Massarbetslösheten är det stora hotet mot välfärden och
jämställdheten. Vänsterpartiets förslag i den reviderade
finansplanen syftar till att skapa förutsättningar för full
sysselsättning, för ett rättvisare och ett mer jämställt Sverige.
Vi menar att regeringens budgetproposition är helt
otillräcklig i samtliga dessa avseenden. Regeringen
presenterar inga krafttag mot arbetslösheten,
könsorättvisorna fördjupas och de sociala klyftorna ökar.
Regeringen kommer inte att uppnå målet att halvera den
öppna arbetslösheten vid sekelskiftet.
Vänsterpartiets budgetalternativ har ett saldo som är 12 miljarder kronor
svagare än regeringens. Skattenettot är 3 miljarder kronor starkare än
regeringens. Därmed ligger Vänsterpartiets nivå på de statliga utgifterna 15
miljarder kronor över regeringens. Denna marginal utnyttjas helt för att satsa
på nya jobb. Vi menar att vi med vårt budgetalternativ uppnår målsättningen
att eliminera underskottet i statens finansiella sparande före år 2000. Lägre
arbetslöshet leder till en starkare ekonomi och lägre offentliga underskott.
Medan regeringen sparar för att uppfylla EMU-villkoren vill Vänsterpartiet
stärka statens ekonomi för att hävda välfärden och sysselsättningen. Vi
menar att EMU-anpassningen försvårar möjligheterna att ta Sverige ur
arbetslöshetskrisen.
Sverige behöver en ny politik
* Vänsterpartiet föreslår ett 20-miljarderspaket för nya jobb.
Programmet innehåller insatser för miljöomställning, för
satsningar på småföretag och kommunal verksamhet.
Vänsterpartiet vill ge ett större utrymme för den offentliga
konsumtionen och anvisar 5 miljarder till kommuner och
landsting via sänkta arbetsgivaravgifter.
* Vänsterpartiet vill omfördela konsumtionsutrymme för att
stimulera hemmamarknaden. Ungefär 10 miljarder kronor
omfördelas till låginkomsthushåll, bl.a. via höjt grundavdrag
på lägre inkomster samt 80-procentiga ersättningsnivåer i
socialförsäkringar och a-kassa. Aktiv fördelningspolitik är
effektiv konjunkturpolitik - utan att statsbudgeten påverkas
negativt.
* Vänsterpartiet hävdar den internationella solidariteten.
Regeringens internationella horisonter begränsas till EU.
Vänsterpartiet anvisar 1,4 miljarder kronor mer än
regeringen till internationellt bistånd.
5. Utrikesförvaltning och internationell
samverkan
2 757
6. Totalförsvar
42 373
-560
7. Internationellt bistånd
11 002
1 800
8. Invandrare och flyktingar
3 453
750
9. Hälsovård, sjukvård och social omsorg
23 722
832
10. Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp
35 833
1 480
11. Ekonomisk trygghet vid ålderdom
63 975
1 010
12. Ekonomisk trygghet för familjer och
barn
35 161
1 080
13. Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet
35 250
1 500
14. Arbetsmarknad och arbetsliv
52 046
3 513
15. Studiestöd
16 884
-97
16. Utbildning och universitetsforskning
25 357
390
17. Kultur, medier, trossamfund och fritid
7 162
190
18. Samhällsplanering, bostadsförsörjning
och byggande
33 368
1 484
19. Regional utjämning och utveckling
3 726
70
20. Allmän miljö- och naturvård
1 330
564
21. Energi
474
22. Kommunikationer
25 063
-1 000
23. Jord- och skogsbruk, fiske med
anslutande näringar
13 324
169
24. Näringsliv
2 860
1 059
25. Allmänna bidrag till kommunerna
83 612
400
26. Statsskuldsräntor m.m.
104 155
300
27. Avgiften till Europeiska gemenskapen
20 525
TOTAL
677 541
15 012
Inledning
Vänsterpartiets reviderade finansplan presenterar en samlad
politik för full sysselsättning, rättvis fördelning, jämställdhet
och sanerade statsfinanser. Vi menar att dessa politiska
målsättningar är oskiljaktiga. Full sysselsättning är en
avgörande förutsättning för rättvis fördelning, för
jämställdhet och för en varaktigt starkare offentlig ekonomi.
En starkare offentlig ekonomi är en förutsättning för trygga
välfärdssystem. Starka statsfinanser skapar förtroende för
svensk ekonomi och bidrar till lägre räntenivåer och en
stabilare växelkurs. En rättvis fördelningspolitik är också en
förutsättning för ekonomiska framsteg. Trygga individer tar
initiativ och är villiga till förändringar.
Det svenska samhället har förändrats dramatiskt under senare år.
Massarbetslöshet, ökade klassklyftor och nedskärningar i offentlig
verksamhet präglar bilden av de senaste åren. Den depression som drabbade
Sverige under 1990-talets första år hade naturligtvis ett mycket negativt
inflytande. Under åren 1991-93 föll BNP med 5 % och tusentals företag
slogs ut.
Men Sverige har liksom flera andra länder i västvärlden också genomgått
ett politiskt betingat systemskifte. Stora offentliga underskott i kombination
med avregleringar har inneburit att kapitalintressen fått ökat inflytande över
politik och samhällsliv. Den gigantiska tillväxten av finansmarknaderna och
kapitalets ökade rörlighet har reducerat utrymmet för den nationella
politiken. På de internationella penningmarknaderna omsätts varje dag ett
belopp som motsvarar fem gånger Sveriges årliga bruttonationalprodukt.
Enbart 1 procent av detta belopp utgörs av transaktioner som härstammar
från varuhandel. Länder som försöker driva en mer ambitiös
sysselsättningspolitik bestraffas genom spekulation, med stigande räntor och
svagare växelkurs.
Men dessa förutsättningar kan förändras, såväl internationellt som
nationellt. Internationellt diskuteras metoder för att begränsa penning-
marknadernas destruktiva inverkan på sysselsättning och tillväxt.
Vänsterpartiet stöder Carlssonrapportens förslag på internationella
transaktionsskatter för att begränsa spekulationsverksamhet och regleringar
av transnationella företags verksamhet ("A Call to Action" från 1994). I
Sverige liksom i flera andra europeiska länder växer också kritiken mot EMU
- ett projekt som tvingar EU-länderna att föra en åtstramande ekonomisk
politik. Uthållig tillväxt, sunda statsfinanser och prisstabilitet uppnås genom
ökad produktivitet, förnyelse i näringslivet och full sysselsättning. I längden
kommer det inte att gå att hålla fast vid en finans- och penningpolitik som
permanentar massarbetslöshet och ökar sociala klyftor. Arbetslöshet och
nyfattigdom göder rasism och främlingsfientlighet och utgör i förlängningen
ett hot mot våra demokratiska system.
Sverige behöver en ny politik. Sedan 1980-talets början har inkomster och
resurser i Sverige fördelats allt mer orättvist. Den låga tillväxten och höga
arbetslösheten har förstärkt denna trend. Det politiska systemskiftet bidrog
till ökade löneskillnader. Kommunerna har fått skära ned sin verksamhet
samtidigt som direktörer och chefer såväl i det privata näringslivet som i den
offentliga sektorn beviljat sig själva orimliga förmåner. Nedskärningarna
inom vård, skola och omsorg har försvagat kampen för ökad jämställdhet.
Försvagningen av arbetarrörelsen och den ekonomiska krisen har öppnat för
en omoral som förstärker människors främlingskap och misstro mot såväl
politiker som representanter för näringslivet.
I den reviderade finansplanen föreslår Vänsterpartiet krafttag för att
komma till rätta med Sveriges mest avgörande problem: massarbetslösheten.
Arbetslöshetsbekämpningen är nyckeln till ekonomiska framsteg och en
starkare gemensam sektor. En fortsatt hög arbetslöshet kommer att tvinga
fram ytterligare nedskärningar. Vi ser mycket allvarligt på att regeringen inte
presenterar något konkret program mot arbetslösheten. Regeringens
huvudstrategi är defensiv. Genom förbättrade statsfinanser ska marknadernas
förtroende för svensk ekonomi öka och räntorna falla. Så har också skett. De
nominella räntorna - såväl de korta som långa - har fallit med 3-4
procentenheter. Men det är inte tillräckligt. Den obefintliga inflationen gör
att realräntenivån är förlamande hög. Regeringen medger dessutom att den
politik som presenteras i budgetpropositionen inte kommer att infria
målsättningen att halvera den öppna arbetslösheten vid sekelskiftet.
Vänsterpartiets politik för full sysselsättning innefattar olika delar. För det
första föreslår vi ett 20-miljarderspaket för nya jobb, bl.a. gröna
investeringar, stöd till småföretag och kommunal verksamhet. För det andra
föreslås stimulanser av den privata konsumtionen för att stärka
hemmamarknaden, bl.a. genom skattelättnader för låg- och
medelinkomsttagare. För det tredje föreslås strukturreformer på arbetstids-
och miljöområdet för att befrämja en arbetskraftsintensiv och uthållig
tillväxt. En strategi för full sysselsättning måste vara såväl
konjunkturstimulerande som långsiktigt strukturpåverkande. Vänsterpartiets
politik stärker den uthålliga tillväxten, förbättrar villkoren för kvinnorna på
arbetsmarknaden och innebär avgörande steg mot en ekologisk omställning.
Den internationella solidariteten får inte komma på undantag. Tyvärr
begränsas regeringens internationella vyer i allt större utsträckning av EU.
Vänsterpartiet avvisar frysningen av biståndsnivån och kommer följaktligen
att föreslå en höjning av biståndet med 1,4 miljarder kronor jämfört med
regeringens förslag.
Den ekonomiska
utvecklingen
Under våren kom det en rad dystra prognoser om den
svenska konjunkturen. Flertalet prognoser pekade på en
tillväxt under 1 % 1996, en fallande export och minskade
investeringar. Allting tydde på att massarbetslösheten skulle
bestå för lång tid framåt - och den bilden har knappast
förändrats. Bakgrunden till dessa negativa bilder var bl.a. den
stärkta svenska kronan, den höga realräntan och den låga
privata konsumtionen. Den privata konsumtionen är den
enskilt viktigaste konjunkturpåverkande faktorn och
motsvarar drygt hälften av den svenska nationalprodukten.
Den privata konsumtionen hämmas fortfarande av höga
räntor och en stram - d.v.s. köpkraftsbegränsande -
ekonomisk politik.
Konjunkturbilden har förändrats sedan i våras. Flertalet prognosmakare -
bl.a. konjunkturinstitutet - ger nu en betydligt mer positiv bild. Tillväxttalen
för de två kommande åren skrivs upp och hamnar på ca 1,5 % i år och 2,2 %
nästa år. Exporten har gått bättre än väntat, investeringarna håller sig på en
hög nivå och inflationen ligger mycket lågt. I praktiken - om vi rensar
inflationstalen från effekterna av fiskala åtgärder - är inflationen obefintlig
trots löneavtal på runt 5 % i genomsnitt. Det betyder i sin tur att reallönerna
ökar i år med 2 till 3 %. Vi får en inkomstomfördelning till löntagarnas
fördel. Det är positivt efter år av motsatsen. Reallönerna har stigit med i
genomsnitt 0,2 % per år under de senaste 20 åren. En löneökning som
bottnar i en omfördelning från kapital till arbete och som motsvarar
produktiva framsteg i ekonomin är önskvärd och nödvändig om det ska bli
fart på hemmamarknaden.
Även regeringen har skrivit upp tillväxtprognosen för åren 1996 och 1997.
På motsvarande sätt har regeringen skrivit upp prognosen för den privata
konsumtionen för 1996 från 0,8 till 0,9 % och för 1997 från 1,7 till 1,8 %.
Prognosen för den offentliga konsumtionen har däremot skrivits ned till -1,0
% 1996 och -0,5 % 1997. I vårbudgeten förväntade sig regeringen en ökning
av den offentliga konsumtionen med 0,9 % 1996 och en minskning med -1,1
% 1997. Sparkvoten minskar enligt nuvarande prognos med 1 % mellan
1996 och 1997, från 8,5 % till 7,5 %. Det är en liten förändring och inte
mycket i regeringens politik talar för någon påfallande minskning av det
privata sparandet.
Mycket talar således för att vi går in i en period med högre ekonomisk
aktivitet, växande produktion och konsumtion. Statens finanser har också
förbättrats radikalt. Underskottet i den offentliga ekonomin motsvarar
innevarande år knappt 4 % av BNP och det statliga upplåningsbehovet
beräknas hamna på ca 50 miljarder kronor. Tillsammans med den historiskt
låga inflationen borde detta ge förutsättningar för lägre räntor och minskad
arbetslöshet.
Men hur utvecklingen blir framöver beror i stor utsträckning på den
ekonomiska politikens inriktning. Tre grundläggande problem kvarstår i
svensk ekonomi:
1. Massarbetslöshet.
2. Höga realräntor i kombination med stora privata
sparöverskott och offentliga underskott.
3. Stora skillnader i makt och inkomster mellan könen och
samhällsklasserna.
Dessa tre problem förstärker varandra och bidrar till en
negativ samhällsutveckling; de sociala klyftorna tenderar att
öka och den privata förmögenhetsbildningen stärks på den
offentligas bekostnad. Samhället underutnyttjar sin
produktiva förmåga när 7-8 % av befolkningen går öppet
arbetslösa.
Finanspolitiken
Vänsterpartiet föreslog i en motion efter regeringens
ekonomiska vårproposition en mer
sysselsättningsstimulerande ekonomisk politik. Vi har hållit
fast vid det budgetsaneringsprogram som antogs hösten 1994
- på sammanlagt 114 miljarder kronor - och kan nu
konstatera att statens ekonomi förbättras mycket snabbt.
Samtidigt har vi framhållit att det inte räcker med
skattehöjningar och utgiftsnedskärningar. Ska statens
finanser varaktigt stärkas krävs det högre aktivitet på den
svenska hemmamarknaden och fler jobb. Mot bakgrund av
detta föreslår vi bl.a. ett 20-miljardersprogram för jobb,
satsningar på kommunerna, miljöomställning och försök med
sextimmars arbetsdag. Vårt budgetsaldo är 12 miljarder
kronor svagare än regeringens. (Alla eventuella "dynamiska
effekter" oräknade).
Såväl i samband med kompletteringspropositionen som i samband med
sysselsättningspropositionen har vi framfört hård kritik mot regeringens
ekonomiska politik. Regeringen prioriterar EMU-anpassning och
konvergensprogram framför högre sysselsättning. Dess ekonomiska politik
minskar möjligheterna att komma tillbaka till full sysselsättning och skapar
osäkerhet om valutapolitiken - något som i sig kan få allvarliga effekter på
svensk ekonomi, bl.a. genom en orättvis fördelningspolitik som ökar
sparbenägenheten och minskar köplusten, samt genom upptrissade räntor
som en följd av oro inför en övergång till fast växelkurs. Den inriktning som
budgetsaneringspolitiken fått efter att regeringen inlett ett närmare samarbete
med Centern i maj 1995 har bidragit till ökade orättvisor, bl.a. sänkta
ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa samt utslagna kvinnojobb i
kommunerna.
Den ekonomiska politiken måste läggas om. Vänsterpartiet presenterar en
politik som sätter arbetet och rättvisan främst. Arbetslösheten måste
bekämpas och den sneda resursfördelningen mellan sociala grupper och
mellan kvinnor och män måste brytas. Dessa båda faktorer hänger dessutom
ihop. Lägre arbetslöshet stärker löntagarna och skapar förutsättningar för
jämnare inkomstfördelning och jämställdhet. Dessutom skapas bättre
betingelser för offentlig verksamhet, välfungerande trygghetssystem och en
gynnsammare arbetsmarknadsutveckling för kvinnor. SCB:s nyligen
utkomna rapport avslöjar de allt större inkomstklyftorna sedan slutet av
1980-talet. Bara mellan 1989 och 1994 ökade den rikaste tiondelen av
samtliga hushåll sin reala disponibla inkomst med 17 %. Samtidigt förlorade
den fattigaste tiondelen av hushållen 27 % av sin reala disponibla inkomst.
Denna omfördelning avspeglar också en gigantisk omfördelning från
offentlig till privat sektor. Dessa klyftor har naturligtvis ökat ytterligare
genom fortsatt hög arbetslöshet. De har förstärkts av en ekonomisk politik
inriktad på nedskärningar i kommunerna och besparingar som huvudsakligen
drabbat de lägsta inkomstskikten i samhället.
Även om vi nu får en uppgång i konjunkturen menar Vänsterpartiet
således att det finns utrymme för en mer expansiv ekonomisk politik. Den
höga arbetslösheten och de senaste årens höga investeringsnivåer i
näringslivet talar för att det finns utrymme för ett betydligt högre
kapacitetsutnyttjande utan risk för inflationsdrivande flaskhalsar.
Vänsterpartiet utnyttjar det spann som finns gentemot regeringen på 12
miljarder kronor för att skapa förutsättningar för fler arbetstillfällen. Vi
menar att detta är en rimlig avvägning som också innebär att vi står fast vid
budgetsaneringsprogrammet på 114 miljarder kronor. Men det finns
naturligtvis också anledning att varna för att en alltför expansiv finanspolitik
riskerar att slå över i hög inflation, hämmar förnyelsen av näringslivet,
stimulerar spekulation och ineffektiv verksamhet. 1980-talets erfarenheter
förskräcker.
Penningpolitiken
Penningpolitiken måste bli betydligt mindre åtstramande.
Regeringen berömmer sig av att de nominella räntorna fallit
kraftigt under senare tid. Det är naturligtvis positivt. Men
samtidigt är realräntan oerhört hög. Och det är realräntan
som har ett direkt inflytande på investeringar och
konsumtion. Målsättningen att få ner inflationen har mer än
väl uppnåtts. Även penningpolitiken måste nu inriktas på att
få ner arbetslösheten. Reporäntan kan sänkas ytterligare. Det
finns inte några som helst sakliga motiv för att Sverige ska
ha en högre nivå på den viktigaste styrräntan än våra
grannländer. Även om differensen i obligationsräntan mellan
Sverige och Tyskland minskat är alltså skillnaden i
realräntenivån betydande. Riksbanken har ett stort ansvar för
att via ytterligare målmedvetna räntesänkningar möjliggöra
en återhämtning på den svenska hemmamarknaden och en
lägre arbetslöshet.
Vänsterpartiet ser positivt på en aktiv penning- och valutapolitik som
syftar till att stabilisera växelkursen på en långsiktigt hållbar nivå. En
stabilare växelkurs är en förutsättning för att finanspolitiken ska ge avsedda
resultat och ger dessutom bättre förutsättningar för näringslivets utveckling.
Näringslivet ska konkurrera med nya produkter och effektivare produktion,
inte med minskade relativa lönekostnader.
Det är nödvändigt att finna en långsiktigt hållbar valutapolitik för den
svenska kronan - en linje som står pall mot valutaspekulanternas attacker. En
möjlighet kan vara en valutakorg - ett vägt genomsnitt av valutor för olika
länder - som norm för kronkursen. En annan möjlighet kan vara LO-
ekonomernas förslag om en "halvfast kurs" med ett "lätt apprecieringstryck
mot kronan". Regering och riksbank bör ges i uppdrag att lägga förslag till
riksdagen om hur den penning- och valutapolitiska strategin skall se ut för
Sverige utanför EMU.
Skattepolitiken
Efter valet 1994 har skatterna höjts med omkring 66
miljarder kronor, vilket överensstämmer med det
skattepolitiska program Vänsterpartiet redovisade inför valet
1994. Fördelningen överensstämmer inte helt, men nivån är
identisk.
I finansplanen redovisar regeringen att det knappast kommer att vara
möjligt att genomföra annat än marginella förändringar av det totala
skatteuttaget framöver. Vänsterpartiet kan i stort dela denna bedömning, men
menar att fördelningspolitiska och miljöpolitiska skäl talar för att vissa
skattehöjningar är nödvändiga. Vänsterpartiet kan i nuläget uppskatta detta
behov till ca 3 miljarder kronor netto.
Precis som regeringen anför i finansplanen så anser också Vänsterpartiet
att det kan bli aktuellt med en del justeringar och omfördelningar mellan
olika skatter. Inte bara med anledning av - som regeringen skriver - den
fortgående internationaliseringen av den svenska ekonomin, utan också för
att få en mer sysselsättningsbefrämjande och fördelningpolitiskt riktig profil
på skattepolitiken. Det är också önskvärt med en ökad miljörelatering av
skattesystemet. Konkreta steg mot en miljörelaterad skatteväxling bör tas
redan under kommande budgetår.
I bl.a. budgetmotionen i januari 1995 redogjorde vi för Vänsterpartiets
uppfattning om skattereformens effekter. Vi pekade där på att stora delar av
grundprinciperna bakom skattereformen var riktiga , men att reformen
finansierades på fel sätt och att den genomfördes vid fel tidpunkt. Valet av
finansieringsmetod medförde att den blev kraftigt underfinansierad.
Regeringen kommer att redovisa sin slutgiltiga bedömning av skattereformen
under 1997.
Vänsterpartiets uppfattning är emellertid redan nu att skattereformen inte
bara förstärkte lågkonjunkturen utan också troligen bidrog till att utlösa den
ekonomiska krisen. Valet av finansieringsmetod, att växla direkta skatter mot
indirekta och öka kostnaderna för boendet, gav också negativa
fördelningspolitiska effekter. Detta medförde att köpkraft fördes över från
mer konsumtionsbenägna personer till mindre konsumtionsbenägna. På så
sätt förstärktes krisen på hemmamarknaden. De resultat som den särskilda
utvärderingskommittén, den s.k. KUSK-utredningen, som tillsattes för att
studera skattereformens fördelningspolitiska effekter motsäger inte heller
Vänsterpartiets uppfattning.
Bedömningen av dessa frågor har stor betydelse för framtida
skattepolitiska beslut. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Tabell 2. Avser avvikelser i förhållande till regeringens
förslag 1997
Inkomstskatt
Slopat grundavdrag över brytpunkt
7 300
Höjt grundavdrag under brytpunkt
-5 000
Bibehållen nivå på bilförmånskbesk
1 000
Nytt skalsteg 30% över 300 000 kr
2 000
Summa
5 300
Kapitalägande
Nya skalsteg förmögenhetsskatt
400
Återställd arv o gåvoskatt
200
Strikt avdragstak 100 000 kr
600
Summa
1 200
Företagsskatt
Höjd bolagsskatt från 28 till 30%
4 100
Värnbolagsskatt 5% över 50 miljoner kr
2 100
Lättnad i dubbelbeskattning, begränsning
1 000
Slopat arbetsgivarinträde mindre företag
-400
Kreditstöd/skattereducering
-1 300
Framtidsfonden
-1 100
Summa
4 400
Avgifter o indirekt skatt
Sänkta a-avgifter kommuner
-5 000
Ram skattesänkning tillväxt
-5 000
Nedsättning socialavgifter, begränsning
1 000
Sänkta egenavgifter egenföretagare
-600
Reducerad a-avgift sänkt arbetstid
-2 000
Summa
-11 600
Energi o miljöskatter
Elskatt industri
1 000
Höjd dieselskatt
500
Höjd skatt mineralolja/smörjmedel
300
Avfallsskatt
1 000
Höjd avgift/skatt bekämpningsmedel
400
Höjd bensinskatt 30 öre per liter
200
Summa
3 400
Övrigt
Reklamskatt
300
Summa
300
Totalsumma
3 000
Under avsnitt 7 i regeringens förslag till statsbudget,
finansplan m.m. tas vissa skattefrågor upp. I andra
skattefrågor har separata motioner lagts varför skattesidan får
en lite splittrad behandling. I det föreliggande avsnittet har
Vänsterpartiet synpunkter under punkterna 7.2, 7.5, 7.7 och
7.4.
När det gäller förslaget om att skiktgränsen vid beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster skall ligga kvar på 209 100 kronor för
1997, så har vi i princip ingen annan uppfattning än regeringen. Det hade i
och för sig varit bättre att laborera med grundavdragen om man vill skärpa
beskattningen på högre inkomster. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att
grundavdraget ska höjas för låginkomsttagare och tas bort vid den statliga
taxeringen. Det skulle ge en fördelningspolitisk riktig profil och skapa
utrymme för en ökad konsumtion och därmed en snabbare tillväxt i
ekonomin. På så sätt skulle sannolikt möjligheterna att bekämpa
arbetslösheten öka. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Tyvärr är regeringens huvudsakliga syfte med skatteskärpningen att
finansiera en minskning av förmånsbeskattningen för tjänstebilar. Det är
framför allt högavlönade män som har tjänstebilar. Detta är en politik som
Vänsterpartiet inte kan acceptera. De ökade skatteinkomsterna på grund av
förslaget om skiktgränserna bör istället användas till att sänka skatterna för
de lägsta inkomstskikten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Under avsnitt 7.4 i budgetpropositionen föreslås att det andra steget av
tidigare beslutade höjningar av produktionsskatterna på elektrisk kraft återtas
och ersätts av höjda energiskatter på elektrisk kraft och fossila bränslen.
Regeringen föreslår att skattesatserna för bränslen höjs med 2 % och att
skatten på elektrisk kraft höjs med 0,8 öre per kWh. Vänsterpartiet menar att
statens intäktsförstärkning skall tas ut i företagssektorn och inte hos
hushållen. I nuvarande ekonomiska situation är det viktigt att prioritera
åtgärder som gynnar efterfrågeökning i samhället. Det är olyckligt att på
detta sätt ytterligare strama åt för hushållen. Vänsterpartiet föreslår därför
att
regeringen återkommer med förslag som innebär att industrin blir
skattskyldig för elskatt till en nivå som motsvarar hälften av hushållens
elskatt. Detta måste kombineras med en takregel för den energiintensiva
industrin.
Under 7.5 föreslår regeringen att en proportionell skatt för öl med en
alkoholhalt som överstiger 2,8 volymprocent införs. För öl med en
alkoholhalt som inte överstiger 2,8 volymprocent föreslås en 0-skattesats.
Samtidigt föreslås en höjning av skatten på sprit med 2 % och skatten på
tobak med 7,9 %. Skatten på s.k. folköl är för närvarande 1,21 kronor per
liter och volymprocent alkohol och skatten på starkare öl är 2,38 kronor per
liter och volymprocent alkohol. Tidigare har riksdagen beslutat om att vissa
punktskatter skall vara indexerade vilket gör att skatten för öl över 2,8
volymprocent kommer att bli 1,47 kronor per liter och volymprocent alkohol.
Om regeringens förslag genomförs så kommer priset på folköl att höjas
med i genomsnitt 8 % och priset på starköl att sänkas med omkring 17 %.
Detta är ur traditionell alkoholpolitisk synpunkt helt förkastligt.
Vänsterpartiet avslår därför regeringens förslag till proportionell skatt på öl.
Regeringen känner sig tvingad att göra dessa förändringar, dels efter
påtryckningar från bryggerinäringen, dels för att uppfylla EU:s krav och av
dem accepterade övergångsregler. Dessa innebär att Sverige fr.o.m. den 1
januari 1998 måste ha en regel så att allt öl med en alkoholhalt överstigande
2,8 volymprocent har samma skatt per volymprocent alkohol.
Sänkt skatt på alkoholstarkare öl kommer att öka den totala
alkoholkonsumtionen i landet. Den grupp som främst kommer att dricka mer
öl är troligen ungdomarna eftersom ölet alltmer blivit en speciell
ungdomsdryck. Om priset sänks som regeringen föreslagit, med 3-4 kr per
burk starköl, så innebär det sannolikt att alkoholkonsumtionen kommer att
öka med omkring 10 %. Vad detta innebär i ökade alkoholrelaterade skador,
sociala problem och olycksfall är ganska lätt att analysera ur ett
samhällsekonomiskt och folkhälsoperspektiv. Det finns ett väl belyst
samband mellan en ökad totalkonsumtion och alkoholrelaterade problem i
samhället.
Vänsterpartiet föreslår därför att Sverige behåller en lägre skatt på folköl
och bibehåller skatten på starköl. Detta är möjligt genom att sänka
alkoholhalten för folköl till maximalt 2,8 volymprocent där EU-reglerna gör
det möjligt att ha en lägre volymbeskattning utan att det påverkar
starkölsbeskattningen. Vårt förslag är att skatten på starköl blir 2,41 kronor
per liter och volymprocent alkohol. För folköl föreslår vi att skatten ska
fastställas till 1,22 kronor per liter och volymprocent alkohol.
Under avsnitt 7.7 behandlas hyresgästernas självförvaltning ur ett
skatteperspektiv. Regeringen lägger inte fram något förslag om skattefrihet
för ersättning som en hyresgäst får av sin hyresvärd för det arbete
hyresgästen lagt ner på s.k. självförvaltning.
Det torde inte råda några som helst tvivel om att denna typ av ersättning
idag är skattepliktig. Införande av skattefrihet för denna typ av ersättningar
skulle alltså inte kunna få retroaktiv verkan, utan endast komma att gälla i
framtiden. När nu frågan uppmärksammats och prövats av
skattemyndigheten med känt resultat så bör andra lösningar än skattebefrielse
prövas. Detta för att undvika olika gränsdragningsproblem.
En alternativ lösning som skulle lösa problemet är att man inför en form av
bashyra med möjlighet att köpa till olika underhållstjänster. De som endast
betalar bashyra utför vissa städ- och underhållstjänster själva. Ett sådant
system eliminerar alla skatteproblem, men kräver lite mer planering av
bostadsföretagen.
Budgetpolitiken och den offentliga
ekonomin
Efter valet hösten 1994 har budgetsaneringen stått i
förgrunden för den politiska debatten. Vänsterpartiet har
medverkat aktivt till förbättringen av statens ekonomi.
Underskottet har minskat från en nivå motsvarande 10 % av
BNP 1994 till ca 4 % innevarande år. Budgetunderskottet
beräknas vara helt eliminerat 1998. Huvuddelen av
budgetförstärkningarna gjordes i några uppgörelser mellan
den socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet hösten
1994. De ytterligare budgetförstärkningar som gjorts efter att
regeringen inledde samarbetet med Centern våren 1995 - det
handlar om ca 12 miljarder kronor - har haft betydligt
mindre betydelse för statsfinanserna. Besparingarna har
huvudsakligen gått ut över de svagaste grupperna i samhället.
Avsikten har främst varit att förändra i trygghetssystemen
och sänka ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa.
Vänsterpartiets budgetalternativ är 12 miljarder kronor svagare än
regeringens. I kombination med ett skattenetto som är 3 miljarder kronor
starkare än regeringens innebär detta att Vänsterpartiets budgetalternativ har
en utgiftsnivå för 1997 som ligger 15 miljarder kronor över regeringens
förslag. Det ger utrymme för större sysselsättningsinsatser och åtgärder för
att skapa högre aktivitet på hemmamarknaden. Vi menar att vårt samlade
budgetalternativ ger högre sysselsättning och högre tillväxt och att därmed
budgetunderskottet även med Vänsterpartiets alternativ kommer att vara
eliminerat senast 1999.
Budgetsaneringen bör följaktligen fortsätta men måste ges ett annat
fördelningspolitiskt innehåll. Vänsterpartiet har en rad förslag som
omfördelar skattebördan från låg- och medelinkomsttagare till
höginkomsttagare, och från inkomstskatter och arbetsgivaravgifter till
miljöskatter. Ur vänstersynpunkt är det önskvärt att statens finanser fortsätter
att stärkas och helst genererar överskott inom ett fåtal år. Idag har Sverige
stora sparöverskott, något som avspeglas i höga bytesbalansöverskott.
Sverige exporterar alltså kapital till omvärlden och minskar utlandsskulden.
Enligt prognoserna kommer sparöverskotten att bestå. Problemet är bara att
dessa överskott helt och hållet genereras i privat sektor, hos hushåll och
företag, medan staten och kommunerna haft och har en svagare ekonomisk
ställning. Vänsterpartiet menar att den offentliga sektorn bör stå för en större
andel av det samhälleliga sparandet. Det är något som skapar förutsättningar
för stabila trygghetssystem, men som också ger politiska möjligheter till en
starkare och förnyande näringspolitik. Svaga offentliga finanser minskar
möjligheterna att bedriva en socialistisk politik.
Vänsterpartiet har i tidigare motioner framfört kritik mot den nya
budgetprocessen och systemet med utgiftstak för den offentliga sektorn.
Utgiftstaket förhindrar en önskvärd finanspolitisk flexibilitet och försvårar
därmed en konjunkturpåverkande ekonomisk politik. Ett kraftigt
efterfrågebortfall - som det under 1990-talets inledning - kommer inte att
kunna motverkas med ökade statliga utgifter. Vi är också kritiska till att
staten sätter ramar för den kommunala sektorns utgifter. Såväl kravet på
ekonomisk balans som bestraffningen av kommuner som höjer sina
skatteuttag strider mot den kommunala självstyrelsen. Regeringen
presenterar inte heller något underlag som gör det möjligt att uppskatta vad
som är rimliga utgiftsnivåer för stat, socialförsäkringssektor och kommuner
under åren 1998 och 1999. Vänsterpartiet kan därför inte godkänna
regeringens förslag på preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden
för budgetåren 1998 och 1999.
Kommunerna
Vänsterpartiet menar att kommunerna måste få ett större
ekonomiskt utrymme framöver. Regeringen utgår från att den
kommunala konsumtionen kommer att fortsätta att minska.
Samtidigt ökar behoven av kommunal service. Förändringar i
befolkningens åldersstruktur gör att behovet av äldreomsorg
beräknas öka med 20 % fram till 2020. Samtidigt ökar
kommunernas kostnader för grundskolan. Antalet elever i
grundskolan beräknas öka med 125 000 fram till år 2000 och
sedan fortsätta att öka in på det nya seklet. Detta ska sedan
kopplas till en ökad kommunal pensionsskuld, ökade
socialbidragsutgifter och ett minskat skatteunderlag p.g.a.
arbetslösheten och statliga egenavgifter.
Den kommunala verksamheten bantas följaktligen ytterligare med den
politik som regeringen nu presenterar. Den kommunala konsumtionen
beräknas minska med ca 1 % i år och antalet kommunalt sysselsatta fortsätter
att falla. Dessutom kommer kommunerna sannolikt att drabbas av minskade
statsbidrag på ca 1,5 miljarder kronor nästa år p.g.a. för stora förtida
skatteuttag 1996. Prognosen för det kommunala skatteunderlaget 1996
överdrevs hösten 1995 och det kommer att resultera i minskade kommunala
intäkter 1997. Håller de nuvarande tillväxtprognoserna kan detta emellertid
delvis kompenseras av en högre tillväxt och gynnsammare utveckling av
skatteunderlaget hösten 1996 och helåret 1997.
Socialbidragskostnaderna har ökat dramatiskt i kommunerna under senare
år. Det är ett resultat av den ekonomiska krisen, arbetslösheten och de sänkta
ersättningsnivåerna för sjuka och arbetslösa. Staten har genomfört en rad
nedskärningar i välfärdssystemen som direkt påverkat kommunernas finanser
i form av ökade socialbidragskostnader. I Danmark delar stat och kommuner
på socialbidragskostnaderna. Det finns starka argument för en sådan modell.
Staten tvingas då i större utsträckning än idag utvärdera de
samhällsekonomiska effekterna av enskilda besparingsbeslut. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Budgetpropositionen och
jämställdhetsperspektivet
"Det skall sedan några år tillbaka, finnas ett klart och tydligt
jämställdhetsperspektiv på alla förslag och i alla
propositioner som lämnar regeringen", konstaterar
statssekreteraren på Arbetsmarknadsdepartementet Ingegerd
Sahlström (intervjuad av Eva Nikell i JämO:s tidning
Jämsides nr 3 1996). Och i budgetpropositionen uttalas
också på flera ställen att "Ett jämställdhetsperspektiv skall
genomsyra alla delar av regeringens politik." (Bl.a. i
inledningen på sid 7, utgiftsområde 14.)
Men i Åsa Regnérs utredning Hälften vore nog - om kvinnor och män på
90-talets arbetsmarknad konstateras att regeringskansliet inte lyckats hitta en
enhetlig strategi för att tillämpa jämställdhetsprincipen. Sahlström säger i
den ovan nämnda intervjun att en del utredare "inte tagit direktiven på
allvar" och att ibland läggs de in i sista minuten "för att man skall säga
något".
När man läser budgetpropositionen bekräftas detta intryck. Det handlar om
"lösryckta strategier" för att använda ett begrepp som används av Elisabeth
Sundin i Omåttliga önskningar måttliga framsteg (FRN-Framtidsstudier
1988). Jämställdheten behandlas i propositionen nästan enbart under
rubriken Jämställdhetsfrågor som en del av arbetsmarknadspolitiken, och
förslagen handlar om i och för sig positiva förslag om ökat anslag till JämO
(men oförändrade anslag till Särskilda jämställdhetsåtgärder och Bidrag till
kvinnoorganisationernas verksamhet).
Varför är det så svårt att finna en samlad strategi? En huvudförklaring är
att det handlar om att bryta en lång tradition av manliga maktmönster och
tänkesätt, som är särskilt starka inom den ekonomiska politikens och den
politiska ekonomins område. Ämnet nationalekonomi torde historiskt sett
vara det kanske allra mest mansdominerade akademiska ämnet av dem alla. I
den fortfarande förhärskande neoklassiska (borgerliga) traditionen är
individen könlös och hon/han uppträder enbart som producent eller
konsument och har ett mycket snävt beteende styrt av att maximera den så
kallade nyttan. Den ekonomiska statistiken bygger därför också i allt
väsentligt på hushållet som enhet, och alla stridiga viljor och alla ojämna
maktrelationer i det tvåkönade hushållet döljs därför bakom en statistisk
fasad av harmoni och enhetligt nyttomaximerande. Att en kvinna kan ha
andra konsumtionspreferenser jämfört med en man eller att en kvinna kan
föredra förvärvsarbete och mannen hemmafru är osynliga och oförklarbara
fenomen.
Det är inte mycket bättre beställt med arbetarrörelsens politiskt
ekonomiska tänkande. Marxismen riktade berättigad kritik mot den
borgerliga nationalekonomins sätt att sopa motsättningarna mellan kapitalist
och arbetare under matten. Men där fanns mycket liten förståelse för
könsbestämda maktmönster. Den manlige arbetaren i varuproduktionen
levde vidare som dominerande företrädare för arbetarklassen även när det
kvinnodominerade kommunalarbetarförbundet blivit största fackförbund
inom LO. Feminismen betraktades av många män inom arbetarrörelsen som
en borgerlig ideologi för välutbildade kvinnor. Först på senare år har
feministiska marxister försökt väva samman de två tanketraditionerna.
Mot denna bakgrund är det begripligt att det går trögt när det gäller att
lägga jämställdhetsperspektiv på ekonomisk politik och budgetpropositioner.
Regeringen skall under hösten överlämna en särskild skrivelse till riksdagen
om hur jämställdhetspolitiken har utvecklats under mandatperioden och om
den fortsatta inriktningen av jämställdhetspolitiken. Vänsterpartiet anser att
det nu är dags att gå från ord till handling. Det kräver en insikt i hur starkt
motståndet är och varför det hitintills inte gått ens för denna "världens mest
jämställda regering" att själv lägga de jämställdhetsperspektiv på politiken
man säger sig vilja ge.
Det behövs en skolning för alla tjänstemän och politiker i feministiskt
tänkande. Men det behövs också en medveten personalpolitik på departement
och myndigheter. Särskilt gäller detta manligt dominerade arbetsplatser med
ekonomisk inriktning. Det krävs också att resurser avsätts på både
departement och myndigheter för att få fram en könsuppdelad statistik och
könsrelaterade konsekvensbeskrivningar.
Vi vänsterpartister har sedan länge strävat efter ett genomgående
jämställdhetsperspektiv. Men också för oss är det ett problem att statistiken
sällan är könsuppdelad samt att regeringsförslagen saknar könpolitiska
konsekvensbeskrivningar. En sådan könsuppdelning av konsekvensbeskriv-
ningarna är avgörande på många områden: Det gäller till exempel
nedskärningarna i kommuner och landsting, behovsprövningen av
änkepensionen och kompensationsgraden i bostadstillägget till pensionärer.
(Se särskilda motioner).
På SCB måste resurser omfördelas från könsneutral till könsuppdelad
statistik. På Konjunkturinstitutet bör projektet "könsräkenskaper" inledas
med miljöräkenskapsprojektet som förebild. Myndigheterna bör kunna klara
detta inom given ram. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
I en särskild motion utvecklar Vänsterpartiet sin syn på jämställdhets-
politiken utförligare.
Sammanfattning av Vänsterpartiets
kritik av regeringens ekonomisk-
politiska riktlinjer
* Målet att halvera den öppna arbetslösheten vid sekelskiftet
kommer inte att uppnås. Den öppna arbetslösheten ligger
kvar på 5,7 % år 2000 enligt regeringens huvudscenario.
Tillväxtscenariot med en ekonomisk tillväxt på 3 % per år
fram till sekelskiftet är inte särskilt sannolikt med den politik
som regeringen bedriver. Ändå säger sig regeringen "sträva"
efter tillväxttal på 3 %. Men det räcker inte med god vilja om
politiken är otillräcklig.
* Regeringen nämner ingenting om de höga
realräntenivåerna. Det är visserligen sant att de nominella
räntenivåerna sjunkit kraftigt under senare tid. Både den
långa och korta räntan har sjunkit med 3 till 4
procentenheter. Men samtidigt är också inflationen i princip
helt utraderad. Det innebär att realräntan är extremt hög, 5
till 6 %. Den höga realräntan är förmodligen den faktor som
har mest återhållande effekt på hemmamarknaden, på köplust
och investeringsvilja. Realräntenivån ligger fortfarande 2 till
3 procentenheter över nivåerna i våra grannländer, även om
avståndet mellan den långa nominella räntan i t.ex. Sverige
och Tyskland minskat påtagligt. Vi menar att Riksbanken
måste fortsätta att sänka reporäntan ytterligare ett par procent
och att Riksbanken måste ta hänsyn till sysselsättningsmålet,
inte bara inflationsmålet.
* Det höga privata sparandet förblir högt med regeringens
politik. Regeringens prognoser för den privata konsumtionen
är mycket osäkra. Det mesta talar för att hushållen kommer
att fortsätta att hålla hårt i pengarna. Den höga realräntan och
den höga arbetslösheten talar sammantaget för detta.
Regeringen presenterar inte heller några fördelningspolitiska
förslag som kunde bidra att omfördela köpkraft till mer
konsumtionsbenägna grupper - detta trots den skeva
inkomst- och förmögenhetsfördelningen (se SCB:s senaste
statistik).
* Regeringen lyfter över ett stort ansvar på parterna. Enligt
regeringen har parterna ett stort ansvar för att arbetslösheten
ska hållas på lägre nivåer. Vi delar denna uppfattning. Men
vi menar samtidigt att regeringen gör det för lätt för sig. Det
är riksdag och regering som har det övergripande ansvaret
för den ekonomiska politiken. Regeringen måste bedriva en
ekonomisk politik som möjliggör en lönebildning som både
är rättvis och garanterar samhällsekonomisk stabilitet.
Omotiverat höga vinstnivåer och stora löneskillnader skapar
inte några bra förutsättningar för lönebildningen.
* Regeringens politik minskar utrymmet för kommunal
verksamhet. Den har under en längre tid inneburit sparande
på den kommunala verksamheten, något som gått ut över
kvinnojobben och de svagaste grupperna i samhället. Antalet
sysselsättningstillfällen kommer att fortsätta att minska med
den politik som nu presenteras. Kombinationen av
skattekontroll och balanskrav kommer att få mycket negativa
effekter för kommunal verksamhet. Vi menar att varken
tillväxt eller statsfinanser stärks av att fler kvinnor blir
arbetslösa eller av att kvalitén på utbildning, vård och
omsorg försämras.
* Regeringen klarar inte av sina egna uttalade ambitioner att
ge ett jämställdhetsperspektiv på sina förslag och presenterar
inte heller någon barnbilaga med konsekvensbeskrivningar
av budgeteffekter för barn.
Lägre arbetslöshet säkrar välfärden och förbättrar
statsfinanserna. Regeringen presenterar inte några nya eller
mer omfattande åtgärder för att få ner arbetslösheten, utan
tycks lita på att budgetsaneringen ska leda till fortsatt
sjunkande räntor och därmed högre investeringar och högre
privat konsumtion. Vi menar att det inte räcker med omvänd
expansionspolitik - det behövs också verkliga stimulanser.
Regeringen kunde ha valt en annan tidsprofil på
budgetsaneringen. Vi menar att de ytterligare
budgetförstärkningar som beslutats efter januari 1995 inte
varit samhällsekonomiskt motiverade utan enbart vägletts av
EMU-anpassning. En kraftfullare fördelningsprofil skulle
dessutom ha möjliggjort en köpkraftsstimulans utan att
statsfinanserna påverkats negativt.
En politik för sysselsättning
och uthållig tillväxt
Den grundläggande och viktigaste uppgiften är följaktligen
att åter skapa förutsättningar för full sysselsättning. Om detta
ska uppnås räcker det emellertid inte med budget- och
konjunkturpolitik - det krävs också strukturella förändringar
som berör näringsliv, arbetskraftskostnader och arbetstider.
Vänsterpartiet föreslår flera steg i sådan riktning, bl.a.
utvidgad försöksverksamhet med arbetstidsförkortning,
ökade miljöskatter, arbetsgivaravgiftssänkningar och stöd till
ny- och småföretagare. En starkare offentlig ekonomi och ett
större utrymme för kommunsektorn är också grundläggande
förutsättningar för full sysselsättning. Det handlar om
samhällsmakten. Högern har inget intresse av full
sysselsättning eftersom den stärker löntagarkollektivet och
fackföreningsrörelsen. Arbetarrörelsen däremot har allt att
vinna på full sysselsättning. Det ger politiskt och fackligt
inflytande och ger ökade resurser för en socialt progressiv
välfärdspolitik.
Regeringen skjuter ifrån sig ansvaret för arbetslösheten. Gång på gång
framhåller regeringen att det är parterna som ska garantera att vi får en
lönebildning som inte är inflationsdrivande. Detta innebär i själva verket ett
stort steg bort från arbetarrörelsens tidigare positioner. Vi menar att det är
riksdagen och regeringen som måste ha det överordnade ansvaret för den
ekonomiska politiken och som ska skapa förutsättningar för en lönebildning
som är förenlig med samhällsekonomisk balans. Dagens stora löneskillnader,
diskrimineringen av kvinnolöner och omotiverat höga vinstnivåer i det
privata näringslivet, skapar inga gynnsamma förutsättningar för
lönebildningen.
Vänsterpartiets sysselsättningsstrategi vilar på tre ben:
- Näringspolitiken. Vänsterpartiet föreslår omfattande satsningar på
nyföretagande och stimulanser av små och medelstora företag, bl.a. genom
sänkta egenavgifter, reducerade arbetsgivaravgifter, kreditlättnader och
investeringsbidrag. Sverige behöver en industriell utveckling i högförädlande
och kunskapsintensiv riktning. Det är en grundläggande förutsättning för att
vi ska kunna bära upp en hög materiell standard i framtiden. Vänsterpartiet
föreslår också ett omfattande program för ekologisk omställning och gröna
jobb. Utöver detta avsätter Vänsterpartiet 5 miljarder kronor för fler jobb i
privat tjänstesektor.
-
- Omfördela privat konsumtionsutrymme. Vänsterpartiet föreslår
skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare via ett höjt grundavdrag.
Värnskatten för höginkomsttagare bör finnas kvar även efter 1998 (gärna i
form av en vårdskatt). Aktiv fördelningspolitik är också effektiv
konjunkturpolitik utan några budgetbelastande effekter. Ska
hemmamarknaden stärkas måste den privata konsumtionen öka och det
privata sparandet minska. Det förutsätter i sin tur tilltro till offentliga
trygghetssystem, mindre oro för arbetslösheten och lägre realräntenivåer.
-
- Kommunerna. Den kommunala verksamheten måste värnas. Vänsterpartiet
föreslår att 5 miljarder kronor omfördelas till den kommunala sektorn i form
av sänkta arbetsgivaravgifter och utökning av fonden för akutinsatser. En
välfungerande kommunal verksamhet är en förutsättning för uthållig tillväxt.
-
Vänsterpartiet föreslår ett samlat 20-
miljardersprogram för sysselsättning
Programmet består dels av riktade skattesänkningar - och
finansieras därmed delvis inom Vänsterpartiets skattenetto
som överstiger regeringens med 3 miljarder kronor - och
dels av utgiftsökningar som möjliggörs genom
omfördelningar och ett svagare budgetsaldo jämfört med
regeringens budgetproposition.
Arbetsgivaravgiftssänkning tjänstesektorn:
- Kommuner och landsting 5 mdr
-
- Privat sektor 5 mdr
-
Sänkta egenavgifter för egenföretagare: 0,6 mdr
Kreditstöd småföretag: 1,3 mdr
Stöd till försöksverksamhet med arbetstidsförkortning: 2,0
mdr
Aktiv arbetsmarknadspolitik (kvinnosatsning, stöd till
arbetshandikappade, utbildningsbidrag osv.): 3,5 mdr
Totalt: 20 mdr
Arbete och generell välfärd
Arbetet är grunden för all välfärd. Om allt fler människor står
utanför arbetsmarknaden hotas på sikt hela vårt
välfärdssystem. Vi får svårare att upprätthålla en bra nivå på
kommunernas och landstingens verksamhet. Vi får problem
med att finansiera våra socialförsäkringar och bidragssystem.
Massarbetslösheten är det största hotet mot välfärden.
Välfärdens grundpelare är full sysselsättning, en stor offentlig sektor och
starka och sammanhållna fackföreningar. I dag finns risk för att dessa
grundpelare vittrar sönder. I en svag ekonomi med hög arbetslöshet minskar
utrymmet för kommunerna, och framför allt kvinnornas möjligheter till
ekonomiskt oberoende hotas. De fackliga organisationernas förhandlings-
styrka undermineras. Olika löntagargrupper ställs mot varandra.
Segregationen i samhället tilltar. Vi upplever dagligen hur samhällsservicen
blir allt mer knapphändig och hur klassorättvisorna ökar. I den ekonomiska
krisens bakvatten har överklassen kunnat stärka sin ställning och öka sina
inkomster samtidigt som stora grupper i samhället blivit allt fattigare.
Samhället riskerar att klyvas: invandrare ställs mot svenskar, kvinnor mot
män och yngre generationer mot äldre. Den samhällssolidaritet som måste
utgöra det sammanhållande kittet i varje civiliserat samhälle vittrar sönder.
Den ekonomiska krisen försvagar arbetarrörelsen och hotar välfärden.
Förutsättningarna för välfärdspolitiken har förändrats. Vår omvärld ser
annorlunda ut. Sverige är mer inväxt i och beroende av internationellt utbyte.
Vi menar att en tryggad välfärd förutsätter grundläggande förändringar i
samhället. Snäva kapitalintressen måste i större utsträckning ge utrymme för
en långsiktig investerings- och förnyelsepolitik. Ett starkare demokratiskt
inflytande över kapitalbildning och investeringar är en förutsättning för den
nödvändiga omvandlingen av svenskt näringsliv i mer effektiv och
högförädlande riktning. Miljöhänsynen sätter också gränser för den gamla
typen av ekonomisk tillväxt. Vi avvisar en tillväxt som förstör vår miljö och
förbrukar ändliga resurser.
Vänsterpartiet slår vakt om den generella välfärden. Garantier för trygghet
i förändring är kärnpunkten i den "svenska modellen". Det förändringstryck
som kvinnor och män utsätts för genom den allt snabbare tekniska och
ekonomiska förändringen skall inte belasta de enskilda människorna i form
av arbetslöshet, utslagning, minskade inkomster o.s.v. Individernas
omställningskostnader skall finansieras och bäras kollektivt, det ökar
flexibiliteten och stärker ekonomins utvecklingskraft.
När kvinnorna trädde ut på arbetsmarknaden förändrades inte normen för
socialförsäkringssystemen utan systemen kompletterades istället med t.ex.
föräldraförsäkringen för att underlätta för kvinnor att kombinera
förvärvsarbete med skötsel av små barn. Samtidigt fick även männen rätt att
vara föräldralediga. En rättighet som männen utnyttjat i mycket ringa grad.
Ansvarsfördelningen mellan kvinnor och män för reproduktionen har
påverkats i mycket liten grad.
Barn- och äldreomsorgen och utbildningen byggdes ut kraftigt för att
underlätta för kvinnorna att kombinera skötseln av små barn med
förvärvsarbete samtidigt som utbyggandet var en garanti för att även
arbetarklassens barn, ungdomar och äldre skulle få tillgång till samma
pedagogiska utveckling eller äldreomsorg som de mer välbeställda. Det är
med andra ord särskilt barn, ungdomar och äldre av båda könen som är
beroende av offentlig sektor.
Utvecklingen av kvinnors arbetsmarknad har skett vid sidan av männens
arbetsmarknad och de nödvändiga förändringarna i socialförsäkrings-
systemen har skett via tillägg utan att omfördelningen mellan könen
påverkats. Därigenom har det inte heller skett någon förskjutning av makten.
Regeringen har vid flera tillfällen deklarerat att verksamheterna skall
prioriteras framför transfereringarna, d.v.s. socialförsäkringar, barnbidrag,
pensioner, bostadsbidrag och bostadstillägg m.fl. En av grundtankarna
bakom den generella välfärdspolitiken är att de olika delarna -
verksamheterna, socialförsäkringssystemet enligt inkomstbortfallsprincipen,
det generella bidragssystemet och de behovsprövade insatserna - skall ses
som kommunicerande kärl.
Genom att sänka nivåerna i socialförsäkringarna, sänka barnbidrag,
pensioner, bostadsbidrag, blir allt fler beroende av socialbidrag, antingen helt
och hållet eller som komplettering. Socialbidragskostnaderna i kommunerna
har ökat dramatiskt, vilket i sin tur går ut över kvaliteten på barnomsorgen,
undervisningen och äldreomsorgen. Trots att kommunerna i allt stridare
ström sänker socialbidragsnormerna ökar kostnaderna. Det som finns kvar
för kommunerna att skära i är anslagen till daghem, skola och äldreomsorg.
Färden tillbaka till det gamla klassamhället går allt snabbare. I en separat
motion presenterar Vänsterpartiet konkreta förslag för att utveckla den
generella välfärdspolitiken.
Arbetstider en fördelningspolitisk
fråga
Den ordinarie arbetstiden i Sverige tillhör de längsta i
Europa oberoende om vi mäter den i veckoarbetstid eller
årsarbetstid. Tyskland, Frankrike, Danmark, Finland m.fl.
har alla gått före och sänkt arbetstiden för att öka välfärden
och minska arbetslösheten.
Den massarbetslöshet som redovisas i Sverige i dag är delvis en strukturell
arbetslöshet, över 200 000 arbetstillfällen har försvunnit i industrisektorn
under 1990-talet. En stor del av dessa beror på en produktivitetsökning som
innebär att arbetstillfällen rationaliseras bort och ersätts av ny teknik. Andra
har försvunnit p.g.a. lågkonjunkturen. De arbetstillfällen som rationaliserats
bort med hjälp av ny teknik lär inte återskapas under en högkonjunktur.
Teknikförändringen kommer inte heller att avstanna så att de arbetstillfällen
som i dag finns inom industrin säkras.
Parallellt med massarbetslösheten pågår en utslagning ur arbetslivet till
långtidssjukskrivning och förtidspensionering. Många gånger beror detta på
stressiga arbetsmiljöer, belastningsskador och andra arbetsrelaterade
sjukdomar. I dag finns mer än 400 000 i förtidspension och över 150 000 är
långtidssjukskrivna.
Vid sidan av det s.k. lönegapet mellan könen finns det ett arbetstidsgap
vars effekt blir att de ekonomiska villkoren mellan könen skiljer sig
väsentligt. 40-timmarsveckan sattes som norm i ett samhälle där män
lönearbetade och kvinnor i stor utsträckning arbetade med det obetalda
arbetet i hushållen. Under de senaste 25 åren har kvinnorna gått ut i
arbetslivet, men för att kunna kombinera arbete och familj har kvinnorna
bekostat sin egen arbetstidsförkortning genom att arbeta deltid. Jämför man
arbetstidsuttaget per hushåll så kan vi konstatera att på 1950-talet arbetade vi
48 timmar i veckan per hushåll, i dag arbetar vi 71 timmar i veckan per
hushåll, de hushåll som har arbete vill säga. Arbetstiden är ojämnt fördelad
mellan könen, män arbetar i snitt 41 timmar i veckan med lönearbete och 20
timmar i veckan med det obetalda arbetet. Kvinnor arbetar i snitt 33 timmar i
veckan med lönearbete och 27 timmar i veckan med det obetalda arbetet.
Med över en miljon människor utanför arbetsmarknaden, i arbetslöshet och i
olika försörjningssystem, är det på tiden att inleda en arbetstidsförkortning i
Sverige.
I en rapport från TCO Kortare arbetstid redovisas att om vi kortar
arbetstiderna med 5 % under de närmaste fem åren så ökar sysselsättningen
med 3,7-4,9 % och arbetslösheten sjunker med 1,7-2,4 % samtidigt som
statens finanser förbättras. Enligt rapporten motsvarar detta en
sysselsättningsökning med 150 000-200 000 personer.
Sänkningen av arbetstiden inom metallindustrin i Tyskland visar på en
sysselsättningseffekt av 35-80 %. Enligt IG metall tillskapades eller säkrades
180 000-300 000 arbetstillfällen. Tysklands motsvarighet till AMS redovisar
att 1 miljon arbetstillfällen tillskapades eller säkrades.
I Finland inleds nu en rad försök med arbetstidsförkortningar som ett led i
kampen mot arbetslösheten. Försöksverksamheten är ett resultat av politiska
beslut byggda på en dialog med arbetsmarknadens parter. Det finns redan nu
en rad exempel på genomförda arbetstidsförkortningar i finländsk
tillverkningsindustri där arbetstiden sänkts till 6 timmar och där arbetet
omorganiserats från tvåskift till treskift för att kunna utöka driftstiden och
få
ett bättre utnyttjande av investeringar. Arbetstidsförkortningen har där
inneburit ökad produktivitet och nyanställningar. Den har genomförts med
bibehållen lön.
I Sverige hänvisar fortfarande ledande politiker till den forskning som
bygger på teoretiska studier och som visar att det är osäkert om en
arbetstidsförkortning skulle ge fler arbetstillfällen. Detta grundar sig på
teoretiska studier av den s.k. K-sektorn som i dag sysselsätter mindre än 20
% av arbetskraften. Övriga sektorer, där majoriteten (80 procent) av Sveriges
löntagare arbetar, finns det i dag ingen forskning kring. Däremot visar
genomförda arbetstidsförkortningar i och utanför Sverige att
arbetstidsförkortningar leder till ökad sysselsättning även om utfallen
varierar starkt.
I dag är den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige ca 59 år, människor
tvingas lämna arbetslivet i förtid p.g.a. förslitningsskador, stressiga
arbetsmiljöer, arbetsrelaterade sjukdomar. Sedan 1970-talet har vi arbetat
aktivt med lagstiftning och tekniska åtgärder för att förbättra ett arbetsliv
som slår ut människor i förtid. Trots detta kvarstår det faktum att 30 000-
40 000 människor per år slås ut ur arbetslivet och in i förtidspensionerings-
system samtidigt som 150 000 går långtidssjukskrivna. Inte alla - men
många - p.g.a. arbetsrelaterade skador eller sjukdomar. En arbetstids-
förkortning innebär att den tid som människor finns på arbetet kortas. Detta
kommer att ha en direkt inverkan på bl.a. belastningsskador, där det är
klarlagt att ett avgörande sätt att undvika att denna typ av skador uppstår är
att minska arbetstiden. Det finns också ett klart samband mellan
arbetsolyckors antal och arbetstidens längd. En arbetstidsförkortning innebär
på sikt att både de arbetsrelaterade sjukdomarna och arbetsolyckorna
kommer att minska.
En arbetstidsförkortning kommer också att verka inkomstutjämnande
mellan könen. I dag arbetar över 900 000 deltid, de flesta kvinnor. Rätt
genomförd innebär en arbetstidsförkortning att kvinnornas syssel-
sättningsgrad kommer att höjas och därmed löneinkomsten. Utifrån den
verklighet som innebär att män har en högre inkomst och högre
arbetstidsmått så kommer en arbetstidsförkortning att verka i en inkomst-
utjämnande riktning mellan könen.
En generell arbetstidsförkortning kräver en lagändring. I dag förhandlar
arbetsmarknadens parter utifrån 40-timmarsveckan som norm. Sedan
branschanpassas arbetstiderna i kollektivavtalet. Erfarenheter från bl.a.
Tyskland visar att när arbetstidsförkortningar enbart genomförs avtalsvägen
så kan branscher med relativt höga löner och starka fackliga organisationer
förhandla fram arbetstidsförkortningar medan branscher med lågavlönad
arbetskraft, ofta kvinnor, halkar efter. Dessutom visar de internationella
erfarenheterna att det krävs mer omfattande arbetstidsförkortningar om några
avgörande sysselsättningseffekter ska kunna erhållas. Avtalade
arbetstidsförkortningar genomförs ofta i små steg - 10 till 30 minuter. Med
så små arbetstidsförkortningar elimineras sysselsättningseffekten av
produktivitetsökningar. För att en arbetstidsförkortning skall få genomslag
inom hela arbetslivet krävs enligt Vänsterpartiets uppfattning en lagändring.
I dag förhandlar parterna utifrån 40-timmarsveckan som norm, i ett första
steg bör detta ändras till 35-timmarsvecka och på sikt på andra sidan
sekelskiftet till 30 timmar i veckan. I förhandlingar kan sedan parterna
branschanpassa arbetstiderna och deras förläggning.
Enligt Vänsterpartiets mening är det dags att påbörja en utvidgad
försöksverksamhet inom olika sektorer och i olika branscher med förkortad
arbetstid. Försöksverksamheten skall delvis eller helt finansieras via avdrag
på arbetsgivaravgiften när arbetstidsförkortningen leder till nyanställningar.
För att försöksverksamheten skall ges volym bör riksdagen avsätta 2
miljarder kronor enligt Vänsterpartiets förslag i sysselsättningspaketet.
Vi anser att regeringen bör ta initiativ till samtal med parterna om hur och
när en arbetstidsförkortning kan inledas. En generell arbetstidsförkortning
berör både lagstiftning och avtal, varför parterna måste involveras djupt i
arbetet. Regeringen har tagit initiativ till sådana samtal inom andra områden,
vi menar då arbetsrätten och lönebildningen. Vi menar att frågan om en
arbetstidsförkortning har en avgörande betydelse när det gäller
sysselsättningen och arbetslivets villkor.
Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma till
riksdagen under hösten med en tidsplan för en generell arbetstidsförkortning.
En riktlinje för planen bör vara att sänka arbetstiden till 35 timmar i veckan
före sekelskiftet och till 30 timmar i veckan på andra sidan sekelskiftet.
I en separat motion utvecklar Vänsterpartiet dessa förslag närmare.
Arbetsrätten
Våra nuvarande arbetsrättsliga lagar växte fram under 1970-
talet. De växte fram i ett samhälle där insikten om behovet
av att förstärka arbetstagarnas inflytande i arbetslivet var
starkt och där det fanns en bred insikt om att arbetstagarna
faktiskt hade ett behov av ett visst skydd i anställningen.
Inflytande och trygghet i anställningen framhölls som en
förutsättning för ett konkurrenskraftigt näringsliv och en väl
fungerande offentlig sektor. I dag dominerar andra
värderingar samhällsdebatten. Med över 600 000 människor i
arbetslöshet har regeringen anammat arbetsgivarnas
ideologiska kampanj att arbetsrätten måste försämras. Det
ledande motivet i arbetsgivarnas kampanj har varit att
arbetsrätten förhindrar/försvårar nyanställningar och att ett
sätt att öka antalet arbetstillfällen är att försämra arbetsrätten,
d.v.s. avreglera arbetsmarknaden.
Denna mytbildning står i skarp kontrast till all forskning inom området där
man istället visar att en försämrad arbetsrätt inte har någon effekt på
sysselsättningen. Det förtjänar också att påpekas att Sverige jämfört med
övriga industrialiserade länder inte har en speciellt hårt reglerad arbets-
marknad. Istället för att beakta dessa fakta så har den politiska majoriteten
tagit till sig arbetsgivarnas argument och tillsatte i september 1995 en
arbetsrättskommission vars uppgift var att förhandla fram en ny arbetsrätt.
Vänsterpartiet pekade redan då på att parterna alltid haft möjligheten att
genom kollektivavtal hitta långsiktiga lösningar och spelregler för att
demokratisera och effektivisera arbetslivet. Trots detta så finns det en rad
problem som parterna inte förmått att hantera. Vi lyfte särskilt fram behovet
av en fördjupad demokrati i arbetslivet och behovet av verksamma regler för
att säkra jämställdheten i arbetslivet.
Arbetsrättskommissionen brakade också samman och regeringen har under
hösten i massmedia presenterat ett lagförslag som i korthet går ut på att
försämra anställningsskyddet, öka visstidsanställningarna och försvaga
löntagarnas förhandlingsposition. Några sakliga motiv till dessa planerade
försämringar har inte presenterats. Det handlar mest om att gå arbetsgivarna
till mötes. Man stärker arbetsgivarnas makt på bekostnad av
löntagarkollektivet.
Våra arbetsrättslagar skapades under 1970-talet och återspeglar villkoren
på 1970-talets arbetsmarknad. De bygger på en arbetsorganisation med stora
enheter, ett direkt ägande och en central styrning. Idag ser arbetsmarknaden
helt annorlunda ut. Industrin har utvecklat nya former för indirekt ägande via
nätverk och koncernbildningar. På arbetsplatserna har arbetsorganisationen
brutits ned till mindre enheter med ett visst budgetansvar. Samtidigt kan den
centrala styrningen via budgetbesluten finnas i styrelserummen långt utanför
Sveriges gränser, världen runt.
Inom den offentliga sektorn har nya former för verksamheten vuxit fram
som innebär både en decentralisering och en stark centralisering av
verksamheter. Samtidigt har verksamheter bolagiserats eller lagts ut på
entreprenörer. Parallellt med detta pågår en snabb teknisk utveckling,
informations- och kommunikationsteknologin får allt större betydelse och
kunskapsinnehållet i produktionen stiger.
Lagen om anställningsskydd tillkom när en majoritet av landets
arbetstagare var tillsvidareanställda, idag går utvecklingen åt ett annat håll.
Nya företags- och anställningsformer etableras på arbetsmarknaden. Mer än
75 % av dem som anställdes under första halvåret 1994 anställdes på
begränsad tid. Bland unga kvinnor är tidsbegränsade anställningar snart den
vanligaste anställningsformen.
Visstidsanställda har ett sämre skydd i arbetsrätten. Uthyrning av
arbetskraft, entreprenörer och konsulter som arbetar som "inhyrd" arbetskraft
i företag och inom offentlig sektor innebär en helt ny arbetsmarknad som inte
regleras fullt ut av befintliga arbetsrättsliga lagar.
Denna nya situation på arbetsmarknaden ställer krav på en utvidgad
arbetsrätt som vidgar arbetstagarbegreppet och som fångar upp löntagarnas
legitima behov av trygghet och inflytande i förhållande till nya
anställningsformer och beslutsnivåer. Det behövs också verksamma regler
för att säkra jämställdhet mellan könen i arbetslivet.
För Vänsterpartiet handlar arbetsrätten om kärnan i demokratin. I kraft av
äganderätten har arbetsgivarna ett avgörande inflytande över arbetslivet. Den
arbetsrättsliga lagstiftningen har tillkommit för att säkra ett visst mått av
inflytande och skapa ett visst skydd mot godtyckliga beslut. När lagen om
medbestämmande kom var tanken att denna ramlag skulle fyllas ut med
lokala utvecklings- eller medbestämmandeavtal för att fördjupa löntagarnas
inflytande. Detta har inte skett inom alla områden.
MBL speglar också 1970-talets arbetsliv och arbetsorganisation. Nu krävs
det en ny inflytandelag som sätter fokus på individens behov av inflytande
över sin egen arbetssituation, arbetsinnehåll och planering av arbetet, den
måste också fylla kollektivets behov av inflytande över budgetbeslut och
långsiktig strategisk planering när det gäller investeringar, bemanning,
kompetensutveckling, arbetsorganisation m.m.
Arbetsledningsrätten är en rätt för arbetsgivaren att leda och fördela arbetet
samt att fritt antaga (och avskeda) arbetare. Det finns inskränkningar i den
fria anställningsrätten, arbetsgivaren får t ex inte missgynna ett visst kön, en
viss ras eller en person p.g.a. etnisk tillhörighet. Arbetsgivare får heller
inte
vid anställningen bete sig så att det strider mot god sed på arbetsmarknaden.
Men sen är det slut på inskränkningar i arbetsgivarens anställningsrätt. Inget
hindrar t ex att han/hon tillämpar helt ovidkommande urvalsprinciper, t.ex.
urval efter den sökandes utseende eller ålder. Inget hindrar heller att man
diskriminerar personer beroende på sexuell läggning.
Fortfarande har arbetsgivaren rätt att ensam definiera när arbetsbrist
uppstår. Makten över det kanske viktigaste i arbetslivet, anställningen, ligger
kvar i orubbat bo hos arbetsgivaren.
Vetorätt för arbetstagarna inom vissa områden måste övervägas. Det
behövs också nya regler som gör det möjligt för arbetstagarna att utöva mera
självbestämmande, individuellt eller i grupp. Demokrati i arbetslivet handlar
också om alla människors lika värde. Idag finns en segregering i arbetslivet
som inte enbart kan härledas till formella meriter eller till andra objektiva
kriterier. Olika villkor för kvinnor och män, likväl som invandrarnas
situation, måste uppmärksammas.
Vänsterpartiet föreslår i en separat motion en ny parlamentarisk utredning
om en förstärkt och utvecklad arbetsrätt.
Utgiftsområden och
utgiftstabell för 1997
UO 1:
Under utgiftsområdet rikets styrelse föreslår Vänsterpartiet
en besparing på regeringskansliet motsvarande 2 % - eller
totalt 40 miljoner kronor.
UO 2:
Vänsterpartiet föreslår dels att riksdagen ger SCB i uppdrag
att omfördela resurser från könsneutral till könsuppdelad
statistik, dels att Konjunkturinstitutet får i uppdrag att inleda
projektet "könsräkenskaper". I en annan motion föreslås
dessutom att det ekonomiska rådet avvecklas, vilket innebär
en besparing på drygt 1,7 miljoner kronor jämfört med
regeringens förslag i budgetpropositionen.
UO 3:
Under utgiftsområdet skatteförvaltning och uppbörd anslår
Vänsterpartiet totalt 122 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit. Ökade resurser till skatteförvaltningen
för utökad kontroll har också tidigare visat sig ge
skatteintäkter minst motsvarande storleken av de ökade
resurserna. I propositionen uttrycker regeringen dessutom
vikten av bekämpningen av olovlig införsel av narkotika och
att det är ett högt prioriterat område för Tullverket. Detta
kräver en förstärkning av gränskontrollen, inte en försämring
som en personalminskning innebär. Vänsterpartiet avvisar
därför 1997 års besparingar på skatteförvaltningen och
tullen.
UO 4:
Vänsterpartiet föreslår en besparing på säkerhetspolisen
motsvarande 50 miljoner kronor under 1997. Till
kronofogdemyndigheten tillför vi 35 miljoner kronor för att
de bl.a. skall kunna förbättra indrivning och bekämpa den
ekonomiska brottsligheten. Rättshjälpen tillförs 13 miljoner
kronor.
UO 6:
Det riktas inga militära hot mot Sverige, därför föreslår vi
ytterligare minskningar inom Försvarsmaktens organisation.
Vissa materielprojekt uppskjuts eller inställs, bl.a. sker inga
nya beställningar inom JAS-systemet. Under 1997 medför
detta minskade utgifter med ytterligare 560 miljoner kronor
jämfört med budgetpropositionen.
UO 7:
De extra anslag som Vänsterpartiet lägger på anslagsposten
Biståndsverksamhet fördelar sig i stort enligt följande:
- 700 miljoner kronor till multilateralt arbete, t.ex. Unicef,
UNHCR m.m.,
- 700 miljoner kronor till bilateralt samarbete, framför allt
till Afrika och Latinamerika, men också katastrofbistånd och
bistånd genom enskilda organisationer.
Under anslagsposten Samarbete med Öst- och Centraleuropa
anslår Vänsterpartiet 300 miljoner till ökade insatser, framför
allt på miljöområdet i St. Petersburgområdet samt 100
miljoner kronor till samarbetet i Barentsregionen.
UO 8:
Vi anser att ramen för utgiftsområde 8 måste utvidgas med
750 miljoner kronor. 300 miljoner kronor tillförs anslaget
"Mottagande av asylsökande" och 450 miljoner kronor
utöver regeringens förslag anslås till "Kommunersättningar
vid flyktingmottagande".
UO 9:
Vänsterpartiet anslår ytterligare 350 miljoner kronor till
tandvårdsförsäkringen och 200 miljoner kronor utöver
regeringens förslag till läkemedel. För insatser mot aids
anslås 5 miljoner kronor utöver regeringens förslag. För
bidrag till psykiatrin anslår Vänsterpartiet ytterligare 100
miljoner kronor, för kommunernas psyk-ÄDEL och till
behandling av tortyroffer. Till folkhälsoinstitutet anslås 5
miljoner kronor för arbetslöshetsforskning och till Statens
institut för psykosocial medicin anslås 2 miljoner för en
utredning om arbetstidsförkortningens betydelse för den
psykosociala miljön. 60 miljoner kronor anslås i ytterligare
bidrag till handikappades bilstöd samt 50 miljoner kronor till
ungdomsvård. Vi vill också att Handikappinstitutet tilldelas
ytterligare 60 miljoner kronor för att ta tillvara och informera
om den nya teknikens möjligheter för funktionshindrade.
UO 10:
Vänsterpartiet föreslår att sjukpenningnivån höjs från 75 till
80 % från den 1 januari 1997 och ökar därför anslaget till
försäkringen med 600 miljoner kronor. Vidare föreslås att
semesterlönefaktorn ska inräknas i sjukpenninggrundande
inkomst (SGI) varvid vi tillför budgeten 200 miljoner kronor
utöver vad regeringen föreslagit. Yrkesinriktad rehabilitering
skall tillföras 200 miljoner som stimulansmedel för ökad
rehabilitering. Därför föreslår vi ytterligare 185 miljoner
kronor för detta ändamål. För att bibehålla nuvarande
kriterier för sjuk- och förtidspensionsersättningar anslår vi
200 miljoner kronor utöver vad regeringen anslagit.
UO 11:
Vänsterpartiet tillför utgiftsområdet 1 010 miljoner kronor.
10 miljoner kronor fördelas på ålderspensioner till
invandrare i stället för socialbidrag. 535 miljoner kronor går
till efterlevandepensioner för vuxna och 465 miljoner kronor
utöver regeringens anslag avsätts till bostadstillägg till
pensionärer.
UO 12:
Under utgiftsområdet ekonomisk trygghet för familjer och
barn tillförs totalt 1 075 miljoner kronor utöver regeringens
förslag. Av detta totalbelopp avsätts 200 miljoner kronor till
semesterlönefaktorn i SGI:n (d.v.s. gällande
föräldraförsäkringen), 600 miljoner kronor till 80-
procentsnivån i föräldraförsäkringen samt 275 miljoner
kronor till pappaledigheten.
UO 13:
Vänsterpartiet anslår medel för att höja ersättningen i a-
kassan till 80 % från 1 januari 1997. Vi tar bort
begränsningsperioden för deltidsarbetslösa. De
regelförändringar som beslutades om med anledning av
proposition 222 bör inte träda i kraft, däribland den bortre
parentesen. Sittande a-kasseutredning måste först presentera
sitt förslag, sedan kan ett samlat grepp tas. Anslaget till
utgiftsområdet utvidgas med 1,5 miljarder kronor.
UO 14:
Vänsterpartiet höjer kvaliteten och volymen på
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Särskilda satsningar görs
på arbetshandikappade via lönebidrag och Samhall. System
med obligatoriska praktikplatser föreslås. Speciellt program
för kvinnor vars arbeten rationaliserats bort måste till.
Anslag ges också för forskning på fibromyalgi och
elkänslighet. JämO bör inrätta en speciell avdelning för att
motverka lönediskriminering och utarbeta ett
arbetsvärderingssystem. Totalt avsätter Vänsterpartiet 3,5
miljarder kronor mer än regeringen på detta utgiftsområde.
UO 15:
Vi föreslår två besparingar som innebär att det inte längre
ges stipendier för basår eller särskilt svux för vissa
lärarutbildningar. Vi vill att det nya studiestödssystemet som
regeringen ska presentera under 1997 ska börja gälla från 1
juli 1998. Detta för att det inte ska bli glapp mellan det nya
studiestödssystemet och det särskilda utbildningsbidraget.
UO 16:
Vi går inte med på regeringens besparingar på
samhällsinstitutioner som jobbar med barn med särskilda
behov. Vi vill satsa på skolforskningen och inte skära ned
som regeringen föreslår. Vi vill inte spara på
fakultetsanslagen och forskningsråden under 1997. Vi gör en
särskild satsning på distansutbildning. Vi ger Högskolan i
Dalarna 6 miljoner kronor i fasta forskningsresurser.
UO 17:
Vänsterpartiet föreslår att utgiftsramen utvidgas med 190
miljoner kronor, bl.a. mot bakgrund av mångårigt
utredningsarbete om svensk kulturpolitik. Därför avsätter vi
ytterligare medel till allmän kulturverksamhet, bl.a. kultur i
skolan, bidrag till kommunala musik- och kulturskolor,
folkrörelsernas arkiv m.m. Vidare satsar vi på kultur i
Norrland, fria teatergrupper och ett kvinnohistoriskt
museum. Vi reducerar dessutom regeringens sparbeting på
folkbildning och idrott.
UO 18:
Vänsterpartiet avsätter 600 miljoner kronor för att förbättra
inomhusmiljön, i främst daghem och skolor genom ett 30-
procentigt bidrag. Byggforskningens ramanslag utökas med
40 miljoner kronor till exprimentbyggande i fullskaleprojekt
och till forskning inom energiområdet. Lantmäteriverket
undantas från det generella sparkravet på 10 miljoner kronor
under 1997. Ramanslaget för bostadsbidragen utökas med
834 miljoner kronor, bl.a. för att stödja barnfamiljer och
studerande med studiemedel, samt för en översyn och
förändring av ungdomsbostadsstödet.
UO 19:
Vänsterpartiet stöder till stora delar inriktningen på den
"lilla" regionalpolitiken. Vi avvisar dock den föreslagna
minskningen av transportstödet med 70 miljoner kronor.
Vänsterpartiet är dock kritiskt till den "stora"
regionalpolitiken (ekonomisk politik, transfereringar, m.m.)
som ökar de regionala klyftorna.
UO 20:
Vänsterpartiet konstaterar att avsikterna i
regeringsdeklarationen inte slagit igenom i regeringens
budget. Vänsterpartiet har därför förstärkt utgiftsområde 20
med totalt 564 miljoner kronor. Bland förslagen märks bl.a.
110 miljoner kronor för inköp av naturmark i Sverige för att
bevara de sista orörda markerna. Den ekonomiska ramen för
sanering av miljöskadade områden höjs med 190 miljoner
kronor och därmed får Naturvårdsverket den summa som
behövs. Dessutom lägger vi till 100 miljoner kronor för den
ekologiska omställningsfonden och utvidgar den till att
innefatta bl.a. energieffektivisering i byggnader och
utveckling av ekologiskt uthålliga system i trafik och va-
sektorn. Den totala summan hamnar då på 300 miljoner för
ekologisk omställning 1997. Kommunerna får dessutom 100
miljoner i stöd för sitt Agenda 21-arbete.
UO 22:
Vänsterpartiet minskar anslaget för byggande av statliga
vägar med 1 800 miljoner kronor. Sveriges vägnät är
praktiskt taget färdigbyggt. För framtiden krävs det
utbyggnad av andra, miljöanpassade kommunikationsslag.
Med Vänsterpartiets trafikpolitik minskar vägtrafiken. Av
samma anledning skär vi ner anslaget på drift och underhåll
av statliga vägar med 500 miljoner kronor. Av detta följer en
reducering av Vägverkets administrationsbudget med 44
miljoner. Vi minskar också anslaget till fritidsbåtsändamål
med 22 miljoner kronor.
För att stimulera järnvägsresandet anslår vi 345 miljoner kronor på att ta
bort banavgifterna för SJ Gods och 100 miljoner som prisstöd för SJ:s
persontrafik. 921 miljoner kronor fördelar vi inte nu utan avvaktar bland
annat kommunikationskommitténs förslag senare i år. Medlen ska dock
användas till järnvägar, kollektiv länstrafik och andra miljöanpassade
kommunikationsslag.
Vänsterpartiet minskar följaktligen ramen för UO 22 med totalt netto
1 000 miljoner kronor. Medlen används effektivare inom andra sektorer, t.ex.
allergisanering av byggnader.
UO 23:
I motionen föreslås 100 miljoner kronor till programmet för
miljöersättningar utöver regeringens förslag. Inom den
utökade ramen för miljöersättning föreslås bland annat ett
särskilt fjällmiljöprogram, som tar hänsyn till fjäll- och
inlandsjordbrukets speciella förutsättningar, kompensation
till område 4 (delar av mellersta Sverige) samt att
rovdjursersättning också skall gälla rovdjursrivna tamdjur.
Vidare anslås 35 miljoner kronor utöver regeringens förslag
till en avtrappning av avbytarstödet och ytterligare 20
miljoner kronor till fiskevård.
UO 24:
I en näringspolitisk motion föreslår Vänsterpartiet utökade
insatser för småföretagsutveckling som större riskprojekt,
marknadsintroduktion, nätverk för kompetens,
teknikupphandling, kvinnliga affärsrådgivare och
såddfinansiering med 540 miljoner kronor. Vi föreslår ökade
insatser för företagsutbildning och exportkunskaper med 30
miljoner. Ökade insatser för turismen görs med 150 miljoner
kronor och den maringeologiska verksamheten ges ökade
anslag med 13 miljoner kronor. Ökade anslag till kooperativ
utveckling betyder 18,5 miljoner kronor och en satsning på
ekonomisk rådgivning betyder ökat stöd med 20 miljoner
kronor. Slutligen satsas 286,6 miljoner kronor ytterligare på
teknisk forskning och utveckling. Sammanlagt ökas den
ekonomiska ramen med 1 059 miljoner kronor.
UO 25:
I en särskild motion föreslås att bidraget till särskilda insatser
i vissa kommuner och landsting fördubblas från 400 miljoner
kronor till 800 miljoner kronor 1997. I vår skattemotion
föreslås också att arbetsgivaravgifterna för kommuner och
landsting sänks med 5 miljarder kronor.
UO 26:
Vänsterpartiets förslag innebär ett 12 miljarder kronor större
negativt budgetsaldo (eventuella indirekta budgeteffekter
oräknade) jämfört med budgetpropositionen. Under
antagandet att denna budgetförsvagning realiseras i jämn takt
över budgetåret innebär detta ca 300 miljoner kronor (5 % av
6 miljarder kronor) i anslagsbehov "Räntor på statsskulden".
Socialförsäkringar
Förändring av beräkning av antagningspoäng för ATP för
förtidspensionärer. Vänsterpartiet har i en separat motion
avslagit regeringens förändrade kriterier till rätt till
förtidspension. Vi anser att det bästa sättet att minska antalet
förtidspensionärer är att rehabilitera inte minska nivåer och
ersättningar. Vänsterpartiet avslår därför besparingen.
Tabell 3.
Sammanställning av v:s förslag till förändring av utgiftsområdena
i förhållande till regeringens budgetförändringar 1997.
Miljoner kronor
Avvikelse mot regeringen
Utgiftsområde
UO 01 Rikets styrelse
-40
UO 02 Samhällsekonomi och finansförvaltning
-2
~Ekonomiska rådet -1,7 milj
UO 03 Skatteförvaltning och uppbörd
122
~Tullverket +35 milj
~Skatteförvaltningen +87 milj
UO 04 Rättsväsendet
-2
~F6 Rättshjälp och kronofogde +50 milj
~Säkerhetspolisen -50 milj
UO 05 Utrikesförv. och internat. samverkan
0
UO 06 Totalförsvar
-560
~Skillnad mot reg. och vårat tidigare sparförslag -560 milj
UO 07 Internationellt bistånd
1 800
~0,8 % av BNI till biståndet + 1 400 milj
~Miljöarbete Östersjön +300 milj
~Barentsfond +100 milj
UO 08 Invandrare och flyktingar
750
~För att säkerställa nuvarande lagstiftning +300 milj
~Flyktingmottagning +450 milj
UO 09 Hälsovård, sjukvård och soc omsorg
832
~Tandvård och läkemedel +350 + 200 milj
~B3 Handikappinstitut +60 milj
~A3 insatser mot aids +5 milj
~A9 Folkhälsoinstitut +5 milj
~A2 Psykosocial medicin +2 milj
~B6 Bilstöd +60 milj
~C5 Statens institutionsstyrelse +50 milj
~Psykiskt handikappade +100 milj
UO 10 Ekon. trygghet vid sjukdom och handikapp
1 480
~80%+nivå i sjukförsäkring +600 milj
~Särskilda stimulansmedel för rehab.insatser +185 milj
~Förändring SGI +200 milj
~Arbetslivsinriktad rehabilitering +200 milj
~Förändring av antagandepoängsberäkning för ATP
för förtidspensionärer + 75 milj
~Ändrade kriterier +200 milj
~försäkringskassan +20 milj
UO 11 Ekon. trygghet vid ålderdom
1 010
~Bostadstillägg för pensionärer +465 milj
~Behovsprövning av änkepension +500 milj
~Omställningspension änkor +35 milj
~Pension till invandrare +10 milj
UO 12 Ekon. trygghet för familjer och barn
1 080
~Pappamånaden +275 milj
~Förändring i beräkning av SGI +200 milj
~80%+nivå föräldraförsäkringen +600 milj
~Barnpension +5 milj
UO 13 Ekon. trygghet vid arbetslöshet
1 500
~80%+nivå i a-kassa, vissa regelförändringar + 1 500 milj
UO14 Arbetsmarknad och arbetsliv
3 513
~Kvinnligt arbetsmarknadsstöd +1 000 milj
~Handikappade, utbildningsvikariat +2 500 milj
~Forskning om elallergi, fibromyalgi +10 milj
~JämO +3 milj
UO 15 Studiestöd
-97
~Stipendium för basår - 40 milj
~Särskilt stöd för vissa lärarstud - 57 milj
UO 16 Utbildning och universitetsforskning
390
~Forskningsråd +225 milj
~Skolforskning +30 milj
~Fakulteter +100 milj
~A5 Statens handikapp +10 milj
~A6 Skolutveckling, läromedel +5 milj
~A13 Distansutbildning +5 milj
~B46 Högskolan i Dalarna +6 milj
~A7 Specialskolor +8 milj
~B5 Göteborg, grundutbildning +0,6 milj
~Högskolan i Malmö, grundutbildning +0,6 milj
UO 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
190
~A2 Bidrag till allmän kulturverksamhet +36 milj
~A4 Nationellt uppdrag +19
~B3 Bidrag till vissa teater, dans och musikändamål +7
milj
~H4 Bidrag till vissa museer +5 milj
~J1 Folkbildningsforskning +1 milj
~L1 Bidrag till folkbildningen +80 milj
~N3 Stöd till idrotten +42 milj
UO 18 Samhällsplan. bostadsförsörjn. och bygg.
1 484
~Allergisanering +600 milj
~Bostadsbidrag +834 milj
~A7 Byggforskning +40 milj
~D1 Lantmäteriet +10 milj
UO 19 Regional utjämning och utveckling
70
~A6 Transportbidrag +70 milj
UO 20 Allmän miljö- och naturvård
564
~A1 Naturvårdsverket +50 milj
~A3 Kalkning +10 milj
~A4 Investering inom miljöområdet +110 milj
~A6 Miljösanering +190 milj
~Övrigt Agenda 21 +100 milj
~Separering avloppsvatten +100 milj
~Forskning +4 milj
UO 21 Energi
0
UO 22 Kommunikationer
-1 000
UO 23 Jord- och skogsbruk, fiske med ansl.när.
169
~B3 Avbytarverksamhet +35 milj
~B12 Kompl åtg inom jordbruket +100 milj
~C4 Fiskevård +20 milj
~D2 Ersättning för viltskador +6 milj
~E1 SVA +8 milj
UO 24 Näringsliv
1 059
~A1 Närings- och teknikutvecklingsverket +30 milj
~A2 Småföretagarutveckling +540 milj
~A3 Stöd till kooperativ utveckling +19 milj
~A4 Turistfrämjande +150 milj
~A9 Geovetenskaplig forskning +13 milj
~D1 Teknisk forskning och utveckling +287 milj
~F2 Konsumentverket +20 milj
UO 25 Allmänna bidrag till kommuner
400
~ "Kommunakut" + 400 milj
UO 26 Statsskuldsräntor m m
300
UO 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen
0
Summa
15 012
15 012
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som har förordats i denna motion,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar om fördelning
av utgifterna på utgiftsområden i enlighet med vad i motionen anförts
(avsnitt 4 tabell 3),
3. att riksdagen avslår regeringens förslag till preliminär fördelning av
utgifterna på utgiftsområden för budgetåren 1998 och 1999 och i stället ger
regeringen till känna vad i motionen anförts (avsnitt 2.4),
4. att riksdagen med de förändringar som i motionen anförts i tabell 2
godkänner regeringens beräkningar av statsbudgetens inkomster för år 1997,
5. att riksdagen hos regeringen och Riksbanken begär förslag om hur den
penning- och valutapolitiska strategin skall se ut för Sverige utanför EMU
(avsnitt 2.2),
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skattepolitiken (avsnitt 2.3),
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grundavdrag (avsnitt 2.3),
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förmånsbeskattningen av tjänstebilar (avsnitt 2.3),
9. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om upphävande av lagen
(1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1994:1776) om skatt på energi,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjda elskatter för
industrin kombinerat med en takregel för energiintensiva företag i enlighet
med vad i motionen anförts (avsnitt 2.3),
13. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1994:1564) om alkoholskatt,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en lägre skatt på folköl och bibehållen skatt på starköl (avsnitt
2.3),
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hyresgästers självförvaltning ur ett skatteperspektiv (avsnitt 2.3),1
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunerna (avsnitt 2.5),
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om delat finansieringsansvar för socialbidrag (avsnitt 2.5),2
18. att riksdagen hos regeringen begär att SCB ges i uppdrag att omfördela
resurser från könsneutral till könsuppdelad statistik i enlighet med vad i
motionen anförts (avsnitt 2.6),
19. att riksdagen hos regeringen begär att Konjunkturinstitutet ges i
uppdrag att inleda projektet "könsräkenskaper" i enlighet med vad i
motionen anförts (avsnitt 2.6),
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett
sysselsättningsprogram omfattande 20 miljarder kronor i enlighet med vad i
motionen anförts (avsnitt 3.1),3
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbete och generell välfärd (avsnitt 3.2),3
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetstider (avsnitt 3.3),3
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsrätten (avsnitt 3.4).3
Stockholm den 7 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Johan Lönnroth (v)