Det finns två övergripande skäl för att införa valutaunionen,
EMU, bland idéns anhängare.
- Upprättandet av EMU är ett avgörande och definitivt steg i federalistisk
riktning, Europas förenta stater.
- Att i EU:s grundlag befästa den nyliberala synen på hur ekonomin skall
styras. Det är alltså politiska och inte ekonomiska motiv som är huvudskälen
bakom den närmast brutala kraft som utvecklas för att föra projektet i hamn.
Det är en allmän uppfattning i EU-kretsar att om EMU inte genomförs
råkar EU in i en politisk kris. Det är oerhört mycket politisk prestige
investerad i EMU-projektet. Därför är det en uppenbar och överhängande risk
att andra hänsyn än det ekonomiskt, demokratiskt och politiskt bästa kommer
att vara avgörande vid det definitivt avgörande beslutet.
Det finns gott om vittnesmål om farorna med projektet, dels långsiktigt
med tanke på Sveriges och andra små och perifera länders möjligheter att
leva med de förutsättningar som valutaunionen ger, dels beroende på vad som
händer i genomförandefasen.
Genomförandefasen
I det skede när valutorna definitivt skall låsas till sina
ingångsvärden riskerar vi att valutaspekulationerna blir
omfattande, med allvarliga följder för de förlorande
valutorna. Enligt en regeringsföreträdare är
spekulationsrisken ett hinder för att folkomrösta om EMU.
En tydligare illustration av det demokratiska dilemmat får
man leta efter.
Vi måste också vara medvetna om att Tysklands och Frankrikes intressen
kommer att vara helt utslagsgivande för slutresultatet. Detta finns klart
manifesterat i "the sweatheart deal" med dess effekter för inte minst Irland
vid ERM:s kraschlandning.
Låsningen av kronkursen mot Euron kommer att vara som ett roulettspel,
hamnar vi fel kan konsekvenserna bli förödande för arbetslösheten. Exemplet
Tysklands återförening är en tydlig illustration även om felknytningen inte
kan bli så dramatisk som där. Kohl köpte sig en valseger genom att lova 1
DM mot 1 östmark, vilket slog ut nästan all industri i öst.
Det forcerade uppfyllandet av konvergenskriterierna har inneburit och
kommer att innebära en hög arbetslöshet. Tillgänglig forskning visar också att
de nya arbetstillfällena koncentreras till de stora ekonomierna, tex. Tyskland
och Storbritannien. Det brittiska forskningsinstitutet National Institute for
Economic and Social Research (NIESR) skriver bl.a.: Alla försök att uppfylla
skuldkriteriet skulle avsevärt minska tillväxten i Italien och Sverige...
En stark ekonomi minskar vårt beroende, men ett medlemskap i EMU gör
oss helt beroende av makt som ligger utanför demokratisk kontroll.
Långsiktigt
För att inte skapa starka motsättningar måste ett
valutaområde vara likartat till sin ekonomiska struktur
(harmoniserat). Det krävs att industristrukturen är
någorlunda likartad. Sverige och Finland skiljer sig starkt
från övriga EU-länder genom att träbaserade näringar har en
så stor tyngd i de nationella ekonomierna. Ett bortfall av
efterfrågan på träbaserade produkter t.ex. slår hårt mot
Sverige och Finland men lämnar övriga EU-länder
opåverkade. Detta kallas på ekonomspråk för en
asymmetrisk chock. I ett sådant läge finns i princip endast tre
motmedel, ytterligare budgetnedskärningar, lönesänkningar
och/eller att de som blir arbetslösa flyttar.
Ett avgörande argument emot den monetära unionen måste också vara att
det enda och överordnade målet för ECB, centralbanken, är
inflationsbekämpning. Visserligen har Europaparlamentet i en resolution, på
mitt förslag, ställt sig bakom uppfattningen att sysselsättning och tillväxt
skall ingå i centralbankens mål, men detta torde inte förändra verkligheten
eftersom de tongivande inom unionen inte vill ta upp EMU-frågan vid
regeringskonferensen. Kommissionens ordförande medger öppet att om EMU
tas upp på regeringskonferensen vore det som att öppna Pandoras ask, och
EMU skulle gå i graven.
Vi måste också vara medvetna om att en helt enhetlig penningpolitik i
förlängningen inte kan stå ensam, finanspolitiken (inklusive
välfärdspolitiken) kommer med nödvändighet också att samordnas. Vilket
utrymme kommer det då att finnas för en svensk välfärdspolitik i ett
borgerligt dominerat Europa?
Forskaren Ian Begg uttryckte dilemmat sålunda i EU-parlamentet:
"Genomförs EMU står vi där med alla verktyg för att bekämpa en obefintlig
inflation men utan verktyg för att bekämpa en ökande arbetslöshet."
Bernard Connolly, en hög kommissionstjänsteman, har uttryckt det så här:
"Istället för att penningpolitiken måste anpassa sig till regeringarnas behov av
att finansiera underskotten när låg realränta råder, måste regeringarna minska
underskotten för att anpassa sig till centralbankens mål om fast växelkurs och
minskande inflation."
Utan att argumentera emot en stark ekonomi, vilket är en förutsättning för
vårt oberoende, måste vi försöka analysera vad som hände i ERM i samband
med sammanbrottet. Det finns all anledning att misstänka att de tunga
aktörernas agerande var helt i egen sak och inte alls i det i retoriken ofta
upprepade, allmännas bästa.
Politiken
Tillskyndarna av EMU tror inte på det politiska systemets
förmåga att hantera våra problem utan sätter sin tillit till en
oberoende centralbank i Frankfurt. Maastrichtavtalet är
otvetydigt på denna punkt. Den tilltänkta centralbankens
politik och beslut får inte ens diskuteras, än mindre
ifrågasättas, i EU:s institutioner. Det har framställts som en
självklarhet att den så kallade marknaden belönar ett
medlemskap i EMU med lägre räntor, men även detta har
under senare tid alltmera ifrågasatts.
Vi vet genom exemplet Bundesbank att oberoende centralbanker spelar en
central politisk roll, men att de inte kan ställas till ansvar av någon.
Demokratin
De ekonomiska invändningarna mot EMU har växt sig allt
större under senare tid och konstruktionen är helt
odemokratisk till sin natur, men ändå slår rådsmöte efter
rådsmöte fast att EMU skall fullföljas efter tidtabellen. När
verkligheten inte stämmer med kartan, då gäller kartan i
EU:s absurda värld.
Sverker Gustavsson skriver: "Före 1914 framstod europeisk stabilitet och
ekonomisk effektivitet på ett mera självklart sätt som högre värden än
demokratin. Genom att de båda världskrigen och det kalla kriget fördes för
demokratin kom det att dröja ända till efter 1991, innan den gamla
rangordningen av grundvärdena återigen kom att framstå som en fullt
salongsfähig grundinställning i europeisk debatt och politik. När de totalitära
ideologierna inte längre finns med i bilden, möter återigen i fullt utvecklad
skala samma skepsis mot principerna om majoritetsstyre och folksuveränitet,
som dominerade bilden under perioden närmast före det demokratiska
genombrottet."... "Många, som inte tänker så noga efter, är idag verksamma
för att söka etablera ett nytt - eller, rättare sagt, nygammalt -
demokratibegrepp. Ledstjärnorna för de alternativt tänkande är, nu liksom
förr, den historiska nödvändigheten av europeisk stabilitet och politisk
handlingskraft."
I en delrapport till den Calmforska utredningen analyserar Jörgen
Hermansson vid Uppsala universitet EMU:s demokratiska effekt med
utgångspunkt från "positiv och negativ konstitutionalism", alltså huruvida det
kan vara demokratiskt försvarbart att genom regelstyrning (EMU) på en
sektor ändå förbättra demokratins funktionssätt. Hans svar är att EMU måste
sägas vara hämmande för folkstyrelsen.
EMU-frågan kan göras hur komplicerad som helst om man försöker göra
en ekonomisk analys, med osäkra bedömningar av ekonomiska chocker,
optimala valutaområden och andra kineserier. Men den kan också göras hur
enkel som helst, om man gör analysen utifrån politiska och demokratiska
värderingar. En bra illustration av EMU:s oförenlighet med
socialdemokratisk politik är den värderingskartläggning som gjorts i ESO-
rapporten 1996:37 "Novemberrevolutionen". Den visar med all önskvärd
tydlighet att den penningpolitiska eliten står till höger i politiken och i
övrigt
klargör rapporten att den agerar därefter. Ett JA till EMU innebär alltså att vi
frivilligt ger central ekonomisk-politisk makt till tjänstemän som inte kan
ställas till ansvar av någon, och som delar näringslivsorganisationernas
politiska värderingar.
Idag återstår varken ekonomiskt eller politiskt hållbara motiv för att ta det
tredje steget in i EMU. Framsyntheten i projektet illustreras väl av att ett
förverkligande är i princip samma sak som att återinföra guldmyntfoten.
Varför ägnar man inte mera energi åt att finna metoder för att med
demokratiska medel skapa låga räntor och god budgetdisciplin? Varför skall
vi lägga den övergripande makten i ett EMU som är medvetet konstruerat för
att det skall förbli oåtkomligt för varje ansvarsutkrävande och folkligt
inflytande.
Säger vi ja till EMU säger vi för alltid nej till ett samhälle som bygger på
de värderingar och de metoder som skapat det svenska välfärdssamhället.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EMU.