Sverige är det land i den fria världen där de enskilda människorna är
mest beroende av politikers värderingar och beslut. Ingen annanstans har
så stor del av medborgarnas inkomster socialiserats. Ingen annanstans är
medborgarna så beroende av politiska beslut för sin ekonomiska standard
och för sin sociala trygghet.
Sveriges rekordhöga utgifts- och skattetryck har vuxit fram under de
långvariga socialdemokratiska regeringsinnehaven. Det avspeglar en
medveten socialistisk politik där kollektiva lösningar har prioriterats. Vård
och omsorg inte bara finansieras genom den offentliga sektorn, den
tillhandahålls huvudsakligen av vad som i realiteten är offentliga monopol.
Inte bara omfördelning mellan individer utan också inkomstomfördelningar
över en individs livscykel handhas av huvudsakligen skattefinansierade
offentliga verksamheter. De reformer som genomfördes av den borgerliga
regeringen i syfte att bryta upp de offentliga monopolen har rullats tillbaka.
Sociala problem
Det höga svenska skattetrycket medför stora sociala problem. Det tar sig
indirekt uttryck i att en svag ekonomisk utveckling och en hög
arbetslöshet gör att många saknar ett arbete att försörja sig på och att
reallöneutvecklingen för dem som har ett arbete blir svag. Men de höga
skatterna får också stora direkta negativa konsekvenser för enskilda och
familjer. Tillvaron blir otrygg för alla dem som tvingas till en tillvaro där
varje krona går till att täcka nödvändiga utgifter och inkomsten ofta ändå
inte räcker till. Socialbidragsberoendet ökar och allt fler lever på
marginaler där en oförutsedd större utgift kan innebära en katastrof.
När individer och familjer är hänvisade till bidrag för sin
vardagsförsörjning saknar de en reell möjlighet att själva förbättra sin
situation. En ökad egen insats omöjliggörs för många av att man saknar
arbete och, om man har ett arbete, av att marginaleffekterna av en ökad
arbetsinsats ofta är närmast konfiskatoriska.
För en "vanlig" familj med två barn, där mannen arbetar som
metallarbetare och har en månadsinkomst på 15 500 kronor och kvinnan är
kommunalanställd och har en månadsinkomst på 10 200 kronor för en
trekvartstjänst, uppgår den totala lönekostnaden (inklusive löneskatter) under
ett år till 410 355 kronor. Men familjen, som bor i villa och därmed även
betalar fastighetsskatt, får bara behålla 147 150 kronor, eller 36 procent av
arbetsersättningen, efter det att alla skatter är betalda. Den ensamstående
mamman med ett barn som arbetar heltid och bor i hyreslägenhet får i vårt
exempel behålla 38 procent av sin totala arbetsersättning. Med en sådan hög
beskattning blir fler och fler beroende av offentliga bidrag.
Sänkt skatt och högre tillväxt
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall
kunna leva på sin lön måste stå på två ben. Det ena är en aktiv
skattesänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat
behov av bidrag och offentligt stöd. Det andra benet är reformer, bland
annat på skatteområdet, som syftar till att stärka tillväxtkraften i
ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka och antalet
människor som av andra skäl blivit helt beroende av det offentliga för sin
försörjning minska. Det långsiktiga målet måste vara att den som är i
behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt och att den som
betalar skatt inte skall behöva bidrag.
Mål på fem års sikt
I vår partimotion med anledning av regeringens vårproposition angav vi
att ett mål för den ekonomiska politiken på medellång sikt bör vara att
uppnå balans mellan den privata och den offentliga sektorn. För att
uppnå vårt mål måste den privata sektorns andel av ekonomin tillåtas
expandera med cirka tolv procentenheter.
Detta är endast möjligt om den ekonomiska politiken utformas så att
förutsättningarna för tillväxt och nya jobb förbättras avsevärt. En viktig del i
en sådan politik är sänkta skatter som är fullt finansierade genom att de
offentliga utgifterna minskar i motsvarande mån.
Genom de konkreta besparingar vi föreslår i vårt budgetalternativ -
ändrade regler för transfereringar, minskade subventioner och effektivare
verksamhet - skapas utrymme för skattesänkningar på cirka 35 miljarder
kronor 1997, cirka 50 miljarder kronor 1998 och cirka 65 miljarder kronor
1999 (i 1997 års penningvärde).
Vid en försiktig uppskattning av den högre tillväxt som möjliggörs genom
vår ekonomiska politik (och som understiger de antaganden som görs i
regeringens s.k. högtillväxtalternativ) samt en försiktig beräkning av
nettotillväxten av nya arbetstillfällen och effekterna av ett svenskt
medlemskap i det europeiska valutasamarbetet bör i vart fall ett ytterligare
utrymme på cirka 50 miljarder kronor växa fram under den kommande
femårsperioden. Detta utrymme kan inte utnyttjas för konkreta yrkanden om
skattesänkningar förrän antagandena har realiserats genom den ekonomiska
utvecklingen. Inom detta utrymme anges emellertid följande skattepolitiska
målsättningar för den kommande femårsperioden:
- Kommunalskatten sänks generellt med fem kronor per skattekrona
genom att statliga besparingar utnyttjas för att lyfta över
finansieringsansvar från kommunerna till staten.
- Egenavgifterna sänks med 3,95 procentenheter från den nivå som enligt
regeringen skall etableras 1999 och uppgår under hela perioden till tre
procent.
- Mervärdesskatten sänks till 21 procent.
- Grundavdraget höjs något och ett extra grundavdrag för varje barn införs
vid den kommunala beskattningen. Grundavdraget för barn skall alltid
kunna utnyttjas fullt ut genom "negativ skatt".
- Beskattningen av bostäder sänks till en nivå som motsvarar 1,2 procent
fastighetsskatt samtidigt som den del av taxeringsvärdet som utgör
markvärdet överhuvudtaget inte tas upp till beskattning.
- Den allmänna löneavgiften slopas.
- Dubbelbeskattningen av investeringar och överbeskattningen av
kapitalbildning slopas.
Förslag för de kommande tre åren
För de kommande tre åren lägger vi fram följande konkreta förslag om
skattesänkningar på arbete, vilka är fullt ut finansierade genom de
utgiftsminskningar vi föreslår i partimotion 1996/97:Fi204:
- Utrymme skapas för att sänka kommunalskatten med 1 krona 1998 och
med 2,50 kronor per skattekrona 1999 genom att införa en "nationell
skolpeng" och därmed lyfta över finansieringsansvaret för grund- och
gymnasieskolan till staten.
- Grundavdraget höjs till 10 000 kronor 1997.
- Ett extra grundavdrag på 10 000 kronor per barn införs från och med
1997 vid den kommunala beskattningen. För de familjer vars inkomst
inte är tillräckligt stor för att de skall kunna tillgodogöra sig
grundavdraget fullt ut skall en "negativ skatt", d.v.s. ett bidrag, utgå.
- Skattereformen återställs snarast. Den extra straffskatten avskaffas redan
den 1 januari 1997 och fullt inflationsskydd införs från detta datum.
- Egenavgifterna fastställs till sammanlagt 3 procent från och med 1997
vilket innebär en sänkning med 2,95 procentenheter 1997 och med 3,95
procentenheter 1998. Arbetsgivaravgifterna läggs dessutom om så att
sjukförsäkringsavgiften höjs och den allmänna löneavgiften sänks i
motsvarande mån.
- Den allmänna löneavgiften halveras 1998 och slopas 1999.
- Fastighetsskatten på bostäder sänks från 1,7 till 1,5 procent av
taxeringsvärdet från och med den 1 januari 1996. Därefter sänks skatten
1997 och 1998 med 0,1 procentenhet vartdera året.
- Orimliga regionala skillnader vid fastighetsbeskattningen lindras genom
att markvärdet inte tas upp till beskattning fullt ut. I avvaktan på den
permanenta lösningen sker uttag av fastighetsskatt på endast till hälften
av markvärdet. Ett tak för den del av markvärdet som tas till beskattning
införs.
- Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar återställs till den omfattning
det hade innan Socialdemokraterna reducerade det. Avdrag medges
dessutom för pensionssparande för makes räkning. Vidare sänks
avkastningsskatten successivt till tio procent.
- Regeringens förslag om höjd energiskatt på elektrisk kraft och fossila
bränslen avslås.
- Den tidigare mervärdesskattesatsen för livsmedel återställs 1998.
- Regeringens förslag om en höjning av avgiften till insättarförsäkringen
till 0,5 procent av det garanterade insättningsbeloppet avslås.
2 Skatterna - den största hushållskostnaden
Sverige är det land i den fria världen där de enskilda människorna är
mest beroende av politikers värderingar och beslut. Ingen annanstans har
så stor del av medborgarnas inkomster socialiserats. Ingen annanstans är
medborgarna så beroende av politiska beslut för sin ekonomiska standard
och för sin sociala trygghet. I Sverige är därmed så gott som alla
utlämnade åt politikers förmåga att hålla sina löften och fullfölja alla
åtaganden. När den politiska sektorn misslyckas finns oftast inga andra
alternativ.
Sveriges rekordhöga utgifts- och skattetryck har vuxit fram under de
långvariga socialdemokratiska regeringsinnehaven. Det avspeglar en
medveten socialistisk politik där kollektiva lösningar har prioriterats. Vård
och omsorg inte bara finansieras genom den offentliga sektorn, den
tillhandahålls huvudsakligen av vad som i realiteten är offentliga monopol.
Inte bara omfördelningar mellan individer utan också inkomstomfördelningar
över individens livscykel handhas av huvudsakligen skattefinansierade
offentliga verksamheter. De reformer som genomfördes av den borgerliga
regeringen i syfte att bryta upp de offentliga monopolen har rullats tillbaka.
Till detta kommer att socialdemokratiska regeringar under 1970- och
1980-talen konsekvent utformade stabiliseringspolitiken så att åtstramning
åstadkoms genom skattehöjningar medan efterfrågan stimulerades genom
offentliga utgiftsprogram.
Den genomsnittlige inkomsttagaren i Sverige kan direkt för egen del
förfoga över drygt en tredjedel av vad han eller hon arbetar ihop. Mer blir
inte kvar sedan inkomst- och konsumtionsskatter samt arbetsgivaravgifter
betalats.
Det innebär att skatten, i olika former, är den största kostnaden för
Sveriges hushåll. För ett mycket stort antal hushåll innebär de höga skatterna
att det inte är möjligt att leva på lönen eller lönerna. Hushållen blir mer och
mer beroende av bidrag. Relativt sett drabbas naturligtvis låginkomsttagarna
hårdast.
Politiker i stat och kommuner beslutar om nästan två tredjedelar av
ekonomin. De enskilda medborgarnas valfrihet har inskränkts i takt med att
den offentliga sektorn expanderat, skattetrycket skärpts och politikernas makt
ökat. Skatteuttaget sker i former som huvudsakligen belastar låg- och
medelinkomsttagare.
På detta sätt formade Socialdemokraterna under 1970- och 1980-talen ett
Sverige där staten beskattade medborgarna så hårt att de allra flesta inte fick
möjlighet att välja annan vård eller omsorg än den stat och kommuner
erbjöd. De utlämnades till den politiska sektorn. När den offentliga
sjukvården, barnomsorgen eller äldreomsorgen inte fungerade fanns inga
möjliga alternativ. I socialdemokraternas Sverige blev det därför bara de som
hade råd att själva betala för icke subventionerad vård och omsorg som slapp
köer och kunde välja fritt och bara de som hade höga inkomster som kunde
leva på sin lön efter skatt.
Under den föregående mandatperioden reformerade den borgerliga
regeringen stegvis de offentliga systemen för att tillåta och stimulera
enskilda alternativ. Skolpengen gav frihet åt alla att välja skola.
Vårdnadsbidrag och avdrag för barnomsorgskostnader ökade valfriheten och
rättvisan i barnomsorgen och med husläkarreformen inleddes ett arbete på att
låta patienten få större valmöjligheter. Dessutom bröts utvecklingen mot
ständigt högre skatter. Skatteuttaget minskade - om än i mindre utsträckning
än vad som varit önskvärt - vilket var en följd av den statsfinansiella
utvecklingen.
Sedan valet 1994 har den nya socialdemokratiska regeringen återgått till
den tidigare inriktningen. Skatterna har höjts med ungefär 90 miljarder
kronor. Även om vissa skattesänkningar genomförts har skatteuttaget höjts
med 73 miljarder kronor netto. Särskilt hårt har skattehöjningarna drabbat de
arbetslösa och hushåll med lägre inkomster. Bidragsberoendet har därmed
ökat ännu mer. Samtidigt som skatterna höjts har bidragsnivåerna dragits
ned, därför att kostnaden för systemen har ökat kraftigt genom att bland
annat antalet arbetslösa har stigit. Hushållen drabbas således dubbelt av den
förda politiken: samtidigt som skatterna höjs sänks bidragen. Detta är
ytterligare ett bevis för att den socialdemokratiska modellen har misslyckats.
Offentliga monopol och inskränkt valfrihet leder förutom till minskad
frihet också till felaktig fördelning och sämre utnyttjande av de totala ekono-
miska resurserna. Skatter och subventioner minskar möjligheterna för den
enskilde att bestämma hur produktionsresultatet skall fördelas. Trögheten i
stora offentliga system som inte är konkurrensutsatta ger dålig effektivitet.
I en tidningsartikel i slutet av 1980-talet gav Assar Lindbeck sin bild av
den socialdemokratiska politiken:
I en välfärdsstat av svensk typ är det inte företagen som socialiserats, utan
familjen, eller rättare många av familjens traditionella funktioner. Kanske
kan man säga att medan en klassisk socialism betyder socialisering av
företag, så innebär en välfärdsstat av svensk typ en socialisering av
hushållens traditionella vård och omsorg av människor.
3 Högskattesamhället
3.1 Skattetrycket slår mot låg- och medelinkomsttagare
Alla skatter betalas av de enskilda hushållen. Det sker antingen direkt
och synligt genom inkomstsskatter eller direkt men osynligt genom
exempelvis mervärdesskatt (som bakas in i priset på en vara eller tjänst)
och arbetsgivaravgifter som delvis går till löntagarnas socialförsäkringar
men som i övrigt är ren skatt. Till det kommer de indirekta effekterna av
exempelvis företagsskatter som kan minska löneutrymmet och/eller öka
kostnaderna och därmed priserna på svenska produkter. En ytterligare
effekt kan vara arbetslöshet vars kostnader måste bäras av hushållen
genom andra skatter.
Det är framför allt sedan 1970-talets början som Sverige kommit att avvika
mot andra länder vad gäller utvecklingen av skatteuttaget. Mellan 1970 och
1976 steg skatteuttaget mätt som andel av den samlade produktionen från
cirka 40 procent till cirka 50 procent. Efter att i huvudsak ha pendlat kring
denna nivå steg skatterna kraftigt under slutet av 1980-talet och uppgick
1990 till drygt 56 procent av BNP. Delvis var detta en effekt av
överhettningen och den lånebaserade konsumtionen. Under perioden 1991-
1994 minskade skatteuttaget till cirka 50 procent, medan Social-
demokraternas regeringstillträde 1994 innebar en veritabel skattechock.
Skatteuttaget börjar nu närma sig 55 procent av BNP. Med ett så högt
skattetryck blir det ofrånkomligt låg- och medelinkomsttagare som får bära
huvuddelen av skattebördan genom uttag av bredbasiga skatter. Även om det
finns kraftigt snedvridande inslag i det svenska skattesystemet är det mest
remarkabla i internationell jämförelse den extremt höga beskattningen av
människor med normala och låga inkomster.
3.2 Några exempel
Följande exempel belyser den skattebörda som direkt belastar vanliga
hushåll i Sverige i dag.
"Normalfamiljen"
Familjen består av två vuxna och två barn. Mannen arbetar som
metallarbetare och har en månadsinkomst på 15 500 kronor, vilket är den
genomsnittliga lönen för heltidsarbetande, manliga LO-medlemmar.
Kvinnan är kommunalanställd och arbetar 75 procent. Inom LO arbetar
52 procent av kvinnorna deltid och det vanligaste är att deltiden är 75
procent. Den genomsnittliga lönen för kvinnor som arbetar heltid är inom
LO 13 600 kronor per månad, vilket ger 10 200 kronor vid 75 procents
arbete.
Familjen bor i en villa med taxeringsvärdet 500 000 kronor (varav
tomtvärde 100 000 kronor), vilket är något över det genomsnittliga
taxeringsvärdet i landet som helhet. Exemplet visar att den totala
lönekostnaden (inklusive löneskatter) för kvinnan och mannen på ett år är
410 355 kronor, men att familjen endast har 147 150 kronor kvar av sin
arbetsersättning efter skatt.
Tabell 1: (Löne- och inkomstskatter (kr/år) Han Hon )
Ensamstående mamma
Familjen består av en ensamstående kvinna med ett barn. Kvinnan
arbetar heltid som affärsbiträde och har en månadsinkomst på 12 500
kronor, vilket är något mer än den genomsnittliga lönen för
ensamstående kvinnor med ett barn. Familjen bor i en hyreslägenhet (70
m²).
Exemplet visar att kvinnans totala arbetsersättning (inkl. löneskatter)
uppgår till 199 590 kronor per år, men att familjen endast har 76 100 kronor
kvar av arbetsersättningen efter skatt.
Familjens skattebörda (kr/år)
Tabell 2: (Den totala arbetsersättningen 199 590 )
Den andra sidan - bidrag och subventioner
När uppemot två tredjedelar av de svenska hushållens arbetsinkomster
går till stat och kommun i form av olika skatter och lagstadgade avgifter
räcker i de flesta fall återstoden inte till för att täcka de löpande
kostnaderna. När skattesystemet inte är utformat så att hänsyn tas till den
försörjningsbörda som följer med barn krävs därför barnbidrag.
För att människor med normala inkomster skall ha råd att bo i bostäder
som producerats under senare år utgår omfattande räntesubventioner, som i
sin tur bidragit till kraftigt ökade produktionskostnader. Det har varit en
starkt bidragande orsak till de statsfinansiella problemen. Hushåll med
förhållandevis låga inkomster och barn behöver ofta bostadsbidrag, som
trappas av med stigande inkomst och därför bidrar till det som brukar kallas
fattigdomsfällan.
Förutom behov av rent ekonomiskt stöd för att klara de löpande
kostnaderna medför de höga skattekostnaderna att det krävs omfattande
subventioner av bland annat vård och omsorg. De flesta barnfamiljer har har
exempelvis inte råd att själva välja och finansiera sin barnomsorg.
Om skatterna vore lägre skulle omvänt behovet av bidrag och offentliga
subventioner minska.
3.3 Flera beroende av den offentliga sektorn
Det har under de senaste 25 åren skett en kraftig förskjutning från privata
till offentliga inkomstkällor i Sverige. Från 1970 har antalet personer
som får sin försörjning via den offentliga sektorn nästan fördubblats,
samtidigt som de som arbetar i den privata sektorn har blivit ungefär en
halv miljon färre. Beroendet av offentlig sektor har ökat mest vad gäller
transfereringar.
Hela 65 procent av den vuxna befolkningen (exklusive studerande) har sin
huvudsakliga inkomst från det offentliga i form av löner eller transfereringar.
Som framgår av tabellen nedan har nästan två av tre vuxna det offentliga som
huvudsaklig inkomstkälla och endast en tredjedel har sin huvudsakliga
inkomst från den privata sektorn.
Privat och offentlig försörjning
Tabell 3: (1 000-tals personer 1970 1990 1994 )
Källa: SCB
En förutsättning för att Sveriges långsiktiga strukturella problem skall
kunna lösas är att försörjningskvoten (förhållandet mellan antalet
offentligförsörjda och antalet privatanställda) kan minskas. Försörjnings-
kvoten uppgår idag till 1,8, vilket innebär att varje privatanställd skall
"finansiera" nästan två personer som är anställda i eller försörjda av den
offentliga sektorn.
Källa: SAF
Om man jämför Sverige med EU-länderna Nederländerna, Tyskland och
Storbritannien visar det sig att inkomstdelen från offentlig sektor är störst
i Sverige. I Tyskland och Storbritannien är den privata andelen i dag
dubbelt så stor som den offentliga. Så var det även i Sverige för 25 år
sedan.
Källa: Ekonomifakta "Beroendet av den offentliga sektorn"
3.4 Skatterna i ett makroperspektiv
Sverige låg 1995 på första plats i den internationella skatteligan enligt
EU:s statistikbyrå Eurostat. Detta år uppgick de svenska skatterna till
drygt hälften av Sveriges samlade produktion. Efter den
socialdemokratiska skattechocken stiger skattetrycket i Sverige 1996 till
drygt 53 av procent av BNP för att sedan ligga kvar på denna höga nivå
(om inte ytterligare skattehöjningar genomförs under de återstående två
åren av mandatperioden).
De offentliga utgifterna uppgick 1995 till 67 procent. Det betyder att
nästan två tredjedelar av all verksamhet i Sverige produceras eller finansieras
med offentliga medel. Ungefär 42 procent av de offentliga utgifterna utgörs
av offentlig konsumtion och investeringar, d.v.s. offentlig verksamhet.
Resten är transfereringar, framför allt till hushållen, samt räntebetalningar på
den offentliga skulden, d.v.s. finansiering via den offentliga sektorn.
Källa: Finansdepartementet
Det sammanlagda utfallet av skatteuttaget och behovet av transfereringar
framgår av diagrammet nedan. Bruttolönen står för 74 procent av den
disponibla inkomsten. Den offentliga sektorn tar tillbaka 38 procent i form
av direkta skatter (kapital- och inkomstskatter). Det kompenseras delvis
genom transfereringar från den offentliga sektorn på 43 procent och övriga
inkomster för 21 procent.
Källa: Finansdepartementet
Eftersom diagrammet ovan visar summan av alla hushåll i Sverige är en
del av transfereringarna fördelning av resurser mellan hushållen. Merparten
av transfereringarna är dock en fördelning över livscykeln i form av
pensioner och bidrag till barnfamiljer. Även transfereringar över sjuk- och
arbetslöshetsförsäkringen kan till den del det rör sig om kortvarig sjukdom
och arbetslöshet anses ge en fördelning över livscykeln.
Källa: Finansdepartementet
4 Bidragsberoende, ofrihet och sämre ekonomisk
utveckling
4.1 Höga skatter ger sociala problem
Det höga svenska skattetrycket medför stora sociala problem. Det tar sig
indirekt uttryck i att en svag ekonomisk utveckling och en hög
arbetslöshet gör att många saknar arbete att försörja sig på och att
reallöneutvecklingen för dem som har ett arbete blir svag. Men de höga
skatterna får också stora direkta negativa konsekvenser för enskilda och
familjer.
Tillvaron blir otrygg för alla dem som tvingas till en tillvaro där varje
krona går till att täcka nödvändiga utgifter och inkomsten ofta ändå inte
räcker till. Socialbidragsberoendet ökar och allt fler lever på marginaler där
en oförutsedd större utgift kan innebära en katastrof.
Till skillnad från äldre tider har dagens otrygghet ett element av
hopplöshet som gör den särskilt socialt stötande. När individer och familjer
är hänvisade till bidrag för sin vardagsförsörjning saknar de en reell
möjlighet att själva förbättra sin situation. En ökad egen insats omöjliggörs
för många av att man saknar arbete och, om man har ett arbete, av att
marginaleffekterna av en ökad arbetsinsats ofta är närmast konfiskatoriska.
Beslut i politiska församlingar angående lägre ersättningsnivåer eller
indragna bidrag blir mer betydelsefulla för familjens ekonomiska situation än
hårdare arbete, nya och bättre kunskaper eller bättre hushållning.
För den som dessutom har det offentliga som arbetsgivare är beroendet av
politiska beslut nästan total. I exempelvis vissa vårdyrken är situationen
extrem eftersom kommunen eller landstinget ofta är den enda arbetsgivare
som finns. Sverige är idag ett samhälle där de viktigaste besluten för många
familjer inte fattas vid det egna köksbordet utan i riksdag och
kommunfullmäktige. De höga skatterna försätter tillsammans med dessa
övriga faktorer människor i situationer där de inte har möjlighet till kontroll
över den egna vardagen. En sådan kontroll borde emellertid vara den
viktigaste källan till trygghet för den enskilde och för familjer. Att veta att
man har en kompetens som är möjlig att avsätta på en fungerande
arbetsmarknad, att ha ett eget sparande som går att utnyttja om det händer
något oförutsett och, vilket kanske är viktigast, att ha en inkomst som man
kan försörja sig på måste i varje rimligt samhälle vara viktigare för
tryggheten än bidragssystem eller socialförsäkringar.
Mycket tyder också på att möjligheterna att kunna forma den egna
vardagen kommer att bli viktigare. I ett samhälle som blir allt mer rörligt, där
det inte är rimligt att anta att man kommer att ha samma arbetsgivare eller
ens samma yrke under hela livet och där möjligheterna till individualisering
av arbetslivet är stora, kommer kraven på individuell flexibilitet att bli allt
större. Att kunna ha ett stort självbestämmande blir viktigare när
förutsättningar och möjligheter snabbt förändras. Att på grund av mycket
höga skatter vara beroende av stela och byråkratiska bidragssystem kommer
därmed att bli ett större problem för individens möjligheter till utveckling.
Sänkt skattetryck är således nödvändigt för att skattesystemet skall bli
rättvist och socialt rimligt. Idag utgör skatt, inte boende eller mat, den
avgörande utgiften för de flesta hushåll. Det är inte rimligt. Skattesystemet
får inte stjälpa människors möjligheter till försörjning.
4.2 Höga skatter slår ut jobb och minskar tillväxten
4.2.1 Stora snedvridningar - sämre effektivitet
Höga skatter och stora bidrag skapar inte bara otrygghet, de snedvrider
även prissättningen och incitamenten så att effektiviteten i
samhällsekonomin minskar och arbetstillfällen slås ut. Människor vars
arbetskraft skulle efterfrågas vid ett lägre skattetryck blir arbetslösa.
"Samhällsekonomisk effektivitet" är ett ofta använt men sällan definierat
begrepp. I Produktivitetsdelegationens betänkande (SOU 1991:82) ges en
enkel och allmän definition: "God effektivitet är att allokera resurserna rätt;
att fördela dem så att man till lägsta kostnad producerar den typ av varor och
tjänster som människor vill ha och behöver." (s. 75) och en mer teknisk
definition "För en effektiv resursallokering krävs, mer specifikt, att
arbetskraft, kapital och andra resurser är så fördelade mellan olika
arbetsområden att värdet av den produktionsökning som uppkommer då
resursinsatsen ökar med en enhet är detsamma i alla sektorer." (s. 76).
Skatte- och bidragssystemen medför att såväl privata företag som den
offentliga sektorn i flera fall producerar sådana varor och tjänster som inte
skulle efterfrågas om konsumenterna fick betala det verkliga priset.
Exempelvis skulle färre personer än idag efterfråga offentligproducerade
daghemsplatser om de själva fick förfoga över de 50 000 kronor per barn och
år som dessa daghemsplatser kostar. Andra varor och - särskilt - tjänster
som skulle efterfrågas vid ett rimligt pris, produceras inte därför att de höga
skatterna inte gör det lönsamt för företagen att tillhandahålla varan eller
tjänsten till ett pris som tillräckligt många kan betala. Ett aktuellt exempel
är
hushållstjänster där "skattekilarna", i form av inkomstskatt för såväl den som
utför tjänsten som den som betalar för den samt arbetsgivaravgift och moms,
är extremt höga.
På liknande sätt kan man avstå från att arbeta mer därför att den extra
inkomst man får behålla efter skatt inte gör det mödan värt. Det förlorar vi
naturligtvis alla på. Efter skatteomläggningen 1991 minskade
marginalskatterna, men med den socialdemokratiska regeringen har de åter
ökat. Detta är inte bara ett problem vad gäller höginkomstagare. De högsta
marginaleffekterna (upp till 85 procent) återfinns faktiskt bland
låginkomsttagare som oftast får räkna med ökad skatt och lägre bidrag om de
ökar sin arbetsinsats.
Man bör med andra ord ha mycket goda skäl för att förespråka att en vara
eller tjänst skall produceras eller finansieras i offentlig i stället för privat
regi,
eftersom det kräver extra skatteintäkter som minskar effektiviteten i
ekonomin. Upp till en viss nivå ökar sannolikt nettoeffektiviteten i ekonomin
av att den offentligt finansierade verksamheten växer. Det är i det närmaste
oomtvistat att effektiviteten i ekonomin ökar om alla medborgare får
möjlighet att gå i skolan och kan läsa och räkna när det skall börja arbeta.
Därmed lönar det sig att finansiera den grundläggande utbildningen via
skatter. Däremot är det osannolikt att effektiviteten ökar av att den helt
övervägande delen av barnomsorgen organiseras och finansieras av den
offentliga sektorn.
Under 1950-talet hade Sverige inte mycket högre skattetryck än övriga
industriländer. Men under 1960-talet och framför allt under 1970-talet ökade
det svenska skattetrycket betydligt snabbare än i övriga OECD. Det var även
då vår tillväxt började halka efter den i övriga industriländer. Skattetrycket
och snedvridningarna i skattesystemet fortsatte att öka under 1980-talet fram
till skattereformen 1991. Då hade även Socialdemokraterna insett att något
måste göras åt skattesystemet.
Skatteomläggningen 1991 bidrog till att minska de värsta snedvridningarna
i skattesystemet i och med att marginalskatterna sänktes och möjligheterna
till att göra avdrag såväl för privatpersoner som företag begränsades. Det
höga skattetrycket kvarstod dock så länge den socialdemokratiska regeringen
satt kvar, och med ett högt skattetryck är det oundvikligt att skatterna blir
snedvridande hur effektivt systemet än är i sin helhet.
4.2.2 Internationaliseringen omöjliggör högre beskattning av rörligt
kapital
Höga skatter försämrar i sig effektiviteten i ekonomin. I en liten öppen
ekonomi som Sveriges är det dessutom svårt att upprätthålla dem. Att
"stänga" ekonomin genom olika former av regleringar är heller ingen
utväg, dels är det praktiskt omöjligt, dels skulle det minska effektiviteten
i ekonomin ytterligare.
Ju mer lättrörlig skattebasen är desto mer problematiskt är det att ha en
högre beskattning än i omvärlden. Mest rörligt är det finansiella kapitalet i
form av valutor, aktier och räntebärande värdepapper. Det rör sig
sekundsnabbt. Kjell-Olof Feldts så kallade "valpskatt" på obligationshandel
är ett illustrativt exempel på en skatt som inte inbringade några skatteintäkter
men däremot fick en hel bransch att flytta utomlands. Eftersom en
fungerande obligationshandel är ett viktigt instrument för att fördela kapitalet
till det ställe där det behövs bäst, hade denna skatt även en negativ effekt för
effektiviteten i svensk ekonomi.
Realt kapital i form av företag är något mer trögrörligt än finansiellt
kapital, eftersom det tar tid att fatta beslut att flytta ett företag utomlands
eller att göra en enskild investering i ett annat land. (Det innebär även att
det
tar tid att få hit företagen igen när de väl har flyttat ut). Om man vill skapa
ett
långsiktigt gynnsamt företagsklimat där svenska företag stannar i Sverige
och där utländska företag flyttar hit, kan man inte ha särskilt mycket högre
beskattning av företag, i form av bolagsskatt, arbetsgivaravgifter,
energiskatter etc. Vad gäller varor är investeringsvaror mer lättrörliga än
konsumtionsvaror. Det går med andra ord att behålla en högre relativ skatt på
mjölk än på kylskåp eftersom det är lättare att köpa de senare utomlands.
Fastigheter utgör det minst rörliga reala kapitalet. Fastigheter kan man
därför beskatta högt utan att de flyttar på sig. Människorna som bor i dem
kan däremot bli tvungna att flytta, särskilt om de inte tillhör de högre
inkomstgrupperna. Det är detta som håller på att hända i Sverige nu.
Rörligheten hos humankapital, d.v.s. människor, är sannolikt olika hög
beroende på en rad faktorer, såsom utbildning och ålder. Den största
rörligheten kan tänkas finnas hos unga välutbildade männsiskor med yrken
där den genomsnittliga lönen är högre utomlands än i Sverige, exempelvis
forskare och ingenjörer. Det rör sig om ett relativt fåtal människor varför den
offentliga sektorn inte får in så mycket pengar vid en hög beskattning av dem
men vars eventuella flytt utomlands försämrar den samhällsekonomiska
effektiviteten. Minst lättrörliga är sannolikt medelålders medel- och
låginkomsttagare med gymnasieutbildning eller mindre, d.v.s. det stora
flertalet av Sveriges befolkning. Dessa kan man beskatta högre än i
omvärlden utan att de flyttar utomlands och det sker också i Sverige.
4.2.3 Sänkt skatt på arbete särskilt viktig för lägre avlönade arbeten
Problemet med en hög beskattning av arbeten med lägre löner är att det
blir omöjligt att leva på sin lön. Det innebär antingen att dessa
arbetstillfällen försvinner, vilket i hög grad skett i Sverige, eller att den
offentliga sektorn måste gå in med bidrag vilket också sker i högre grad i
Sverige än i omvärlden. Ett sätt att pressa ned den arbetslöshet som
uppstår i kölvattnet av att lägre avlönade arbeten försvinner är att i
verklig mening satsa på utbildning. Men alla kan eller vill inte förbättra
sin utbildning och kompetens. Det är därför viktigt att också skapa
förutsättningar för en sådan lönebildning att arbeten som inte kräver mer
omfattande utbildning kan bevaras och att det går att leva på dem. Därför
är det extra viktigt att skatten sänks i de lägre inkomstlägena.
Om det skall vara möjligt att sänka skatten för låg- och medel-
inkomsttagare måste emellertid det totala skattetrycket sänkas. Till följd av
den ökade och oundvikliga internationaliseringen finns det nämligen ingen
annan skattebas vi kan beskatta särskilt mycket högre utan att den försvinner
utomlands eller att åtgärden får negativa effekter för effektiviteten i
ekonomin.
5 Att kunna leva på sin lön
5.1 Högre tillväxt, större reallöner och lägre skatter
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall
kunna leva på sin lön måste stå på två ben. Det ena är en aktiv
skattesänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat
behov av bidrag och offentligt stöd.
Det andra benet är reformer på bland annat skatteområdet som syftar till att
stärka tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas
tillbaka och antalet människor som av andra skäl blivit helt beroende av det
offentliga för sin försörjning minska. Samtidigt krävs en ny inriktning av
utbildningspolitiken så att fler kan få bättre kunskaper och högre kompetens.
Med en sådan inriktning av politiken kommer det att bli möjligt att uppnå
successivt högre reallöner samtidigt som skatteuttaget kan sänkas rejält
därför att färre finns i transfereringssystemen.
Det långsiktiga målet måste vara att den som är i behov av bidrag och
offentligt stöd inte skall betala skatt och att den som betalar skatt inte skall
behöva bidrag.
5.2 Skattepolitikens inriktning
De höga svenska skatterna gör dubbel skada. Medborgarnas beroende av
den politiska sektorns förmåga att klara sina åtaganden blir mycket stort.
Samtidigt försvagas valfriheten och den trygghet som ligger i att ha
kontroll över sin egen ekonomi. Därtill kommer att de höga skatterna
snedvrider ekonomins sätt att fungera, försvårar möjligheterna att skapa
förutsättningar för de nya jobb som så väl behövs och kväver
tillväxtkraften i ekonomin.
Det svenska skattesystemet präglas främst av mycket höga skatter på
arbete, främst inkomstskatt, egenavgifter och arbetsgivaravgifter (som
huvudsakligen är löntagarnas socialförsäkringsavgifter). Till följd av de
senaste årens depreciering av kronan är Sveriges generella konkurrenskraft
åter på en rimlig nivå. De samhällsekonomiska problemen med de höga
skatterna på arbete är framför allt att de hindrar stora delar av tjänstesektorn
att expandera och att de höjer kostnaden för att anställa och försämrar
förutsättningarna för en fungerande lönebildning.
För att de ekonomiska problemen skall kunna lösas och medborgarna
återfå det ekonomiska oberoende som är en förutsättning för långsiktig
trygghet krävs att utrymme skapas för kraftfulla skattesänkningar.
Inriktningen måste vara att skapa förutsättningar för väsentligt högre tillväxt
och betydligt fler nya arbetstillfällen samtidigt som det stora
bidragsberoendet minskar.
Utrymme måste därför avsättas för att stärka förutsättningarna för
företagande och kapitalbildning, främst genom att slopa den extra höga
beskattningen av investeringar och kapitalbildning. Huvuddelen av
skattesänkningsutrymmet måste emellertid inriktas på att sänka skatten på
arbete genom främst sänkta egenavgifteroch sänkt inkomstskatt för alla.
Dessa skattesänkningar gynnar relativt sett låg- och medelinkomsttagare
mest och medför att bidragsbehoven minskar.
1995 presenterades en rapport till expertgruppen för studier i offentlig
ekonomi utarbetad av Krister Andersson, då chefsekonom på Riksbanken. I
rapporten visas att det är svårt att upprätthålla högre skatt på kapital,
särskilt
finansiellt kapital, och på mycket kvalificerad arbetskraft jämfört med andra
länder. Detta är för övrigt motivet för regeringens avsikt att införa en
särskild
skattelättnad för utländska medborgare som får kvalificerade arbetsuppgifter
i svenska företag. Slutsatsen är att ett land som vill upprätthålla ett högt
skatteuttag i en allt mer internationaliserad värld i första hand måste bygga
skatteuttaget på personer som är mindre attraktiva på en internationell
arbetsmarknad och har svårt att flytta. Detta ger fördelningspolitiska effekter
som enligt vår mening är oacceptabla.
5.3 Skattepolitiken på fem års sikt
I vår partimotion med anledning av regeringens vårproposition angav vi
att ett mål för den ekonomiska politiken på medellång sikt bör vara att
uppnå balans mellan den privata och den offentliga sektorn. För 1998,
när de offentliga finanserna beräknas vara i balans, räknar regeringen
med att den privata andelen av ekonomin uppgår till cirka 38 procent och
således den offentliga sektorn till 62 procent. Det samlade skatteuttaget
är 53 procent av produktionen medan den offentliga sektorns övriga
inkomster uppgår till cirka nio procent. För att uppnå vårt mål måste den
privata sektorns andel av ekonomin tillåtas expandera med cirka tolv
procentenheter.
Detta är möjligt endast om den ekonomiska politiken utformas så att
förutsättningarna för tillväxt och nya jobb förbättras avsevärt. En viktig del i
en sådan politik är sänkta skatter som är fullt finansierade genom att de
offentliga utgifterna minskar i motsvarande mån.
Utgiftsminskningarna är av två slag: dels förändringar av gällande regler i
transfereringssystemen och dels lägre utgifter till följd av att färre människor
är i behov av bidrag och därmed lämnar transfereringssystemen. Till det
kommer att en ökad tillväxt inte bör tillåtas leda till, som regeringen
föreslår,
permanenta överskott i de offentliga finanserna och därmed till permanent
höga skatter och ökad offentlig kapitalbildning. Detta utrymme bör istället
utnyttjas för successiva skattesänkningar.
Genom de konkreta besparingar vi föreslår i vårt budgetalternativ -
ändrade regler för transfereringar, minskade subventioner och effektivare
verksamhet - skapas utrymme för skattesänkningar på cirka 35 miljarder
kronor 1997, cirka 50 miljarder kronor 1998 och cirka 65 miljarder kronor
1999 (i 1997 års penningvärde).
Vid en försiktig uppskattning av den högre tillväxt som möjliggörs genom
vår ekonomiska politik (och som understiger de antaganden som görs i
regeringens s.k. högtillväxtalternativ) samt en försiktig beräkning av
nettotillväxten av nya arbetstillfällen och effekterna av ett svenskt
medlemskap i det europeiska valutasamarbetet bör i vart fall ett ytterligare
utrymme på cirka 50 miljarder kronor växa fram under den kommande
femårsperioden. Detta utrymme kan självfallet inte utnyttjas för konkreta
yrkanden om skattesänkningar förrän antagandena har realiserats genom den
ekonomiska utvecklingen.
Inom detta utrymme anges emellertid följande skattepolitiska
målsättningar för den kommande femårsperioden:
- Kommunalskatterna sänks generellt med fem kronor per skattekrona
genom att statliga besparingar utnyttjas för att lyfta över
finansieringsansvar från kommunerna till staten.
- Egenavgifterna sänks med 3,95 procentenheter från den nivå som
enligt regeringen skall etableras 1998 och uppgår under hela perioden
till tre procent.
- Mervärdesskatten sänks till 21 procent.
- Grundavdraget höjs något och ett extra grundavdrag för varje barn
införs vid den kommunala beskattningen. Grundavdraget för barn
skall alltid kunna utnyttjas fullt ut genom "negativ skatt".
- Beskattningen av bostäder sänks till en nivå som motsvarar 1,2
procent fastighetsskatt samtidigt som den del av taxeringsvärdet som
utgör markvärdet inte över huvudtaget tas till beskattning.
- Den allmänna löneavgiften slopas.
- Dubbelbeskattningen av investeringar och överbeskattningen av
kapitalbildning slopas.
-
I det följande redovisas huvudsakligen våra konkreta förslag om
skattesänkningar på arbete under de kommande tre åren. De är fullt ut
finansierade genom besparingar som ansluter till de utgiftstak vi föreslog
i vår motion med anledning av vårpropositionen. De olika besparingarna
specificeras utgiftsområde för utgiftsområde i vår motion om den
ekonomiska politiken (1996/97:Fi204). I motion 1996/97:N269
("Företagandets villkor") redovisas våra förslag om skattesänkningar för
företagande och kapitalbildning.
5.4 Sänkt kommunalskatt
Kommunalskatten är för de allra flesta den tyngsta skatten att bära. Det
är därför viktigt att varje kommun koncentrerar sig på kärnuppgifterna
och tar tillvara möjligheterna att effektivisera verksamheten för att kunna
sänka skatteuttaget. Det är utöver detta möjligt att skapa utrymme för en
generell sänkning av kommunalskatterna i alla kommuner om staten tar
över kostnader som i dag belastar kommunerna. I motion 1996/97:Ub211
"Kunskap och kompetens" har vi föreslagit att en nationell skolpeng
skall införas för grundskolan och gymnasieskolan.
Förslaget om nationell skolpeng innebär att staten övertar finansierings-
ansvaret men inte ansvaret för att organisera och erbjuda utbildning på den
grundläggande nivån och gymnasienivån.
När denna kostnad lyfts av kommunerna skapas ett utrymme som kan
utnyttjas för att sänka kommunalskatten. Långsiktigt motsvarar detta
utrymme en skattesänkning på drygt sex kronor per skattekrona. För att
garantera att det utrymme som successivt skapas verkligen utnyttjas för
skattesänkningar införs kommunalt skattestopp och krav på en skattesänk-
ning som motsvarar den bortfallande kostnaden.
För år 1999 finns i det moderata budgetalternativet ett utrymme för att ta
över kostnader som motsvarar en sänkning av den genomsnittliga kommu-
nalskatten med 2,50 kronor per skattekrona. Redan 1998 bör kommunal-
skatten sänkas generellt med 1 krona. Utrymme för detta har reserverats i
budgetalternativet.
Det kan diskuteras huruvida ett utrymme för att sänka den kommunala
inkomstskatten bör utnyttjas för att sänka den kommunala skattesatsen vilket
innebär sänkt marginalskatt för alla eller för att höja grundavdraget vid
inkomstbeskattningen och därigenom undanta en större del av inkomsten
från kommunal beskattning. I bägge fallen sänks skatten rejält för låg- och
medelinkomsttagare med minskat bidragsberoende och med positiva effekter
för ekonomin som följd. Bland annat förbättras förutsättningarna för en
lönebildning som kan ge utrymme för fler nya arbetstillfällen. Sammantaget
gör vi bedömningen att utrymmet främst bör utnyttjas för att sänka den
kommunala utdebiteringen.
Till en del bör emellertid grundavdraget höjas med särskild inriktning på
barnfamiljerna. Vi föreslår därför att grundavdraget höjs till 10 000 kronor
och att ett extra grundavdrag medges för varje barn. Kommunerna
kompenseras fullt ut för dessa skattesänkningar.
5.5 Grundavdrag för barn
Bidragsberoendet är av naturliga skäl störst för familjer med barn. Det
rimliga är att minska behovet av bidrag genom att hänsyn tas till
försörjningsbördan vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten.
Fram till 1946 fanns ett barnavdrag som då ersattes med barnbidrag, en
teknik som fortfarande används. Utrymmet är emellertid enligt vår
mening för snålt tilltaget. Vi föreslår därför att det från och med 1997
införs ett extra grundavdrag på 10 000 kronor för varje barn, vid den
kommunala beskattningen. Detta grundavdrag kan naturligtvis
samordnas med barnbidraget och skulle då uppgå till cirka 35 000
kronor.
För de familjer vars inkomst inte är tillräckligt stor för att man skall kunna
tillgodogöra sig grundavdraget fullt ut skall en "negativ skatt" utgå. Det sker
i form av en kontant utbetalning som motsvarar det inte utnyttjade
avdragsbeloppet multiplicerat med den kommunala skattesatsen. Utbetal-
ningen sker månadsvis. Som framhållits i föregående avsnitt kompenseras
kommunerna fullt ut.
5.6 Återställ marginalskattereformen
1991 års skatteomläggning syftade till en marginalskatt på normalt 30
procent och en högsta marginalskatt på 50 procent genom en extra statlig
inkomstskatt för tio procent av inkomsttagarna. Bakom detta beslut stod
en bred majoritet av riksdagens partier. Reformen har därefter urholkats.
Socialdemokraterna införde hösten 1994 en extra straffskatt på fem
procentenheter för tiden fram till och med 1998 som drabbar en dryg
tredjedel av alla heltidsarbetande. Man har dessutom accepterat
kommunalskattehöjningar för alla på nästan en krona. Till det kommer
att regeringen föreslår att inflationsskyddet urholkas så att ännu fler får
betala den högsta marginalskatten, nu nästan 57 procent
egenavgiftshöjningen oräknad.
Skattereformen bör snarast återställas. Den extra straffskatten bör
avskaffas redan den 1 januari 1997 och fullt inflationsskydd införas från
detta datum. Utrymme bör sedan skapas för att successivt uppfylla skatteom-
läggningens mål.
5.7 Sänkta egenavgifter
Regeringen har med stöd av Centerpartiet beslutat höja egenavgiften till
sjukförsäkringen med sammanlagt tre procentenheter i tre steg. Den sista
etappen genomförs 1998. Denna höjning har inget med sjukförsäkringen
som sådan att göra eftersom den är fullt ut finansierad av en
sjukförsäkringsavgift på den nivå som gällde före höjningen. Det är
således fråga om en ren inkomstskattehöjning med regressiva verkningar.
Den redan genomförda och för kommande år beslutade höjningen av
egenavgiften måste undanröjas.
Dessutom bör den återstående egenavgiften till sjukförsäkringen
(2,95 procent) sänkas till två procent 1997. Sammantaget minskar därmed
egenavgifterna 1997 med 2,95 procentenheter och 1998 med 3,95 procent-
enheter. Arbetsgivaravgifterna bör dessutom läggas om så att sjukförsäk-
ringsavgiften höjs och den allmänna löneavgiften sänks i motsvarande mån.
5.8 Allmänna löneavgiften slopas
År 1995 beslutades om en extra löneskatt - den allmänna löneavgiften -
som uppgick till 1,5 procent av lönesumman. Skatten har sedermera höjts
vid en omläggning av socialförsäkringsavgifterna.
Denna skattehöjning urholkar löneutrymmet eller höjer kostnadsläget och
försämrar konkurrenskraften vilket resulterar i högre priser på svenska
produkter och/eller ökad arbetslöshet vilket måste betalas genom andra
skatter. Den så kallade allmänna löneavgiften bör halveras 1998 och slopas
1999..
5.9 Sänkt fastighetsskatt
5.9.1 En långsiktig lösning
Utrymme måste successivt skapas för att slopa dagens fastighetsskatt.
Med tanke på det statsfinansiella läget är det orealistiskt att för det
kommande budgetåret utlova annat än en återgång till den nivå som
gällde före den socialdemokratiska regeringens höjning 1996 och en
förändring av beskattningen av markvärdena. Därefter bör en planmässig
avveckling av fastighetsskatten genomföras som ett led i anpassningen av
den svenska skattenivån till europeisk nivå.
I debatten krävs emellanåt att den löpande beskattningen av bostäder skall
slopas helt. Det skulle innebära att avdragsrätten för räntor samtidigt slopas.
Avdragsrätten, som har avgörande ekonomisk betydelse för de flesta
småhusägare, måste emellertid behållas. Som fastighetsbeskattnings-
utredningen föreslår bör symmetrin i reglerna för beskattning av småhus
återinföras och bostadsrätterna inlemmas i detta system. Fastighetsskatten för
småhus och bostadsrätter bör 1997 ersättas med en schabloniserad beräkning
av en intäkt som tas till beskattning som inkomst av kapital. Samtidigt bör
för bostadsrätter motsvarande avdragsrätt för lägenhetens andel av de
samlade ränteutgifterna medges för bostadsrättshavaren.
Som framgått ovan är utgångspunkten för beräkningen av en
schablonintäkt att fastställa avkastningen av det kapital som är nedlagt i
bostaden. Man måste då diskutera såväl vilket underlag som skall användas
som vilket uttag som skall ske.
I tidigare utredningar har det övervägts huruvida det är möjligt att på något
annat sätt än med hjälp av taxeringsvärdet skapa ett tillfredsställande
underlag för beräkningen av en schablonintäkt (eller under senare år för
fastighetsbeskattningen). Det har bland annat diskuterats någon form av
anknytning till bostadsytan eller ett beräknat värde på bostadsförmånen som
sådan. Inte heller dessa förslag förefaller särskilt lämpliga i ett stabilt
system.
De stora snedvridningar som uppkommer genom att taxeringsvärdet i sin
helhet är underlag för beskattningen har sin grund i att marknadsvärdet ofta
utvecklas utan hänsyn till hur stort det nedlagda kapitalet i bostaden är. För
flertalet fastigheter blir därmed underlaget för beskattningen större än det
kapital som lagts ned. Det motiverar i sin tur att dagens underlag för uttag av
fastighetsskatt reduceras. En teknik kan då vara att enbart ha det taxerade
byggnadsvärdet som underlag.
Därmed kan ytterligare ett problem få sin lösning. Man kan nämligen anta
att de kraftiga ökningarna av totala taxeringsvärden i attraktiva områden,
som inte bör ligga till grund för beskattning, huvudsakligen manifesteras
genom att markvärdet stiger kraftigt.
Schablonbeskattningen bör således utformas så att underlaget för
beskattning endast är det taxerade byggnadsvärdet. Enligt beräkningar som
redovisades av fastighetsbeskattningsutredningen borde när hela
taxeringsvärdet används som underlag, andelen som tas upp till beskattning
bestämmas till mellan fyra och fem procentenheter. Skatteuttaget (räknat
som fastighetsskatt enligt dagens system) skulle då uppgå till 1,2 till 1,5
procent av hela taxeringsvärdet. 1994 utgjorde byggnadsvärdet cirka två
tredjedelar av det totala taxeringsvärdet.
Som tidigare redovisats är emellertid underlaget för stort. Det bör
reduceras genom att markvärdet räknas bort. Det innebär att man med en
schablonintäkt på fyra procent skulle få en effekt som motsvarar ett fastig-
hetsskatteuttag i dagens system på genomsnittligt 0,8 procent. Lindringen
blir väsentligt större där de stora regionala orättvisorna i dag finns.
Det finns vidare anledning att sträva efter en förenklad fastighetstaxering.
Det underlättas genom ett lägre skatteuttag. Ju lägre skatteuttag desto grövre
kan de olika regler som jämför olika fastigheter med varandra vara. Det bör
vara möjligt att relativt omgående införa en klassificering av byggnaderna i
en normalgrupp, en grupp med väsentligt bättre standard och en med
väsentligt lägre standard. Därmed försvinner mycket av det "kineseri" som
för närvarande präglar fastighetstaxeringen.
Sammanfattningsvis bör:
- Fastighetsskatten slopas successivt.
- Schablonbeskattning av småhus införas 1998, skatteuttaget reduceras
successivt så att fyra procent av det taxerade byggnadsvärdet tas upp
till beskattning som inkomst av kapital med full avdragsrätt för
ränteutgifter, samt motsvarande regler införas för bostadsrätter.
- Reglerna för fastighetstaxering förenklas kraftigt.
- Förmögenhetsskatten slopas.
5.9.2 Förändringar 1996
De förändringar som föreslagits i föregående ansnitt kan inte genomföras
redan från 1996. Det krävs därför att tillfälliga åtgärder genomförs som
går i samma riktning som den långsiktiga lösning som skisserats.
Följande förslag bör således genomföras omedelbart och kan även om
beslut fattas av riksdagen under 1996, gälla redan från den 1 januari:
Fastighetsskatten på bostäder sänks från 1,7 till 1,5 procent av taxerings-
värdet från och med den 1 januari 1996. Därefter sänks skatten 1997 och
1998 med 0,1 procentenhet vardera året.
Orimliga regionala skillnader vid fastighetsbeskattningen lindras genom att
markvärdet inte tas upp till beskattning fullt ut. I avvaktan på den
permanenta lösningen bör uttag av fastighetsskatt endast ske för hälften av
markvärdet. Ett tak för den del av markvärdet som tas till beskattning måste
införas.
5.10 Sänkt skatt på pensionssparande
Regeringen har försämrat förutsättningarna för det enskilda, frivilliga
pensionssparande som för många har varit en möjlighet att skapa bättre
trygghet inför ålderdomen med den osäkerhet som gäller de offentliga
pensionerna. De löften som ställdes ut av Socialdemokraterna i samband
med att ATP-systemet infördes har visat sig ohållbara. En stor
reformering av pensionssystemet har därför tvingats fram. En
överenskommelse träffades 1994 mellan de flesta av riksdagens partier.
Den socialdemokratiska regeringen har emellertid visat sig oförmögen att
driva fram frågan till en lösning. Det skapar en stor osäkerhet hos många
medborgare. Redan nu framstår det emellertid klart att för många
kommer den offentliga pensionen att bli betydligt lägre än vad som
utlovades tidigare. Det är därför av stor vikt att det skapas tillräckligt bra
förutsättningar för ett enskilt pensionssparande. Det långsiktiga och
bundna sparandet skapar dessutom bra förutsättningar för ett enskilt
sparande som kan bidra till riskkapitalförsörjningen. Ett väsentligt led i
att skapa förutsättningar för detta var införandet av det individuella
pensionssparandet 1994.
Socialdemokraterna har försvagat förutsättningarna för enskilt
pensionssparande genom att minska den avdragsrätt som motsvarar
avdragsrätten för inbetalningar av ATP-avgifter. Man har dessutom höjt
avkastningsskatten på pensionssparandet. Det försvagar intresset för
pensionssparande samtidigt som det lett till ett utflöde av sparande till
utlandet där denna beskattning är lägre.
Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar bör återställas till den
omfattning det hade innan Socialdemokraterna reducerade det. Avdrag bör
dessutom få medges för pensionssparande för makes räkning. Dessutom bör
avkastningsskatten successivt sänkas till tio procent.
5.11 Nej till höjd elskatt
Våren 1996 föreslog regeringen omfattande skattehöjningar på energi.
Motiveringen var att finansiera ökade utgifter i samband med den
utvidgning av utbildningsplatser som kan ifrågasättas från flera
utgångspunkter. Höjningarna genomfördes trots att den s.k.
Skatteväxlingskommittén utreder förutsättningarna för ökade
miljörelateringar av beskattningen. Några som helst miljöhänsyn var
således inte skäl för förslagen.
Bland de höjningar som föreslogs fanns en höjning av produktions-
skatterna på elektrisk kraft från kärnkraft och äldre vattenkraftverk. Trots
omfattande kritik vad gäller bland annat effekterna för sysselsättningen
beslutade riksdagens majoritet i enlighet med regeringens förslag.
I årets budgetproposition tvingas regeringen och Centerpartiet att retirera.
De har nu insett att den kritik som riktades mot förslaget var korrekt och
föreslår därför att det andra steget av de beslutade höjningarna som var avsett
att träda i kraft 1997 skall återtas och ersättas av höjda konsumtionsskatter på
elektrisk kraft och fossila bränslen. Som framgår av regeringens proposition
innebär skattehöjningarna ökade energikostnader för hushållen.
Det finns anledning att överväga vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas
för att öka miljörelateringen av skattesystemet. Det får emellertid inte vara
fråga om en generell höjning av skatteuttaget utan en omläggning av
beskattningen inom ramen för den successiva sänkning av skatteuttaget som
vi förordar. Regeringens förslag om höjd energiskatt på elektrisk kraft och
fossila bränslen bör mot denna bakgrund avslås.
5.12 Sänkt skatt på arbete istället för på mat
Våren 1995 föreslog regeringen i samråd med Centerpartiet en sänkning
av mervärdesskatten på livsmedel. Det skedde samtidigt som problemen i
svensk ekonomi med kraftig arbetslöshet befästes och accentuerades. Ett
skattesänkningsutrymme borde i första hand ha utnyttjats för sänkt skatt
på arbete och inte sänkt skatt på mat.
Ett av de motiv som redovisades för förslaget var att förbättra situationen
för låginkomsttagare, främst barnfamiljer. Som ett flertal studier visat i
samband med diskussioner om differentierad mervärdesskatt är emellertid
generellt sänkt moms på mat ett mycket trubbigt instrument. Det ger
betydligt bättre resultat att istället föreslå riktade insatser. Det är mot den
bakgrunden vi föreslår att ett extra grundavdrag för varje barn införs vid den
kommunala beskattningen. De omfattande skattesänkningar på arbete vi
föreslår innebär dessutom väsentligt större skattelättnader för
låginkomsttagare. Genom att kostnaderna för att anställa kan minska och
genom att lönebildningsprocessen har förbättrats blir förutsättningarna för
nya jobb och därmed mindre arbetslöshet större.
Mot den bakgrunden föreslår vi att den tidigare mervärdesskattesatsen för
livsmedel återställs 1998.
5.13 Höjd insättarskatt bör avvisas
Riksdagen har beslutat om ett system med insättningsgaranti i
banksystemet för att i någon mån skapa trygghet vid turbulens på de
finansiella marknaderna. Systemet var ursprungligen avsett att
finansieras genom en genomsnittlig avgift på motsvarande garanterade
belopp på 0,25 procent. Denna avgift kommer självklart inte att bäras av
bankerna utan övervältras på låntagare och insättare i banksystemet. Till
det kommer konkurrenssnedvridningar mellan olika banker.
När nu regeringen föreslår i budgetpropositionen att denna avgift skall
fördubblas till 0,50 procent av det garanterade insättningsbeloppet från den 1
januari 1997 är det en ren skattehöjning som kommer att drabba kunderna i
Sveriges banker. Motivet för regeringen är att stärka de offentliga finanserna
och att öka det offentliga sparandet. Regeringen förslag bör mot denna
bakgrund avslås.
6 Minskat bidragsberoende
I tabell 1 redovisas effekterna av de direkta skatteförändringar vi föreslår
för de två hushåll som utgjorde exempel i avsnitt 3.1. Beräkningarna har
avrundats till jämna hundratal kronor.
Tabell 1
Skattesänkningar för hushållen i avsnitt 3.1
(Genomsnittlig kommunalskatt, 31,65 kr/skr)
Tabell 4: ("Normalfamiljen"
Ensamstående mamma )
Sänkta egenavgifter
Höjt grundavdrag
Sänkt kommunalskatt
Grundavdrag för barn
Allmän löneavgift slopas
Återställd livsmedelsmoms
Summa före fastighets-
skatt och elskatt
Som framgår av tabellen sänks skatten 1999 med nästan 1 000 kronor per
månad för den ensamstående mamman och med nästan 2 000 kronor per
månad för "normalfamiljen". Till det kommer effekten av sänkt
fastighetsskatt och lägre elskatt som för normalfamiljen som bor i ett
småhus uppgår till 3 100 kronor 1997 och 3 800 kronor 1999. För den
ensamstående mamman minskar skatten till följd av dessa
skattesänkningar med cirka 400 kronor 1997 och cirka 500 kronor 1998.
Till följd av skattesänkningarna minskar självfallet behovet av bidrag och
subventioner.
7 Statsfinansiella effekter
De statsfinansiella effekterna av förslagen i denna motion återfinns i
tabell 2 nedan. (1997 års priser). Beräkningarna bygger på uppgifter från
Finansdepartementet och RRV genom riksdagens utredningstjänst.
Tabell 2
Tabell 5: (1997 1998 1999 )
Dessa skattesänkningar finansieras tillsammans med våra
skatteförändringar i partimotionen om företagandets villkor av de
besparingar som redovisas i vår motion om den ekonomiska politiken.
Dessa besparingar redovisades i sina huvuddrag redan när vi i
partimotionen med anledning av regeringens vårproposition lade fram
våra förslag till utgiftstak och preliminär fördelning av de statliga
utgifterna på olika utgiftsområden.
8 Hemställan
8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktning och mål för skattepolitiken,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkt
kommunalskatt i samband med införandet av nationell skolpeng i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar sänka den allmänna egenavgiften för
sjukförsäkring till 2 % fr.o.m. 1997 i enlighet med vad som anförts i
motionen,
4. att riksdagen beslutar höja grundavdraget och införa ett extra
grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen i enlighet
med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar sänka den statliga inkomstskattesatsen till
20 % från den 1 januari 1997 i enlighet med vad som anförts i
motionen,
6. att riksdagen beslutar om fullt inflationsskydd fr.o.m. den 1
januari 1997 i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att återställa marginalskattereformen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om från 1998
halverad och från 1999 slopad allmän löneavgift i enlighet med vad
som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten på bostäder till
1,5 % med verkan från den 1 januari 1996 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar att fastighetsskatten på bostäder sänks
med 0,1 procentenhet 1997 och 0,1 procentenhet 1998 i enlighet med
vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen beslutar att enbart hälften av det taxerade
markvärdet skall läggas till grund för fastighetsbeskattning av småhus
i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett tak för
markvärde som underlag för fastighetsbeskattning av småhus i
enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om successivt slopad fastighetsskatt,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en omläggning av
beskattningen av småhus i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen beslutar återställa det tidigare avdragsutrymmet för
enskilt pensionssparande i enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen beslutar sänka avkastningsskatten på
pensionssparande i tre steg 1997 till 1999 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
17. att riksdagen avslår regeringens förslag om höjda energiskatter
på elektrisk kraft och fossila bränslen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
18. att riksdagen beslutar återställa mervärdesskatten på livsmedel
fr.o.m. 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen avslår regeringens förslag om höjd avgift inom
insättargarantisystemet i enlighet med vad som anförts i motionen.