1 Sammanfattning av förslagen 1
2 En grön finansplan 2
2.1 En politik för ekologisk och social balans 2
2.2 Den ekonomiska utvecklingen 6
2.3 Den internationella marknaden 10
2.4 Inriktningen av den ekonomiska politiken 12
Ekologi - ett övergripande synsätt på ekonomi 13
Finanspolitiken 16
Penning- och valutapolitiken 19
Skattepolitiken 19
En politik för fler arbeten 20
Fördelningspolitiken 24
3 En grön budget 26
3.1 Budgetpolitiken 26
3.2 Beräkning av statsbudgetens inkomster 28
3.3 Beräkning av utgiftstak 31
3.4 Förslag till statsbudget för 1997, med beräkningar för 1998 och
1999 34
4 Tilläggsbudget för 1995/96 49
5 Kommunsektorn 49
6 Konsekvenser och beräkningar 55
6.1 Effekter på kommunsektorn 55
6.2 Offentligt sparande och skattekvot 56
6.3 Effekter av sänkt arbetstid 58
6.4 Beräkningar av den föreslagna gröna skatteväxlingen 58
7 Hemställan 60
Sammanfattning av
förslagen
Miljöpartiet de gröna föreslår en offensiv politik för en bättre
hushållning med både människor och natur.
Idag delar vi på kostnaderna för arbetslösheten. Det vore bättre att istället
dela på arbetstiden. Därför måste arbetstiden sänkas i ett större steg redan
inför nästa stora förhandlingsomgång på arbetsmarknaden. Vi föreslår att
normalarbetstiden sänks till 35 timmar per vecka redan 1998, och att
samtidigt vissa åtgärder vidtas för att underlätta en nedgång i arbetstiden i de
följande avtalsförhandlingarna.
Det är dags för nästa skattereform! Den här gången måste den vara grön,
rättvis och fullt ut finansierad. Vi föreslår en successiv växling av skatt på
arbete mot höjda miljöskatter. Fram till år 2010, då också kärnkraften
förutsätts ha helt avvecklats, föreslås totalt 100 miljarder ha skatteväxlats.
Dessa skatteförändringar medför prisförändringar som gynnar miljöanpassat
beteende hos såväl enskilda som företag. Växande branscher som miljö,
informationsteknik och den mjuka tjänstesektorn över huvud taget gynnas.
De växande inkomstklyftorna och orättvisorna måste motarbetas och
överbryggas. Det krävs en mer aktiv fördelningspolitik, och den måste också
gälla trygghetssystemen. Miljöpartiet de gröna föreslår att ersättningarna i
sjukkassa, a-kassa och föräldraförsäkring förbättras för dem som idag står
utanför eller har mycket låga löner. Detta föreslås finansieras genom att
ersättningarna som andel av lön sänks för de med större inkomster. Förslagen
innebär att den halva av löntagarna som ligger under medellön gynnas och de
som ligger över tappar. Även i pensionssystemet och barnbidraget föreslås
ökade inslag av fördelningspolitik. Ett grundskydd föreslås ersätta ATP i
pensionssystemet. Barnbidragen föreslås höjas och beskattas, vilket innebär
att de dryga 80 % av löntagarna som inte betalar statlig inkomstskatt får en
höjning med ca 60 kr. Solidariteten måste också sträckas ut över landets
gränser - vi kräver att 1-procentsmålet för bistånd ska bibehållas och ökar
stegvis anslaget.
Miljöpartiet de gröna slår vakt om välfärdens kärna: vård, omsorg och
skola. Våra förslag innebär att kommuner och landsting får sammantaget
drygt 15 miljarder mer än vad regeringens förslag innebär under treårs-
perioden 1997-1999. För 1997 blir förbättringen 2,8 miljarder. Vi räknar med
att 20 000-30 000 fler får jobb och att det ger en stimulanseffekt på den
inhemska ekonomin. I våra beräkningar kompenserar detta för regeringens
alltför optimistiska bedömning av hushållens benägenhet att dra på sig
spenderbyxor.
Förslagen innebär mycket stora miljösatsningar. Totalt under 3-årsperioden
föreslår vi miljöbetingade anslagshöjningar på 16 miljarder kronor.
Miljöomställningen av samhället kräver också ett statligt engagemang. Vi är
mycket kritiska till regeringens motsvarande förslag som innebär en
sammantagen minskning med drygt 3 miljarder kronor under perioden 1997-
1999.
Våra förslag vad gäller 1997 års statsbudget innebär sammantaget att
budgetsaldot försvagas med 1 miljard kronor jämfört med regeringens
förslag. Detta ligger inom det utgiftstak Miljöpartiet föreslog våren 1996.
Lånebehovet för 1997 beräknas till 54,4 miljard kr, för 1998 till 6 miljarder
kronor och 1999 räknar vi med ett överskott på 13,6 miljarder kronor.
Därmed är statsbudgeten i balans, och statsskulden kan stegvis minskas till en
på sikt väsentligt lägre nivå.
En grön finansplan
En politik för ekologisk och social
balans
Syftet med den ekonomiska politiken ska vara att tillgodose
mänskliga behov inom de ramar som miljön sätter. De
ekonomiska resurserna är ytterst resultatet av mänsklig
skaparkraft och de resurser som naturen ger oss. Den
ekonomiska politiken måste därför bättre ta tillvara
individens kreativitet, utvecklingsmöjligheter och behov. De
krav som naturen, ekologins lagar, ställer på oss ger både
ekonomiska begränsningar och nya möjligheter till
långsiktigt hållbar försörjning.
Den ekonomiska politiken ska syfta tilltödja en långsiktigt hållbar
utveckling. Det goda samhället ska byggas på social rättvisa, solidaritet med
utsatta människor och ett starkt hävdande av välfärdens kärna som är vården,
omsorgen och skolan. Jämställdhet mellan män och kvinnor måste bli
bättreMän och kvinnor ska vara jämställda. Solidariteten ska vara
internationell och utsträckas till fattiga, flyende eller på annat sätt särskilt
utsatta människor i andra länder.
Saneringen av statsfinanserna är helt nödvändig och genomförs nu i
ungefär den takt som vi i Miljöpartiet tidigare föreslagit. Men vi är mycket
kritiska till den bristfälliga fördelningsprofil, den dåliga miljöanpassning och
de upprepade övervältringar av kostnader på kommunsektorn som rege-
ringens saneringsprogram innebär. Vi kan nu konstatera att även regeringen i
den fördelningspolitiska analys som ingår i propositionen erkänner allvarliga
brister. Av propositionen framgår att inkomstklyftorna ökar i samhället, och
att saneringsprogrammet förstärker detta. Saneringsprogrammets skattehöj-
ningar och besparingar innebär att de som tjänar minst förlorar störst andel av
sina redan mycket magra disponibla inkomster. Det är direkt stötande att de
grupper som har allra störst ekonomiska marginaler inte behövt ta ett större
ekonomiskt ansvar för den statsfinansiella krisen. Trots dessa konstateranden
saknar propositionen förslag för att rätta till bristerna. Det är inte rimligt
att,
som regeringen nu föreslår, att människor med små inkomster ska bidra med
lika stor andel av budgetsaneringen som de med betydligt större inkomster.
Det är inte heller rimligt, vilket dessvärre regeringen i praktiken föreslår,
att
spara på människor som behöver uppsöka vård för att på så vis kunna höja
ersättningar till människor med höga inkomster. Istället borde ersättningar
och bidrag till dem med goda inkomster kunna minskas och ekonomiskt
utsatta grupper helt bära de minsta besparingarna.
Det går inte att enbart spara sig ur de statsfinansiella bekymren. Lika lite
går det att bara spara sig ur miljökrisen. Vi måste också åstadkomma en
hållbar utveckling som tar tillvara de nya möjligheterna. Det kräver bl.a.
investeringar och satsningar på utbildning och miljö. Det är glädjande att
regeringen nu fullföljer tidigare uppgörelser vad gäller ökade satsningar på
komvux och högskolan. Det är helt nödvändigt för att minska utbildnings-
klyftorna, det är nödvändigt för att skapa en bättre grund för både ökad
jämlikhet och mera privat företagande.
Men de lika nödvändiga satsningarna på miljön lyser dessvärre med sin
frånvaro. Regeringen struntar uppenbart i de målsättningar som sattes upp i
den s.k. tillväxtpropositionen (prop 1995/96:25) på miljöområdet. Regering-
ens förslag innebär tvärtom neddragningar på flera viktiga program som har
mycket stor betydelse för miljöarbetet. Kalkningsverksamheten dras ner
dramatiskt, allergisanering fullföljs inte som det ursprungligen var tänkt och
vindkraftsatsningen har gått i stå. Vi anser att det krävs en stark offensiv för
att få med Sverige i frontlinjen på de internationellt snabbt växande
miljörelaterade marknaderna. Den internationella tillväxten i miljörelaterade
branscher är mycket hög, men i Sverige är den för närvarande bara hälften så
stor.
Massarbetslösheten framstår som det största ekonomiska problemet, målet
måste vara att före sekelskiftet åtminstone halvera den. Halveringen måste
gälla både den totala och den öppna arbetslösheten. Idag delar vi på
kostnaderna för arbetslösheten - de som har arbete får betala för dem som
inte har. Det vore långt bättre, både mänskligt och ekonomiskt, att istället
dela på jobben. Det måste inses att en arbetstidsförkortning är en naturlig del
i en ekonomisk utveckling som bygger på ökad produktivitet, dvs att vi
åstadkommer mer med en mindre arbetsinsats. Det är också en viktig del i en
politik för ökad livskvalitet där den personliga friheten och skaparkraften ges
större utrymme, och där bättre möjligheter ges till att utveckla trygga och
levande lokalsamhällen. Av propositionen framgår att det med bibehållen
arbetstid inte är möjligt att få ner arbetslösheten i någon större utsträckning.
Enligt regeringens beräkningar kommer den totala arbetslösheten att ligga
kvar på 9,5 % år 2000 med den nu presenterade politiken. Den öppna
arbetslösheten beräknas samma år till 5,7 %. Det är en bra bit kvar till en
halvering, dvs till högst 4 % öppen arbetslöshet. För att få ner arbetslösheten
till 4 % krävs, enligt regeringens egna beräkningar, en snabbare ekonomisk
tillväxt, 3 % tillväxt om året i fyra års tid! Det ska ske från en mycket hög
nivå, vilket är mycket svårare att klara än under 50- och 60-talet då BNP var
långt lägre än nu. Det görs ingen som helst analys av vad en sådan extrem
tillväxtpolitik i praktiken skulle kräva i form av ökad exploatering av
naturresurser, ökad miljöskuld, försämrade villkor för arbetstagare, sociala
kostnader m.m.
Under slutet av 1995 och under 1996 har vi i Sverige haft lågkonjunktur.
Nu räknar regeringen med att botten är nådd och att vi går mot en starkare
konjunktur. Regeringen räknar också med att den inhemska konsumtionen
ska tillta som en effekt av ökat förtroende för den ekonomiska politiken, lägre
räntor och det faktum att hushållen har minskat sina lån och ökat sitt sparande
under senare år. Sammantaget ligger en ganska optimistisk prognos till grund
för regeringens politik. Risken är uppenbar att prognosen kan slå fel på ett
negativt sätt.
Antagandet att hushållen ska minska sitt sparande och åter dra på sig
spenderbyxorna är särskilt anmärkningsvärt. Med hänsyn till hushållens
växande behov av egen ekonomisk trygghet, neddragningarna i social- och
arbetslöshetsförsäkringarna och den fortsatt mycket höga arbetslösheten
bedömer vi att sparkvoten inte kommer att falla. I ett internationellt
perspektiv är hushållens sparkvot i Sverige förhållandevis låg, även om
sparandet i det offentliga ATP-systemet räknas med. Även det förhållandet
talar för att den sparkvot vi haft under de senaste två åren i stort sett kommer
att bestå.
Stora ekonomiska framgångar har under senare år skett inom exportinriktad
traditionell basindustri, men också inom nya starka näringsgrenar som t.ex.
mobiltelefoni och läkemedel. Detta har varit, och är fortfarande, i hög grad
motorn i den ekonomiska tillväxten. Det har möjliggjorts genom en tidigare
stark depreciering av den svenska kronan, som gjort varor och tjänster från
Sverige billigare. De stora vinsterna i dessa näringar har till stor del använts
till investeringar i utökad eller effektivare produktion. Dessa investeringar
ger
alltjämt ett starkt bidrag till ekonomin. Trots att kronkursen under det senaste
året har stärkts kraftigt kvarstår i hög grad dessa positiva effekter. Det gör,
tillsammans med den internationella ekonomiska utvecklingen, den låga
inflationen och de sjunkande räntorna, det sannolikt att den nedgång vi har
haft det sista året ändå blir begränsad. Det förefaller också sannolikt att
konjunkturen nu kommer att stärkas.
Den internationaliserade ekonomin, den stora statsskulden, de labila
finansmarknaderna, den minskande självtilliten och plötsligt uppblossande
miljöproblem (t ex en kärnkraftsolycka) innebär att varje prognos är behäftad
med stor osäkerhet. Denna osäkerhet bör analyseras och politiken bör inriktas
på att öka den nationella, regionala och lokala självtilliten; dvs minska
beroendet av olika maktcentra. En robust ekonomi är grunden för varje
samhälle som vill skapa verklig trygghet.
Vi anser att det är viktigt att den ekonomiska återhämtningen i hög grad är
investeringsledd och leder till långsiktigt hållbar och ökad produktions-
förmåga och konkurrenskraft. Men samtidigt är den nuvarande starka
inriktningen på traditionell industri riskabel - framtidsprofilen är alltför
svag.
Investeringarna sker i hög grad i traditionell råvarubaserad exportindustri, och
nu vidtar regeringen tveksamma stimulansåtgärder för bl.a. bilindustrin.
Dessa investeringar och stimulansåtgärder ger mycket få nya jobb, ibland
leder de tvärtom till färre jobb. Arbetslösheten stannar på mycket höga
nivåer, den ekonomiska tillväxten till trots.
I ett längre perspektiv framstår regeringens politik som konserverande av
en industri- och näringsstruktur som redan nu är föråldrad. Vi behöver
betydligt mer investeringar i tjänstesektorn, i miljösektorn och i
informationssektorn för att verkligen uppnå en långsiktigt hållbar ekonomisk
utveckling. Sverige riskerar annars att få en alltmer utarmad ekonomi med
allt färre jobb. I propositionen har regeringen försummat den här
problematiken. Istället återfaller man i en traditionell tillväxtfixerad
betongpolitik. Den alltmer nödvändiga politiken för förnyelse av näringslivet
har än en gång uteblivit.
Det är faktiskt märkligt att regeringen, med sitt uttalade engagemang för att
minska arbetslösheten, i praktiken väljer bort de internationellt mest
expansiva delarna av näringslivet. Oförmågan att fullfölja påbörjade
satsningar och löften på miljöområdet, liksom frånvaron av en offensiv
strategi för att utveckla tjänstesektorn, utgör ett svart hål i regeringens
ekonomiska politik. Budgetpropositionen är ett steg bakåt när det gäller de
nya jobben som måste komma.
Den privata företagssektorn i ekonomin behöver utvecklas så att fler
arbetstillfällen skapas. Inriktningen måste vara på ökad miljöanpassning och
ett mänskligare samhälle. Samtidigt måste den alltmer nödvändiga
arbetstidsförkortningen genomföras, vilket i sig ger ytterligare
arbetstillfällen.
En sådan utveckling förbättrar också skatteunderlaget och ger en starkare
finansiering av välfärdsprogrammen inom den offentliga sektorn. En stark
och effektiv offentlig sektor skapar goda förutsättningar för företagen och ger
i sig många arbetstillfällen. De nya jobben bör i ökad grad komma inom små-
och medelstora samt kooperativa företag. Detta förutsätter en politik som
underlättar för företagande både vad gäller regelverk och beskattning.
Kvinnligt företagande liksom företagande bland invandrare ska på olika sätt
stimuleras. Vi föreslår också riktade stimulanser för att påskynda utveckling
av näringslivet inom bl.a. miljö-, transport- och energisektorerna.
Utifrån den allvarliga ekonomiska situationen, med åtföljande av mycket
negativa sociala konsekvenser, anser Miljöpartiet de gröna att det är särskilt
viktigt att satsa på kultur. Kulturen är människans sätt att bekräfta sin
indentitet och sin självrespekt och att utveckla sin innovativa förmåga. I
kulturen formuleras morgondagens idéer och verksamhet.
De gröna menar att den ekonomiska politiken ska inriktas mot ökad
livskvalitet för alla medborgare och den får inte missgynna vissa. Speciellt
uppmärksammas och motarbetas måste den diskriminering som människor
utsätts för på den svenska arbetsmarknaden pga etnisk tillhörighet.
Den ekonomiska utvecklingen
Den förda ekonomiska politiken i Sverige har medfört
bristande hushållning med begränsade resurser. Särskilt
dramatisk var den snabba skuldökningen i statens finanser
under 90-talet. Budgetunderskott har uppträtt nästan varje år
sedan 1970-talets början, med tiden med allt större belopp
för varje lågkonjuktur. Krisen under 90-talets första hälft
innebar en kraftig skuldökning. Såväl socialdemokratiska
som skiftande borgerliga regeringar bär ansvaret för denna
utveckling.
Den förda ekonomiska politiken har också medfört att en mycket stor
miljöskuld har byggts upp. Den är ett uttryck för både minskad tillgång på
naturresurser och framtida ökade kostnader. En beräkning av den svenska
miljöskulden anger att den var minst 300 miljarder år 1990 och att den ökar
med minst 7 miljarder kronor per år (SOU 1992:58). Dessa siffror är att
betrakta som preliminära åskådningstal och är därför inte direkt jämförbara
med värden i t.ex. statsbudgeten. Även andra typer av miljöräkenskaper, som
t.ex. miljöjusterad BNI, visar på samma problem. Ett exempel är det
alternativa måttet ISEW (Index of Sustainable Economic Welfare) som också
tar hänsyn till både till miljöfaktorer- och sociala faktorer. En nyligen
genomförd beräkning av ISEW för Sverige visar en ökning fram till 1980,
och därefter en tydlig minskning. För andra undersökta länder
(Storbritannien, USA, Österrike, Tyskland) har minskningen kommit tidigare
och blivit större. Detta reflekterar den mer aktiva fördelningspolitik som förts
i Sverige. Å andra sidan räknas t.ex. inte de negativa miljöeffekterna av
vattenkraftsutbyggnad in i ISEW, vilket ger Sverige en överdrivet hög siffra.
Svensk ekonomi är i obalans om man ser till statsfinanserna, arbetslös-
heten, ökade sociala klyftor och miljöeffekterna. Ser man till vVärdet av den
svenska kronan i förhållande till våra handelspartners i omvärlden så har
också denhar haft en fallande trend sedan 70-talets början. De allra sista åren
har kronvärdet återhämtat sig, men det har ännu en bra bit kvar till den nivå
det hade innan valutaregimen ändrades från fast till flytande 1993. Det går
ännu inte att säga att den långsiktiga trenden är bruten. Denna negativa trend
förstärker bilden av att svensk ekonomi under en längre tid har urholkats
genom den förda ekonomiska politiken. Det finns allvarliga systematiska
eller strukturella fel i ekonomins funktionssätt.
Den traditionella politiken har varit, och är i huvudsak fortfarande, att
försöka åstadkomma en snabb ekonomisk tillväxt. Mot detta har vi i Miljö-
partiet de gröna vänt oss och menat att det medför ökad miljöförstöring.
Ekonomins innehåll och inriktning är för oss viktigare än att den ekonomiska
omsättningen ökar. Kvalitéetsaspekter och medmänsklighet riskerar att
förloras då den ekonomiska politiken ensidigt inriktas på tillväxt. I
marknadsekonomier finns starka moment av tillväxt-fixering som en följd av
en allmän strävan till vinstmaximering i företagen. Även kostnadsdrivande
offentliga åtaganden underblåser en orimlig tillväxtpolitik. Från 1970 till
1995 har skattetrycket ökat från ca 40 % till ca 53 %, och den offentliga
sektorns andel av BNP har ökat från ca 40 % till ca 70 %. Transfereringarnas
andel av de offentliga utgifterna växte under perioden från 31,6 % till 46,8 %.
Den ekonomiska politiken som fördes under 90-talets första hälft förvärra-
de problemen på flera sätt. Skattereformen var underfinansierad och för-
stärkte de snabbt växande underskotten i statsbudgeten. Förra regeringens
inledande åtstramningspolitik i den starkt tilltagande lågkonjukturen förvärra-
de nedgången. Sverige fördes in i massarbetslöshet.
Ränteläget i Sverige har blivit bättre men är fortfarande högre än i t.ex.
grannlandet Tyskland. Särskilt besvärande är att realräntan är hög. Detta
ränteläge kan inte enbart förklaras som en riskpremie för inflationsrisken.
Avregleringen av finans- och valutamarknaderna, tillsammans med den stora
och fortfarande växande statsskulden, bäddade för omfattande spekulation
och oro riktad mot bl.a. svensk ekonomi. De återkommande oroligheterna på
penning- och valutamarknaden medför också en betydande riskpremie.
Riksbankens senfärdighet att sänka sin styrräntor bidrar också till att hålla
uppe räntenivån.
Vi instämmer i regeringens bedömning att kostnadsökningarna, inflationen,
stannar på en låg nivå kring 2 %. Den låga inflationen under det senaste året
har haft många positiva effekter på ekonomin: sjunkande räntor, starkare
kronkurs och ökade realinkomster. De ökade realinkomsterna har bidragit till
konsumtionsökning, trots att hushållens sparande stabiliserats på en hyfsad
nivå. Men den mycket låga inflation vi nu har är också ett uttryck för en
onormalt låg inhemsk ekonomisk aktivitet. Regeringens misslyckade politik
vad gäller att bekämpa arbetslösheten är den främsta orsaken till detta.
Regeringens antagande att hushållens sparande ska minska till förmån för
ökad privat konsumtion bedömer vi som omindre realistiskt. Tvärtom
kommer sparåtgärderna och skattehöjningarna att bidra till att hushållens
sparande stabiliseras. Därigenom gör människor sig själva och sina familjer
mindre känsliga för tillfälliga ekonomiska problem, samtidigt som de bygger
upp starkare egna ekonomiska skyddsnät för klara ofärdstider. Detta är i
grunden positivt, det stärker människors självtillit och egenmakt.
Regeringen överskattar gång på gång tillväxtens betydelse för syssel-
sättningen. Enligt propositionen krävs en varaktig tillväxt på minst tre procent
per år fram till sekelskiftet för att den öppna arbetslösheten ska kunna
halveras. Det är en mycket hög tillväxttakt som vi inte har haft sedan 60-talet.
Det finns ingenting i regeringens prognoser eller förslag till åtgärder som ger
anledning att tro att något sådant skulle vara rimligt. Risken är stor att
regeringen, i syfte att försöka pressa fram ökad tillväxt, låter sociala och
miljömässig hänsyn sättas åt sidan. Regeringen borde istället besinna sig och
inse att det nu krävs en arbetstidsförkortning till 35-timmarsvecka. Satsningar
på gröna jobb och en miljöinriktad skatteväxling skulle skapa den nödvändiga
grunden för en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling.
Den internationella marknaden
Den globala, lynniga och nervösa "marknaden", vars minsta
nycker enskilda regeringar måste foga sig efter, är i det stora
hela en myt. Den globala världsmarknadens tyranni är ett
spöke de gömmer sig bakom som vill skära ner social
välfärd, minska lönekostnaderna och slippa miljöhänsyn.
Skräckbilden av horder av billlig asiatisk arbetskraft som lägger beslag på
arbeten som annars skulle utföras i vårt land är felaktig. Den har frammanats
av transnationella företag för att motivera sina härjningar och krav på ökad
rörelsefrihet.
Det finns i själva verket goda möjligheter att både på nationell och
internationell nivå reglera och utveckla marknader på ett solidariskt och
ekonomiskt sunt sätt. Detta bör göras i betydligt större utsträckning än vad
som sker idag.
För att öka förståelsen för de politiska möjligheterna som finns bör man
göra skillnad mellan en världsomfattande och en globaliserad ekonomi. I den
första är nationalstaterna de grundläggande enheterna. Mellan stater upprättas
allt intensivare och mer omfattande marknadsförbindelser. I denna värld har
de multinationella företagen uppkommit, och de har en tydlig nationell bas
och är också underkastade moderlandets nationella regleringar.
I den globaliserade ekonomin är staterna frikopplade från marknads-
krafterna som blivit okontrollerbara. De multinationella bolagen förvandlas
till transnationella och statslösa bolag, och de är de centrala aktörerna i
världsekonomin. Transnationella bolag är kapital utan genuin bas som saknar
nationell identitet och är styrda av internationella företagsledningar.
Transnationella bolag är villiga att lokalisera sig var som helst på jorden för
att uppnå så snabba och säkra vinster som möjligt.
I den finansiella sektorn kan systemet garanteras genom knapptryckningar
som i en sant globaliserad ekonomi helt dikteras av marknadskrafterna, utan
hänsyn till nationell penningpolitik. Vad gäller företag som huvudsakligen
sysslar med tillverkning skulle de förse sig med råvaror där det är billigast,
producera sina varor, och marknadsföra dem där utbytet blir störst.
Transnationella bolag skulle till skillnad från multinationella bolag inte kunna
kontrolleras eller ens begränsas i sina handlingar av enskilda nationalstaters
politik.
Men närmare analyser av sakernas tillstånd visar att sådana transnationella
bolag är ett sällsynt fenomen. En fyllig sådan analys har gjorts av bl.a. den
brittiska ekonomiprofessorn Paul Hirst ("Globalization in Question", London,
1996). De flesta multinationella bolagen visar sig ha sina rötter kvar i
hemländerna, och ingen synbar förskjutning till transnationella bolag äger
egentligen rum. Det rörliga finanskapitalet har inte heller lett till att
investeringar och arbetstillfällen har flyttat från i-länder till u-länder. Det
är
snarare så att direkta utlandsinvesteringar är starkt koncentrerade till de
avancerade i-länderna, och tredje världen förblir marginell vad gäller både
handel och investeringar.
Handel, investeringar och finansflöden är koncentrerade till Europa, Japan
och Nordamerika och denna dominans förstärks. Dessa tre styrkecentra har
den potentiella kapaciteten att utöva en kraftfull politisk styrning av
finansmarknaderna. De globala marknaderna står alltså på intet vis utanför
möjlighet till kontroll.
Det är viktigt att inse att vi inte alls står maktlösa inför den globaliserade
marknaden. Den internationaliserade ekonomin är inte heller något nytt
fenomen - under perioden 1870-1914 var den faktiskt mer öppen och
integrerad än nu. Det finns tvärtom mycket starka skäl att öka det
internationella samarbetet mellan olika stater, bl.a. i syfte att reglera och
utveckla de internationella marknaderna så att de fungerar både mer
solidariskt, miljöriktigt och stödjande för en långsiktigt hållbar utveckling.
Vi har i Sverige tvingats uppleva hur kortsiktiga attacker på kronan,
spekulationerna och oroligheterna på den internationella penning- och
valutamarknaden verksamt bidragit till att driva upp ränteläget och pressa ner
kronkursen. De gröna har i olika sammanhang påpekat att spelregler som
dämpar de allra värsta spekulativa svängningarna bör införas på den
internationella penning- och valutamarknaden. En tänkbar möjlighet är en
avgift på större transaktioner, pengar som lämpligen kan gå som stöd till
utvecklingsländerna. Andra viktiga åtgärder är att förbättra insynen i de
aktuella transaktionerna. Utformningen av spelregler är naturligvis en
komplicerad fråga som måste få sina svar i ett internationellt sammanhang.
Vi menar att Sverige måste vara pådrivande i de här frågorna.
Ett steg som redan nu bör tas är att regeringen inrättar en parlamentarisk
kommitté med uppgift att ta fram förslag till hur penning- och
valutamarknaden kan genomlysas och ges bättre informella eller formella
spelregler. En sådan kommitté bör också i övrigt undersöka penning- och
valutamarknadens nuvarande funktionssätt och effekter på samhällsekono-
min.
Medlemskapet i EU har dessvärre allvarligt försvårat våra möjligheter att
utveckla en hållbar ekonomi. Medlemskapet i den europeiska unionen har för
Sveriges del inneburit en tilltagande underkastelse i en framväxande
europeisk superstat. Självbestämmandet har urholkats och kostnaderna för
svensk del har visat sig vara stora. Några ekonomiska fördelar har
medlemskapet knappast givit.
Vi anser att det är helt fel väg att bilda nya superstater eller tätt
sammanfoga superstatsblock som metod att möta en alltmer internationa-
liserad ekonomi. Det löser i praktiken inga problem, men hotar däremot att
bygga upp allt större och farligare konflikter såväl inom som mellan
superstaterna. Bildandet av EU har också medfört reaktioner i andra
världsdelar som går ut på att stater går ihop i syfte att öka sin
konkurrenskraft
mot ett alltmer hotfullt Europa.
Miljöpartiet de gröna lämnar parallellt med denna motion en motion om
EMU, den ekonomiska och monetära unionen inom EU. EMU är snarare ett
hot än en möjlighet för Europa och Sverige. En sådan union ökar de
ekonomiska skillnaderna och de sociala spänningarna mellan unionens olika
delar och hotar därmed den grundläggande idén att skapa ett fredligt,
samarbetande Europa. Ekonomiskt skulle ett EMU-medlemskap för svensk
del vara till stor nackdel. Miljöpartiet de gröna säger därför bestämt nej till
ett
svenskt medlemskap i EMU och anser att regeringen bör arbeta för att EMU
inte förverkligas.
En bra fungerande handel mellan länder förutsätter att företagen i olika
länder ges likartade förutsättningar vad gäller subventioner och stöd av olika
slag. Uppenbara handelshinder som tullar, importavgifter och importkvoter
kompletteras ofta av mer dolda som t.ex. statliga subventioner till vissa
näringar, vilket får snedvridande effekt bl.a. på den internationella
konkurrensen. Detta har bl.a. uppmärksammats inom jordbrukssektorn, vilket
var en viktig förutsättning för den svenska avreglering som påbörjades för
några år sedan (men som dessvärre gått i baklås p.g.a. av EU-medlemskapet
m.m.).
Den energiintensiva exportindustrin har i Sverige sedan länge haft en rad
dolda subventioner. Lägre energiskatt, lägre koldioxidskatt och lägre
energipriser än vad som annars gäller i landet är kanske de mest slående
inslagen. Detta är samhällsekonomiskt snedvridande och bl.a. ur
miljösynpunkt direkt negativt. Motivet till denna anomali är att dessa företag
i den internationella konkurrensen måste ha dessa favörer för att överleva.
Alternativet är att de lägger ner och att produktionen i praktiken flyttar till
något annat land där tillräckliga subventioner ges.
En internationell avveckling av subventioner, särskilt de dolda, till
exportindustri framstår som angelägen. En sådan avveckling skulle ge ett
bättre utnyttjande av befintliga resurser, vilket skulle innebära en vinst för
oss
alla. Det skulle också möjliggöra genomförandet av en rad synnerligen
legitima miljökrav i alla de inblandade länderna. Industriernas utpressnings-
mandat mot sina respektive regeringar/parlament skulle ju försvagas kraftigt
vid en avveckling av denna typ.
Vi ser det därför som angeläget att svenska regeringen i såväl Europeiska
unionen som i det fortsatta arbetet inom Världshandelsorganisationen tar
initiativ till och aktivt arbetar för borttagande av dolda subventioner till
exportindustri.
Inriktningen av den ekonomiska
politiken
Sverige behöver en grön ekonomisk politik. Under de
kommande tre åren bör den ekonomiska politiken särskilt
inriktas mot följande mål:
Miljöskuldsökningen ska upphöra senast 1999 och
därefter ska miljöskulden minskas. Det kräver
långtgående miljökrav, miljöanpassning av skattesystemet
och betydande satsningar på miljön inom både offentlig
och privat sektor.
En rättvisare och mer solidarisk fördelning av såväl
tillgångar som besparingar ska uppnås med en stark
fördelningspolitik, bl.a. genom lägre ersättningar och
bidrag till medel- och höginkomsttagare, samt färre
besparingar på subventioner till ekonomiskt och socialt
klämda människor.
Den öppna arbetslösheten ska minskas till högstunder 4 %
år 2000, bl.a. genom sänkt arbetstid, minskad beskattning
av arbete, statliga investeringssatsningar till gröna jobb
inom bl.a. kultur-, kommunikations- och energiområdena,
och genom att skapa bättre förutsättningar för främst små
och medelstora företag.
Enskilda människors ekonomiska självtillit ska stegvis
stärkas genom brutet tak och grundskydd i
socialförsäkrings- och pensionssystemen, lägre
beskattning av arbete och högre miljöskatter, ökat
inflytande i den demokratiska processen och i offentliga
angelägenheter m.m.
DUnderskottet i den offentliga sektorns finansiella
sparande ska överstiga 3 % av BNP 1997, nå
balanspunkten 1998 och att statsskulden bör minskas från
1999uppgå till högst 3 % av BNP 1997 och balans nås
1998. Från 1999 bör även statsbudgeten vara i balans så
att statsskulden kan börja minska.
Realräntorna ska pressas ner bl.a. genom bibehållna låga
kostnadsökningar, fullföljd statsfinansiell sanering och
utgiftskontroll, samt en bättre fungerande och mer
dynamisk arbetsmarknad.
Skapa förutsättningar för en växande privat sektor med
fler små , medelstora eller kooperativa företag. Detta ska
ske på ett sådant sättså att ett resurs- och energieffektivt
produktionssätt främjas och så att sysselsättningen ökar.
Med hänsyn bl.a. till fortsatt höga realräntor är det
angeläget att finna sätt att underlätta för företagen att öka
sina investeringar. Det är särskilt små och medelstora
företag som uppvisar stora svårigheter att trygga sin
kapitalförsörjning.
I de följande avsnitten preciseras våra riktlinjer för den
ekonomiska politiken inom några viktiga områden. Vi
föreslår riksdagen att anta dessa riktlinjer för den
ekonomiska politiken i sin helhet. Det gäller således både de
ovan nämnda och de nedan mer preciserade.
Ekologi - ett övergripande synsätt på ekonomi
Ekonomin är en delmängd av det mänskliga samhället som i
sin tur är en delmängd av de naturliga ekosystemen.
Ekologin erbjuder övergripande analyser, betraktelsesätt och
teorier som gäller grundläggande ekonomiska faktorer som
har med naturresursbasen att göra. Ekologin beskriver såväl
den fysiska som levande miljöns funktionssätt och
egenskaper. Med ett ekologiskt betraktelsesätt inom
ekonomin erbjuds en bättre helhetssyn och nya möjligheter
att utveckla en verkligt hållbar ekonomi.
En viktig ekologisk insikt är att naturresurserna på flera sätt är begränsade
och ändliga.
Vissa ekonomiskt centrala naturresurser, som t.ex. olja, kol, naturgas, utgör
i princip energilager. När dessa används omvandlas högvärdig kemisk energi
till lågvärdig värmestrålning som i slutändan lämnar planeten. Materian i
dessa lager omvandlas samtidigt till främst koldioxid och vatten, dvs sådana
ämnen som inte kan användas för energiutvinning. Det innebär att
användningen av dessa lagrade tillgångar leder till att lagren töms och den
totala kvarvarande tillgången blir mindre. Den nu mycket omfattande
användningen av olja, kol och naturgas är därför på sikt ohållbar. Detta kan
förefalla trivialt, men det får mycket stora ekonomiska och ekonomisk-
politiska konsekvenser om det skulle tas på fullt allvar. Det moderna
samhället i vårt land bygger i mycket hög grad på utnyttjandet av dessa
energiråvaror.
Samma problem är det med praktiskt taget alla råvaror. Mineraltillgångar
är i ekonomiskt utvinningsbar form alltid begränsade, och användandet av
dessa kräver såväl stor energianvändning som att råvaran åtminstone till
någon del blir oanvändbar eller oåtervinningsbar. Flödande energitillgångar
som vind och sol är begränsade i den meningen att endast en viss del av
energiinnehållet i vind och solinstrålning kan utvinnas som användbar energi.
Biologiska tillgångar som virke, matråvaror, biobränslen m.m. kan endast
utnyttjas i den begränsade omfattning som ytterst är bestämd av de berörda
organismernas inneboende egenskaper och de ekosystems bärförmåga där de
utvinns.
Hushållningsaspekten i ekonomin blir därför betydligt mer framträdande i
en långsiktigt hållbar ekonomi. Effektivare energianvändning, ökad grad av
återanvändning och återvinning, och minskad total användning av
naturresurser är viktiga delar i en sådan ekonomi. Vi vill kalla det för en
kretsloppsekonomi.
Kretsloppsekonomin står i skarp konflikt med den förhärskande
uppfattningen att ekonomisk utveckling är ekonomisk tillväxt. En ständig
exponentiell ekonomisk tillväxt, dvs en tillväxt med samma eller ökande
tillväxttal räknat i procent på föregående års BNP-siffra, är på sikt en
omöjlighet. En viss tillväxt är ändå möjlig även i en kretsloppsekonomi, men
måste då begränsas till de ekologiska systemens förmåga att ackumulera
tillgångar samt till vad mänskliga kreativa processer i sig förmår åstadkomma
i form av effektivare utnyttjande av de begränsade tillgångarna.
Men det är inte bara den begränsade tillgången på naturresurser som ger
upphov till ekonomiska begränsningar. Användandet av naturresurserna
medför i regel oönskade bieffekter som skadar eller utarmar naturen.
Förbränning av oljeprodukter ger sålunda utsläpp av kväveoxider,
svaveldioxid, koldioxid, kolväten och i mindre grad vissa andra föroreningar.
Kväveoxider är giftiga och orsakar hälsoproblem och skador på växtlighet.
De kvävehaltiga oxiderna fungerar också som gödningsämne i mark och
vatten, vilket i sig leder till förändrad markkemi, skador på skog och problem
till följd av övergödning i kusthav. Svaveldioxiden är starkt sur och är
huvudorsak till omfattande försurningsskador och ökad urlakning av
naturmark. Koldioxid är en växthusgas som ansamlas i atmosfären och hotar
att leda till klimatstörningar och förhöjd temperatur.
Liknande "eländes-listor" kan göras för praktiskt taget varje användande av
naturresurserna. Summeras dessa framstår en mycket mörk bild av en
växande global miljökatastrof.
Problemet kan delvis beskrivas i ekonomiska termer som en växande
miljöskuld, dvs vad det skulle kosta att vidta åtgärder som eliminerar
problemen. Försök att göra sådana beräkningar har gjorts för svensk del
(SOU 1992:58) och det visar på en både stor och stadigt växande miljöskuld.
De kan också beskrivas som en miljöjusterad bruttonationalinkomst. Även
sådana beräkningar har gjorts för svensk del i form av en rapport som
Stockholms miljöinstitut (SEI 1996) har gett ut där ett "Index of Sustainable
Economic Welfare" (ISBN: 91 88714 23 3) tagits fram. Även den
beräkningen, som också innefattar vissa sociala mått, visar på en stadigt
negativ utveckling ur miljösynpunkt.
Bägge dessa exempel har naturligtvis brister i form av att långt ifrån alla
negativa effekter kunnat beräknas i monetära termer - de får därför ses som
minimimått och en illustration av den allmänna trenden. Ett arbete pågår
inom Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Naturvårdsverket med
att ta fram en mer fullständig miljöjusterad bruttonationalprodukt. Det är
angeläget att detta förstärks och utvecklas, och så snart som möjligt ingår
som en del i kommande budgetpropositioner.
De övergripande ekologiska aspekterna på ekonomin måste ges betydligt
större tyngd i den ekonomiska politiken. Det är inte rimligt att förvänta sig
att
miljöpolitiken enbart kan klara de mer grundläggande orsakerna till den
omfattande resursförstöringen, utarmningen och förgiftningen av miljön.
Miljöproblemen är inte marginella fenomen som kan fixas av någon
eftersläpande städpatrull. De är tvärtom grundläggande problem som handlar
om förutsättningarna för vår försörjning och ekonomi. Den ekonomiska
politiken måste därför läggas om till en långsiktigt hållbar kretslopps-
ekonomi.
Miljöanpassningen av ekonomin innebär emellertid inte bara begräns-
ningar. Tvärtom innebär den också stora möjligheter till fler arbetstillfällen
och på sikt bevarat välstånd. Det är t.o.m. så att utan en miljöanpassning av
ekonomin löper vi mycket stor risk att på lång sikt rasera praktiskt taget alla
möjligheter till välstånd. Vi måste sträva efter en kvalitativ tillväxt som mål
för den ekonomiska politiken.
Även på kort sikt öppnar en miljöanpassning av den ekonomiska politiken
stora möjligheter. Miljökraven måste ses nuses som en av de viktigaste
drivkrafterna för en hållbar ekonomisk utveckling. De skapar ett
förändringstryck som leder till effektivare och mer ekonomisk användning av
både naturresurser och arbetskraft. Miljöbranschen är i sig en viktig
tillväxtbransch med stora och växande möjligheter i framtiden. Genom en s.k.
grön skatteväxling skapas förutsättningar för minskad miljöskuld, ökad
livskvalitet och fortsatt välfärd.
Genom att ge många av de traditionella åtaganden som staten har en mer
grön och miljöinriktad profil kan utvecklingen påskyndas. Ett exempel på det
är den omfattande satsningen på förbättrad inomhusmiljö och allergisanering
som blev resultatet av Miljöpartiets och regeringens första uppgörelse som
kom förra vintern - den är i pengar räknat sannolikt den största enskilda
statliga miljösatsningen hittills! Ett annat exempel är de nyligen genomförda
satsningar på vind- och solenergi, som också de är resultat av uppgörelser
mellan Miljöpartiet och regeringen.
Finanspolitiken
Finanspolitiken ska inriktas på att snabbt sanera statens
finanser och skapa förutsättningar för en växande privat
sektor med fler små , medelstora eller kooperativa företag.
Detta ska ske så att resurs- och energieffektiva
produktionssätt främjas och sysselsättningen ökar.
Arbetslösheten medför mycket stora kostnader för samhället,
staten och de drabbade. Bekämpningen av arbetslösheten
måste därför, jämte en aktiv politik för minskad miljöskuld,
vara en viktig del i finanspolitiken.
Vi föreslår därför en skatteväxling där skatt på arbete ersätts med skatt på
energi och miljö. Därigenom stimuleras tjänste- och miljörelaterade sektorer
av ekonomin. Med hänsyn till miljösektorns förhållandevis snabba tillväxt
internationellt sett och att såväl miljö- som tjänstesektornerna i Sverige är
förhållandevis underutvecklad, såe, bör skatteväxlingen medföra ett ökat
företagande och en ökad sysselsättning. Vårt förslag till skatteväxling
beskrivs mer ingående i vår partimotion om skattepolitiken.
Besparingar i den offentliga sektorn bör göras, men får inte ske så att det
slår ut förutsättningar slår ut förutsättningarna för ett jämlikt och gott
samhälle. Besparingarna bör inriktas mot bl.a. de mycket höga utgifterna för
ett militärt försvar som numera framstår som helt omotiverade, vägbyggen
med låg samhällsekonomisk nytta, bidrag och ersättningar till enskilda och
företag som kan klara sig hyfsat ändå. De omfattande bidragen till företag bör
minskas och ersättas med sänkt skatt på arbete och företagande. Genom grön
framtidspolitik som medför minskad total arbetslöshet kan betydande
besparingar göras i statsbudgeten - det ger dessutom större skatteinkomster
för både stat och kommun.
Välfärdens kärnområden - vård, omsorg och skola - måste så långt möjligt
undantas från sparniten. Dessa verksamheter har en avgörande betydelse både
för människors välfärd och näringslivets utveckling. Besparingar på dessa
områden är samhällsekonomiskt tvivelaktiga. Vi föreslår därför att medel
istället återförs till ommunsektorn genom atkommunsektorn ges ett ökat låta
dem behålla de positiva effekterna av bl.a. sänkta egen- och
arbetsgivaravgifekonomiskt utrymme genom att inte höja de avdragsgilla
egenavgifterna 1997 och 1998 och genom att sektorn får behålla överskottet
av en skatteväxling mellan sänkta arbetsgivaravgifter och höjda energiskatter.
Regeringen räknar i sin reviderade finansplan med att hushållens
nettosparkvot ska sjunka från 8,5 % 1996 till 7,5 % 1997 och 5,8 % 2000.
Liksom vid tidigare tillfällen har regeringen räknat upp bedömningarna av
sparkvoten jämfört med närmast tidigare redovisat förslag. Men fortfarande
är dess bedömning att hushållen påtagligt ska minska sitt sparande till förmån
för ökad konsumtion. Regeringen anstränger sig numera tydligt att skapa en
ljus bild av den ekonomiska utvecklingen. Det kan ses som en ansträngning
för att locka människor att sluta betala av sina lån, sluta spara inför
ålderdomen och istället använda sina slantar till att köpa bilar, kylskåp m.m.
En viktig förutsättning för regeringens tillväxtfixerade politik är ju att den
privata konsumtionen ska öka så att den inhemska efterfrågan stimuleras.
Men detta skulle också medföra att människor blir mer beroende av banker
och samhällets trygghetssystem.
Regeringens politik kommer att misslyckas. Människor inser att de måste
minska sitt beroende och skapa sig själva en större trygghet. Den ekonomiska
krisen har lärt oss att man inte kan lita på att ersättningar i a-kassa och
sjukförsäkring förblir höga, att man inte kan lite på att realräntorna förblir
låga, att man inte kan lita på att hyrorna och boendekostnaderna hålls låga, att
man inte kan lita på att ekonomin alltid ska växa. De flesta har upplevt raka
motsatsen under de senaste fem åren, och det är osannolikt att man låter sig
luras. I en jämförelse med andra EU-länder är inte heller de svenska
hushållens sparande särskilt högt, inte ens om man räknar med sparandet
inom ATP-systemet.
Vi bedömer att hushållens sparkvot inte kommer att sjunka så mycket som
regeringen förutsätter. Det betyder att den inhemska konsumtionen inte
kommer att utvecklas så positivöka i den takt som regeringen förutspår. För
att motverka en sådan negativkompensera en sådan utveckling föreslår vi en
mer aktiv fördelningspolitik och ökad kompensatione resurser till
kommunsektorn. Dessa åtgärder ger ett större tillångarekonomiskt utrymme
främst till grupper med små ekonomiska marginaler - och som därför, som är
mer konsumtionsbenägna.
Det höga ränteläget och den måttliga kronkursen har sin grund i
omvärldens förväntningar på svensk ekonomi, och då spelar den stora och
fortfarande växande statsskulden en stor roll. Penningmarknaden bygger i hög
grad på statens enorma lånebehov. 1/3En tredjedel av lånen ligger utomlands
vilket verksamt dämpar inflationsrisken, men som också medför en
betydande valutarisk. Saneringen av statsfinanserna genom att snabbt få bort
budgetunderskottet och minska statsskulden är därför avgörande för att få ner
realräntorna och stabilisera kronkursen på en högre nivå.
Penning- och valutapolitiken
Riksbanken ska i högre grad än hittills stödja den långsiktiga
ekonomiska politik som riksdagen beslutat. Övergripande
krav att minska miljöskulden och arbetslösheten ska vara
centrala. Vi anser att riksdagen i lag ska fastställa att
Riksbankens mål ska vara att stödja den långsiktiga
ekonomiska politiken.
Riksdagen bör också genom lag fastställa Riksbankens penningpolitiska
mål. Det ska vara att bibehålla en prisstabilitet på god europeisk nivå.
Prisstabilitet har avgörande betydelse för möjligheterna att uppnå en
ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling. En varaktigt låg och stabil
prisökningstakt leder bl.a. till lägre räntor och minskad känslighet för
konjunktursvängningar. Små företag med bra potential får bättre möjligheter
att investera, växa genom att lånat kapital blir billigare och bygga upp eget
kapital. Bristen på medelstora företag och arbetstillfällen i den privata
sektorn
torde till stor del bero på att 70- och 80-talens inflationsekonomi effektivt
hindrade nya goda idéer och kreativa människor att bygga upp nya
livskraftiga företag. En varaktigt låg och stabil inflationstakt medför bättre
förutsättningar för ökad självtillit och livskvalitet i vårt land.
Avgörande förändringar i den valutapolitiska regimen som t.ex. en
eventuell anslutning till ERM, anser vi ska beslutas av regeringen istället för
Riksbanken. Riksdagen, eller riksdagspartierna, måste ges inflytande över
sådana beslut. Det kan lämpligen ske genom informella konsultationer på ett
motsvarande sätt som säkerhetspolitiska frågor. Det kan övervägas att hela
valutapolitiken i sista hand avgörs av regeringen - det ska isåfall ske i nära
samarbete med Riksbanken.
Vi anser att den nuvarande valutaregimen ska behållas och att kronan inte
ska knytas till andra valutor. En knytning till ERM eller andra valutor skulle
medföra att kronan riskerar att utsättas för spekulation, att obalanser mellan
svensk ekonomi och andra länder tilltar och att räntenivån pressas upp igen.
Skattepolitiken
Behovet av skattefinansiering av offentliga verksamheter
kommer att vara stort även i framtiden. Samtidigt finns det
en risk för att vissa skattebaser urholkas, bland annat som en
följd av allt öppnare gränser. Miljöpartiet bedömer att den
totala skattekvoten kommer att ligga kvar på ungefär
nuvarande nivå under överblickbar framtid.
Inom ramen för det totala skatteuttaget måste en skatteväxling ske med
lägre skatter på arbete och högre på energi, utsläpp och råvaruförbrukning.
Skatteväxlingen bör omfatta ca 25 miljarder kronor till och med 1999 och ca
100 miljarder till och med år 2010. Inom den ramen kan skatten på arbete
(arbetsgivaravgifter, egenavgifter och i viss mån inkomstskatten) sänkas med
nära 12 procentenheter.
Skatteväxlingen är det viktigaste styrmedlet för att få till stånd en
genomgripande och långsiktig omvandling av samhället mot ett ekologiskt
hållbart kretsloppssamhälle. För att detta skall kunna ske på effektivast
möjliga sätt behöver samhällets aktörer, företag och hushåll klara långsiktiga
politiska beslut som anger färdriktningen. Riksdagen bör därför redan nu fatta
bindande beslut om skatteväxling för åren 1997-1999 och därutöver fatta
principbeslut om en fortsatt skatteväxling fram till år 2010.
I en särskild motion om skattepolitiken utvecklar vi vårt förslag till en grön
skattereform i större detalj. Motionen innehåller även andra konkreta förslag
till förändringar i skattesystem och skatteuttag de närmaste åren. När
värnskatten avskaffas 1998 bör ett ytterligare steg i den statliga skatteskalan
med 25 procents skatt införas för inkomster över taket i egenavgifterna.
Skiktgränsen för statlig skatt bör inte justeras 1997 som regeringen föreslagit
för att finansiera lättnader i beskattningen av förmånsbilar.
Som ett led i en arbetstidsförkortning till 35 timmar i veckan de närmaste
åren föreslås en sänkning av egenavgifterna till sjukförsäkringen och en
omläggning av grundavdraget i syfte att sänka inkomstskatten för
lågavlönade heltidsarbetande. Det finansieras av sänkta kostnader för
arbetslösheten till följd av arbetstidsförkortningen.
Hyres- och avgiftsrabatter när människor deltar i självförvaltning i
hyreshus, bostadsrättsföreningar och samfälligheter bör vara skattefria upp till
ett kvarts basbelopp. Skattefriheten bör även gälla utbyte av tjänster i
bytesringar m.m.
Vi föreslår som en administrativ förenkling att de flesta av nuvarande
arbetsgivaravgifter slås ihop till en post.
Miljöpartiet föreslår att en parlamentarisk utredning tillsätts för att se över
fastighetsskatten. Översynen skall bland annat avse principer för
fastighetsvärderingen, skattens roll i bostadsfinansieringen och frågan om
eventuell kommunal fastighetsbeskattning. Syftet skall vara att komma till
rätta med nu uppmärksammade brister i beskattningen, bland annat för
permanentboende i attraktiva fritidsområden, och att pröva hur en avveckling
av fastighetsskatten skulle kunna genomföras. Vi föreslår att fastighetsskatten
för bostäder sänks som ett led i skatteväxlingen. Som ett första steg bör
beslutet att höja skatten från 1,5 till 1,7 procent vid 1997 års taxering
undanröjas. Detta finansieras 1997 med att beslutet om sänkta stämpelskatter
1997 upphävs.
Miljöpartiet säjer nej till regeringens förslag att förändra och sänka skatten
på öl som ett led i EU-anpassningen. I stället bör regeringen verka för fort-
satta permanenta undantagsregler för införsel av alkohol m.m. till Sverige.
En politik för fler arbeten
Målet måste vara att halvera den totala arbetslösheten till
sekelskiftet. Med våra förslag beräknar vi en öppen
arbetslöshet på ca 3,5 % år 2000.
Regeringens ambitioner i budgetpropositionen kan ytligt sett förefalla
ambitiösa vad gäller målsättningen. Målet uppges till 4 % öppen arbetslöshet
år 2000. Men regeringen redovisar inte någon politik som skulle kunna uppnå
det angivna målet. Tvärtom redovisas i propositionen att den föreslagna
politiken kommer att leda till en öppen arbetslöshet på 5,7 % år 2000.
I propositionen redovisas också ett s.k. tillväxtalternativ. Med en mycket
hög tillväxt på i genomsnitt över 3 % av BNP per år fram till sekelskiftet
skulle den öppna arbetslösheten, enligt propositionen, sjunka till 4 % år 2000.
Det är detta tillväxtalternativ som i propositionen framställs som lösningen på
arbetslöshetsproblemet. Mot detta scenario ser vi två allvarliga invändningar.
För det första så är det uppenbart orimligt att räkna med
så hög tillväxt under så lång tid. Sådana tillväxttal får man
gå tillbaka till 60-talet för att hitta, och då skedde det från
en betydligt lägre BNP-nivå. Vid låga BNP-tal är det
naturligtvis betydligt lättare att uppnå en högre
procentuell tillväxt än vid höga BNP-tal. Den höga
tillväxten under 50-och 60-talet är historiskt ganska unik
och sammanhänger med återuppbyggnaden av Europa
efter världskriget, omfattande exploatering av
naturtillgångar i vårt land, utbyggnaden av den offentliga
sektorn m.m. Det finns inget redovisat i regeringens
proposition som ger oss anledning att tro att en sådan
utveckling skulle vara möjlig - tvärtom!
För det andra så är kopplingen mellan ekonomisk tillväxt
uttryckt som procentuell förändring av BNP och graden
av arbetslöshet betydligt svagare än vad som tidigare varit
fallet. Trots en hög tillväxt på över tre procent minskade
arbetslösheten bara marginellt under 1995. Ökad
industriell produktion ger inte längre automatiskt nya
jobb. Offentlig tjänsteproduktion blir hela tiden relativt
sett dyrare genom att den är svårare att rationalisera.
Möjligheten att ta ut nya skatter sätter en gräns för den
offentliga tillväxten. Efterfrågan i den privata
tjänstesektorn blir låg till följd av en relativt jämn
inkomstfördelning och stora skattekilar. En ökad
ekonomisk tillväxt ändrar inte på något av dessa
förhållanden. Regeringen verkar själv ha en gryende insikt
om detta eftersom den nu räknar med högre tillväxttal än i
vårpropositionen för att klara 4 % arbetslöshet år 2000.
Risken är stor att den än en gång har överskattat
tillväxtens betydelse för arbetslösheten. Ekonomisk
tillväxt är i sig inte någon patentmedicin för att få ner
arbetslösheten.
Vi anser att det istället krävs en rad omfördelningar av
samhällets ekonomiska tillgångar för att klara målet om full
sysselsättning.
I Sverige är idag över en miljon människor i aktiv ålder utanför det
ordinarie arbetslivet. I vecka 38 år 1996 var antalet totalt arbetslösa 694 028,
varav 175 767 sysselsatta i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Även om
vi tar bort hinder för initiativ och företagande, vilket i sig skulle generera
nya
inkomster, är det svårt att se varifrån en ny efterfrågan skulle komma,
tillräckligt stor för att suga upp arbetskraft ungefär motsvarande hela den
nuvarande industrisektorn. Andra världskrigets efterfrågeexpansion,
återuppbyggnaden, rustningarna under kalla kriget och tillväxten av offentlig
service och spekulationsbubblor under 1980-talet gav en efterfrågeexpansion
i fyrtio års tid - men det är historia nu.
Hushållens konsumtion tar i anspråk hälften av den samlade produktionen
(mer om man inkluderar de investeringar företagen gör för att möta privata
konsumtionsbehov). Förutsättningen för ökad privat efterfrågan måste vara en
stigande inkomstnivå, baserad på tillväxt. De som ser lösningen i denna
riktning brukar samtidigt tala för mer flexibla löner och ökade löneskillnader
som ett medel att få arbetsmarknaden att fungera bättre. Folk med löner under
genomsnittet får då finna sig i sjunkande eller stillastående reallöner,
åtminstone under ett antal år. Bidragen till dem som inte arbetar kommer då
samtidigt att hållas nere.
Det måste då bli människor som redan förut haft högre inkomster som ska
stå för den nya efterfrågan. Deras ökade konsumtion ska häva massarbets-
lösheten. Det är varken realistiskt eller önskvärt.
Arbetstiden har under efterkrigstiden förkortats ungefär i takt med att nya
arbetstillfällen kommit till. En oförändrad mängd arbetstimmar har fördelats
bland fler arbetande. I början av åttiotalet bröts emellertid trenden. Sedan
dess minskar inte längre arbetstiden per sysselsatt. Effekterna på sysselsätt-
ningen kunde till en början maskeras genom att främst staten lånefinansierade
ökande transfereringar och offentlig konsumtion som höll uppe efterfrågan.
Det ledde in i en statsfinansiell kris, och massarbetslösheten blev ett faktum.
Det bör vara uppenbart att välfärden skulle öka om de sysselsatta i medeltal
arbetade mindre och det lediga arbetet övertogs av arbetslösa. En
arbetstidsförkortning är helt nödvändig för att arbetslösheten varaktigt ska
kunna minska i någon större utsträckning.
Miljöpartiets långsiktiga mål är en förkortning av arbetstiden till 30 timmar
per vecka. Som ett första steg föreslår vi nu att normalarbetstiden sänks från
nuvarande 40 till 35 timmar per vecka fr.o.m. 1/1ån 1998. Den nuvarande s.k.
dispositiviteten i lagstiftningen bör finnas kvar. Den innebär att parterna på
arbetsmarknaden genom avtal kan komma överens om avvikelser, särskilda
villkor, flexibla regler, m m som underlättar ett flexibelt genomförande av
reformen. Detta bör, enligt vår mening, vara fullt genomförbart utan att den
totala produktionen minskar.
För att underlätta övergången till kortare arbetstid måste staten sänka
skatten på arbete. Vi föreslår att i första hand egenavgifterna sänks. Av
fördelningspolitiska skäl bör också grundavdraget höjas främst i inkomst-
skikten där många lågavlönade heltidsarbetande befinner sig. Dessa skatte-
sänkningar finansieras av minskade kostnader för arbetslösheten.
En följd av sänkt arbetstid blir normalt en väsentligt förbättrad
produktivitet. Denna produktivitetsökning, tillsammans med sänkt skatt på
arbete, gör det möjligt att på arbetsmarknaden träffa för bägge parter
acceptabla löneavtal. Den del av arbetstidssänkningen som inte kompenseras
med ökad produktivitet måste normalt ersättas av antingen att deltidsanställda
får heltid eller att nya anställs. Sysselsättningen ökar och arbetslösheten
sjunker.
Drivkrafter till arbetstidsförkortning finns också i arbetstagarens önskan
om mer fritid och i arbetsgivarintresset av ökad flexibilitet och
produktivitet.
Miljöpartiet anser att många starka skäl talar för både kortare och mer
flexibla arbetstider. Kortare arbetstider är en fråga om ökad livskvalité som
medger mer tid för barn och familj, deltagande i samhällslivet och andra
intressen. I många slitsamma yrken kan också en kortare arbetstid bidra till
färre arbetsskador och en förbättrad hälsa. Framtidens arbetsliv kommer att se
ut på ett helt annat sätt än vi hittills varit vana vid. Arbetstiderna kommer
att
variera betydligt mer och rörligheten på arbetsmarknaden kommer att öka.
Vi i Miljöpartiet anser att det, förutom arbetstidsförkortning, krävs en rad
ytterligare åtgärder i en framgångrik strategi mot arbetslösheten.
Beskattningen av arbete måste sänkas, och istället höjs
främst miljörelaterade skatter i motsvarande grad.
Därigenom sker förändringar i lönsamhet och prisbildning
som gynnar både effektivare energi- och
resursanvändning och mer arbetsintensiva verksamheter.
Det har både en alltmänt stimulerande effekt på ekonomin
och en positiv effekt på arbetslösheten. Det gynnar
tjänstesektorn och miljösektorn, och det skapar nya
möjligheter för svenskt näringsliv också i det
internationella umgänget.
En storsatsning på en ombyggnad av Sverige till ett
miljöanpassat kretsloppssamhälle måste påbörjas. En
sådan ombyggnad skräver stora satsningar på nya
moderna industriprocesser och utveckling och utbyggnad
av bland annat nya energi- och transportsystem. Det
skapar många nya arbetstillfällen under utvecklings- och
investeringsskedet. Även i framtiden kan
kretsloppsanpassad teknik i många fall vara mer
arbetsintensiv, t ex biobränslehantering och system för
återvinning och återbruk. Målet måste vara att Sverige ska
bli ledande på ny miljöteknik för att därigenom också
skapa många nya arbetstillfällen i svensk exportindustri.
Satsningen på utbildning på komvux och högskolor är
viktig. Äntligen överförs nu medel från tillfälliga
arbetsmarknadsåtgärder till en långsiktiga förstärkning iav
reguljär utbildning. Rätt utformad bör
utbildningssatsningen på sikt medföra bättre möjligheter
för ekonomisk utveckling. Samtidigt kan satsningen bli en
missräkning för många och felinvestering om det
fortfarande saknas arbeten efter utbildningstidens slut för
de utbildade. Utbildning räcker inte enbart som medel för
att minska arbetslösheten.
Det är också viktigt att personalneddragningarna inom
kommuner och landsting begränsas. Genom att ge
kommuner och landsting ett ökat ekonomiskt utrymme
kan personalneddragningarna reduceras. Våra
budgetförslag innebär att ca 1520.000 fler personer får
jobb inom kommunsektorn än vad som är fallet i
regeringens förslag. Vår politik för kommunsektorn
beskrivs i kapitel 5.
Sammantaget bedömer vi att vår politik till sekelskiftet
kommer att reducera den totala arbetslösheten till 6-7
procent och den öppna arbetslösheten till 3-4 procent.
Fördelningspolitiken
De fördelningspolitiska orättvisorna växer i vårt land. I
anslutning till propositionen, i bilaga 4, lämnas en sedan
länge efterfrågad fördelningspolitisk analys av hushållens
inkomstutveckling 1975-94. Den bekräftar vad vi från
Miljöpartiet ofta har hävdat, nämligen att inkomstklyftorna i
samhället ökar. Från 1975 till 1990 ökade den tiondel av
hushållen som har det bäst ställt sin ekonomiska standard
(disponibla inkomst) med 24 %, medan den tiondel som har
det sämst ökade sin standard med bara 14 %.
Under krisåren 1991-94 vidgades klyftan markant. Den tiondel som har det
bäst kunde öka sin standard med 13 %, men den tiondel som har det sämst
fick se sin standard minskad med 17 %. Det här innebär visserligen inte att
det behöver vara just de hushåll som hade lägst standard 1991 som fått det
sämre, men det visar att inkomstklyftorna har ökat.
Av propositionen framgår också, tydligare än i vårpropositionen, att
regeringens egen politik ökar orättvisorna. De senaste två årens skattehöj-
ningar och besparingar har, enligt propositionen, inneburit att de med låg
standard tvingats avstå en större andel av denna än de med hög ekonomisk
standard. De tio procent som har minst inkomst har tvingats avstå från 9 % av
denna, att jämföra med att de tio procent som har störst inkomst endast
behövt avstå 7 % av sin betydligt fetare plånbok. Om man räknar bort de 20
procent som tjänar mest så ökar statens relativa indragningar med minskad
disponibel inkomst. Det är en omvänd fördelningspolitik - ju mindre du har,
desto mer tvingar staten av dig.
Trots detta föreslår regeringen ingen åtgärd för att rätta till orättvisorna.
Istället slätar man över problematiken genom att peka på att orättvisorna är
ännu större i vissa andra länder, och med slutsatsen att vi egentligen har det
bra ändå.
Vi betvivlar att de drabbade har samma överslätande verklighetsupp-
fattning. Regeringen förefaller ha tappat kontakt med den verklighet som
många lever i. Idag tvingas allt fler sjuka människor avstå från att köpa ut
sina av läkare ordinerade mediciner - de har helt enkelt inte råd längre. Allt
fler tvingas dra ner på eller helt avstå från tandvård - de har inga pengar att
betala med. Socialbidragskostnaderna i kommunerna fullständigt exploderar -
bara i Göteborg har de ökat från drygt 400 miljoner till 1400 miljoner de
senaste åren. Situationen är på en del håll alarmerande - en fattigdom och
misär har börjat sprida sig, allt fler människor är tvingade bort från ett
normalt samhällsliv på grund av sin dåliga ekonomi. Delaktigheten i
samhällsbygget minskas, gemensamma normer upplöses och drogmissbruk
sprids.
Ur ekonomisk synvinkel innebär de ökade orättvisorna också ökade kostna-
der och en sämre fungerande ekonomi. Gemensamma normer, delaktighet
och självtillit bildar själva grunden för ett hållbart och ekonomiskt väl
fungerande mänskligt samhälle. Det kan inte nog understrykas att politiken,
inte minst den ekonomiska politiken, måste utjämna och överbrygga
orättvisorna. Växande orättvisor måste bl.a. bekämpas med en aktiv fördel-
ningspolitik där både mänskliga och andra resurser används på ett bättre sätt.
Regeringens nonchalanta inställning är helt oacceptabel. Vi i Miljöpartiet
föreslår nu en rad fördelningspolitiskt motiverade förändringar.
Miljöpartiets förslag till ändringar i socialförsäkringarna,
a-kassan och pensionssystemen innebär att det
fördelningspolitiska inslaget blir betydligt starkare. En
betydande omfördelning görs i ersättningarna så att de
som idag erhåller låga eller inga ersättningar får mer.
Detta finansieras genom att de som idag erhåller höga
ersättningar får mindre än vad de får idag. Våra förslag på
dessa områden presenteras i en särskild sammanhållen
partimotion om helhetssyn och grundtrygghet i
trygghetssystemen. De budgetmässiga effekterna av
förslagen ingår i vårt förslag till statsbudget för 1997 och
beräkningar för 1998 och 1999.
Den kanske största orättvisan är mellan de arbetslösa och
de som har arbete. Våra förslag på det
arbetsmarknadspolitiska området, som redovisats ovan,
innebär att arbetslösheten halveras på fyra års tid. Våra
förslag till generösare inträdesregler och
försörjningstillägg i bl.a. a-kassan innebär att betydligt
fler kommer att omfattas av trygghetssystemen.
Våra förslag innebär att kommunsektorn får bättre
ekonomi jämfört med regeringens förslag. Förutom dryga
20 000 fler arbetstillfällen innebär dessa förslag bättre
offentlig service, bättre vård och omsorg samt bättre skola
än regeringens förslag. De bidrar till större rättvisa för fler
människor, och också en omfördelning till fördel för dem
med mindre inkomster.
Våra förslag på skatteområdet innefattar bl.a. en sänkning
och på sikt borttagande av egenavgifterna samt 5 % extra
statlig skatt för inkomster över taket i egenavgifterna när
"värnskatten" tas bort. Dessa förslag innebär en viss
omfördelning av skattebördorna så att låginkomsttagaren
relativt sett får en något lägre beskattning och
höginkomsttagaren en något högre.
Vi avvisar flera regeringsförslag som medför försämringar
för de grupper som har små ekonomiska marginaler.
Vi anser att regeringen skyndsamt måste lägga om sin
fördelningspolitik i den riktning som anges i punkterna ovan.
De ökande orättvisorna måste tas på allvar!
En grön budget
Budgetpolitiken
Budgetpolitiken ska inriktas på att uppnå balans i såväl den
statliga som offentliga sektorn som helhet. De ständiga
underskotten i statens budget sedan början av 70-talet och
därmed en stadig ökning av statsskulden måste avlösas av
budgetöverskott och minskning av statsskulden. På sikt ska
statsbudgeten vara balanserad. Det är av avgörande betydelse
att utgifterna begränsas. Den nya budgetprocessen torde
medverka till en bättre kontroll av statens utgifter.
Miljöpartiet de gröna kritiserade regeringens förslag till statsbudget för
1995/96 för att innehålla otillräckliga besparingar, bristande fördelnings-
politik och otillräckliga satsningar på miljön. I vårbudgeten 1995 hade
åtskilliga besparingsförslag tidigarelagts och ytterligare besparingar föreslogs
för att täcka nytillkommande och oförutsedda utgifter. Regeringen närmade
sig våra tidigare angivna nivåer för budgetsaneringen, vilket gjorde de
därefter följande uppgörelserna om konvergensprogrammet och den s.k.
tillväxtpropositionen möjliga.
Regeringens vårproposition innebar ytterligare besparingar och skattehöj-
ningar med mortiveringen att konjunkturen avmattats det sista halvåret. Dessa
förändringar är i sin omfattning begränsade jämfört med det tidigare
sammantagna saneringsprogrammet. Likväl medför främst skattehöjningarna
betydande indragningar av den reala inkomsten för landets medborgare. De
fullföljs nu av regeringen med stöd av Centerpartiet.
Vi anser att regeringens besparingsförslag i några fall fått en oacceptabel
utformning och inriktning. Det gäller främst åtstramningar som riktas mot
vårdbehövande, pensionärer och grupper med små ekonomiska marginaler.
De kraftiga åtstramningarna på miljöområdet är helt oacceptabla.
Vi anser att både besparingarna och skattehöjningarna till stor del måste
utformas på andra sätt. Ytterligare besparingar kan och bör göras inom t.ex.
det militära försvaret, väganslagen, arbetsmarknadspolitiken och transfere-
ringarna. Skatteprofilen måste ändras så att beskattning av arbete, bostads-
fastigheter m.m. sänks och ersätts med högre skatter på koldioxid, energi-
användning m.m.
För en bra budgetpolitik krävs också verksamma åtgärder för att minska
arbetslösheten. Den på kort sikt enskilt viktigaste åtgärden är att snabbt sänka
arbetstiden till 35 timmars arbetsvecka, vilket i sig skulle minska kostnaderna
för arbetsmarknadspolitiken och arbetslösheten drastiskt. På längre sikt är det
åtgärder som lägre skatt på arbete, bättre tillgång till riskkapital, en
smidigare
arbetsmarknad, en bättre fördelningspolitik och en bra utveckling också av
skattefinansierade gemensamma verksamheter som vård, omsorg och skola.
De beräkningar vi gör på statens inkomstsida ger, trots en omfattande
skatteväxling, små nettoskillnader jämfört med vad regeringen föreslår. För
1997 räknar vi med nära samma inkomst, 1998 med en inkomstförsvagning
på 5,1 miljarder kronor och 1999 på 6,9 miljarder kronor. Dessa inkomst-
försvagningar kompenseras mer än väl av lägre utgifter, bl.a. för arbetslös-
heten.
BudgetsaldotAvvikelsen från regeringens budgetsaldo kan därmed
preliminärt beräknas till 1 miljard kronor sämre 1997, 0,4 miljarder kronor
sämre 1998 och 4,4 miljarder kronor bättre 1999. Genom ett förbättrat
finansiellt sparande i kommunsektorn blir dock den totala offentliga sektorns
finansiella sparande bättre än i regeringens förslag för alla tre åren.
Vi föreslår att riksdagen antar ovanstående förslag till budgetpolitik.
Beräkning av statsbudgetens
inkomster
Av tabell 1 nedan framgår hur Miljöpartiets förslag till
ändrad beskattning under perioden 1997-1999 påverkar
statens inkomster. Förslagen motiveras och beskrivs mer
ingående i den skattepolitiska motion som inges parallellt
med denna.
Förslagen i tabell 1 summerar till ungefär samma nivåer som dem vi
använde våren 1996. Förändringarna består i huvudsak av en s.k. grön
skatteväxling och vissa förändringar som sammanhänger med vårt förslag till
sänkt arbetstid. Särskilda beräkningar vad gäller skatteeffekter m.m. för dessa
två förslag återfinns i avsnitten 5.3 och 5.4.
Tabell 1
Specifikation av statens inkomster
Litt
Förslag
Prop/
Miljöpartiets
förslag
eget
avvikelse från
regeringen
1997
1998
1999
TOTALT INKOMSTER
110
-4990
-6780
1110
Fysiska personers inkomstskatt
Skiktgräns räknas upp enligt
tidigare regler
BP97
-840
-920
-920
Ej förändrad beskattning
bilförmån
19
270
350
350
Ändrad skatteskala när
värnskatten tas bort 1998
Eget
2500
2500
Avdrag för hyresrabatter m.m.
BP97
0
0
0
1120
Juridiska personers
inkomstskatt
Slopat avdrag för representation
12
500
500
1200
Socialavgifter
Slå ihop socialavgifter till en post
Eget
1221
Sjukförsäkringsavgift
Sänkta arbetsgivaravgifter 1998 o
1999
Eget
0
-3800
-
11400
1260
Allmänna egenavgifter
Ej höjd egenavgift 1997
Eget
-7700
-7700
-7700
Ej höjd egenavgift 1998
Eget
0
-7700
-7700
1310
Fastighetsskatt
Sänkt fastighetsskatt bostäder
Eget
-2400
-2400
-2400
Höjd fastighetsskatt
vattenkraftverk
Eget
600
1200
1700
1320
Förmögenhetsskatt
Aktier värderas till 75 % av
markn.värde
Eget
-300
-300
-300
Ev ej höjning av gräns till
900.000. 100.000 i fastighetsvärde
undantas
Eget
60
60
60
1400
Stämpelskatt
Ej sänkt skatt 1997
Eget
2000
1427
Skatt på maltdrycker
Nej till föreslagen sänkning
BP97
600
590
590
1428
Energiskatt
Koldioxidskatten
Eget
4200
7600
11000
Energiskatten
Eget
2600
5000
7400
Minskad intäkt vägkostnadsansvar
Eget
-300
-400
-500
Ej höjda skatter på bränsle och el
1/7 1997
BP97
-480
-1070
-1060
Reserv för nedsättning
Eget
-1000
-2000
-2500
1431
Särskild skatt på elektrisk kraft
från kärnkraftverk
Skatten höjs 1öre/kWh årligen den
1 jan
Eget
700
1300
1800
1480
Övriga skatter
Avfallsskatt från 1/7 1997
Eget
500
850
700
2500
Offentligrättsliga avgifter
Höjd avgift på handelsgödsel och
bekämpningsmedel
Eget
1400
1100
800
Höjda landningsavgifter, flyg
14
150
150
150
6100
Bidrag från EU:s jordbruksfond
Ökat stöd till ekologisk odling
Eget
50
100
150
Beräkning av utgiftstak
Sammantaget innebär våra budgetförslag för 1997 och
beräkningar av utgifter på de olika anslagen under 1998 och
1999 att de av oss föreslagna utgiftstaken med anledning av
vårpropositionen klaras. Vi anser således att dessa utgiftstak
för staten ska gälla även för den nu aktuella statsbudgeten.
För 1997 upprepar vi förslaget att statens utgiftstak ska vara
724 miljarder kronor. För 1998 och 1999 föreslår vi
utgiftstak på 714 och 712 miljarder kronor för respektive år.
Jämfört med regeringens förslag innebär våra förslag att utgiftstaket för
staten höjs med 1 miljard kronor 1997, sänks med 6 miljarder kronor 1998
och sänks med 23 miljarder kronor 1999. Utgiftsminskningarna är till stor del
en följd av den lägre arbetslöshet som vi beräknar blir effekten av en
förkortad arbetstid m.m.
Beräkningen av utgiftstaken framgår av tabellen nedan. Skillnaden i
inkomster, utgifter och utgiftstak jämfört med våra beräkningar i vårmotionen
beror främst på redovisningstekniska skäl. I vårmotionen nettoredovisades
flera utgiftsförändringar och visst skattebortfall på grund av att
arbetstidsförkortningen belastades staten. I detta budgetförslag sker en strikt
bruttoredovisning på utgifts- respektive skatteförändringar.
Skatteförändringar hänförs också på ett mer korrekt sätt till stat respektive
kommunsektorn. Därför krävs också att kommunsektorn kompenseras av
statsbidraget. Förändringarna återspeglas också i förändrade budgeterings-
marginaler för 1998 och 1999.
Vad gäller fördelningen av utgifterna på utgiftsområden, socialförsäk-
ringarna vid sidan av statsbudgeten, anslagsbehållningar och budgeterings-
marginal föreslår vi nu den fördelning som redovisas i Tabell 2 nedan.
Fördelningen följer i huvudsak den fördelning vi beräknade i vårt motförslag
till den ekonomiska vårpropositionen. Huvuddelen av förändringarna, jämfört
med vår beräkning i våras, beror på ändringar i regeringens förslag eller
redovisningstekniska förbättringar i våra egna förslag. Andra ändringar är
beloppsmässigt ganska små.
Tabell 2
Beräkning av utgiftstak
Regeringen
Miljöpartiet
Förslag
Beräkn.
Beräkn.
Avvikelse från regeringen
1997
1998
1999
1997
1998
1999
Summa utgiftsområden (exkl.
statsskuldsräntor)
573386
564637
567875
1032
-4613
-11165
Socialförsäkringar vid sidan av
statsbudgeten
131957
136712
142082
0
630
1300
Minskning av anslagsbehållning
6000
4000
2000
0
0
0
UTGIFTSTAK TOTALT STATEN
722555
719862
734453
1032
-5983
-21865
D:o enligt vårbudgeten
722555
719862
734452
813
-6536
-23255
TOTALT UTGIFTSTAK FÖR MILJÖPARTIET
723587
713879
712588
D:o enligt vårbudgeten
723368
713326
711197
Förslag till statsbudget för 1997, med
beräkningar för 1998 och 1999
Miljöpartiets förslag till fördelning av utgifter på
utgiftsområden följer i huvudsak den fördelning vi beräknade
i vårt motförslag till den ekonomiska vårpropositionen.
Huvuddelen av förändringarna, jämfört med vårmotionen,
beror på ändringar i regeringens förslag eller
redovisningstekniska förbättringar i våra egna förslag. Andra
ändringar är beloppsmässigt ganska små.
Vi lämnar också nytt förslag till beräknad fördelning av utgifter för åren
1998 och 1999. Dessa avviker beloppsmässigt mer från våra beräkningar i
våras än förslaget för 1997. Även dessa förändringar beror i de flesta fall på
att regeringen nu ändrat i sitt förslag och på förbättringar i redovisningen av
våra egna förslag. I några fall rör det sig också om större förändringar av våra
faktiska förslag. Den största förändringen gäller biståndet, som vi nu i
snabbare takt vill återföra mot målet 1 % av BNI.
Vi föreslår också en rad förändringar på inkomstsidan. Dessa har tidigare
redovisats i tabell 1. Förslagen kommenteras kortfattat i avsnittet om
skattepolitiken ovan. I en särskild partimotion om skattepolitiken framförs
förslagen mer preciserat. Förslagen summerar till nära samma nivåer som i de
förslag vi beräknade i vårt motförslag till den ekonomiska vårpropositionen
1996.
I vårt förslag till statsbudget för 1997 och beräkningar för 1998 ingår flera
viktiga reformer, bl.a. en påbörjad avveckling av kärnkraften, förkortad
arbetstid, skatteväxling för miljön och en stor satsning på investeringar för
gröna jobb. Förslagen innebär också att kommunsektorns ekonomiska
situation blir bättre än i regeringens förslag. Jämfört med vårt förslag i våras
föreslår vi nu en ytterligare förbättring för 1997.
Tabell 3 Statligt budget för 1997 och beräkningar för
1998 och 1999
Miljoner kronor, löpande priser, ändringar jämfört med
regeringens förslag
Regeringen
Miljöpartiet
Förslag
Beräk-nat
Beräk-nat
Avvikelse från regeringen
1997
1998
1999
1997
1998
1999
Utgifter m.m.
1
Rikets styrelse
3781
3990
3933
-150
-150
-175
2
Samhällsekonomi och finansförvaltning
3808
2834
2883
-31
-31
-31
3
Skatteförvaltning och uppbörd
5715
5777
5975
4
4
4
En särskild partimotion avges parallellt med denna motion
för varje utgiftsområde. Dessa motioner innehåller förslag på
samtliga anslag inom varje utgiftsområde för budgetåret
1997 och beräkningar för 1998 och 1999. I det följande ges
endast en kort sammanfattande kommentar till varje
utgiftsområde.
Utgiftsområde 1: Rikets styrelse
Vissa besparingar kan göras vad gäller den politiska
byråkratin. Besparingarna bör inriktas mot frikostiga
förmåner, ineffektivt utnyttjade gemensamma resurser etc. Vi
säger nej till höjningen av partibidragen.
Utgiftsområde 2: Samhällsekonomi och finansförvaltning
Miljöpartiet har tidigare avvisat förslaget att inrätta ett
lägenhetsregister för folk- och bostadsräkningen. Vi föreslår
därför att anslaget tilll folk- och bostadsräkningen begränsas
till 30 miljoner per år.
Vidare föreslås att Statistiska centralbyrån tillförs 5 miljoner kronor per år
för förbättrad miljöstatistik och könsuppdelad statistik. Konjunkturinstitutet
tillförs 4 miljoner kronor per år för att påskynda arbetet med miljöjusterade
nationalräkenskaper ("grön BNP").
Utgiftsområde 3: Skatteförvaltning och uppbörd
Ytterligare 4 miljoner tillförs Tullverket för att intensifiera
arbetet med att hindra införsel av droger m.m.
Utgiftsområde 4: Rättsväsendet
För att behålla allmän rättshjälp överförs medel från
Säkerhetspolisens anslag till anslaget för allmän rätthjälp. Vi
anser att delar av säkerhetspolisens verksamhetsområde går
att överföra till polis och militär. För budgetåret 1997 gäller
det 10 miljoner kronor och för budgetåren 1998 och 1999
vardera 100 miljoner kronor.
Utgiftsområde 5: Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Inom anslaget B1 Bidrag till vissa internationella
organisationer används enligt propositionen 4 miljoner
kronor till kostnader för att arbeta med Schengenavtalet.
Eftersom vi anser att Sverige inte ska anslutas till detta avtal
anser vi inte heller att pengar ska anslås till den delen av
verksamheten.
Utgiftsområde 6: Totalförsvar
Vi föreslår att totalförsvarsramen för åren 1997-2001
preciseras till 186 miljarder kronor i stället för av regeringen
föreslagna 220,9 miljarder kronor.
För åren 1997-1999 ligger vår ram för anslaget A1 Försvarsmakten ca 2,4
resp 3,0 och 6,3 miljarder kronor lägre än regeringens förslag.
Vår besparing sker inte bara av statsfinansiella skäl, utan främst av
ideologiska. Vi anser att pengar kan investeras betydligt bättre till förmån för
vår gemensamma säkerhet. Inte minst med tanke på den vidgade hotbilden,
där t.ex. samhällets sårbarhet, miljöhot och ökande klyftor mellan människor
inom vårt land och mellan den rika delen av världen och den ekonomiskt
fattiga är reella. En del av de pengar vi sparar inom totalförsvarets ram förs
över i enlighet med den vidgade hotbilden till andra poster som t.ex.
internationellt bistånd och till investeringar för att underlätta avvecklingen
av
kärnkraften.
Kustbevakningen bör få ytterligare 35 miljoner kronor per år för ökad
miljötillsyn. Vidare föreslås att 5 miljoner kronor årligen överförs från
Flygtekniska försöksanstalten till Funktionen psykologiskt försvar.
De under utgiftsområde 16 föreslagna satsningarna på civila samverkans-
projekt med FOA innebär ökade anslag för FOA med 30 miljoner kronor per
år.
Utgiftsområde 7: Internationellt bistånd
Miljöpartiets förslag innebär att budgeten för bistånd utökas
med 1 430 miljoner kronor 1997, och därefter beräknas
ytterligare höjningar. Avsikten är att åter nå 1-procentsmålet.
1%En procent av BNI till bistånd och utvecklingssamarbete är en liten
summa om man sätter den i relation till den solidaritet och det stöd som den
rikare delen av världen är skyldig den fattigare delen. I generationer har de
s k industriländerna profiterat på och utnyttjat länderna i tredje världen,
länder som ofta har stora naturtillgångar, t ex skog och mineraler. Hjälp till
självhjälp och utvecklingssamarbete landkategorierna emellan är nödvändigt
för att snabbt ändra utsatta människors situation.
Ur säkerhetspolitisk synpunkt avtecknar sig en helt ny hotbild för Sverige,
sedan järnridån fallit, det kalla kriget tagit slut och Sovjetunionen upplösts.
Hotbilden för Sverige, för Europa och de flesta länder i världen domineras
inte längre av vapen och arméer. Större hot är att klyftan mellan fattiga och
rika ökar - fattigdomen brer ut sig i de redan fattiga länderna -
befolkningsantalet ökar samtidigt som natur och miljö förstörs och
naturresurserna krymper. Världsbanken menar t ex att brist på vatten kommer
att utlösa många konflikter i världen under 2000-talet.
Det är här biståndet kommer in som ett nytt säkerhetspolitiskt instrument,
som har stor betydelse för global stabilitet och internationella
fredssträvanden. Detta är enligt Miljöpartiet ett starkt skäl till att inte
skära
ytterligare i biståndet. Någon frysning är heller inte motiverad, utan målet att
återgå till 1 % av BNI ska hela tiden finnas med i budgettänkandet.
De nuvarande mönstren för världshandel är huvudorsaken till
underutveckling i vissa producentländer. För överlevnad och utveckling är de
flesta utvecklingsländer beroende av export av råvaror. Samtidigt som
priserna på dessa råvaror genomgående sjunker, går priserna upp på de varor
som dessa länder importerar från industriländerna. U-ländernas export ger
dem idag ca 19 ggr mer utländsk valuta än biståndet. Det är därför av
avgörande betydelse att i biståndspolitiken också påverka övergripande
handels- och näringsstrukturer, globalt och nationellt, i syfte att minska
råvaruberoendet och stärka självtilliten i u-länderna.
Hållbar utveckling måste vara det övergripande målet i internationellt
utvecklingsarbete och handelssamarbete. En solidarisk handel tar hänsyn till
människa och miljö. Det gäller såväl tillgången på naturresurser och sättet att
ta fram råvaror och produktion av varor som sociala aspekter, som
arbetstagarens ålder, arbetstidens omfattning och arbetsmiljön. I den nya s.k.
rättvisemärkningen, som storföretag kan ansluta sig till, garanteras den
småskalige producenten och underleveratören en säker inkomst.
Det är i sammanhanget viktigt att föra en ekonomisk politik i Sverige som
stärker kronans ställning gentemot dollarn. U-ländernas valuta är vanligen
fixerad mot dollarn, vilket innebär att en stärkt krona betyder ökat bistånd för
mottagarlandet. När kronans värde sjönk med 30 % mot dollarn 1993 innebar
det att biståndets värde sjönk i samma grad. Förstärkningen av kronan under
1995 och 1996 innebar i motsvarande grad en förstärkning av biståndet.
Behovet av ekonomiskt bistånd till det fortsatta arbetet för miljön i och
kring Östersjön är stort, liksom till kärnsäkerhet och nerläggning av
kärnkraftverk. På energiområdet behövs starthjälp till alternativ
energiproduktion. Regeringen föreslår nu ett femårigt program på
sammantaget 1 miljard kronor för att stödja utveckling i Östeuropa. Vi anser
att ambitionsnivån borde höjas. Vi föreslår att miljarden fördelas på tre år
istället för fem, och att miljöinriktningen förstärks.
Utgiftsområde 8: Invandrare och flyktingar
Den totala kostnaden för asylsökandes försörjning samt för
kommunernas flyktingmottagande kommer att sjunka under
de närmaste åren. Den bakomliggande orsaken är naturligtvis
regeringens förda asylpolitik. Att budgetramen kan minskas
till hälften beror på att allt färre människor tillåts nå vårt
land. Vi föreslår inte nu att kostnadsramen ska förändras,
men anser att antalet s.k. kvotflyktingar bör ökas. Vi
bedömer att det bör kunna klaras inom nu föreslaget anslag.
En eventuell justering av anslaget beror på hur många
flyktingar som på andra sätt söker sig till vårt land, och får
därför prövas igen våren 1997.
Utgiftsområde 9: Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Sjukvården skall i huvudsak vara offentligt och solidariskt
finansierad. Principiellt viktiga bidrag till den statliga
andelen av finansieringen av sjukvården är de skatteintäkter
som kommer från verksamheter som orsakar storabetydande
delar av sjukvårdskostnaderna, som t.ex. vägtrafiken och
bruk av alkoholhaltiga drycker.
Miljöpartiet vill på sikt se en samordning mellan tandvårdsförsäkring och
sjukvårdens betalningssystem. Regeringens förslag att kraftigt försämra
tandvårdsförsäkringen från 1998 kan inte accepteras.
I kommittén Hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (HSU
2000) presenterades i betänkandet Reform på recept (SOU 1995:122) ett nytt
förslag till högkostnadsskydd där taket sattes till 2 000 kronor. För
Miljöpartiet är utredningens förslag fortfarande den smärtgräns till vilken vi
kan tänka oss att sträcka oss. Ett kraftigt höjt högkostnadsskydd drabbar
främst barnfamiljer, handikappade och pensionärer. Grupper som, mer än väl,
redan varit med och dragit sitt strå till stacken i en tid av återkommande
budgetsaneringar. Vi delar inte regeringens åsikt att alla ska vara med och
spara lika mycket - vi anser att utsatta grupper och låginkomsttagare i största
möjliga utsträckning ska undantasbära en mindre andel.
Miljöpartiet har tidigare gått emot regeringens försämringarna av
assistansreformen. Vi föreslår därför att ytterligare 100 miljoner kronor
årligen anslås till assistansersättningar m.m. för handikappade. Det faktum att
behoven av hjälp var större än beräknat när assistansreformen genomfördes,
och därför statens kostnader blivit större, är inte skäl nog att försämra för en
av de mest utsatta grupperna. Andra besparingar med betydligt mindre
negativa konsekvenser är möjliga - och presenteras i våra förslag till
statsbudget.
Andra förändringar vi föreslår inom utgiftsområdet är mer pengar till
insatser mot aids som hämtas från Smittskyddsinstitutet, en viss ökning av
anslaget till Barnombudsmannen och ett nytt anslag för bidrag till projekt för
hemlösa.
Utgiftsområde 10: Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Vi föreslår ett s.k. brutet tak i sjukpenningen, dvs att
ersättningen höjs till 80 % upp till 4,2 basbelopp, och för den
del av inkomsten som överstiger 4,2 basbelopp föreslås
ersättningen sänkas till 40 %. Dessutom föreslås ett enhetligt
tak i socialförsäkringarna och a-kassan och att det sätts till
6,5 basbelopp. Dessa reformer innebär att kostnaden för
sjukpenningen blir något lägre än vad regeringen räknat med.
Vi föreslår också en sammanslagning av försäkringskassa, arbetsförmed-
ling och delar av socialtjänsten på kommunal nivå. Det bör ge viss effekti-
viseringsvinst 1999.
Beräkningen av förtidspensionerna påverkas av den föreslagna skatte-
växlingen för miljön. Sänkt skatt på arbete och höjda miljöskatter medför ett
högre basbelopp.
Utgiftsområde 11: Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Vi motsätter oss sänkningen av bostadstillägget och kräver
att det ska vara oförändrat 85 %. Basbeloppsändring till följd
av höjda miljöskatter påverkar pensionerna på
utgiftsområdet.
Utgiftsområde 12: Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Förslaget om brutet tak i föräldraförsäkringen, gemensamt
tak i socialförsäkringarna på 6,5 basbelopp och vårt förslag
om höjd garantinivå i föräldraförsäkringen till 180 kr/dag (7-
dagarsvecka) påverkar utgiftsområdet. Höjningen av
garantinivån finansieras delvis av att de extra tre månadernas
ersättning på garantinivån tas bort. Vi beräknar därutöver att
vårt förslag om resebidrag m.m. i underhållsstödet kostar
ytterligare 100 miljoner per år.
Vi föreslår ett höjt och beskattat barnbidrag inom samma utgiftsram som
regeringen föreslår. Det skulle innebära att de dryga 80 % av löntagarna som
inte betalar statlig inkomstskatt får höjt barnbidrag och de 20 % som är att
betrakta som höginkomsttagare får sänkt barnbidrag.
Utgiftsområde 13: Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet
Våra förslag vad gäller a-kassan är att införa ett brutet tak vid
4,2 basbelopp (80 % för andelen under, 40 % för andelen
över), höjt inkomsttak till 6,5 basbelopp och återgång till de
tidigare kvalificeringsreglerna. Detta påverkar det föreslagna
beloppet.
Vi beräknar minskade utgifter på anslaget som en följd av arbetstids-
förkortning, sänkt skatt på arbete, en rad satsningar på gröna jobb och bättre
villkor för små och medelstora företag.
Utgiftsområde 14: Arbetsmarknad och arbetsliv
Vi beräknar minskade utgifter på anslaget som en följd av
arbetstidsförkortning, sänkt skatt på arbete, en rad satsningar
på gröna jobb, bättre ekonomisk situation för kommuner och
landsting samt bättre villkor för små och medelstora företag.
Vi är också, liksom tidigare, starkt kritiska gentemot vissa
kostnadskrävande arbetsmarknadspolitiska åtgärder som vi
har bedömt som ineffektiva.
Vi föreslår att anslaget till särskilda arbetshandikappade, dvs lönebidragen
hos handikapporganisationerna, behöver räknas upp med 200 miljoner kronor
per år.
Utgiftsområde 15: Studiestöd
Budgeten innebär i sin nuvarande utformning förstärkningar
av studiestödet som Miljöpartiet stöder. Frågan kommer att
slutbehandlas när Studiestödsutredningens förslag
remissbehandlats och ny proposition läggs.
Utgiftsområde 16: Utbildning och universitetsforskning
Vi föreslår ytterligare satsningar inom utbildningsområdet.
För satsning på ett dyslexiprojekt föreslås ytterligare 33 miljoner kronor
inom utgiftsområdet. Projektet avses delvis att genomföras i civilt
forskningssamarbete med FOA. Vidare föreslås en ökad satsning på
fortbildning av gymnasielärare. Ökningarna finansieras delvis genom en
något mindre ökning av anslagen till utbildningsinsatser för vuxna.
Ett nytt anslag för information och utbildning om genteknikens etiska,
miljömässiga och sociala problem föreslås.
Grundforskningen måste stärkas kraftigt. Ett grundforskningsavdrag om
5 % på medel som utdelas från forskningsstiftelser m.m. föreslås i vår
partimotion om forskning m.m. Förslaget innebär en omfördelning av medel
från tillämpad forskning till grundforskning.
Utgiftsområde 17: Kultur, medier, trossamfund och fritid
Miljöpartiet de gröna motsätter sig bestämt det extra anslag
till de fackliga organisationerna för uppsökande verksamhet
som regeringen vill anslå i sin budgetproposition.
Pengarna bör i stället anslås till att motverka försämringar för
Länsmusiken, GöteborgsMusiken, lokala arrangörsstöd, MIMER:s forskning
inom folkbildning, samt till ett kvinnomuseum och ett filmmuseum.
Utgiftsområde 18: Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
För att fullfölja påbörjad allergisatsning anslås 600 miljoner
kronor 1997. Vi motsätter oss också av regeringen föreslagna
besparingar på radonanslaget.
Utgiftsområde 19: Regional utjämning och utveckling
Miljöpartiet avvisar regeringens förslag att minska på
nedsättningen av sociala avgifter i stödområdet. Ska
nedsättningen fungera långsiktigt är det viktigt att den inte
förändras med politiska konjunkturer. Företagen måste kunna
räkna med att nedsättningen verkligen är säker när de
investerar eller på andra sätt satsar.
Utgiftsområde 20: Allmän miljö- och naturvård
Miljöpartiet är mycket kritiskt till de neddragningar som
regeringen, än en gång, gör på miljöområdet.
Naturvårdsverket får sin verksamhet nedskuren med 25 %.
Anslagen till miljövård var 1994/95 1,7 miljarder kronor, och
nu föreslår regeringen att de ska vara nere i 1,1 miljarder
kronor. Särskilt anmärkningsvärt är den, internationellt sett,
extremt låga ambitionsnivån när det gäller att skydda hotade
naturområden, hotade växt- och djurarter och att instifta
tillräckligt med reservat för att klara de redovisade behoven.
Den internationella kritiken mot Sverige har under senare år
vuxit, nu senast kom skarp kritik från OECD. Anslagen
behöver tvärtom ökas på en rad områden!
Kalkningsverksamheten. Den fortsatta kraftiga neddragningen av
kalkningsbidragen är helt oacceptabel. Den tidigare anslagsnivån måste
återställas och helst ökas. Kalkningen av försurade områden och vattendrag är
en nödvändig verksamhet, som garanterar att biologiskt liv kan finnas kvar
och att farliga metaller inte lakas ut ur marken och ur sjöars sediment. Idag
kalkas endast hälften av de sjöar som skulle behöva kalkning. Sverige har
aktualiserat frågan om försurningen i EU, vilket mött intresse. Eftersom
försurningsskadorna inte minskar i landet är det viktigt att
kalkningsverksamheten ökar, vilket även internationellt visar att Sverige tar
dessa problem på allvar.
Skydd av urskogar. Idag är endast 0,5 % av den produktiva skogsmarken
nedanför skogsodlingsgränsen skyddad i reservat. För att snabbt säkerställa
de 5 % av skogen nedanför skogsodlingsgränsen som är ur- och naturskog
anvisar Miljöpartiet för 1997 ytterligare 500 miljoner kronor. På sikt behöver
minst 10 % av den produktiva skogsarealen skyddas. I dessa urskogar finns
många av de hotade arter, som idag finns på Artdatabankens hotlistor, till
exempel 223 arter mossor, ungefär 20 % av Sveriges samtliga mossor, 216
arter lavar, ungefär 10 % av Sveriges lavar. Många områden med sådana
hotade arter är dessutom akut hotade av avverkning. Vi föreslår därför också
ett tillfälligt moratorium för avverkning av urskog.
Skydd av naturområden, Natura 2000. Regeringen har lämnat förslag till
vilka områden som skall vara Sveriges bidrag till det sammanhängande
nätverket av skyddade områden i Europa, Natura 2000. Detta sker i enlighet
med art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. I regeringens skrivelse
1994/95:167 anges inför detta arbete: "Nationalparker och naturreservat
måste ses i sitt ekologiska sammanhang och får inte bli en isolerad
företeelse."
När nu regeringen lämnat förslag till kommissionen om vilka områden i
landet som skall ingå i Natura 2000, kan vi konstatera att det inte blivit något
sammanhängande ekologiskt nätverk. Av de av länsstyrelserna föreslagna
2 817 områdena blev endast 563 områden kvar. Senare har 75 områden för
fågelskydd lagts till. Av dessa totalt 638 områden var de flesta redan
skyddade. Naturvårdsverket godkände vid en första granskning 1 273
områden och ansåg att det antalet var nödvändigt för att uppfylla art- och
habitatdirektivet och fågeldirektivet. Det motiv, som angivits för att inte fler
områden kom med uppges vara att områdesförslagen inte hunnit förankras
hos berörda markägare och myndigheter.
Miljöpartiet de gröna anser det mycket angeläget att fler områden får det
skydd som är nödvändigt. Idag saknar till exempel 30 % av de våtmarker som
klassats som riksintresse rättsligt skydd. Vi föreslår därför 200 miljoner mer.
Sanering av miljöskadade områden. För att kunna sanera gamla
industriområden och avfallsupplag utökas ramen.
Utgiftsområde 21: Energi
Betydande insatser krävs för att miljöanpassa vårt lands
energiförsörjning. Tidigare riksdagsbeslut att kärnkraften
måste avvecklas senast till år 2010 ska fullföljas.
Användningen av fossila bränslen måste begränsas och på
lång sikt avvecklas. Flödande energikällotr som vind, sol och
bioenergi måste nyttjas i betydligt större utsträckning, och
energieffektivisering måste förstärkas.
Det främsta styrmedlet för en omställning av energiförsörjningen är en
skattereform där icke förnybara och miljöstörande energislag beläggs med
väsentligt högre energiskatter som en del av en skatteväxling. Detta kommer
att leda till ändrade prisrelationer som gör det lönsamt för aktörerna på
energimarknaden att starta omställningen. Vi beräknar emellertid att det
därutöver också kommer att behövas kompletterande insatser i form av
statliga investerings- och utvecklingsbidrag under en övergångsperiod. Vi
föreslår att ytterligare 1 miljard årligen avsätts till utgiftsområdet för
investerings- och utvecklingsbidragsådant stöd till vindkraftverk, solenergi,
biobränsle och konvertering av elvärme. Preliminärt föreslår vi följande
fördelning: av det årliga stödet.
Konvertering av elvärme, utvecklings- och
investeringsbidrag 300 mkr
SUMMA
1000 mkr
Utgiftsområde 22: Kommunikationer
Investeringsplanerna för vägar och järnvägar måste
omprövas så att såväl miljö- som trafikmålen riksdagen
beslutat fullföljs. Enligt vår mening måste då följande krav
prioriteras:
Underhåll av det statliga vägnätet, LTA och enskilda
vägar får inte försämras,
Särskilda insatser bör vidtas där underhållet är eftersatt,
Nyinvesteringar ska vara ett led i miljöanpassningen av
trafiksystemen,
Trafikpolitiskt tänkande ska inte styras av pengar utan av
visioner, hänsyn och mål,
Alla medborgare ska garanteras tillgång till en god
infrastruktur.
Målet för transportsystemet måste vara god tillgång till
kommunikationer i hela landet och drastiskt minskade
utsläpp från trafiken. Vi förordar en satsning på energisnåla
transporter och kommunikationer och insatser för att
reducera buller. Olyckstalen måste sjunka och Sverige måste
uppfylla sitt internationella åtagande att sänka CO2-
utsläppen.
Miljöpartiet gick emot sänkningen av anslaget till enskilda vägar och
föreslår nu åter höjda anslag. Enligt Vägverket kan en stor del av det enskilda
vägkapitalet förstöras om inte anslaget höjs. Allemansrätten kan hotas om
enskilda väghållare stänger av vägar då de saknar medel för underhållet.
Förra årets översvämningar ledde till skador på vägnätet, och ett resultat av
den hårda vintern 1995/96 var allvarliga tjälskador. Detta innebär ytterligare
ekonomisk påfrestning för de enskilda väghållarna.
I stället för att dyra investeringar genomförs som ytterligare stimulerar
trafikökningar bör de vägdelar som är allvarligt eftersatta förbättras och
underhållet bör även framdeles vara gott på hela det statliga vägnätet.
Underhållet bör särskilt förbättras i Västernorrland och mellersta Sverige där
situationen är svårare än på andra ställen.
Nya vägbyggen bör begränsas till åtgärder för att klara omedelbara
trafiksäkerhetsproblem. En konsekvens blir att Vägverkets uppgifter
reduceras. Därför bör anslaget till administration m.m. för Vägverket sänkas.
Spårburen trafik bör enligt Miljöpartiet gynnas genom investeringar i nya
spårsträckningar, utökad spårkapacitet på vissa sträckningar, investeringar för
ökad bärighet, m.m. I framtiden bör tåget ytterligare förstärka sin position
gentemot flyget och vägtrafiken. Miljöpartiet föreslår en höjning av anslaget
till byggande av spår.
Utgiftsområde 23: Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar
Miljöpartiet de gröna anser att avbytarverksamheten är viktig
och måste värnas. Att ha mjölkproduktion innebär en ständig
bundenhet, framför allt för lantbrukare med mindre gårdar
som familjejordbruk och liknande. Avbytarverksamheten ger
arbete i glesbygd, ofta kvinnojobb. För dem är alternativet
ofta arbetslöshet.
Vi anser samtidigt att det är bra om jordbruksnäringen själv solidariskt kan
finansiera verksamheten och har fått veta att ambitionen är den. För att
omställningen skall bli möjlig föreslår Miljöpartiet de gröna att 35 miljoner
kronor anslås för 1997, 20 miljoner kronor för 1998 och 10 miljoner kronor
under 1999, allt utöver regeringens förslag.
För att stimulera fler att ställa om lantbruket enligt ekologiska principer
föreslås en ökad stödnivå per hektar. Med den stödnivån vi föreslår kan
stödet till ekologisk odling komma att uppgå till ca 600 miljoner kronor då
10-procentsmålet nåtts.
Mot bakgrund av detta anser vi att regeringen skall ges i uppdrag att öka
ramen för miljöstödet till det ekologiska stödet genom att utnyttja mer av det
framförhandlade miljöstödet. I Miljöpartiet de grönas förslag till budget
anvisas 50 miljoner kronor extra för 1997, 100 miljoner kronor extra för 1998
och 150 miljoner kronor extra för 1999, nationellt finansierat. Lika mycket
beräknas komma från EU.
Vi föreslår vidare att 5 miljoner kronor avsätts för ersättning eller bidrag
för rovdjursrivna tamdjur.
Regeringen föreslår att bestrålning av kryddor skall tillåtas. Miljöpartiet de
gröna delar inte den uppfattningen och yrkar avslag på förslaget.
Utgiftsområde 24: Näringsliv
Vi föreslår minskade bidrag till företag och starkare profil för
små företag och miljöinriktade projekt. Bidragen till företag
har i flera sammanhang visats ge liten eller ingen positiv
effekt. Det gynnade företaget visar sig ofta ta
marknadsandelar från icke gynnade företag. Bidragens
träffsäkerhet är dålig - det är svårt att veta vilka
företagsidéer som är hållbara. Det är betydligt bättre att dels
hålla nere låneräntorna genom en förnuftig ekonomisk
politik, och dels sänka skatter mer generellt för företagen. Då
blir det lättare att anskaffa kapital och bygga upp eget kapital
i växande småföretag. Företagen blir därigenom mindre
känsliga för konjunktursvängningar, och goda företagsidéer
får möjlighet att växa och därigenom åstadkomma förnyelse
av näringslivet. Då kan också den sjunkande trenden av
antalet jobb inom den privata sektorn brytas.
Utgiftsområde 25: Allmänna bidrag till kommuner
På det här utgiftsområdet har vi samma förslag som
regeringen i budgeten för 1997. För 1998 och 1999 beräknar
vi att behöva kompensera kommunsektorn för skattebortfall
som följer främst av vårt förslag till arbetstidsförkortning.
Våra samlade budgetförslag på statsbudgeten innebär att kommuner och
landsting sammanlagt får mer pengar. Detta förslag och anslutande
beräkningar redovisas i kapitlet nedan om kommunerna och avsnittet om
effekter på kommunsektorn.
Socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten
Miljöpartiets förslag till grön skattereform innebär att höjda
miljöskatter ska finansiera lägre skatt på arbete. Det medför
att basbeloppet höjs och därigenom också att pensionärer och
andra kompenseras för ökade boendekostnader. Vi beräknar
att dessa effekter för år 1998 och 1999 leder till ökade
utgifter inom socialförsäkringssektorn vid sidan av
statsbudgeten.
Tilläggsbudget för 1995/96
Regeringen föreslår några förändringar på innevarande års
budget. Dessa förändringar kan vi acceptera, utom i ett fall.
Förslaget om offentliga tillfälliga arbeten för arbetslösa över 55 år anser vi
är bristfälligt. I grunden vore det bättre att se till att den offentliga
sektorn får
de resurser som behövs för en bra verksamhet, så att riktiga jobb kan finnas
kvar eller tillskapas. Då får vi en bättre planering och ett bättre genomförande
av verksamheten. Regeringens förslag om offentliga tillfälliga arbeten som
finansieras över statens arbetsmarknadspolitik är ett selektivt och kortsiktigt
sätt att möta de problem som åtstramningarna i främst den offentliga sektorn
orsakar. Den tidigareläggning som regeringen nu föreslår gör inte förslaget
bättre. Vi anser därför att regeringens förslag i detta avseende bör avslås.
Vi konstaterar, liksom tidigare då förslaget ursprungligen förelades
riksdagen, att det har likheter med Miljöpartiets förslag om "lokala
arbetsmarknader". Vi kan därför med viss förändring enligt nedan godta
förslaget från 1/1 1997 som en provisorisk lösning. Den viktigaste
förändringen gäller åldersbegränsningen. Att sätta en absolut 55-årsgräns för
denna åtgärd, liksom för förslaget om vilka som skall kunna studera med
bibehållen a-kassa, blir enligt vår mening alltför stelbent. Det väsentliga i
båda fallen är om personen ifråga kan bedömas ha en realistisk chans,
eventuellt med kompletterande utbildning, att återgå till den ordinarie
arbetsmarknaden. Vi menar att även personer under 55 år som inte bedöms ha
den möjligheten skall kunna komma ifråga för de offentliga tillfälliga
arbetena. På samma sätt som personer över 55 år, som bedöms ha den
chansen, skall kunna ha möjlighet att under 1 år studera med a-kassa. Det är
mot den bakgrunden tveksamt om det överhuvudtaget behövs någon nedre
åldersgräns. Om en sådan ändå anses behövas, bör den sättas väsentligt lägre,
t ex vid 45 år.
Som vi ovan framhållit ser vi ett permanent framtida behov av den typ av
åtgärder vi föreslagit under benämningen "lokala arbetsmarknader" och som
regeringen tagit upp i sitt förslag om offentliga tillfälliga arbeten för äldre.
Vi
föreslår därför att regeringen låter utreda hur en sådan mer permanent lösning
skall se ut. Utredningen bör bl a belysa frågan vilken sorts arbeten som skall
komma ifråga och hur konkurrens med den ordinarie arbetsmarknaden skall
undvikas. Vidare bör frågan om eventuell åldersgräns och ersättningsvillkor,
inkl behovet av "stimulanspremie", klargöras, liksom villkor för dem som
inte önskar delta i denna typ av arbete.
Kommunsektorn
Enligt propositionen försämras kommunernas och
landstingens ekonomi de närmaste åren. För innevarande år
blir underskottet i den kommunala sektorn större än vad
regeringen räknade med i sin vårbudget. Beräkningarna visar
på ett underskott i den kommunala sektorn på 3,5 miljarder i
år, 13,2 miljarder nästa år och 10,3 miljarder 1998.
Denna negativa utveckling har till stor del sin förklaring i statliga åtgärder,
men trots detta vidtar inte regeringen de åtgärder som krävs för att
kompensera kommunsektorn. Besparingarna i transfereringarna och
skattehöjningarna har slagit hårdast mot låginkomsttagare och familjer, som i
ökande grad tvingats söka socialbidrag för att klara sitt uppehälle. Under sista
året har socialbidragskostnaderna i kommunerna ökat kraftigt. Införandet av
egenavgifter har försvagat kommunernas skatteunderlag, vilket innebär att
kommunerna nu får lägre skatteinkomster än vad som annars hade varit fallet.
Regeringen planerar dessutom att fortsätta att höja egenavgifterna och
därigenom ytterligare urholka kommunernas ekonomi - utan att kompensera.
Försämringar i a-kassan som regeringen nu genomdriver innebär att fler
hamnar utanför - och därmed hamnar också fler i socialbidragsberoende. Det
blir kommunerna som får betala. Någon kompensation lär det inte bli tal om
från regeringens sida.
Det här är enligt vår mening en helt oacceptabel utveckling. Våra förslag
innebär att kommunsektorn får 2 817 miljoner kronor mer än i regeringens
förslag 1997. För 1998 innebär våra förslag att kommunsektorn får 4 691
miljoner kronor mer än i regeringens beräkning. För 1999 är vår förbättring
7 624 miljoner kronor.
De senaste årens utveckling
Den kommunala verksamheten är välfärdens kärna med
viktiga verksamheter som utbildning, sjukvård och barn- och
äldreomsorg. Efter en stark expansion under 1960- och 70-
talen utvecklades verksamheten i lugn takt under 1980-talet.
De senaste årens ekonomiska kris har ställt verksamheterna
inför svåra prov. Totalt minskade under åren 1992 till 1995
kommunsektorns inkomster av skatter och statsbidrag med
omkring 10 procent i fasta priser. Kommunerna har mött
dessa inkomstminskningar genom att dra ner sina kostnader
och försämra de ekonomiska resultaten. Kraven på
kostnadsneddragningar har drabbat den ordinarie kommunala
konsumtionen extra hårt eftersom samtidigt kostnaderna för
socialbidrag och arbetsbefrämjande åtgärder ökat kraftigt.
Samtidigt som kostnaderna för kommunernas ordinarie konsumtion har
minskat med knappt 10 procent under åren 1992 till 1995 ökade behovet av
kommunala tjänster med omkring 4 procent till följd av
befolkningsförändringar. För att klara oförändrad servicenivå krävdes alltså
av kommunernas kärnverksamheter rationaliseringar i storleksordningen 12-
14 procent under dessa år. Dessa har till en del varit möjliga att genomföra
men resultatet har också i många fall blivit sänkta servicenivåer och
kvalitetsförsämringar.
Vår bedömning är att den här anpassningen av den kommunala verksamhe-
ten till stor del var ofrånkomlig med de ekonomiska förutsättningar som
skapats av den ekonomiska krisen. Anpassningen har dock lett till att
marginalen för ytterligare kostnadsneddragningar som inte påverkar kvalitén
har minskat avsevärt.
Förutsättningarna för de närmaste åren
Kommunsektorns inkomster i fasta priser fortsätter att
minska de närmaste åren. Enligt Kommunförbundet uppgår
minskningen för primärkommunernas del till 0,7 procent
under åren 1995-1999. Den viktigaste orsaken till
minskningen är höjningen av de avdragsgilla egenavgifterna
med en procent om året 1996-1998, vilken urgröper
kommunernas skatteunderlag. Statsbidragen minskar också i
värde eftersom de avses förbli nominellt oförändrade.
På kostnadssidan väntas socialbidragen fortsätta att öka till följd av
indragningarna i olika sociala trygghetssystem. En faktor som också sätter
press på kommunerna är förslaget att lagfästa krav på ekonomisk balans i
primärkommunerna 1999 och i landstingen år 2000. Sammantaget betyder
denna utveckling enligt kommun- och landstingsförbunden att den
kommunala konsumtionen måste skäras ner närmare två procent årligen fram
till år 1999, samtidigt som behovet av kommunala tjänster ökar med knappt
en procent om året till följd av befolkningsförändringar. Sammantaget
innebär detta att gapet mellan behov och resurser växer med nästan tre
procent om året. Regeringen redovisar i sin bedömning ett något lägre gap,
men tendensen är densamma.
Kostnadsneddragningarna leder också till personalminskningar i
primärkommuner och landsting fram till 1999 på 20 000-50 000 anställda
beroende på om man skall tro på regeringens eller kommun- och
landstingsförbundens bedömningar.
Det är viktigt att notera att det finns mycket stora skillnader i ekonomiska
förutsättningar mellan enskilda kommuner och landsting. I många fall krävs
kostnadsneddragningar på över tio procent för att nå upp till balanskraven i
slutet av decenniet. Några kommuner har så god ekonomi att de kan klara
kraven utan ytterligare anpassning av sina kostnader.
Miljöpartiets bedömning
Miljöpartiet anser att det är bra med lagfästa ekonomiska
balanskrav på primärkommunerna 1999 och på landstingen
år 2000. Sådana balanskrav är viktiga för att undvika att
kommuner i framtiden hamnar i ekonomiska trångmål som
skett i många fall de senaste åren. De kan också allmänt öka
förtroendet för den kommunala ekonomin och därigenom
bidra till att pressa ner kommunernas upplåningskostnader.
Vi anser dock att balanskravet kommer att leda till alltför stora negativa
konsekvenser för både kommunerna och samhällsekonomin i sin helhet om
det kombineras med de ekonomiska förutsättningar i övrigt som regeringen
vill lägga på kommunerna. Gapet mellan behoven av och de ekonomiska
resurserna för kommunernas kärnverksamheter kommer att vara större än vad
som är möjligt att överbrygga med normal produktivitetsförbättring. Fortsatta
neddragningar av såväl servicenivå som kvalitet kommer att bli ofrån-
komliga. Det är mycket olyckligt i ett läge när många verksamheter redan har
svårt att uppnå en tillfredsställande kvalitet.
Det är också mycket tvivelaktigt, från samhällsekonomiska utgångs-
punkter, att minska sysselsättningen i kommuner och landsting med
ytterligare 20 000-50 000 anställda de närmaste åren. Med dagens läge på
arbetsmarknaden kommer detta med stor sannolikhet att leda till en
ytterligare påspädning av den redan höga arbetslösheten. Nettobesparingen
för den offentliga sektorn som helhet blir härigenom mycket liten, kanske
motsvarande en fjärdedel till en tredjedel av de primära besparingarna man
gör i kommunerna.
Miljöpartiets förslag
Miljöpartiets förslag innebär på flera punkter ekonomiska
lättnader för kommunerna som gör det lättare att uppnå de
ekonomiska balanskraven med realistiska krav på
produktivitetsförbärbättringar.
Genom att de avdragsgilla egenavgifterna 1997 och 1998 inte höjs urholkas
inte kommunernas skatteunderlag. Även i övrigt ger vårt förslag till
skatteväxling ett visst positivt netto för kommunerna, vars verksamheter är
energisnåla men lönekostnadsintensiva.
Våra förslag när det gäller transfereringssystemen (bl a 80 procents
ersättning med brutet tak i socialförsäkringarna från 1/7 1997 samt
generösare regler för läkemedel och tandvård) innebär sammantaget en
minskad belastning på kommunernas socialhjälpskostnader. Samtidigt leder
dessa förslag ensamt tagna till högre sjukvårdskostnader för landstingen och
ett något lägre skatteunderlag från 1998 jämfört med regeringens förslag.
Vårt förslag till en arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka innebär
också att de ändå ofrånkomliga kostnadsneddragningarna kan ske utan att den
kommunala sysselsättningen behöver minska.
Sammantaget beräknar vi att kommunernas ekonomiska förutsättningar
(ökade intäkter, minskade kostnader) blir ca 32,8 miljarder kronor bättre 1997
och 6, 4,7 miljarder kronor bättre 1998 och 7,6 miljarder bättre 1999 jämfört
med regeringens förslag.
I våra beräkningar av sysselsättningseffekter, offentligt sparande m.m. har
vi räknat med att hälften av denna förbättring Det lederunder 1997 och 1998
samt en fjärdedel 1999 används till att förbättra de ekonomiska resultaten.
Återstoden kommer att användas till att dämpa neddragningen av
konsumtionen blir ca 2med knappt två procentenheter lägre ochtotalt under
treårsperioden. Det skulle leda till att drygt 20.000 jobb (utöver dem som
tillkommer genom arbetstidsförkortningen) kan räddas kvar i kommunerna
jämfört med regeringens förslag. Det kan emellertid inte uteslutas att
kommunerna kan komma att använda en större andel till konsumtion och
investeringar. Det skulle innebära fler jobb och något mindre offentligt
sparande.
Begränsningen av utdebiteringen
Beslutet att minska statsbidragen till de kommuner som höjer
sin utdebitering 1997 eller 1998 bör rivas upp av såväl
principiella som ekonomiska skäl. Beslutet innebär i
praktiken ett allvarligt ingrepp i kommunernas
självbestämmande. Sådana ingrepp bör bara ses som en
yttersta nödfallsåtgärd om det föreligger reella hot att
kommunerna genom okontrollerade skattehöjningar riskerar
att allvarligt skada den totala samhällsekonomin. Några
sådana hot föreligger enligt vår mening inte idag. Det är bara
ett och halvt år sedan de förra skatterestriktionerna för
kommunerna avskaffades. Att nu återigen införa restriktioner
riskerar att leda till att sådana blir mer eller mindre en
rutinåtgärd, somvilket helt urgröper grundlagens krav
påstadgande om kommunalt självbestämmande.
Vi bedömer att de skattehöjningar som kan bli aktuella utan sanktioner
kommer att vara mycket små. 1995 höjdes visserligen den genomsnittliga
kommunala skattesatsen i riket med 45 öre beroende på höjningar i ett flertal
storstäder, som delvis fick ses som en anpassning tillreaktion efter det
treåriga skattestoppet och den exempellösa neddragningen av kommunernas
inkomster under åren 1992-1994. 1996 blev skattehöjningarna betydligt mer
måttfulla och stannade vid en höjning av medelutdebiteringen av 16 öre.
Detta är långt mindre än de skattehöjningar som samtidigt genomfördes på
statlig nivå.
Alla kommun- och landstingspolitiker är väl medvetna om det pressade
ekonomiska läget för kommuninvånarna och kommer i det längsta att dra sig
för att höja skatten. Det finns ändå ett fåtal kommuner där skattehöjningar de
närmaste åren kan komma att framstå som det minst dåliga alternativet.
Förutom de tre kommuner som skall undantas enligt regeringens förslag finns
det också andra kommuner som drabbas av stora inkomstminskningar till
följd av skatteutjämningsreformen och som dessutom kan ha en dålig
ekonomi i utgångsläget. Det finns också några kommuner och landsting som i
utgångsläget har så dåligt resultat och dålig soliditet att det kan bli mycket
svårt att med bara besparingar klara balanskraven till 1999 resp 2000. I några
kommuner förvärras problemen av kriser i de kommunala bostadsbolagen,
som orsakar kommunerna stora kostnader till följd av ingångna borgens-
åtaganden.
Vi bedömer att med den allmänna återhållsamhet mot skattehöjningar som
finns hos kommunpolitikerna och med de lättnader för kommunerna som vi
föreslagit ovan är den föreslagna bestraffningen av kommuner som höjer
skatten inte nödvändig. Sannolikt kommer skattehöjningarna under alla
förhållanden att bli mycket svårtmå, kanske motsvarande en höjning av
medelutdebiteringen i riket i storleksordningen högst 10 öre per år. Detta är
ett pris som får accepteras för att bevara kommunernas självbestämmande
och ge ett nödvändigt andrum till de allra hårdast utsatta kommunerna och
landstingen.
Konsekvenser och
beräkningar
Effekter på kommunsektorn
Vi anser att välfärdens kärnområden, skola, omsorg och vård,
ska prioriteras. Detta uppnås främst genom att växla egen-
och arbetsgivaravgifter mot miljöskattergenom den
förbättrade ekonomiska ram för kommunsektorn som flera av
våra förslag leder till. Nedan visas en analys av de viktigaste
konsekvenserna för kommunsektorn av våra förslag.
Effekterna kommenteras ytterligare i kapitel 5
Kommunsektorn under rubriken "Miljöpartiets förslag".
Alla siffror är ändringar mot regeringens förslag räknat i miljoner kronor.
De höjda statsbidragen 1998 och 1999 avser främst att kompensera
kommunsektorn för skattebortfallet i samband med sänkt arbetstid, inklusive
effekter av omlagt grundavdrag.
Tabell 4 Effekter på kommunsektorn. Milj kr
Miljöpartiets förslag
avvikelse från regeringen
1997
1998
1999
Förändrade skatteinkomster pga
Ej nya egenavgifter 1997 (pga skatteväxling)
2437
2437
2437
Ej nya egenavgifter 1998 (pga sänkt arbetstid)
2437
2437
Skattebortfall (pga sänkt arbetstid)
-2200
-6600
Omlagt grundavdrag (pga sänkt arbetstid)
-5300
Brutet tak i socialförsäkringar
-80
-1400
-1400
Ej förändrad beskattning bilförmån
680
690
690
Förändrade utgifter
Nya energiskatter (del i skatteväxling)
-420
-775
-1145
Sänkta arbetsgivaravgifter
1002
3005
Ej höjt tak för sjukvårdskostnad
0
0
0
Minskade kostn för socialbidrag o arb.markn.
200
500
1500
NETTO före statsbidrag
2817
2691
-4376
Ändrat statsbidrag
2000
12000
NETTO efter statsbidrag
2817
4691
7624
Därav till resultatförbättring, procent
50 %
50 %
25 %
Alltså till:
Högre finansiellt sparande, mkr
1408
2345
1906
Lägre konsumtionsminskning
1408
2345
5718
motsvarar % av kommunal konsumtion
0,4
0,7
1,8
Offentligt sparande och skattekvot
Nedanstående tabell visar effekterna av våra förslag på det
samlade offentliga sparandet. Ändringsförslagen på
utgiftsområdena specificeras i tabell 2 i avsnitt 3.4.
Ändringsförslagen på inkomstsidan specificeras i tabell 1 i
avsnitt 3.2. Ändringsförslagen som rör kommunerna
specificeras i tabell 4 ovan. Alla siffror är ändringar mot
regeringens förslag räknat i miljoner kronor.
Våra förslag beräknas medföra ett förbättrat offentligt sparande jämfört
med regeringens förslag. Våra förslag innebär också ett något svagare
sparande i staten och ett större sparande i kommunerna.
Jämfört med vårt eget förslag i vårmotionen har vi bättrat på kommunernas
sparande ytterligare. Det är möjligt att kommuner och landsting kan komma
att använda en större andel av sin ekonomiska förbättring i vårt förslag till
konsumtion och investeringar. Då sjunker sparandet, men samtidigt ökar
sysselsättningen och efterfrågan i den inhemska ekonomin.
Tabell 5 Sammanställning av offentligt sparande.
Milj. kr
Miljöpartiets förslag
Avvikelse från regeringen
Enligt vårbudgeten
Budget 1997
1997
1998
1999
1997
1998
1999
Staten
Inkomster
-130
-
7380
-
1958
0
110
-4990
-6780
Utgifter
813
-
6536
-
2325
5
1032
-4613
-11165
Summa staten
-943
-844
3675
-922
-377
4385
Kommunerna
994
2381
1741
1408
2345
1906
Summa
offentligt
51
1537
5416
486
1968
6291
Vårt budgetförslag innebär vidare att de totala
skatteinkomsterna sjunker med totalt 7 miljarder kronor för
staten och ca 8 miljarder kronor för kommunerna fram till
1999 jämfört med regeringens förslag. Det betyder att den
totala skattekvoten minskar med ca 0,8 % av BNP.
Effekter av sänkt arbetstid
Vi föreslår att den lagstadgade normalarbetstiden ska sänkas
till 35 timmar per vecka från 1/1 1998. Vi räknar med att
detta följs upp genom avtal på arbetsmarknaden så att
arbetstidsförkortningen i huvudsak är genomförd till år 2000.
Detta får en rad ekonomiska konsekvenser för statens
finanser som i sina huvuddrag sammanfattas i tabellen nedan.
Den bygger på antagandet att arbetstidsförkortningens
ekonomiska konsekvenser på bl a skatteunderlag och
minskade kostnader för arbetslösheten hinner slå igenom
med 20 procent på helåret 1998 och 60 procent på helåret
1999.
Förslaget beskrivs mer ingående i en särskild motion som lämnas parallellt
med denna.
Alla siffror är ändringar mot regeringens förslag räknat i miljoner kronor,
undantaget kursiverade siffror som anger andelar.
Tabell 6 Effekter av sänkt arbetstid. Milj. kr
199
7
1998
1999
Ackum. andel av totala effekter under året
0,2
0,6
Minskad kostnad arbetslöshetsförsäkring
(80 % av kostnadsminskningen)
5120
1536
0
Minskad kostnad
arbetsmarknadspolitiska åtgärder (20 %
av kostnadsminskningen)
1280
3840
Skattebortfall (totalt 11 mdkr)
-
2200
-
6600
Ej höjd egenavgift 1 procent 1998, brutto
-
7700
-
7700
Omläggning grundavdrag 1999
-
5300
SÄNKT ARBETSTID, netto
-
3500
-400
Beräkningar av den föreslagna gröna
skatteväxlingen
Vi föreslår att skatterna sänks på arbete och att detta fullt ut
finansieras med höjda miljörelaterade skatter. Förslagen
beskrivs ingående i vår skattepolitiska motion som inges
samtidigt med denna. Nedanstående tabell sammanfattar
förslaget för de närmast kommande tre åren.
Tabell 7 Specifikation av grön skatteväxling. Milj kr
Miljöpartiets förslag
avvikelse från regeringen
1997
1998
1999
Höjda energiskatter m.m.
Skatt på el från kärnkraftverk
700
1300
1800
Höjs 1 öre/kWh årligen från
1/1 1997
Höjd fastighetsskatt vattenkraft
600
1200
1700
Sätts till 4,1 % i st f 3,42 %.
Årlig uppräkning pga ökade
elpriser
Koldioxidskatten
4200
7600
11000
Höjs 10 öre/kg årligen från
1/11 1997
Energiskatten
2600
5000
7400
Höjs 1 öre/kWh årligen från
1/1 1997
Minskad intäkt
vägkostnadsansvar
-300
-400
-500
Minskad bilåkning pga högre
skatt
Mervärdesskatt
800
1600
2200
Följd av ovanstående
höjningar
Ej höjda skatter på bränsle och el
1/7 1997
-480
-1070
-1060
Regeringens förslag ersätts av
ovanstående
Avfallsskatt
500
850
700
Från 1/7 1997
Summa ökade inkomster
8620
16080
23240
Sänkta andra skatter m.m.
Ej höjd egenavgift 1 procent 1997,
brutto
-7700
-7700
-7700
Kommuner tillgodogör
avdrag
Sänkta arbetsgivaravgifter 0,5 resp 1
%
-3800
-11400
0,5 % 1998 ytterl. 1 % 1999
Ej höjd fastighetsskatt 0,2 %
-2400
-2400
Ej höjning från 1,5 till 1,7 %
från taxering 1997.
Finansieras 1997 med
stämpelskatt
Reserv för nedsättning
-1000
-2000
-2500
Energiintensiv industri, m.m.
Summa uteblivna
inkomster
-8700
-
1590
0
-24000
SKATTEVÄXLING
, netto
-80
-80
180
-760
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som föreslås i motionen samt därmed avslår regeringens förslag i detta
avseende,
2. att riksdagen för budgetåren 1997 beslutar om fördelningen av utgifterna
på utgiftsområden i enlighet med vad som anförts i motionen (avsnitt 3.4,
tabell 3),
3. att riksdagen för budgetåren 1998 och 1999 godkänner den i motionen
föreslagna preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden som
riktlinjer för regeringens budgetarbete (avsnitt 3.4, tabell 3),
4. att riksdagen för budgetåret 1997 godkänner den i motionen föreslagna
beräkningen av statsbudgetens inkomster (avsnitt 3.2, tabell 1),
5. att riksdagen för budgetåret 1997 godkänner de i motionen föreslagna
beräkningarna av budgeteffekter av förändrade skatte- och avgiftsregler,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den växande miljöskulden och nödvändigheten av att minska
denna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en mer aktiv miljöpolitik som drivkraft för en positiv ekonomisk
utveckling,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående hushållens sparande,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en mer aktiv fördelningspolitik i statens sparande,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av ökad självtillit som mål för den ekonomiska politiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om låg realränta som mål för den ekonomiska politiken,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en grön skatteväxling,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftade övergripande
mål för Riksbanken i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minskad arbetslöshet genom sänkt arbetstid, lägre skatt på arbete
och en satsning på gröna jobb,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheter att reglera den internationella finansmarknaden,
16. att riksdagen som mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en parlamentarisk utredning om den internationella
finansmarknadens påverkan på svensk ekonomi, möjliga styrmedel m.m.,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbete för internationell avveckling av dolda subventioner till
exportindustri,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad i motionen
anförts om förbättrad insyn i och inflytande för riksdagen över
materielbeställningar och utvecklingsarbeten,
19. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1996:870) om offentliga tillfälliga arbeten för arbetslösa,1
20. att riksdagen avslår regeringens förslag om att tillfälliga arbeten för
äldre arbetslösa får anordnas redan fr.o.m. den 1 november 1996,1
21. att riksdagen avslår regeringens förslag att på tilläggsbudget för
budgetåret 1995/96 finansiera offentliga tillfälliga arbeten för äldre
arbetslösa
från anslaget Bidrag till arbetslöshetsersättning m.m.,1
22. att riksdagen avslår regeringens förslag att införa en extra ersättning för
den som deltar i tillfälliga offentliga arbeten för äldre arbetslösa,1
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att stödja en utveckling där riktiga jobb tillkommer i
offentlig och privat sektor,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åldersgränsen vid offentliga tillfälliga arbeten för äldre,1
25. att riksdagen beslutar avskaffa lagen om att minska statsbidrag till
kommuner som höjer sin kommunalskatt,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att förbättra kommunsektorns ekonomiska förhållanden,
t.ex. genom sänkta egenavgifter och andra åtgärder som förbättrar deras
skatteunderlag.
Stockholm den 6 oktober 1996
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp)
Roy Ottosson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Kia Andreasson (mp)
Peter Eriksson (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Eva Goës (mp)
Gunnar Goude (mp)
Barbro Johansson (mp)
Thomas Julin (mp)
Ronny Korsberg (mp)
Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Annika Nordgren (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)