Det djupaste syftet med de förslag som presenteras i detta
dokument är att återge människor i Sverige tron på
framtiden.
I den ekonomiska, sociala och moraliska krisens spår har allt fler slutat
hoppas. Besvikelse över löften som svikits, drömmar som gått om intet och
ideal som förfuskats har skapat besvikelse och apati. Vem kan man lita på?
Vad kan man tro på? Ungdomar säger: "Vi blir den första generation som
inte får det bättre än våra föräldrar."
När utsikterna känns hotfulla och politiken är oförutsägbar vågar för få
satsa på framtiden. Då sitter vi fast i stagnationen och massarbetslösheten.
Det är den onda cirkeln det är en politisk uppgift att bryta.
Vi tror visserligen inte att ett politiskt projekt någonsin kan vara svaret på
människors alla frågor och hela längtan. Det är ett tecken på vilsenheten i
dagens samhälls- och kulturdebatt att en sådan förhoppning då och då
skymtar fram. Människors individuella livsprojekt måste förankras utanför
den politiska sfären och formas utifrån värderingar av annan halt än de
politiska slagordens.
Men det politiska ledarskapet är ändå viktigt. Det kan inspirera och bidra
till att framtiden i några avseenden faktiskt går att förutse och i bästa fall
främja viktiga moraliska och etiska principer.
Folkpartiet, som i Sverige förvaltar den liberala och frisinnade idétradi-
tionen, vill bidra till ett politiskt ledarskap som återupprättar framtidstron.
Men om framtidstron skall kunna återvinnas måste mycket bli annorlunda i
vårt land. Människor måste kunna lita på samhällets institutioner och på
besked från det politiska systemet. Den känsla av hopplöshet som följer i
massarbetslöshetens spår måste brytas. Tilltron till välfärdssystemen måste
återupprättas. Just det faktum att samhällsförändringarna går allt snabbare,
gör - kanske paradoxalt - långsiktighet i beslut som rör de institutionella
ramarna allt viktigare. Återställare och ytterkantspolitik måste bytas mot en
stabilitetspolitik, förankrad i den huvudfåra där huvuddelen av det svenska
folket åsiktsmässigt befinner sig: Det innebär en politik som bejakar
företagsamhet och marknadsekonomi i förening med långtgående ambitioner
i fråga om rättvisa och välfärd.
Folkpartiets politik för stabilitet innebär:
Sunda statsfinanser - besparingar på bl a företagssubventioner
Låg inflation, bl a genom valutasamarbete och ny lönebildning
Fasta spelregler för löntagarna - återupprätta skattereformen
Fasta spelregler för företagarna som gynnar expansion i näringslivet
Pensionsreform ur askan av ATP
Stabila, självfinansierande socialförsäkringar
På alla dessa punkter har de socialdemokratiska regeringarna som suttit
sedan 1994 tyvärr fört fel politik. Statsfinanserna har sanerats mer med höjda
skatter än med besparingar. Löneökningarna i Sverige är återigen högst i
Europa utan att regeringen förmår åstadkomma någonting av reformerad
lönebildning. Skattereformen ligger snart i ruiner. Villkoren för företagare
förändras ständigt, ofta tyvärr till det sämre. Pensionsreformen förhalas.
Socialförsäkringarna präglas av kaos - en går omotiverat med väldigt över-
skott, andra går med underskott och ständigt genomförs nya, ogenomtänkta
och socialt oacceptabla försämringar för t ex änkor och föräldralösa.
Stagnationens kvartssekel
En viktig förklaring till bristen på framtidstro i det svenska
samhället är sannolikt vårt lands ekonomiska stagnation.
Sveriges växtkraft avtog i början av 1970-talet. Efter att i
hundra år vuxit snabbare än nästan alla andra, tappade vi vår
spänst och vitalitet. Utvecklingskraften i det svenska
samhället har under denna tid varit mindre än i andra
jämförbara länder. Då, för ett kvarts sekel sedan, tävlade vi i
välståndsligans topp. Nu, hamnar vi i den nedre halvan när
OECD-länderna graderas efter den egna valutans köpkraft.
Vad beror våra svaga resultat på? En förklaring som har förts fram är, att
alla länder som når en viss välståndsnivå växer långsammare. Men den tesen
motsägs av att våra närmaste medtävlare kring 1970, Schweiz och USA,
fortfarande ligger i toppen.
En annan förklaring är att det handlar om en vällevnadskris, att vi helt
enkelt har det så bra att vi tappat intresset för att få det bättre. Men det
tycks
heller inte vara sant. Våra anspråk har inte alls anpassats till det vi
producerar. När våra egna resurser slutade växa i den takt vi vant oss vid,
började vi omedelbart låna. Från början av 70-talet fram till 1994 lånade
Sverige utomlands nästan oavbrutet. Svenskarna ställer krav - krav på högre
löner och på en bättre fungerande offentlig sektor. Och eftersom våra
prestationer inte motsvarat våra krav, har vi en kvartssekellång historia av
underskott, inflation och devalveringar.
Den enskilda faktor, som vi tror har högst förklaringsvärde, är att det som
kan kallas Socialdemokraternas politiska hegemoni har gjort Sverige till ett
land som har svårt att anpassa sig till nya förutsättningar. Inte i något annat
land har arbetarrörelsen en så dominerande ställning i samhällslivet som i
Sverige. Det kompakta motståndet mot nödvändiga förändringar - t ex ett
skattesystem som uppmuntrar arbete, en modernisering av offentliga sektorn
och förbättringar i företagsklimatet - har resulterat i stagnation.
För att bryta misstron inför framtiden måste Sverige börja växa igen. Det
kräver en ny politisk kurs och ett nytt politiskt ledarskap.
Vägen till växt
Om Sverige efter ett kvartssekel av stagnation skall gå in i en
period av verklig växt, säg en årlig ekonomisk tillväxt på
nivån 3-4 % per år i åtminstone några år, krävs en helt annan
politik än den som förts under huvuddelen av perioden från
1970. Folkpartiet är naturligtvis inte utan ansvar, eftersom vi
har suttit i regeringar under nio av dessa 26 år. Den regering
som Folkpartiet medverkade i under åren 1991-1994 var i
många avseenden på rätt väg och åstadkom ett antal
bestående resultat. Men att förklara kombinationen av
önskvärda strukturförändringar och nödvändiga
konjunkturåtgärder blev en pedagogiskt övermäktig uppgift,
varför valet 1994 i flera andra viktiga delar omintetgjorde det
som uppnåtts. Under de två åren som gått sedan dess har det
som inte borde få hända faktiskt hänt: Sverige har fastnat i
massarbetslöshet.
Vägen till växt går genom den enskilda människan. Det är hennes
förhoppningar och drivkrafter som måste vara utgångspunkten. Allt tyder på
att svenskarna fortfarande är uppfinningsrika och företagsamma. Politikens
uppgift är att undanröja hinder.
Innan pessimismens profeter övertygat ännu fler om att jobben tagit slut
och att vårt land aldrig kan nå en tillväxt som gör våra ekonomiska problem
hanterliga, föreslår vi att Sverige ger tillväxten en chans.
En jämförelse mellan tillväxtperioden 1870-1970 och stagnationsperioden
efter 1970 borde stämma till eftertanke. När det påstås att det är strävan mot
stabil valuta, sunda statsfinanser och låg inflation som skapar problem visar
en sådan jämförelse att det är precis tvärtom. Tillväxtperioden som helhet
präglades av stabil valuta (valutaunion, guldmyntfot, Bretton Woods-
systemet), sunda statsfinanser (budgetunderskott var mycket ovanliga före
1970) och låg inflation (även om s-politiken redan på 1950- och 60-talen tog
alltför lätt på riskerna med fallande penningvärde).
De som hävdar att jobben tagit slut (trots att det bara är sex år sedan
bristen på arbetskraft ansågs vara det stora problemet för framtiden)
frammanar bilden av att vi i Sverige gjort allt vad som står i vår makt för att
lösa våra ekonomiska problem, men att det visat sig omöjligt.
Vår verklighetsbild är den motsatta. Sverige har på punkt efter punkt valt
lösningar som skapar ekonomiska problem. Låt oss ställa några frågor:
Är det konstigt att det blir problem i ett land, som först tar sig samman och
gör "Århundradets skattereform" i syfte att det skall löna sig att arbeta och
några få år senare är på god väg att återinföra det gamla igen?
Är det konstigt att det blir problem i ett land, som inte kan ta sig ur ett
system för lönebildningen som till och med de fackliga ledarna säger ger
orimliga löneökningar?
Är det konstigt att det blir problem i ett land, som har skapat skatteregler
som innebär att en privatperson, som vill köpa en tjänst på lagligt sätt, måste
arbeta en halv dag för att kunna betala en annan människas arbetstid en
timme?
Är det konstigt att det blir problem i ett land som återinför dubbel
beskattning av investeringar när landet är i desperat behov av investeringar i
nya arbetstillfällen?
Är det konstigt att det blir problem i ett land, som trots att det har en
genomreglerad arbetsmarknad planerar att införa nya regleringar, som en
ytterligare begränsning av rätten att arbeta övertid?
Är det konstigt att det blir problem i ett land, som trots att skattetrycket
redan är det kanske högsta i världen på två år höjt skatterna med upp emot
100 miljarder kronor?
Listan på berättigade frågor kunde göras mycket längre. Vägen till växt går
genom en liberal reformation av det svenska samhället. Det är en sådan som
beskrivs i denna motion.
Stora värden står på spel. Inte bara jobb och välfärd hotas, utan riskerna är
stora att djupare värden, som solidaritet och samhällsgemenskap och i
förlängningen själva demokratin, äventyras om inte svensk ekonomi kan
länkas in i en bättre utvecklingsbana. Misslyckas vi att byta misstrons
samhälle mot tilltrons riskerar vi att hamna i ett mer oliberalt samhälle med
mindre utrymme för individuella växtmöjligheter, solidaritet och tolerans.
Liberal förnyelse av Sverige
- en sammanfattning
En halv miljon nya jobb
I de följande kapitlen i denna motion redogörs för
Folkpartiets syn på det aktuella ekonomiska läget och hur vi
vill angripa problemen. Åtgärderna anges kortfattat i detta
kapitel.
Allra först skall vi emellertid söka illustrera själva utgångspunkten,
nämligen nödvändigheten att besegra massarbetslösheten.
Folkpartiets mål är att alla som vill ha arbete skall kunna få det inom
rimlig tid. Med en tillväxt de närmaste åren på mellan 3 och 4 % kan en halv
miljon nya jobb skapas fram till år 2002. Det överväldigande antalet av dem
måste tillkomma i den privata sektorn. För att svensk ekonomi ska länkas in i
den positiva utvecklingsbana som också resulterar i fler arbeten måste en
bättre balans mellan privat och offentlig sektor eftersträvas. Idag är läget att
den privata sektorn är för liten för att bära upp den offentliga sektor vi
önskar.
Det är i och för sig önskvärt att nå ett läge där angelägna ändamål inom
den offentliga sektorn kan tillgodoses genom en viss expansion av antalet
anställda. Men innan det kan bli verklighet måste ett stabilare
samhällsekonomiskt läge ha nåtts - de offentliga underskotten måste ha
eliminerats och skatte- och utgiftskvoterna ha sänkts till nivåer som är
förenliga med en långsiktigt stabil politik. Vi räknar emellertid i det positiva
tillväxtscenario som vi tror är möjligt att år 2002 vara i en situation där en
viss expansion av antalet anställda i den offentliga sektorn har kunnat äga
rum mot slutet av perioden.
Det är inte politikernas sak att ange var de nya jobben skall komma. Men
eftersom så många i debatten hävdar att det är närmast teoretiskt omöjligt att
nå något som liknar full sysselsättning, har vi sökt analysera potentialen i de
olika sektorer svensk arbetsmarknad brukar delas in i.
Vi har i fråga om industrisysselsättningen främst byggt på material från
Industriförbundet. I skriften "Att återvinna välståndet" från hösten 1995
hävdas att sysselsättningen inom industrin - under förutsättningar som
påminner om vårt tillväxtscenario - skulle kunna öka med ca 250.000
personer på tio år. Den proportionella andelen till år 2002, d v s sex år, är
150.000 personer. Eftersom huvuddelen av reformförslagen i skriften ligger
väl i linje med Folkpartiets politik finns alltså anledning att ta fasta på de
positiva sysselsättningseffekterna. Vi har emellertid för vår del, efter att
också ha tagit del av vissa andra beräkningar, stannat för en något
försiktigare bedömning, 90.000 personer. Också det måste - med tanke på
den höga produktivitetstillväxten - betecknas som en kraftfull återindustriali-
sering av Sverige.
När det gäller andra sektorer har vi främst byggt på den rapport som
NUTEK utarbetade till 1994 års långtidsutredning. Rapporten heter
"Näringslivets tillväxtförutsättningar till 2010" och innehåller tre olika
scenarion. För att komma i närheten av vårt tillväxtscenario måste vi använda
det mest optimistiska alternativet i NUTEK-rapporten, som där kallas
Återhämtningsalternativet. Rapporten söker belysa en 18-årsperiod, nämligen
utvecklingen från 1992 till 2010 med en genomsnittlig BNP-tillväxt (i
Återhämtningsalternativet) kring 2,5 %, medan vi talar om en sexårsperiod
med en tillväxt kring 3,5 %. Vi har kompletterat våra studier av NUTEK:s
rapport med att gå igenom bedömningar av potentialen av vissa
specialsektorer, som hushållssektorn, turistsektorn m fl.
Vi har efter denna genomgång gjort nedanstående sammanställning, vars
syfte bara är att illustrera en tänkbar fördelning av nytillkommande arbets-
tillfällen om Sverige får en positiv utveckling på arbetsmarknaden. Det är
ingen prognos eftersom underlagsmaterialets kvalitet varierar kraftigt. De
angivna talen är nettoförändringar. Vi räknar alltså här med att alla dessa
huvudsektorer skall öka sysselsättningen, även om var och en av dem
självfallet rymmer delsektorer där sysselsättningen minskar.
Industrisektorn (inkl jordbruk, bygg m m)
+ 90.000
Handel och transporter
+ 40.000
Ej hushållsrelaterad tjänstesektor (uppdragsverksamhet,
reklam, formgivning, konsulter, data m m)
+ 170.000
Hushållsnära tjänstesektor (turism, privat
vård, städning, bank och försäkring, ideella
sektorn, medier, underhållning, kultur m m)
+ 180.000
Offentliga sektorn
+ 20.000
S:a
+500.000
Den beskrivna utvecklingen innebär ett dramatiskt trendbrott
jämfört med Sveriges utveckling de senaste 25 åren. Den
förutsätter en rad förändringar i Sverige.
- Nyföretagandet måste öka kraftigt.
-
- Investeringsnivån måste likaledes höjas kraftigt.
-
- Expansionsmöjligheterna för existerande företag måste förbättras.
-
- Hushållens möjligheter att köpa tjänster måste förbättras avsevärt genom
minskade s k skattekilar.
-
- Ett "kunskapslyft" måste åstadkommas genom bättre utbildad arbetskraft
och större satsningar på forskning.
-
Detta förutsätter i sin tur:
- Sänkta arbetsgivaravgifter.
-
- Förenklad arbetsrätt.
-
- Slopad dubbelbeskattning.
-
- Långsiktig energipolitik som säkrar tillgång till el-energi till konkurrens-
kraftiga priser.
-
- Kraftfull budgetsanering med sikte på budgetbalans 1998 genom
besparingar och försäljning av aktier i statliga företag.
-
- Särskilda åtgärder för att minska de s k skattekilar som i praktiken nästan
omöjliggör för hushållen att köpa mera tjänster samt införande av s k
servicecheckar enligt franskt mönster.
-
- En skattepolitik som återställer förtroendet för skattereformen genom att
högsta marginalskatt sänks till 50 % och att planer på andra höjningar av
marginaleffekterna (t ex avgifter i socialförsäkringarna som inte
motsvaras av förmåner eller s k värn- och vårdskatter) avskrivs.
-
- En ny modell för lönebildningen som bl a innebär att löntagarna får bära
en större del av kostnaderna för den arbetslöshet som uppstår om
resultatet av avtalsförhandlingarna blir för stora lönehöjningar.
-
- Fortsatt antiinflationspolitik, bl a genom en deklarerat positiv inställning
till fördjupad svensk medverkan i europeiskt valutasamarbete så snart den
svenska ekonomin är mogen samt en självständigare ställning för
Riksbanken.
-
- Återupptagen reformering av den offentliga sektorn genom valfrihet och
konkurrensutsättning.
-
- Kraftfullt försvar av en generell välfärdspolitik, som ger bra utbildning,
god vård och trygghet vid oväntade händelser på rättvisa villkor - en
sådan politik som gör att människor vågar satsa på framtiden.
-
Vi utvecklar i det följande alla dessa förslag.
Sverige år 2002
Den riksdagsmotion vi väckte med anledning av regeringens
vårproposition innehöll en redogörelse för vår egen
bedömning av vilka positiva effekter som vore möjliga om
våra förslag genomfördes. Vi upprepar den också i detta
sammanhang, även om ett halvår värdefull tid gått förlorad
sedan bedömningarna formulerades.
Om liberal politik skulle prägla riksdagens beslut, skulle Sverige förändras
på några år.
Utrymmet för entreprenörer skulle vara större - och tillväxten därmed
högre.
Det skulle vara mer lönande och mindre krångligt att driva företag - och
fler därmed ha arbete.
Villkoren för arbete, sparande och investeringar skulle vara goda och
långsiktigt stabila - och vårt land därmed attraktivt för utländska
investeringar.
Välfärdspolitiken skulle även den vara stabil och ha höga ambitioner när
det gäller att skapa rättvisa - och skulle därmed ha kunnat bryta tendensen
mot ökad segregation.
Utrymmet för fria folkrörelser och ett vitalt civilt samhälle skulle vara stort
- och grunden därmed lagd för mer av sammanhållning och mindre av våld i
vårt samhälle.
Det offentliga Sverige skulle skicka entydiga signaler om etik och moral -
och därmed förhoppningsvis stävja tendensen mot ökat fusk, missbruk och
"fallskärmstänkande".
Om vi fullföljer tankeexperimentet att politiken nu läggs om - t ex genom
att den nye statsministern Göran Persson (s) bestämmer sig för att satsa på de
s k förnyarna i sitt parti och anammar en rad förslag från Folkpartiets
motioner samt att denna nya inriktning för Sverige kan fullföljas genom en
kraftig liberal valframgång 1998 - tror vi att läget för Sverige i slutet av
nästa valperiod, 2002, skulle vara mycket annorlunda än om den nuvarande
politiken fullföljs. Vi kan naturligtvis inte veta exakt hur vi kommer att
lyckas men våra egna bedömningar och beräkningar ger följande bild:
En halv miljon människor fler än idag är i arbete.
Den öppna arbetslösheten ligger under 4 % och den totala på 5-6 %.
BNP är omkring 150 miljarder kr större än den annars skulle vara (genom
att den årliga tillväxten 1997-2002 blivit i genomsnitt 1,5 % högre). Det
motsvarar drygt 16.000 kr per innevånare.Ungefär halva den summan finns
hos hushållen i form av högre köpkraft. Andra halvan finns i statens och
kommunernas budgetar, i praktiken främst i form av lägre skuldsättning.
Statens budget visar överskott, liksom den samlade offentliga sektorn.
Därmed har det blivit möjligt att minska statsskulden genom att återbetala
lån och därmed minska ränteutgifterna. Den totala skattekvoten har sjunkit
till omkring 50 % av BNP - snarast strax under om hänsyn tas till att
medlemsavgiften till Svenska kyrkan då inte längre ingår i skattekvoten.
Efter tjugo år av hårda besparingar har uppsägningarna i kommuner och
landsting kunnat upphöra och äntligen ersättas av vissa nyanställningar i de
mest eftersatta verksamheterna, som äldreomsorgen och sjukvården.
Genom att flexibiliteten i arbetslivet ökat och vissa fackföreningar och
individer prioriterat fritid framför högre lön har den genomsnittliga
årsarbetstiden sjunkit något.
Valfriheten har ökat på många samhällsområden.
Biståndet närmar sig åter enprocentsmålet - nya demokratier och de allra
fattigaste länderna prioriteras.
Vi övergår nu till att redogöra för våra konkreta förslag för att vända den
ekonomiska utvecklingen så att dessa mål kan nås.
Skattepolitik för fler jobb
Om potentialen för nya jobb i Sverige ska tas tillvara
behöver skattepolitiken läggas om. Marchen tillbaka till det
gamla "ruttna" och "perversa" skattesystemet måste stoppas.
Två år med socialdemokratisk skattepolitik har inneburit att statens och
kommunernas skatteinkomster har ökat med 145 miljarder kronor. Delvis är
siffran en effekt av växande skattebaser, alltså att det gått bättre för
Sverige,
men åtminstone hälften beror på nya skatter eller höjda skattesatser.
Skattekvoten har stigit från under 50 % till över 53 %. Flera skatter som
allvarligt hämmar investeringar, sparande, företagandet - och därmed
tillkomsten av nya jobb - har höjts. Visserligen har några av höjningarna
också hunnit tas tillbaka, men frånvaron av en långsiktig strategi gör
människor osäkra på vad som egentligen gäller. Hur länge kan man räkna
med att dagens villkor står sig? Vilken uppgörelse står regeringen fast vid
idag? Instabiliteten hämmar tillväxten.
Vi håller fast vid den bedömning vi gjort under lång tid, att ett skattetryck
över 50 % ligger på en riskfylld nivå. Vi menar därför att politiken måste
innebära en successiv sänkning av skattetrycket. Viktigt är att vi identifierar
och sänker de mest skadliga skatterna först. Att sänka matmomsen, som när
det skedde angavs kosta staten 8 miljarder kronor, var inte att tillämpa det
arbetssättet. Momsen tillhör de minst skadliga skatterna, och en moms-
sänkning är dessutom ett mycket trubbigt fördelningspolitiskt instrument. Vi
anser därför att matmomsen bör höjas till den generella nivån, men att
barnfamiljerna samtidigt ska kompenseras genom höjda barnbidrag. Denna
operation ökar utrymmet för sänkningar av tillväxthämmande skatter.
Våra förslag innebär skattesänkningar om nära 30 miljarder kronor och är i
princip helt koncentrerade på att skapa nya jobb genom en ökad företag-
samhet. Av det exempel på en tänkbar sysselsättningsutveckling i ekonomins
skilda sektorer som finns i avsnitt 2 framgår att den stora sysselsättnings-
potentialen finns i den privata tjänstesektorn. Vi föreslår därför en sänkning
av arbetsgivaravgifterna med sammantaget nära 15 miljarder kronor till
1998, riktad direkt mot tjänstesektorn.
I ett par sektorer, som kan anses särskilt skattemässigt missgynnade, vill vi
se ännu större skattereduktioner. Marknaden för hushållstjänster har en stor
sysselsättningspotential. Där slår det höga uttaget av inkomstskatter, sociala
avgifter och mervärdesskatter in en så stor kil mellan det belopp säljaren får
kvar efter skatt och det belopp köparen själv först måste arbeta ihop, att det
nästan blir omöjligt för människor med normala inkomster att anlita "vit"
hjälp. Vi föreslår därför att arbetsgivaravgifterna för hushållstjänster slopas
helt - åtminstone under en fyraårig försöksperiod. Villkoren för turist-
näringen behöver också ses över. Turismen är skattemässigt missgynnad om
den betraktas som export. Andra företag kan lyfta av momsen, men turist-
företagen måste vältra över den på kunderna. Vi menar att regeringens
utredning om tjänstesektorn också bör granska villkoren för turistsektorn
och möjligheterna att sänka turistmomsen till 6 procent.
Det är framförallt småföretagarna som kan hjälpa Sverige ur massarbets-
löshetens grepp. Då måste politiken också inriktas på att underlättta för
människor att starta företag och att undanröja hindren för expansion. I
decennier har egna företagare i fåmansbolag diskriminerats jämfört med de
börsnoterade företagen. Regelverket upplevs av många som snårigt,
oöverskådligt och som en bromskloss för fortsatt växt. Som särskilt ange-
lägen framstår en översyn av de s k 3:12-reglerna, vilka bland annat fungerar
som en straffskatt för särskilt framgångsrika och expansiva företagare. En
omedelbar förändring kan vara att höja gränsen för vad som betraktas som
kapitalinkomst, men det är dags för en principiell översyn av hela
regelverket. I vårt budgetalternativ avsätts 400 miljoner kronor för att minska
skattebelastningen för fåmansbolagen.
Den bärande principen för skatteomläggningen 1991 var att det ska löna
sig att arbeta, spara och satsa på företagande. Vi menar att den principen
fortfarande är en grundbult för en dynamisk samhällsekonomi. Vi kan inte
acceptera att Socialdemokraterna brutit mot skatteöverenskommelsen och
höjt marginalskatten till 55 %. Vi kräver att principen "hälften kvar"
omedelbart återställs. Det är ytterligare ett avtalsbrott att gå ifrån den s k
indexregleringen och lyfta fler löntagare ovanför brytpunkten till högre skatt
för att finansiera det märkliga förslaget att gynna tjänstebilsinnehavare. Vi
föreslår också att inkomstskatten sänks med ca 9 miljarder kr, t ex genom ett
höjt grundavdrag.
Folkpartiet liberalerna motsatte sig den förtida momsinbetalningen. Det är
ett anständighetskrav att företagare inte behöver redovisa och betala in
mervärdesskatt innan de själva fått betalt från sina kunder. De nya reglerna
har lett till stora likviditetsproblem för många företag, en ökad
administration och i vissa fall till och med konkurs. Regeringen bör
omgående förelägga riksdagen ett nytt förslag, som innebär att företagen får
en tillräckligt lång tidsfrist med momsinbetalningarna.
Den partiella sänkningen av dubbelbeskattningen på riskvilligt kapital
röjer väl någon insikt hos regeringen om dubbelbeskattningens
skadeverkningar. Vi anser dock att denna straffskatt på nya jobb måste
slopas helt.
Såväl det privata risksparandet som det långsiktiga trygghetssparandet
behöver uppmuntras. Avdragsrätten för det privata pensionssparandet måste
återställas till motsvarande ett basbelopp per år. Vi föreslår att reglerna
också
ändras så att sparandet kan tas ut i form av ett "friår mitt i livet" för
kompetensutveckling eller försök att starta eget företag.
Vi kan inte acceptera förslag om en höjd förmögenhetsvärdering för aktie-
sparandet eftersom det ytterligare försvagar motiven till privat risksparande.
Lönebildning och arbetsrätt
för fler jobb
Lönebildningen i Sveriger har under lång tid fungerat mycket
dåligt. Denna insikt har fått regeringen att be
arbetsmarknadens parter att fundera på frågan: Hur bör
formerna för lönebildningen ändras så att löneökningarna i
framtiden blir förenliga med varaktigt låg inflation och
minskad arbetslöshet?
Frågan är helt central för samhällsekonomins utveckling. Sverige har länge
haft problem med lönebildningen, vilket av somliga förklarats med den höga
sysselsättningen, men nu visar det sig att lönebildningen inte ens fungerar
vid dagens rekordhöga arbetslöshet. Den senaste avtalsrörelsen resulterade
exempelvis i löneökningar på i genomsnitt knappt 6 procent i år och medför
därmed fortsatta avskedanden i näringsliv, stat och kommun. För närvarande
ökar lönerna i Sverige snabbare än i våra konkurrentländer, och med
väsentligt mer än vad som motiveras av produktivitetsutvecklingen. Detta
följer ett mönster som går nästan 30 år tillbaka i tiden. Lönebildningen de
tre senaste decennierna har lett till mycket blygsamma reallöneökningar, hög
inflation och återkommande devalveringar.
Vi tar inte ställning för eller emot någon särskild förhandlingsmodell men
konstaterar att de modeller som hittills prövats varken har fungerat i ett
företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt perspektiv. Långtgående
kompensationstänkande och följsamhetsklausuler har försvårat problemen.
Konsekvenserna syns nu i form av 1990-talets massarbetslöshet.
Den tilltagande internationaliseringen ger svensk ekonomi många nya
möjligheter till utveckling. Men den innebär också större krav på flexibilitet
och anpassningsförmåga - inte minst på arbetsmarknaden. Tillsammans med
regeringens oförmåga att skapa förutsättningar för ett dynamiskt näringsliv
blir därför oförmågan att komma tillrätta med lönebildningen och stelheter
på arbetsmarknaden det kanske största hotet mot välfärden och de nya
jobben i Sverige.
Knappast någon med insikter i parternas förhandlingskretsar tror att de
klarar att komma överens om något som ur samhälleligt perspektiv är en
tillfredsställande lösning. Risken är överhängande att lönebildningssamtalen
går samma väg som de arbetsrättsliga - in i väggen.
Ytterst är det arbetsmarknadens parter som har ansvar för att
lönebildningen fungerar. Men det finns också handlingsutrymme inom den
politiska sfären som kan utnyttjas för att åstadkomma mer balanserade
spelregler - och skärpta ekonomiska motiv - för parterna att träffa avtal
som ligger inom ramen för vad samhällsekonomin tål.
Till rätten att fatta beslut måste också höra ett ansvar för konsekvenserna.
Om löneavtalen blir så höga att människor tvingas ut i arbetslöshet är det inte
rimligt att de fackliga organisationerna kan skicka hela notan för detta till
staten. På marginalen svarar staten för 100 procent av a-kassornas ökade
utgifter. Makten över lönebildningen måste också följas av ett visst
finansiellt ansvar. Vi föreslår därför att statsbidraget sänks till 75 procent
av
a-kassornas utbetalningar och att egenavgifterna följaktligen höjs. Samtidigt
bör arbetslöshetsförsäkringen utvidgas till att bli en allmän försäkring, som
omfattar alla med förankring på arbetsmarknaden. För staten innebär det
sänkta statsbidraget en besparing på drygt 9 miljarder kronor.
Hushållen bör emellertid kompenseras för höjningen med motsvarande
belopp i form av sänkt inkomstskatt. Det kan t ex ske genom en höjning av
grundavdraget. Detta innebär att grundavdraget kan höjas med drygt 6. 000
kronor. Det motsvarar en skattesänkning med ca 1.800 kronor per person.
Effekterna på lönebildningen är naturligtvis svåra att förutsäga med någon
större precision. Men vetskapen om att löneavtal som leder till ökad
arbetslöshet "straffar sig" i form av höjda egenavgifter borde verka åter-
hållande på lönekraven.
Efter svår och långvarig vånda satte regeringen äntligen ned foten i fråga
om arbetsrätten. Försvarslinjen att "eftersom båda parterna på arbetsmarkna-
den är så missnöjda är nog förslaget väl avvägt" håller inte. De föreslagna
förändringarna är helt otillräckliga, även om vissa av dem går i rätt riktning.
Vi vill se en omedelbar återgång till de regler i LAS och MBL som gällde
innan Socialdemokraterna började med sina återställare. Vi anser också att
en medlare bör få rätt att begära uppskov i sju dagar för en varslad
stridsåtgärd, samt att en partssammansatt nämnd - med en opartisk
ordförande - ska avgöra konflikternas samhällsfarlighet. Vi anser också att
reglerna i MBL om arbetstagarpartens tolkningsföreträde vid tvister om
tolkning av kollektivavtal bör begränsas. I Folkpartiets rapport "Reformerad
lönebildning för fler jobb" anges istället att huvudprincipen bör vara en
konfliktlösningsmekanism i själva kollektivavtalet.
Men anpassningen av gårdagens regelverk till utvecklingstendenserna på
dagens arbetsmarknad behöver drivas vidare. Regler om arbetstider,
arbetsmiljö och anställningsskydd saknar i många fall relevans för den
ökande grupp som "jobbar på distans", eller för dem som har kontrakts- eller
projektanställningar för tillfälliga uppdrag. Allt fler låter sig inte lika
lätt
inordnas i existerande fackliga organisationer och blir därmed, med dagens
regelsystem, delvis utan inflytande över sin arbetssituation. Vi vill att en
parlamentarisk arbetsrättskommitté återinrättas med uppgift att komma med
förslag på bl a de områden vi nämnt. Vi kommer självfallet att ytterligare
utveckla våra synpunkter när regeringens proposition om arbetsrätten
presenteras för riksdagen.
En modern
arbetsmarknadspolitik
Morgondagens arbetsmarknad kommer i än högre grad än
dagens att präglas av snabba förändringar. Det ställer stora
krav på fungerande system som "matchar" utbud och
efterfrågan, som ger möjligheter för individer att skaffa sig
ny kompetens och ger arbetsgivare möjligheter att anpassa
sin verksamhet till det utbud av arbetskraft som finns. I detta
perspektiv spelar arbetsmarknadspolitiken självfallet en
viktig roll.
Vi menar att arbetsmarknadspolitikens främsta uppgift är att underlätta
individernas rörlighet på arbetsmarknaden, såväl den geografiska som
yrkesmässiga. Om den totala arbetslösheten ska halveras till sekelskiftet
måste mängder med nya företag etableras och hundratusentals människor få
jobb. Det ställer stora krav på en aktiv och offensiv arbetsmarknadspolitik.
De arbetssökande ska lättare kunna hitta nya vägar till jobb, eller till
kompetenshöjning, och företagen - inte minst alla de nya som växer fram -
ska snabbt kunna rekrytera rätt arbetskraft.
Vi tycker inte att regeringens målsättning att halvera den öppna
arbetslösheten till sekelskiftet är tillräckligt ambitös. Vad som behövs är så
många nya jobb att den totala arbetslösheten kan halveras. Regeringens
formulering ger dessutom utrymme för tolkningen att den höga arbetslös-
heten ska "åtgärdas" främst genom arbetsmarknadspolitiska insatser, att
människor ska flyttas från kolumnen "öppet arbetslösa" till kolumnen "i
åtgärd" i arbetslöshetsstatistiken. Vi tror inte att det motsvarar människors
önskemål inför framtiden.
Arbetslösheten är idag i stor utsträckning strukturell, medan de
traditionella arbetsmarknadspolitiska medlen är utformade för att hantera en
konjunkturell arbetslöshet. Därför krävs en modernisering av arbetsmark-
nadspolitiken.
Det innebär bland annat en anpassning till de nya utvecklingstendenser vi
idag ser på arbetsmarknaden. Fler kommer att byta arbete oftare i livet, och
fler kommer därmed under kortare perioder att vara arbetssökande eller i
utbildning.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift att underlätta rörlighet accentueras då
ytterligare. De många nya former av kontrakt eller anställningar som växer
fram ställer också krav på förnyelse av både arbetsförmedlingarna och de
traditionella åtgärderna, som i hög grad är utformade efter det gamla
industrisamhällets behov.
Privata arbetsförmedlingar och s k uthyrningsföretag som släpptes fria
1993 har medfört en större flexibilitet på arbetsmarknaden, och har öppnat
fler dörrar både för dem som söker arbete och dem som letar arbetskraft.
Uthyrningsföretagen svarar ofta mot företagens behov av t ex tillfälliga
förstärkningar och erbjuder annorlunda arbetsvillkor, som visserligen inte
behöver gillas av alla, men som kan upplevas positivt av många. Med viss
oro konstaterar vi att regeringen tillsatt en utredning för att granska
uthyrningsföretagens villkor. Vår mening är att de bidrar till en bättre
fungerande arbetsmarknad.
Kvaliteten i arbetsmarknadsutbildningen behöver förbättras. Tyvärr leder
utbildningarna inte tillräckligt ofta till jobb vilket bidrar till att de
upplevs
mer eller mindre meningslösa. Utbildningen måste också i högre
utsträckning vara anpassad efter den enskildes behov och till kraven på
arbetsmarknaden.
Vi menar också att det borde finnas stora möjligheter att effektivisera
verksamheten inom AMS. En mer kraftfull decentralisering och avbyrå-
kratisering, en nära samverkan med kommuner och näringsliv och ökad
upphandling av olika slags tjänster kan bidra både till lägre kostnader och
bättre verksamheter.
Vi vill samtidigt understryka att arbetsmarknadspolitiken är en nationell
angelägenhet och vi anser inte att den bör kommunaliseras. Det finns stora
risker att åtgärderna då skulle koncentreras till kommunal verksamhet och att
kommunerna skulle betrakta de arbetssökande som ett av staten betalt
personaltillskott.
Låt tjänstesektorn lyfta!
Sammanställningen i kapitel 2 över var de nya jobben kan
förväntas komma ger en tydlig bild av tjänstesektorns
betydelse för sysselsättningen. Nästan alla bedömare är
överens om att det helt dominerande antalet nya jobb i
Sverige kommer att komma i tjänstesektorn.
Men som framgått av tidigare avsnitt kräver det en medveten satsning från
statens sida. Genom att tjänstesektorn länge betraktades som underordnad
industrisektorn har många lösningar valts som är mest anpassade till
industriföretag. Det är t ex uppenbart att bokförings- och skattelagstiftningen
i mycket formats för att passa kapitalintensiva företag med betydande
avskrivningsmöjligheter snarare än personalintensiva.
En annan iakttagelse är att utbildningen och forskningen på viktiga
tjänstesektorer också släpat efter. Det finns t ex knappast någon special-
utbildning för TV-mediet i Sverige, trots att den sektorn med stor sannolikhet
kommer att sysselsätta allt flera.
Vi tror att hushållens möjligheter att köpa tjänster måste öka genom
minskade skattekilar. Skulle de förslag vi presenterat i det föregående
förverkligas kommer resultatet att bli mindre skattekilar. Vi tror också att det
rent praktiskt måste bli enklare att köpa sådana tjänster. Vi har därför
föreslagit ett införande av det franska checksystemet, som i korthet innebär
att myndigheterna åtar sig byråkratin kring ett anställningsförhållande vid
hushållstjänster genom att sälja checkar. Den som vill ha en hushållstjänst
utförd köper checken och betalar den som utför tjänsten med checken. När
checken löses in svarar skattemyndigheten för att socialavgifter betalas,
arbetsgivaruppgift skickas m m.
Återindustrialisera Sverige!
Tjänstesektorns sysselsättningspotential får inte förleda oss
att tro att industrisektorn spelat ut sin roll. Utan en vital och
framgångsrik industrisektor kommer vi att få stora problem
med vår bytesbalans och därmed på sikt att klara välfärden.
Frågor om hur investeringarna kan öka, hur tillgången på
energi kan säkras och hur teknikerbristen kan avhjälpas är
centrala. Med rätt politik har industrisektorn också en
sysselsättningspotential. Det är också viktigt att komma ihåg
att det finns ett brett gränsskikt mellan industri- och
tjänstesektorerna. I själva verket är en stor del av
tjänstesektorn ett utflöde av industrisektorns utveckling.
De industriella verksamheternas starka koppling till den kunskaps- och
teknikutveckling som ofta sorterar under tjänstesektorn är lätt att exempli-
fiera. Vad betyder inte forskning och marknadsföring för bilindustrins kon-
kurrensmöjligheter? Eller se på exemplet med möbelföretaget i Lammhult i
Småland som tillverkar kontorsstolar, flyger dem till Japan och säljer dem
med vinst. Att den ekvationen går ihop beror på stolens mycket speciella
design. Den industriella verksamheten lönar sig - och ger industrijobb -
därför att företaget har speciell kompetens på design, ett typiskt tjänstejobb.
Att det i hög grad är småföretagen som ska generera de nya jobben betyder
inte heller att storföretagens tid är förbi. De är tvärtom ömsesidigt beroende
av varandra. Vi är ännu bara i början av den s k IT-revolutionen och vet
egentligen bara lite om vilka möjligheter den rymmer. Det finns dock goda
skäl att tro att den ställer krav inte bara på kunskapsinvesteringar, utan också
på ökade materiella investeringar.
Sverige behöver ett rejält lyft i investeringsnivån. Visserligen har
industriinvesteringarna ökat under senare år, men ännu är vi inte tillbaka till
de nivåer som rådde under 1980-talet. Investeringsutvecklingen i Sverige
sackar efter OECD-länderna sedan en lång tid tillbaka. Beräkningar från
Industriförbundet visar att om vi hållit samma takt som övriga OECD-länder
sedan 1970 skulle investeringsnivån i dag varit 25 % högre. Motsvarande
"investeringsgap" till t ex USA och Japan är 47 % respektive 40 %.
Här finns troligen en viktig förklaring till den jämförelsevis svaga
tillväxten i Sverige under samma period. Vår genomsnittliga ekonomiska
tillväxt har under perioden 1970-1992 uppgått till blygsamma 1,2 % mot
2 % i hela OECD.
Om vi ska ha en chans att växla in på en högre tillväxtbana krävs alltså en
väsentligt snabbare investeringsutveckling än i dag. Det ställer i sin tur
stora
krav på den ekonomiska politiken. Sverige måste utveckla ett ovanligt
attraktivt investeringsklimat.
Skattepolitiken, energipolitiken och inställningen till EMU är tre områden
där Sverige skulle kunna flytta fram positionerna och därigenom bli ett mer
attraktivt land för investeringar. Om däremot skatterna förblir skadligt höga,
energipolitiken präglas av kortsiktighet och Sverige väljer att på obestämd tid
stå utanför EMU blir investerings- och företagsklimatet avsevärt sämre.
Kunskapslyft för fler jobb
En småföretagare, Björn Franzén, som utsetts till årets
entreprenör i Örebro län, är i en tidningsintervju bekymrad
över att det är så svårt att få tag i utbildad arbetskraft. Han
fortsätter: "Speciellt i regioner utanför storstäderna är
utbildningsnivån förskräckande låg och språkkunskaperna i
det närmaste obefintliga. Jag tror det måste till omfattande
attitydförändringar till företagande och utbildning om
Sverige även i framtiden ska kunna vara en industrination av
rang."
Det finns anledning att lyssna till Björn Franzéns varningsord. Det behövs
ett kunskapslyft i den svenska arbetskraften. Vi förordar i motioner på
utbildningsområdet förslag till en rad förändringar som inte minst skulle
medföra att kvaliteten i svensk utbildning skulle höjas.
Undersökningar tyder på att kunskapsinnehållet i svensk industripro-
duktion minskat i förhållande till våra konkurrentländer. Råvaror och ganska
blygsamt förädlade råvaror väger fortfarande tungt i Sveriges export. Också
en del av verkstadsindustrins produkter konkurrerar snarare med priset än
med graden av kunskapsinnehåll. Detta har bidragit till att de svenska
reallönerna inte kunnat hålla jämna steg i förhållande till lönerna i våra
konkurrentländer. För att göra fenomenet tydligt talas det ibland om en "u-
landisering" av svensk ekonomi - uttrycket är självfallet överdrivet men
avser tendensen att vi konkurrerar med låga reallöner snarare än med kvalitet
och sofistikerade produkter.
Det är en mycket omdiskuterad fråga vad detta problem beror på. Sverige
har trots allt satsat betydande belopp på forskning och utveckling. Det finns
sannolikt många förklaringar som har med Sveriges allmänna ekonomiska
problem att göra.
Vi tror emellertid att det är helt fel slutsats att nu dra ner på forskningen.
Lösningarna måste snarare ligga i att öka förutsättningarna för industrin att
kommersialisera de resultat som FoU-insatserna givit. Vi är mycket
bekymrade för att den nuvarande regeringen tar den borgerliga regeringens
ambitiösa forskningssatsningar med löntagarfondsmedel till intäkt för att nu
spara på forskning. Våra förslag innebär att betydande delar av forskningen
fredas från nedskärningar.
Viktigt för forskningen är också att klimatet i forskarvärlden präglas av
frihet och mångfald. Vi medverkade under förra mandatperioden till större
pluralism i forskningsfinansieringen genom inrättande av ett antal fristående
stiftelser. Vi ser mycket allvarligt på att den nuvarande regeringen valt att
avskaffa denna mångfald genom att tvinga in dem i den politiska sfären.
Den kommunala sektorn
Regeringen förutser i budgetpropositionen en snabb
försämring av den kommunala ekonomin. Inte minst de
snabbt stigande socialbidragskostnaderna har tvingat
regeringen att justera sina prognoser från i våras. Den
samlade kommunala sektorn förutspås nu få ett underskott på
ca 13 miljarder kr nästa år och 10 miljarder kr 1998.
Mot slutet av seklet anges sektorn återigen ha balanserad ekonomi, men
det beror helt enkelt på regeringens politik att förbjuda underskott.
Sparbetinget för kommuner och landsting är nu alltså betydligt större än det
angavs bli så sent som i våras.
Enligt uppgifter som kommit ut från den statliga hälso- och sjukvårds-
utredningen HSU 2000 fattas 10 miljarder kronor år 2010 om de som är
gamla då ska få samma service som dagens äldre. Siffran är högre än
beräkningar som gjorts tidigare.
Från våra utgångspunkter är dessa uppgifter djupt oroande. I vår välfärds-
modell spelar kommunerna, med sin lokala demokratiska förankring och sin
närhet till människors vardagsproblem, en avgörande roll. Det scenario
regeringen beskriver hotar leda till sämre vård och sämre skolor. HSU:s
siffror inte bara bekräftar bilden utan gör den än mer dramatisk.
När HSU-materialet jämförs med dagens äldrevård är det viktigt att påpeka
att dagens äldrevård präglas av stora brister. Antalet gamla som får hemtjänst
har minskat. Tyvärr är ensamhet och lidande en realitet för ett växande antal
pensionärer och möjligheterna att vända utvecklingen till det bättre tycks för
närvarande vara begränsade.
I ett välfärdssamhälle måste vården och utbildningen få ta betydande
resurser i anspråk. Återkommande undersökningar visar också att
skattebetalarna är beredda att ge utgifter för vård och skola mycket hög
prioritet. Vår politik för fler jobb genom företagande har som en grund-
läggande motivering att en minskning av arbetslösheten är nödvändig för att
klara välfärden.
Folkpartiet liberalerna är inte ett parti som går till val på löften om stora,
generella skattesänkningar. Vi prioriterar bra vård och utbildning. De
skattesänkningar vi utlovar är sådana som är strategiska i kampen mot
arbetslösheten. Successivt bör skattetrycket sänkas till 50 % eller därunder,
men det förutsätter både att statsfinanserna är under kontroll med sjunkande
statsskuld och att åtminstone de värsta bristerna i välfärdssystemet kunnat
åtgärdas.
Vi anser att verkligheten i vården, och främst äldreomsorgen, är sådan att
kommuner och landsting måste tillföras ytterligare resurser. Vi har anvisat
två vägar.
Vi föreslår för det första att resurser överförs till vårdsektorn från
försäkringskassorna. Idén finns närmare utvecklad i en vårdmotion från Folk-
partiet. Grundtanken är att en bättre samordning mellan försäkringskassorna
och vården skulle spara både mänskligt lidande och pengar. Om en person
måste vara sjukskriven för att vården saknar resurser kan det vara mer
rationellt att sjukskrivningspengar används för att finansiera den vårdinsats
som krävs för att personen ska kunna friskskrivas.
Vi föreslår för det andra att ett statligt stimulansbidrag till äldreboende
införs. Alltjämt är det vanligt att äldre människor nekas rätten till eget rum i
vården. Det, liksom en del andra brister i dagens äldrevård, går inte att
acceptera. Vi har därför fört fram krav om ett särskilt statsbidrag till
kommuner som bygger eller bygger om äldrebostäder, finansierat genom
besparingar i statens budget.
Vi vill i detta sammanhang också beröra det statliga skatteutjämnings-
systemet. Vi vidhåller vår uppfattning att det är fel att regeringen bygger upp
en särskild "kommun-akut" i regeringskansliet och reserverar 400 milj kr per
år för detta ändamål. Vi anser att dessa pengar bör ingå i utjämnings-
systemet. Även om fördelningssystemet inte fick riktigt den utformning vi
hade önskat, tycker vi att det är bättre att pengarna går till de - i någon
mening - mest behövande, istället för att regeringen ska betala pengar till de
kommuner som misskött sin ekonomi mest.
Men väl så viktigt som att diskutera resurstillskott är att ägna uppmärk-
samhet åt hur de - i och för sig betydande - resurser, som redan står till
förfogande, utnyttjas. Här finns en betydande potential, som omräknat i
pengar är betydligt större än den som någon regering kan tillföra utifrån.
Även regeringen markerar i budgetpropositionen att man har denna insikt - i
själva verket finns det ju inget annat att göra när man konstaterar att
resursgapet är enorm och att det inte finns någon möjlighet att fylla igen det
med nya resurser.
En avgörande skillnad mellan regeringen och Folkpartiet är att vi anvisar
de instrument som kommunerna kan använda för att höja sin produktivitet
medan regeringen tvärtom avvisar dem.
Vi har i många år, både på riksplanet och i fullmäktigeförsamlingar,
förespråkat en politik som innebär ett effektivare offentligt resursutnyttjande.
Den ojämförligt viktigaste metoden heter konkurrensutsättning. Ny forskning
från Kommunalekonomiska institutet vid Stockholms universitet bekräftar än
en gång att miljardbelopp finns att spara för Sveriges kommuner och
landsting genom att konsekvent främja konkurrens. Förekomsten av privata
alternativ och entreprenader samt konsekvent användning av konkurrens-
upphandling ger mycket stora vinster, som direkt kan komma t ex vården till
del. Den åsyftade undersökningen - som beställts av den nya
Socialdemokratiska ledningen i Stockholms kommun för att visa att det
borgerliga konkurrensprogrammet varit verkningslöst - visade i själva verket
att besparingen för stockholmarna uppgick till hundratals miljoner kronor.
För hela den kommunala sektorn i Sverige motsvarar det åtskilliga miljarder
kronor.
Ännu en aktuell undersökning, utförd av andra forskare, visar att
Stockholms läns landsting kunnat sänka sina kostnader för fastighetsskötsel
och förebyggande underhåll med 20-30 procent - eller 60 milj kr per år -
genom konkurrensutsättning.
Vi har kallat Socialdemokraternas motstånd mot kommunal förnyelse för
"den dyra dogmatismen". Det är mycket viktigt att denna insikt sprider sig.
Socialdemokratiskt motstånd mot nya kommunala driftformer kostar
miljarder. Med oförändrade utgifter i bokföringen skulle välfärdsinnehållet
kunna öka motsvarande flera miljarder kronor om Socialdemokraterna tänkte
om när det gäller kommunal konkurrens.
Vi har också i flera år förespråkat en avveckling av kommunala bolag. I
många fall subventioneras dessa bolag, trots att deras verksamhet inte ligger
inom de kärnområden som kommunerna bör prioritera. Kommunerna
subventionerar misslyckade fastighetsaffärer, gym, fritidsbyar, restauranger
och vanskötta företag i en rad olika branscher. En långtgående upprensning i
den kommunala bolagsdjungeln skulle kunna frigöra betydande belopp, som
kunde tillföras de prioriterade områdena vård och utbildning.
Vi står på en mycket solid grund när vi hävdar att en del av resursgapet i
vården kan fyllas igen genom att de kommunala verksamhetsformerna
förnyas. Men frågan är hur Socialdemokraterna tänker fylla resursgapet, när
man varken är beredd att tillföra resurser eller att låta kommuner och
landsting arbeta så att de nuvarande resurserna utnyttjas mer effektivt.
Verkligheten är ju att Socialdemokraterna på punkt efter punkt för motsatt
politik än den vi här har beskrivit. Inrikesministern hyllar de kommunala
bolagen. Husläkarlagen, med det konkurrenselement den innebar, har
avskaffats. Valfriheten i fråga om skola och barnomsorg har inskränkts. I
kommun efter kommun avbryts borgerliga initiativ för att öka konkurrensen.
Om det framtidsscenario vi skisserar i avsnittet om "visionen" blir
verklighet menar vi att landstingen år 2002 skulle ha någonstans mellan 5-10
miljarder kronor mer än med regeringens politik. Sparkraven inom
sjukvården skulle därmed minska högst avsevärt.
Till det kommer alltså, som nämnts, de resurser som kan frigöras med
hjälp av effektivisering genom konkurrensutsättning och en tydligare
prioritering av vården framför en rad andra kommunala engagemang, ofta i
bolagsform, på mindre angelägna områden. Vi hävdar alltså att vi står på fast
mark när vi påstår att med vår politik skulle vi kunna åstadkomma både en
fortsatt sanering av de offentliga finanserna och att tillgodose de mest
angelägna behoven i offentlig sektor.
En trovärdig välfärdspolitik
Under liberal ledning bedrevs mellan 1991 och 1994 ett
omfattande arbete i Socialdepartementet med att reformera
svensk välfärdspolitik. Självfallet innebar den djupa
ekonomiska nedgången att besparingar, som i annat läge inte
genomförts, blev nödvändiga. Men i huvudsak bedrevs
arbetet enligt tydliga riktlinjer, som vi redovisat före valet.
Socialförsäkringarna försågs med självrisker.
Ersättningsnivåer justerades ner så att överutnyttjande
undveks men karaktären av inkomstgaranti ändå bibehölls.
De mest utsatta skyddades i möjligaste mån och i t ex
handikappolitiken och jämställdhetspolitiken gjordes viktiga
reformer trots de kärva tiderna. Socialförsäkringarna
reformerades en efter en för att bli mer aktuariska.
Detta metodiska arbete ersattes 1994 med ett principlöst ändrande, delvis
med en närmast total okänslighet för de sociala konsekvenserna. Dit räknar
vi t ex förslagen på handikappområdet och de förslag som nyligen lagts om
minskade änkepensioner.
Pensionsreformens framtid tycks oklar. Överskottet i sjukförsäkringen
skapar ständiga missförstånd i samhällsdebatten. Egenavgifterna till a-kassan
har avskaffats trots att arbetslöshetsförsäkringen går med ett våldsamt
underskott. Den allmänna arbetslöshetsförsäkringen har avskaffats. Med
jämna mellanrum kommer nya förslag till försämringar från en regering som
kom till makten på löften om att det skulle vara slut på försämringar.
Ibland behandlas ekonomi och välfärd skilda från varandra. För oss är det
uppenbart att så inte kan ske. Bristen på förtroende för välfärden och dess
långsiktiga finansiering bidrar i hög grad till bristen på framtidstro i
Sverige.
Vi väjer inte för att det behövs ytterligare besparingar på socialför-
säkringsområdet. Sjuk- och arbetsskadeutredningens arbete har t ex lett till
förslag som vi till stor del står bakom. Men det som görs måste bygga på
begripliga principer och ske med känsla för grundläggande rättvise-
värderingar.
Ekonomin och naturen
Sveriges natur är fantastisk. Den är en enorm tillgång för oss
som lever här. De allra flesta svenskar anser det mycket
viktigt att bevara vår natur - de rena sjöarna, de majestätiska
fjällens orördhet, de djupa blåbärsskogarna, de blommande
hagarna och allt det andra som är Sverige - och att återställa
det som förstörts av obetänksamhet eller ohämmad
vinningslystnad.
Folkpartiets politik är en helhet. Vår miljöpolitik och vår ekonomiska
politik hänger samman. Det är därför vi i denna motion också talar om t ex
skatteväxling och avvisar förslaget till sänkta skatter på tjänstebilar. Och det
är därför vi i våra miljömotioner talar om ekonomiska styrmedel och
betydelsen av ekonomisk tillväxt för att hantera miljöproblemen.
Vi är långt ifrån omedvetna om miljöproblemens dimensioner, men vi är
trots det i grunden optimistiska. Tillväxt kan nu och i framtiden - i långt
större utsträckning än hittills - ske inom de ramar naturen sätter upp.
Gårdagens tillväxt var förbrukning av ändliga resurser och föroreningar.
Morgondagens tillväxt är framför allt kunskaper, information och
upplevelser. De materiella livsbetingelserna behöver förbättras för många
människor på jorden men det kan ske i former som bygger på kretslopp och
som inte äventyrar våra långsiktiga överlevnadsmöjligheter på den här
planeten.
Det finns också starka ekonomiska skäl att slå vakt om våra naturvärden.
Renheten, den biologiska mångfalden, tystnaden, skogens reproduktions-
förmåga, flora och fauna - allt är i olika avseenden viktiga konkurrens-
faktorer för Sverige i en värld som blir alltmer överbefolkad och där
miljöproblemen oftast är större än i Sverige.
Miljöaspekter har vägt tungt när vi utformat vår energipolitik. Vi bedömer
koldioxidutsläppens klimatpåverkan som ett större och mera akut miljö-
problem än kärnkraftens miljöeffekter. Därför är vi inte beredda att
medverka till en avveckling av kärnkraften som ökar användningen av
fossilbränslen.
En del i vår miljöpolitik är betoningen av personligt ansvarstagande.
Genom information, miljöavgifter och rätt utformade skatter kan människor
uppmuntras till en livsstil som är bra för miljön. Sopsortering, val av
miljövänliga produkter och ett minskat bilåkande är exempel på sådant som
kan uppmuntras genom både information och ekonomiska styrmedel.
Personligt och lokalt ansvarstagande är nödvändigt för att kretslopps-
samhället skall kunna utvecklas. Det ansvar som inte är personligt finns inte.
Personlig initiativkraft är en nödvändighet. Därför måste miljöpolitiken
utformas så att den uppmuntrar ansvarstagande i hushållen, på företagen och
i kommunerna. Ett utmärkt exempel på detta är hur vägning av sopor i många
fall fått sopmängden att minska till hälften, samtidigt som mängden råvaror
som återvinns ökar. Ett led i en politik som uppmuntrar lokal resurshus-
hållning kan vara att kommunerna ges möjlighet att införa miljöavgifter på
knappa miljöresurser.
Det ekonomiska läget
Strukturproblemen i fokus
Konjunkturavmattningen 1995/96 blev av allt att döma
kortvarig. Därmed kan intresset koncentreras på de
strukturella frågorna kring svensk ekonomi.
Finansplanen präglas av en betydande förnöjsamhet över den fram-
gångsrika ekonomiska politik som regeringen anser sig bedriva. Konjunktu-
ren förbättras, inflationen är låg, exporten stark, investeringsökningen stor
och saneringen av de offentliga finanserna har gått bättre än prognosticerats.
Det "enda" allvarliga problem som återstår är den stora arbetslösheten.
Vi tror att denna bild av svensk ekonomisk verklighet starkt avviker från
medborgarnas uppfattning om sin egen ekonomi. Människor känner inte igen
sig. Alltför många människors vardag kännetecknas av att allt inte är bra i
svensk ekonomi. Många är oroliga - över det egna jobbet, över någon vän
eller släkting som är arbetslös, att pengarna inte räcker, att pensionen är för
liten, att vården inte fungerar eller att skolan inte ger tillräckliga
kunskaper.
Denna oro och osäkerhet speglas också i den information om hushållens
förväntningar som SCB redovisar, där de som tror att den svenska ekonomin,
den egna ekonomin och framför allt arbetslösheten utvecklas till det sämre är
många fler än de som tror motsatsen.
Regeringen skriver att utsikterna är goda för att den ekonomiska tillväxten
åter skall ta fart. Detta tycks bygga på en förväxling av konjunkturutveckling
och långsiktig tillväxt. I de egna prognoserna ligger den underliggande
tillväxten i huvudalternativ kring 2 procent för resten av 1990-talet. Vi har
ingen allvarlig invändning mot denna prognos, givet den föreslagna
ekonomiska politiken, men vi anser inte att den nivån kan betecknas som hög
tillväxt och än mindre motsvarar vad som krävs för att lösa det allvarligaste
problemet - bristen på nya jobb.
Regeringen glädjer sig åt en förbättrad konjunktur. Men grundproblemet
för Sverige är att vårt land inte ens i högkonjunktur når tillväxttal som gör
att
vi kan lösa obalansen på arbetsmarknaden. I själva verket fortsätter svensk
ekonomi både under 1996 och 1997 att något halka efter jämfört med övriga
OECD-länder. BNP-ökningen i OECD-området under båda dessa år är något
större än i Sverige. I huvudalternativet fortsätter denna eftersläpning under
hela 90-talet. Tillväxten i OECD-området under åren 1998-2000 väntas bli
2,5 procent per år jämfört med ca 2,3 procent i Sverige. Ett par tiondelar kan
synas litet, men över ett antal år summerar de till betydande relativa
försämringar för de svenska hushållen.
Regeringens huvudalternativ bygger på en snabb ökning av den privata
konsumtionen och motsvarande minskning av hushållens sparkvot. Så har
också varit fallet i varje tidigare prognos, och man har successivt tvingats
korrigera detta. Vid varje nytt prognostillfälle har tidpunkten för minskat
hushållssparande skjutits framåt i tiden. Sparkvoten väntas nu minska med 1
procentenhet nästa år och med ytterligare knappt 2 procentenheter till
sekelskiftet, sammantaget från 8,5 procent i år till 5,8 procent år 2000. Detta
är förvisso mer realistiskt än tidigare prognoser där hushållens sparande
antogs sjunka till ca 4 procent. Vi tror icke desto mindre att det är riskabelt
att i så hög grad bygga prognosen på minskat sparande och ökad privat
konsumtion. Med den inriktning regeringen ger den ekonomiska politiken
och den därav följande kvarvarande massarbetslösheten bedömer vi att
hushållen förblir försiktiga och i högre grad upprätthåller sitt sparande.
Utrymmet för privat konsumtionsökning blir därigenom mindre, vilket skulle
dra ner BNP-ökningen.
Regeringen har räknat upp prognosen för löneutvecklingen de närmaste
åren. Löneglidningen bedöms nu bli högre än antagandet i vårpropositionen.
Sammantaget ligger löneökningarna klart över den s k Edin-normen och
också klart högre än i våra konkurrentländer. Man konstaterar också att
lönerna ökar mer inom den offentliga sektorn än i näringslivet - t ex blev
avtalen inom kommunsektorn ca 1 procentenhet högre än inom industrin,
trots finansiella underskott i kommunerna och god lönsamhet inom industrin.
Prognosen innebär att näringslivets lönsamhet försämras och att svensk
industri tappar marknadsandelar på de internationella marknaderna.
Reallöneökningarna är större än produktivitetstillväxten. Huvudalternativet i
det medelfristiga scenariot bygger på att denna trend bryts och att
löneökningarna dämpas samtidigt som man förutser en ökad efterfrågan på
arbetskraft. I högtillväxtalternativet är detta trendbrott än mer explicit. Om
löneutvecklingen inte skulle dämpas uppstår negativa effekter på sysselsätt-
ningen, dvs inte ens regeringens förhållandevis blygsamma prognos för
antalet nya jobb kan infrias. Prognosen illustrerar således den stora betydelse
som lönebildningen och löneutvecklingen har för att skapa balans på
arbetsmarknaden. Med hänsyn till att den föreslagna ekonomiska politiken
saknar förslag som skulle underlätta en sådan ny lönebildning finns en
betydande risk att lönerna fortsätter att öka mer än produktiviteten och att
därför sysselsättningen utvecklas svagare än i basprognosen.
Investeringarna har ökat kraftigt de senaste åren. För 1997 förutser
regeringen en dämpning till en blygsam ökning på ca 2 procent. Industrins
investeringar antas minska under 1997. Från och med 1998 förutses åter en
stigande investeringskvot. Sammantaget beräknas investeringskvoten öka
från 15 procent nästa år till knappt 17 procent år 2000. Exklusive
bostadsinvesteringar antas dock investeringskvoten under hela perioden
understiga nivån för 1980-talet, dvs ligga under 14 procent.
Det allvarligaste felet i regeringens prognos gäller sysselsättnings-
utvecklingen. Huvudalternativet resulterar i att ännu vid sekelskiftet är den
totala arbetslösheten ca 10 procent. Regeringen tycks nu acceptera detta läge.
Man har visserligen räknat fram ett högtillväxtalternativ där den totala
arbetslösheten sjunker till ca 6,5 procent vid sekelskiftet, men en ekonomisk
politik som skulle kunna göra denna utveckling sannolik saknas helt.
För innevarande år räknar regeringen med en öppen arbetslöshet på 7,7
procent och därtill 5,0 procent av arbetskraften i olika arbetsmarknads-
politiska åtgärder. Sammantaget bedöms således den totala arbetslösheten
uppgå till 12,7 procent i år. För nästa år antas den öppna arbetslösheten
sjunka till 6,9 procent medan andelen personer i olika åtgärder ökar till 5,4
procent och den totala arbetslösheten således sjunka marginellt till 12,3
procent. Vi befarar ändå att regeringen är för optimistisk i sin
arbetsmarknadsprognos. Arbetsmarknadsverket räknar med att den öppna
arbetslösheten i år blir ca 8 procent och knappast någon utomstående
prognos förutser en sådan minskning av den öppna arbetslösheten nästa år
som regeringen gör. Vi ställer oss också frågande inför den prognosticerade
ökningen av antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder nästa år som
enligt regeringen präglas av bättre konjunktur. Erfarenheten visar att det är
mycket svårt att nå en sådan omfattning på de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna, i synnerhet när man samtidigt förutser en visserligen blygsam
men ändå ökning av den reguljära sysselsättningen.
En orosfaktor är att en stor del av Socialdemokraternas medlemmar och
riksdagsmän inte tycks tro på den politik finansministern talar för. Hur tydlig
kommer inriktning mot budgetsanering och låg inflation att vara när valet
närmar sig? För Sveriges långsiktiga utveckling är det - särskilt om vårt
EMU-inträde skulle dröja - oerhört viktigt att statsmakterna visar uthållighet
i antiinflationspolitiken. Lättsinniga förslag om efterfrågestimulanser och
andra ofinansierade utgiftsbeslut kan verka lockande, men skulle, om de
omsattes i politiska beslut, snabbt hota tilltron till svensk ekonomi och på
nytt höja räntenivån.
Utvecklingen på penning- och
kapitalmarknaden
Utvecklingen på de finansiella marknaderna är starkt
beroende av tilltron till låginflationspolitik i Sverige. Det är
bra att regeringen betonar betydelsen av att hålla låg
inflation, och vi hoppas att man även fortsättningsvis kan stå
emot krav från socialdemokratin närstående grupper som av
och till förespråkar en mindre strikt syn på
inflationsbekämpning. Om någon osäkerhet skulle uppstå på
denna punkt skulle det straffa sig mycket snabbt i form av
stigande räntor och sjunkande valutakurs. Vi vill för vår del
uttala ett starkt stöd för fortsatt låginflationspolitik.
Under innevarande år har räntorna sjunkit och kronan stärkts. Riksbanken
har kunnat sänka den s k reporäntan som styr de korta räntorna. De långa
räntorna fortsatte emellertid att ligga högt under första halvåret, och det är
först de senaste månaderna som även dessa har sjunkit. Med hänsyn till att
inflationstakten avtagit under perioden har emellertid de reala räntenivåerna
fortsatt att ligga mycket högt. Realräntan är högre i Sverige än i många
jämförbara länder. De långa räntorna ligger för närvarande ca 1,3
procentenheter högre än i Tyskland och ca 0,6 procentenheter högre än i t ex
Finland. Detta tyder på viss kvarvarande förtroendebrist för den svenska
ekonomiska politiken.
För ett år sedan skrev Riksbanksfullmäktige till riksdagen och begärde
förslag om lagändringar i avsikt att stärka sin förmåga att självständigt driva
en politik som värnar penningvärdet. Riksdagen redovisade detta till
regeringen och förutsatte att regeringen skulle lägga fram sådana lagförslag.
Sådana har emellertid ännu inte presenterats. Vi vill påpeka att de önskade
förändringarna inte har något samband med Sveriges deltagande i tredje
fasen av den ekonomiska och monetära unionen EMU, utan enligt våra
gjorda åtaganden måste genomföras under fas två, som nu pågår. Enligt vår
bedömning skulle beslut om ökad självständighet för Riksbanken, ett lagfäst
mål att värna penningvärdet och ett förbud att begära eller ta emot
instruktioner annat än via lagstiftning öka förtroendet för att Sverige driver
och avser att fortsättningsvis driva en låginflationspolitik. Detta skulle
underlätta en fortsatt nedgång av räntenivåerna, vilket vore till stor fördel
för
en bra ekonomisk utveckling. Riksdagen bör därför begära sådana lagförslag
hos regeringen.
Regeringen har intagit en "vänta-och-se"-attityd beträffande Sveriges
deltagande i tredje fasen av EMU. Detta riskerar att försvåra en fortsatt
nedgång av räntenivåerna. Enligt de flesta bedömare har sannolikheten ökat
att valutaunionen startar planenligt den 1 januari 1999. Folkpartiet anser att
det skulle vara till Sveriges fördel om vi kunde delta i detta samarbete redan
från början. Vi noterar att även Riksbanken har denna uppfattning. Vi gör
emellertid bedömningen att med den ekonomiska politik som regeringen för
närvarande bedriver kommer många allvarliga strukturproblem att finnas
kvar vid den tidpunkten, vilket försvårar ett svenskt deltagande redan från
början. Det är också ett allvarligt problem att många medborgare har en
skeptisk eller rent av negativ inställning till den planerade valutaunionen,
liksom för övrigt EU-samarbetet som helhet. Regeringens passivitet har
naturligtvis inte bidragit till att stärka opinionen.
Om Sverige uppfyller kraven att delta i valutaunionen, men ändå väljer att
ställa sig utanför - i varje fall tills vidare - kommer detta att tolkas så att
vi
vill ha kvar möjligheten att låta växelkursen sjunka. Detta skapar osäkerhet
och priset vi får betala är högre räntor. Regeringen har uppenbarligen själv
räknat med detta, eftersom man bygger sin medelfristiga prognos på en
fortsatt räntedifferens gentemot Tyskland på ca 1 procentenhet.
Inför den planerade starten av valutaunionen 1999 diskuteras nu regler för
finanspolitisk stabilitet för både de länder som är med och de som är utanför
liksom vilken form av växelkurssamarbete som bör gälla mellan inne- och
ute-länderna. Enligt vår uppfattning borde Sverige vara mer aktivt och
pådrivande för att få till stånd en sådan stabilitetspakt.
Något om historiebeskrivningen
Eftersom en korrekt verklighetsbeskrivning är viktig tvingas
vi något kommentera de skrivningar i budgetpropositionen
som behandlar hur Sveriges problem vuxit fram.
I regeringens mycket politiserade tideräkning börjar försämringen av det
ekonomiska läget, den ekonomiska politiken i allmänhet liksom
budgetpolitiken påfallande ofta i oktober 1991. Förbättringarna anses alla
börja i oktober 1994. Det är lätt att genom studier av tabeller och annan
ekonomisk statistik se att detta är helt fel.
Vi vill peka på tre viktiga komponenter i en korrekt verklighetsbild av den
allmänna ekonomiska utvecklingen i Sverige.
För det första: Sverige var år 1970 det tredje rikaste landet räknat i BNP
per innevånare. År 1990 hade vi (köpkraftkorrigerat) sjunkit under
genomsnittet. För närvarande har vi sjunkit ytterligare, till plats 17 i denna
välståndsliga, således klart under genomsnittet för de 25 OECD-länderna.
För det andra: Under åren 1975-90 ökade en genomsnittlig industri-
arbetarårslön från 45 000 kr till 190 000 kr, eller med 322 procent. Men efter
skatt och prisökningar hade ökningen reducerats till fem (5) procent!
För det tredje: Under åren 1975-90 ökade sysselsättningen i vissa s k
spjutspetsbranscher (datorer, elektronik, telekommunikationer, instrument-
industri) med 50 procent inom OECD-länderna. I Sverige var motsvarande
ökning noll (0) procent! Om Sverige hade utvecklats som OECD:s
genomsnitt skulle vi haft 100 000 fler sådana - välbetalda - jobb. Detta
illustrerar enligt vår uppfattning att den ekonomiska politiken under denna
tid misslyckats med att skapa förutsättningar för ökat välstånd och i stället
resulterat i att Sverige halkat efter andra länder. Därav följer att mycket av
det som gjordes var fel och således att den ekonomiska politiken framöver
bör läggas om i annan riktning.
I fråga om budgetsaneringen är regeringens budskap enkelt: den
borgerliga regeringen raserade statsfinanserna och den socialdemokratiska
regeringen har sanerat dem. Regeringen utnämner sig själv till världsmästare
i budgetsanering. Även denna bild är i flera avseenden fel.
För det första bortser regeringens bild från de omfattande obalanser som
byggdes upp i den svenska ekonomin under främst slutet av 1980-talet. Den
inflations- och låneuppblåsta konsumtionen gav t ex temporärt höga och i
längden ohållbara momsinkomster. Korrigeringen i början av 1990-talet gav
med nödvändighet ett stort skattebortfall liksom en nedgång i inhemsk
efterfrågan. Denna sårbarhet var med andra ord en direkt följd av den
socialdemokratiska regeringens dåliga politik i slutet av 80-talet, vilket också
dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt hade varnat för.
För det andra innebar de regelsystem på inkomst- och utgiftssidan som
Socialdemokraterna skapat att den svenska statsbudgeten var extremt
konjunkturkänslig. När konjunkturen försvagades blev effekterna på de
offentliga finanserna avsevärt större i Sverige än i andra länder.
För det tredje drev Socialdemokraterna under tre års opposition
konsekvent linjen att besparingar i de offentliga utgifterna var onödiga för att
några veckor före valet 1994 göra helt om och i stort sett acceptera varje
genomförd utgiftsminskning. Man motsatte sig i opposition ca 60 miljarder
kronor i besparingar, men byggde i regeringsställning vidare på dessa. En
mycket stor del av budgetsaneringen är med andra ord en följd av den
borgerliga regeringens mot Socialdemokraternas motstånd genomförda
besparingar. Det gäller t ex besparingen inom arbetsskadeförsäkringen, där
utgifterna utan de regelförändringar som den borgerliga regeringen
genomdrev skulle ha ökat dramatiskt till närmare 80 miljarder kronor. Ett
annat exempel gäller bostadsfinansieringen, där det system som den
borgerliga regeringen drev igenom nu ger besparingar på mångmiljardbelopp
varje år. Sammantaget rör sig detta om mer än 15 miljarder kronor, som den
socialdemokratiska regeringen räknar sig tillgodo, trots att man röstade emot
beslutet. Ett tredje exempel gäller statsbidragen till kommuner och landsting.
Den borgerliga regeringen beslutade hålla dessa nominellt oförändrade,
vilket Socialdemokraterna motsatte sig och så sent som under valrörelsen
1994 utmålade som "indragningen på 25 miljarder kronor". Därefter har
regeringen helt sonika fullföljt denna linje och statsbidragen är fortfarande
nominellt oförändrade.
Slutligen bör nämnas att kriget i det forna Jugoslavien under den
borgerliga regeringstiden medförde en extremt stor flyktingström till Sverige,
vilket skapade stora och oförutsebara utgiftsökningar både för staten och
kommunerna.
Sammantaget visar även denna korta genomgång att regeringens budget-
sanering i hög grad vilar på den borgerliga regeringens grund. Den väsent-
ligaste förändringen därefter är att Socialdemokraterna driver budget-
saneringen vidare genom mycket omfattande skattehöjningar.
Även i fråga om sysselsättningen försöker Socialdemokraterna påstå att
den utvecklades positivt fram till regeringsskiftet hösten 1991, därefter
rasade och sedan vände uppåt vid regeringsskiftet hösten 1994. Även denna
bild är fel. Sysselsättningen vände nedåt under 1990, dvs före regerings-
skiftet. Den började öka i alltfler sektorer med början sommaren 1993. Under
valrörelsen sommaren 1994 tillkom ungefär tusen nya jobb per vecka.
Ökningen fortsatte under 1995, men därefter har den socialdemokratiska
politiken slagit igenom och för närvarande minskar sysselsättningen. Mer än
tusen jobb faller bort per vecka. Fler människor än vid regeringsskiftet
hösten 1994 är idag utan jobb och utan möjlighet att försörja sig på eget
arbete.
Folkpartiets budgetförslag
Nathalie-planen
Den borgerliga regeringen presenterade den s k Nathalie-
planen för saneringen av de offentliga finanserna. Förslaget
mötte stor kritik från den dåvarande oppositionen, både för
innehållet och för att det inte var skarpa förslag utan en
långsiktig plan. Vi konstaterar nu att Socialdemokraterna i
regeringsställning angripit budgetsaneringen på liknande sätt,
med en flerårsplan, byggd i huvudsak på de besparingar som
ingick i Nathalie-planen.
Den stora skillnaden är de enorma skattehöjningar som ingår i Social-
demokraternas plan. Dessa ger kortsiktigt en positiv effekt på budgeten, men
på längre sikt har de en mycket skadlig inverkan på företagsklimatet och
ekonomins utvecklingskraft. Detta framgår också av regeringens egna
prognoser, där både arbetslösheten och utgifterna för arbetslöshetsersättning
och arbetsmarknadspolitiska åtgärder ligger kvar på hög nivå hela 90-talet.
Därmed trängs andra viktiga välfärdsutgifter bort. Medborgarnas välstånd
reduceras, både därför att många förblir utan jobb och därför att fortsatta
besparingar framtvingas inom väsentliga välfärdsområden, som vård, omsorg
och utbildning.
Folkpartiets budgetförslag utgår från att den viktigaste uppgiften för den
ekonomiska politiken är att skapa förutsättningar för fler jobb. Detta skall
ske med fortsatt låg inflation och med fortsatt budgetsanering.
Den nya budgetprocessen
Det är bra att regeringen fullföljer den nya budgetprocess
som initierades av den borgerliga regeringen. I
oppositionsställning var Socialdemokraterna tvehågsna till
dessa reformer, medan de nu i regeringsställning tillskriver
den nya budgetprocessen betydande vikt i saneringen av de
offentliga finanserna.
Den nya budgetprocessen gör det naturligtvis inte omöjligt för regeringen
att upprätthålla en totalt sett för hög omfattning på de offentliga utgifterna,
men den gör det svårare med oförutsedda överskridanden. Det är bra att de
s k förslagsanslagen avskaffas och det är bra att regeringen avser återkomma
till riksdagen två gånger om året med uppföljningar av anslagsutvecklingen.
Budgetprocessen bygger i hög grad på att de underliggande prognoserna är
tillförlitliga. Det största frågetecknet i dessa gäller utvecklingen på arbets-
marknaden, där vi befarar att regeringen har varit för optimistisk i fråga om
den öppna arbetslösheten. En felbedömning på detta område innebär att man
kan befara överskridanden på anslaget för ersättning till de arbetslösa.
Vi anser också att det vore värdefullt med en tydligare redovisning av
budgetens konjunkturkänslighet. Det är oomtvistat att den offentliga
inkomst- och utgiftsutvecklingen är mycket känslig för variationer i konjunk-
turläge. Känsligheten kan ha minskat på utgiftssidan som följd av genom-
förda förändringar i socialförsäkringssystem m m, men känsligheten på
inkomstsidan torde snarast ha ökat genom de skattehöjningar som drivits
igenom. Vi anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med en
redovisning av de offentliga finansernas konjunkturkänslighet i nästa års
vårproposition, inte minst med hänsyn till att regeringens medelfristiga
scenario saknar någon konjunkturavmattning.
Inriktningen av budgetpolitiken
De principiella utgångspunkterna för den budgetpolitik vi
förordat har hela tiden varit följande principer:
Underskottet i de offentliga finanserna skall understiga 3 procent av
BNP år 1997 och de offentliga finanserna skall vara i balans senast år
1998.
Skuldkvoten skall stabiliseras år 1996.
Skatterna för företagande och tillväxt skall sänkas.
De totala offentliga utgifterna skall sjunka snabbare än i regeringens
förslag.
Profilen i budgeten skall präglas av rättvisa, dvs en tydligare omsorg
om de mest utsatta i och utanför Sverige.
Med utgångspunkt i dessa principer redovisas nedan
Folkpartiets förslag till inkomst- och utgiftsförändringar i tre
grupper - jobb genom företagande, rättvis fördelning samt
finansiering.
Budgetpolitik för jobb genom företagande
Riksdagen har på regeringens förslag genomfört mycket
kraftiga skattehöjningar de senaste två åren. Många av dessa
är utomordentligt skadliga för ekonomins tillväxtkraft.
Folkpartiet föreslår att skatterna på arbete, sparande och företagande sänks
med 25 miljarder kr under år 1997, med 29 miljarder kr år 1998 och med 31
miljarder kr år 1999. Se tabell 1.
Skattesänkningarna är mest omfattande på arbete. Marginalskatten bör
omedelbart sänkas så att principen om "hälften kvar" i den stora
skattereformen upprätthålls. Därtill avvisar vi den sänkning av skiktgränsen i
inkomstskatteskalan som regeringen föreslår. Den skulle leda till att många
tiotusentals personer i måttliga inkomstklasser fick höjd marginalskatt. Vi
föreslår också en omfattande generell sänkning av inkomstskatten, t ex
genom höjt grundavdrag. Därutöver föreslår vi kraftiga sänkningar av
arbetsgivaravgifterna - 5,5 miljarder kr nästa år och nära 15 miljarder kr år
1999.
Skatterna på sparande måste sänkas, inte minst för att förbättra företagens
riskkapitalförsörjning. Vi föreslår att avdraget för pensionssparande höjs till
den tidigare nivån på ett basbelopp, bl a för att möjliggöra vårt förslag om
uttag av sparande för utbildning eller företagande. Värderingen av aktier bör
återgå till 75 procent. Dubbelbeskattning bör avskaffas helt, inte bara delvis
som regeringen föreslår.
Ovanstående skattesänkningar förbättrar starkt företagsklimatet i Sverige.
Därtill föreslår vi att skatten sänks för fåmansbolag, att fastighetsskatten
avskaffas på industrilokaler, att reglerna för den s k förtida momsinbetal-
ningen ändras så att företag inte riskerar behöva låna till skatten samt att
vinstandelar även fortsättningsvis inte beläggs med arbetsgivaravgifter. Vi
avvisar också den av regeringen föreslagna förlängningen av sjuklöne-
perioden till fyra veckor, vilket i realiteten är att betrakta som en skatt på
företagande. Den är särskilt skadlig för de mindre och medelstora företagen.
Detta förslag återfinns i tabell 2, eftersom det bokföringstekniskt betraktas
som en ökad offentlig utgift.
Regeringen har föreslagit kraftiga höjningar av olika energiskatter, nu i en
ny utformning som möjligen är något mindre skadlig än utformningen i
vårpropositionen. Vi kan acceptera dessa enbart om de är ett inslag i en s k
grön skatteväxling, dvs om de kopplas till motsvarande sänkning av
arbetsgivaravgifterna eller andra skatter på arbete. I annat fall bör de avslås.
Tabell 1.
Skattesänkningar för jobb genom
företagande (mdkr)
199
7
199
8
199
9
"Hälften kvar"
4,3
-
-
Nej till sänkt skiktgräns
0,8
0,9
0,9
Sänkt inkomstskatt, t ex genom höjt
grundavdrag
9,0
9,0
9,0
Slopad dubbel skatt på investeringar
3,1
3,1
3,1
Höjt avdrag för pensionssparande
-
0,9
0,9
Slopade arbetsgivaravgifter på
hushållstjänster
0,5
0,5
0,5
Sänkta arbetsgivaravgifter
5,0
12,0
14,0
Slopad förtida momsinbetalning
0,4
0,4
0,4
Sänkt skatt i fåmansbolag
0,3
0,4
0,4
Nej till socialavg vinstandelar
0,1
0,1
0,1
Lägre fastighetsskatt i vissa områden
0,5
0,5
0,5
Slopad fastighetsskatt på industrilokaler
0,8
0,8
0,8
Värdering av aktier för bättre
riskkapitalförsörjning
0,4
0,4
0,4
Avdrag för yrkesfiskare
0,01
0,01
0,01
Totalt lägre skatter
25,2
29,0
31,0
Rättvis fördelningspolitik
Den största orättvisan i Sverige är mellan den som har jobb
och den som inte har det. Den orättvisan angriper Folkpartiet
- i motsats till regeringen - genom en politik för tillväxt,
företagande och jobb. Den andra långsiktigt viktigaste
fördelningsfrågan handlar om utbildning. Folkpartiet föreslår
inom utbildnings- och forskningspolitiken omfattande
förbättringar i både kvalitet och kvantitet.
Även i det korta perspektivet präglas regeringens budgetförslag av
orättvisa. Våra förslag till omdisponeringar avser att korrigera detta. Se
tabell 2.
Regeringen tycks nu i praktiken ha givit upp enprocentsmålet i fråga om
biståndet till de fattiga länderna. Här har man i stället sin största besparing.
Vi accepterar inte detta utan föreslår en successiv ökning av biståndet.
Barnfamiljerna, särskilt de med många barn, tvingas svara för en stor del
av regeringens budgetsanering. Vi föreslår att flerbarnstilläggen återinförs
för att något mildra detta. Vi föreslår också en höjning av barnbidragen,
vilket kompenserar för den matmomshöjning vi också föreslår. Vi anser
också att den s k mamma/pappa-månaden med högre ersättning i
föräldraförsäkringen bör finnas kvar, inte minst av jämställdhetsskäl.
Sjukvård och äldreomsorg är mycket viktiga för en rättvis välfärdspolitik.
Vi föreslår att medel avsätts för att tillgodose behovet av fler äldrebostäder,
bl a för att göra det möjligt för fler att få ett eget rum. Vi anser också att
regeringens förslag till försämrat högkostnadsskydd är alltför orättvist och
anvisar medel för en viss förbättring. Även den s k närståendevården behöver
förbättras.
Människor med funktionshinder tillhör de mest utsatta och borde kunna
lita på allas stöd. Vi motsätter oss den besparing som görs inom
handikappreformen och anvisar medel för att även framöver ge möjlighet till
en personlig assistent. Vi föreslår också ökade anslag för lönebidrag och till
Samhall så att arbetshandikappade skall få en rimlig chans till ett
förvärvsarbete. Sammantaget avsätter vi nära 500 miljoner kr för ökat stöd
till människor med funktionshinder.
Regeringen föreslår omfattande ingrepp i efterlevandepensionen. Vi kan
inte acceptera den föreslagna halvering av den s k omställningstiden, och inte
heller inkomstprövning av efterlevandepensionen. Den senare har retroaktiva
inslag och kan anses strida mot en tidigare politisk uppgörelse om
efterlevandepensionen. Förslaget bidrar säkert också till en ökad allmän
osäkerhet hos hushållen om tillförlitligheten i de olika trygghetssystemen.
Regeringens miljöpolitik är mycket bristfällig. Vi avsätter drygt 1 miljard
kr för olika insatser inom miljöområdet, bl a för markinköp för att värna den
biologiska mångfalden, för kalkning mot försurning, för radon- och
allergibekämpning samt för miljöforskning.
Vi föreslår också några mindre påslag inom kulturpolitiken, inklusive
stödet till idrotten. Vi motsätter oss slutligen den föreslagna försämringen
inom rättshjälpen.
Bättre högkostnadsskydd
inom sjukvården
0,4
0,4
0,4
Nej till kortare
omställningstid i
änkepensionen
0,0
0,1
0,1
Nej till inkomstprövning i
änkepensionen
0,8
0,8
0,8
Nej till lägre bostadstillägg
för pensionärer pga
fritidshus
0,1
0,2
0,2
Nej till längre
sjuklöneperiod
1,1
1,1
1,1
Fler äldrebostäder/eget rum
0,5
0,5
0,5
Nej till sämre rättshjälp
0,0
0,1
0,2
Bättre närståendevård
0,04
0,04
0,04
Bättre miljö
0,29
0,29
0,29
Miljövänligare jordbruk
0,6
0,6
0,6
Radon- och
allergibekämpning
0,02
0,02
0,02
Kultur, inkl idrott
0,09
0,09
0,09
Summa ökade utgifter
8,09
8,69
9,09
Finansieringsförslag för lägre offentlig
utgiftskvot
Våra förslag till besparingar omfattar ca 24 miljarder kr nästa
år, vilket ökar till drygt 30 miljarder kr år 1999. Ca 10
miljarder kr utgörs av minskade företagssubventioner. Det
handlar om minskade bidrag inom arbetsmarknadspolitiken,
räntebidragen, presstödet, rederistödet m.m.
Dessutom föreslår vi liksom tidigare en successivt höjd reell och faktisk
pensionsålder, inom ramen för ökad flexibilitet, bl a genom slopad del-
pension. En höjning av den verkliga pensionsåldern är synnerligen önskvärd.
Frågan om en höjning av den formella pensionsåldern samt tidpunkten för
delpensionens avskaffande ingår i uppgörelsen om den stora pensions-
reformen. Vår bedömning är att de av oss här föreslagna besparingarna i
pensionssystemet är fördelningspolitiskt bättre än fler av regeringens
besparingsförslag på välfärdsområdet. Det är vår förhoppning att en enighet
mellan partierna som står bakom pensionsreformen skall kunna nås om detta.
Vi föreslår också besparingar inom förtidspensionssystemet, återinförande
av lånedel i utbildningsbidragen samt en något lägre takt i infrastruktur-
investeringarna, främst vad gäller vägbyggen.
Vi föreslår att arbetslöshetsförsäkringen reformeras, dels genom att en
allmän försäkring införs, dels genom att statsbidragen sänks så att löntagarna
själva får betala en större del av försäkringspremien.
Vi avvisar det anslag som föreslås för ett nytt lägenhetsregister, vilket
anses nödvändigt för en kommande folk- och bostadsräkning. Vi noterar att
FoB-en enligt regeringen beräknas bli väsentligt dyrare än förutsett. Vi
avvisar också det föreslagna anslaget på 40 miljoner kr till fackliga organisa-
tioner och andra för olika utbildningsändamål, liksom den föreslagna
ökningen av partistödet. Det torde vara svårt att skapa folklig förståelse för
ökat stöd till politiska partier i en tid när vanliga hushåll upplever ständiga
indragningar.
Vi föreslår också att matmomsen höjs till den generella nivån, att
skattesänkningen för tjänstebilsförmåner avvisas samt att en ny arealskatt
införs för de jordbrukare som, i avvaktan på en reformering av EU:s
jordbrukspolitik, mottar stora stöd därifrån. Tillsammans med våra övriga
förslag till miljöförbättrande åtgärder blir effekterna för jordbrukarna
desamma som med regeringens förslag, men vårt förslag ger större bidrag
från EU.
Våra finansieringsförslag sammanfattas i tabell 3.
Tabell 3.
Finansiering (mdkr)
199
7
1998
1999
Finansiering med högre skatter, m m
Höjd matmoms
10,0
10,0
10,0
Arealskatt
0,6
0,6
0,6
Tjänstebilsförmåner
1,0
1,0
1,0
Utauktionering av radiofrekvenser
0,02
0,02
0,02
Summa högre skatter
11,6
2
11,6
2
11,6
2
Finansiering med besparingar
Mindre företagsstöd, varav
8,86
9,96
10,3
6
via AMS
6,0
7,0
7,3
Räntebidrag
2,0
2,0
2,0
Presstöd
0,3
0,3
0,3
Rederistöd
0,2
0,3
0,4
Diverse näringspol stöd
0,06
0,06
0,06
Höjd reell pensionsålder, bl a genom
slopad delpension
1,1
3,2
5,3
Förtidspensioner
2,0
2,5
3,25
Lånemedel i utbildningsbidrag
1,2
1,2
1,2
Slopade garantidagar i föräldraförsäkr.
0,5
0,5
0,5
Lägre takt infrastrukturinvesteringar
1,1
1,1
0,5
Nej till lägenhetsregister/FoB
0,07
0,1
0,1
Nej till utbildningsbidrag för vissa
organisationer
0,04
0,04
0,04
Nej till högre partistöd
0,03
-
-
Bidragsförskott
0,2
0,2
0,2
Minskade statsbidrag a-kassan
9,0
9,0
9,0
Summa besparingar
24,1
27,8
30,45
Sammanfattning av Folkpartiets budgetförslag
Folkpartiets budgetförslag sammanfattas nedan i tabell 4.
Budgetförsvagningar beskrivs med minustecken och
budgetförstärkningar med plustecken, allt i miljarder kronor i
relation till regeringens förslag.
Tabell 4.
Sammanställning av budgetförslaget
(mdkr)
1997
1998
1999
Skattesänkningar
25,2
29,0
31,0
Ökade utgifter
8,1
8,7
9,1
Summa försvagning
33,3
37,7
40,1
Skattehöjningar
11,6
11,6
11,6
Besparingar
24,1
27,8
30,5
Summa förstärkning
35,7
39,4
42,1
Netto förstärkning
2,4
1,7
2,0
Ränteeffekt av försäljning statliga
företag
0,5
1,5
2,5
Total förstärkning av de offentliga
finanserna
2,9
3,1
4,5
Försäljning statliga företag
10
15
15
Minskat lånebehov
13
18
20
Sammantaget innebär våra förslag en förstärkning av de
offentliga finanserna med några miljarder kr varje år, redan i
ett statiskt perspektiv. Statens lånebehov reduceras
ytterligare genom företagsförsäljningar (utöver de av
regeringen planerade), så att det är 15-20 miljarder kr lägre
än i regeringens budgetförslag.
I ett dynamiskt perspektiv kan de offentliga finanserna väntas förbättras
ännu snabbare, som en följd av att våra förslag skapar bättre förutsättningar
för tillväxt. Då växer statens inkomster snabbare och utgifterna för t ex
arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitik sjunker snabbare. Vi har
emellertid inte velat tillgodoräkna oss sådana dynamiska effekter i tabellen,
även om vi är övertygade om deras existens.
Skatterna sänks med totalt drygt 13 miljarder kr år 1997, med drygt 17
miljarder kr år 1998 och med drygt 20 miljarder kr år 1999.
De offentliga utgifterna sänks med 14 miljarder kr år 1997, med drygt 17
miljarder kr år 1998 och med nära 20 miljarder kr år 1999.
Vi vill påpeka att regeringen inte har räknat med någon budgetbelastning
som följd av förtida avveckling av kärnkraften. I propositionen räknar man
med att stänga ett aggregat under mandatperioden och därefter fullfölja
avvecklingen "i jämn takt". Detta skulle skapa negativa effekter på
näringslivets utveckling, betydande påfrestningar för samhällsekonomin och
därtill avsevärda offentliga utgifter. Sådana antas i propositionen finansieras
med nya skatter, vilka i sin tur skulle få negativa effekter på ekonomins
utvecklingskraft och sysselsättningen. En avveckling av kärnkraften på det
sätt regeringen nu tycks förorda får därför avsevärda negativa effekter både
på de offentliga finanserna och samhällsekonomin.
Folkpartiets förslag till statligt utgiftstak
De förslag till minskade respektive ökade offentliga utgifter
som Folkpartiet föreslår innebär ett statligt utgiftstak på
drygt 701 miljarder kr för år 1997, 696 miljarder kr år 1998
och drygt 708 miljarder kr år 1999. Vårt förslag ligger
således ca 21 miljarder kr, ca 23 miljarder kr respektive ca
26 miljarder kr lägre än regeringens utgiftstak för staten de
olika åren.
Våra förslag till ramar för de olika utgiftsområdena sammanfattas i bilagda
tabell.
Regeringens konvergensprogram
Regeringen redovisar nu den tredje avstämningen av
konvergensprogrammet. Vi vill först redovisa vårt allmänna
stöd för att Sverige skall uppfylla de s k
konvergenskriterierna. Vi anser, som framgått tidigare i
denna motion, att låg inflation, låga räntor, offentliga
finanser i balans och stabil valuta är viktiga förutsättningar
för en hög tillväxt och stigande välstånd. Sådan stabilitet är
inte minst viktig för tilltron inom näringslivet och för
växande investeringar, vilket i sin tur än en nödvändig del av
en politik för jobb genom företagande.
Regeringen konstaterar med viss rätt att Sverige nu ser ut att uppfylla
kriterierna bättre och snabbare än man tidigare förutsett. Det är bra. Våra
huvudinvändningar gäller avvägningen mellan skatter och besparingar i
saneringsprogrammet och den oklarhet som råder i fråga om de väntade
offentliga överskotten mot slutet av perioden.
En jämförelse mellan det ursprungliga konvergensprogrammet och de
olika avstämningarna visar att en förutsedd minskning av den offentliga
utgiftskvoten successivt skjuts på framtiden, till "nästa år". När "nästa år"
infinner sig har utgiftskvoten minskat mindre än förutsett, men i stället sägs
att den skall sjunka mer "nästa år" eller "näst-nästa år". I stället visar sig
skattekvoten ha ökat mer än väntat.
I juli 1995 när konvergensprogrammet lades fast ansågs t ex utgiftskvoten
minska med 3,2 procentenheter "nästa år", dvs år 1996. Vid den första
avstämningen hösten 1995 hade denna väntade utgiftsminskning reducerats
till 2 procentenheter, vid bedömningen i april 1996 hade den sjunkit
ytterligare till 1,7 procentenheter och nu bedöms utgiftskvoten för 1996 bara
vara 1 procentenhet mindre än 1995. I stället bedömer regeringen nu att
utgiftskvoten skall sjunka med 2,5 procentenheter "nästa år", dvs år 1997
och något mer "näst-nästa år", dvs år 1998.
I stället för sjunkande utgiftskvot så som förutsattes i konvergens-
programmet har nu bedömningen för skattekvoten höjts. T ex ökar skatte-
kvoten med 3,3 procentenheter år 1996, jämfört med en prognosticerad
ökning i det ursprungliga programmet med blott 0,8 procentenheter.
Vår analys av de olika avstämningarna visar således att utgifterna i
verkligheten har minskat betydligt mindre än förutsatt och i stället har
skatteökningarna blivit större.
Om denna tendens fortsätter blir regeringens bedömningar för skatte- och
utgiftskvoterna vid sekelskiftet än mer ohållbara för en hög tillväxt.
Därtill kommer att regeringen i konvergensprogrammet räknar med
minskande utgifter för arbetsmarknadstransfereringar allt eftersom arbetslös-
heten väntas sjunka. Vi har redan tidigare konstaterat att prognosen för den
öppna arbetslösheten tyvärr förefaller väl optimistisk, vilket reser frågetecken
för denna del av utgiftsutvecklingen. Dessutom ventileras nu inom delar av
regeringen synsättet att a-kassemedel bör kunna användas för olika former av
statligt betald ledighet eller statligt betalda arbeten inom kommunsektorn.
Frånsett andra sakliga invändningar mot en sådan politik skulle den innebära
att transfereringsutgifterna inom arbetslöshetsförsäkringen inte minskar på
det sätt som antas i konvergensprogrammet utan ligger kvar på hög nivå hela
perioden.
Mot slutet av perioden förutses överskott i de offentliga finanserna. I
konvergensprogrammet används de för att reducera statsskulden, vilket vi
anser vara bra. I den offentliga debatten har emellertid finansministern
framhållit att offentliga överskott kan, kanske till och med bör, användas för
ökade investeringar. Om detta skulle handla om ökade offentliga
investeringar (t ex i ett infrastrukturprogram för utbyggt gasnät) skulle
skuldkvoten inte minska så som förutsetts i konvergensprogrammet.
Fokpartiets uppfattning är att offentliga överskott bara kan accepteras om
de används för att reducera skuldbördan. Det är angeläget att detta sker,
eftersom en offentlig skuld av nuvarande och förväntad omfattning starkt
reducerar finanspolitikens handlingsfrihet och ökar Sveriges sårbarhet inför
eventuella internationella finansiella störningar. I ett långsiktigt perspektiv
är
det viktigt att sparandet sker inom den privata sektorn, inte hos den
offentliga. Privat sparande har många fördelar både för den enskilde och
samhällsekonomin och ett högt privat sparande är långsiktigt viktigt för att
stärka marknadsekonomin och den privata äganderätten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar fastställa utgiftstaket för staten inklusive
socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 1997 till 702
miljarder kronor, för år 1998 till 696 miljarder kronor och för år 1999 till
709 miljarder kronor (tabellen bilaga 1),
3. att riksdagen för budgetåret 1997 beslutar om fördelning av utgifterna
på utgiftsområden enligt vad som anförts i motionen (tabellen bilaga 2),
4. att riksdagen för budgetåren 1998 och 1999 godkänner den preliminära
fördelningen av utgifterna på utgiftsområden som riktlinjer för regeringens
budgetarbete enligt vad som anförts i motionen (tabellen bilaga 2),
5. att riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för
1997 enligt vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagförslag för att stärka Riksbankens självständighet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om redovisning till riksdagen av de offentliga finansernas
konjunkturkänslighet,
8. att riksdagen upphäver lagen om offentliga tillfälliga arbeten för äldre
arbetslösa.1
Stockholm den 7 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Anne Wibble (fp)
Karin Pilsäter (fp)