De höga skatterna nämns ofta som ett problem för människor
med höga inkomster, och riktigt är förstås detta. Mera sällan
talas dock om det faktum att skatten ofta är den största
utgiftsposten - större än hyran och större än matkontot - för
dem som har små inkomster. Det tycks på något sätt alltid
förutsättas att människor, hur lite de än har att röra sig med,
har råd med skatten. I alla fall ifrågasätts det aldrig.
Allt fler människor hamnar i den situationen att de inte klarar av att leva på
sin inkomst. De är då hänvisade till att söka olika former av bidrag för att
klara upp situationen. För alldeles för många blir detta början till ett
tilltagande bidragsberoende.
Alla dessa bidragstagare betalar alltså samtidigt skatt i den mån de har en
inkomst över huvud taget att tala om. Vore det inte bättre om den offentliga
sektorn, i stället för att först ta in skatt och sedan betala ut bidrag till
samma
människor, bestämde sig för att låta bli att ta in en del av den där skatten
från
första början?
Fördelarna med detta skulle vara stora:
Många fler människor skulle kunna hämta styrka ur förvissningen om att
de klarar att leva på sin egen lön, utan bidrag.
Andra, vars inkomster även brutto ligger under vad man kan klara sig på,
skulle åtminstone klara sig med mindre bidrag än vad de gör idag.
Den kostsamma rundgången av pengar i den offentliga sektorn skulle
minska.
Fler människor skulle anstränga sig lite extra innan de sökte bidrag - om
möjligheten finns att klara sig ändå blir steget till att söka alltid längre.
Om man tvärtom redan från början ser att det inte går att klara sig
förutan, känns den extra ansträngningen inte lika angelägen - har man
väl börjat kan man lika gärna fortsätta.
Fler människor skulle tycka att det var värt att överhuvudtaget ta jobb
med låga inkomster - i dag är det många som upptäcker att nettolönen
blir så liten att de inte har några som helst ekonomiska incitament att
jobba istället för att leva på socialbidrag, KAS eller a-kassa samt
bostadsbidrag.
Den kritik som brukar framföras mot dylika förslag, som
alltså handlar om antingen en kraftig generell förhöjning av
grundavdraget eller en möjlighet att vid ekonomiskt svåra
förhållanden ansöka om skattebefrielse, är att
marginaleffekten skulle bli så stor just vid det belopp där
skattefriheten slutar. Det vill säga att få skulle tycka att det
lönade sig att arbeta det där extra utöver det skattefria
beloppet och därmed inte vilja göra ett handtag som ger
något utöver detta.
Mot detta kan sägas att om man fastställer ett belopp som motsvarar
existensminimum över vilket man i alla händelser måste betala skatt, är det
nog få som nöjer sig med detta om de har chansen att tjäna mer och få det
bättre.
Principen om att människor i första hand ska klara av att försörja sig själva
och att staten inte ska transferera medel i onödan borde vara rätt självklar.
Och med tanke på det läge som Sverige har hamnat i, där många människor
mår dåligt för att de står utanför arbetsmarknaden och inte har möjlighet att
försörja sig själva, samtidigt som den offentliga sektorn betalar ut allt större
och allt mer kännbara belopp i olika former av försörjningsstöd, har jag svårt
att se någon anledning till att vi inte skulle pröva på ovannämnda förslag
som skulle råda bot på en stor del av problemet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skattebefrielse för låginkomsttagare.