Inledning
Regeringen betonar i sin skrivelse tre viktiga mål för de närmaste åren: offentliga finanser i balans, halverad öppen arbetslöshet och att värna och utveckla den centrala kärnan i välfärden, nämligen vård, omsorg och utbildning. Kristdemokraterna menar att den ensidiga budgetsaneringen utan tillväxtåtgärder är skadlig för den ekonomiska utvecklingen, och målsättningen borde vara att halvera den totala arbetslösheten, men Kristdemokraterna delar helt uppfattningen om vård, omsorg och utbildning som en central och prioriterad del av välfärden. Därför innebär till skillnad från regeringen vårt budgetalternativ ca 6,5 miljarder kronor mer till kommuner och landsting, vilket skulle innebära att de 30 000 personer som regeringen själv räknar med kommer att sägas upp de närmaste åren med en kristdemokratisk politik skulle kunna ha kvar sina arbeten.
Nu har regeringen plötsligt kommit på att den ensidiga nedskärningspolitik man bedrivit under drygt två år, kombinerat med det egna budgetförslag som nu föreligger, på ett oacceptabelt sätt ytterligare kommer att drabba just välfärdens kärna. För att mildra denna effekt presenteras ett bokföringstrick som enligt exempelvis Kommunförbundet inte kommer att ge några reala effekter på sysselsättningen.
Kristdemokraterna kritiserar regeringens förslag framförallt utifrån ut- gångspunkten att ett engångsbelopp inte ger några varaktiga reala förbättring- ar för kommuner och landsting som så väl behövs. De kommuner som använ- der de extra pengar som förskottsutbetalas i löpande verksamhet riskerar stora underskott framöver. Det grundläggande resursproblemet för kommuner och landsting löser man inte genom en kortsiktig engångseffekt som riskerar att slå tillbaka några år senare.
Men förslaget bör också kritiseras utifrån det tillvägagångssätt som har använts för att "trolla fram" det extra bidraget.
Regeringens skattetrick
Eftersom Kristdemokraterna anser att kommuner och landsting behöver stabila förutsättningar och en varaktig resurstilldelning som är betydligt större än den som föreslagits är det befogat med kritik av regeringens hastverk. Denna kan delas upp i två områden: dels den konjunkturbedömning som regeringen gör, framförallt beträffande arbetslösheten för 1996, dels för tillvägagångssättet för förslaget.
Regeringens konjunkturbedömning
Huvudanledningen till regeringens skrivelse sägs vara att den konjunkturbedömning från augusti 1996 som Konjunkturinstitutet (KI) har gjort är för pessimistisk, vilket medfört att Riksrevisionsverket (RRV) har fastställt för låga uppräkningsfaktorer för 1996 och 1997. I övrigt görs både RRV:s och regeringens beräkningar efter samma antaganden om regelverk och regelförändringar. Den största avvikelsen som har en central betydelse för kommunernas förväntade skatteunderlag gäller prognosen för arbetslösheten 1996. KI menar att den blir 7,9 % och regeringen att den blir 7,7 % - samma nivå som 1995. Med knappt två månader kvar av 1996 verkar det högst osannolikt att arbetslösheten på årsbasis skulle kunna stanna på samma nivå som 1995, eftersom den har varit högre ända sedan mitten av mars. Trots detta väljer regeringen att höja uppräkningsfaktorn för 1996.
Det är värt att notera att RRV tidigare har varit mycket träffsäkra i sina bedömningar av det förväntade skatteunderlaget.
Tillvägagångssättet
1) RRV har enligt förordning 1992:1592 uppdraget att fastställa uppräkningsfaktorer. Denna förordning har regeringen ändrat så sent som juni 1996. Den nya förordningen (1996:740) träder i kraft den 1 augusti 1996. Där fastslås att RRV senast den 20 september ska fastställa uppräkningsfaktorerna. Detta har RRV gjort den 20 september, men en månad senare anser alltså regeringen att den nya förordningen som bara gällt i två månader inte ska gälla längre. Regeringen upphäver sin egen förordning med en ny förordning där också RRV:s uppräkningsfaktorer upphävs. Långsiktighet är knappast en träffsäker bedömning av detta förfarande.
2) Enligt regeringens skrivelse gäller att slutavräkning av 1997 års skattein- komster kommer att ske i vanlig ordning. Det innebär att om regeringen har gjort en felaktig bedömning kommer det att drabba de kommunala budgetarna genom återbetalning 1999, alltså efter nästa val. Eftersom regeringens uppräkning inte har upplevts som trovärdig av bl.a. Kommunförbundet, är det lätt att inse att tillskottet tyvärr inte kommer att ge några reala effekter på sysselsättningen. Detta faktum som Kristdemokraterna redan tidigare har påpekat har lett till att regeringen i en debattartikel utfärdat ett återbetalningsskydd. Regeringens skrivelse innebär fortfarande bara ett osäkert lån.
3) Om återbetalningsskyddet skulle behöva användas innebär det att regeringen redan har utnyttjat en lucka i det nya budgetsystemet. Vid för- ändringar på utgiftssidan måste regeringen gå till riksdagen och meddela detta så att en finansiering kan göras inom den totalram som finns för statens utgifter. Men vid förändringar på inkomstsidan finns ingen motsvarande reglering. Det är denna lucka i lagen som regeringen cyniskt utnyttjar.
4) Regeringen har nu låst fast sig vid två nya uppräkningsfaktorer (1,0478 och 1,0333) och man har dessutom utfärdat ett återbetalningsskydd på 2,6 miljarder kronor. Men fortfarande är inte 1996 års taxering slutförd. Det är den inte förrän i december. Det innebär att om det slutliga utfallet från inkomståret blir sämre än väntat så får kommuner och landsting ändå inte riktigt de pengar de räknat med. Om utfallet blir bättre än väntat så måste ett nytt återbetalningsskydd utfärdas.
5) Utöver de ca 2,6 miljarderna väljer regeringen att i skrivelsen igen berätta om de 400 miljoner som redan finns avsatta i budgetpropositionen under anslag A 2, utgiftsområde 25. Detta är inga nya pengar! Regeringen försöker framstå i en bättre dager genom att upprepade gånger presentera sina tidigare förslag. Det förbättrar inte situationen för kommuner och landsting. Den enda skillnaden är att man frångår sin proposition genom att strunta i den särskilda kommitté som annars senast den 15 januari 1997 skulle ha beslutat om hur pengarna skulle fördelas.
Kristdemokraterna vill med kraft understryka att regeringens hastverks- politik med osäkra engångseffekter inte räcker för att komma tillrätta med de resursproblem som finns i kommuner och landsting. Därför ger vårt budgetal- ternativ också bestående förbättringar för kommunsektorn. Regeringen borde hantera frågan om välfärdens kärna på ett mer seriöst sätt än genom beräkningstrick.
Men det bör också påpekas att tillräckliga resurser inte alltid handlar om pengar. Socialdemokraternas motstånd mot fyrpartiregeringens åtgärder för att förbättra produktiviteten inom vården ledde fram till en omfattande återställarpolitik efter valet som rimligtvis åter sänker produktiviteten. Enligt Landstingsförbundet faller mycket riktigt produktiviteten igen. Detta är naturligtvis också en viktig orsak till att vårdköerna åter ökar.
I samband med denna skrivelse blir det också önskvärt att regeringens möjligheter att göra manipulativa förändringar på statsbudgetens intäktssida utan att detta anmäls till riksdagen ses över i den nya budgetlagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en seriös och långsiktig behandling av den framtida resurstilldelningen till kärnverksamheterna i kommuner och landsting,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av regeringens möjligheter att göra ändringar inom statsbudgetens intäktssida utan att detta anmäls till riksdagen.
Stockholm den 7 november 1996
Mats Odell (kd)
Ulf Björklund (kd) Dan Ericsson (kd) Rose-Marie Frebran (kd) Holger Gustafsson (kd) Göran Hägglund (kd) Michael Stjernström (kd)