Sammanfattning
Massarbetslösheten är det stora hotet mot välfärden och jämställdheten. Vänsterpartiets förslag i den reviderade finansplanen syftar till att skapa förutsättningar för full sysselsättning, för ett rättvisare och ett mer jämställt Sverige. Vi menar att regeringens budgetproposition är helt otillräcklig i samtliga dessa avseenden. Regeringen presenterar inga krafttag mot arbetslösheten, könsorättvisorna fördjupas och de sociala klyftorna ökar. Regeringen kommer inte att uppnå målet att halvera den öppna arbetslösheten vid sekelskiftet.
Vänsterpartiets budgetalternativ har ett saldo som är 12 miljarder kronor svagare än regeringens. Skattenettot är 3 miljarder kronor starkare än regeringens. Därmed ligger Vänsterpartiets nivå på de statliga utgifterna 15 miljarder kronor över regeringens. Denna marginal utnyttjas helt för att satsa på nya jobb. Vi menar att vi med vårt budgetalternativ uppnår målsättningen att eliminera underskottet i statens finansiella sparande före år 2000. Lägre arbetslöshet leder till en starkare ekonomi och lägre offentliga underskott. Medan regeringen sparar för att uppfylla EMU-villkoren vill Vänsterpartiet stärka statens ekonomi för att hävda välfärden och sysselsättningen. Vi menar att EMU-anpassningen försvårar möjligheterna att ta Sverige ur arbetslöshetskrisen.
Sverige behöver en ny politik
* Vänsterpartiet föreslår ett 20-miljarderspaket för nya jobb. Programmet innehåller insatser för miljöomställning, för satsningar på småföretag och kommunal verksamhet. Vänsterpartiet vill ge ett större utrymme för den offentliga konsumtionen och anvisar 5 miljarder till kommuner och landsting via sänkta arbetsgivaravgifter.
* Vänsterpartiet vill omfördela konsumtionsutrymme för att stimulera hemmamarknaden. Ungefär 10 miljarder kronor omfördelas till låginkomsthushåll, bl.a. via höjt grundavdrag på lägre inkomster samt 80-procentiga ersättningsnivåer i socialförsäkringar och a-kassa. Aktiv fördelningspolitik är effektiv konjunkturpolitik - utan att statsbudgeten påverkas negativt.
* Vänsterpartiet hävdar den internationella solidariteten. Regeringens internationella horisonter begränsas till EU. Vänsterpartiet anvisar 1,4 miljarder kronor mer än regeringen till internationellt bistånd.
Tabell 1.
Utgiftsramar för budgetåret 1997
Miljoner kronor
Utgiftsområde Regeringens förslag Anslagsförändring
1. Rikets styrelse 3 781 -40
2. Samhällsekonomi och finansförvaltning 3 808 -2
3. Skatteförvaltning och uppbörd 5 715 122
4. Rättsväsendet 20 825 -2
5. Utrikesförvaltning och internationell samverkan 2 757
6. Totalförsvar 42 373 -560
7. Internationellt bistånd 11 002 1 800
8. Invandrare och flyktingar 3 453 750
9. Hälsovård, sjukvård och social omsorg 23 722 832
10. Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp 35 833 1 480
11. Ekonomisk trygghet vid ålderdom 63 975 1 010
12. Ekonomisk trygghet för familjer och barn 35 161 1 080
13. Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet 35 250 1 500
14. Arbetsmarknad och arbetsliv 52 046 3 513
15. Studiestöd 16 884 -97
16. Utbildning och universitetsforskning 25 357 390
17. Kultur, medier, trossamfund och fritid 7 162 190
18. Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande 33 368 1 484
19. Regional utjämning och utveckling 3 726 70
20. Allmän miljö- och naturvård 1 330 564
21. Energi 474
22. Kommunikationer 25 063 -1 000
23. Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar 13 324 169
24. Näringsliv 2 860 1 059
25. Allmänna bidrag till kommunerna 83 612 400
26. Statsskuldsräntor m.m. 104 155 300
27. Avgiften till Europeiska gemenskapen 20 525
TOTAL 677 541 15 012
Inledning
Vänsterpartiets reviderade finansplan presenterar en samlad politik för full sysselsättning, rättvis fördelning, jämställdhet och sanerade statsfinanser. Vi menar att dessa politiska målsättningar är oskiljaktiga. Full sysselsättning är en avgörande förutsättning för rättvis fördelning, för jämställdhet och för en varaktigt starkare offentlig ekonomi. En starkare offentlig ekonomi är en förutsättning för trygga välfärdssystem. Starka statsfinanser skapar förtroende för svensk ekonomi och bidrar till lägre räntenivåer och en stabilare växelkurs. En rättvis fördelningspolitik är också en förutsättning för ekonomiska framsteg. Trygga individer tar initiativ och är villiga till förändringar.
Det svenska samhället har förändrats dramatiskt under senare år. Massarbetslöshet, ökade klassklyftor och nedskärningar i offentlig verksamhet präglar bilden av de senaste åren. Den depression som drabbade Sverige under 1990-talets första år hade naturligtvis ett mycket negativt inflytande. Under åren 1991-93 föll BNP med 5 % och tusentals företag slogs ut.
Men Sverige har liksom flera andra länder i västvärlden också genomgått ett politiskt betingat systemskifte. Stora offentliga underskott i kombination med avregleringar har inneburit att kapitalintressen fått ökat inflytande över politik och samhällsliv. Den gigantiska tillväxten av finansmarknaderna och kapitalets ökade rörlighet har reducerat utrymmet för den nationella politiken. På de internationella penningmarknaderna omsätts varje dag ett belopp som motsvarar fem gånger Sveriges årliga bruttonationalprodukt. Enbart 1 procent av detta belopp utgörs av transaktioner som härstammar från varuhandel. Länder som försöker driva en mer ambitiös sysselsättningspolitik bestraffas genom spekulation, med stigande räntor och svagare växelkurs.
Men dessa förutsättningar kan förändras, såväl internationellt som nationellt. Internationellt diskuteras metoder för att begränsa penning- marknadernas destruktiva inverkan på sysselsättning och tillväxt. Vänsterpartiet stöder Carlssonrapportens förslag på internationella transaktionsskatter för att begränsa spekulationsverksamhet och regleringar av transnationella företags verksamhet ("A Call to Action" från 1994). I Sverige liksom i flera andra europeiska länder växer också kritiken mot EMU - ett projekt som tvingar EU-länderna att föra en åtstramande ekonomisk politik. Uthållig tillväxt, sunda statsfinanser och prisstabilitet uppnås genom ökad produktivitet, förnyelse i näringslivet och full sysselsättning. I längden kommer det inte att gå att hålla fast vid en finans- och penningpolitik som permanentar massarbetslöshet och ökar sociala klyftor. Arbetslöshet och nyfattigdom göder rasism och främlingsfientlighet och utgör i förlängningen ett hot mot våra demokratiska system.
Sverige behöver en ny politik. Sedan 1980-talets början har inkomster och resurser i Sverige fördelats allt mer orättvist. Den låga tillväxten och höga arbetslösheten har förstärkt denna trend. Det politiska systemskiftet bidrog till ökade löneskillnader. Kommunerna har fått skära ned sin verksamhet samtidigt som direktörer och chefer såväl i det privata näringslivet som i den offentliga sektorn beviljat sig själva orimliga förmåner. Nedskärningarna inom vård, skola och omsorg har försvagat kampen för ökad jämställdhet. Försvagningen av arbetarrörelsen och den ekonomiska krisen har öppnat för en omoral som förstärker människors främlingskap och misstro mot såväl politiker som representanter för näringslivet.
I den reviderade finansplanen föreslår Vänsterpartiet krafttag för att komma till rätta med Sveriges mest avgörande problem: massarbetslösheten. Arbetslöshetsbekämpningen är nyckeln till ekonomiska framsteg och en starkare gemensam sektor. En fortsatt hög arbetslöshet kommer att tvinga fram ytterligare nedskärningar. Vi ser mycket allvarligt på att regeringen inte presenterar något konkret program mot arbetslösheten. Regeringens huvudstrategi är defensiv. Genom förbättrade statsfinanser ska marknadernas förtroende för svensk ekonomi öka och räntorna falla. Så har också skett. De nominella räntorna - såväl de korta som långa - har fallit med 3-4 procentenheter. Men det är inte tillräckligt. Den obefintliga inflationen gör att realräntenivån är förlamande hög. Regeringen medger dessutom att den politik som presenteras i budgetpropositionen inte kommer att infria målsättningen att halvera den öppna arbetslösheten vid sekelskiftet.
Vänsterpartiets politik för full sysselsättning innefattar olika delar. För det första föreslår vi ett 20-miljarderspaket för nya jobb, bl.a. gröna investeringar, stöd till småföretag och kommunal verksamhet. För det andra föreslås stimulanser av den privata konsumtionen för att stärka hemmamarknaden, bl.a. genom skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare. För det tredje föreslås strukturreformer på arbetstids- och miljöområdet för att befrämja en arbetskraftsintensiv och uthållig tillväxt. En strategi för full sysselsättning måste vara såväl konjunkturstimulerande som långsiktigt strukturpåverkande. Vänsterpartiets politik stärker den uthålliga tillväxten, förbättrar villkoren för kvinnorna på arbetsmarknaden och innebär avgörande steg mot en ekologisk omställning.
Den internationella solidariteten får inte komma på undantag. Tyvärr begränsas regeringens internationella vyer i allt större utsträckning av EU. Vänsterpartiet avvisar frysningen av biståndsnivån och kommer följaktligen att föreslå en höjning av biståndet med 1,4 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag.
Den ekonomiska utvecklingen
Under våren kom det en rad dystra prognoser om den svenska konjunkturen. Flertalet prognoser pekade på en tillväxt under 1 % 1996, en fallande export och minskade investeringar. Allting tydde på att massarbetslösheten skulle bestå för lång tid framåt - och den bilden har knappast förändrats. Bakgrunden till dessa negativa bilder var bl.a. den stärkta svenska kronan, den höga realräntan och den låga privata konsumtionen. Den privata konsumtionen är den enskilt viktigaste konjunkturpåverkande faktorn och motsvarar drygt hälften av den svenska nationalprodukten. Den privata konsumtionen hämmas fortfarande av höga räntor och en stram - d.v.s. köpkraftsbegränsande - ekonomisk politik.
Konjunkturbilden har förändrats sedan i våras. Flertalet prognosmakare - bl.a. konjunkturinstitutet - ger nu en betydligt mer positiv bild. Tillväxttalen för de två kommande åren skrivs upp och hamnar på ca 1,5 % i år och 2,2 % nästa år. Exporten har gått bättre än väntat, investeringarna håller sig på en hög nivå och inflationen ligger mycket lågt. I praktiken - om vi rensar inflationstalen från effekterna av fiskala åtgärder - är inflationen obefintlig trots löneavtal på runt 5 % i genomsnitt. Det betyder i sin tur att reallönerna ökar i år med 2 till 3 %. Vi får en inkomstomfördelning till löntagarnas fördel. Det är positivt efter år av motsatsen. Reallönerna har stigit med i genomsnitt 0,2 % per år under de senaste 20 åren. En löneökning som bottnar i en omfördelning från kapital till arbete och som motsvarar produktiva framsteg i ekonomin är önskvärd och nödvändig om det ska bli fart på hemmamarknaden.
Även regeringen har skrivit upp tillväxtprognosen för åren 1996 och 1997. På motsvarande sätt har regeringen skrivit upp prognosen för den privata konsumtionen för 1996 från 0,8 till 0,9 % och för 1997 från 1,7 till 1,8 %. Prognosen för den offentliga konsumtionen har däremot skrivits ned till -1,0 % 1996 och -0,5 % 1997. I vårbudgeten förväntade sig regeringen en ökning av den offentliga konsumtionen med 0,9 % 1996 och en minskning med -1,1 % 1997. Sparkvoten minskar enligt nuvarande prognos med 1 % mellan 1996 och 1997, från 8,5 % till 7,5 %. Det är en liten förändring och inte mycket i regeringens politik talar för någon påfallande minskning av det privata sparandet.
Mycket talar således för att vi går in i en period med högre ekonomisk aktivitet, växande produktion och konsumtion. Statens finanser har också förbättrats radikalt. Underskottet i den offentliga ekonomin motsvarar innevarande år knappt 4 % av BNP och det statliga upplåningsbehovet beräknas hamna på ca 50 miljarder kronor. Tillsammans med den historiskt låga inflationen borde detta ge förutsättningar för lägre räntor och minskad arbetslöshet.
Men hur utvecklingen blir framöver beror i stor utsträckning på den ekonomiska politikens inriktning. Tre grundläggande problem kvarstår i svensk ekonomi:
1. Massarbetslöshet.
2. Höga realräntor i kombination med stora privata sparöverskott och offentliga underskott.
3. Stora skillnader i makt och inkomster mellan könen och samhällsklasserna.
Dessa tre problem förstärker varandra och bidrar till en negativ samhällsutveckling; de sociala klyftorna tenderar att öka och den privata förmögenhetsbildningen stärks på den offentligas bekostnad. Samhället underutnyttjar sin produktiva förmåga när 7-8 % av befolkningen går öppet arbetslösa.
Finanspolitiken
Vänsterpartiet föreslog i en motion efter regeringens ekonomiska vårproposition en mer sysselsättningsstimulerande ekonomisk politik. Vi har hållit fast vid det budgetsaneringsprogram som antogs hösten 1994 - på sammanlagt 114 miljarder kronor - och kan nu konstatera att statens ekonomi förbättras mycket snabbt. Samtidigt har vi framhållit att det inte räcker med skattehöjningar och utgiftsnedskärningar. Ska statens finanser varaktigt stärkas krävs det högre aktivitet på den svenska hemmamarknaden och fler jobb. Mot bakgrund av detta föreslår vi bl.a. ett 20-miljardersprogram för jobb, satsningar på kommunerna, miljöomställning och försök med sextimmars arbetsdag. Vårt budgetsaldo är 12 miljarder kronor svagare än regeringens. (Alla eventuella "dynamiska effekter" oräknade).
Såväl i samband med kompletteringspropositionen som i samband med sysselsättningspropositionen har vi framfört hård kritik mot regeringens ekonomiska politik. Regeringen prioriterar EMU-anpassning och konvergensprogram framför högre sysselsättning. Dess ekonomiska politik minskar möjligheterna att komma tillbaka till full sysselsättning och skapar osäkerhet om valutapolitiken - något som i sig kan få allvarliga effekter på svensk ekonomi, bl.a. genom en orättvis fördelningspolitik som ökar sparbenägenheten och minskar köplusten, samt genom upptrissade räntor som en följd av oro inför en övergång till fast växelkurs. Den inriktning som budgetsaneringspolitiken fått efter att regeringen inlett ett närmare samarbete med Centern i maj 1995 har bidragit till ökade orättvisor, bl.a. sänkta ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa samt utslagna kvinnojobb i kommunerna.
Den ekonomiska politiken måste läggas om. Vänsterpartiet presenterar en politik som sätter arbetet och rättvisan främst. Arbetslösheten måste bekämpas och den sneda resursfördelningen mellan sociala grupper och mellan kvinnor och män måste brytas. Dessa båda faktorer hänger dessutom ihop. Lägre arbetslöshet stärker löntagarna och skapar förutsättningar för jämnare inkomstfördelning och jämställdhet. Dessutom skapas bättre betingelser för offentlig verksamhet, välfungerande trygghetssystem och en gynnsammare arbetsmarknadsutveckling för kvinnor. SCB:s nyligen utkomna rapport avslöjar de allt större inkomstklyftorna sedan slutet av 1980-talet. Bara mellan 1989 och 1994 ökade den rikaste tiondelen av samtliga hushåll sin reala disponibla inkomst med 17 %. Samtidigt förlorade den fattigaste tiondelen av hushållen 27 % av sin reala disponibla inkomst. Denna omfördelning avspeglar också en gigantisk omfördelning från offentlig till privat sektor. Dessa klyftor har naturligtvis ökat ytterligare genom fortsatt hög arbetslöshet. De har förstärkts av en ekonomisk politik inriktad på nedskärningar i kommunerna och besparingar som huvudsakligen drabbat de lägsta inkomstskikten i samhället.
Även om vi nu får en uppgång i konjunkturen menar Vänsterpartiet således att det finns utrymme för en mer expansiv ekonomisk politik. Den höga arbetslösheten och de senaste årens höga investeringsnivåer i näringslivet talar för att det finns utrymme för ett betydligt högre kapacitetsutnyttjande utan risk för inflationsdrivande flaskhalsar. Vänsterpartiet utnyttjar det spann som finns gentemot regeringen på 12 miljarder kronor för att skapa förutsättningar för fler arbetstillfällen. Vi menar att detta är en rimlig avvägning som också innebär att vi står fast vid budgetsaneringsprogrammet på 114 miljarder kronor. Men det finns naturligtvis också anledning att varna för att en alltför expansiv finanspolitik riskerar att slå över i hög inflation, hämmar förnyelsen av näringslivet, stimulerar spekulation och ineffektiv verksamhet. 1980-talets erfarenheter förskräcker.
Penningpolitiken
Penningpolitiken måste bli betydligt mindre åtstramande. Regeringen berömmer sig av att de nominella räntorna fallit kraftigt under senare tid. Det är naturligtvis positivt. Men samtidigt är realräntan oerhört hög. Och det är realräntan som har ett direkt inflytande på investeringar och konsumtion. Målsättningen att få ner inflationen har mer än väl uppnåtts. Även penningpolitiken måste nu inriktas på att få ner arbetslösheten. Reporäntan kan sänkas ytterligare. Det finns inte några som helst sakliga motiv för att Sverige ska ha en högre nivå på den viktigaste styrräntan än våra grannländer. Även om differensen i obligationsräntan mellan Sverige och Tyskland minskat är alltså skillnaden i realräntenivån betydande. Riksbanken har ett stort ansvar för att via ytterligare målmedvetna räntesänkningar möjliggöra en återhämtning på den svenska hemmamarknaden och en lägre arbetslöshet.
Vänsterpartiet ser positivt på en aktiv penning- och valutapolitik som syftar till att stabilisera växelkursen på en långsiktigt hållbar nivå. En stabilare växelkurs är en förutsättning för att finanspolitiken ska ge avsedda resultat och ger dessutom bättre förutsättningar för näringslivets utveckling. Näringslivet ska konkurrera med nya produkter och effektivare produktion, inte med minskade relativa lönekostnader.
Det är nödvändigt att finna en långsiktigt hållbar valutapolitik för den svenska kronan - en linje som står pall mot valutaspekulanternas attacker. En möjlighet kan vara en valutakorg - ett vägt genomsnitt av valutor för olika länder - som norm för kronkursen. En annan möjlighet kan vara LO- ekonomernas förslag om en "halvfast kurs" med ett "lätt apprecieringstryck mot kronan". Regering och riksbank bör ges i uppdrag att lägga förslag till riksdagen om hur den penning- och valutapolitiska strategin skall se ut för Sverige utanför EMU.
Skattepolitiken
Efter valet 1994 har skatterna höjts med omkring 66 miljarder kronor, vilket överensstämmer med det skattepolitiska program Vänsterpartiet redovisade inför valet 1994. Fördelningen överensstämmer inte helt, men nivån är identisk.
I finansplanen redovisar regeringen att det knappast kommer att vara möjligt att genomföra annat än marginella förändringar av det totala skatteuttaget framöver. Vänsterpartiet kan i stort dela denna bedömning, men menar att fördelningspolitiska och miljöpolitiska skäl talar för att vissa skattehöjningar är nödvändiga. Vänsterpartiet kan i nuläget uppskatta detta behov till ca 3 miljarder kronor netto.
Precis som regeringen anför i finansplanen så anser också Vänsterpartiet att det kan bli aktuellt med en del justeringar och omfördelningar mellan olika skatter. Inte bara med anledning av - som regeringen skriver - den fortgående internationaliseringen av den svenska ekonomin, utan också för att få en mer sysselsättningsbefrämjande och fördelningpolitiskt riktig profil på skattepolitiken. Det är också önskvärt med en ökad miljörelatering av skattesystemet. Konkreta steg mot en miljörelaterad skatteväxling bör tas redan under kommande budgetår.
I bl.a. budgetmotionen i januari 1995 redogjorde vi för Vänsterpartiets uppfattning om skattereformens effekter. Vi pekade där på att stora delar av grundprinciperna bakom skattereformen var riktiga , men att reformen finansierades på fel sätt och att den genomfördes vid fel tidpunkt. Valet av finansieringsmetod medförde att den blev kraftigt underfinansierad. Regeringen kommer att redovisa sin slutgiltiga bedömning av skattereformen under 1997.
Vänsterpartiets uppfattning är emellertid redan nu att skattereformen inte bara förstärkte lågkonjunkturen utan också troligen bidrog till att utlösa den ekonomiska krisen. Valet av finansieringsmetod, att växla direkta skatter mot indirekta och öka kostnaderna för boendet, gav också negativa fördelningspolitiska effekter. Detta medförde att köpkraft fördes över från mer konsumtionsbenägna personer till mindre konsumtionsbenägna. På så sätt förstärktes krisen på hemmamarknaden. De resultat som den särskilda utvärderingskommittén, den s.k. KUSK-utredningen, som tillsattes för att studera skattereformens fördelningspolitiska effekter motsäger inte heller Vänsterpartiets uppfattning.
Bedömningen av dessa frågor har stor betydelse för framtida skattepolitiska beslut. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Tabell 2. Avser avvikelser i förhållande till regeringens förslag 1997 Inkomstskatt
Slopat grundavdrag över brytpunkt 7 300
Höjt grundavdrag under brytpunkt -5 000
Bibehållen nivå på bilförmånskbesk 1 000
Nytt skalsteg 30% över 300 000 kr 2 000
Summa 5 300
Kapitalägande
Nya skalsteg förmögenhetsskatt 400
Återställd arv o gåvoskatt 200
Strikt avdragstak 100 000 kr 600
Summa 1 200
Företagsskatt
Höjd bolagsskatt från 28 till 30% 4 100
Värnbolagsskatt 5% över 50 miljoner kr 2 100
Lättnad i dubbelbeskattning, begränsning 1 000
Slopat arbetsgivarinträde mindre företag -400
Kreditstöd/skattereducering -1 300
Framtidsfonden -1 100
Summa 4 400
Avgifter o indirekt skatt
Sänkta a-avgifter kommuner -5 000
Ram skattesänkning tillväxt -5 000
Nedsättning socialavgifter, begränsning 1 000
Sänkta egenavgifter egenföretagare -600
Reducerad a-avgift sänkt arbetstid -2 000
Summa -11 600
Energi o miljöskatter
Elskatt industri 1 000
Höjd dieselskatt 500
Höjd skatt mineralolja/smörjmedel 300
Avfallsskatt 1 000
Höjd avgift/skatt bekämpningsmedel 400
Höjd bensinskatt 30 öre per liter 200
Summa 3 400
Övrigt
Reklamskatt 300
Summa 300
Totalsumma 3 000
Under avsnitt 7 i regeringens förslag till statsbudget, finansplan m.m. tas vissa skattefrågor upp. I andra skattefrågor har separata motioner lagts varför skattesidan får en lite splittrad behandling. I det föreliggande avsnittet har Vänsterpartiet synpunkter under punkterna 7.2, 7.5, 7.7 och 7.4.
När det gäller förslaget om att skiktgränsen vid beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster skall ligga kvar på 209 100 kronor för 1997, så har vi i princip ingen annan uppfattning än regeringen. Det hade i och för sig varit bättre att laborera med grundavdragen om man vill skärpa beskattningen på högre inkomster. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att grundavdraget ska höjas för låginkomsttagare och tas bort vid den statliga taxeringen. Det skulle ge en fördelningspolitisk riktig profil och skapa utrymme för en ökad konsumtion och därmed en snabbare tillväxt i ekonomin. På så sätt skulle sannolikt möjligheterna att bekämpa arbetslösheten öka. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Tyvärr är regeringens huvudsakliga syfte med skatteskärpningen att finansiera en minskning av förmånsbeskattningen för tjänstebilar. Det är framför allt högavlönade män som har tjänstebilar. Detta är en politik som Vänsterpartiet inte kan acceptera. De ökade skatteinkomsterna på grund av förslaget om skiktgränserna bör istället användas till att sänka skatterna för de lägsta inkomstskikten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under avsnitt 7.4 i budgetpropositionen föreslås att det andra steget av tidigare beslutade höjningar av produktionsskatterna på elektrisk kraft återtas och ersätts av höjda energiskatter på elektrisk kraft och fossila bränslen. Regeringen föreslår att skattesatserna för bränslen höjs med 2 % och att skatten på elektrisk kraft höjs med 0,8 öre per kWh. Vänsterpartiet menar att statens intäktsförstärkning skall tas ut i företagssektorn och inte hos hushållen. I nuvarande ekonomiska situation är det viktigt att prioritera åtgärder som gynnar efterfrågeökning i samhället. Det är olyckligt att på detta sätt ytterligare strama åt för hushållen. Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen återkommer med förslag som innebär att industrin blir skattskyldig för elskatt till en nivå som motsvarar hälften av hushållens elskatt. Detta måste kombineras med en takregel för den energiintensiva industrin.
Under 7.5 föreslår regeringen att en proportionell skatt för öl med en alkoholhalt som överstiger 2,8 volymprocent införs. För öl med en alkoholhalt som inte överstiger 2,8 volymprocent föreslås en 0-skattesats. Samtidigt föreslås en höjning av skatten på sprit med 2 % och skatten på tobak med 7,9 %. Skatten på s.k. folköl är för närvarande 1,21 kronor per liter och volymprocent alkohol och skatten på starkare öl är 2,38 kronor per liter och volymprocent alkohol. Tidigare har riksdagen beslutat om att vissa punktskatter skall vara indexerade vilket gör att skatten för öl över 2,8 volymprocent kommer att bli 1,47 kronor per liter och volymprocent alkohol.
Om regeringens förslag genomförs så kommer priset på folköl att höjas med i genomsnitt 8 % och priset på starköl att sänkas med omkring 17 %. Detta är ur traditionell alkoholpolitisk synpunkt helt förkastligt. Vänsterpartiet avslår därför regeringens förslag till proportionell skatt på öl.
Regeringen känner sig tvingad att göra dessa förändringar, dels efter påtryckningar från bryggerinäringen, dels för att uppfylla EU:s krav och av dem accepterade övergångsregler. Dessa innebär att Sverige fr.o.m. den 1 januari 1998 måste ha en regel så att allt öl med en alkoholhalt överstigande 2,8 volymprocent har samma skatt per volymprocent alkohol.
Sänkt skatt på alkoholstarkare öl kommer att öka den totala alkoholkonsumtionen i landet. Den grupp som främst kommer att dricka mer öl är troligen ungdomarna eftersom ölet alltmer blivit en speciell ungdomsdryck. Om priset sänks som regeringen föreslagit, med 3-4 kr per burk starköl, så innebär det sannolikt att alkoholkonsumtionen kommer att öka med omkring 10 %. Vad detta innebär i ökade alkoholrelaterade skador, sociala problem och olycksfall är ganska lätt att analysera ur ett samhällsekonomiskt och folkhälsoperspektiv. Det finns ett väl belyst samband mellan en ökad totalkonsumtion och alkoholrelaterade problem i samhället.
Vänsterpartiet föreslår därför att Sverige behåller en lägre skatt på folköl och bibehåller skatten på starköl. Detta är möjligt genom att sänka alkoholhalten för folköl till maximalt 2,8 volymprocent där EU-reglerna gör det möjligt att ha en lägre volymbeskattning utan att det påverkar starkölsbeskattningen. Vårt förslag är att skatten på starköl blir 2,41 kronor per liter och volymprocent alkohol. För folköl föreslår vi att skatten ska fastställas till 1,22 kronor per liter och volymprocent alkohol.
Under avsnitt 7.7 behandlas hyresgästernas självförvaltning ur ett skatteperspektiv. Regeringen lägger inte fram något förslag om skattefrihet för ersättning som en hyresgäst får av sin hyresvärd för det arbete hyresgästen lagt ner på s.k. självförvaltning.
Det torde inte råda några som helst tvivel om att denna typ av ersättning idag är skattepliktig. Införande av skattefrihet för denna typ av ersättningar skulle alltså inte kunna få retroaktiv verkan, utan endast komma att gälla i framtiden. När nu frågan uppmärksammats och prövats av skattemyndigheten med känt resultat så bör andra lösningar än skattebefrielse prövas. Detta för att undvika olika gränsdragningsproblem.
En alternativ lösning som skulle lösa problemet är att man inför en form av bashyra med möjlighet att köpa till olika underhållstjänster. De som endast betalar bashyra utför vissa städ- och underhållstjänster själva. Ett sådant system eliminerar alla skatteproblem, men kräver lite mer planering av bostadsföretagen.
Budgetpolitiken och den offentliga ekonomin
Efter valet hösten 1994 har budgetsaneringen stått i förgrunden för den politiska debatten. Vänsterpartiet har medverkat aktivt till förbättringen av statens ekonomi. Underskottet har minskat från en nivå motsvarande 10 % av BNP 1994 till ca 4 % innevarande år. Budgetunderskottet beräknas vara helt eliminerat 1998. Huvuddelen av budgetförstärkningarna gjordes i några uppgörelser mellan den socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet hösten 1994. De ytterligare budgetförstärkningar som gjorts efter att regeringen inledde samarbetet med Centern våren 1995 - det handlar om ca 12 miljarder kronor - har haft betydligt mindre betydelse för statsfinanserna. Besparingarna har huvudsakligen gått ut över de svagaste grupperna i samhället. Avsikten har främst varit att förändra i trygghetssystemen och sänka ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa.
Vänsterpartiets budgetalternativ är 12 miljarder kronor svagare än regeringens. I kombination med ett skattenetto som är 3 miljarder kronor starkare än regeringens innebär detta att Vänsterpartiets budgetalternativ har en utgiftsnivå för 1997 som ligger 15 miljarder kronor över regeringens förslag. Det ger utrymme för större sysselsättningsinsatser och åtgärder för att skapa högre aktivitet på hemmamarknaden. Vi menar att vårt samlade budgetalternativ ger högre sysselsättning och högre tillväxt och att därmed budgetunderskottet även med Vänsterpartiets alternativ kommer att vara eliminerat senast 1999.
Budgetsaneringen bör följaktligen fortsätta men måste ges ett annat fördelningspolitiskt innehåll. Vänsterpartiet har en rad förslag som omfördelar skattebördan från låg- och medelinkomsttagare till höginkomsttagare, och från inkomstskatter och arbetsgivaravgifter till miljöskatter. Ur vänstersynpunkt är det önskvärt att statens finanser fortsätter att stärkas och helst genererar överskott inom ett fåtal år. Idag har Sverige stora sparöverskott, något som avspeglas i höga bytesbalansöverskott. Sverige exporterar alltså kapital till omvärlden och minskar utlandsskulden. Enligt prognoserna kommer sparöverskotten att bestå. Problemet är bara att dessa överskott helt och hållet genereras i privat sektor, hos hushåll och företag, medan staten och kommunerna haft och har en svagare ekonomisk ställning. Vänsterpartiet menar att den offentliga sektorn bör stå för en större andel av det samhälleliga sparandet. Det är något som skapar förutsättningar för stabila trygghetssystem, men som också ger politiska möjligheter till en starkare och förnyande näringspolitik. Svaga offentliga finanser minskar möjligheterna att bedriva en socialistisk politik.
Vänsterpartiet har i tidigare motioner framfört kritik mot den nya budgetprocessen och systemet med utgiftstak för den offentliga sektorn. Utgiftstaket förhindrar en önskvärd finanspolitisk flexibilitet och försvårar därmed en konjunkturpåverkande ekonomisk politik. Ett kraftigt efterfrågebortfall - som det under 1990-talets inledning - kommer inte att kunna motverkas med ökade statliga utgifter. Vi är också kritiska till att staten sätter ramar för den kommunala sektorns utgifter. Såväl kravet på ekonomisk balans som bestraffningen av kommuner som höjer sina skatteuttag strider mot den kommunala självstyrelsen. Regeringen presenterar inte heller något underlag som gör det möjligt att uppskatta vad som är rimliga utgiftsnivåer för stat, socialförsäkringssektor och kommuner under åren 1998 och 1999. Vänsterpartiet kan därför inte godkänna regeringens förslag på preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden för budgetåren 1998 och 1999.
Kommunerna
Vänsterpartiet menar att kommunerna måste få ett större ekonomiskt utrymme framöver. Regeringen utgår från att den kommunala konsumtionen kommer att fortsätta att minska. Samtidigt ökar behoven av kommunal service. Förändringar i befolkningens åldersstruktur gör att behovet av äldreomsorg beräknas öka med 20 % fram till 2020. Samtidigt ökar kommunernas kostnader för grundskolan. Antalet elever i grundskolan beräknas öka med 125 000 fram till år 2000 och sedan fortsätta att öka in på det nya seklet. Detta ska sedan kopplas till en ökad kommunal pensionsskuld, ökade socialbidragsutgifter och ett minskat skatteunderlag p.g.a. arbetslösheten och statliga egenavgifter.
Den kommunala verksamheten bantas följaktligen ytterligare med den politik som regeringen nu presenterar. Den kommunala konsumtionen beräknas minska med ca 1 % i år och antalet kommunalt sysselsatta fortsätter att falla. Dessutom kommer kommunerna sannolikt att drabbas av minskade statsbidrag på ca 1,5 miljarder kronor nästa år p.g.a. för stora förtida skatteuttag 1996. Prognosen för det kommunala skatteunderlaget 1996 överdrevs hösten 1995 och det kommer att resultera i minskade kommunala intäkter 1997. Håller de nuvarande tillväxtprognoserna kan detta emellertid delvis kompenseras av en högre tillväxt och gynnsammare utveckling av skatteunderlaget hösten 1996 och helåret 1997.
Socialbidragskostnaderna har ökat dramatiskt i kommunerna under senare år. Det är ett resultat av den ekonomiska krisen, arbetslösheten och de sänkta ersättningsnivåerna för sjuka och arbetslösa. Staten har genomfört en rad nedskärningar i välfärdssystemen som direkt påverkat kommunernas finanser i form av ökade socialbidragskostnader. I Danmark delar stat och kommuner på socialbidragskostnaderna. Det finns starka argument för en sådan modell. Staten tvingas då i större utsträckning än idag utvärdera de samhällsekonomiska effekterna av enskilda besparingsbeslut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Budgetpropositionen och jämställdhetsperspektivet
"Det skall sedan några år tillbaka, finnas ett klart och tydligt jämställdhetsperspektiv på alla förslag och i alla propositioner som lämnar regeringen", konstaterar statssekreteraren på Arbetsmarknadsdepartementet Ingegerd Sahlström (intervjuad av Eva Nikell i JämO:s tidning Jämsides nr 3 1996). Och i budgetpropositionen uttalas också på flera ställen att "Ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra alla delar av regeringens politik." (Bl.a. i inledningen på sid 7, utgiftsområde 14.)
Men i Åsa Regnérs utredning Hälften vore nog - om kvinnor och män på 90-talets arbetsmarknad konstateras att regeringskansliet inte lyckats hitta en enhetlig strategi för att tillämpa jämställdhetsprincipen. Sahlström säger i den ovan nämnda intervjun att en del utredare "inte tagit direktiven på allvar" och att ibland läggs de in i sista minuten "för att man skall säga något".
När man läser budgetpropositionen bekräftas detta intryck. Det handlar om "lösryckta strategier" för att använda ett begrepp som används av Elisabeth Sundin i Omåttliga önskningar måttliga framsteg (FRN-Framtidsstudier 1988). Jämställdheten behandlas i propositionen nästan enbart under rubriken Jämställdhetsfrågor som en del av arbetsmarknadspolitiken, och förslagen handlar om i och för sig positiva förslag om ökat anslag till JämO (men oförändrade anslag till Särskilda jämställdhetsåtgärder och Bidrag till kvinnoorganisationernas verksamhet).
Varför är det så svårt att finna en samlad strategi? En huvudförklaring är att det handlar om att bryta en lång tradition av manliga maktmönster och tänkesätt, som är särskilt starka inom den ekonomiska politikens och den politiska ekonomins område. Ämnet nationalekonomi torde historiskt sett vara det kanske allra mest mansdominerade akademiska ämnet av dem alla. I den fortfarande förhärskande neoklassiska (borgerliga) traditionen är individen könlös och hon/han uppträder enbart som producent eller konsument och har ett mycket snävt beteende styrt av att maximera den så kallade nyttan. Den ekonomiska statistiken bygger därför också i allt väsentligt på hushållet som enhet, och alla stridiga viljor och alla ojämna maktrelationer i det tvåkönade hushållet döljs därför bakom en statistisk fasad av harmoni och enhetligt nyttomaximerande. Att en kvinna kan ha andra konsumtionspreferenser jämfört med en man eller att en kvinna kan föredra förvärvsarbete och mannen hemmafru är osynliga och oförklarbara fenomen.
Det är inte mycket bättre beställt med arbetarrörelsens politiskt ekonomiska tänkande. Marxismen riktade berättigad kritik mot den borgerliga nationalekonomins sätt att sopa motsättningarna mellan kapitalist och arbetare under matten. Men där fanns mycket liten förståelse för könsbestämda maktmönster. Den manlige arbetaren i varuproduktionen levde vidare som dominerande företrädare för arbetarklassen även när det kvinnodominerade kommunalarbetarförbundet blivit största fackförbund inom LO. Feminismen betraktades av många män inom arbetarrörelsen som en borgerlig ideologi för välutbildade kvinnor. Först på senare år har feministiska marxister försökt väva samman de två tanketraditionerna.
Mot denna bakgrund är det begripligt att det går trögt när det gäller att lägga jämställdhetsperspektiv på ekonomisk politik och budgetpropositioner. Regeringen skall under hösten överlämna en särskild skrivelse till riksdagen om hur jämställdhetspolitiken har utvecklats under mandatperioden och om den fortsatta inriktningen av jämställdhetspolitiken. Vänsterpartiet anser att det nu är dags att gå från ord till handling. Det kräver en insikt i hur starkt motståndet är och varför det hitintills inte gått ens för denna "världens mest jämställda regering" att själv lägga de jämställdhetsperspektiv på politiken man säger sig vilja ge.
Det behövs en skolning för alla tjänstemän och politiker i feministiskt tänkande. Men det behövs också en medveten personalpolitik på departement och myndigheter. Särskilt gäller detta manligt dominerade arbetsplatser med ekonomisk inriktning. Det krävs också att resurser avsätts på både departement och myndigheter för att få fram en könsuppdelad statistik och könsrelaterade konsekvensbeskrivningar.
Vi vänsterpartister har sedan länge strävat efter ett genomgående jämställdhetsperspektiv. Men också för oss är det ett problem att statistiken sällan är könsuppdelad samt att regeringsförslagen saknar könpolitiska konsekvensbeskrivningar. En sådan könsuppdelning av konsekvensbeskriv- ningarna är avgörande på många områden: Det gäller till exempel nedskärningarna i kommuner och landsting, behovsprövningen av änkepensionen och kompensationsgraden i bostadstillägget till pensionärer. (Se särskilda motioner).
På SCB måste resurser omfördelas från könsneutral till könsuppdelad statistik. På Konjunkturinstitutet bör projektet "könsräkenskaper" inledas med miljöräkenskapsprojektet som förebild. Myndigheterna bör kunna klara detta inom given ram. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
I en särskild motion utvecklar Vänsterpartiet sin syn på jämställdhets- politiken utförligare.
Sammanfattning av Vänsterpartiets kritik av regeringens ekonomisk- politiska riktlinjer
* Målet att halvera den öppna arbetslösheten vid sekelskiftet kommer inte att uppnås. Den öppna arbetslösheten ligger kvar på 5,7 % år 2000 enligt regeringens huvudscenario. Tillväxtscenariot med en ekonomisk tillväxt på 3 % per år fram till sekelskiftet är inte särskilt sannolikt med den politik som regeringen bedriver. Ändå säger sig regeringen "sträva" efter tillväxttal på 3 %. Men det räcker inte med god vilja om politiken är otillräcklig.
* Regeringen nämner ingenting om de höga realräntenivåerna. Det är visserligen sant att de nominella räntenivåerna sjunkit kraftigt under senare tid. Både den långa och korta räntan har sjunkit med 3 till 4 procentenheter. Men samtidigt är också inflationen i princip helt utraderad. Det innebär att realräntan är extremt hög, 5 till 6 %. Den höga realräntan är förmodligen den faktor som har mest återhållande effekt på hemmamarknaden, på köplust och investeringsvilja. Realräntenivån ligger fortfarande 2 till 3 procentenheter över nivåerna i våra grannländer, även om avståndet mellan den långa nominella räntan i t.ex. Sverige och Tyskland minskat påtagligt. Vi menar att Riksbanken måste fortsätta att sänka reporäntan ytterligare ett par procent och att Riksbanken måste ta hänsyn till sysselsättningsmålet, inte bara inflationsmålet.
* Det höga privata sparandet förblir högt med regeringens politik. Regeringens prognoser för den privata konsumtionen är mycket osäkra. Det mesta talar för att hushållen kommer att fortsätta att hålla hårt i pengarna. Den höga realräntan och den höga arbetslösheten talar sammantaget för detta. Regeringen presenterar inte heller några fördelningspolitiska förslag som kunde bidra att omfördela köpkraft till mer konsumtionsbenägna grupper - detta trots den skeva inkomst- och förmögenhetsfördelningen (se SCB:s senaste statistik).
* Regeringen lyfter över ett stort ansvar på parterna. Enligt regeringen har parterna ett stort ansvar för att arbetslösheten ska hållas på lägre nivåer. Vi delar denna uppfattning. Men vi menar samtidigt att regeringen gör det för lätt för sig. Det är riksdag och regering som har det övergripande ansvaret för den ekonomiska politiken. Regeringen måste bedriva en ekonomisk politik som möjliggör en lönebildning som både är rättvis och garanterar samhällsekonomisk stabilitet. Omotiverat höga vinstnivåer och stora löneskillnader skapar inte några bra förutsättningar för lönebildningen.
* Regeringens politik minskar utrymmet för kommunal verksamhet. Den har under en längre tid inneburit sparande på den kommunala verksamheten, något som gått ut över kvinnojobben och de svagaste grupperna i samhället. Antalet sysselsättningstillfällen kommer att fortsätta att minska med den politik som nu presenteras. Kombinationen av skattekontroll och balanskrav kommer att få mycket negativa effekter för kommunal verksamhet. Vi menar att varken tillväxt eller statsfinanser stärks av att fler kvinnor blir arbetslösa eller av att kvalitén på utbildning, vård och omsorg försämras.
* Regeringen klarar inte av sina egna uttalade ambitioner att ge ett jämställdhetsperspektiv på sina förslag och presenterar inte heller någon barnbilaga med konsekvensbeskrivningar av budgeteffekter för barn.
Lägre arbetslöshet säkrar välfärden och förbättrar statsfinanserna. Regeringen presenterar inte några nya eller mer omfattande åtgärder för att få ner arbetslösheten, utan tycks lita på att budgetsaneringen ska leda till fortsatt sjunkande räntor och därmed högre investeringar och högre privat konsumtion. Vi menar att det inte räcker med omvänd expansionspolitik - det behövs också verkliga stimulanser. Regeringen kunde ha valt en annan tidsprofil på budgetsaneringen. Vi menar att de ytterligare budgetförstärkningar som beslutats efter januari 1995 inte varit samhällsekonomiskt motiverade utan enbart vägletts av EMU-anpassning. En kraftfullare fördelningsprofil skulle dessutom ha möjliggjort en köpkraftsstimulans utan att statsfinanserna påverkats negativt.
En politik för sysselsättning och uthållig tillväxt
Den grundläggande och viktigaste uppgiften är följaktligen att åter skapa förutsättningar för full sysselsättning. Om detta ska uppnås räcker det emellertid inte med budget- och konjunkturpolitik - det krävs också strukturella förändringar som berör näringsliv, arbetskraftskostnader och arbetstider. Vänsterpartiet föreslår flera steg i sådan riktning, bl.a. utvidgad försöksverksamhet med arbetstidsförkortning, ökade miljöskatter, arbetsgivaravgiftssänkningar och stöd till ny- och småföretagare. En starkare offentlig ekonomi och ett större utrymme för kommunsektorn är också grundläggande förutsättningar för full sysselsättning. Det handlar om samhällsmakten. Högern har inget intresse av full sysselsättning eftersom den stärker löntagarkollektivet och fackföreningsrörelsen. Arbetarrörelsen däremot har allt att vinna på full sysselsättning. Det ger politiskt och fackligt inflytande och ger ökade resurser för en socialt progressiv välfärdspolitik.
Regeringen skjuter ifrån sig ansvaret för arbetslösheten. Gång på gång framhåller regeringen att det är parterna som ska garantera att vi får en lönebildning som inte är inflationsdrivande. Detta innebär i själva verket ett stort steg bort från arbetarrörelsens tidigare positioner. Vi menar att det är riksdagen och regeringen som måste ha det överordnade ansvaret för den ekonomiska politiken och som ska skapa förutsättningar för en lönebildning som är förenlig med samhällsekonomisk balans. Dagens stora löneskillnader, diskrimineringen av kvinnolöner och omotiverat höga vinstnivåer i det privata näringslivet, skapar inga gynnsamma förutsättningar för lönebildningen.
Vänsterpartiets sysselsättningsstrategi vilar på tre ben:
- Näringspolitiken. Vänsterpartiet föreslår omfattande satsningar på nyföretagande och stimulanser av små och medelstora företag, bl.a. genom sänkta egenavgifter, reducerade arbetsgivaravgifter, kreditlättnader och investeringsbidrag. Sverige behöver en industriell utveckling i högförädlande och kunskapsintensiv riktning. Det är en grundläggande förutsättning för att vi ska kunna bära upp en hög materiell standard i framtiden. Vänsterpartiet föreslår också ett omfattande program för ekologisk omställning och gröna jobb. Utöver detta avsätter Vänsterpartiet 5 miljarder kronor för fler jobb i privat tjänstesektor. - - Omfördela privat konsumtionsutrymme. Vänsterpartiet föreslår skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare via ett höjt grundavdrag. Värnskatten för höginkomsttagare bör finnas kvar även efter 1998 (gärna i form av en vårdskatt). Aktiv fördelningspolitik är också effektiv konjunkturpolitik utan några budgetbelastande effekter. Ska hemmamarknaden stärkas måste den privata konsumtionen öka och det privata sparandet minska. Det förutsätter i sin tur tilltro till offentliga trygghetssystem, mindre oro för arbetslösheten och lägre realräntenivåer. - - Kommunerna. Den kommunala verksamheten måste värnas. Vänsterpartiet föreslår att 5 miljarder kronor omfördelas till den kommunala sektorn i form av sänkta arbetsgivaravgifter och utökning av fonden för akutinsatser. En välfungerande kommunal verksamhet är en förutsättning för uthållig tillväxt. - Vänsterpartiet föreslår ett samlat 20- miljardersprogram för sysselsättning
Programmet består dels av riktade skattesänkningar - och finansieras därmed delvis inom Vänsterpartiets skattenetto som överstiger regeringens med 3 miljarder kronor - och dels av utgiftsökningar som möjliggörs genom omfördelningar och ett svagare budgetsaldo jämfört med regeringens budgetproposition.
Arbetsgivaravgiftssänkning tjänstesektorn:
- Kommuner och landsting 5 mdr - - Privat sektor 5 mdr - Sänkta egenavgifter för egenföretagare: 0,6 mdr
Kreditstöd småföretag: 1,3 mdr
Stöd till försöksverksamhet med arbetstidsförkortning: 2,0 mdr
Grönt investeringsprogram (kalkning, vallstöd, marksanering): 1,0 miljard
Allergisanering (sjuka hus): 0,6 mdr
Näringspolitiska satsningar (FOU-stöd, nätverk, högteknologiska företag, turism, kvinnliga företagare): 1,0 miljard
Aktiv arbetsmarknadspolitik (kvinnosatsning, stöd till arbetshandikappade, utbildningsbidrag osv.): 3,5 mdr
Totalt: 20 mdr
Arbete och generell välfärd
Arbetet är grunden för all välfärd. Om allt fler människor står utanför arbetsmarknaden hotas på sikt hela vårt välfärdssystem. Vi får svårare att upprätthålla en bra nivå på kommunernas och landstingens verksamhet. Vi får problem med att finansiera våra socialförsäkringar och bidragssystem. Massarbetslösheten är det största hotet mot välfärden.
Välfärdens grundpelare är full sysselsättning, en stor offentlig sektor och starka och sammanhållna fackföreningar. I dag finns risk för att dessa grundpelare vittrar sönder. I en svag ekonomi med hög arbetslöshet minskar utrymmet för kommunerna, och framför allt kvinnornas möjligheter till ekonomiskt oberoende hotas. De fackliga organisationernas förhandlings- styrka undermineras. Olika löntagargrupper ställs mot varandra. Segregationen i samhället tilltar. Vi upplever dagligen hur samhällsservicen blir allt mer knapphändig och hur klassorättvisorna ökar. I den ekonomiska krisens bakvatten har överklassen kunnat stärka sin ställning och öka sina inkomster samtidigt som stora grupper i samhället blivit allt fattigare. Samhället riskerar att klyvas: invandrare ställs mot svenskar, kvinnor mot män och yngre generationer mot äldre. Den samhällssolidaritet som måste utgöra det sammanhållande kittet i varje civiliserat samhälle vittrar sönder. Den ekonomiska krisen försvagar arbetarrörelsen och hotar välfärden.
Förutsättningarna för välfärdspolitiken har förändrats. Vår omvärld ser annorlunda ut. Sverige är mer inväxt i och beroende av internationellt utbyte. Vi menar att en tryggad välfärd förutsätter grundläggande förändringar i samhället. Snäva kapitalintressen måste i större utsträckning ge utrymme för en långsiktig investerings- och förnyelsepolitik. Ett starkare demokratiskt inflytande över kapitalbildning och investeringar är en förutsättning för den nödvändiga omvandlingen av svenskt näringsliv i mer effektiv och högförädlande riktning. Miljöhänsynen sätter också gränser för den gamla typen av ekonomisk tillväxt. Vi avvisar en tillväxt som förstör vår miljö och förbrukar ändliga resurser.
Vänsterpartiet slår vakt om den generella välfärden. Garantier för trygghet i förändring är kärnpunkten i den "svenska modellen". Det förändringstryck som kvinnor och män utsätts för genom den allt snabbare tekniska och ekonomiska förändringen skall inte belasta de enskilda människorna i form av arbetslöshet, utslagning, minskade inkomster o.s.v. Individernas omställningskostnader skall finansieras och bäras kollektivt, det ökar flexibiliteten och stärker ekonomins utvecklingskraft.
När kvinnorna trädde ut på arbetsmarknaden förändrades inte normen för socialförsäkringssystemen utan systemen kompletterades istället med t.ex. föräldraförsäkringen för att underlätta för kvinnor att kombinera förvärvsarbete med skötsel av små barn. Samtidigt fick även männen rätt att vara föräldralediga. En rättighet som männen utnyttjat i mycket ringa grad. Ansvarsfördelningen mellan kvinnor och män för reproduktionen har påverkats i mycket liten grad.
Barn- och äldreomsorgen och utbildningen byggdes ut kraftigt för att underlätta för kvinnorna att kombinera skötseln av små barn med förvärvsarbete samtidigt som utbyggandet var en garanti för att även arbetarklassens barn, ungdomar och äldre skulle få tillgång till samma pedagogiska utveckling eller äldreomsorg som de mer välbeställda. Det är med andra ord särskilt barn, ungdomar och äldre av båda könen som är beroende av offentlig sektor.
Utvecklingen av kvinnors arbetsmarknad har skett vid sidan av männens arbetsmarknad och de nödvändiga förändringarna i socialförsäkrings- systemen har skett via tillägg utan att omfördelningen mellan könen påverkats. Därigenom har det inte heller skett någon förskjutning av makten.
Regeringen har vid flera tillfällen deklarerat att verksamheterna skall prioriteras framför transfereringarna, d.v.s. socialförsäkringar, barnbidrag, pensioner, bostadsbidrag och bostadstillägg m.fl. En av grundtankarna bakom den generella välfärdspolitiken är att de olika delarna - verksamheterna, socialförsäkringssystemet enligt inkomstbortfallsprincipen, det generella bidragssystemet och de behovsprövade insatserna - skall ses som kommunicerande kärl.
Genom att sänka nivåerna i socialförsäkringarna, sänka barnbidrag, pensioner, bostadsbidrag, blir allt fler beroende av socialbidrag, antingen helt och hållet eller som komplettering. Socialbidragskostnaderna i kommunerna har ökat dramatiskt, vilket i sin tur går ut över kvaliteten på barnomsorgen, undervisningen och äldreomsorgen. Trots att kommunerna i allt stridare ström sänker socialbidragsnormerna ökar kostnaderna. Det som finns kvar för kommunerna att skära i är anslagen till daghem, skola och äldreomsorg. Färden tillbaka till det gamla klassamhället går allt snabbare. I en separat motion presenterar Vänsterpartiet konkreta förslag för att utveckla den generella välfärdspolitiken.
Arbetstider en fördelningspolitisk fråga
Den ordinarie arbetstiden i Sverige tillhör de längsta i Europa oberoende om vi mäter den i veckoarbetstid eller årsarbetstid. Tyskland, Frankrike, Danmark, Finland m.fl. har alla gått före och sänkt arbetstiden för att öka välfärden och minska arbetslösheten.
Den massarbetslöshet som redovisas i Sverige i dag är delvis en strukturell arbetslöshet, över 200 000 arbetstillfällen har försvunnit i industrisektorn under 1990-talet. En stor del av dessa beror på en produktivitetsökning som innebär att arbetstillfällen rationaliseras bort och ersätts av ny teknik. Andra har försvunnit p.g.a. lågkonjunkturen. De arbetstillfällen som rationaliserats bort med hjälp av ny teknik lär inte återskapas under en högkonjunktur. Teknikförändringen kommer inte heller att avstanna så att de arbetstillfällen som i dag finns inom industrin säkras.
Parallellt med massarbetslösheten pågår en utslagning ur arbetslivet till långtidssjukskrivning och förtidspensionering. Många gånger beror detta på stressiga arbetsmiljöer, belastningsskador och andra arbetsrelaterade sjukdomar. I dag finns mer än 400 000 i förtidspension och över 150 000 är långtidssjukskrivna.
Vid sidan av det s.k. lönegapet mellan könen finns det ett arbetstidsgap vars effekt blir att de ekonomiska villkoren mellan könen skiljer sig väsentligt. 40-timmarsveckan sattes som norm i ett samhälle där män lönearbetade och kvinnor i stor utsträckning arbetade med det obetalda arbetet i hushållen. Under de senaste 25 åren har kvinnorna gått ut i arbetslivet, men för att kunna kombinera arbete och familj har kvinnorna bekostat sin egen arbetstidsförkortning genom att arbeta deltid. Jämför man arbetstidsuttaget per hushåll så kan vi konstatera att på 1950-talet arbetade vi 48 timmar i veckan per hushåll, i dag arbetar vi 71 timmar i veckan per hushåll, de hushåll som har arbete vill säga. Arbetstiden är ojämnt fördelad mellan könen, män arbetar i snitt 41 timmar i veckan med lönearbete och 20 timmar i veckan med det obetalda arbetet. Kvinnor arbetar i snitt 33 timmar i veckan med lönearbete och 27 timmar i veckan med det obetalda arbetet. Med över en miljon människor utanför arbetsmarknaden, i arbetslöshet och i olika försörjningssystem, är det på tiden att inleda en arbetstidsförkortning i Sverige.
I en rapport från TCO Kortare arbetstid redovisas att om vi kortar arbetstiderna med 5 % under de närmaste fem åren så ökar sysselsättningen med 3,7-4,9 % och arbetslösheten sjunker med 1,7-2,4 % samtidigt som statens finanser förbättras. Enligt rapporten motsvarar detta en sysselsättningsökning med 150 000-200 000 personer.
Sänkningen av arbetstiden inom metallindustrin i Tyskland visar på en sysselsättningseffekt av 35-80 %. Enligt IG metall tillskapades eller säkrades 180 000-300 000 arbetstillfällen. Tysklands motsvarighet till AMS redovisar att 1 miljon arbetstillfällen tillskapades eller säkrades.
I Finland inleds nu en rad försök med arbetstidsförkortningar som ett led i kampen mot arbetslösheten. Försöksverksamheten är ett resultat av politiska beslut byggda på en dialog med arbetsmarknadens parter. Det finns redan nu en rad exempel på genomförda arbetstidsförkortningar i finländsk tillverkningsindustri där arbetstiden sänkts till 6 timmar och där arbetet omorganiserats från tvåskift till treskift för att kunna utöka driftstiden och få ett bättre utnyttjande av investeringar. Arbetstidsförkortningen har där inneburit ökad produktivitet och nyanställningar. Den har genomförts med bibehållen lön.
I Sverige hänvisar fortfarande ledande politiker till den forskning som bygger på teoretiska studier och som visar att det är osäkert om en arbetstidsförkortning skulle ge fler arbetstillfällen. Detta grundar sig på teoretiska studier av den s.k. K-sektorn som i dag sysselsätter mindre än 20 % av arbetskraften. Övriga sektorer, där majoriteten (80 procent) av Sveriges löntagare arbetar, finns det i dag ingen forskning kring. Däremot visar genomförda arbetstidsförkortningar i och utanför Sverige att arbetstidsförkortningar leder till ökad sysselsättning även om utfallen varierar starkt.
I dag är den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige ca 59 år, människor tvingas lämna arbetslivet i förtid p.g.a. förslitningsskador, stressiga arbetsmiljöer, arbetsrelaterade sjukdomar. Sedan 1970-talet har vi arbetat aktivt med lagstiftning och tekniska åtgärder för att förbättra ett arbetsliv som slår ut människor i förtid. Trots detta kvarstår det faktum att 30 000- 40 000 människor per år slås ut ur arbetslivet och in i förtidspensionerings- system samtidigt som 150 000 går långtidssjukskrivna. Inte alla - men många - p.g.a. arbetsrelaterade skador eller sjukdomar. En arbetstids- förkortning innebär att den tid som människor finns på arbetet kortas. Detta kommer att ha en direkt inverkan på bl.a. belastningsskador, där det är klarlagt att ett avgörande sätt att undvika att denna typ av skador uppstår är att minska arbetstiden. Det finns också ett klart samband mellan arbetsolyckors antal och arbetstidens längd. En arbetstidsförkortning innebär på sikt att både de arbetsrelaterade sjukdomarna och arbetsolyckorna kommer att minska.
En arbetstidsförkortning kommer också att verka inkomstutjämnande mellan könen. I dag arbetar över 900 000 deltid, de flesta kvinnor. Rätt genomförd innebär en arbetstidsförkortning att kvinnornas syssel- sättningsgrad kommer att höjas och därmed löneinkomsten. Utifrån den verklighet som innebär att män har en högre inkomst och högre arbetstidsmått så kommer en arbetstidsförkortning att verka i en inkomst- utjämnande riktning mellan könen.
En generell arbetstidsförkortning kräver en lagändring. I dag förhandlar arbetsmarknadens parter utifrån 40-timmarsveckan som norm. Sedan branschanpassas arbetstiderna i kollektivavtalet. Erfarenheter från bl.a. Tyskland visar att när arbetstidsförkortningar enbart genomförs avtalsvägen så kan branscher med relativt höga löner och starka fackliga organisationer förhandla fram arbetstidsförkortningar medan branscher med lågavlönad arbetskraft, ofta kvinnor, halkar efter. Dessutom visar de internationella erfarenheterna att det krävs mer omfattande arbetstidsförkortningar om några avgörande sysselsättningseffekter ska kunna erhållas. Avtalade arbetstidsförkortningar genomförs ofta i små steg - 10 till 30 minuter. Med så små arbetstidsförkortningar elimineras sysselsättningseffekten av produktivitetsökningar. För att en arbetstidsförkortning skall få genomslag inom hela arbetslivet krävs enligt Vänsterpartiets uppfattning en lagändring. I dag förhandlar parterna utifrån 40-timmarsveckan som norm, i ett första steg bör detta ändras till 35-timmarsvecka och på sikt på andra sidan sekelskiftet till 30 timmar i veckan. I förhandlingar kan sedan parterna branschanpassa arbetstiderna och deras förläggning.
Enligt Vänsterpartiets mening är det dags att påbörja en utvidgad försöksverksamhet inom olika sektorer och i olika branscher med förkortad arbetstid. Försöksverksamheten skall delvis eller helt finansieras via avdrag på arbetsgivaravgiften när arbetstidsförkortningen leder till nyanställningar. För att försöksverksamheten skall ges volym bör riksdagen avsätta 2 miljarder kronor enligt Vänsterpartiets förslag i sysselsättningspaketet.
Vi anser att regeringen bör ta initiativ till samtal med parterna om hur och när en arbetstidsförkortning kan inledas. En generell arbetstidsförkortning berör både lagstiftning och avtal, varför parterna måste involveras djupt i arbetet. Regeringen har tagit initiativ till sådana samtal inom andra områden, vi menar då arbetsrätten och lönebildningen. Vi menar att frågan om en arbetstidsförkortning har en avgörande betydelse när det gäller sysselsättningen och arbetslivets villkor.
Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma till riksdagen under hösten med en tidsplan för en generell arbetstidsförkortning. En riktlinje för planen bör vara att sänka arbetstiden till 35 timmar i veckan före sekelskiftet och till 30 timmar i veckan på andra sidan sekelskiftet.
I en separat motion utvecklar Vänsterpartiet dessa förslag närmare.
Arbetsrätten
Våra nuvarande arbetsrättsliga lagar växte fram under 1970- talet. De växte fram i ett samhälle där insikten om behovet av att förstärka arbetstagarnas inflytande i arbetslivet var starkt och där det fanns en bred insikt om att arbetstagarna faktiskt hade ett behov av ett visst skydd i anställningen. Inflytande och trygghet i anställningen framhölls som en förutsättning för ett konkurrenskraftigt näringsliv och en väl fungerande offentlig sektor. I dag dominerar andra värderingar samhällsdebatten. Med över 600 000 människor i arbetslöshet har regeringen anammat arbetsgivarnas ideologiska kampanj att arbetsrätten måste försämras. Det ledande motivet i arbetsgivarnas kampanj har varit att arbetsrätten förhindrar/försvårar nyanställningar och att ett sätt att öka antalet arbetstillfällen är att försämra arbetsrätten, d.v.s. avreglera arbetsmarknaden.
Denna mytbildning står i skarp kontrast till all forskning inom området där man istället visar att en försämrad arbetsrätt inte har någon effekt på sysselsättningen. Det förtjänar också att påpekas att Sverige jämfört med övriga industrialiserade länder inte har en speciellt hårt reglerad arbets- marknad. Istället för att beakta dessa fakta så har den politiska majoriteten tagit till sig arbetsgivarnas argument och tillsatte i september 1995 en arbetsrättskommission vars uppgift var att förhandla fram en ny arbetsrätt. Vänsterpartiet pekade redan då på att parterna alltid haft möjligheten att genom kollektivavtal hitta långsiktiga lösningar och spelregler för att demokratisera och effektivisera arbetslivet. Trots detta så finns det en rad problem som parterna inte förmått att hantera. Vi lyfte särskilt fram behovet av en fördjupad demokrati i arbetslivet och behovet av verksamma regler för att säkra jämställdheten i arbetslivet.
Arbetsrättskommissionen brakade också samman och regeringen har under hösten i massmedia presenterat ett lagförslag som i korthet går ut på att försämra anställningsskyddet, öka visstidsanställningarna och försvaga löntagarnas förhandlingsposition. Några sakliga motiv till dessa planerade försämringar har inte presenterats. Det handlar mest om att gå arbetsgivarna till mötes. Man stärker arbetsgivarnas makt på bekostnad av löntagarkollektivet.
Våra arbetsrättslagar skapades under 1970-talet och återspeglar villkoren på 1970-talets arbetsmarknad. De bygger på en arbetsorganisation med stora enheter, ett direkt ägande och en central styrning. Idag ser arbetsmarknaden helt annorlunda ut. Industrin har utvecklat nya former för indirekt ägande via nätverk och koncernbildningar. På arbetsplatserna har arbetsorganisationen brutits ned till mindre enheter med ett visst budgetansvar. Samtidigt kan den centrala styrningen via budgetbesluten finnas i styrelserummen långt utanför Sveriges gränser, världen runt.
Inom den offentliga sektorn har nya former för verksamheten vuxit fram som innebär både en decentralisering och en stark centralisering av verksamheter. Samtidigt har verksamheter bolagiserats eller lagts ut på entreprenörer. Parallellt med detta pågår en snabb teknisk utveckling, informations- och kommunikationsteknologin får allt större betydelse och kunskapsinnehållet i produktionen stiger.
Lagen om anställningsskydd tillkom när en majoritet av landets arbetstagare var tillsvidareanställda, idag går utvecklingen åt ett annat håll. Nya företags- och anställningsformer etableras på arbetsmarknaden. Mer än 75 % av dem som anställdes under första halvåret 1994 anställdes på begränsad tid. Bland unga kvinnor är tidsbegränsade anställningar snart den vanligaste anställningsformen.
Visstidsanställda har ett sämre skydd i arbetsrätten. Uthyrning av arbetskraft, entreprenörer och konsulter som arbetar som "inhyrd" arbetskraft i företag och inom offentlig sektor innebär en helt ny arbetsmarknad som inte regleras fullt ut av befintliga arbetsrättsliga lagar.
Denna nya situation på arbetsmarknaden ställer krav på en utvidgad arbetsrätt som vidgar arbetstagarbegreppet och som fångar upp löntagarnas legitima behov av trygghet och inflytande i förhållande till nya anställningsformer och beslutsnivåer. Det behövs också verksamma regler för att säkra jämställdhet mellan könen i arbetslivet.
För Vänsterpartiet handlar arbetsrätten om kärnan i demokratin. I kraft av äganderätten har arbetsgivarna ett avgörande inflytande över arbetslivet. Den arbetsrättsliga lagstiftningen har tillkommit för att säkra ett visst mått av inflytande och skapa ett visst skydd mot godtyckliga beslut. När lagen om medbestämmande kom var tanken att denna ramlag skulle fyllas ut med lokala utvecklings- eller medbestämmandeavtal för att fördjupa löntagarnas inflytande. Detta har inte skett inom alla områden.
MBL speglar också 1970-talets arbetsliv och arbetsorganisation. Nu krävs det en ny inflytandelag som sätter fokus på individens behov av inflytande över sin egen arbetssituation, arbetsinnehåll och planering av arbetet, den måste också fylla kollektivets behov av inflytande över budgetbeslut och långsiktig strategisk planering när det gäller investeringar, bemanning, kompetensutveckling, arbetsorganisation m.m.
Arbetsledningsrätten är en rätt för arbetsgivaren att leda och fördela arbetet samt att fritt antaga (och avskeda) arbetare. Det finns inskränkningar i den fria anställningsrätten, arbetsgivaren får t ex inte missgynna ett visst kön, en viss ras eller en person p.g.a. etnisk tillhörighet. Arbetsgivare får heller inte vid anställningen bete sig så att det strider mot god sed på arbetsmarknaden. Men sen är det slut på inskränkningar i arbetsgivarens anställningsrätt. Inget hindrar t ex att han/hon tillämpar helt ovidkommande urvalsprinciper, t.ex. urval efter den sökandes utseende eller ålder. Inget hindrar heller att man diskriminerar personer beroende på sexuell läggning.
Fortfarande har arbetsgivaren rätt att ensam definiera när arbetsbrist uppstår. Makten över det kanske viktigaste i arbetslivet, anställningen, ligger kvar i orubbat bo hos arbetsgivaren.
Vetorätt för arbetstagarna inom vissa områden måste övervägas. Det behövs också nya regler som gör det möjligt för arbetstagarna att utöva mera självbestämmande, individuellt eller i grupp. Demokrati i arbetslivet handlar också om alla människors lika värde. Idag finns en segregering i arbetslivet som inte enbart kan härledas till formella meriter eller till andra objektiva kriterier. Olika villkor för kvinnor och män, likväl som invandrarnas situation, måste uppmärksammas.
Vänsterpartiet föreslår i en separat motion en ny parlamentarisk utredning om en förstärkt och utvecklad arbetsrätt.
Utgiftsområden och utgiftstabell för 1997
UO 1:
Under utgiftsområdet rikets styrelse föreslår Vänsterpartiet en besparing på regeringskansliet motsvarande 2 % - eller totalt 40 miljoner kronor.
UO 2:
Vänsterpartiet föreslår dels att riksdagen ger SCB i uppdrag att omfördela resurser från könsneutral till könsuppdelad statistik, dels att Konjunkturinstitutet får i uppdrag att inleda projektet "könsräkenskaper". I en annan motion föreslås dessutom att det ekonomiska rådet avvecklas, vilket innebär en besparing på drygt 1,7 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag i budgetpropositionen.
UO 3:
Under utgiftsområdet skatteförvaltning och uppbörd anslår Vänsterpartiet totalt 122 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit. Ökade resurser till skatteförvaltningen för utökad kontroll har också tidigare visat sig ge skatteintäkter minst motsvarande storleken av de ökade resurserna. I propositionen uttrycker regeringen dessutom vikten av bekämpningen av olovlig införsel av narkotika och att det är ett högt prioriterat område för Tullverket. Detta kräver en förstärkning av gränskontrollen, inte en försämring som en personalminskning innebär. Vänsterpartiet avvisar därför 1997 års besparingar på skatteförvaltningen och tullen.
UO 4:
Vänsterpartiet föreslår en besparing på säkerhetspolisen motsvarande 50 miljoner kronor under 1997. Till kronofogdemyndigheten tillför vi 35 miljoner kronor för att de bl.a. skall kunna förbättra indrivning och bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Rättshjälpen tillförs 13 miljoner kronor.
UO 6:
Det riktas inga militära hot mot Sverige, därför föreslår vi ytterligare minskningar inom Försvarsmaktens organisation. Vissa materielprojekt uppskjuts eller inställs, bl.a. sker inga nya beställningar inom JAS-systemet. Under 1997 medför detta minskade utgifter med ytterligare 560 miljoner kronor jämfört med budgetpropositionen.
UO 7:
De extra anslag som Vänsterpartiet lägger på anslagsposten Biståndsverksamhet fördelar sig i stort enligt följande:
- 700 miljoner kronor till multilateralt arbete, t.ex. Unicef, UNHCR m.m.,
- 700 miljoner kronor till bilateralt samarbete, framför allt till Afrika och Latinamerika, men också katastrofbistånd och bistånd genom enskilda organisationer.
Under anslagsposten Samarbete med Öst- och Centraleuropa anslår Vänsterpartiet 300 miljoner till ökade insatser, framför allt på miljöområdet i St. Petersburgområdet samt 100 miljoner kronor till samarbetet i Barentsregionen.
UO 8:
Vi anser att ramen för utgiftsområde 8 måste utvidgas med 750 miljoner kronor. 300 miljoner kronor tillförs anslaget "Mottagande av asylsökande" och 450 miljoner kronor utöver regeringens förslag anslås till "Kommunersättningar vid flyktingmottagande".
UO 9:
Vänsterpartiet anslår ytterligare 350 miljoner kronor till tandvårdsförsäkringen och 200 miljoner kronor utöver regeringens förslag till läkemedel. För insatser mot aids anslås 5 miljoner kronor utöver regeringens förslag. För bidrag till psykiatrin anslår Vänsterpartiet ytterligare 100 miljoner kronor, för kommunernas psyk-ÄDEL och till behandling av tortyroffer. Till folkhälsoinstitutet anslås 5 miljoner kronor för arbetslöshetsforskning och till Statens institut för psykosocial medicin anslås 2 miljoner för en utredning om arbetstidsförkortningens betydelse för den psykosociala miljön. 60 miljoner kronor anslås i ytterligare bidrag till handikappades bilstöd samt 50 miljoner kronor till ungdomsvård. Vi vill också att Handikappinstitutet tilldelas ytterligare 60 miljoner kronor för att ta tillvara och informera om den nya teknikens möjligheter för funktionshindrade.
UO 10:
Vänsterpartiet föreslår att sjukpenningnivån höjs från 75 till 80 % från den 1 januari 1997 och ökar därför anslaget till försäkringen med 600 miljoner kronor. Vidare föreslås att semesterlönefaktorn ska inräknas i sjukpenninggrundande inkomst (SGI) varvid vi tillför budgeten 200 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit. Yrkesinriktad rehabilitering skall tillföras 200 miljoner som stimulansmedel för ökad rehabilitering. Därför föreslår vi ytterligare 185 miljoner kronor för detta ändamål. För att bibehålla nuvarande kriterier för sjuk- och förtidspensionsersättningar anslår vi 200 miljoner kronor utöver vad regeringen anslagit.
UO 11:
Vänsterpartiet tillför utgiftsområdet 1 010 miljoner kronor. 10 miljoner kronor fördelas på ålderspensioner till invandrare i stället för socialbidrag. 535 miljoner kronor går till efterlevandepensioner för vuxna och 465 miljoner kronor utöver regeringens anslag avsätts till bostadstillägg till pensionärer.
UO 12:
Under utgiftsområdet ekonomisk trygghet för familjer och barn tillförs totalt 1 075 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Av detta totalbelopp avsätts 200 miljoner kronor till semesterlönefaktorn i SGI:n (d.v.s. gällande föräldraförsäkringen), 600 miljoner kronor till 80- procentsnivån i föräldraförsäkringen samt 275 miljoner kronor till pappaledigheten.
UO 13:
Vänsterpartiet anslår medel för att höja ersättningen i a- kassan till 80 % från 1 januari 1997. Vi tar bort begränsningsperioden för deltidsarbetslösa. De regelförändringar som beslutades om med anledning av proposition 222 bör inte träda i kraft, däribland den bortre parentesen. Sittande a-kasseutredning måste först presentera sitt förslag, sedan kan ett samlat grepp tas. Anslaget till utgiftsområdet utvidgas med 1,5 miljarder kronor.
UO 14:
Vänsterpartiet höjer kvaliteten och volymen på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Särskilda satsningar görs på arbetshandikappade via lönebidrag och Samhall. System med obligatoriska praktikplatser föreslås. Speciellt program för kvinnor vars arbeten rationaliserats bort måste till. Anslag ges också för forskning på fibromyalgi och elkänslighet. JämO bör inrätta en speciell avdelning för att motverka lönediskriminering och utarbeta ett arbetsvärderingssystem. Totalt avsätter Vänsterpartiet 3,5 miljarder kronor mer än regeringen på detta utgiftsområde.
UO 15:
Vi föreslår två besparingar som innebär att det inte längre ges stipendier för basår eller särskilt svux för vissa lärarutbildningar. Vi vill att det nya studiestödssystemet som regeringen ska presentera under 1997 ska börja gälla från 1 juli 1998. Detta för att det inte ska bli glapp mellan det nya studiestödssystemet och det särskilda utbildningsbidraget.
UO 16:
Vi går inte med på regeringens besparingar på samhällsinstitutioner som jobbar med barn med särskilda behov. Vi vill satsa på skolforskningen och inte skära ned som regeringen föreslår. Vi vill inte spara på fakultetsanslagen och forskningsråden under 1997. Vi gör en särskild satsning på distansutbildning. Vi ger Högskolan i Dalarna 6 miljoner kronor i fasta forskningsresurser.
UO 17:
Vänsterpartiet föreslår att utgiftsramen utvidgas med 190 miljoner kronor, bl.a. mot bakgrund av mångårigt utredningsarbete om svensk kulturpolitik. Därför avsätter vi ytterligare medel till allmän kulturverksamhet, bl.a. kultur i skolan, bidrag till kommunala musik- och kulturskolor, folkrörelsernas arkiv m.m. Vidare satsar vi på kultur i Norrland, fria teatergrupper och ett kvinnohistoriskt museum. Vi reducerar dessutom regeringens sparbeting på folkbildning och idrott.
UO 18:
Vänsterpartiet avsätter 600 miljoner kronor för att förbättra inomhusmiljön, i främst daghem och skolor genom ett 30- procentigt bidrag. Byggforskningens ramanslag utökas med 40 miljoner kronor till exprimentbyggande i fullskaleprojekt och till forskning inom energiområdet. Lantmäteriverket undantas från det generella sparkravet på 10 miljoner kronor under 1997. Ramanslaget för bostadsbidragen utökas med 834 miljoner kronor, bl.a. för att stödja barnfamiljer och studerande med studiemedel, samt för en översyn och förändring av ungdomsbostadsstödet.
UO 19:
Vänsterpartiet stöder till stora delar inriktningen på den "lilla" regionalpolitiken. Vi avvisar dock den föreslagna minskningen av transportstödet med 70 miljoner kronor. Vänsterpartiet är dock kritiskt till den "stora" regionalpolitiken (ekonomisk politik, transfereringar, m.m.) som ökar de regionala klyftorna.
UO 20:
Vänsterpartiet konstaterar att avsikterna i regeringsdeklarationen inte slagit igenom i regeringens budget. Vänsterpartiet har därför förstärkt utgiftsområde 20 med totalt 564 miljoner kronor. Bland förslagen märks bl.a. 110 miljoner kronor för inköp av naturmark i Sverige för att bevara de sista orörda markerna. Den ekonomiska ramen för sanering av miljöskadade områden höjs med 190 miljoner kronor och därmed får Naturvårdsverket den summa som behövs. Dessutom lägger vi till 100 miljoner kronor för den ekologiska omställningsfonden och utvidgar den till att innefatta bl.a. energieffektivisering i byggnader och utveckling av ekologiskt uthålliga system i trafik och va- sektorn. Den totala summan hamnar då på 300 miljoner för ekologisk omställning 1997. Kommunerna får dessutom 100 miljoner i stöd för sitt Agenda 21-arbete.
UO 22:
Vänsterpartiet minskar anslaget för byggande av statliga vägar med 1 800 miljoner kronor. Sveriges vägnät är praktiskt taget färdigbyggt. För framtiden krävs det utbyggnad av andra, miljöanpassade kommunikationsslag. Med Vänsterpartiets trafikpolitik minskar vägtrafiken. Av samma anledning skär vi ner anslaget på drift och underhåll av statliga vägar med 500 miljoner kronor. Av detta följer en reducering av Vägverkets administrationsbudget med 44 miljoner. Vi minskar också anslaget till fritidsbåtsändamål med 22 miljoner kronor.
För att stimulera järnvägsresandet anslår vi 345 miljoner kronor på att ta bort banavgifterna för SJ Gods och 100 miljoner som prisstöd för SJ:s persontrafik. 921 miljoner kronor fördelar vi inte nu utan avvaktar bland annat kommunikationskommitténs förslag senare i år. Medlen ska dock användas till järnvägar, kollektiv länstrafik och andra miljöanpassade kommunikationsslag.
Vänsterpartiet minskar följaktligen ramen för UO 22 med totalt netto 1 000 miljoner kronor. Medlen används effektivare inom andra sektorer, t.ex. allergisanering av byggnader.
UO 23:
I motionen föreslås 100 miljoner kronor till programmet för miljöersättningar utöver regeringens förslag. Inom den utökade ramen för miljöersättning föreslås bland annat ett särskilt fjällmiljöprogram, som tar hänsyn till fjäll- och inlandsjordbrukets speciella förutsättningar, kompensation till område 4 (delar av mellersta Sverige) samt att rovdjursersättning också skall gälla rovdjursrivna tamdjur. Vidare anslås 35 miljoner kronor utöver regeringens förslag till en avtrappning av avbytarstödet och ytterligare 20 miljoner kronor till fiskevård.
UO 24:
I en näringspolitisk motion föreslår Vänsterpartiet utökade insatser för småföretagsutveckling som större riskprojekt, marknadsintroduktion, nätverk för kompetens, teknikupphandling, kvinnliga affärsrådgivare och såddfinansiering med 540 miljoner kronor. Vi föreslår ökade insatser för företagsutbildning och exportkunskaper med 30 miljoner. Ökade insatser för turismen görs med 150 miljoner kronor och den maringeologiska verksamheten ges ökade anslag med 13 miljoner kronor. Ökade anslag till kooperativ utveckling betyder 18,5 miljoner kronor och en satsning på ekonomisk rådgivning betyder ökat stöd med 20 miljoner kronor. Slutligen satsas 286,6 miljoner kronor ytterligare på teknisk forskning och utveckling. Sammanlagt ökas den ekonomiska ramen med 1 059 miljoner kronor.
UO 25:
I en särskild motion föreslås att bidraget till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting fördubblas från 400 miljoner kronor till 800 miljoner kronor 1997. I vår skattemotion föreslås också att arbetsgivaravgifterna för kommuner och landsting sänks med 5 miljarder kronor.
UO 26:
Vänsterpartiets förslag innebär ett 12 miljarder kronor större negativt budgetsaldo (eventuella indirekta budgeteffekter oräknade) jämfört med budgetpropositionen. Under antagandet att denna budgetförsvagning realiseras i jämn takt över budgetåret innebär detta ca 300 miljoner kronor (5 % av 6 miljarder kronor) i anslagsbehov "Räntor på statsskulden".
Socialförsäkringar
Förändring av beräkning av antagningspoäng för ATP för förtidspensionärer. Vänsterpartiet har i en separat motion avslagit regeringens förändrade kriterier till rätt till förtidspension. Vi anser att det bästa sättet att minska antalet förtidspensionärer är att rehabilitera inte minska nivåer och ersättningar. Vänsterpartiet avslår därför besparingen.
Tabell 3. Sammanställning av v:s förslag till förändring av utgiftsområdena
i förhållande till regeringens budgetförändringar 1997.
Miljoner kronor Avvikelse mot regeringen
Utgiftsområde
UO 01 Rikets styrelse -40
UO 02 Samhällsekonomi och finansförvaltning -2
~Ekonomiska rådet -1,7 milj
UO 03 Skatteförvaltning och uppbörd 122
~Tullverket +35 milj
~Skatteförvaltningen +87 milj
UO 04 Rättsväsendet -2
~F6 Rättshjälp och kronofogde +50 milj
~Säkerhetspolisen -50 milj
UO 05 Utrikesförv. och internat. samverkan 0
UO 06 Totalförsvar -560
~Skillnad mot reg. och vårat tidigare sparförslag -560 milj
UO 07 Internationellt bistånd 1 800
~0,8 % av BNI till biståndet + 1 400 milj
~Miljöarbete Östersjön +300 milj
~Barentsfond +100 milj
UO 08 Invandrare och flyktingar 750
~För att säkerställa nuvarande lagstiftning +300 milj
~Flyktingmottagning +450 milj
UO 09 Hälsovård, sjukvård och soc omsorg 832
~Tandvård och läkemedel +350 + 200 milj
~B3 Handikappinstitut +60 milj
~A3 insatser mot aids +5 milj
~A9 Folkhälsoinstitut +5 milj
~A2 Psykosocial medicin +2 milj
~B6 Bilstöd +60 milj
~C5 Statens institutionsstyrelse +50 milj
~Psykiskt handikappade +100 milj
UO 10 Ekon. trygghet vid sjukdom och handikapp 1 480
~80%+nivå i sjukförsäkring +600 milj
~Särskilda stimulansmedel för rehab.insatser +185 milj
~Förändring SGI +200 milj
~Arbetslivsinriktad rehabilitering +200 milj
~Förändring av antagandepoängsberäkning för ATP
för förtidspensionärer + 75 milj
~Ändrade kriterier +200 milj
~försäkringskassan +20 milj
UO 11 Ekon. trygghet vid ålderdom 1 010
~Bostadstillägg för pensionärer +465 milj
~Behovsprövning av änkepension +500 milj
~Omställningspension änkor +35 milj
~Pension till invandrare +10 milj
UO 12 Ekon. trygghet för familjer och barn 1 080
~Pappamånaden +275 milj
~Förändring i beräkning av SGI +200 milj
~80%+nivå föräldraförsäkringen +600 milj
~Barnpension +5 milj
UO 13 Ekon. trygghet vid arbetslöshet 1 500
~80%+nivå i a-kassa, vissa regelförändringar + 1 500 milj
UO14 Arbetsmarknad och arbetsliv 3 513
~Kvinnligt arbetsmarknadsstöd +1 000 milj
~Handikappade, utbildningsvikariat +2 500 milj
~Forskning om elallergi, fibromyalgi +10 milj
~JämO +3 milj
UO 15 Studiestöd -97
~Stipendium för basår - 40 milj
~Särskilt stöd för vissa lärarstud - 57 milj
UO 16 Utbildning och universitetsforskning 390
~Forskningsråd +225 milj
~Skolforskning +30 milj
~Fakulteter +100 milj
~A5 Statens handikapp +10 milj
~A6 Skolutveckling, läromedel +5 milj
~A13 Distansutbildning +5 milj
~B46 Högskolan i Dalarna +6 milj
~A7 Specialskolor +8 milj
~B5 Göteborg, grundutbildning +0,6 milj
~Högskolan i Malmö, grundutbildning +0,6 milj
UO 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid 190
~A2 Bidrag till allmän kulturverksamhet +36 milj
~A4 Nationellt uppdrag +19
~B3 Bidrag till vissa teater, dans och musikändamål +7 milj
~H4 Bidrag till vissa museer +5 milj
~J1 Folkbildningsforskning +1 milj
~L1 Bidrag till folkbildningen +80 milj
~N3 Stöd till idrotten +42 milj
UO 18 Samhällsplan. bostadsförsörjn. och bygg. 1 484
~Allergisanering +600 milj
~Bostadsbidrag +834 milj
~A7 Byggforskning +40 milj
~D1 Lantmäteriet +10 milj
UO 19 Regional utjämning och utveckling 70
~A6 Transportbidrag +70 milj
UO 20 Allmän miljö- och naturvård 564
~A1 Naturvårdsverket +50 milj
~A3 Kalkning +10 milj
~A4 Investering inom miljöområdet +110 milj
~A6 Miljösanering +190 milj
~Övrigt Agenda 21 +100 milj
~Separering avloppsvatten +100 milj
~Forskning +4 milj
UO 21 Energi 0
UO 22 Kommunikationer -1 000
UO 23 Jord- och skogsbruk, fiske med ansl.när. 169
~B3 Avbytarverksamhet +35 milj
~B12 Kompl åtg inom jordbruket +100 milj
~C4 Fiskevård +20 milj
~D2 Ersättning för viltskador +6 milj
~E1 SVA +8 milj
UO 24 Näringsliv 1 059
~A1 Närings- och teknikutvecklingsverket +30 milj
~A2 Småföretagarutveckling +540 milj
~A3 Stöd till kooperativ utveckling +19 milj
~A4 Turistfrämjande +150 milj
~A9 Geovetenskaplig forskning +13 milj
~D1 Teknisk forskning och utveckling +287 milj
~F2 Konsumentverket +20 milj
UO 25 Allmänna bidrag till kommuner 400
~ "Kommunakut" + 400 milj
UO 26 Statsskuldsräntor m m
300
UO 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen 0
Summa
15 012
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som har förordats i denna motion,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar om fördelning av utgifterna på utgiftsområden i enlighet med vad i motionen anförts (avsnitt 4 tabell 3),
3. att riksdagen avslår regeringens förslag till preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden för budgetåren 1998 och 1999 och i stället ger regeringen till känna vad i motionen anförts (avsnitt 2.4),
4. att riksdagen med de förändringar som i motionen anförts i tabell 2 godkänner regeringens beräkningar av statsbudgetens inkomster för år 1997,
5. att riksdagen hos regeringen och Riksbanken begär förslag om hur den penning- och valutapolitiska strategin skall se ut för Sverige utanför EMU (avsnitt 2.2),
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattepolitiken (avsnitt 2.3),
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundavdrag (avsnitt 2.3),
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förmånsbeskattningen av tjänstebilar (avsnitt 2.3),
9. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om upphävande av lagen (1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjda elskatter för industrin kombinerat med en takregel för energiintensiva företag i enlighet med vad i motionen anförts (avsnitt 2.3),
13. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en lägre skatt på folköl och bibehållen skatt på starköl (avsnitt 2.3),
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hyresgästers självförvaltning ur ett skatteperspektiv (avsnitt 2.3),1
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunerna (avsnitt 2.5),
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om delat finansieringsansvar för socialbidrag (avsnitt 2.5),2
18. att riksdagen hos regeringen begär att SCB ges i uppdrag att omfördela resurser från könsneutral till könsuppdelad statistik i enlighet med vad i motionen anförts (avsnitt 2.6),
19. att riksdagen hos regeringen begär att Konjunkturinstitutet ges i uppdrag att inleda projektet "könsräkenskaper" i enlighet med vad i motionen anförts (avsnitt 2.6),
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett sysselsättningsprogram omfattande 20 miljarder kronor i enlighet med vad i motionen anförts (avsnitt 3.1),3
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbete och generell välfärd (avsnitt 3.2),3
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetstider (avsnitt 3.3),3
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsrätten (avsnitt 3.4).3
Stockholm den 7 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Lars Bäckström (v) Owe Hellberg (v) Tanja Linderborg (v) Eva Zetterberg (v) Johan Lönnroth (v)
1Yrkande 15 hänvisat till BoU.
2Yrkande 17 hänvisat till SoU.
3Yrkandena 20-23 hänvisade till AU.
Gotab, Stockholm 1996