I ett samhälle där människor upplever att det finns ytterst
litet de själva kan göra för att skapa sig ett litet bättre liv
sprider sig känslan av hopplöshet samtidigt med en växande
segregation. För alltför många är Sverige ett sådant samhälle.
Ännu fler är på väg in i denna hopplöshet, som hittills varit
mest märkbar i storstäderna och i deras närhet. I takt med att
regeringen Persson genomför sin vänsterpolitik stängs allt
fler av de dörrar som öppnades för människor under de
borgerliga regeringsåren.
Socialdemokraterna har ägnat sig åt att plocka bort många av människors
möjligheter att påverka sin egen vardag. De har tagit bort rätten att välja
skola
och rätten att välja läkare. De höga skatterna gör att många hushåll lever med
så små marginaler att de har fullt upp med att klara sig. Man får ta dagen som
den kommer. Det blir inte så mycket tid över att fundera på framtiden, när
man ligger vaken och undrar hur man skall kunna betala räkningarna i
morgon.
Den traditionella socialdemokratiska politiken skapar en stark offentlig
sektor som ger ett begränsat utrymme för den enskilde medborgaren att
påverka sin vardag och framtid. Det egna livet blir en funktion av den vardag
och det mönster som den politiska makten påbjuder. När förutsättningarna för
den sociala rörligheten urholkas, växer den sociala segregationen. När livet
blir en funktion av de omständigheter som den politiska makten bestämt, och
inte av de strävanden som den enskilde bär på, blir man inplacerad i en
vardag som präglas av andras beslut. Den process som kringskär
möjligheterna tar sig flera olika uttryck.
Högskattepolitiken och återställandet av valfrihetsreformerna slår hårdast
mot de människor som redan i utgångsläget har minst handlingsutrymme.
För den som är välutbildad och har en god inkomst finns alltid valfrihet
och nya möjligheter. Skattehöjningarna och återställarna drabbar i första
hand de hushåll som lever med små eller obefintliga ekonomiska
marginaler.
De mest utsatta hushållen pressas i dag från flera håll. Skatterna höjs, den
ekonomiska tillväxten viker samtidigt som bidragen minskar och
valfrihetsreformerna stryps. Detta sker i ett läge där arbetslösheten bitit
sig fast på en oacceptabelt hög nivå och där regeringen inte förmår vidta
de åtgärder som är nödvändiga för att vända utvecklingen.
Förra året fick 720 000 svenskar socialbidrag, dvs. mer än vart tionde
hushåll. Det är en ökning med 40 procent bara sedan 1990. Detta är ändå
bara en del av problemet. Långt fler hushåll skulle vara berättigade till
socialbidrag om de ansökte om det, enligt Socialstyrelsens bedömningar.
Den ekonomiska utvecklingen är sådan att allt fler blir bidragsberoende.
Att arbetslöshet och hopplöshet går hand i hand är lätt att förstå. Men
situationen är i själva verket långt värre än så. Även för många av de hushåll
som har inkomster från arbete är marginalerna så små att man tvingas söka
socialbidrag, när oförutsedda utgifter dyker upp. Skatterna på arbete är så
höga att många människor inte kan leva på lönen när skatterna är betalda.
I många bostadsområden i vårt land skapar omfattningen av bidrags-
beroende och arbetslöshet en vanmakt som också blir till ett socialt mönster
av hopplöshet och uppgivenhet.
Utan möjlighet att själv välja skola eller barnomsorg urholkas personligt
ansvar och det civila samhällets gemenskaper. Utan utrymme och stimulans
för företagande och företagsamhet växer passivitet och frustration. Kvar blir
människorna själva utan framtidstro men i beroende till den offentliga
maktens kontor för välfärdsstatens olika verksamheter. Det är i dag en av den
sociala politikens viktigaste uppgifter att bryta en politiskt forcerad social
segregation mot social rörlighet och en framtid som är öppen för var och en.
En politik för allas
möjligheter
Medborgarsamhälle i stället för
socialstat
Den allomfattande socialstaten byggdes upp med löften att
leverera trygghet. Nu har vi facit i hand. Socialstaten har
misslyckats. Inte nog med det. Många människor kläms i dag
mellan två sköldar. Å ena sidan kan socialstaten inte infria
sina löften. Å andra sidan tar den ut så höga skatter för att
finansiera sin bristfälliga verksamhet att den enskilde får för
litet kvar i plånboken för att kunna klara sig på egen hand.
Problemet kan inte lösas med högre bidragsnivåer. Många vanliga hushåll
måste i dag dryga ut hushållskassan med socialbidrag under kortare perioder,
trots att de har inkomster från lönearbete. Något har gått snett. Den viktiga
sociala uppgiften måste vara att allt färre skall vara bidragsberoende.
Inte ens när socialstaten levererar vad den lovar skapar den trygghet. Den
som är beroende av den offentliga sektorn för att klara sig är samtidigt
beroende av politiska beslut. Varje rykte om minsta ändring i det offentligas
åtaganden skapar oro och otrygghet. Framtiden blir svår att överblicka,
förutse och planera.
Vi måste fråga oss vad trygghet egentligen är. Den socialdemokratiska
varianten av trygghet har utgått ifrån att trygghet är när den offentliga
sektorn
lovar att finnas till hands för att lösa alla problem. Vi har sett att det inte
fungerar så i verkligheten. Socialstaten skapar otrygga människor.
Att leva innebär bl.a. att klara sig genom kriser - man kan bli sjuk eller
arbetslös, råka ut för olyckor eller falla offer för kriminalitet. Den totala
tryggheten finns inte och kommer sannolikt aldrig att göra det. Att leva
kommer aldrig att vara riskfritt. Men även om den totala tryggheten är en
omöjlighet, finns det ändå en typ av trygghet som är möjlig att uppnå och
värd att eftersträva, nämligen den trygghet som kommer sig av att kunna
påverka sin egen situation. Det är en trygghet som bottnar i den självkänsla
som uppstår när individer känner att tillvaron är begriplig och möjlig att
påverka.
Vi måste skapa ett samhälle där fler får chansen att göra något bättre med
sina liv. Ett samhälle med små skatter och stora möjligheter. Ett samhälle där
vanliga människor har större frihet och där politiker har mindre att säga till
om. Ett samhälle med möjligheter för alla.
Att kunna leva på sin lön
En människas liv är nära förknippat med hennes egendom.
Den människa som saknar rätten att förfoga över sin
egendom saknar i praktiken också rätten att förfoga över sitt
eget liv och sina demokratiska rättigheter.
Den enskilt viktigaste sociala frågan är att sänka skatterna så mycket att de
flesta människor kan leva på sin lön, även när skatten är betald. Att kunna
leva på sin lön är att kunna känna trygghet för sin egen och sina närmastes
tillvaro.
Socialstyrelsen har kunnat konstatera att "hushåll med socialbidrag i
genomsnitt betalar nästan lika mycket i skatt som de får i socialbidrag"
(Socialbidragstagare och socialbidragens utveckling, Socialstyrelsen följer
upp och utvärderar 1995:4). Hushåll med socialbidrag får i genomsnitt
ca 21 000 kronor i socialbidrag och betalar i genomsnitt ca 23 000 kronor per
år i bl.a. skatt. Hälften av socialbidragstagarna har förvärvsarbete (80 procent
av befolkningen i övrigt). En femtedel av bidragstagarna har heltidsarbete
under hela året.
I ett samhälle där skatterna är så låga att de flesta människor kan leva på
sin lön finns en omfattande reservoar av trygghet. De allra flesta människor
kan i ett sådant samhälle sörja både för sin egen vardag, för framtida behov
och för oförutsedda utgifter.
Skatten är ett hot mot den sociala tryggheten. Problemet är att
vänsterregeringen i sin ideologiska låsning ser skattehöjningar som en
möjlighet, och inte som ett hot. Redan efter halva mandatperioden har
regeringen höjt skatterna med 80 miljarder kronor. Det leder till att
människor, företag och jobb slås ut. Skattehöjningspolitikens konsekvenser är
socialt oacceptabla.
Den enda verkliga möjligheten att bemöta hotet mot tryggheten är att sänka
skatterna så mycket att människor kan leva på sin lön och företag kan växa
fram och skapa nya jobb.
Vi moderater har lagt förslag om skattesänkningar som för normala hushåll
innebär sänkt skatt på 1 800 kronor i månaden.
Det handlar om sänkt kommunalskatt, höjda grundavdrag, avdrag för
barnfamiljer, sänkta egenavgifter, sänkt mervärdesskatt och en sänkt
beskattning av bostäder. Vi föreslår en ny skattepolitik som syftar till att
skapa en social trygghet där tryggheten är som viktigast för tryggheten i vårt
samhälle, nämligen i den enskilda familjen.
Därigenom skapas en marginal som ger en stärkt social trygghet för
hushållen. Det är skattesänkningar som skulle röja väg för nya företag och
nya jobb, samtidigt som hushållens bidragsberoende skulle minska och den
sociala tryggheten öka.
Företagsamhetens samhälle
Att kunna företa sig saker handlar om mycket mer än att
bedriva näringsverksamhet. Det handlar om att i livets
mångfald av utmaningar vilja och kunna företa sig det som
bygger på eget ansvar och egna drömmar.
Företagande handlar om att få bidra till lösningar på problem i samhället,
genom nya alternativ och genom projekt som tillfredsställer människors olika
behov av omsorg och materiell trygghet.
Företagande har alltid en social dimension. Denna sociala dimension är
särskilt tydlig när den berör människor i en utsatt situation, exempelvis
arbetslösa invandrare.
Invandrare har ett dåligt utgångsläge på arbetsmarknaden. Arbetsgivaren
har svårt att bedöma deras kompetens och deras kapacitet, eftersom de
kommer från en annan kultur.
S.k. etniskt företagande har traditionellt varit invandrarnas chans att
etablera sig både på arbetsmarknaden och i samhället. Det etniska
företagandet ingår i ett socialt nätverk.
De historiska erfarenheterna, liksom erfarenheterna från andra länder, visar
tydligt att egenföretagande spelar en avgörande roll för invandrares
möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.
Det etniska företagandet innebär bland annat att invandrare anställer
invandrare. Precis som en svensk arbetsgivare har lättare att bedöma svenska
arbetssökande har invandrare lättare att bedöma sina landsmän.
Det etniska företagandet ingår nästan alltid i ett vidare socialt nätverk. I
nätverket stöttar man varandra på olika sätt. Många invandrare har t.ex. svårt
att få banklån för att starta en egen rörelse. I de etniska nätverken lånar man
i
stället av släkt, vänner och andra landsmän.
Möjligheterna att starta företag är med andra ord nyckeln både till
sysselsättning och till en social struktur för många invandrare.
Sverige har i dag inget företagarvänligt klimat. Förutsättningarna måste
förbättras. Till att börja med handlar det om att ta bort foten från bromsen,
att
låta människor och företag växa, genom att lätta på skattebördan och minska
på de hämmande regleringarna.
Förutsättningen för företagande och företagare måste förbättras genom
sänkta skatter. Det handlar bl.a. om att:
avskaffa dubbelbeskattningen på aktieutdelning,
införa ett särskilt riskkapitalavdrag,
slopa förmögenhetsskatten,
sänka kapitalinkomstskatten,
ta bort fastighetsskatten på kommersiella lokaler,
skydda näringsfriheten i grundlagen. Rätten att starta och driva företag får
inte begränsas. Offentliga monopol måste brytas,
fortsätta privatiseringsarbetet. Staten och kommunerna skall inte äga
företag. I första hand skall anställda och allmänheten få köpa aktier i de
företag som säljs,
förenkla de lagar som bestämmer vilka regler som skall gälla mellan
arbetstagare, deras fackliga företrädare och arbetsgivaren. Det skall i
större utsträckning vara möjligt att lokalt komma överens om vilka regler
och villkor som skall gälla. En modern arbetsrätt är nödvändig, om
företag skall kunna växa när det går bra och överleva när det går dåligt.
Boende med valfrihet och möjligheter
Det finns i dag bostadsområden där människor känner sig
fångade för livet. Det rör sig företrädesvis om kommunägda
hyreshus, tillkomna under miljonprogramsåren, i områden
där få människor har jobb men många har socialbidrag.
Tydligast är detta i storstädernas närhet. Utanför Stockholm finns
kommundelar där barnen föds och växer upp utan att ens ha satt sin fot
utanför det egna området. De lever i en orörlig och fastlåst tillvaro som de
flesta svenskar lämnade för snart hundra år sedan.
Kommunen är den dominerande fastighetsägaren i dessa områden.
Människor är hänvisade till att hyra av en enda fastighetsägare, som ofta har
så dålig ekonomi att underhållet är eftersatt.
Kommunerna måste avveckla sitt bostadsinnehav av flera skäl. Det kan inte
anses vara en kommunal kärnverksamhet att äga och förvalta bostäder.
Erfarenheten tyder dessutom på att kommunerna inte är särskilt väl skickade
att lösa denna uppgift, i synnerhet inte i problemområden. De boende måste
få möjlighet att påverka sin situation genom att kunna välja om man vill hyra
eller köpa sin bostad.
En avveckling av det kommunala bostadsinnehavet kan genomföras på i
huvudsak två sätt. Man kan sälja ut hela fastigheter, eller också kan man låta
de boende få erbjudande om att köpa sin bostad. Båda fyller viktiga
funktioner. Utförsäljning av fastigheter breddar ägandet på bostadsmarknaden
och ger de boende större möjlighet att välja mellan olika alternativ.
Erbjudande att få friköpa den egna bostaden ger en direkt valfrihet i det
boende man just då har.
Privat ägande, i bolagsform eller av enskilda människor, leder till ökat
ansvarstagande och engagemang. Det man äger vårdar man. Privat ägande är
därför av särskilt stor betydelse i problemområden.
Staten får inte bidra till att hindra en avveckling av det kommunala
bostadsinnehavet genom missgynnande regler.
Hyresmarknaden präglas av bristande valfrihet på grund av den form av
hyresreglering, bruksvärdessystemet, som fortfarande finns och som leder till
att marknaden inte tillåts fungera. Den ursprungliga tanken med bruksvärdes-
systemet måste återupprättas och ett system med fri hyresbildning i
kombination med besittningsskydd inrättas. Detta medför bl.a. att de
kommunalt ägda bostadsföretagens hyresledande roll måste avskaffas.
Staten beskattar vårt boende på tre sätt:
Alla former av boende beskattas direkt eller indirekt genom
fastighetsskatt, baserad på fastighetens taxeringsvärde.
Om värdet på vårt bostadshus är tillräckligt högt, utgår
förmögenhetsskatt.
Om vi äger vår bostad och säljer den, beskattas eventuell vinst.
Fastighetsskatten ger staten intäkter på ca 19 miljarder kronor för hela
riket. Fastighetsskatt utgår numera även på industri- och kontorsfastigheter,
vilket påverkar företagens kostnader.
Fastighetsskatten gör det dyrare att bo och att driva företag i ett läge där
allt fler människor är beroende av bostadsbidrag och behovet av nya företag
för jobbens skull är större än någonsin.
Fastighetsskatten bör sänkas omedelbart och på sikt avvecklas, för att
sänka boendekostnaderna och slå vakt om äganderätten.
En mångfald av skolor och frihet att
välja
Förenta nationernas allmänna deklaration om de mänskliga
rättigheterna slår fast att "rätten att välja den undervisning
som skall ges åt barnen tillkommer i första hand deras
föräldrar".
Rätten att påverka barnens utbildning ger ökad möjlighet att styra över den
egna vardagen. Skolpeng ger en sådan möjlighet. Att människor efterfrågar
den möjligheten framgick tydligt under de borgerliga regeringsåren, när
antalet friskolor fyrdubblades.
Det fria skolvalet motverkar den maktlöshet som många föräldrar drabbas
av, när deras barn inte trivs i den skola de anvisats eller när barnen får
problem av olika slag. Med en garanterad rätt att välja skola slipper man stå
med mössan i hand och vädja om att få välja en annan lösning. Med rätten att
välja skola återfår familjen sin möjlighet att ta större del i ansvaret för
barnens utbildning och fostran.
Framväxten av friskolor bidrar till att utveckla det civila samhällets
gemenskaper. Genom rätten att utveckla nya och egna skolor skapas inte bara
en möjlighet att välja den skola och den utbildning som passar barnets behov
allra bäst utan också ett utrymme för eget ansvar och social identitet. Mot den
bakgrunden vill vi införa en nationell skolpeng för att säkerställa rätten till
fria val och mångfald inom skolväsendet.
I den socialdemokratiska skolmodellen placeras barnen enligt den s.k.
närhetsprincipen. Det betyder bland annat att i områden med omfattande
sociala problem avspeglas de problemen också mycket starkt i skolan,
eftersom alla barnen kommer från samma område. Den nationella skolpengen
ger möjlighet att bryta upp det mönstret både rent geografiskt, men också
genom att utrymme öppnas för olika pedagogiska modeller, som kan vara
anpassade efter lokala förutsättningar.
Det önskvärda i att en anpassning till elevernas behov kan göras kan inte
nog betonas. I exempelvis ett bostadsområde där en överväldigande majoritet
av eleverna inte talar svenska, vare sig hemma eller med sina skolkamrater,
är det helt nödvändigt att skolan tar till vara alla möjligheter att utveckla
eleverna utifrån deras egna förutsättningar. Bästa garanten för detta är att
många skolor tillåts verka och erbjuda familjerna sina tjänster.
Det fria skolvalet driver på utvecklingen mot att varje skola anstränger sig
för att vara så bra som möjligt för eleverna - oavsett om det är en kommunal
skola eller en friskola.
Ett system med nationell skolpeng, där familjerna garanteras rätten att välja
skola oavsett i vilken kommun de råkar bo, bör införas.
Trygghet och normer
Ett rättssamhälle vilar inte på lagar utan på normer och
värden. Lagarna är ibland - men inte alltid - medlet, medan
normer och värden är grunden.
Ett samhälle kan inte fungera utan att den mänskliga samvaron försiggår i
någorlunda säkra och förutsägbara former. Det finns mycket vi tar för givet i
våra dagliga relationer med andra men som vilar på en grund av värden som
kan gå förlorad om vi inte ser upp.
Normöverträdare och brottslingar finns i alla samhällen, men de utgör en
liten minoritet, och vi utgår normalt från att andra människor kommer att
uppträda ärligt, hålla löften och stå för ingångna avtal, passa tider
någorlunda,
avstå från att bruka våld eller tvång, för att bara nämna några saker.
Utan detta fungerar samhället inte. Att slå vakt om tryggheten och
normerna är avgörande om vi vill slå vakt om de människor som i dag lever
med små möjligheter i områden med stora problem.
Det är i familjen grunden för barnens värderingar och normer läggs. Det är
där man lär sig fungera som social varelse och att skilja på rätt och fel, ditt
och mitt.
Familjen spelar, eller borde spela, en central roll i normöverföringen. Men
för att familjen skall kunna göra detta krävs att den av barn och ungdomar
uppfattas som en normgivare. Detta kräver i sin tur att familjens ansvar och
möjligheter stärks.
Att "leka mamma-pappa-barn" ger aldrig samma effekt som att verkligen
behöva ta ansvar för en familj. Verkligheten kan inte simuleras, man kan inte
leva på låtsas. Ändå finns risken i dagens socialstat att den offentliga
sektorns
vittfamnande omsorger skapar det intrycket - att man egentligen inte behöver
ta ansvar, någon annan skall göra det i stället.
Familjen måste åläggas ansvar för att vara familj, och ges möjligheter att
vara det. Rätten att välja barnomsorg bör tryggas genom införande av ett
utökat avdrag för styrkta barntillsynskostnader och genom ett vårdnadsbidrag
som skapar rättvisa möjligheter att välja barnomsorg.
I ett samhälle där det offentliga hela tiden bidrar med extra pengar, även till
den som missbrukat sina egna tillgångar, blir sambandet mellan handlingar
och ansvar otydligt. Självfallet behövs ett grundläggande socialt
trygghetssystem. Men den tryggheten får inte vara så total att alla individuella
handlingar blir meningslösa. Vissa beteenden måste individen själv få betala
notan för, åtminstone till en viss gräns. De hushåll som har möjligt att
prioritera mellan olika utgifter och handlingsalternativ måste åläggas ansvar
att göra det. Socialbidragsnormen måste ses över i detta syfte.
Socialstaten har luckrat upp normerna i samhället. En socialstat som
betraktar sina medborgare som omyndiga skapar grogrund för omyndigt och
ansvarslöst beteende. Ansvarstagande förutsätter också att någon ställs till
ansvar för sina handlingar.
Staten har ett ansvar för att stötta familjerna i normgivningen, nämligen
genom att stå för en fast och tydlig hållning i kampen mot kriminalitet. Lag
och ordning måste prägla vardagen även i bostadsområden som lider av svåra
sociala problem. Ordning på gator och torg är en viktig social fråga i dessa
områden, en grund för mycket av det övriga samhällslivet.
Det finns också en annan dimension av statens ansvar för normgivningen.
En statsmakt som detaljreglerar livsområden som hellre borde lämnas åt
privata överväganden väcker löje, vrede och förakt, inte minst bland de
människor som redan i utgångsläget upplever sina handlingsmöjligheter som
starkt begränsade eller t.o.m. obefintliga. Bästa sättet att vinna respekt för
lagen är att göra lagen respektabel. Staten skall skapa förutsättningar för ett
civiliserat samhällsliv, inte stänga utvecklingsmöjligheter.
Frizoner för utveckling
Det finns två skäl att överväga införandet av frizoner som ett
led i arbete mot social segregation.
Högre skatter, alltför litet utrymme för företagande och för den enskildes
valfrihet och ett undanträngt civilt samhälle är problem som präglar hela det
svenska samhället. De motiv som i denna del kan anföras för frizonen gäller i
grunden krav på reformer för hela Sverige.
I olika bostadsområden och kommundelar syns emellertid de sociala
problemen så tydligt att det är motiverat att söka vinna en majoritet för de
nödvändiga reformerna, åtminstone så att de kan genomföras i geografiskt
avgränsade områden. Självfallet kan detta skapa avgränsningsproblem, när
man genomför det som är bra för alla och för hela landet enbart inom
geografiskt avgränsade områden. Å andra sidan kan de exempel som uppnås
bli talande argument för reformer i hela vårt samhälle.
Det andra skälet är att inom vissa bostadsområden och kommundelar har en
destruktiv social utveckling slagit så hårt mot medborgarnas livsvillkor att det
är befogat att pröva särskilda åtgärder.
I Botkyrka har moderaterna föreslagit att norra delen av kommunen skall få
bli en frizon. Det är ett förslag som vunnit betydande stöd i Botkyrka och
som skulle kunna bidra till att öppna nya möjligheter för människor som i dag
sitter fast i bidragsberoende, arbetslöshet och hopplöshet.
Frågan om en frizon är inte en "invandrarfråga", inte en "skattefråga" och
inte en "företagarfråga" - utan en samhällsfråga i ordets verkliga bemärkelse.
Det handlar nämligen om att undanröja hinder för ett samhälles möjligheter
att faktiskt fungera som samhälle, att skapa möjligheter för alla människor att
förbättra sin egen situation och leva ett liv som är socialt berikande både för
dem själva och för omgivningen.
Givetvis är de åtgärder som skulle ingå i Botkyrkas frizon egentligen
sådant som borde genomföras genomgående i hela Sverige. Men det finns
ingen anledning att låta det bästa bli det godas fiende. Norra Botkyrka är en
lämplig plats att börja på, i synnerhet som det är där tankarna om en frizon
har vuxit fram och utarbetats. Där finns tillräckligt stor "kritisk massa" för
att
en frizon skall kunna ge resultat.
Norra Botkyrka omfattar ett område med 35 000 människor, ungefär lika
många som i en medelstor svensk kommun. Invandrarandelen ligger mellan
65 och 90 procent, beroende på vilket bostadsområde man tittar på. Nästan
alla bostadsområden byggdes under miljonprogramsåren, men där finns även
småhus och en blandning mellan bostadsrätter och hyresrätter. Där finns både
små och medelstora företag samt några friskolor.
Botkyrka har för närvarande den högsta kommunalskatten i Stockholms
län. Skattekraften sjunker alarmerande. Ekonomiskt stabila svenskar och
invandrare flyttar ut, främst från de invandrartäta norra kommundelarna.
Genomsnittsinkomsten sjunker. Antalet bidragsberoende hushåll ökar och
socialbidragskostnaderna stiger katastrofalt beroende på arbetslöshet, höga
levnadsomkostnader och statliga besparingsåtgärder.
Det är nödvändigt att i grunden ändra förutsättningarna för de enskilda
människorna - svenskar och invandrare - att själva bryta den negativa
utvecklingen och ta ansvar för sin försörjning och framtid.
Det hjälper inte med statliga bidrag, projekt och kostnadsutjämning mellan
kommuner, och det hjälper definitivt inte att ytterligare reglera och begränsa
friheten genom politiska ingrepp eller att genom särbehandling gynna t.ex.
invandrare. Detta riskerar i stället att leda till motsättningar och
fientlighet.
All statistik och alla beskrivningar visar att de södra kommundelarna i
Botkyrka befolkningsmässigt, socialt och ekonomiskt i stort sett motsvarar en
genomsnittskommun i Stockholms län.
Norra Botkyrka däremot har till följd av stora miljonprogramområden hög
invandrartäthet, mycket låg skattekraft och i motsvarande grad högt
bidragsberoende och därmed en extremt utsatt mänsklig, social och
ekonomisk situation.
Frizonsförslaget är en konkretisering på lokal och människonära nivå av en
tillväxtfrämjande politik i en mycket mångfasetterad kommun i landet.
Även Storstadskommittén har talat om frizon, men än så länge finns inga
direkta förslag från den politiska kommittén. I denna diskussion har förts
fram tankar på ekonomisk frizon i vissa stads- och kommundelar, t.ex.
Rinkeby och Fittja.
I utformningen av frizoner är det enligt vår mening viktigt att de inte görs
till en fråga för just invandrarområden. Frizonsidén får inte vara en stödåtgärd
för en viss befolkningsgrupp utan skall genom ökad frihet ge alla människor
inom ett område förutsättningar att försörja sig själva, ta ansvar för sina egna
liv och växa genom sin företagsamhet.
En avreglerad och skattebefriad frizon släpper fram den kreativitet,
dynamik och entreprenöranda som behövs för tillväxt både mänskligt, socialt
och ekonomiskt. Botkyrka bör få vara en av de kommuner som ges möjlighet
att prova denna lösning. Andra kommuner med liknande problem, som visar
samma intresse och presenterar en konkret handlingsplan, bör ges samma
möjlighet.
Frizonsförsök bör bl.a. kunna inkludera möjligheter för fler friskolor, med
ökad valfrihet genom statlig skolpeng, samt långtgående avregleringar,
slopad fastighetsskatt och andra skattesänkningar för att stimulera både
nyföretagande och tillväxt inom befintliga företag.
Det bör ankomma på regeringen att överväga hur frizoner enligt
ovanstående skall utformas. En sådan prövning bör ske mot bakgrund av att
det är nödvändigt att förändringarna är så omfattande att de ger en social och
ekonomisk effekt. Samtidigt måste avvägningen gentemot andra områden
påverka såväl utformningen som den geografiska avgränsningen gentemot
andra områden.
Regeringen bör lämna förslag på frizoner. I ett första förslag bör ingå att
Norra Botkyrka ges möjlighet att formas till en frizon. Regeringen bör i
diskussioner med andra kommuner pröva andra lämpliga områden för
frizoner.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under avsnittet Att kunna leva på sin lön,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under avsnittet Företagsamhetens samhälle,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under avsnittet Boende med valfrihet och möjligheter,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under avsnittet En mångfald av skolor och frihet att välja,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under avsnittet Trygghet och normer,3
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av frizoner,4
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Norra Botkyrka bör ges möjlighet att bilda frizon.4
Stockholm den 7 oktober 1996
Gunnar Hökmark (m)
Chris Heister (m)
Stig Rindborg (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Jerry Martinger (m)
Fredrik Reinfeldt (m)