandet av
ekonomiskt svaga grupper (avsnitt 7, utgiftsområde 9),
36. återkallat
37.a
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om återinförande av änkepensionen (avsnitt 7, utgiftsområde 11),
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om att regeringen bör återkomma på tilläggsbudget för år 1997
med
ökat anslag till Efterlevandepension till vuxna med 125 000 000 kr
utöver
vad regeringen föreslår eller således 982 000 000 kr,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om tillämpningen av systemet med utgiftsområden (avsnitt 7,
utgiftsområde 13),
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om sammanslagning av utgiftsområdena 13 och 14 (avsnitt 7,
utgiftsområde 13),
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om att den före den 1 juli 1997 bör återkomma med förslag om att
avskaffa OTA,
41. att riksdagen, vid avslag på yrkande 40, som sin medning ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att den bör lägga
förslag om
att avskaffa avstängningsreglerna för OTA,
42. att riksdagen avslår regeringens förslag (3:5) till lag 3 a § om
lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,1
43. att riksdagen avslår regeringens förslag (3:6) till lag 3 a §, om
lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,1
44. att riksdagen avslår regeringens förslag (3:7) till lag 3 a § om
ändring i
lagen (1997:000) om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring,1
45. att riksdagen avslår regeringens förslag (3:8) om ändring i lagen
(1997:000) om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,1
46. att riksdagen avslår regeringens förslag (3:9) gällande 3 a § till
lag om
ändring i lagen (1997:000) om arbetslöshetsförsäkring,1
47. att riksdagen avslår regeringens förslag om att högst 500 000 000 kr
får användas under budgetåret 1997 för försöksverksamhet med friare
användning av arbetslöshetsersättning enligt vad i motionen anförts
(avsnitt
7, utgiftsområde 13),
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om restriktioner för användandet av resursarbeten (avsnitt 7,
utgiftsområde 13),
49. att riksdagen beslutar att i tilläggsbudgeten för budgetåret 1997
överföra 500 000 000 kr från utgiftsområde 13 till utgiftsområde 14
enligt
vad i motionen anförts (avsnitt 7, utgiftsområde 13)
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om slopande av volymkrav på antalet deltagare i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder (avsnitt 7, utgiftsområde 14),
51. att riksdagen avslår regeringens förslag om utbildningsbidrag för
dem
som inte har arbetslöshetsersättning enligt vad i motionen anförts
(avsnitt 7,
utgiftsområde 14),
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör
återkomma på tilläggsbudget med förslag till höjd ersättning vid
deltagande i
datorverksamhet enligt vad i motionen anförts (avsnitt 7, utgiftsområde
14),
53. att riksdagen avslår regeringens förslag till bemyndigande om att
beställa tjänster för högst 55 000 000 kr enligt vad i motionen anförts
(avsnitt 7, utgiftsområde 14),
54. att riksdagen beslutar att på tilläggsbudget till statsbudget för
budgetåret 1997 öka det anvisade anslaget till anslagspost A 2 med 1 360
000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit (avsnitt 7, utgiftsområde
14),
55. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör
återkomma på tilläggsbudget till statsbudget för budgetåret 1997 med en
ökning av anslaget A 3 med 150 000 000 kr (avsnitt 7, utgiftsområde 14),
56. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om individuella och målinriktade handlingsplaner för
lönebidragsanställda (avsnitt 7, utgiftsområde 14),
57. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om lönebidragsförordningen (avsnitt 7, utgiftsområde 14),
58. att riksdagen avslår regeringens förslag att den genomsnittliga
bidragsnivån som lämnas till andra arbetsgivare än allmännyttiga
organisationer får uppgå till högst 60 % av den bidragsgrundande
lönekostnaden enligt vad i motionen anförts (avsnitt 7, utgiftsområde
14),
59. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
lönebidrag
skall kunna uppgå till högst 90 % av bidragsgrundande lönekostnad enligt
vad i motionen anförts (avsnitt 7, utgiftsområde 14),
60. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om särskilt rekryteringsstöd för lönebidragsanställda (avsnitt
7,
utgiftsområde 14),
61. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om Samhall och lönebidrag (avsnitt 7, utgiftsområde 14),
62. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att, enligt
vad i
motionen anförts, högsta lönebidragsbelopp skall följa löneutvecklingen
(avsnitt 7, utgiftsområde 14),
63. att riksdagen beslutar, enligt vad i motionen anförts, att
lönebidragsbeloppet skall anges i procent och kunna ändras under avtals-
perioden samt att rekvisitionerna av lönebidrag skall ske månadsvis
(avsnitt
7, utgiftsområde 14),
64. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om studiestödets anpassning till studiernas omfattning (avsnitt
6,
utgiftsområde 15),
65. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om att medlen till Svenska Friidrottsförbundet skall tilldelas i
form
av ett lån (avsnitt 7, utgiftsområde 17),
66. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1993:737) om bostadsbidrag (avsnitt 7, utgiftsområde 18),
67. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om en fördjupad översyn av bostadsbidragsreglerna (avsnitt 7,
utgiftsområde 18),
68. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om att ingen skall behöva förlora mer än 500 kr per månad på de
genomförda förändringarna av bostadsbidragsreglerna (avsnitt 7,
utgiftsområde 18),
69. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör
återkomma på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1997 och
däri
anslå 5 000 000 kr till nationella resurscentrumet för kvinnor (avsnitt
7,
utgiftsområde 19),
70. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om att på tilläggsbudget för år 1997 öka anslaget A 1 Kostnader
för
rovdjursinventering med 2 500 000 kr,
71. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om att de ökade ränte- och amorteringskostnaderna under
budgetpost
A 3 i tilläggsbudgeten för 1997 bör rymmas inom anslaget för denna
(avsnitt
7, utgiftsområde 22).
Stockholm den 30 april 1997
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Johan Lönnroth (v)