med anledning av skr. 1996/97:51 Vissa frågor om den kommunala ekonomin
I sin skrivelse 1996/97:51 till riksdagen redogör regeringen
för hur den ingripit och i förordning upphävt de
uppräkningsfaktorer RRV (Riksrevisionsverket) fastställt för
kommunalskatteutbetalningarna 1997 och istället bestämt
nya sådana. Åtgärden innebär att kommuner och landsting
erhåller cirka 2,6 miljarder kronor mer i preliminär
utbetalning 1997. Bakgrunden är att regeringen säger sig
vara säker på sin mer optimistiska prognos beträffande den
svenska ekonomins utveckling.
För den händelse att regeringens prognos infrias blir innebörden av
ingripandet att kommuner och landsting redan 1997 likviditetsmässigt får den
förstärkning de i annat fall skulle få vänta på till 1999, då slutavräkningen
för
1997 regleras mellan stat och kommun. Om regeringen gör en allt för
optimistisk prognos, kommer däremot kommuner och landsting att 1999 få
återbetala de medel de erhållit för mycket. (Just detta senare inträffar för
kommunsektorn 1997 då flertalet kommuner och landsting får återbetala för
mycket erhållna skattemedel avseende året 1995).
Regeringen säger tydligt i sin skrivelse att "slutavräkning av 1997 års
skatteinkomster kommer att ske i sedvanlig ordning". Därigenom är helt
klarlagt att kommuner och landsting enligt gällande regler skall återbetala för
för mycket erhållna skatteintäkter, om regeringens i förhållande till RRV mer
optimistiska prognos slår fel.
Mot den beskrivna bakgrunden är det förvånande att regeringen inskridit
mot den gällande ordningen för utbetalning av preliminära skattemedel till
kommunerna. Om den ekonomiska utvecklingen blir gynnsam vet nämligen
kommuner och landsting sedan tidigare att de får del av denna genom ökade
skatteinkomster. De saknar inte själva förutsättningar att bedöma utveckling-
en och månad för månad registrera vad som händer i ekonomin. Regeringens
skrivelse visar därmed indirekt vad vi moderater länge anfört, nämligen att
det för kommunsektorn är avgörande att Sverige får en god ekonomisk till-
växt. De strukturella förändringar som vi moderater i andra motioner
förespråkar är sålunda av den allra största betydelse för kommuner och
landsting när de skall bedöma sina framtida resurstillskott.
Att nu likviditetsmässigt förstärka kommunsektorn på det sätt regeringen
gör innan man nått den önskade förbättringen av ekonomin ger emellertid en
felaktig signal beträffande det framtida samhällsekonomiska utrymmet för
kommunal verksamhet. Åtgärden kan då bl.a. leda till att pågående för-
ändringsarbete upphör eller senareläggs och därmed bli kontraproduktiv.
Företrädare för kommuner och landsting har dock hittills reagerat sunt
skeptiskt till regeringens åtgärd. De förefaller inse att risken kan vara stor
att
de får återbetala för mycket erhållna skattemedel 1999. I den situationen har
finansministern och inrikesministern vidtagit en konstitutionellt uppseende-
väckande åtgärd. I ett pressmeddelande med information till kommuner och
landsting lämnas en garanti att medel upp till ett belopp på 2,6 miljarder
kronor i praktiken ej skall behöva återbetalas om skattekraftsutvecklingen ej
blir den prognosticerade. Något förslag i den riktningen har regeringen
emellertid ej avlämnat till riksdagen. Förfarandet är synnerligen anmärk-
ningsvärt. Vad det konkret torde handla om är att ett par statsråd på förhand
försökt binda upp den riksdag som hösten 1998 skall fatta ett beslut om
statsbidrag till kommuner och landsting för 1999. Bortsett från det rent
konstitutionellt märkliga i detta är det onekligen märkligt att nu lova just
kommunsektorn 2,6 miljarder kronor i extra anslag 1999 i en situation som
dessutom förutsätter att den ekonomiska utvecklingen blir sämre än vad
regeringen nu kalkylerar med.
Vi finner sålunda att regeringens handlande präglas av märkliga improvi-
sationer som i sin tur kräver nya improvisationer. I stället för att konsekvent
medverka till de för ekonomins funktionssätt nödvändiga strukturför-
ändringarna läggs förslag som syftar till att ge, i detta fall kommunsektorn, en
falsk trygghetskänsla. Den typen av åtgärder leder inte till den nödvändiga
tillväxten i Sverige.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av strukturella förändringar för en bättre ekonomi.
Stockholm den 7 november 1996
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Lennart Hedquist (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Per Bill (m)
Anna Åkerhielm (m)
Stig Rindborg (m)
Tom Heyman (m)
Margit Gennser (m)
Bo Lundgren (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Rune Rydén (m)