Regeringen gör stora ansträngningar för att Sverige snabbt ska uppfylla de s.k. konvergenskraven som enligt Maastrichtfördraget är villkor för inträde i EMU:s tredje fas, valutaunionen, från och med starten 1 januari 1999. Det upprepas ständigt officiellt av regeringsföreträdare att detta sker för att riksdagen senast 1998 ska ha möjlighet att göra ett verkligt val mellan att gå med i valutaunionen och att stå utanför. Om konvergenskraven uppfylls har riksdagen givetvis möjlighet att besluta att säga ja till att gå in i valutaunionen. Men vad händer om riksdagen skulle säga nej efter t.ex. en rådgivande folkomröstning? Vilka möjligheter finns att för obestämd framtid stå utanför?
Enligt Sveriges anslutningsavtal finns inga specialklausuler som gör det möjligt att säga nej till EMU:s tredje steg, valutaunionen. I Sverige finns heller inga konstitutionella möjligheter att binda regeringen för ett visst ställningstagande i ministerrådet. I detta fall har regeringen uttryckligen sagt att det är riksdagen som har avgörandet i sin hand. Dessutom är det fortfarande så att det är den svenska riksdagen som beslutar om de grundlagsändringar som behöver göras för att ett svenskt medlemskap i valutaunionen med centralbank ska bli verklighet. Om en kvalificerad majoritet av stats- och regerings-cheferna mot det svenska parlamentets och regeringens vilja ändå anser att Sverige uppfyller konvergenskraven och ska ingå uppstår en konflikt om tolkningen av Maastricht-fördraget på denna punkt. Från denna majoritets sida kommer det att hävdas att Sverige till skillnad från Danmark och Storbritannien inte har något undantag och att riksdagen efter en rådgivande folkomröstning år 1994 faktiskt sagt ja till hela fördraget. Frånvaron av en klar överenskommelse om att Sverige har möjlighet att säga nej till deltagande i valutaunionen kan leda till att en del röstande i en folkomröstning eller i riksdagen inte känner sig ha ett fritt val, även om de anser att starka ekonomisk-politiska och demokratiska skäl talar för ett nej.
Sveriges riksdag har givetvis sin fulla rätt att med hänvisning till den tyska författningsdomstolens analys hävda att beslutet om vilka länder som ska ingå i valutaunionen inte tagits i enlighet med fördraget, t.ex. genom att påstå att Sverige eller andra länder i verkligheten inte snävt och strikt uppfyller konvergenskraven trots att den kvalificerade majoriteten (inklusive Tyskland) anser så.
Också en sådan argumentationslinje kommer att leda till konflikt om beräkningssätt eller själva fördraget. Det är heller ingen självklar framgångsväg att hänvisa till den tyska författningsdomstolen vars utslag i praktiken utmanat EG-domstolen, som anser att det endast är den själv som ensam är behörig att pröva EG-rätten.
Det kan givetvis hävdas att en kvalificerad majoritet av regeringscheferna knappast skulle vilja vara så brutala att de försöker tvinga in en medlem i valutaunionen mot dess vilja. Det skulle därmed finnas ytterligare ett nödvändigt villkor för medlemskap i valutaunionen. Men om denna generositet föreligger, vilket det i nuvarande situation kan finnas vissa skäl att tro, borde det då inte vara fullt möjligt att rättsligt reglera denna ytterligare möjlighet att stå utanför valutaunionen? Detta kan givetvis ske genom att det klart och tydligt skrivs in i fördraget eller regleras i ett särskilt förhandlingsprotokoll för Sverige. Frågan om uppmjukning av konvergenskraven och senareläggning av tidtabellen borde vara en fråga för regeringskonferensen. Helst borde hela projektet skrotas. Eftersom förslag om fördragsändringar på denna punkt sannolikt möter mycket hårt motstånd och är svårt att få enighet om är utvägen med en särskild förhandling och särskilt protokoll för Sverige mest framkomlig.
Det finns goda skäl att vara ytterligt försiktig med beslutet att upprätta valutaunionen med dess centralbank. Detta beslut har delvis en annan och mycket långtgående konsekvens för den demokratiska trovärdigheten av beslutsprocessen i unionen än tidigare beslut. Hittills har man kunnat hävda att beslutsbefogenheter förs över från riksdagen till EU:s institutioner. När det gäller besluten över penningpolitiken är situationen en annan. Lika litet som regeringarna och parlamenten kan kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentet styra eller återta kontrollen över denna politik. Denna politik överföres till en ny självständig institution. Varken folkstyrda medlemsländer eller en i framtiden genomförd folkstyrd federal EU-stat synes ha garantier att ta kunna ta kontrollen över penningpolitiken. Möjligheten att avsätta en nationell riksbankschef på grund av bristande förtroende från regering eller riksdag undanröjs. Talan om en sådan avsättning kan bara väckas av ECB-rådet och beslutas av domstolen. Inte heller kommissionen, ministerrådet eller parlamentet kan ifrågasätta det allmänna omdömet hos de utsedda direktionsledamöterna, sedan dessa väl blivit utsedda. Unionen som sådan avhänder sig möjligheten att effektivt kunna avväga värdet av fast penningvärde mot andra berättigade ekonomisk- politiska mål.
Skälet till denna konstruktion är att man bedömer att den internationella finansmarknaden kräver en av politiska beslut helt oberoende ledning för centralbanken. Nu kan man givetvis hävda att fördraget på denna punkt i framtiden kan ändras. Men för en sådan ändring krävs enighet och om ett medlemsland motsätter sig införande av någon form av demokratisk kontroll av penningpolitiken uteblir ändringen. En sådan ändring skulle sannolikt också medföra konvulsioner på den internationella finansmarknaden. Inskränkningen av demokratin när det gäller penningpolitiken motiveras således med en form av effektivitetsskäl. Bakom argumentationen för EMU i dess helhet ligger också det övergripande målet att genomföra Europas återförening. Därmed får denna inskränkning av demokratin likheter med auktoritära ideologier som också ser den parlamentariska demokratin underordnad andra politiska principer.
För att klart och tydligt undanröja hindren för riksdagen att säga nej och ge möjlighet till ett så fritt beslut som möjligt angående medlemskap i valutaunionen bör regeringen omgående ta upp förhandlingar med EU för att i ett särskilt protokoll enligt brittisk eller dansk modell slå fast att Sveriges riksdag kan säga nej till ett svenskt medlemskap i valutaunionen för obestämd tid.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att säkra riksdagens möjligheter att säga nej till svenskt medlemskap i den förestående valutaunionen.
Stockholm den 4 oktober 1996
Bengt Hurtig (v) Kenneth Kvist (v)