Motion till riksdagen
1996/97:Fi28
av Anne Wibble m.fl. (fp)

med anledning av skr. 1996/97:51 Vissa frågor om den kommunala ekonomin


Regeringen meddelar i skrivelsen att den genom att upphäva
en förordning och överpröva ett myndighetsbeslut av
Riksrevisionsverket, åtminstone tillfälligt, kunnat tillföra
kommunsektorn 2,6 miljarder kronor. Vi kommenterar i
denna motion detta förfaringssätt och framför vissa
kompletterande förslag. I skrivelsen meddelas vidare att det
anslag på 0,4 miljarder kronor som i budgeten reserverats för
särskilda kommunala ändamål nu ska fördelas enligt vissa
fastställda principer. Vi kommenterar även den delen.
För den som mera utförligt vill ta del av våra synpunkter på kommunernas
ekonomiska läge vill vi hänvisa till texten i avsnittet 9, Den kommunala
sektorn, i vår motion Den ekonomiska politiken och budgetregleringen från
oktober i år (1996/97:K531). Vi avstår här från att upprepa vissa yrkanden
som väckts i samma motion. Vi vill i detta sammanhang endast kortfattat
ange vår syn på det ekonomiska läget i kommunerna.
Kommunerna och välfärden
Sveriges kommuner och landsting har i flera års tid skurit ner
sina verksamheter. I många fall har det inneburit mycket
kännbara förändringar. Även om besparingarna i en del fall
kunnat hanteras utan alltför stora kvalitetssänkningar, vore
det fel att blunda för att sparpolitiken ibland fått smärtsamma
konsekvenser. Vårdköerna växer. Klasserna blir större.
Handikappade får mindre stöd. Segregationen i vissa förorter
tilltar.
Men hur angelägna vi liberaler än är om vård, omsorg och utbildning,
måste också vi acceptera att åtskilliga av dessa förändringar varit ofrånkom-
liga. Alternativet, att fortsätta att låna till offentlig konsumtion, hade lett
till
ännu värre konsekvenser. En politik som inte tog itu med budgetunderskotten
i stat, kommun och landsting hade lett till högre räntor. Det hade i sin tur
inneburit sämre förutsättningar för växt i den svenska ekonomin. Det hade
permanentat strukturproblemen, och skapat ännu högre arbetslöshet.
Vi har i en rad motioner och rapporter under årens lopp diskuterat och haft
förslag om kommunernas resursfrågor. Vi har pekat på att kommunernas
resurser för angelägna ändamål inte bara påverkas av nivån på statsbidragen
utan också av tre andra nyckelfaktorer: privatsektor-expansion, produktivi-
tetsökning och prioritering.
Det är nödvändigt att i alla sammanhang där välfärdens resurser diskuteras
påminna om betydelsen av en expansion av den privata sektorn. Det är en
bara en växande privat sektor som kan bära upp en offentlig sektor av den
storlek vi vill ha. Varje försök att skapa en motsättning mellan blomstrande
företag och välfärdssektorn måste avvisas. Sverige behöver både företag och
dagis. Så länge arbetslösheten består kommer alltför mycket skatteinkomster
att gå åt för a-kassa, AMS-insatser, socialbidrag m.m. och minska möjlig-
heterna till bra vård och omsorg.
Vi har också lagt en rad förslag som gör det möjligt att utnyttja kommunala
resurser bättre. Det allra viktigaste är ju varken anslagsbeloppets storlek
eller
effekterna för personalen utan servicen till medborgarna. Ibland kan faktiskt
servicen bli bättre genom andra metoder än högre anslag - vi har anfört
mängder av exempel som bevisar det. Att öka produktiviteten genom
konkurrensutsättning och nya driftformer skulle betyda mycket mer än de
flesta tycks tro för att minska de negativa konsekvenserna av besparingarna.
Slutligen är prioritering ett nyckelbegrepp. Om kommunerna slutade med
vidlyftiga bolagsaffärer och annat som ligger långt ifrån kärnområdena
utbildning, vård och omsorg skulle det också betyda mycket för de allra
viktigaste verksamheterna.
Men i ett läge där situationen i kommunerna blir alltmer akut går det natur-
ligtvis inte att gå förbi frågan om resurstillskott från staten. I takt med att
massarbetslösheten permanentats har läget i kommunerna förvärrats. Redan i
somras slog folkpartiledaren Maria Leissner i ett tal fast att vårdsektorn måste
tillföras extra statliga resurser. Hon föreslog då ett riktat statligt
stimulansbidrag till äldreboende. Hon påminde också om vårt förslag att
tillföra vården resurser från försäkringskassorna, så att de samlade resurserna
utnyttjas bättre.
Tveksam metod att hantera
viktigt problem
Vi instämmer följaktligen i att läget i kommunerna
utvecklats dithän att ett resurstillskott är nödvändigt. Våra
yrkanden om detta behandlas just nu i riksdagen. Vi har
också, redan i våras, föreslagit att de medel regeringen
reserverat i något slags "kommunakut" skulle fördelas till de
mest behövande kommunerna.
Vi avvisar inte den åtgärd som regeringen vidtagit med statsbidragsberäk-
ningen, eftersom syftet - att mildra de värsta effekterna av kommunala ned-
dragningar - är angeläget. Vi vill ändå inför framtiden anföra allvarliga
principiella betänkligheter mot den metod som valts.
Den rätta metoden hade enligt vår mening varit att göra som vi gör, näm-
ligen tillföra kommunsektorn resurser genom att spara på andra statsutgifter.
Socialdemokraterna påstår sig ha gått till val på att vård och utbildning är
viktigare än transfereringar. Det är exakt det vi lever upp till genom att
föreslå t ex neddragningar av bostadssubventionerna för att frigöra pengar till
den verksamhet där behoven är allra störst, nämligen vården av våra äldsta.
Det som nu sker är det motsatta mot det Socialdemokraterna sa före valet:
bostadssubventionerna utökas (nya s k ROT-satsningar)  och ersättnings-
nivåerna höjs samtidigt som neddragningarna i kommunerna fortsätter.
Socialminister Margot Wallströms tal om att vården måste prioriteras klingar
därför falskt. Hon medverkar i praktiken till den omvända politiken.
Men den enda metod som regeringen orkade med var ett slags kreativ
bokföring.
De institutionella formerna för hanteringen av statsbidragen till kommuner-
na är fastställda. Det är ingen tillfällighet att ett statligt ämbetsverk - och
inte
regeringskansliet - givits uppgiften att räkna ut vilka summor som ska betalas
ut till kommunerna. Att uppgiften givits till en från den politiska nivån
oberoende myndighet gör det svårare att utöva politiska påtryckningar i själva
beräkningsfasen. Alla tjänar självfallet i längden på att det tekniska
beslutsunderlaget inte är färgat av politiska hänsyn.
Att regeringen nu beslutat att dels upphäva den förordning (1992:1592)
som reglerar att RRV skall meddela uppräkningsfaktorn, dels upphäva RRV:s
beslut innebär en försvagning av det institutionella systemet på detta område.
Det kommer i framtiden att bli svårt att avvisa kommunala krav på att
regeringen ska gripa in och göra en mera optimistisk bedömning av ekono-
mins utveckling.
Vi har redan framhållit att tillväxt är det viktigaste sättet att klara
välfärden. Det regeringen nu gör är att säga att det blir högre tillväxt  så att
 en
något större del av den kommunala välfärden kan klaras. Har regeringen rätt
är det naturligtvis mycket bra. Men det förtjänar påpekas att regeringens
tillväxtprognos är mer optimistisk än nästan alla andra bedömares.
Står DN Debatt över lagen?
Överprövning av ett myndighetsbeslut är emellertid inte den
enda statsrättsliga innovationen i detta ärende. I en
debattartikel i Dagens Nyheter den 1 november 1996
använder finansminister Erik Åsbrink (s) och riksdagsman
Per-Ola Eriksson (c) formuleringar som är mycket
egendomliga. Författarna själva synes mena att orden ska ha
offentligrättslig verkan. De skriver:
Vi vill göra klart att kommuner och landsting får behålla pengarna, eftersom
det funnits en oro över att det kan bli aktuellt med en återbetalning 1999. Vi
tror att risken för detta är mycket liten men vill ändå utfärda ett
återbetalningsskydd på upp till 2,6 miljarder kronor. Om det vid den slutliga
avräkningen som sker 1999 mot förmodan skulle visa sig att kommuner och
landsting blir återbetalningsskyldiga till följd av den extra uppräkning som nu
har beslutats, så kommer de att kompenseras av staten med motsvarande
belopp upp till 2,6 miljarder kronor.
Kan två personer i en tidningsartikel utlova en statsutgift
1999 på 2,6 miljarder kronor? Vilken rättslig verkan har ett
sådant uttalande? De båda representerar partier som enligt
opinionsmätningarna stöds av ca 35 % av svenska folket.
I ett läge där tillväxten blir sämre än regeringen räknar med kommer
kommunerna att bli återbetalningsskyldiga. Men i det läget kommer också
statens finanser att vara sämre. Det är ett långtgående ställningstagande att
binda sig för statsutgifter på 2,6 miljarder kronor utan finansiering.
Det Åsbrink och Eriksson i praktiken talar för är en ändring av systemet
med statsbidrag till kommunerna. Rimligen borde dessa förändringar
genomföras i lagstiftningen, så att "återbetalningsskyddets" rättsliga ställning
blir klarlagd.
Våra förslag
Vi anser att regeringen bör införa en ny förordning, med
samma innebörd som den nyss upphävda, eftersom
ordningen bör vara den att RRV fastställer
uppräkningsfaktorn _ inte regeringen.
Vi godtar regeringens fördelning av de 400 miljoner kronorna i den s k
kommun-akuten även om den något skiljer sig från vårt förslag, som utgår
från det gällande fördelningssystemet.
Vi bedömer att det finns behov av ett mera permanent stöd till vårdsektorn,
varför vi vidhåller våra förslag om ett statsbidrag till äldreboende och en
överföring av medel från försäkringskassorna till landstingen.
Vi anser också att regeringen måste klarlägga vilken rättslig innebörd
löften som ges i en debattartikel 1996 har tre år senare. Om det visar sig att
kommunerna blir återbetalningsskyldiga 1999, hur ser då de legala förutsätt-
ningarna ut för det så kallade återbetalningsskyddet?

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en ny förordning med samma innebörd som den nyss
upphävda (1992:1592),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelningen av de 400 miljoner kronorna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsbidrag till äldreboende och en överföring av medel från
försäkringskassorna till landstingen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de legala förutsättningarna för det s.k. återbetalningsskyddet.

Stockholm den 8 november 1996
Anne Wibble (fp)
Karin Pilsäter (fp)

Lars Leijonborg (fp)










Gotab, Stockholm 1996