EMU
Det finns två övergripande skäl för att införa valutaunionen, EMU, bland idéns anhängare.
- Upprättandet av EMU är ett avgörande och definitivt steg i federalistisk riktning, Europas förenta stater.
- Att i EU:s grundlag befästa den nyliberala synen på hur ekonomin skall styras. Det är alltså politiska och inte ekonomiska motiv som är huvudskälen bakom den närmast brutala kraft som utvecklas för att föra projektet i hamn.
Det är en allmän uppfattning i EU-kretsar att om EMU inte genomförs råkar EU in i en politisk kris. Det är oerhört mycket politisk prestige investerad i EMU-projektet. Därför är det en uppenbar och överhängande risk att andra hänsyn än det ekonomiskt, demokratiskt och politiskt bästa kommer att vara avgörande vid det definitivt avgörande beslutet.
Det finns gott om vittnesmål om farorna med projektet, dels långsiktigt med tanke på Sveriges och andra små och perifera länders möjligheter att leva med de förutsättningar som valutaunionen ger, dels beroende på vad som händer i genomförandefasen.
Genomförandefasen
I det skede när valutorna definitivt skall låsas till sina ingångsvärden riskerar vi att valutaspekulationerna blir omfattande, med allvarliga följder för de förlorande valutorna. Enligt en regeringsföreträdare är spekulationsrisken ett hinder för att folkomrösta om EMU. En tydligare illustration av det demokratiska dilemmat får man leta efter.
Vi måste också vara medvetna om att Tysklands och Frankrikes intressen kommer att vara helt utslagsgivande för slutresultatet. Detta finns klart manifesterat i "the sweatheart deal" med dess effekter för inte minst Irland vid ERM:s kraschlandning.
Låsningen av kronkursen mot Euron kommer att vara som ett roulettspel, hamnar vi fel kan konsekvenserna bli förödande för arbetslösheten. Exemplet Tysklands återförening är en tydlig illustration även om felknytningen inte kan bli så dramatisk som där. Kohl köpte sig en valseger genom att lova 1 DM mot 1 östmark, vilket slog ut nästan all industri i öst.
Det forcerade uppfyllandet av konvergenskriterierna har inneburit och kommer att innebära en hög arbetslöshet. Tillgänglig forskning visar också att de nya arbetstillfällena koncentreras till de stora ekonomierna, tex. Tyskland och Storbritannien. Det brittiska forskningsinstitutet National Institute for Economic and Social Research (NIESR) skriver bl.a.: Alla försök att uppfylla skuldkriteriet skulle avsevärt minska tillväxten i Italien och Sverige...
En stark ekonomi minskar vårt beroende, men ett medlemskap i EMU gör oss helt beroende av makt som ligger utanför demokratisk kontroll.
Långsiktigt
För att inte skapa starka motsättningar måste ett valutaområde vara likartat till sin ekonomiska struktur (harmoniserat). Det krävs att industristrukturen är någorlunda likartad. Sverige och Finland skiljer sig starkt från övriga EU-länder genom att träbaserade näringar har en så stor tyngd i de nationella ekonomierna. Ett bortfall av efterfrågan på träbaserade produkter t.ex. slår hårt mot Sverige och Finland men lämnar övriga EU-länder opåverkade. Detta kallas på ekonomspråk för en asymmetrisk chock. I ett sådant läge finns i princip endast tre motmedel, ytterligare budgetnedskärningar, lönesänkningar och/eller att de som blir arbetslösa flyttar.
Ett avgörande argument emot den monetära unionen måste också vara att det enda och överordnade målet för ECB, centralbanken, är inflationsbekämpning. Visserligen har Europaparlamentet i en resolution, på mitt förslag, ställt sig bakom uppfattningen att sysselsättning och tillväxt skall ingå i centralbankens mål, men detta torde inte förändra verkligheten eftersom de tongivande inom unionen inte vill ta upp EMU-frågan vid regeringskonferensen. Kommissionens ordförande medger öppet att om EMU tas upp på regeringskonferensen vore det som att öppna Pandoras ask, och EMU skulle gå i graven.
Vi måste också vara medvetna om att en helt enhetlig penningpolitik i förlängningen inte kan stå ensam, finanspolitiken (inklusive välfärdspolitiken) kommer med nödvändighet också att samordnas. Vilket utrymme kommer det då att finnas för en svensk välfärdspolitik i ett borgerligt dominerat Europa?
Forskaren Ian Begg uttryckte dilemmat sålunda i EU-parlamentet: "Genomförs EMU står vi där med alla verktyg för att bekämpa en obefintlig inflation men utan verktyg för att bekämpa en ökande arbetslöshet."
Bernard Connolly, en hög kommissionstjänsteman, har uttryckt det så här: "Istället för att penningpolitiken måste anpassa sig till regeringarnas behov av att finansiera underskotten när låg realränta råder, måste regeringarna minska underskotten för att anpassa sig till centralbankens mål om fast växelkurs och minskande inflation."
Utan att argumentera emot en stark ekonomi, vilket är en förutsättning för vårt oberoende, måste vi försöka analysera vad som hände i ERM i samband med sammanbrottet. Det finns all anledning att misstänka att de tunga aktörernas agerande var helt i egen sak och inte alls i det i retoriken ofta upprepade, allmännas bästa.
Politiken
Tillskyndarna av EMU tror inte på det politiska systemets förmåga att hantera våra problem utan sätter sin tillit till en oberoende centralbank i Frankfurt. Maastrichtavtalet är otvetydigt på denna punkt. Den tilltänkta centralbankens politik och beslut får inte ens diskuteras, än mindre ifrågasättas, i EU:s institutioner. Det har framställts som en självklarhet att den så kallade marknaden belönar ett medlemskap i EMU med lägre räntor, men även detta har under senare tid alltmera ifrågasatts.
Vi vet genom exemplet Bundesbank att oberoende centralbanker spelar en central politisk roll, men att de inte kan ställas till ansvar av någon.
Demokratin
De ekonomiska invändningarna mot EMU har växt sig allt större under senare tid och konstruktionen är helt odemokratisk till sin natur, men ändå slår rådsmöte efter rådsmöte fast att EMU skall fullföljas efter tidtabellen. När verkligheten inte stämmer med kartan, då gäller kartan i EU:s absurda värld.
Sverker Gustavsson skriver: "Före 1914 framstod europeisk stabilitet och ekonomisk effektivitet på ett mera självklart sätt som högre värden än demokratin. Genom att de båda världskrigen och det kalla kriget fördes för demokratin kom det att dröja ända till efter 1991, innan den gamla rangordningen av grundvärdena återigen kom att framstå som en fullt salongsfähig grundinställning i europeisk debatt och politik. När de totalitära ideologierna inte längre finns med i bilden, möter återigen i fullt utvecklad skala samma skepsis mot principerna om majoritetsstyre och folksuveränitet, som dominerade bilden under perioden närmast före det demokratiska genombrottet."... "Många, som inte tänker så noga efter, är idag verksamma för att söka etablera ett nytt - eller, rättare sagt, nygammalt - demokratibegrepp. Ledstjärnorna för de alternativt tänkande är, nu liksom förr, den historiska nödvändigheten av europeisk stabilitet och politisk handlingskraft."
I en delrapport till den Calmforska utredningen analyserar Jörgen Hermansson vid Uppsala universitet EMU:s demokratiska effekt med utgångspunkt från "positiv och negativ konstitutionalism", alltså huruvida det kan vara demokratiskt försvarbart att genom regelstyrning (EMU) på en sektor ändå förbättra demokratins funktionssätt. Hans svar är att EMU måste sägas vara hämmande för folkstyrelsen.
EMU-frågan kan göras hur komplicerad som helst om man försöker göra en ekonomisk analys, med osäkra bedömningar av ekonomiska chocker, optimala valutaområden och andra kineserier. Men den kan också göras hur enkel som helst, om man gör analysen utifrån politiska och demokratiska värderingar. En bra illustration av EMU:s oförenlighet med socialdemokratisk politik är den värderingskartläggning som gjorts i ESO- rapporten 1996:37 "Novemberrevolutionen". Den visar med all önskvärd tydlighet att den penningpolitiska eliten står till höger i politiken och i övrigt klargör rapporten att den agerar därefter. Ett JA till EMU innebär alltså att vi frivilligt ger central ekonomisk-politisk makt till tjänstemän som inte kan ställas till ansvar av någon, och som delar näringslivsorganisationernas politiska värderingar.
Idag återstår varken ekonomiskt eller politiskt hållbara motiv för att ta det tredje steget in i EMU. Framsyntheten i projektet illustreras väl av att ett förverkligande är i princip samma sak som att återinföra guldmyntfoten.
Varför ägnar man inte mera energi åt att finna metoder för att med demokratiska medel skapa låga räntor och god budgetdisciplin? Varför skall vi lägga den övergripande makten i ett EMU som är medvetet konstruerat för att det skall förbli oåtkomligt för varje ansvarsutkrävande och folkligt inflytande.
Säger vi ja till EMU säger vi för alltid nej till ett samhälle som bygger på de värderingar och de metoder som skapat det svenska välfärdssamhället.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EMU.
Stockholm den 7 oktober 1996
Bengt-Ola Ryttar (s)