Regeringen gör stora ansträngningar för att Sverige snabbt
ska uppfylla de s.k. konvergenskraven som enligt
Maastrichtfördraget är villkor för inträde i EMU:s tredje fas,
valutaunionen, från och med starten 1 januari 1999. Det
upprepas ständigt officiellt av regeringsföreträdare att detta
sker för att riksdagen senast 1998 ska ha möjlighet att göra
ett verkligt val mellan att gå med i valutaunionen och att stå
utanför. Om konvergenskraven uppfylls har riksdagen
givetvis möjlighet att besluta att säga ja till att gå in i
valutaunionen. Men vad händer om riksdagen skulle säga nej
efter t.ex. en rådgivande folkomröstning? Vilka möjligheter
finns att för obestämd framtid stå utanför?
Enligt Sveriges anslutningsavtal finns inga specialklausuler som gör det
möjligt att säga nej till EMU:s tredje steg, valutaunionen. I Sverige finns
heller inga konstitutionella möjligheter att binda regeringen för ett visst
ställningstagande i ministerrådet. I detta fall har regeringen uttryckligen sagt
att det är riksdagen som har avgörandet i sin hand. Dessutom är det
fortfarande så att det är den svenska riksdagen som beslutar om de
grundlagsändringar som behöver göras för att ett svenskt medlemskap i
valutaunionen med centralbank ska bli verklighet. Om en kvalificerad
majoritet av stats- och regerings-cheferna mot det svenska parlamentets och
regeringens vilja ändå anser att Sverige uppfyller konvergenskraven och ska
ingå uppstår en konflikt om tolkningen av Maastricht-fördraget på denna
punkt. Från denna majoritets sida kommer det att hävdas att Sverige till
skillnad från Danmark och Storbritannien inte har något undantag och att
riksdagen efter en rådgivande folkomröstning år 1994 faktiskt sagt ja till hela
fördraget. Frånvaron av en klar överenskommelse om att Sverige har
möjlighet att säga nej till deltagande i valutaunionen kan leda till att en del
röstande i en folkomröstning eller i riksdagen inte känner sig ha ett fritt val,
även om de anser att starka ekonomisk-politiska och demokratiska skäl talar
för ett nej.
Sveriges riksdag har givetvis sin fulla rätt att med hänvisning till den tyska
författningsdomstolens analys hävda att beslutet om vilka länder som ska
ingå i valutaunionen inte tagits i enlighet med fördraget, t.ex. genom att påstå
att Sverige eller andra länder i verkligheten inte snävt och strikt uppfyller
konvergenskraven trots att den kvalificerade majoriteten (inklusive Tyskland)
anser så.
Också en sådan argumentationslinje kommer att leda till konflikt om
beräkningssätt eller själva fördraget. Det är heller ingen självklar
framgångsväg att hänvisa till den tyska författningsdomstolen vars utslag i
praktiken utmanat EG-domstolen, som anser att det endast är den själv som
ensam är behörig att pröva EG-rätten.
Det kan givetvis hävdas att en kvalificerad majoritet av regeringscheferna
knappast skulle vilja vara så brutala att de försöker tvinga in en medlem i
valutaunionen mot dess vilja. Det skulle därmed finnas ytterligare ett
nödvändigt villkor för medlemskap i valutaunionen. Men om denna
generositet föreligger, vilket det i nuvarande situation kan finnas vissa skäl
att
tro, borde det då inte vara fullt möjligt att rättsligt reglera denna
ytterligare
möjlighet att stå utanför valutaunionen? Detta kan givetvis ske genom att det
klart och tydligt skrivs in i fördraget eller regleras i ett särskilt
förhandlingsprotokoll för Sverige. Frågan om uppmjukning av
konvergenskraven och senareläggning av tidtabellen borde vara en fråga för
regeringskonferensen. Helst borde hela projektet skrotas. Eftersom förslag
om fördragsändringar på denna punkt sannolikt möter mycket hårt motstånd
och är svårt att få enighet om är utvägen med en särskild förhandling och
särskilt protokoll för Sverige mest framkomlig.
Det finns goda skäl att vara ytterligt försiktig med beslutet att upprätta
valutaunionen med dess centralbank. Detta beslut har delvis en annan och
mycket långtgående konsekvens för den demokratiska trovärdigheten av
beslutsprocessen i unionen än tidigare beslut. Hittills har man kunnat hävda
att beslutsbefogenheter förs över från riksdagen till EU:s institutioner. När
det gäller besluten över penningpolitiken är situationen en annan. Lika litet
som regeringarna och parlamenten kan kommissionen, ministerrådet och
Europaparlamentet styra eller återta kontrollen över denna politik. Denna
politik överföres till en ny självständig institution. Varken folkstyrda
medlemsländer eller en i framtiden genomförd folkstyrd federal EU-stat
synes ha garantier att ta kunna ta kontrollen över penningpolitiken.
Möjligheten att avsätta en nationell riksbankschef på grund av bristande
förtroende från regering eller riksdag undanröjs. Talan om en sådan
avsättning kan bara väckas av ECB-rådet och beslutas av domstolen. Inte
heller kommissionen, ministerrådet eller parlamentet kan ifrågasätta det
allmänna omdömet hos de utsedda direktionsledamöterna, sedan dessa väl
blivit utsedda. Unionen som sådan avhänder sig möjligheten att effektivt
kunna avväga värdet av fast penningvärde mot andra berättigade ekonomisk-
politiska mål.
Skälet till denna konstruktion är att man bedömer att den internationella
finansmarknaden kräver en av politiska beslut helt oberoende ledning för
centralbanken. Nu kan man givetvis hävda att fördraget på denna punkt i
framtiden kan ändras. Men för en sådan ändring krävs enighet och om ett
medlemsland motsätter sig införande av någon form av demokratisk kontroll
av penningpolitiken uteblir ändringen. En sådan ändring skulle sannolikt
också medföra konvulsioner på den internationella finansmarknaden.
Inskränkningen av demokratin när det gäller penningpolitiken motiveras
således med en form av effektivitetsskäl. Bakom argumentationen för EMU i
dess helhet ligger också det övergripande målet att genomföra Europas
återförening. Därmed får denna inskränkning av demokratin likheter med
auktoritära ideologier som också ser den parlamentariska demokratin
underordnad andra politiska principer.
För att klart och tydligt undanröja hindren för riksdagen att säga nej och ge
möjlighet till ett så fritt beslut som möjligt angående medlemskap i
valutaunionen bör regeringen omgående ta upp förhandlingar med EU för att i
ett särskilt protokoll enligt brittisk eller dansk modell slå fast att Sveriges
riksdag kan säga nej till ett svenskt medlemskap i valutaunionen för
obestämd tid.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att säkra riksdagens möjligheter att säga nej till
svenskt medlemskap i den förestående valutaunionen.