Det egna ägandet och ett privat sparande ger en trygghet som
inte kan ersättas av aldrig så heltäckande, politiskt beslutade
och offentligt finansierade välfärdssystem. Möjligheterna att
bestämma över och kontrollera sin egen ekonomi utgör en
fast grund för individens frihet och trygghet.
Enskilt ägande och marknadsekonomi är nödvändiga förutsättningar för
demokratin. De garanterar inte demokrati, men ingenstans där de har
avskaffats har en fungerande demokrati kunnat fortleva. Från historien vet vi
att det var i de länder där äganderätten respekterades som den ekonomiska
och demokratiska utvecklingen kunde skjuta fart. De svenska hushållens
sparande har under de senaste åren ökat till nivåer som närmar sig de gängse
i andra västerländska demokratier.
Det privata sparandet spelar en avgörande roll för den enskildes frihet och
trygghet genom de möjligheter det ger hushållen att styra och kontrollera sin
ekonomi och bli mindre beroende av centrala beslut och bidragssystem. När
statens sociala system, trots ett konfiskatoriskt skattetryck, inte längre
förmår
att motsvara förväntningarna är det nödvändigt att skapa möjligheter för
medborgarna att bygga upp en egen ekonomisk trygghetsbuffert. Ett eget
sparande spelar också en avgörande roll för möjligheterna att skaffa en egen
bostad eller fritidshus. Lika viktigt är hushållssparandet för finansieringen av
nyföretagande och av investeringar i de minsta företagen.
I dagsläget är Sverige ett land med dåligt sparklimat. Skattesystemet bör
därför utformas så att det lönar sig att arbeta och spara och driva företag.
Skattetrycket måste sänkas. Långsiktigt fasta spelregler måste gälla.
Den moderata sparpolitiken syftar till att skapa ett generellt gott klimat för
privat sparande, med regler och skatter som är internationellt konkurrens-
kraftiga.
Vi föreslår i denna motion en modell med tre olika sparformer:
ungdomssparande, medborgarkonto och ett förbättrat pensionssparande.
Härigenom vill vi stimulera ett långsiktigt bundet privat sparande. Därutöver
förordar vi mer gynnsamma villkor för aktiesparande och vinstandelar i
företag.
Hundra år av tillväxt
Det enskilda ägandet
Hur de än mödade sig och strävade, kunde de aldrig förkovra sig här i
Korpamoen.
- - -Han för sin del ledsnade på att sträva om han inte längre såg någonting
att sträva fram emot. Han kunde inte arbeta med någon lust, om han inte
trodde att han hjälpte sig och de sina till en bättre lott. Och alla människor
ville väl ha något att sträva fram emot, åtminstone så länge de var unga, som
nu hon och han ännu var. Vad skulle de annars leva för?
Strävan efter att förkovra sig och förbättra tillvaron för sig
själv och de sina är och har alltid varit en mäktig drivkraft.
Ett samhälle som inte ger sina medborgare möjligheter att
förkovra sig genom eget arbete, företagsamhet, sparande och
investeringar stagnerar och stöter slutligen bort de människor
och det kapital som utgör förutsättningen för utveckling och
välstånd. Likt Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs
"Utvandrarna" söker de sig bort.
Oupplösligt förknippat med denna drivkraft är det egna ägandet av kapital
och egendom. Skyddet för äganderätten är en förutsättning för att människor
skall vilja investera och våga ta de risker som alltid är förknippade med
företagande samt teknisk och ekonomisk utveckling. Den enskilda
äganderätten är basen för den ekonomiska tillväxt som i sin tur är en
förutsättning för välstånd, såväl den enskildes som samhällets.
Det egna ägandet och möjligheterna till ett privat sparande ger en trygghet
som inte kan ersättas av aldrig så heltäckande, politiskt beslutade och
offentligt finansierade välfärdssystem. Möjligheterna att bestämma över och
kontrollera sin egen ekonomi utgör en fast grund för individens frihet och
trygghet.
Med enskilt ägande följer också ansvar. "Det man äger vårdar man", heter
det. Att t.ex. miljöförstöringen gått så mycket längre i länder styrda med
extrem socialistisk planhushållning beror inte bara på svagheter i
produktionssystemet. En annan viktig orsak är att det inte finns någon som
har personligt intresse av att sköta byggnader, natur och andra tillgångar väl.
Sparandet och ägandet av sparandet är av central betydelse för
kapitalbildningen. Det är ur sparandet investeringsmedlen tas. "Spar-
samheten är den omedelbara orsaken till tillväxten i kapital", sade redan
Adam Smith. Den statliga produktivitetsutredningen (SOU 1991:82) ansluter
sig till detta synsätt och framhåller kapitalbildningen som central för
produktivitetsutvecklingen. I en internationell ekonomi är det summan av det
inhemska sparandet och utländska placeringar i Sverige som är det viktiga.
Enskilt ägande är jämte fri konkurrens grundläggande inslag i
marknadsekonomin, som obestridligen är det mest effektiva systemet för
ianspråktagande av resurser och fördelning av nyttigheter. Marknads-
ekonomin bygger på decentraliserat och individuellt beslutsfattande. Det
kräver den handlingsfrihet och självständighet som enbart personligt ägande
medger. Den enskilda äganderätten är därför en förutsättning för dynamiken i
det ekonomiska livet.
Enskilt ägande och marknadsekonomi är framför allt nödvändiga
förutsättningar för demokratin. De garanterar visserligen inte demokrati, men
ingenstans där de har avskaffats har en fungerande demokrati kunnat
fortleva. Från historien vet vi att det var i de länder där äganderätten
respekterades som den ekonomiska och demokratiska utvecklingen kunde
skjuta fart.
I ett samhälle utan enskild äganderätt finns ingen pluralism annan än den
som staten tillåter och stöder. Det beroendeförhållande till den politiska och
ekonomiska makten som den egendomslöse lyder under är inte förenligt med
en fri debatt och ett demokratiskt styre. Den yttersta konsekvensen av ett
sådant samhälle har gjorts tydlig genom det ekonomiska, sociala och
moraliska sammanbrottet i de tidigare planhushållningsekonomierna.
Från fattigdom till rikedom
I det utpräglade jordbrukssamhället baserades ägandet och
därmed den ekonomiska och politiska makten på innehavet
av brukbar mark. Det var en statisk ekonomi, byggd på
självhushållning, där den ene kunde förmera sin rikedom
endast på den andres bekostnad.
Med köpenskap och handel följde en växande penningekonomi. Successivt
växte fungerande bank- och finansinstitut fram vilka möjliggjorde nya
finansieringsformer och riskspridning. Därmed lades också en grund för
möjligheterna att utnyttja tekniska framsteg för investeringar i produktion
och reala tillgångar. Ekonomisk tillväxt i modern mening blev möjlig.
Hushållens inkomster och köpkraft började stiga.
Genom att skråväsendet och andra former av monopol avskaffades och
näringsfrihet infördes kunde entreprenörer och företag utvecklas. De
möjligheter som den tekniska utvecklingen gav kunde utnyttjas. Enskilda
personer kunde på eget initiativ och av egen kraft starta och driva företag.
Finansieringen av investeringar kunde ske med olika grader av risktagande i
olika lagreglerade företagsformer eller juridiska personer såsom aktiebolag,
handelsbolag och ekonomiska föreningar. Framför allt gjorde
aktiebolagsformen det möjligt att till företagen attrahera riskkapital från
utomstående intressenter via det växande bank- och finansväsendet. Såväl
vinster som förluster kunde spridas över en vidare krets intressenter.
Marknadsekonomin började utvecklas.
En absolut förutsättning för denna utveckling har varit och är den
enskildes möjligheter att genom sparande och kapitalförvaltning ackumulera
kapital för eget företagande och investeringar eller för att satsa i andras
företagande. För detta krävdes ett skydd för äganderätten.
Så inleddes den exceptionellt dynamiska period under vilken världens
demokratier utvecklade sina ekonomier och deras medborgare skapade
välstånd och välfärd, frihet och trygghet. På detta sätt lades också i Sverige
grunden för den enastående 100-åriga period av välståndsutveckling som
inleddes i slutet av 1800-talet och kulminerade under de två decennierna
närmast efter andra världskriget fram till 1970.
Diagram 2.1
BNP-utveckling sedan sekelskiftet
Källa: Nationalräkenskaperna
Vägen utför
Svag tillväxt
Sveriges tillväxt sedd ur ett kortare perspektiv är betydligt
mindre upplyftande. Från att under många år ha tillhört
toppskiktet i tillväxtligan började Sverige i slutet av 1960-
talet att tappa mark mot sina konkurrenter i Europa och
övriga OECD.
Diagram 3.1
BNP-tillväxt i Sverige samt OECD-området 1960-1995
Orsaken till detta ras i tillväxt kan sammanfattas i tre intimt
hopkopplade begrepp: strukturella problem, kostnadskris och
finanskris.
De strukturella problemen bottnar i en för liten konkurrensutsatt sektor, en
för stor offentlig sektor och en av den offentliga sektorn undanträngd och för
liten privat tjänstesektor.
Kostnadskrisen under 1970- och 1980-talen berodde på Sveriges bristande
förmåga till anpassning efter nya internationella förutsättningar. Genom en
övertro på politisk ingenjörskonst försökte man i stället att genom s.k.
överbryggningspolitik avskärma Sverige från omvärldsfaktorer, såsom
tillkomsten av nya framgångsrika industriländer och oljekriserna. När detta
misslyckades och lönekostnaderna rusade i väg jämfört med omvärlden
tillgreps devalveringar. Dessa ledde i sin tur till en fortsatt inflations- och
lönespiral som snabbt gröpte ur näringslivets konkurrenskraft utan att ge
några reallöneökningar. Sverige blev allt fattigare.
Finanskrisen i spåren på den skenande inflations- och spekulations-
ekonomin under andra hälften av 1980-talet är den tredje viktiga faktorn i
förklaringen av Sveriges ekonomiska kris. Överhettningen av ekonomin i
kombination med dålig samordning av avregleringarna skapade en grogrund
för en snabb stegring av fastighetspriserna och stor upplåning mot klena
säkerheter.
Genom politisk kortsiktighet lyckades man under den långa högkonjunk-
turen på 1980-talet erodera förtroendet för den svenska ekonomin istället för
att skörda frukterna av en osedvanligt långvarig högkonjunktur. Investerings-
kvoten minskade kraftigt från 1960-talet. Svenska folket blev ännu fattigare.
Diagram 3.2
Köpkraftsparitetsjusterad BNP per capita i Sverige jämfört med OECD-
genomsnittet, 1970-1994 (OECD = 100)
Anm: Avser OECD exklusive Mexiko
Källa: OECD
De ofödda företagen
De studier som finns tyder på att Sverige vid jämförelser
med andra OECD-länder har ett näringsliv som domineras av
storföretag, den högsta offentliga sysselsättningsandelen och
den sannolikt lägsta andelen egenföretagare
Under efterkrigstiden har utvecklats ett jämförelsevis stort antal multi-
nationella storföretag, huvudsakligen grundade kring sekelskiftet. Sverige
toppar listan över världens storföretag när det gäller antal företag per capita.
Storföretagen utgör en omistlig bas för den svenska industrins utveckling
och för vår ekonomiska stabilitet. Genom den pågående internationalisering-
en blir de emellertid allt mindre beroende av den svenska marknaden och
svenska förhållanden. Produktionen förläggs så nära marknaden som möjligt
och finansieringen sker på de internationella kapitalmarknaderna. Samtidigt
har nyetableringen av industriföretag minskat dramatiskt. De svenska
direktinvesteringarna i utlandet ökade däremot kraftigt under framför allt
1980-talet.
Diagram 3.3
Antal nya industriföretag i procent av beståndet samt
sysselsättningstillskott genom nya industriföretag, 1920-1991
De största svenska företagen har haft en kraftfull
sysselsättningsutveckling även i tider när sysselsättningen i
industrin totalt sett varit vikande i Sverige. Samtidigt som
den totala sysselsättningen i tillverkningsindustrin i Sverige
årligen minskade med cirka 0,6 procent från 1974 till 1990,
ökade sysselsättningen med 2,1 procent per år i de 30 största
företagen med en acceleration efter 1980. 100 procent av
denna ökning i sysselsättningen ägde dock rum utanför
Sverige. En genomgång av de 23 största företagen visar att
under perioden 1988-1991 ökade sysselsättningen med 27
procent utomlands samtidigt som deras sysselsättning i
Sverige minskade med 24 procent. För Sveriges del nådde
storföretagens andel av sysselsättningen i Sverige en topp
1986 men har sedan sjunkit tillbaka samtidigt som deras
sysselsättning ökade mycket kraftigt i andra länder.
Koncentrationen till stora företag framstår än tydligare vid en koncern-
korrigering av sysselsättningsstatistiken. (Henrekson: "Företagandets villkor"
1996)
Diagram 3.4
Sysselsättningen i det privata näringslivet per storleksklass 1993
(procent och koncernkorrigerat)
Källa: NUTEK
Lägger man gränsen för storföretag vid 200 anställda, arbetar
mer än hälften i stora företag. Inom industrin är
storföretagsdominansen än tydligare. Drygt 61 procent av de
anställda arbetar i koncerner med minst 500 anställda och 70
procent i koncerner med minst 200 anställda. Närmare 50
procent av de industrianställda fanns 1994 i koncerner med
minst 2 000 anställda.
Samtidigt har egenföretagandet minskat dramatiskt.
Diagram 3.5
Egenföretagarnas andel av sysselsättningen i Sverige, 1950-1994
Källa: SCB, nationalräkenskaperna
Nästan hela nedgången i egenföretagandet ägde rum mellan
slutet av 1950-talet och början av 1980-talet. Sedan början av
1970-talet har Sverige haft den lägsta andelen
egenföretagande utanför jordbruket av samtliga OECD-
länder.
Denna utveckling innebär risk för svag innovationskraft och vikande
investeringar. Det visar sig bland annat i att, samtidigt som vårt beroende av
de största företagen har ökat, har den totala svenska industriproduktionen
halkat efter jämförbara länder sedan 1970-talet.
Det svaga nyföretagandet i industrisektorn har inte heller kompenserats av
en tillräckligt kraftig tillväxt inom tjänstesektorn. Anledningen till detta är
att
betydande delar av tjänstesektorn, framförallt tjänster till hushållen, har
skyddats av omfattande offentliga produktionsmonopol. Härigenom har
marknadsutrymmet för tjänstekonsumtion begränsats snävt.
Enligt OECD (1985) är Sverige det enda land där det under perioden
1973-1983 skett en förskjutning mot större företag inom respektive sektor.
Denna minskning ägde rum trots att sysselsättningen samtidigt, totalt sett,
försköts mot branscher där de små företagen ( < 20 anställda) har en större
andel av sysselsättningen.
Den utveckling som förefaller ha skett under senare år mot ökande
sysselsättning i mindre företag och anläggningar förefaller att huvudsakligen
ha ägt rum i existerande företag och i anläggningar inom större koncerner.
Flera studier pekar på en bristande vilja till tillväxt hos de små företagen.
Också ägandet har varit och är mycket koncentrerat vilket har lett till ett
kraftigt ökat institutionellt - och på senare tid utländskt - ägande av svenska
aktier på bekostnad av hushållens ägande.
Diagram 3.6
Ägarandelar på svenska börsen 1950-1992
Källa:
Koncentrationen till stora företag har gynnats av
utformningen av beskattningen av företagen och företagarna.
Även efter 1991 års skatteomläggning består skillnader i
skattebelastning mellan små och stora företag. Under åren
1991-1993 betalade de mindre företagen ca 10
procentenheter högre skatt än de stora företagen ( > 200
anställda). Det är uppenbart att skattekilarna i det svenska
skattesystemet missgynnar de mindre företagen.
Samtidigt kan konstateras att soliditeten är lägre i de mindre företagen än i
de större vilket negativt påverkar de mindre företagens finansierings- och
kreditmöjligheter.
Till den dåliga miljön för mindre företag bidrar otvivelaktigt också de
sedan 1970-talet ökande kommunala ambitionerna att i bolagsform bedriva
affärsverksamhet.
Den utpräglade koncentrationen till stora företag och institutionellt ägande
är resultatet av en medveten politik präglad av planhushållningsambitioner.
Den ekonomiska tillväxten och välståndsutvecklingen har tagits för given.
Ambitionen har varit att genom koncentrationen till stora företag och en
kraftig tillväxt av den offentliga sektorn minska inflytandet från privat
kapital och privata finansiärer för att skapa utrymme för en ökad politisk och
korporativ kontroll över produktionen och fördelningen av produktions-
resultatet. De främsta medlen för denna politik har varit kollektivt ägande
samt kollektivt sparande och kapitalbildning.
När Socialdemokraterna utpekar det privata sparandet som ett hot mot
tillväxten och välfärden, finns det anledning att närmare granska grunderna
för den socialdemokratiska politiken.
Det statligt/korporativa
kontrollsamhället
Socialismens huvudtanke är att begränsa för att slutligen
avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen. Dessa
skall i stället överföras i det allmännas ägo, och deras
handhavande därmed läggas under den offentliga maktens
kontroll.
I Sverige har Socialdemokraterna tillämpat en annan metod för att uppnå
liknande resultat. Efterkrigsprogrammet byggde på förutsättningen att världs-
ekonomin skulle drabbas av depression. Så blev inte fallet. I stället fann man
att kapitalismen fungerade mycket väl i återuppbyggandet av Västeuropa till
ekonomiskt framgångsrika, socialt ansvarstagande nationer.
I stället för att låta staten socialisera produktionen har i Sverige produk-
tionsresultatet och den enskildes ekonomi lagts under offentlig kontroll,
huvudsakligen via ett i det närmaste konfiskatoriskt skattesystem och ett
omfattande statligt socialförsäkringssystem, men också via en omfattande
statlig reglering. Samtidigt har inflytandet för de organisationer som inräknas
i den socialdemokratiska sfären successivt stärkts och de har tilldelats en
halvoffentlig ställning.
Politiken inriktades på att, utöver inkomster, socialisera sparande, kapital-
bildning och investeringar. I detta syfte fördes en lågräntepolitik med hjälp
av valutakontroll och kreditmarknadsreglering. Skattefria avsättningar till
investeringsfonder medgav billig finansiering så länge företagen åter-
investerade i den egna verksamheten eller inriktade sina investeringar på för
det allmänna angelägna objekt. Vad som var angeläget avgjordes av
Riksbanken eller i korporativa former.
För företagen var det under denna tid lönsamt att investera i objekt med
allt lägre förräntning. Samtidigt låstes investeringarna in i de befintliga
företagen. Genom dubbelbeskattningen av aktier blev det synnerligen
olönsamt att låta aktieägarna få del av vinsten. Därmed tillfördes kapital-
marknaden aldrig de medel som skulle ha behövts för satsningar i nya
företag och ny teknik.
Genom räntesubventionerna blev det huvudsakligen bostadssektorn som
kunde tillgodogöra sig låga räntor. Regleringen av bostadsfinansieringen och
finansinstitutens placeringar i kombination med de statliga subventions-
systemen ledde samtidigt till att en betydande del av det samlade finansiella
sparandet låstes in i den reglerade delen av bostadsmarknaden.
Som framgår av det socialdemokratiska partiprogrammet 1990 har denna
politik nått sina syften:
Den privata äganderätten kvarstod visserligen, men den privatkapitalistiska
produktionsordningen, där det enskilda vinstintresset sågs som överordnat
alla andra intressen, förändrades på avgörande punkter.
En allt större del av produktionsresultatet har undandragits kapitalismens
fördelningsprinciper för att i stället fördelas solidariskt efter behov.
Medborgarrätt har steg för steg ersatt penningens rätt.
Samtidigt har förts en lönepolitik som i kombination med
skattepolitiken syftat till en långtgående utjämning av alla
inkomster. Prisstabilitet och balans i utrikeshandeln har
betraktats som restriktioner.
Detta ledde till en regleringsekonomi med ett närmast konfiskatoriskt
skattetryck.
Den hårda skattebelastningen i allmänhet och de höga kapitalskatterna i
synnerhet gör det naturligtvis mycket svårt att bygga upp och vidmakthålla
ett enskilt ägande och skapa sig en trygghet genom privat sparande.
Alltmer av sparandet och kapitalbildningen har kollektiviserats. Den
statliga och fackliga kontrollen av företagen och löntagarna har successivt
stärkts. Sedan andra hälften av 1960-talet har ekonomin fungerat allt sämre.
Lönebildningen
Att lön är ersättning för en arbetsinsats låter som en
självklarhet.
I Sverige är dock kopplingen mellan lön och arbetsinsats klen. Detta beror
på flera faktorer, däribland det ovan berörda skattesystemet och konstruk-
tionen av de sociala skyddsnäten. Tillsammans har detta inneburit att många
heltidsarbetande efter skatt har erhållit en lägre arbetsersättning än de hade
kunnat erhålla om de levt på socialförsäkringar och/eller socialbidrag.
Därtill begränsar den stela lönebildningen möjligheterna att påverka den
egna lönen. Löneskillnaderna i Sverige efter skatt, sociala förmåner och
avgifter har varit och är extremt små. Det innebär att det för många inte lönar
sig att arbeta eller att genom extra arbete förbättra sin ekonomi. Än värre är
att incitamenten för den enskilde medarbetaren att öka sin kompetens eller ta
på sig ett ökat ansvar har minimerats.
En komponent i utvecklingen mot en likformig lönestruktur är det
omfattande systemet för socialförsäkringar, huvudsakligen finansierade av
arbetsgivaravgifter. Det är en avsevärd del av tillgängligt löneutrymme som
intecknats för obligatoriska såväl lagstadgade som avtalade försäkringar.
Den samlade effekten av fördelningen av skatter och transfereringar över
livet är svårförutsebar. Än mer svårförutsebara blir effekterna om avtals-
försäkringarna tas med i beräkningarna. Lönepolitikens utjämningseffekter i
kombination med skattesystemets utformning och ett alltmer omfattande
offentligt bidrags- och socialförsäkringssystem har successivt minskat
sambandet mellan individens arbetsinsats och arbetsersättningen.
Sedan mitten av 1980-talet har dock tre tydliga tendenser till en ny och
mer prestationsinriktad lönepolitik gått att urskilja: den individuella löne-
sättningen och decentraliserade löneförhandlingar men också de individuella
vinstandelar som fler och fler företag infört för att ge de anställda del av det
egna företagets vinster. Trots dessa faktorer är kopplingen fortfarande svag
mellan arbetsinsats och arbetsersättning. Sverige har blivit ett höglöneland
för lågutbildade och ett låglöneland för högutbildade. Med den framväxande
globaliseringen, ökad rörlighet och fria kapitalflöden kommer det inte att
vara möjligt länge till för Sverige att ha civilingenjörer som har avsevärt
lägre köpkraft än sina tyska kollegor.
Den kraftiga utbyggnaden av de kollektiva skyddsnäten har medfört att
många enskilda hushåll dragit slutsatsen att de inte själva behöver spara för
framtida behov eller för att ha en buffert för oförutsedda händelser. Ett eget
sparande kan tvärtom i många fall leda till väsentligt sämre förmåner från det
allmänna än eljest.
De kollektiva försäkringssystemen och socialpolitikens utformning har
därmed bidragit till att hushållens sparande i Sverige trendmässigt varit lägre
än i jämförbara länder. Detta bekräftades i rapporten "Pensionssystemets
inverkan på hushållens sparande", där det konstateras:
Enligt fyra av fem ekonometriska studier som gjorts på svenska data har ATP
minskat hushållens sparande. Resultaten från dessa studier är att sparkvoten
skulle varit mellan 1,5 och 4 procentenheter högre under 1960- och 1970-
talen om pensionssystemet inte ändrats och ATP således aldrig införts.
Efter hand har socialförsäkringarna tagit allt större del av
tillgängligt löneutrymme i anspråk. Trots detta kan utställda
löften inte infrias. Trots att avgifter och skatter ökar måste
förmånerna reduceras.
Detta innebär att den kraftiga höjning av skattetrycket som Socialdemo-
kraterna från hösten 1994 genomfört i syfte att ta i anspråk privat konsum-
tionsutrymme för den offentliga sektorns räkning motverkar sitt syfte genom
att den återigen leder till minskat konsumtions- och investeringsutrymme för
hushållen och därmed minskad tillväxt i ekonomin. Samtidigt försvåras det
enskilda hushållets möjligheter att genom eget sparande bygga upp en
trygghetsbuffert.
Hushållen har, liksom nationen, hamnat i en rävsax som kommer att låsas
ännu hårdare om regeringens uttalade avsikt att bygga upp ett offentligt
överskott förverkligas.
Fondsocialismen
Den likformiga lönestruktur på hela arbetsmarknaden som
utgör kärnan i arbetarrörelsens politiska/fackliga
utjämningsideologi har lett till en utslagning av företag som
inte har kunnat betala de centralt överenskomna lönerna.
Samtidigt har lönsamma företag förhindrats att låta
medarbetarna få del av goda vinster i form av lokala
löneökningar eller vinstdelning. Problemet beskrivs som att
det i de lönsamma företagen på grund av lönepolitiken har
uppstått s.k. övervinster, betraktade som "en löntagarnas
present till företagen". Sådana "övervinster" uppfattas som
anstötliga och ett störande inslag i politiken.
En metod för att eliminera dessa störande inslag har varit och är att genom
olika former av kollektiv kapitalbildning dra in vinstmedlen till av staten
och/eller de fackliga organisationerna kontrollerade fonder. Löntagarfonder-
na som infördes 1983 är det tydligaste och mest kända exemplet på denna
form av kollektiv kapitalbildning. Regeringens proposition om ett avgörande
regeringsinflytande över sammansättningen av styrelserna i de forsknings-
stiftelser som bildats med medel från löntagarfonderna är ett tydligt bevis på
att den grundläggande ideologin med dess övertro på politisk styrning och
planering inte har förändrats.
AP-fonderna är ett annat exempel på hur sparande har undandragits den
enskildes inflytande och kontroll genom att, i detta fall, lönemedel indragits
till statligt kontrollerade fonder, varifrån de huvudsakligen använts för att
finansiera det kommunala bostadsbyggandet. Efter hand har AP-fondernas
möjligheter att placera i aktier utvidgats. Fondernas uppgift i pensions-
systemet är emellertid endast att utjämna kostnadsbelastningen mellan år
med låga respektive höga pensionsutbetalningar. Inbetalade avgifter har i allt
väsentligt använts för direkta utbetalningar till vid varje tillfälle ATP-
berättigade medborgare. Något pensionssparande i egentlig mening har inte
skett. Löntagarna har endast kunnat tillgodoräkna sig poäng i relation till
intjänad lön upp till 7,5 basbelopp. Däremot har värdebeständigt eget
pensionssparande omöjliggjorts för de flesta löntagare.
Fondsocialismen har efter hand försetts med nya skott. 1990 infördes t.ex.
ett statligt förvaltningsbolag i syfte att äga och förvalta aktier i ett antal
stora
företag. Regionala riskkapitalbolag inrättades i syfte att köpa andelar i
småföretag.
Övervinstproblematiken plågade de socialdemokratiska regeringarna under
1980-talets inflationsekonomi. Likviditets- och vinstindragningar från före-
tagen förekom ymnigt liksom extra avsättningar till investeringsfonderna.
Nya fonder uppstod, såsom Arbetslivsfonden.
Sedan 1994 har den socialdemokratiska regeringen återanknutit till denna
politik dels genom att höja avkastningsskatten på privat pensionskapital till
15 procent, dels genom att inrätta en sjätte AP-fond med rätt att placera i
aktier. Samtidigt föreslås återinförande av sociala avgifter på vinstandelar i
företagen.
Det offentligförsörjda Sverige
Som framgår av diagram 3.7 fick Sverige genom den förda
utjämningspolitiken en extremt sammanpressad struktur för
disponibel inkomst per hushåll.
Diagram 3.7
Faktorinkomster och disponibla inkomster i Sverige
Källa: SCB
Mellan bruttoinkomsten i decilgruppen med lägst
bruttoinkomst och decilen med högst bruttoinkomst skilde
det 1987 nästan hundra gånger. Skillnaden mellan högsta och
lägsta gruppen efter skatter och transfereringar är utjämnad
till en faktor fyra. För medelinkomsttagarna (i decilerna 5
och 6) skiljer det endast en faktor två i disponibel inkomst.
Skatteomläggningen 1990 minskade dessa extrema marginaleffekter.
Skattehöjningar fr.o.m. hösten 1994 innebär emellertid att marginaleffekter-
na återigen ökar liksom beroendet av offentlig försörjning.
Diagram 3.8
Genomsnittlig och disponibel inkomst per hushåll och konsumtionsenhet
i olika inkomstgrupper 1994
Källa: Inkomstfördelningsundersökningen, SCB
En undersökning av Sveriges medborgares inkomster i olika
kommuner som gjorts av Temaplan på uppdrag av SABO
visar hur huvuddelen av befolkningen 1992 var beroende av
den offentliga sektorn för sin försörjning. Endast i 36
kommuner får huvuddelen av invånarna sin inkomst från
näringslivet. I 250 kommuner står den offentliga sektorn för
huvuddelen av invånarnas inkomster i form av lön från stat
och kommun eller via socialförsäkringar. Det finns t.o.m.
många kommuner där enbart socialförsäkringarna är den
största inkomstkällan.
Denna bild förstärks ytterligare i en nyligen publicerad rapport från SAF. I
rapporten konstateras bland annat:
Antalet kommuner där invånarna får större inkomster från offentliga
transfereringar än från löner i privata företag har ökat från 13 till 59
sedan 1990.
I bara fyra kommuner har under samma tid andelen hushållsinkomster
från privata företag ökat.
Orsakerna till detta mycket stora beroende av offentliga
medel är många. En förklaring är att den självklara regeln om
att arbete måste löna sig inte längre gäller. Det är i dag ett
stort antal hushåll som trots heltidsarbete eller två
förvärvsarbetande inte når upp till socialbidragsnivån, dvs.
den ersättning som ett motsvarande hushåll kan få ut med
gällande socialbidragsnorm.
En undersökning 1991 (ESO 1994:81) visar att arbetsinkomsten för 50
procent av gifta med tre barn inte nådde upp till socialbidragsnivån. För
ensamstående med två barn var siffran hela 90 procent. I dag är
reservationslönen, dvs. den lön som en familj behöver ha för att nå upp till
socialbidragsnivån efter skatt och barnbidrag m.m., betydligt högre än lönen
i många yrkeskategorier. Av tabellen nedan framgår t.ex. att en ensamstående
måste få en lön som överstiger 9 300 kronor/månad för att det över huvud
taget skall löna sig att arbeta.
Tabell 3.1
Beräkning av "reservationslön" = krav på arbetsinkomst före skatt för
att överstiga socialbidragsgräns. 1996 års regler, kronor/månad
Social-
bidrags-
gräns
Barn-
bidrag
Bostads-
bidrag
Under-
hållsb./
bidrags-
förskott
Krav på lön före skatt
= reservationslön *
Med
bidrag
Utan
bidrag
Ensamstående utan barn
7 581
0
0
0
10 841
10 841
Ensamstående med 2 barn (3, 5)
13 761
1 280
201
1 173
16 374
21 147
Gifta/sambor med 2 barn (3, 5)
18 942
1 280
0
0
12 815
13 826
Gifta/sambor med 5 barn (3, 5, 7, 12,
16)
28 778
4 750
0
0
17 759
22 579
När skillnaden mellan den som arbetar och den som passivt
lever på bidrag i många fall är negativ minskar intresset för
att arbeta. När merparten av vanliga arbetsinkomster
betraktas som allmän egendom för staten att fritt förfoga
över, undergrävs respekten för såväl arbetet som den
politiska demokratin. Normer och värderingar löses upp när
individen inte kan påverka sin situation utan görs beroende
av politiska beslut. När enda chansen för en vanlig
medborgare att få ihop ett kapital är att ägna sig åt tips, trav
eller lotto är någonting fel. När det dessutom har byggts upp
en kultur av missunnsamhet och avundsjuka som drabbar
dem som mot förmodan ändå lyckas med konststycket att
genom hårt och enträget arbete och sparande, företagande
och risktagande skapa sig en mindre eller större förmögenhet
befinner sig landet på väg utför.
Sparandet
Enskild och offentlig kapitalbildning
Sambandet mellan en nations sparande och dess förmåga att
skapa välstånd är tydligt.
Diagram 4.1
Nettosparande och nettoinvesteringar 1970-1995
Alltsedan regeringsförklaringen 1994 har
Socialdemokraterna utnämnt sparandet till ett hot mot
välfärden och sysselsättningen. Att denna kritik ensidigt har
avsett det privata sparandet framgår med stor tydlighet när
regeringen nu i finansplanen anger att målet för
budgetpolitiken efter 1998 bör vara att etablera ett permanent
överskott i den offentliga sektorns finansiella sparande. Ett
sådant överskott sägs vara väsentligt för att kunna finansiera
framtida investeringar och samtidigt undvika omfattande
bytesbalansunderskott.
Ett ökat sparande är förvisso önskvärt för såväl framtida investeringar som
undvikande av underskott i bytesbalansen. Det finns däremot inga bärande
motiv för att detta sparande skall vara offentligt. Ett ökat privat sparande har
samma effekter. Den egentliga innebörden av regeringens avsikter är en
återgång till den tidigare planhushållningsmodellen med en ökande statlig
kontroll av sparande, investeringar och kapitalbildning.
Risken är snarare stor för att regeringens ambitioner blir kontraproduktiva.
För att uppnå målet om ett permanent ökat offentligt sparande kommer ett
alltför högt skattetryck att vidmakthållas, vilket innebär en permanent
indragning av köpkraft och därmed risk för fortsatt låg tillväxt.
Vi avvisar därför regeringens förslag i denna del.
Vi har i annat sammanhang föreslagit att målet för budgetpolitiken skall
vara att uppnå balans i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel. Ett
sådant mål utgör ett effektivare instrument för att utjämna konjunktur-
svängningar utan skadliga effekter på kapitalbildning och investeringar.
Det totala finansiella sparandet är lika med bytesbalansens saldo. Det kan
delas upp i offentligt finansiellt sparande och privat finansiellt sparande.
Socialdemokraterna byggde under 1960- och 1970-talen medvetet upp ett
stort offentligt sparande genom överuttaxering av skatter. Detta offentliga
sparande användes sedan för investeringar i miljonprogrammets mycket
omfattande bostadsbyggande. Med den förda högskattepolitiken trängde man
också effektivt undan det privata sparandet. Under 1980-talet ökade det
offentliga sparandet åter som en följd av högkonjunkturen och ökade
skatteinkomster. Under 1990-talet har det offentliga sparandet däremot blivit
starkt negativt på grund av lågkonjunkturen, räntor på utlandslån och
minskade skatteinkomster.
Diagram 4.2
Sparande i privat och offentlig sektor 1970-1995
Källa: SAF
Det privata finansiella sparandet kan delas upp i finansiellt
företagssparande och finansiellt hushållssparande. Som
framgår av diagrammet nedan låg hushållens sparande under
1970- och 1980-talen på en låg nivå, för att sjunka till att bli
klart negativt under slutet av 1980-talet. Först under 1990-
talet har det privata sparandet nått upp till internationellt
godtagbara nivåer.
Diagrammet visar också hur den politiska kontrollen över sparandet ökar
under socialdemokratiska regeringar, medan den minskar under borgerliga
regeringar med följd att bytesbalansen förbättras.
Diagram 4.3
Hushållens sparkvot 1970-1995
Källa: SAF
Hushållens sparande
Motiven för att spara är många. En del sparar för att förränta
sitt kapital, andra sparar för att köpa en bil, ytterligare andra
vill lägga upp en buffert för att kunna möta oförutsedda
framtida utgifter. En sparteori som rönt ökat intresse är
livscykelsparandet. Enligt denna teori strävar hushållen mot
att upprätthålla en viss konsumtionsprofil över en livscykel.
En viktig slutsats i denna teori är att tillväxt i form av såväl
en befolkningsökning som en ökning av hushållens
inkomster (efter skatt) har en positiv effekt på sparandet.
Hushållens disponibla inkomster utgör ca 60 procent av BNP. Hur dessa
inkomster fördelas mellan konsumtion, investeringar och finansiellt sparande
har stor betydelse för landets ekonomi.
Tabell 4.1
Hushållens disponibla inkomst, konsumtion och sparande, 1985-1993
Per capita. 1993 års prisnivå
Källa: Nationalräkenskaperna och befolkningsstatistiken samt egna beräkningar
Det tidigare skattesystemet har utpekats som en viktig faktor
när det gäller hushållssparandets inriktning. Genom att
systemet gynnade vissa sparformer och missgynnade andra
fick det snedvridande effekter på sparandet. Beskattningen
av aktier och banksparande missgynnades, medan sparande i
egna hem, fritidshus, konst och diamanter gynnades.
Dessa snedvridningar minskades drastiskt i samband med skatteomlägg-
ningen 1991 som syftade till en mer likformig beskattning av olika spar-
former. Härmed ökade lönsamheten i det samhällsekonomiskt viktiga
finansiella sparandet i aktier och bank på bekostnad av realsparandet i
bostäder och kapitalvaror.
Fördelningen av hushållens sparande är viktig. Ett finansiellt sparande
innebär att hushållen avstår från reala resurser och istället lånar ut dessa
till
andra viktiga sektorer i samhället, där det kan användas till produktiva
investeringar. Ett realt sparande å andra sidan innebär att hushållen ökar sin
egen kapitalbildning, oftast i form av en bostad eller ett fritidshus.
I tabellen nedan visas hur hushållens uppdelning av sparandet uttryckt som
procent av disponibel inkomst ändrats från 1970-talet till 1993. Som framgår
var banksparandet under 1970-talet den dominerande sparformen med 8,2
procent för att 1993 vara nere på 0,6 procent. Ett omvänt beteende visar det
frivilliga försäkringssparandet som ökat från 1,4 procent under tidigt 1970-
tal till 3,4 procent 1993.
Tabell 4.2
Hushållssparandet komponentuppdelat och totalt utifrån olika
spardefinitioner. Medelvärde för olika tidsperioder 1971-1989 samt
årstal 1990-1993, uttryckta i procent av hushållens disponibla inkomst
Hushållens sparande
1971-75
1976-80
1981-85
1986-89
1990
1991
1992
1993
Källa: Nationalräkenskaperna och beräkningar; professor Lennart Berg
Sparkvoten i Sverige har legat på en låg nivå jämfört med de
stora OECD-länderna. Om man jämför sparkvoten för
finansiellt sparande blir skillnaderna ännu större. Det
långvariga negativa sparandet har i kombination med stora
investeringar i bostäder och kapitalvaror gjort att hushållen i
slutet av 1980-talet var kraftigt skuldsatta.
Trots det positiva hushållssparandet under 1990-talet är det därför långt
kvar innan hushållen är skuldfria. Av diagrammet nedan framgår med
önskvärd tydlighet att hushållen fortfarande är finansiellt svaga. Att i dag
försöka måla ut hushållssparandet som för högt är fel.
Diagram 4.4
Hushållens skulder
Källa: SCB
Sparandets betydelse för företagandet
Den viktigaste förutsättningen för att såväl svenskt som
utländskt kapital investeras i Sverige är att det råder ett
gynnsamt näringsklimat. Moderata samlingspartiet har i
andra motioner lagt fram förslag till hur ett sådant klimat
skall åstadkommas inom ramen för den ekonomiska
politiken och skattepolitiken, näringspolitiken,
utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
De svenska skatterna på riskkapital är mycket höga. I en studie av det
totala skattetrycket på enskilt aktiesparande i 21 olika OECD-länder,
inklusive Sverige, som genomförts av Aktiespararna konstateras:
Trots att den svenska dubbelbeskattningen under senare år har lindrats i såväl
bolagsledet (till 28 procents bolagsskatt) som hos mottagaren (30 procent
skatt) är den samlade skatten på utdelad vinst högre i Sverige än i
genomsnittet för de 20 OECD-länderna. Den totala skatten på utdelad vinst
är i Sverige 50 procent. Genomsnittet för de 20 OECD-länderna är 41-43
procent i vanliga inkomstlägen (SEK 200 000-300 000).
Vad gäller måttligt stora reavinster (SEK 10 000) och vanliga
inkomstlägen är beskattningen av reavinster i Sverige betydligt hårdare än i
flertalet andra länder. Skillnaden är särskilt markant när det gäller långa
innehav (två-fem år). Reavinstskatten är i Sverige 30 procent (oavsett
innehavstid), vilket kan jämföras med 7-13 procent i genomsnitt hos övriga
20 OECD-länder och 3-8 procent i genomsnitt hos övriga EU-länder
(innehavstid två-fem år, beskattningsbar inkomst SEK 200 000-300 000).
Även förmögenhetsbeskattningen skiljer sig markant mellan länderna.
Endast 11 av totalt 21 undersökta länder har över huvud taget någon
förmögenhetsskatt.
Sammantaget innebär det att det samlade skattetrycket på
långsiktigt aktiesparande uppgår till 40 procent av
totalavkastningen, vilket är dubbelt så mycket som i andra
jämförbara länder. Konsekvenserna av denna
överbeskattning kan bli förödande för Sverige. I en global
ekonomi går det inte att under längre tid diskriminera
svenskt ägande och svenskt aktiesparande. Samtidigt som
svenska företag förlägger stora delar av sina investeringar
utomlands ser vi redan i dag hur en allt större del av tidigare
svenskägda företag tvingas söka utländska ägare på grund av
det svenska skattesystemet.
Den globaliserade ekonomin medför att de svenska hushållens sparande
inte har samma betydelse för näringslivets utbyggnad som tidigare.
För de mindre och medelstora företagen är emellertid det inhemska
sparandet av stor betydelse. Det gäller framför allt vid nystartande och i ett
tidigt uppbyggnadsskede. Här sker finansieringen ofta genom egna
kapitalinsatser i form av belåning av eget hem, användning av egna
sparmedel etc. Ofta ingår också familj, släkt och vänner bland finansiärerna.
Ett av hindren för nyföretagandet i Sverige och ett skäl till att
enmansföretag förblir enmansföretag står att finna i bristen på denna typ av
kapital. Härigenom tvingas många gånger goda idéer och innovationer ut ur
Sverige.
Den bästa stimulansen för ett ökat hushållssparande är en ekonomisk
politik som ökar hushållens disponibla inkomster och höjer realavkastningen
på sparande efter skatt. En minskning av skattetrycket vidgar människors
utrymme för att spara. En anpassning till förhållandena inom EU är dessutom
nödvändig, om inte investeringskapitalet återigen skall strömma ut ur vårt
land.
Den socialdemokratiska regeringen har återfallit i en politik som försämrar
förutsättningarna för hushållssparandet. En ökad sparvilja förutsätter stabila
spelregler så att människor vågar spara långsiktigt. Sparandet bör premieras
- inte motverkas.
Den planerade
pensionsreformen
Enligt riksdagens principbeslut skall det gamla ATP-
systemet successivt ersättas med ett reformerat avgiftsbaserat
pensionssystem. Det kommer att vara konstruerat som ett
fördelningssystem men med inslag av individuellt fonderat
försäkringssparande.
Enligt princippropositionen skulle det återstående lagstiftningsarbetet ha
varit avslutat 1997.
Genom regeringsskiftet har lagstiftningsarbetet blivit försenat beroende
dels på flera byten av ansvarigt statsråd, dels på Socialdemokraternas
omläggning av den egna politiken från vad de arbetade för i oppositions-
ställning till vad som blivit för dem möjlig regeringspolitik.
Vid Socialdemokraternas extra partikongress tvingades ledningen att lugna
det interna missnöjet och beslut fattades om ett socialdemokratiskt samråd
om pensionsuppgörelsen.
Detta var ett märkligt beslut från två synpunkter. För det första hade de
partier som ingick i pensionsöverenskommelsen i propositionen och i
samband med riksdagens beslut klart markerat att principöverenskommelsen
skulle stå fast även vid ett regeringsskifte. För det andra hade redan vissa
beslut trätt i kraft. Detta gäller uttaget av en egenavgift på en procent,
provisorisk avsättning till det individuella premiereservsparandet som nu
tillfälligt är insatt på konto hos Riksgäldskontoret samt överföring av vissa
ATP-avgifter till statsbudgeten.
Den tidsplan som ursprungligen gjordes upp gällande lagstiftningsarbetet
har blivit cirka två år försenad. Detta är allvarligt, inte minst för de
generationer som kommer att få hela sin framtida pension från det nya
reformerade systemet. De medel som skall avsättas till det fonderade
försäkringssystemet får en försämrad avkastning genom en onödigt långvarig
placering på räntebärande konto. Det första året fick de insatta medlen endast
avistaräntan. Nu är medlen placerade som om pengarna vore bundna 2-3 år.
Hade den enskilde pensionsspararen i stället kunnat investera medlen i t.ex.
aktier hade den reala avkastningen blivit betydligt högre. Svenska och
internationella beräkningar tyder på att den reala avkastningen av en
långsiktig aktieportfölj ligger fyra till fem procent högre än en obligations-
portfölj. Med ränta på ränta-effekter kan ett fåtal års sämre avkastning betyda
mycket för pensionskapitalet i 65-årsåldern för en pensionssparande i 20-
årsåldern.
Informationen från pensionssystemet kommer att leda till möjligheter för
den enskilde att fatta mer rationella sparbeslut. Pensionsavsättningar blir inte
i första hand en fråga om skattehänsyn utan ett väl genomtänkt beslut om
pensionsålder och pensionsnivå med en riskbuffert för sämre livsinkomst än
beräknat. Ur statens synpunkt torde det vara angeläget med ett stabilt
hushållssparande. Mycket talar också för att hushållens bättre och mer
konkreta kunskaper om hur realtillväxt, inflation och kapitalavkastning
kommer att påverka de framtida inkomsterna, leder till en annan syn på
beskattning, lönerörelser, företagsvinster och företagsinvesteringar etc.
Hushållen får då en helt annan motivation att ta ansvar.
Nya spelregler
Betydelsen av den avreglerade och snabbt globaliserade
kapitalmarknaden skall inte underskattas. Genom en stor
mängd mycket förfinade finansiella instrument kan placerare
i dag sprida sina risker på ett helt annat sätt än tidigare.
Svenska och internationella fonder, bankerna och andra
kreditgivare, med många miljarder att placera, kan i dag
sprida sina risker över hela världen.
Skatteomläggningen 1990-91 med sänkta marginalskatter och en lägre och
mer enhetlig beskattning av sparande har radikalt ändrat inriktningen av
hushållens sparande. Detta har under 1990-talets första år legat på ungefär
samma nivå som under 1970-talet.
1970-talets hushållssparande var huvudsakligen inriktat på reala tillgångar
i form av egna hem, fritidshus och kapitalvaror som delvis lånefinansierades.
Under 1990-talet har hushållen dragit ner på sina reala tillgångar, slutat att
låna och bygger därmed upp sina finansiella tillgångar. Att denna inriktning
påverkar efterfrågan i ekonomin är uppenbart.
Genom sin återställarpolitik har den socialdemokratiska regeringen förstört
mycket av den grogrund för företagsamhet och företagande som den borger-
liga politiken skapade. Värnskatten, uppluckringen av inflationsskyddet samt
höjda kommunalskatter innebär att det återigen blir mycket höga
marginalskatter i Sverige, vilket utöver att minska viljan till extrainkomster,
förkovran och viljan att ta på sig ett större ansvar, kraftigt minskar
möjligheten till privat sparande.
Därtill kommer höjda arbetsgivaravgifter och egenavgifter vilket minskar
löneutrymmet.
Exempel på höjda skatter på sparande är den återinförda dubbelbeskatt-
ningen på utdelningar och höjd reavinstskatt på aktier. Vidare höjs bl.a.
skatten på pensionssparande och kapitalförsäkringar.
Fastighetsskatter av olika slag är ytterligare ett sätt att beskatta sparande
och investeringar för såväl medborgare som företag. Sammantaget har staten
höjt skatter på arbete och sparande med över 90 miljarder kronor.
Genom drastiskt ökade skatter och försämrade förutsättningar för privat
sparande kommer bidragsberoendet att befästas. Återigen skall svenska
folket berövas möjligheten att genom arbete och sparande förkovra sig och
bygga en egen trygghet för framtiden.
Det privata sparandet utnämns till ett hot mot det offentliga sparandet och
den konsumtionsökning som förefaller vara den spik på vilken regeringen
hänger upp sin ekonomiska politik. Därför anses det nödvändigt att den
privata sparkvoten sjunker. Detta framgick tydligt redan i regeringsför-
klaringen 1994.
Genom att i debatten beskriva det privata sparandet som att "pengar läggs
på hög" bereds marken för fortsatta ingripanden och indragningar. Det finns
inte någonting som Socialdemokraterna fruktar mer än att det i Sverige
skulle uppstå ett i verklig mening folkligt ägande.
Moderat politik för privat
ägande och sparande
Ett spritt ägande
Få marknader är så globala och konkurrensutsatta som
finansmarknaden. Därav följer att det är helt naturligt för
såväl stora som små sparare att investera sina pengar med ett
globalt perspektiv. I en allt mer global ekonomi kommer
såväl stora som små placerare att kräva god avkastning och
förutsägbart risktagande på sina investeringar.
I takt med att allt fler svenskar inser att de statliga kollektiva systemen för
sparande inte kommer att ge medborgarna den trygghet och den
levnadsstandard som utlovats har det privata sparandet ökat.
Sverige behöver ett uthålligt, högt privat sparande. Det innebär att
politiken måste inriktas på att skapa god tillväxt och ett långsiktigt överskott
i bytesbalansen.
Ett högt, spritt hushållssparande leder till en effektivare kapitalförsörjning,
räntabla investeringar, mindre beroende av centrala beslut och en bättre
fungerande marknadsekonomi.
Sparandets betydelse för individen
Det finns åtminstone två skäl för hushållen att fortsätta spara
i minst den omfattning man ligger på i dag; dels är
hushållens skuldsättning fortfarande oroväckande hög, vilket
gör dem mycket känsliga för höga räntor; dels finns det
tydliga tecken på att statens trygghetssystem inte kan leva
upp till löftena att förse medborgarna med ett fullgott
försäkrings- och pensionssystem. Att bygga upp ett privat
sparande har visat sig nödvändigt för att kunna behålla en
god levnadsstandard över livscykeln.
Möjligheten att spara en del av sin inkomst i ett eget privat sparande är en
av grundpelarna i ett flexibelt och väl fungerande trygghetssystem. I takt med
att de offentliga sparsystemen vittrar sönder eller anpassas till nivåer som
kan liknas vid en grundtrygghet ökar kraven på möjligheter för medborgarna
att kunna spara till en stor del av sin egen trygghet, kompetensutveckling,
boende och ålderdom. Hushållens sparande har under de senaste åren ökat
till en nivå som börjar närma sig den som är gängse i andra demokratiska
industriländer. Detta är en sund utveckling som bör stimuleras. Det är oss
helt främmande att betrakta hushållens sparande som ett hot mot
samhällsekonomin. Tvärtom utgör ett högt och stabilt hushållssparande en
grundförutsättning för att medborgarna skall kunna styra och ta ansvar för
sin egen ekonomi och därmed känna ekonomisk trygghet.
Syftet med den moderata sparpolitiken är att skapa ett generellt gott klimat
för privatsparande, med regler och skatter som är internationellt
konkurrenskraftiga.
Att staten uppmuntrar och underlättar enskild förmögenhetsbildning skall
också ses som ett led i en politik syftande till att ge hushållen möjligheter
att
ta en del av det ansvar för den framtida tryggheten som i dag åvilar det
allmänna. Uppgiften kan också beskrivas som att det gäller att öka det
personliga ansvaret och grundlägga goda vanor.
Vi föreslår därför nedan en modell med tre olika sparformer för att
stimulera ett långsiktigt bundet privat sparande över livscykeln. I dagsläget är
Sverige i en internationell jämförelse ett land med dåligt sparklimat. För det
första vill vi stimulera ett ungdomssparande genom att införa ett startkonto
där föräldrar och anhöriga kan bidra med gåvor men där också ungdomarna
kan spara en del av sina inkomster från t.ex. extrajobb. För det andra vill vi
införa ett medborgarkonto där medborgarna ges möjlighet att bygga upp ett
buffertsparande. Uttag från kontot kan t.ex. göras för att täcka inkomst-
bortfall orsakat av sjukdom eller arbetslöshet. För det tredje vill vi återgå
till
de mer gynnsamma regler som gällde för privat pensionssparande före valet
1994.
Vi vill dessutom återgå till de regler som gällde 1994 för sparande i aktier
och andra värdepapper.
Slutligen vill vi stimulera företagens möjligheter att via vinstandelar eller
andra system göra medarbetarna till delägare i företaget.
Trygghetssparande
Startsparande
Att premiera långsiktigt bundet sparande hör till de viktigaste
åtgärderna för att öka hushållssparandet. Vi vill därför
föreslå införande av ett startsparande för barn och ungdomar.
På konton, som är spärrade för uttag intill 18 års ålder, skall
föräldrar och släktingar årligen kunna sätta in upp till ett
visst belopp, t.ex. 5 000 kronor. Vidare kan ungdomars
inkomster från feriearbete o.dyl. föras in på kontot. Någon
typ av tak får övervägas. All avkastning på kontot bör vara
skattefri under den tid medlen inte får disponeras. På detta
sätt kan barnen ges en trygg start i vuxenlivet.
Vid 18 års ålder upplöses startsparkontot och pengarna kan användas för
t.ex. utbildning eller bostad. Möjligheter ges också att överföra hela eller
delar av startsparandet till ett medborgarkonto.
Medborgarkonto
På grund av den socialdemokratiska skatte- och
bidragspolitiken ökar antalet medborgare som inte kan leva
på sin lön. Redan små förändringar av de kollektiva
bidragssystemen som att flytta fram utbetalningen av
barnbidraget en vecka resulterar i att många tvingas uppsöka
socialkontoren för att ansöka om socialbidrag. Denna
drastiska följd av en marginell besparing visar med stor
tydlighet att många medborgare i dag lever med ytterst små
eller inga marginaler.
För att skapa möjligheter för medborgarna att själva parera inkomstbortfall
vid kortare sjukdom eller arbetslöshet föreslår vi att möjligheten att spara i
ett medborgarkonto införs. Behållningen på ett sådant konto vid den
yrkesverksamma periodens slut kan sedan användas för pensionsändmål.
Pensionssparande
Marknaden för pensionssparande och pensionsförsäkringar
har utvecklats under senare år. Konkurrensen har ökat och
det finns i dag ett betydligt större urval av olika alternativ än
för bara några år sedan. Denna utveckling mot nya och mer
individuellt anpassade försäkringsformer och
distributionskanaler kommer säkerligen att fortsätta, inte
minst som en följd av internationaliseringen.
Det nya ATP-systemet, som enligt överenskommelsen mellan Socialdemo-
kraterna och de borgerliga partierna skall vara i kraft från år 2000, innebär
att
den enskilde kommer att vara bättre informerad om sitt pensionssparande än
i dag. Därmed kommer också rationella beslut att kunna fattas om de
eventuella pensionsförsäkringar som därutöver kan vara aktuella i varje
enskilt fall.
Den växande insikten om att ATP-systemet inte kommer att ge den statligt
utlovade tryggheten, skapar en klar möjlighet till ett ökat långsiktigt sparande
i Sverige. Många blivande pensionärer vill säkert öka sin trygghet och bättra
på sin framtida pension med ett privat tillskott.
Under 1994 infördes ett individuellt pensionssparande (IPS) i bank som,
under förutsättning att det var bundet i räntebärande papper och aktier, fick
samma gynnade skatteställning som försäkringssparande.
De senaste kraftiga höjningarna av skatt på sparande men också den
konfiskatoriska engångsskatt på pensionsspararnas pengar som en tidigare
socialdemokratisk regering gjorde sig skyldig till innebär att det i dag finns
många pensionssparare som ser Sverige som ett alltför riskabelt land att
placera sina framtida pensionspengar i. Detta är illavarslande. Ett långsiktigt
sparande i Sverige är en förutsättning för tillväxt och välstånd. Sparandet
behövs för att få till stånd investeringar, för att försörja företag med
riskkapital och för att bygga upp små som stora familjeförmögenheter som i
sin tur är en förutsättning för fler familjeföretag. Det är därför alarmerande
att så mycket av pensionssparandet nu sker utomlands.
Även om Sverige i dag är medlem i EU kommer det inte att sparas och
investeras i Sverige om inte villkoren är lika bra eller bättre än EU-snittet.
En
regering med förankring i det förflutna och klara svårigheter att skilja på mitt
och ditt riskerar att driva svenskt kapital utomlands.
I motion 1996/97:Fi407 föreslår vi att skatten på avkastningen på
pensions- och kapitalförsäkringar sänks successivt till tio procent och att
avdragsbeloppet återställs till den omfattning det hade innan Socialdemokra-
terna reducerade det.
Marknaden för livförsäkringar är fortfarande jämförelsevis stel i Sverige.
Det sammanhänger med att alla livbolag måste vara ömsesidiga. När det inte
föreligger något vinstintresse, blir det inget incitament till förnyelse.
Konkurrensen skulle öka, om den traditionella livförsäkringsrörelsen fick
drivas i aktiebolagsform. Det skulle då bli möjligt att sätta räntan under risk.
I dag utgår alla bolag från en kalkylränta på 4 procent om året, vartill
kommer möjligheten till återbäring. Utomlands är det vanligt att bolaget i
stället erbjuder en garanterad ränta på exempelvis 10 procent. Blir
avkastningen på gjorda placeringar mindre, får bolaget stå för
mellanskillnaden, medan det får behålla den om avkastningen blir större. I
förening med fördelaktiga återlåneregler har detta visat sig vara en attraktiv
sparform i bl.a. USA.
Det är anmärkningsvärt att regeringen ännu inte lagt fram en proposition
om en ny försäkringsrörelselag trots att en sådan utlovades redan hösten
1995. Frågan är utredd och remissbehandlad. Denna långa fördröjning har
inneburit allvarliga hinder för svenska försäkringsbolag att anpassa sin
verksamhet till såväl EU-direktiv som internationella förhållanden över
huvud taget. Regeringen bör därför snarast förelägga riksdagen förslag till en
ny tidsenlig försäkringsrörelselag.
Unit-link-försäkringarna erbjuder numera ett varierat utbud av placerings-
möjligheter. En annan önskvärd modell vore ett sparande med sikte på
förvärv av bostad i samband med övergången från yrkesverksamhet till
pensionärstillvaro.
Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda de närmare detaljerna
för det ovan skisserade trygghetssparandet och återkomma till riksdagen med
förslag.
Aktiesparande
I dag äger varannan svensk aktier, antingen genom direkt
ägande eller genom någon typ av aktiefond. Närmare var
tredje vuxen svensk äger andelar i någon typ av aktiefond
och nästan lika många äger börsnoterade aktier. Bara under
1994 ökade det svenska aktiesparandet med cirka 500 000
personer. Det innebär sammantaget att cirka 3,8 miljoner
svenskar är aktieägare i någon form.
Som framgått ovan av Aktiespararnas jämförande undersökning av det
totala skattetrycket på långsiktigt aktiesparande i 21 OECD-länder, inklusive
Sverige, är det svenska samlade skattetrycket på långsiktigt aktiesparande
cirka 40 procent av totalavkastningen jämfört med cirka 20 procent för de
övriga 20 länderna.
I motion 1996/97:N269 föreslår Moderata samlingspartiet att dubbel-
beskattningen av aktier avvecklas och att skatten på realisationsvinster sänks
från 30 till 12,5 procent.
Vinstandelar
Dagens, och än mer morgondagens, arbetsmarknad kommer
att kännetecknas av ett närmare samband mellan den
enskilde anställde, arbetets organisation och genomförande
och företagets framgång. De anställda kommer att ha ett
större personligt ansvar för arbetsuppgifterna och resultatet.
Det är då också rimligt att de skall kunna få del av företagets
vinst.
Av denna anledning har många företag med anställda, kollektivt eller
enskilt, avtalat om att dessa skall göras delaktiga i företagens vinst.
Härigenom blir medarbetarna direkt delaktiga i företagets resultat. Genom att
på detta sätt sprida det individuella ägandet och stärka känslan av
samhörighet inom företaget kan lönsamheten förbättras. Sparandet ökar och
intresset för fortsatt sparande kan stimuleras.
För Socialdemokraterna utgör vinstdelningssystem ett problem. De rubbar
förutsättningarna för den övergripande ambitionen att utjämna inkomster. De
leder till enskilt sparande och enskild kapitalbildning och strider därmed mot
arbetarrörelsens kollektivistiska grundsyn.
Socialdemokraterna har därför konsekvent genomfört åtgärder i syfte att
försämra förutsättningarna för vinstdelning genom att göra dem dyra för
arbetsgivaren och mindre attraktiva för arbetstagaren.
Moderata samlingspartiet har konsekvent motsatt sig sådana försämringar.
I stället hävdar vi att frivilliga vinstandelssystem borde stimuleras t.ex.
genom att de stiftelser som förvaltar vinstandelsmedlen skattebefrias. Vidare
borde övervägas möjligheten att i viss utsträckning beskatta vinstandelarna
som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. De förslag som vi under våren
1987 framförde och sedan upprepat har samma aktualitet i dag, varför vi
anser att regeringen bör återkomma med förslag till stimulanser av
företagsanknutna vinstandelssystem.
1992 slopade den borgerliga regeringen de sociala avgifterna på vinst-
andelar. Den socialdemokratiska regeringen föreslår nu att dessa återinförs.
Vi motsätter oss detta förslag.
Anställda i börsnoterade och andra företag måste också få möjlighet att
spara i aktier i det egna företaget utan att eventuell skillnad mellan
marknadsvärdet och förvärvspriset betraktas som löneförmån. Vi föreslår
skattefrihet för alla anställdas aktieköp i det egna företaget utan annan
begränsning än att köpen skall ha skett på samma ekonomiska villkor som
tillämpas för utomstående.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att stimulera hushållssparandet,
2.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det reformerade ATP-systemet,2
4.
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
trygghetssparande i enlighet med vad som anförts i motionen,
6.
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ny försäkringsrörelselag,
8.
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om villkoren för aktiesparande,
10.
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vinstandelssystem och anställdas möjligheter att
aktiespara i det egna företaget..
11F
Stockholm den 19 september 1996
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Lennart Hedquist (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Per Bill (m)
Anna Åkerhielm (m)
Stig Rindborg (m)
Tom Heyman (m)
Margit Gennser (m)
Bo Lundgren (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Rune Rydén (m)