med anledning av skr. 1996/97:51Vissa frågor om den kommunala ekonomin
I skrivelsen "Vissa frågor om den kommunala ekonomin"
presenterar regeringen överenskommelsen med Centern om
att tillföra kommunsektorn 2,6 miljarder kronor samt 200
miljoner kronor i år och ytterligare 200 miljoner nästa år,
d.v.s. totalt 3 miljarder. De sistnämnda bidragen är avsedda
att täcka delar av kommunernas ökade
socialbidragskostnader, och pengarna kommer att tas från
den kommunakut som med Vänsterpartiets aktiva stöd
inrättades för att underlätta införandet av det kommunala
inkomst- och kostnadsutjämningssystemet. För 1997 har
regeringen budgeterat ytterligare 400 miljoner till
kommunakuten.
Vänsterpartiet ställer sig positivt till att kommunerna ges ökade resurser.
Det ger åtminstone tillfälligt andrum i en hårt ansträngd ekonomisk situation
och stärker kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.
Men tyvärr har regeringen gett en falsk bild av att kommunerna tillförs nya
friska pengar. Finansdepartementet har skrivit upp prognosen för 1997 års
kommunala skatteunderlag med 1 procent. I de tidigare prognoserna från
Riksrevisionsverket utgick man från lägre tillväxtantaganden och därmed
lägre skatteinkomster för kommuner och landsting. Skillnaden förklarar
således de 2,6 miljarder som regeringen nu säger sig tillföra kommunerna.
Regeringen förskotterar skattepengar som kommunerna skulle ha fått i vilket
fall som helst, senast vid slutavräkningen 1999. Skulle det visa sig att
Finansdepartementets prognos överskattat tillväxten i ekonomin och under-
skattat arbetslösheten nästa år kan kommunerna tvingas betala tillbaka
pengarna. Det återbetalningsskydd som finans- och inrikesministern lovat i
ett brev utskickat till kommuner och landsting är inte tillräckligt. Vid den
tidpunkt då det är aktuellt med en eventuell återbetalning kan det sitta en
annan regering vid makten som inte anser sig bunden vid tidigare regeringars
löften. Ett återbetalningsskydd bör därför stadfästas genom ett riksdagsbeslut.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det kommunala självstyret har urholkats. Regeringen har beskurit kommu-
nernas och landstingens möjligheter till skattehöjningar genom beslutet att i
sådana fall minska de generella statsbidragen med motsvarande hälften av
vad en skattehöjning skulle ge i ökade skatteintäkter.
I praktiken leder detta till att nedskärningarna av den kommunala verksam-
heten kommer att fortsätta. Kommunförbundet har också betonat att det inte
finns några garantier mot ytterligare uppsägningar. Regeringen fortsätter att
mjölka den kommunala ekonomin, bl.a. genom realt minskade statsbidrag,
höjda egenavgifter och sänkta ersättningsnivåer som reducerar det kommuna-
la skatteunderlaget. I januari 1997 kommer kommunerna dessutom att tvingas
betala tillbaka 1,9 miljarder kronor till staten vid slutavräkningen för 1995
års
skatteintäkter.
Under de första åren på 1990-talet - fram till 1994 - minskade den kommu-
nala sysselsättningen med 45 000 personer. Depressionen vid början av 1990-
talet bidrog till minskad sysselsättning i alla sektorer. Efter 1994 har den
nedåtgående syssselsättningstrenden brutits i industrin och i den privata
tjänstesektorn. Däremot har sysselsättningen fortsatt att falla i kommun-
sektorn. Kommunförbundet räknar med att nedskärningarna fortsätter. Ska
kommunerna klara kraven på ekonomisk balans 1999 måste utgifterna minska
med 13 miljarder kronor. Det kan leda till en ytterligare sysselsättnings-
minskning med omkring 30 000 personer inom kommunerna och omkring 20
000 personer inom landstingen. Det kommer alltså att gå ut över vården,
skolan och omsorgerna. Dessutom är det huvudsakligen kvinnojobb som slås
ut. Kvinnorna utgör 80 procent av alla anställda i kommunerna.
Kommunförbundet menar att regeringens nedskärningspolitik leder till en
minskad kommunal konsumtion på i genomsnitt 0,7 procent per år fram till
sekelskiftet. Vi menar att denna utveckling måste brytas. Det är orimligt att
skära ner på kommunala verksamheter för att istället lägga pengar på
transfereringar och passivt arbetslöshetsunderstöd.
Det har otvivelaktigt skett en framgångsrik effektivisering av den kommu-
nala verksamheten under 1990-talet, d.v.s. efter 1970- och 1980-talens
kraftiga expansion. Men nu handlar det inte längre om produktivitetshöjande
rationaliseringar utan om direkta neddragningar. Kommunerna behöver en
permanent ekonomisk förstärkning för att kunna motsvara de mest elementära
kraven på verksamheten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Vänsterpartiet har föreslagit att arbetsgivaravgifterna sänks i kommunerna
med 3 procentenheter. Det skulle motsvara ungefär 5 miljarder i permanent
förstärkning. Det vore en insats som skulle värna vården, omsorgerna och
utbildningen. Det skulle minska behovet av uppsägningar och säkra tusentals
kvinnojobb.
Kommunerna behöver ett ökat rörelseutrymme för att fullgöra sina
skyldigheter - inte fler politiska dimridåer från regeringens sida.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den kommunala återbetalningsskyldigheten av 1997 års
skattemedel vid 1999 års slutavräkning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en permanent förstärkning av den kommunala
ekonomin.
Stockholm den 8 november 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Johan Lönnroth (v)