En väl utbyggd och uthållig välfärdspolitik kräver
förhållandevis höga skatter. Rättvis fördelning av
nödvändiga uppoffringar är av avgörande betydelse för att
kunna vinna förståelse för en kärv ekonomisk politik hos de
grupper i samhället som på grund av minskade ersättningar i
socialförsäkrings- systemet tvingas dra ner på en ofta redan
hårt ansträngd levnadsstandard. Utan att ifrågasätta
ambitionerna bakom 1990/91 års stora skattereform kan ändå
konstateras att skattepolitiken knappast utnyttjats på ett
optimalt sätt för att åstadkomma en eftersträvad fördelning
av bördorna.
KUSK (Kommittén för utvärdering av skattereformen) konstaterar att
skattesystemet blivit enklare och mera robust och att andelen "nolltaxerare"
och lågredovisare minskat, särskilt bland höginkomsttagarna, som kraftigt
reducerat sina skulder. Samtidigt tyder olika analyser genomförda av SCB
och fackföreningsrörelsen på att reformen delvis satts ur spel både vad gäller
likformighet och neutralitet. I studien "Om inkomstklyftor i 90-talets
Sverige", hävdar LO att klyftan mellan höginkomsttagare och lägre
inkomsttagare ökat starkt. Detta förhållande gäller såväl inkomstförhållanden
före skatt som efter skatt. Analyser visar också att skattesystemets
utjämnande effekt sjunkit kraftigt mellan 1988 och 1993.
I bilaga 4 till regeringens proposition 1996/97:1 "Förslag till statsbudget,
finansplan m.m." visar fördelningspolitiska analyser bl.a. att inkomst-
klyftorna ökat under 1980-talet och hittills under 1990-talet. Antalet hushåll
med hög ekonomisk standard har ökat, även under den ekonomiska krisen
1991-1994. I början av 1980-talet hade de välbeställda hushållen i Sverige
ungefär två och en halv gång så hög standard som de ekonomiskt svaga
hushållen. I mitten av 1990-talet hade denna skillnad ökat till tre gånger,
d.v.s. klyftan mellan de välbeställda och de sämst lottade hade ökat med hela
20 %!
KUSK slår också fast att skattereformen var underfinansierad med ungefär
35 miljarder per år 1991-93, att den sannolikt markant påverkade hushålls-
sparandets inriktning från realt till finansiellt sparande, samt att hushållen
med de högsta inkomsterna och högre tjänstemän överkompenserats.
Minskade skatteinkomster har med andra ord utgjort en inte oväsentlig del av
underskotten i statens budget, underskott som i sin tur framtvingat inte
obetydliga nedskärningar i det sociala trygghetssystemet. Den bland vissa
ekonomer och politiker omhuldade teorin att skattesänkningar är dynamiska
och självfinansierande tycks alltså ordentligt ha kommit på skam. En annan
slutsats som ligger nära till hands är att skattekvotens storlek inte påverkar
tillväxten. Ett lysande exempel på detta är Danmark, som haft en tillväxt på
3,5 % med en lika hög skattekvot och en skarpare progressivitet än i det
svenska skattesystemet. En inte alltför djärv konklusion blir också att
kombinationen inkomstbortfallsprincipen och arbetslinjen verksamt bidragit
till att Sverige inte fått negativa effekter av höga skatter.
Regressiva egenavgifter
En avgörande svaghet i de fördelningspolitiska analyserna av
skattepolitiken är att införandet av s.k. egenavgifter inte
beaktats. Avdragsgilla egenavgifter utgår nu med 3,95 % till
sjukförsäkringen. Avsikten är att dessa egenavgifter skall
uppgå till 6,95 % av lönesumman 1998. 1995 infördes
därutöver en pensionsavgift på 1 %. I en uppgörelse mellan
de fyra borgerliga partierna och socialdemokraterna om ett
reformerat pensionssystem ingår att halva avgiften (9,25%)
skall tas ut som egenavgift eller i vart fall inte tas ut över det
inkomsttak (7,5 basbelopp) som ger rätt till pension.
Egenavgifter har införts i syfte att tydliggöra sambandet mellan förmån och
kostnad i socialförsäkringssystemet. Däremot tycks de onekligen mycket
negativa fördelningseffekterna ha förbisetts. Den internationellt välkände och
respekterade amerikanske ekonomen Paul Krugman konstaterar i sin senaste
bok "Valser om välfärd" bl.a. följande: "En övergång från inkomstskatt till
sociala avgifter tenderar alltid att höja skatterna för låg- och
medelinkomstfamiljer och att sänka dem för de rika."
Detta är uppenbarligen också vad som håller på att ske i Sverige. Genom
att egenavgifterna är avdragsgilla vid beskattningen men bara tas upp till ett
tak på 7,5 basbelopp (ca 265.000 kronor), uppstår en omvänd fördelnings-
effekt. Egenavgifterna är i själva verket regressiva, d.v.s. höginkomsttagaren
betalar själv en mindre del av sin egenavgift än låginkomsttagaren.
Regeringen tycks vara medveten om problemet. I ett frågesvar i riksdagen
konstaterade sålunda f. biträdande socialministern Anna Hedborg att
höginkomsttagare med inkomster över 7,5 basbelopp betalar en mindre andel
av sin inkomst i egenavgift än vad motsvarande arbetsgivaravgift skulle
medföra. Statsrådet aviserade samtidigt att regeringen kommer att se över
den allmänna sjukförsäkringsavgiften. En sådan översyn har ännu inte
kommit till stånd.
Grunddragen i 1990/91 års skattereform är väl värda att värna. Men en så
genomgripande reform kräver också en omsorgsfull "eftervård". Någon
generell höjning av det samlade skatteuttaget torde knappast vara lösningen
på Sveriges ekonomiska problem. Inte ens en "brandskattning" av
höginkomsttagarna skulle lämna något väsentligt bidrag till saneringen av
landets finanser. Däremot finns det starka skäl att förbättra den fördelnings-
politiska träffsäkerheten och rättvisan i skattesystemet.
De uteblivna dynamiska effekterna av skattereformen, den inte ogrundade
misstanken att reformen gynnat högre inkomsttagare på lägre inkomsttagares
bekostnad, att reformen blev underfinansierad samt den orättvisa
fördelningsprofilen i egenavgifterna utgör sammantaget en väl grundad
anledning till en justering av skatteystemet i syfte att åstadkomma en mera
solidarisk fördelning av skatteuttaget. Ett minimikrav bör då också vara att
det utjämnande inslaget i skattesystemet inte understiger den progressivitet
som uppnås genom den nuvarande värnskatten.
Eftersom någon särskild utvärdering av de allmänna egenavgifterna inte
ingick i KUSK:s uppdrag, men de negativa fördelningseffekterna av dessa
redan är väl kända och bekräftade av regeringen, bör åtgärder för att
undanröja dessa effekter snarast vidtagas. Den rimliga fördelningen bör vara
att sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringen i framtiden i allt
väsentligt finansieras med progressiva skatter och arbetsgivaravgifter och
framtidens pensioner med arbetsgivaravgifter.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en skyndsam revidering av skattesy- stemet i syfte att
åstadkomma ökad fördelningspolitisk rättvisa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att undanröja de negativa fördelningseffekterna av
egenavgifterna.
Stockholm den 30 september 1996
Bengt Silfverstrand (s)
Bo Nilsson (s)
Christin Nilsson (s)
Lena Larsson (s)