De övergripande målen för den ekonomiska politiken skall
vara att skapa förutsättningar för snabb tillväxt, en kraftig
ökning av antalet nya arbetstillfällen och en god
reallöneutveckling. Skall dessa mål kunna uppfyllas, så att
massarbetslösheten elimineras och Sverige inte längre halkar
efter den ekonomiska utvecklingen i övriga industriländer,
krävs en genomgripande omläggning av den ekonomiska
politiken. Dagens ekonomiska problem är strukturella och
kan inte lösas utan omfattande strukturförändringar. Det
medger regeringen i budgetpropositionen utan att några
ansatser till nödvändiga reformer kan skönjas.
Budgetpropositionen är en kapitulationsakt. Regeringen står nu ännu
längre från målet att halvera den öppna arbetslösheten till sekelskiftet än i
våras. Arbetslösheten har snarare stigit än sjunkit trots mer gynnsamma
ekonomiska förhållanden än förutsett. Endast med mycket optimistiska
tillväxtantaganden kommer den öppna arbetslösheten att kunna halveras till
4 procent år 2000.
Regeringen skriver själv i finansplanen att det kommer att krävas "fortsatta
strukturella förändringar för att förbättra ekonomins sätt att fungera. Viktiga
beslut måste fattas rörande bl.a. lönebildningen, arbetsmarknaden,
energipolitiken, pensionssystemet och den offentliga sektorn." Ändå lägger
den inte fram förslag på några av dessa områden. Den säger inte ens vad som
behöver göras och när det skall ske. Utformningen av det framtida
pensionssystemet har senarelagts och omvandlingen av den kommunala
sektorn har försenats genom uppskovet med balanskravet för kommunerna,
vilket ger dåligt incitament att rationalisera verksamheten. Lönebildningens
problem har hänvisats till arbetsmarknadens parter att lösa, liksom man
gjorde med arbetsrätten utan resultat.
Regeringen har uppenbarligen inte förmågan att på samma gång sanera
statsfinanserna och skapa goda förutsättningar för tillväxt och nya jobb.
Utformningen av saneringsprogrammet, som till övervägande delen består av
skattehöjningar i stället för av utgiftsminskningar, har dessutom ytterligare
förvärrat det långsiktiga tillväxtproblemet. De höga skatterna på arbete och
kapitalbildning försvagar tillväxtpotentialen men gör dessutom att den
tillväxt som ändå sker i den privata sektorn är föga arbetsintensiv. Sverige
lider av "job-less growth" och har egentligen gjort det länge, även om detta
faktum skymts av en politiskt framkommenderad sysselsättning i den
offentliga sektorn.
Regeringens ambition att skapa ett permanent överskott i de offentliga
finanserna förvärrar den långsiktiga situationen. Detta mål innebär inget
annat än en överbeskattning och socialisering av sparandet. Ett överdrivet
offentligt sparande minskar hushållens incitament att spara själva för att
gardera sig för eventuella framtida inkomstbortfall. Därmed försvagas det
totala sparandet vilket försvårar företagens kapitalförsörjning. Det är bakvänt
att som regeringen vilja skapa permanenta överskott för att minska de
offentliga finansernas konjunkturkänslighet. Det är bättre att angripa
problemets orsak, nämligen den offentliga sektorns storlek. En överflyttning
av verksamhet och finansiering från offentlig till privat sektor skulle förutom
att öka stabiliteten medföra ett lägre skattetryck och en potentiellt högre
tillväxt.
Regeringens politik ger svag
ekonomisk utveckling
Svensk ekonomi har i viss mån utvecklats bättre än vad både
regeringen och vi förutspådde i våras. Det gäller framför allt
den finansiella delen av ekonomin. Riksgäldskontoret har
reviderat ned statens upplåningsbehov för i år, framför allt
som en följd av större skatteintäkter än väntat. Å andra sidan
väntas skatteintäkterna bli lägre nästa år. Räntorna och
inflationen har sjunkit, och kronan har stärkts. Även den
reala ekonomin har i viss mån utvecklats bättre än förutspått,
då tillväxten blev högre än väntat under årets första hälft.
Arbetslösheten har dock fortsatt att öka. Regeringens
prognos på en tillväxt på 1,6 procent i år och 2,3 procent
nästa år kan komma att infrias. Det är dock risk för att den
privata konsumtionen och framför allt exporten blir svagare
än i regeringens bedömning vilket skulle dämpa den totala
tillväxten.
Om utsikterna för svensk ekonomi nu ser något bättre ut på kort sikt är de
oförändrat svaga i ett längre perspektiv. I regeringens basalternativ, som är
det realistiska utfallet av dess politik, ligger tillväxten på omkring
2,5 procent 1997-1999 för att falla tillbaka till sin trend på 2 procent år
2000. Med denna tillväxtbana skulle den öppna arbetslösheten uppgå till 5,7
och den totala till 9,5 procent år 2000.
Endast i det s.k. högtillväxtalternativ som förutsätter ännu ej redovisade
åtgärder uppnås regeringens begränsade mål om en öppen arbetslöshet på
4 procent år 2000. Mot bakgrund av att arbetslösheten ökat under året, trots
en bättre tillväxt än väntat, kommer regeringen nu fram till att det för att
halvera arbetslösheten krävs en ännu snabbare tillväxt än vad man
kalkylerade med i våras. Dess mål är med andra ord ännu mer avlägset än för
ett halvår sedan. För att högtillväxtalternativet skall kunna förverkligas
krävs,
enligt regeringen, en väl fungerande arbetsmarknad, inklusive en icke-
inflationistisk lönebildning. Det krävs också en avreglering av
arbetsmarknaden och en mer individuell lönesättning. Det är även uppenbart
att detta scenario förutsätter strukturella förändringar i form av
skattesänkningar på arbete, kunskap och företagande, så att det lönar sig
bättre att arbeta samt investera i utbildning och nytt kapital. Regeringen
aviserar emellertid inga som helst förändringar i den riktningen. Tvärtom går
dess politik i många avseenden i fel riktning.
Moderat ekonomisk politik
För att uppnå en snabb ekonomisk tillväxt, en kraftig ökning
av antalet arbetstillfällen och en god reallöneutveckling krävs
en, i bred bemärkelse, ny ekonomisk politik som leder till
stabilitet, ökar friheten och stärker incitamenten till arbete
och förkovran, en politik som främjar privat ägande, fri
företagsamhet och konkurrens.
Stabila offentliga finanser och ett stabilt penningvärde är grundläggande
för företags och privatpersoners möjligheter att planera sin framtid.
Statsfinansiell obalans och snabb inflation leder till höga räntor, en
ineffektiv
ekonomi och godtyckliga omfördelningar i samhället. Vår målsättning är att
de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln och att det
stabila penningvärdet skall säkras genom en oberoende riksbank och ett
deltagande i det europeiska valutasamarbetet.
Stabila offentliga finanser motverkas av en stor offentlig sektor som i
Sverige. Storleken har gjort den till en koloss på lerfötter -
konjunkturkänslig och destabiliserande för ekonomin i övrigt.
Den politiska sektorns inflytande måste i stället minskas för att bereda
utrymme för privat verksamhet och individuellt ansvar. Överflyttning av
kommunal verksamhet till privat regi samt avregleringar och
skattesänkningar för företagande är förutsättningar för att vi skall få ökad
konkurrens, fler och växande företag och därmed fler nya arbetstillfällen.
Genom kraftiga skattesänkningar på arbete med tyngdpunkt på låg- och
medelinkomsttagare minskar bidragsberoendet samtidigt som individens
frihet och ansvar att forma sitt eget liv ökar. Det skall löna sig att arbeta
och
man skall kunna leva på sin lön. Utbildning och kompetens måste premieras
om Sverige skall kunna konkurrera på en världsmarknad som är i ständig
utveckling.
Det innebär att vi måste tillåta en betydligt mer individuell lönesättning än
i dag. Möjligheten att teckna individuella avtal måste öka - både vad gäller
lön och arbetsvillkor i övrigt. Dagens internationellt integrerade
arbetsmarknad kräver betydligt mer flexibla regler än gårdagens. Det är
möjligheten till flexibla lösningar som på sikt kommer att skapa större
trygghet i form av ett ökat antal arbetstillfällen.
Slutligen är en tryggad energiförsörjning en förutsättning för att företag
och hushåll skall kunna planera för sin framtid. En förtida avveckling av
kärnkraften skulle få mycket allvarliga följder för tillväxten och uppkomsten
av nya arbetstillfällen men även för miljön.
Vår budgetstrategi
Vår budgetstrategi syftar till att stärka förutsättningarna för
god tillväxt och för hushållens sociala trygghet. Vi genomför
en långtgående växling från subventioner och bidrag till
skattesänkningar för de breda grupperna av låg- och
medelinkomsttagare. Samtidigt sänks skatter för företagande
vilket ger väsentligt bättre förutsättningar för tillväxt och nya
jobb.
Vi värnar de grupper av människor som är mest utsatta och som har små,
eller inga möjligheter alls, att påverka sin egen situation. Därför avvisar vi
regeringens förslag till besparingar på änkepensioner och bostadstillägg till
pensionärer, vilka direkt drabbar pensionärer utan eller med låg ATP. Vi har
vidare sagt nej till besparingar på assistansersättning till handikappade. Den
halvering av barnpensionerna som regeringen planerade har dragits tillbaka
efter vår kritik.
Våra besparingar inriktas på områden där det finns möjligheter för
människor att, genom egna insatser och genom de skattesänkningar vi
föreslår, förbättra den egna situationen. Stöd och bidrag skall inriktas på att
hjälpa människor när de akut och under en kortare tid drabbas av oförutsedda
händelser som arbetslöshet och sjukdom. Men de får inte leda till att
människor på grund av regleringar eller avsaknaden av incitament fastnar i
bidragsberoende.
Besparingar genomförs genom en bibehållen 75-procentig ersättningsnivå
inom socialförsäkringssystemen och arbetslöshetsförsäkringen, samt
införande av ytterligare en karensdag. Arbetslöshetsförsäkringen görs allmän
samtidigt som kvalificeringsreglerna skärps och en bortre parentes på
300 dagar införs.
I stället för regeringens neddragningar av pensionerna föreslås att de
besparingar som ändå är nödvändiga genomförs på så sätt att de höjer den
faktiska pensionsåldern.
Utgiftsminskningar sker också genom minskade företagsstöd, minskade
bidrag till organisationer och politiska partier, en snabbare avveckling av
bostadssubventionerna, en lägre nivå på infrastrukturinvesteringarna och
besparingar inom den statliga administrationen.
Samhällets grundläggande funktioner som till exempel polis, rättsväsende
och försvar erhåller i vårt alternativ ökade anslag i förhållande till vad
regeringen föreslår.
Vår budget syftar till balans i statens finanser, men också till balans mellan
privat och offentlig sektor. Därför föreslår vi utgiftsminskningar i
förhållande till regeringens förslag som uppgår till 42, 55 respektive
70 miljarder kronor för de kommande tre budgetåren. De skapar utrymme för
omfattande skattesänkningar på i första hand arbete och företagande som
under dessa år uppgår till 37, 50 respektive 65 miljarder kronor. Våra förslag
ger sammantagna en budget som är 5 miljarder kronor starkare än
regeringens förslag för vartdera av de kommande tre budgetåren.
Med de av oss föreslagna förändringarna kan taket för statens utgifter
sänkas till 671, 651 respektive 641 miljarder kronor för åren 1997-1999,
vilket i förhållande till de av riksdagen fastställda taken ligger 52, 69
respektive 94 miljarder kronor lägre. Detta innebär att vi för hela
treårsperioden vidhåller den nivå för utgiftstaken som vi föreslog i våras.
Taket för 1997 höjs dock med en miljard kronor, medan taket för 1998 sänks
med en miljard kronor.
Långsiktiga effekter av den moderata
politiken
En omläggning av politiken på det sätt vi föreslår skulle efter
hand få positiva effekter för tillväxt, sysselsättning och
offentliga finanser. Vi har dock inte räknat oss några sådana
effekter till godo vid utformningen av det moderata
budgetalternativet, eftersom de inte kan intecknas förrän de
uppstår.
Vid sidan av budgetalternativet redovisar vi dock räkneexempel som ger
en bild av vad den omläggning av politiken som vi föreslår skulle kunna ge
för effekter. Den genomsnittliga årliga tillväxten blir 3 procent och
ytterligare 35 000 nya jobb skulle kunna skapas varje år jämfört med i
regeringens baskalkyl. Då skulle arbetslösheten vara drygt 3 procentenheter
lägre än i regeringens baskalkyl år 2000. Vi räknar även med att
räntemarginalen gentemot Tyskland skall elimineras från och med 1999
genom ett svenskt deltagande i EMU. Dessa tre faktorer skulle leda till ökade
skatteintäkter och lägre offentliga utgifter vilket skapar utrymme för att
successivt sänka skatteuttaget - utöver vad som föreslagits i motionen - med
omkring 50 miljarder kronor - drygt 12 000 kronor per hushåll i genomsnitt
fram till år 2001.
Svag utveckling under ett
kvartssekel
Sverige har halkat efter
1970 räknades Sverige som ett av de tre rikaste länderna i
världen. Schweiz hade störst bruttonationalprodukt räknat
per invånare och därnäst kom USA och Sverige. Luxemburg
fanns på fjärde plats. 25 år senare har Sverige halkat ned till
en delad 16:e plats bland OECD:s 24 medlemsländer, medan
de tre övriga ligger kvar i toppen.
Under 1970- och 1980-talen var tillväxttakten närmare en procentenhet
lägre i Sverige än i övriga OECD. Detta har givetvis påverkat de svenska
medborgarnas relativa levnadsstandard. 1994 hamnar den svenske
industriarbetaren, med 126 000 kronor i årslön, på 17:e plats i en jämförelse
av köpkraftskorrigerad nettolön utförd av Ekonomifakta. Den schweiziske
industriarbetaren har, med 214 000 kronor, högst nettolön och därefter den
amerikanske med 192 000 kronor. Främst bland övriga europeiska länder,
förutom Luxemburg, ligger Storbritannien med en nettolön på 167 000
kronor, Norge med 162 000 kronor och Tyskland med 155 000 kronor.
Vägen in i krisen
Att Sverige trots goda förutsättningar halkat efter jämförbara
länder har inte varit ödesbestämt. Det är tvärtom resultatet av
ett kvarts sekels ekonomisk-politiska misstag.
Från slutet av 1960-talet kom Sveriges utveckling att avvika från den i
andra jämförbara länder. Den offentliga sektorn expanderade snabbt när det
gällde omfattningen av såväl olika transfereringssystem som den offentliga
verksamheten i sig. Som en följd steg skatterna mycket kraftigt från ungefär
40 procent av BNP 1970 till 50 procent sex år senare. Det inbyggda
utgiftstrycket var emellertid så starkt att inte ens Sveriges rekordhöga skatter
räckte till för att finansiera åtagandena. Redan från början av 1970-talet
ökade det statliga budgetunderskottet trendmässigt.
Höga kompensationsnivåer och obefintliga självrisker i inkomst-
försäkringarna bidrog till ökad frånvaro och därmed minskad produktivitet.
Subventionerna till bostadsbyggandet medförde i kombination med de
många regleringarna att det blev allt dyrare att producera bostäder.
Kollektiviseringen och bristen på konkurrens inom den offentliga sektorn
ledde till ökade kostnader och sämre kvalitet. En ytterligare negativ effekt av
den offentliga expansionen var att de resurser som stod till buds för
utbyggnad av näringslivet begränsades.
De höga skatterna skadade i sig ekonomins sätt att fungera genom att
medborgarnas valfrihet och därmed mångfalden begränsades. Till detta kom
en skattestruktur som så småningom kom att kallas pervers. För många
heltidsarbetande var marginalskatten 75 procent eller mer. Det minskade
intresset för arbete, sparande och företagande. De höga marginalskatterna
ledde till att många tog stora lån eftersom ränteutgifterna var avdragsgilla.
När det lånade kapitalet placerades i tillgångar, t.ex. småhus, vars
värdestegring beskattades väsentligt lägre skapades möjligheter till stora
vinster.
Företagsbeskattningen utformades också på ett sätt som skadade
ekonomin. Den formella bolagsskattesatsen var hög men kombinerades med
generösa avskrivningsregler och möjligheter att sätta av till investerings-
fonder. Det gjorde att vinstmedel som stannade kvar i bolaget blev föremål
för en väsentligt lägre beskattning, vilket försvårade möjligheterna att dela ut
vinsterna till ägarna som i sin tur skulle ha kunnat investera dem i nya
företag och i nya branscher. Inlåsningseffekterna accentuerades av
dubbelbeskattningen som innebar en beskattning av aktieutdelning på
uppemot 90 procent. De höga skatterna i kombination med regleringar av
allehanda slag bidrog till att försvaga tillväxten i den svenska ekonomin.
I början av 1970-talet förvärrades de svenska ekonomiska problemen,
liksom övriga industriländers, genom den första oljekrisen. Den s.k.
överbryggningspolitiken - i form av en expansiv finans- och penningpolitik
- och Haga-uppgörelserna - som bl.a. innehöll höjda arbetsgivaravgifter -
förvärrade strukturproblemen. Den borgerliga regering som övertog
regeringsansvaret 1976 lyckades inte helt frigöra sig från de
socialdemokratiska problemformuleringarna. Genom upprepade deval-
veringar försökte man återställa den konkurrenskraft som försvagats av
löneinflationen samtidigt som arbetsgivaravgiftshöjningarna togs tillbaka i
viss utsträckning. Av sysselsättningsskäl inleddes en industristödspolitik som
kostade mycket och som konserverade strukturer vilka behövde förnyas. Den
begynnande omprövning som trots allt kunde skönjas i början av 1980-talet
vändes till sin motsats efter det socialdemokratiska segervalet 1982.
Den nya regeringen genomförde fyra vallöften som ökade de offentliga
utgifterna samtidigt som skatterna höjdes ytterligare. Man lanserade också
"den tredje vägens ekonomiska politik". Den innehöll egentligen ingenting
annat än den stora devalveringen 1982. Denna följdes inte upp med åtgärder
som skulle ha kunnat ge positiva effekter och den försämrade dessutom
omvandlingstrycket i svensk ekonomi. Lönekostnaderna fortsatte att öka
kraftigt under 1980-talet. Överhettningen skymde för några år symptomen på
Sveriges stora problem. De strukturella budgetunderskott som Sverige
sannolikt haft sedan början av 1970-talet doldes bland annat av att den
privata konsumtionen under några år översteg de disponibla inkomsterna.
Denna utveckling var självfallet ohållbar. När spekulationsbubblan
punkterades i slutet av 1980-talet blottlades också de grundläggande
problemen. Konkurrenskraften hade urholkats så mycket att
devalveringseffekterna från 1982 hade ätits upp. De hastiga krispaket som
den socialdemokratiska regeringen sydde ihop under 1990 visade sig vara
misslyckade. Kronans anknytning till den europeiska monetära enheten,
ECU, våren 1991 skedde till en växelkurs som var orealistiskt hög. Som
framgår av Diagram 1 kom Sverige till vägs ände vid slutet av 1980-talet då
ekonomin i det närmaste kollapsade.
Diagram 1
"Vändpunkten"
Under valrörelsen 1991 målade den dåvarande
socialdemokratiska finansministern Allan Larsson upp en
bild av den svenska ekonomin som nära vändpunkten. De
borgerliga partierna, som övertog regeringsansvaret i oktober
1991, hade en mer realistisk uppfattning om de stora
svårigheter som skulle prägla de kommande åren. Fallet i
ekonomin blev dock både brantare och djupare än någon
hade kunnat föreställa sig, bl.a. som en följd av krisen i den
finansiella sektorn.
Den borgerliga regeringens politik syftade till att öka den långsiktiga
tillväxttakten genom strukturella förbättringar av ekonomins funktionssätt.
Den offentliga sektorn reformerades och ett antal förändringar som ökade
valfriheten och därmed konkurrensen och effektiviteten genomfördes.
Genom lägre kompensationsnivåer och lägre självrisker i socialförsäkring-
arna minskade frånvaron dramatiskt vilket bidrog till en kraftig produktivi-
tetsförbättring. Samtidigt ökade emellertid arbetslösheten på kort sikt
eftersom den s.k. friskfrånvaron i stort sett försvann.
På skatteområdet genomfördes ett antal reformer som syftade till ett
förbättrat näringsklimat. Skatten på arbetande kapital slopades omedelbart
och överbeskattningen av egenföretagare och handelsbolag eliminerades i
stort sett. Dubbelbeskattningen av utdelade och kvarhållna vinster i
bolagssektorn slopades samtidigt som bolagsbeskattningen förenklades. Den
nödvändiga avregleringen av arbetsmarknaden inleddes genom förenklingar
av arbetsrätten. Arbetsgivaravgifterna sänktes som en följd av en uppgörelse
med Socialdemokraterna hösten 1992.
Parallellt med arbetet på långsiktiga och strukturella reformer hanterades
de stora akuta problemen i form av krisen i den finansiella sektorn och det
exploderande budgetunderskottet. Stabiliteten i betalningssystemet bevarades
genom bland annat en generell garanti till insättare och fordringsägare i
banksystemet.
Under perioden 1991-1994 genomfördes omfattande besparingar i de
offentliga utgifterna. Som framgår av nedanstående sammanställning
genomfördes budgetförstärkningar på drygt 90 miljarder kronor.
Tabell 1
Den borgerliga regeringens budgetförstärkningar
Budgetår
92/93
93/94
94/95
Full effekt
Höstprop 1991 och BP 1992
11,3
13,2
15,1
15,1
KP 1992
1,1
3,5
5
13,8
Höstprop. 1992
7,2
21,8
26,5
24,9
BP 1993
12,5
14,8
17,4
BP 1994
9,8
19,5
Summa beslutade budgetförstärkningar
19,6
51
71,2
90,7
Förstärkta saneringsplanen KP 1994
80
Summa beslutade och föreslagna
budgetförstärkningar
19,6
51
71,2
170,7
Trots samverkan med den socialdemokratiska oppositionen
visade det sig omöjligt att behålla den fasta växelkursen. I
mitten av november 1992 tilläts kronan flyta. Det ledde till
en efter hand mycket kraftig depreciering som naturligtvis
ytterligare stärkte konkurrenskraften. Reformerna av den
offentliga sektorn och transfereringssystemen hade som
tidigare nämnts bidragit till en kraftig
produktivitetsutveckling och dessutom hade
arbetsgivaravgifterna sänkts. Det bidrog till att svensk
ekonomi vände uppåt under sommaren/hösten 1993.
Skattehöjningar och återställare
När Socialdemokraterna övertog regeringsansvaret i oktober
1994 hade utvecklingen på arbetsmarknaden vänt och
arbetslösheten minskade. Underskottet i de offentliga
finanserna kvarstod dock som en följd av att
saneringsprogrammet ännu inte nått full effekt. Den
socialdemokratiska regeringen valde att riva upp stora delar
av det beslutade saneringsprogrammet. Den genomdrev i
stället med hjälp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet ett eget
åtgärdsprogram som till större delen vilade på
skattehöjningar.
Den socialdemokratiska regeringen upphävde flertalet av den borgerliga
regeringens skattesänkningar samt införde och höjde ytterligare ett stort antal
skatter. Totalt uppgår de socialdemokratiska skattehöjningarna till cirka 90
miljarder kronor som till största delen har drabbat företagande och arbete.
Socialdemokraterna har dessutom rivit upp den borgerliga regeringens
begränsade reformer av arbetsrätten och stoppat eller fördröjt avregleringar
och privatiseringar. Företagsklimatet har därmed försämrats och tillväxten av
nya företag och nya arbeten har hämmats. Som framgår av Diagram 2 har
den återhämtning av Sveriges ekonomiska utveckling jämfört med övriga
OECD-länder i Europa som skedde under den borgerliga regeringsperioden
därmed brutits.
Diagram 2
Den ekonomiska
utvecklingen
Något bättre tillväxt men större
arbetslöshet
Svensk ekonomi har i vissa avseenden utvecklats något
bättre än vad både regeringen och vi förutspådde när den
ekonomiska vårpropositionen presenterades i april. Det
gäller framför allt den finansiella delen av ekonomin.
Riksgäldskontoret har reviderat ned statens upplåningsbehov
för i år, framför allt som en följd av betydligt större
skatteintäkter än väntat. Å andra sidan väntas
skatteintäkterna bli lägre nästa år i stället. Räntorna och
inflationstakten har sjunkit och kronan har stärkts. Även den
reala ekonomin har i viss mån utvecklats bättre än förutspått.
Tillväxten blev högre än väntat under årets första hälft, vilket
framför allt berodde på en fortsatt snabb ökning av exporten
men även på en viss ökning av konsumtionen. Situationen på
arbetsmarknaden har däremot utvecklats sämre än vad
åtminstone regeringen räknade med. Såväl de öppet
arbetslösa som de i arbetsmarknadspolitiska åtgärder var fler
och antalet nyanmälda platser till arbetsförmedlingen färre i
augusti i år än samma månad både 1995 och 1994, dvs. strax
före den socialdemokratiska regeringens tillträde.
Diagram 3
Diagram 4
Regeringen gör nu bedömningen att BNP skall växa med
1,6 procent i år och 2,3 procent nästa år att jämföra med en
prognos på 1,4 procent 1996 och 2,0 procent 1997 i
vårpropositionen. I år är det framför allt exporten och
investeringarna som skall hålla uppe tillväxten och nästa år
exporten och den privata konsumtionen.
Den svenska kronan har blivit betydligt dyrare för dem som skall importera
svenska varor. Dessutom har de svenska lönerna ökat kraftigt samtidigt som
produktiviteten utvecklats tämligen blygsamt. Trots att de svenska
lönekostnaderna per tillverkad enhet mot denna bakgrund i år väntas stiga
med drygt 14 procent mer än motsvarande kostnader i våra konkurrentländer,
räknar regeringen med att svenska exportörer skall fortsätta att vinna
marknadsandelar utomlands. Det förutsätter att de svenska exportföretagen
sänker sina priser i svenska kronor och därmed accepterar lägre
vinstmarginaler, ett mönster vi inte har varit vana vid tidigare.
Relativt stora löneökningar i kombination med en låg inflationstakt gör att
hushållen, trots höjda skatter, kan förvänta sig en ökning av de disponibla
inkomsterna både i år och nästa år. I år räknar regeringen med att hushållen
till viss del skall använda inkomstökningen till att öka sitt sparande. Därmed
väntas uppgången i den privata konsumtionen bli tämligen måttlig. Nästa år
förutser man dock en neddragning i sparkvoten. Det är möjligt att hushållen
hyser tillräcklig tillförsikt för att dra ned på sitt sparande. Det som talar
mot
detta är dock hotet att någon i hushållet skulle bli arbetslös samt osäkerheten
om vilken "återbäring" inbetalningarna till socialförsäkringssystemen,
framför allt pensionssystemet, kommer att ge i framtiden.
Tabell 2
Prognosjämförelse
Regeringen
Industriförbundet
Nordbanken
1996
1997
1996
1997
1996
1997
BNP-tillväxt
1,6
2,3
1,0
0,8
1,3
1,8
Privat konsumtion
0,9
1,8
1,0
1,8
1,0
1,4
Export
6,5
5,6
4,0
3,1
5,0
4,2
Som prognosjämförelsen ovan visar är regeringens
bedömning en av de mer optimistiska. Vår uppfattning är att
tillväxten möjligen kan bli så hög som regeringen räknar
med men att risken för avvikelser främst ligger på nedsidan,
särskilt vad gäller exporten och i viss mån även den privata
konsumtionen.
Arbetslösheten större än 4 procent vid
sekelskiftet
Om utsikterna för svensk ekonomi nu ser något bättre ut på
kort sikt är de oförändrat svaga i ett längre perspektiv.
Regeringen presenterar, liksom i vårpropositionen, ett
basalternativ och ett högtillväxtalternativ fram till
sekelskiftet. Båda kalkylerna bygger på att resurserna i
ekonomin för närvarande inte utnyttjas fullt ut och att
efterfrågan därför kan växa snabbare än
produktionsresurserna utan att överhettningstendenser
uppstår och inflationen drivs upp.
Tillväxtalternativet är, snarare än ett realistiskt alternativ, en kalkyl över
vilken tillväxt som krävs för att nå målet om en öppen arbetslöshet på
4 procent år 2000. Mot bakgrund av att arbetslösheten ökat under året, trots
en bättre tillväxt än väntat, kommer regeringen nu fram till att det för att
halvera arbetslösheten krävs en ännu snabbare tillväxt än vad man
kalkylerade med i våras - närmare en procentenhet högre per år än i
basalternativet. Målet är med andra ord ännu mer avlägset än för ett halvår
sedan. För att högtillväxtalternativet skall kunna förverkligas krävs, enligt
regeringen, en väl fungerande arbetsmarknad, inklusive en icke-
inflationistisk lönebildning. I ett sådant scenario skulle Riksbanken kunna
bedriva en mer expansiv penningpolitik vilket skulle gynna tillväxten. För att
högtillväxtalternativet skall kunna realiseras krävs dock strukturella
förändringar i form av skattesänkningar på arbete, kunskap och företagande,
så att det lönar sig bättre att arbeta samt investera i utbildning och nytt
kapital. Det krävs dessutom avregleringar framför allt på arbetsmarknaden.
Regeringen aviserar emellertid inga som helst förändringar i den riktningen i
budgetpropositionen.
I basalternativet ligger tillväxten på omkring 2,5 procent 1997-1999 för att
falla tillbaka till sin trend på 2 procent år 2000. Med denna tillväxt uppgår
den öppna arbetslösheten fortfarande till 5,7 procent år 2000. Även
basalternativet är relativt optimistiskt. Sparkvoten förutsätts sjunka från
8,5 procent i år till 5,8 procent år 2000. Det innebär att det är den privata
konsumtionen som förväntas hålla uppe tillväxten.
Hushållens sparkvot är visserligen för närvarande hög historiskt sett, men
inte i ett internationellt perspektiv. Det är troligt - och även önskvärt - att
sparkvoten blir kvar på minst nuvarande nivå, när det visar sig att den
offentliga sektorn inte kan leva upp till de åtaganden som gjorts under den
expansiva eran. Dessutom dämpar höjningen av fastighets- och
energiskatterna hushållens förmögenhetsutveckling, vilket minskar deras
benägenhet att skuldsätta sig. Det innebär sammantaget att regeringen kan ha
överskattat den privata konsumtionstillväxten fram till sekelskiftet.
En konsumtionsledd tillväxt medför en större ökning av sysselsättningen
än en export- eller investeringsledd sådan, varför regeringen i baskalkylen
kan uppvisa relativt goda siffror vad gäller arbetslöshet. Mot bakgrund av
resonemanget ovan om hushållssparandets utveckling kan det dock bli svårt
att förverkliga denna utveckling.
Låg investeringskvot ger svag
långsiktig tillväxt
Att investeringsökningen är så måttlig som den är i
regeringens baskalkyl är naturligt mot bakgrund av de
fortsatt höga realräntorna och skatterna. Det innebär dock att
Sverige vid sekelskiftet, enligt regeringens egna beräkningar,
kommer att ha en potentiell tillväxt på endast 2 procent.
Implicit i regeringens kalkyl ligger därmed att tillväxten
kommer att bli lägre åren efter sekelskiftet än åren före då
det fortfarande finns outnyttjade resurser i ekonomin.
Ökningen av antalet arbetstillfällen kommer därmed också
att bli långsammare efter sekelskiftet. För att den långsiktiga
tillväxten skall kunna höjas över tvåprocentsnivån krävs
större investeringar, särskilt i maskiner, än i basalternativet
och en helt annan företagarpolitik än den regeringen ämnar
föra.
Lönestegringen hot mot jobben
snarare än mot inflationen
Inflationen har successivt avtagit under året och i augusti var
konsumentprisindex endast 0,3 procent högre än samma
månad förra året. Det innebär att vi har en historiskt mycket
låg inflationstakt. En del av nedgången i inflationen beror på
sänkningen av matmomsen och förstärkningen av kronan. I
takt med att dessa faktorer faller bort räknar regeringen med
att inflationen åter skall stiga, till närmare 2 procent 1997
och därefter något över 2 procent. Det skulle innebära att
inflationen fortfarande motsvarar Riksbankens mål på
2 procent (±1 procentenhet) fram till sekelskiftet. Denna
kalkyl utgår från att Riksbanken kommer att strama åt
penningpolitiken om inflationen hotar att överstiga målet.
Det största hotet är därmed inte att en högre inflationstakt framträder utan
att lönebildningen skapar ett inflationstryck som Riksbanken nödgas
betvinga med högre räntor. Då kommer vi att få se en svagare tillväxt och en
större arbetslöshet än enligt basalternativet. De senaste relativt höga
löneavtalen och uppgifterna om snabb löneglidning är oroande i detta
sammanhang. Hoppingivande är dock att även arbetsmarknadens parter
reviderat ned sina inflationsförväntningar för den närmaste femårsperioden
till strax ovanför 2 procent, enligt en enkät publicerad i Riksbankens senaste
inflationsrapport.
Stor arbetslöshet och svag
konsumtion slår mot de offentliga
finanserna
Det senaste året har glädjande nog upprepade
nedrevideringar skett av prognoserna för statens
budgetunderskott och lånebehov. Att saneringen av
statsfinanserna gått snabbare än förutsett beror på flera
faktorer såsom en snabbare räntenedgång och
kronförstärkning än väntat. Dessutom har budgeten påverkats
positivt av engångsfaktorer såsom tillfälligt stora
inbetalningar av mervärdes- och bolagsskatt under 1996 samt
rent bokföringsmässiga transaktioner i form av att regeringen
tillgodoräknar sig de årliga inbetalningarna till det framtida
premiereservsystemet till dess att beslut fattats om hur
pensionssystemet skall se ut. Även om en del av
förbättringen beror på tillfälliga faktorer, räknar regeringen
nu med en snabbare sanering av statens och hela den
offentliga sektorns finanser än vad den gjorde i våras.
Kommunerna förutspås dock få en sämre finansiell utveckling med större
underskott än i vårpropositionen. Detta är särskilt anmärkningsvärt, eftersom
kommunernas ekonomi 1996 påverkas positivt av slutavräkningen av
skattemedel från 1994. Prognosen för det finansiella sparandet i
kommunsektorn 1997 anger ett underskott på nära 15 miljarder kronor.
Sannolikt kommer den siffran mot bakgrund av regeringens politik att visa
sig vara för låg.
Utvecklingen verkar något förvåna regeringen men skall ses mot bakgrund
av att de massiva skattehöjningarna i förening med neddragningen av
socialförsäkringsförmånerna inneburit att kommunernas utgifter för
socialbidrag ökat kraftigt. Eftersom effekten av de många skattehöjningarna
drabbar medborgarna ännu mer de närmaste åren, är risken påtaglig att
ökningstakten i socialbidragsutbetalningarna kommer att hålla i sig.
Även beträffande skuldkvoten för den konsoliderade offentliga sektorn
förutspås nu en snabbare nedgång än i våras både därför att det statliga
underskottet minskar snabbare och därför att prognosen om en starkare krona
gör att den tredjedel av skulden som är denominerad i utländsk valuta
värderas lägre. Det finns dock en rad riskmoment i kalkylen. Det är sannolikt
att tillväxten blir mindre konsumtionsledd än i regeringens kalkyl. Det skulle
leda till färre arbetstillfällen och därmed större utgifter för arbetslösheten
och
lägre skatteintäkter. Därmed skulle även de offentliga finanserna utvecklas
mindre gynnsamt än i regeringens kalkyl.
Beslut om EMU avgörande för räntan
Prognosen för de offentliga finanserna bygger också på att de
långa räntorna skall ligga kvar på sjuprocentsnivån fram till
sekelskiftet trots en uppgång i inflationen och tillväxten.
Realräntan förutsätts med andra ord sjunka från nuvarande
höga nivå. Den senaste tidens räntenedgång är framför allt en
följd av en sjunkande ränta internationellt och särskilt i
Europa. Viktiga händelser som påverkat räntan är en
utebliven amerikansk korträntehöjning samt att det
informella finansministermötet i Dublin förde Europa ett steg
närmare förverkligandet av EMU. För högt skuldsatta stater
innebär en lägre räntenivå att de offentliga ränteutgifterna
minskar. För de europeiska länder som har problem med att
uppfylla Maastrichtfördragets kriterier för den offentliga
sektorns underskott och skuldsättning, vilket är flertalet
inklusive Sverige, har räntenedgången därmed förbättrat
möjligheten att kvalificera sig för EMU. Det har lett till ett
ännu större räntefall i dessa länder. I de länder där
regeringarna dessutom klart uttalat sig för ett medlemskap i
EMU och presenterat budgetar som innebär kraftfulla
åtstramningar av finanspolitiken, framför allt Italien och
Spanien, har räntenedgången varit större än i Sverige, vilket
framgår av Diagram 5.
Diagram 5
Ett klart ja till EMU från den socialdemokratiska
partikongressen och partiledningen nästa år skulle sannolikt
leda till lägre räntor än i regeringens prognos, medan ett klart
nej skulle driva upp räntorna över nivån i regeringens
prognos. Det socialdemokratiska beslutet vad gäller ett
svenskt deltagande till EMU påverkar därmed även den
offentliga sektorns ränteutgifter.
Budgetpropositionen
Fortsatt stor arbetslöshet vid
sekelskiftet
Budgetpropositionen är en kapitulationsakt. Regeringen står
nu ännu längre från målet att halvera den öppna
arbetslösheten till sekelskiftet än i våras. Arbetslösheten har
snarare stigit än sjunkit trots mer gynnsamma ekonomiska
förhållanden än förutsett. Endast med mycket optimistiska
tillväxtantaganden kommer arbetslösheten att kunna halveras
till 4 procent år 2000.
Diagram 6
Regeringen skriver själv i finansplanen att det kommer att
krävas "fortsatta strukturella förändringar för att förbättra
ekonomins sätt att fungera. Viktiga beslut måste fattas
rörande bl.a. lönebildningen, arbetsmarknaden,
energipolitiken, pensionssystemet och den offentliga
sektorn." Ändå lägger den inte fram förslag på några av
dessa områden. Den säger inte ens vad som behöver göras
och när det skall ske. Utformningen av det framtida
pensionssystemet har senarelagts och omvandlingen av den
kommunala sektorn har försenats genom uppskovet med
balanskravet för kommunerna, vilket ger dåligt incitament att
rationalisera verksamheten. Lönebildningen har hänvisats till
arbetsmarknadens parter att lösa, liksom man gjorde med
arbetsrätten utan resultat.
Det nuvarande kollektiva lönebildningssystemet är en kvarleva från den tid
då vi kunde ha betydligt högre löner än omvärlden även vad gällde
okvalificerade arbeten därför att produkterna som tillverkades hade hög
kvalitet. Till skillnad från den tiden finns det nu en hel värld utanför som är
beredd att göra kvalitetsprodukter till lägre priser än vi. Om de förändrade
omvärldsförutsättningarna säger regeringen ingenting i budgetpropositionen.
En del av lösningen för Sveriges del är att förbättra utbildningen. Men alla
kan inte eller vill inte utbilda sig mer. Om vi skall få ned arbetslösheten till
rimliga nivåer i Sverige måste vi därför tillåta mer differentierade löner; i
klartext lägre löner för okvalificerade arbeten och högre löner för
kvalificerade sådana. För att det skall kunna gå att leva på den lägre lönen
krävs dessutom betydligt lägre skatter för låg- och medelinkomsttagare. Mer
differentierade löner förutsätter möjligheten att sluta individuella kontrakt.
Det kan inte uppnås genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter
utan kräver politiska beslut, som regeringen inte är beredd att ta.
Det är ändå i och för sig möjligt att regeringen - genom överflyttningar av
människor från öppen till dold arbetslöshet i olika former - skulle kunna
halvera den öppna arbetslösheten även med en tillväxt enligt basalternativet.
Detta skulle dock inte bevisa något annat än att målet är felformulerat. Det är
inte enbart den öppna arbetslösheten utan all arbetslöshet som måste
angripas. Utöver närmare 400 000 öppet arbetslösa och drygt 100 000
personer i arbetsmarknadsåtgärder finns det idag ytterligare ungefär en halv
miljon personer som skulle vilja eller borde arbeta men som av en eller
annan anledning inte räknas in i arbetskraften. Där ingår bl.a. latent
arbetssökande, flyktingar och människor som har förtidspensionerats på
grund av arbetsmarknadsskäl. Det är den samlade arbetslösheten på drygt en
miljon människor som måste angripas. En halvering av denna arbetslöshet
förutsätter att en halv miljon nya arbetstillfällen skapas till sekelskiftet.
Det
kommer regeringen inte ens i närheten av med sin tillväxthämmande politik.
Målet att halvera den öppna arbetslösheten säger egentligen inte mer än att
man vill minska den andel av den potentiella arbetskraften som står utan
arbete från cirka 22 till cirka 19 procent.
Skattehöjningarna kväver tillväxten
Regeringen verkar ha använt all sin energi till att sanera
statsfinanserna och detaljstyra anslagen och därmed inte fått
någon tid över för strukturproblemen. Utformningen av
saneringsprogrammet, som till övervägande delen består av
skattehöjningar i stället för av utgiftsminskningar, har
dessutom ytterligare förvärrat det långsiktiga
tillväxtproblemet. De höga skatterna på arbete och
kapitalbildning försvagar tillväxtpotentialen men gör
dessutom att den tillväxt som ändå sker i den privata sektorn
är föga arbetsintensiv. Sverige lider av "job-less growth" och
har egentligen gjort det länge, även om detta faktum skymts
av en politiskt framkommenderad sysselsättning i den
offentliga sektorn.
I Diagram 7 nedan visas regeringens prognos för utvecklingen av statens
intäkter och utgifter, exklusive intäkter av planerade privatiseringar och
utgifter för statsskuldsräntan, fram till år 2000. Som tydligt framgår är det i
första hand genom ökade skatter och intäkter som regeringen räknar med att
få balans i statsbudgeten. Sedan hösten 1994 har Socialdemokraterna fattat
beslut om eller föreslagit höjda skatter på 91 miljarder kronor (brutto), vilket
är den största skattechocken som landet någonsin utsatts för.
Diagram 7
I relation till BNP minskar statens utgifter mellan 1995 och
1998 - det år då balans i statsbudgeten har utlovats - med
0,9 procentenheter, medan intäkterna ökar med
6,6 procentenheter.
Utgiftsminskningarna är som synes måttliga under perioden. Den
huvudsakliga anledningen till att man kan uppnå budgetbalans är de kraftiga
skattehöjningarna som i ett längre perspektiv kommer att verka hämmande
på den ekonomiska tillväxten. Till det kommer att skatteinkomsterna totalt
sett ökat väsentligt mer än beräknat.
Därmed kommer man inte att lyckas med att nå den tillväxt som krävs för
att halvera arbetslösheten till sekelskiftet. Då är det mer troligt att man
lyckas
med att uppnå det permanenta överskott i de offentliga finanserna från och
med 1999 som man eftersträvar men som egentligen innebär en
överbeskattning av medborgarna och en socialisering av sparandet.
Permanenta budgetöverskott en
överbeskattning
Det permanenta överskottet motiveras med att det är en
svensk tradition som tidigare lett till hög tillväxt, att
näringslivet skall kunna finansiera sina investeringar med lån
i Sverige i stället för utomlands, att det skall öka
människornas tilltro till de offentliga
socialförsäkringssystemen så att de vågar konsumera igen
samt att det skall utgöra en stabilisator i de mycket
konjunkturkänsliga svenska offentliga finanserna. Samtliga
argument bygger på en förlegad filosofi som egentligen
aldrig har fungerat.
Tillväxten var visserligen betydligt bättre under 1960- och första hälften av
1970-talen, då vi fortfarande hade överskott i den konsoliderade offentliga
sektorns finanser, än vad den var under resten av 1970-talet och perioden
därefter, då vi hade underskott. Tillväxten var dock ännu högre på 1950-talet
då den offentliga sektorn i stort sett var i balans och framför allt då Sverige
var mer av en marknadsekonomi med få regleringar och en relativt liten
offentlig sektor.
Att ha åsikter om var företagen skall låna till sina investeringar - av staten,
hushållen eller utomlands - är över huvud taget inte förenligt med en modern
kapitalmarknad. Att Sverige inte skall ha ett permanent bytesbalans-
underskott till utlandet och en ökande utlandsskuld är däremot oomstritt.
Tidigare bytesbalansunderskott var dock följden av såväl underskottet i de
offentliga finanserna som hushållens alltför stora tilltro till de offentliga
socialförsäkringssystemen, en tilltro som regeringen nu vill återställa.
Hushållen räknade med att den offentliga sektorn skulle täcka eventuella
framtida inkomstbortfall och ansåg sig därmed kunna använda hela lönen
och litet till till konsumtion. Nu har det offentliga underskottet minskat under
några år och det privata sparandet ökat. Att hushållen bygger upp en buffert
för framtida inkomstbortfall p.g.a. sjukdom, arbetslöshet eller pensionering
är i grunden mer sunt än att den offentliga sektorn gör det, även om det
innebär att konsumtionen hålls tillbaka under en övergångsperiod.
Slutligen är det bättre att minska konjunkturkänsligheten i den offentliga
sektorns finanser genom att minska den offentliga sektorn än genom att
bygga upp permanenta överskott. Då bidrar man samtidigt till att lösa
problemet med för höga skatter och en låg tillväxt. Regering och riksdag bör
mot denna bakgrund sträva efter balans i den offentliga sektorns finanser
över konjunkturcykeln i stället för permanenta överskott.
Alla konvergensvillkor uppfylls inte
Regeringen räknar i avstämningen av
konvergensprogrammet med att Sverige skall ha uppfyllt
samtliga konvergensvillkor när deltagandet i EMU:s tredje
fas avgörs i början av 1998. Det stämmer dock inte. Enligt
regeringens baskalkyl beräknas den konsoliderade offentliga
sektorns bruttoskuld minska successivt varje år från
79,4 procent av BNP 1994 till 78,0 procent av BNP 1997.
Det är fortfarande en bra bit över taket på 60 procent av
BNP.
Maastrichtfördraget medger att länder där skuldkvoten har
"minskat i tillräcklig utsträckning och närmar sig
referensvärdet i tillfredsställande takt" också skall kunna
accepteras. Det är dock ytterst tveksamt om den takt i
skuldkvotsminskningen som regeringen räknar med att
Sverige skall uppvisa 1994-1997 kommer att bedömas som
tillräcklig.
Anledningen till att regeringen över huvud taget kan uppvisa en minskning
av skuldkvoten mellan 1995 och 1996 (på 0,1 procent av BNP) är den
aviserade försäljningen av det statliga innehavet av aktier i Nordbanken på
5 miljarder kronor. Det är en transaktion som visserligen minskar den
offentliga sektorns skuld men i motsvarande mån även dess tillgångar, varför
den offentliga sektorns förmögenhet är oförändrad. Mellan 1996 och 1997
finns andra exempel på sådan "kreativ bokföring", dels i form av extra
aktieutdelningar från de statliga företagen, framför allt Securum, på ungefär
7 miljarder kronor, dels genom att de årliga inbetalningarna till det framtida
premiereservsystemet på 10 miljarder kronor tills vidare tillgodoräknas
statens finansiella sparande och därmed även minskar dess skuld, trots att
pengarna egentligen tillhör dem som betalat in dem. När pengarna förs över
till det nya premiereservsystemet, kommer det finansiella sparandet
emellertid att minska och skulden öka i motsvarande mån.
En annan faktor som kommer att påverka de offentliga finanserna i
betydligt högre grad än den kreativa bokföringen, men som regeringen inte
nämner i avstämningen av konvergensprogrammet, är en förtida avveckling
av kärnkraften. Enligt LO:s beräkningar skulle en total avveckling av
kärnkraften minska BNP med 140 miljarder kronor. Mot bakgrund av att
skattetrycket är drygt hälften av BNP skulle en sådan avveckling försämra
den offentliga sektorns finanser och öka dess skuld med ungefär 70 miljarder
kronor vilket motsvarar närmare 4 procent av BNP.
Vidare anger Maastrichtfördraget att ett kandidatland skall ha deltagit i den
europeiska växelkursmekanismen (ERM) i två år innan medlemskap i
valutaunionen kan medges. Mot bakgrund av att ERM - sedan sommaren
1993 - tillåter relativt stora växelkurssvängningar har i praktiken kriteriet
förlorat en del i betydelse. Men om vi inte går med i ERM, kan övriga
medlemsländer använda detta mot oss, när deltagarländerna i EMU skall
utses.
Det brister i efterlevnaden av den nya
budgetprocessen
Den nya budgetprocessen är ett viktigt medel för att
åstadkomma balans i statsfinanserna. För att den nya
budgetprocessen skall bli trovärdig krävs emellertid att de
fastlagda principerna för budgethanteringen följs redan från
början. Regeringen gjorde redan i våras avsteg från vad som
stadgats då man valde att inte finansiera uppkomna
budgetöverskridanden under löpande budgetår.
Regeringen redovisar nu ett sammanlagt prognostiserat budget-
överskridande på drygt 14,6 miljarder kronor som man avstår från att
finansiera, helt emot de principer som fastställts. Av dessa budget-
överskridanden är den högre arbetslösheten orsak till 14,5 miljarder kronor.
Att anslagen för arbetslösheten främst är regelstyrda är ingen anledning till
att överskridandena inte skall täckas under innevarande budgetår. I
proposition 1994/95:100 sägs uttryckligen att även regelstyrda anslag skall
finansieras fullt ut vid budgetöverskridanden.
Vidare visar det sig nu att regeringen avser att utnyttja budgeterings-
marginalen i syfte att täcka oförutsedda utgiftsökningar, trots att man i
propositionen skriver om denna följande: "Den ingår alltså inte i
saldoberäkningar och liknande och kan inte heller tas i anspråk för nya
utgifter utan att finansieringen garanteras i särskild ordning." Genom att
överföra medel från budgeteringsmarginalen till utgiftsområde 25 (Allmänna
bidrag till kommuner) försvagar man budgetsaldot med 2,9 miljarder kronor
utan att anvisa någon finansiering. Detta strider mot vad som anges i
budgetpropositionen och som också angavs i vårpropositionen. Vi vidhåller,
som vi skrev i partimotionen med anledning av den ekonomiska
vårpropositionen, att budgeteringsmarginalen bör avskaffas.
Sedan i våras har sålunda regeringen avvikit från vad som borde ha gällt
för budgethanteringen med 17,5 miljarder kronor, vilket vi finner anmärk-
ningsvärt.
Ännu återstår det att besluta om en betydande del av regeringens s.k.
konsolideringsprogram för att det skall vara fullt genomfört. I propositionen
redovisas att riksdagen hittills fattat beslut om 103 miljarder kronor i
budgetförstärkningar och att det därmed återstår 22 miljarder kronor att
besluta om. Av de 103 miljarder kronorna beslutades dessutom 18 miljarder
kronor redan under den föregående mandatperioden. Regeringen försöker på
nytt att framställa konsolideringsprogrammet som mer omfattande än det i
själva verket är. Vidare har man valt en presentationsform som innebär att en
stor del av skattehöjningarna redovisas utanför konsolideringsprogrammet.
Det moderata alternativet
En ny ekonomisk politik
De övergripande målen för den ekonomiska politiken skall
vara att skapa förutsättningar för snabb tillväxt, en kraftig
ökning av antalet nya arbetstillfällen och en god
reallöneutveckling. Därmed skapas också förutsättningar för
att hantera de nationella miljöproblemen. Skall dessa mål
kunna uppfyllas, så att massarbetslösheten elimineras och
Sverige inte längre halkar efter den ekonomiska utvecklingen
i övriga industriländer, krävs en genomgripande förändring
av den ekonomiska politiken. Dagens ekonomiska problem
är strukturella och kan inte lösas utan omfattande
strukturförändringar. Det medger regeringen i
budgetpropositionen utan att några ansatser till nödvändiga
reformer kan skönjas.
Det krävs en, i bred bemärkelse, ny ekonomisk politik som leder till
stabilitet, ökar friheten och stärker incitamenten till arbete och förkovran, en
politik som främjar privat ägande, fri företagsamhet och konkurrens.
Stabila offentliga finanser och ett stabilt penningvärde är grundläggande
för företags och privatpersoners möjligheter att planera sin framtid. Som vi
alla fått uppleva leder statsfinansiell obalans och snabb inflation till höga
räntor, en ineffektiv ekonomi och godtyckliga omfördelningar i samhället.
Vår målsättning är att de offentliga finanserna skall vara i balans över
konjunkturcykeln och att det stabila penningvärdet skall säkras genom en
oberoende riksbank och ett deltagande i EMU.
Stabila offentliga finanser kräver inte permanenta överskott, vilka innebär
en överbeskattning av medborgarna och en socialisering av sparandet.
Tidigare erfarenheter visar att en satsning på kollektivt sparande leder till
ett
minskat totalt sparande i ekonomin, därför att det privata sparandet försvagas
än mer. Detta inverkar negativt på investeringarna och tillväxten.
Stabila offentliga finanser kräver heller inte en stor offentlig sektor,
tvärtom. Storleken på vår offentliga sektor har gjort den till en koloss på
lerfötter - konjunkturkänslig och destabiliserande för ekonomin i övrigt.
Den politiska sektorns inflytande måste i stället minskas för att bereda
utrymme för privat verksamhet och individuellt ansvar. Överflyttning av
kommunal verksamhet till privat regi, avregleringar och skattesänkningar för
företagande är förutsättningar för att vi skall få ökad konkurrens, fler och
växande företag och därmed fler nya arbetstillfällen.
Genom skattesänkningar med tyngdpunkt på låg- och medelinkomsttagare
minskas bidragsberoendet och ökar individens frihet och ansvar att forma sitt
eget liv. Det skall löna sig att arbeta och det måste gå att leva på sin lön.
Utbildning och kompetens måste också premieras om Sverige skall kunna
konkurrera på en världsmarknad som är i ständig utveckling.
Det innebär att vi måste tillåta större löneskillnader, vilket kräver en
betydligt mer individuell lönesättning än i dag. Möjligheten att teckna
individuella avtal måste öka - både vad gäller lön och arbetsvillkor i övrigt.
Dagens internationellt integrerade arbetsmarknad kräver betydligt mer
flexibla regler än gårdagens. Det är möjligheten till flexibla lösningar som på
sikt kommer att skapa större trygghet i form av ett ökat antal arbetstillfällen.
Slutligen är en tryggad energiförsörjning en förutsättning för att företag
och hushåll skall kunna planera för sin framtid. En förtida avveckling av
kärnkraften skulle få mycket allvarliga följder för tillväxten och uppkomsten
av nya arbetstillfällen men även för miljön.
En normbaserad finanspolitik
En stramare budgetprocess nödvändig
I vår partimotion med anledning av den ekonomiska
vårpropositionen diskuterade vi behovet av en normbaserad
ekonomisk politik. Vi betonade vikten av att verkligen hålla
sig till de regler som skapats i och med den nya
budgetprocessen, vilken är ett betydelsefullt steg mot en mer
normbaserad finanspolitik, samt föreslog några förändringar
för att ytterligare strama upp reglerna. Vi lanserade på nytt
den förra borgerliga regeringens mål "balans i de offentliga
finanserna över konjunkturcykeln" samt diskuterade den
fasta växelkursens betydelse. Dessa frågor är lika aktuella
idag.
I vår partimotion med anledning av den ekonomiska vårpropositionen
kritiserade vi regeringen för att den använde sig av en budgeteringsmarginal
på 15 miljarder kronor 1997 och på 18 respektive 22 miljarder kronor 1998
och 1999. Det betecknades som särskilt allvarligt att man använde sig av en
så stor budgeteringsmarginal redan det första året, för vilket budgetläget
borde vara tämligen överblickbart. Vi ansåg att budgeteringsmarginalen
skulle medföra att regeringen inte skulle känna sig tvungen att finansiera
ökade utgifter med minskningar på annat håll. Det är precis vad som har
hänt. Regeringen föreslår i budgetpropositionen att statsbidragen till
kommunerna skall utökas med 3,8 miljarder kronor 1997 som en kompensa-
tion för omläggningen till ett nytt system för mervärdesskattebetalning. Man
hävdar i samma andetag att detta inte innebär att utgiftstaket behöver höjas
eftersom man tar pengarna från budgeteringsmarginalen. Likväl innebär det
att statens finansiella underskott ökar eftersom budgeteringsmarginalen
aldrig har varit finansierad.
Vi finansierar i stället större delen av momskompensationen till
kommunerna genom ytterligare statliga utgiftsminskningar under 1997. Vårt
utgiftstak blir trots detta en miljard kronor högre 1997 än vad vi föreslog i
våras. Det kompenserar vi genom att föreslå ett lägre utgiftstak för 1998 än i
våras.
Balans över konjunkturcykeln - inte överskott
En av de få nyheterna i regeringens budgetproposition är
tanken att Sverige, när balans åstadkommits i den offentliga
sektorns finanser, skall bygga upp permanenta överskott. Vi
har redan kritiserat denna idé i avsnitt 4 i denna motion, men
det är värt att upprepa att en sådan finanspolitik innebär en
överbeskattning av befolkningen och socialisering av
sparandet.
Den förra borgerliga regeringen lanserade målet att den offentliga
budgeten skall balanseras över konjunkturcykeln. Med en sådan norm förblir
skulden oförändrad i nominella termer men minskar successivt i förhållande
till BNP i takt med tillväxten. Därmed sprids finansieringen av tidigare och
nuvarande generationers överkonsumtion ut i jämn takt på nuvarande och
kommande generationer. Tanken är dessutom att regering och riksdag inte
skall behöva ägna sig åt diskretionär stabiliseringspolitik, dvs. att höja och
sänka skatter och utgifter i syfte att påverka konjunkturläget, särskilt som
sådan politik sällan har varit framgångsrik. Den måttfulla stabilisering som
ändå kommer till stånd sker i stället automatiskt genom att skatteintäkterna
ökar och utgifterna minskar i goda tider och tvärtom i dåliga tider. Det
innebär att begränsade underskott kan tillåtas i lågkonjunkturer men att
överskott i gengäld kommer att uppstå i högkonjunkturer.
Ovan beskrivna ordning är naturligtvis ett idealtillstånd. I verkligheten
uppför sig inte ekonomin så välordnat. För det första måste det finnas visst
utrymme för politiskt beslutade stabiliseringsåtgärder i extrema låg- och
högkonjunkturer. För det andra bygger resonemanget på att man redan
kommit fram till ett väl fungerande utgifts- och skattesystem. Där befinner vi
oss inte idag. Den offentliga utgifts- och skattekvoten är för stor och måste
minskas. Det krävs politiska beslut för att ändra dessa system. För det tredje
är det svårt att veta var man befinner sig i konjunkturen och om den kommer
att utvecklas på ett normalt eller extremt sätt. Balans över konjunkturcykeln
kan därmed aldrig bli ett helt operationellt mål. Det bör dock vara ett
riktmärke för regering och riksdag i budgetarbetet. De förutsedda
underskotten i de offentliga finanserna för 1996 och 1997 är framför allt
strukturellt, men i viss mån även konjunkturellt, betingade. Därmed måste
även ett visst överskott tillåtas i de offentliga finanserna, när konjunkturen
står på topp. Detta överskott skall dock utgöra en buffert inför nästa
lågkonjunktur och inte användas för nya utgiftsåtaganden.
Budgetsaneringen har hittills gått snabbare än vad både regeringen och vi
räknade med så sent som i våras. Målet om ett underskott i den
konsoliderade offentliga sektorn på högst 3 procent av BNP 1997 samt
balans 1998 ser nu ut att kunna uppfyllas. Vi har dock i avsnitt 3 pekat på en
rad faktorer som gör att den ekonomiska utvecklingen kan bli något sämre
såväl på kort sikt som under åren fram till sekelskiftet. Framför allt skulle en
lägre ökningstakt för den privata konsumtionen leda såväl till lägre
skatteintäkter som till färre nya arbetstillfällen och därmed högre utgifter för
arbetslösheten än i regeringens kalkyl. I ett sådant scenario skulle även de
offentliga finanserna utvecklas sämre.
Därför presenterar vi ett budgetalternativ som är 5 miljarder kronor
starkare än regeringens för såväl 1997 som 1998 och 1999 och som därmed
har en större marginal för en något sämre utveckling. Med vårt budgetförslag
kan ett visst överskott väntas uppstå i slutet av seklet. Vi har dock inte någon
avsikt att bygga upp ett permanent överskott utan endast att skapa en buffert
för en sämre konjunktur.
En mindre offentlig sektor ger ökad finansiell
stabilitet
Regeringen anger som ett skäl för att bygga upp permanenta
överskott att Sveriges offentliga finanser är så
konjunkturkänsliga att vi behöver stora buffertar för att klara
de regler som kommer att gälla vid ett deltagande i EMU,
nämligen att underskottet i de offentliga finanserna får vara
högst 3 procent av BNP i en lågkonjunktur. Anledningen till
att de svenska offentliga finanserna är så konjunkturkänsliga
är emellertid att den offentliga sektorn är så stor och att
särskilt de regelstyrda socialförsäkringssystemen är
omfattande. Konjunkturkänsligheten har sannolikt minskat
något med strängare regler och lägre ersättningsnivåer i
socialförsäkringssystemen samt med den stramare
budgetprocessen. Fortfarande är dock den offentliga
utgiftskvoten mycket stor i ett internationellt perspektiv.
Lösningen är därmed inte att bygga upp stora offentliga buffertar för sämre
tider utan att flytta över delar av ansvaret för att spara inför sämre tider
från
den offentliga sektorn till den enskilda individen. Eftersom merparten av
nuvarande transfereringar innebär en omfördelning över individens livscykel,
skulle detta vara fullt möjligt utan att någon stor omfördelning behöver ske
mellan individer.
Ett ökat eget sparande, bl.a. i olika försäkringar, i förening med successiva
skattesänkningar för människor med låga och vanliga inkomster skulle
utöver att öka den finansiella stabiliteten i de offentliga finanserna - och
ekonomin som helhet - medföra en rad fördelar. Framför allt skulle det öka
individens ansvar och trygghet vad gäller den egna ekonomin. Det skulle
sannolikt även leda till ett högre totalt sparande i ekonomin eftersom
sparandet i den offentliga sektorn tidigare ingett medborgarna en falsk
illusion att de varit rikare än de verkligen varit. Därmed faller helt och
hållet
regeringens tes att permanenta överskott i de offentliga finanserna skulle
vara viktiga för näringslivets investeringar. Sparandet i hushållen har en
större potential för att förse näringslivet med kapital. Slutligen skulle
minskningen av skattetrycket öka effektiviteten i ekonomin.
Penning- och valutapolitiken
Nedgången i de långa räntorna sedan förra våren visar att
förtroendet för Riksbankens låginflationspolitik nu börjat få
fäste. Normen att inflationen inte skall överstiga 2 procent
(±1 procentenhet) har varit viktig i detta avseende.
Fortfarande har vi dock en räntemarginal gentemot Tyskland
- och även gentemot Finland, som inte har haft låg inflation
mycket längre än vi.
Diagram 8
De nominella räntorna har dock sjunkit betydligt
långsammare än inflationen, som nu i Sverige ligger under
den tyska, varför realräntan är mycket hög i ett historiskt
perspektiv.
Diagram 9
Räntemarginalen och den höga realräntan visar båda att det
fortfarande finns en misstanke att regering, riksdag och
arbetsmarknadens parter åter skall börja föra en politik som
driver upp inflationen och försvagar kronan och att
Riksbanken inte skall ha styrka nog att kontrollera detta
inflationstryck. Det tar många år för en centralbank att bevisa
sin förmåga i detta hänseende, och den har egentligen ännu
inte satts på prov, eftersom efterfrågan i ekonomin har varit
tämligen låg sedan inflationsnormen infördes.
Det finns emellertid vissa "genvägar" för ett land att visa att man menar
allvar med inflationsbekämpningen. Viktigast i detta sammanhang är att
lagstifta om större oberoende för Riksbanken. Sverige har i och med inträdet
i EU förpliktat sig att göra Riksbanken mer självständig, innan EMU:s tredje
fas träder i kraft, oavsett om vi uppfyller kraven för valutaunionen eller inte.
Främst krävs ett lagfäst mål för penningpolitiken att värna penningvärdet
samt förändringar beträffande riksbankschefens ställning och utformningen
av Riksbankens styrande organ. Ju förr förslaget om en mer oberoende
riksbank läggs på riksdagens bord, desto bättre. Senast måste det ske i
december 1997, så att riksdagen kan fatta ett första beslut före valet 1998.
Eftersom det är frågan om en ändring av regeringsformen, krävs beslut av två
riksdagar med mellanliggande val. Det andra beslutet skulle därmed kunna
tas av den nya riksdagen under hösten 1998, innan EMU:s tredje fas träder i
kraft. Underlag finns redan i form av Riksbanksutredningens betänkande
från 1993.
Ett annat viktigt steg är att gå med i den europeiska växelkursmekanismen
(ERM). Såsom den nya växelkursmekanismen (ERM2) är på väg att
utformas - med inflationsbekämpningen som överordnad den fasta
växelkursen - skulle detta inte innebära någon inskränkning av möjligheten
att bedriva en stram penningpolitik vid en eventuell överhettning. Däremot
skulle det vara en avsiktsförklaring att vi ämnar gå med i EMU så snart som
möjligt eftersom ett deltagande i ERM, under två år före övergången till
EMU:s tredje fas, är ett av Maastrichtavtalets kriterier för att delta.
Slutligen är det angeläget att Sverige går med i EMU så snart vi har
uppfyllt villkoren för att få delta. Det faktum att regeringen inte har någon
åsikt vad gäller ett svenskt deltagande i EMU gör att vi har en onödigt hög
ränta i Sverige, vilket medför högre kostnader för såväl privatpersoner och
företag som den offentliga sektorn. Om avsiktsförklaringen om ett
deltagande i EMU skulle minska räntemarginalen mot Tyskland, skulle
själva deltagandet därutöver leda till att den i princip försvinner samtidigt
som valutastabiliteten ökar.
Kommunal ekonomi
Regeringens politik innebär - till skillnad från vad den själv
anger - att verksamheter i kommunerna såsom skola,
barnomsorg och äldreomsorg också fått vidkännas
nedskärningar. Den förda politiken har inneburit att just
dessa ofta drabbats av nedskärningar när kommunerna sökt
kompensera sig för de skenande socialbidragskostnaderna.
Eftersom regeringen samtidigt hösten 1994 gav signaler, som
innebar att viktigt förändringsarbete i kommuner och
landsting på många håll avstannade, upplevs situationen
negativ av medborgarna. Produktivitetsutvecklingen inom
kommunsektorn, som var mycket positiv 1991-1994, har på
nytt försämrats. Ideologisk stelbenthet och vaktslående kring
kommunala monopol har sitt pris. De återuppväckta
vårdköerna är symtom på en struktur som inte fungerar.
Den låga tillväxt och den rekordhöga arbetslöshet som följer av
regeringens politik innebär dessutom att den kommande ekonomin ansträngs
hårt. Samtidigt som skatteunderlaget blir mindre än vid högre ekonomisk
tillväxt och större sysselsättning ökar kostnaderna för bl.a. socialbidrag
kraftigt.
Det moderata alternativet för kommunerna ger helt andra arbetsförutsätt-
ningar. Regeringens massiva skattehöjningar ersätts med skattesänkningar
som ger medborgarna en bättre ekonomi med större valfrihet. Tillväxten blir
högre och antalet nya arbetstillfällen större. Trycket på socialbidragen blir
mindre. Den av oss föreslagna avregleringen och konkurrensutsättningen av
kommunsektorn, som vi beskriver i en särskild kommittémotion, skulle ge
snabba och påtagliga positiva effekter för kommuner och landsting.
För att bidra till finansieringen av de skattesänkningar som minskar
bidragsberoendet och ökar tillväxt och sysselsättning föreslår vi att
statsbidragen till kommunerna minskar med 3,1 miljarder kronor. Därutöver
föreslår vi en minskning med 4,6 miljarder kronor som syftar till att återställa
det ursprungligen antagna utrymmet för momsavdrag i kommunsektorn.
Den övriga minskning vi föreslår av statsbidragen är, som framgår av
Tabell 3, enbart avsedd att neutralisera den automatiska ökning av de
kommunala skatteintäkterna som följer av att de avdragsgilla egenavgifterna
sänks och att kostnaderna minskar till följd av en ytterligare karensdag och
vårdnadsbidrag/avdragsrätt för barnomsorgskostnader.
Bland våra skatteförslag finns en höjning av grundavdraget och att ett
extra grundavdrag för barn införs. Kommunerna kompenseras fullt ut för
effekterna av dessa förslag. Vi har vidare avsatt utrymme för att ta över
kostnader från kommunerna i samband med att en nationell skolpeng införs.
Avsikten är att primärkommunerna skall sänka skatten i motsvarande mån.
Vi förordar en översyn av uppgiftsfördelningen stat-kommun. I detta
sammanhang förutsätter vi att den nationella skolpengen, som garanterar
föräldrarna att själva välja skola, införs fr.o.m. 1999. Skolpengssystemet
kommer att främja kvalitet och mångfald i den för samhället så viktiga
skolverksamheten.
Den totala effekten av dessa förslag och åtgärder leder till att den statliga
överföringen till kommunsektorn bör minska enligt följande (avrundat):
Tabell 3
Minskning av allmänna bidrag till kommunerna
(1997 års penningvärde)
miljoner kronor
Ytterligare avreglering genom slopande av socialtjänstlag och
barnomsorgslag
3 100
Återställande av ursprungligen beräknat utrymme för
kommunernas momsavdrag
4 600
Neutralisering av förslag i budgetalternativet som
annars skulle ha inneburit lägre kostnader resp.
större skatteintäkter för kommunerna:
Ytterligare karensdag
(innebär lägre lönekostnader för kommunerna)
1 500
Egenavgiftsänkning
(innebär större skatteunderlag för kommunerna)
5 900
Vårdnadsbidrag
(innebär lägre barnomsorgskostnad för kommunerna)
2 400
Summa
17 500
Vi slår vakt om den för den kommunala självstyrelsen
grundläggande principen att vad en kommun upptar i
kommunalskatt skall disponeras fullt ut av kommunen för
dess lokala uppgifter. Denna grundlagsfästa princip är också
bakgrunden till att kommuner och landsting inte tillerkänts
rätt att uppta skatt för andra ändamål.
Vi avvisar ett nyligen framlagt utredningsförslag att ändra grundlagen för
att göra dagens inomkommunala utjämningssystem lagenligt. I stället skall
snarast ett grundlagsriktigt statsbidragssystem till kommunsektorn beslutas.
Vi beskriver närmare hur detta skall gå till i en moderat kommittémotion.
Där understryker vi hur viktigt det är för samhällsekonomin att kommunerna
stimuleras att bidra till ekonomisk tillväxt. Det från 1 januari 1996 införda
inomkommunala utjämningssystemet undergräver på sikt alla incitament för
kommuner och landsting att öka sin skattebas.
Skattepolitik för tillväxt, nya jobb och
minskat bidragsberoende
Sverige har världens hårdaste skattetryck. Som framgår av
budgetpropositionen tas drygt 53 procent av den totala
produktionen i Sverige ut i form av skatter och obligatoriska
avgifter. Till det kommer ytterligare inkomster i form av
bland annat kapitalavkastning, vilket gör att de offentliga
finanserna omfattar cirka 60 procent av vår ekonomi. De
höga svenska skatterna gör dubbel skada. Medborgarnas
beroende av den politiska sektorns förmåga att klara sina
åtaganden blir mycket stort. Samtidigt försvagas valfriheten
och den trygghet som ligger i att ha kontroll över sin egen
ekonomi. Därtill kommer att de höga skatterna snedvrider
ekonomins sätt att fungera och därmed försvårar
förutsättningarna för god tillväxt och tillräckligt många nya
arbetstillfällen.
Det svenska skattesystemet präglas främst av mycket höga skatter på
arbete genom den sammantagna effekten av inkomstskatter, egenavgifter och
arbetsgivaravgifter. Som en följd av de senaste årens depreciering av kronan
och en kraftig produktivitetsförbättring i början av 1990-talet befinner sig
Sveriges generella konkurrenskraft på en rimlig nivå. De samhälls-
ekonomiska problemen med Sveriges höga skatter på arbete är framför allt
att arbetskraft blir relativt sett dyrare vilket särskilt hindrar stora delar av
den
privata tjänstesektorn att expandera. Samtidigt försämras förutsättningarna
för en fungerande lönebildning.
Skattepolitikens inriktning måste vara att genom lägre skatter skapa
förutsättningar för väsentligt bättre tillväxt och betydligt flera
arbetstillfällen
samtidigt som bidragsberoendet minskar.
Det skattesänkningsutrymme som måste skapas under de närmaste åren
bör till en del avsättas för att stärka förutsättningarna för företagande och
kapitalbildning, främst genom att slopa den extra höga beskattningen av
investeringar och kapitalbildning. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt de
s.k. fåmansbolagsreglerna som straffar mindre, expansiva företag särskilt
hårt. Huvuddelen av skattesänkningsutrymmet bör emellertid användas för
att sänka skatten på arbete genom främst sänkta egenavgifter och sänkt
inkomstskatt för alla. Dessa skattesänkningar gynnar låg- och
medelinkomsttagare mest och medför att bidragsbehoven minskar.
De konkreta besparingar som föreslås i vårt budgetalternativ skapar
utrymme för skattesänkningar på cirka 37 miljarder kronor 1997,
cirka 50 miljarder kronor 1998 och cirka 65 miljarder kronor 1999. Vid en
försiktig uppskattning av den högre tillväxt som möjliggörs genom den
ekonomiska politik vi förordar och en likaså försiktig beräkning av
nettotillväxten av nya arbetstillfällen och effekten av ett svenskt medlemskap
i europeiska valutasamarbetet bör ett ytterligare utrymme för sänkta skatter
på i vart fall cirka 50 miljarder kronor växa fram under den kommande
femårsperioden. Detta utrymme kan dock inte utnyttjas för konkreta
yrkanden om skattesänkningar förrän antagandena realiserats genom den
ekonomiska utvecklingen.
I motion 1996/97:N269 Företagandets villkor redovisas våra förslag om
förbättrade förutsättningar för företagande och kapitalbildning under den
kommande treårsperioden. Vi föreslår att dubbelbeskattningen av utdelade
och kvarhållna vinster i bolagen slopas, att spärreglerna för fåmansbolag
lindras kraftigt, att ett breddat riskkapitalavdrag bibehålls, att
förmögenhetsskatten slopas och att kapitalinkomstbeskattningen sänks.
Vidare avvisar vi de försämrade reglerna för avsättning till
periodiseringsfond och om förlängd arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. För
att riva de stora hindren för nya jobb i den privata tjänstesektorn föreslår vi
att en skattereduktion på 30 procent införs för vissa hushållstjänster
samtidigt som arbetsgivaravgifterna slopas på dessa tjänster. Vi föreslår
också att det skall bli möjligt att avskriva investeringar genom
nuvärdeavskrivning och att beskattningen av royaltyinkomster lindras
kraftigt.
I motion 1996/97:Fi407 Att kunna leva på sin lön redovisas våra förslag
om främst skattesänkningar på arbete under den kommande treårsperioden.
Dessa har en sådan inriktning att beskattningen av låg- och medelinkomst-
tagare sänks mycket kraftigt. Kommunalskatten minskas generellt över landet
med 2.50 kronor/skattekrona genom att statliga besparingar utnyttjas för att
lyfta över finansieringsansvar från kommunerna till staten. De allmänna
egenavgifterna sänks så att de under hela perioden 1997-1999 uppgår till
3 procent. Det innebär att sänkningen jämfört med den nivå regeringen
etablerat 1998 är 3,95 procentenheter. Det generella grundavdraget höjs till
10 000 kronor och ett extra grundavdrag för varje barn införs vid den
kommunala beskattningen. Fastighetsskatten sänks och den allmänna
löneavgiften slopas.
Arbetsmarknaden
Socialdemokraterna vann valet på löften om en sjunkande
arbetslöshet. Arbetslösheten har emellertid utvecklats i
motsatt riktning och den utgör i dag regeringens i särklass
största misslyckande. Det hänger intimt samman med en
ovilja att i grunden ifrågasätta gällande ordning på
arbetsmarknaden.
Sverige måste nu inleda en period som bringar förhållandena på
arbetsmarknaden i samklang med rörlighetens och det växande företagandets
krav.
I detta syfte vill vi förorda en radikal förenkling av den lagstiftning som i
dag reglerar förhållandena mellan medarbetare och arbetsgivare. Merparten
av den arbetsrättsliga lagstiftningen bör enligt vår mening ersättas med ett
fåtal stadganden som alltid skall iakttas i anställningsförhållanden. Till dessa
skall den enskilde personligen, eller den organisation till vilken denne
uppdragit att föra talan, kunna förhandlingsvägen addera andra villkor av
betydelse.
De förändringar vi förordar innebär bl.a. att de omdiskuterade turordnings-
reglerna avskaffas. En sådan förändring understryker att varje medarbetare är
unik och skall behandlas därefter. Att en uppsägning får ske endast när det
föreligger saklig grund är en viktig rättssäkerhetsfråga. En regel av denna
innebörd skall därför finnas i den indispositiva arbetsrättsliga lagstiftningen,
men naturligtvis ges en utformning som inte i praktiken likväl omöjliggör
den rörlighet vi vill främja.
Dagens lönebildning utgör ett allvarligt problem för svenska företags
konkurrenskraft och måste därför ses över. Att som regeringen konsekvent
avvisa varje tanke på en mer varierad lönesättning förstärker problemen på
arbetsmarknaden. Många arbetstillfällen, där kraven på erfarenhet och
utvecklad kompetens är mer begränsade, kommer aldrig ut på marknaden
eller förblir s.k. svartjobb. Små möjligheter att genom egna insatser försäkra
sig om en högre arbetsinkomst sänker därutöver lönsamheten i
utbildningsinvesteringar. Förutom att den nödvändiga motivationen för högre
utbildning uteblir och att riskerna för "brain drain" ökar påverkas de
enskildas drivkrafter för en återkommande kompetensutveckling i arbetslivet.
För en mer tillväxtfrämjande lönebildning finner vi det angeläget med en
avveckling av de regler, t.ex. inom lagstiftningen om kollektivavtal, som
motverkar ett modernt synsätt. En alltmer varierad arbetsmarknad, där de
lokala förutsättningarna - också inom samma branscher - kan skilja sig åt
betänkligt, lämpar sig sällsynt illa för centrala överenskommelser.
Vi vill i stället etablera en ordning där den enskilde själv avgör huruvida
han eller hon i lönehänseende önskar vara företrädd av den fackliga
organisationen - respektive arbetsgivare av arbetsgivarorganisation - eller
vill svara för förhandling och uppgörelse på egen hand. Praktiskt innebär
detta att kollektivavtalens räckvidd begränsas till att omfatta dem som
uttryckligen utbett sig om att bli företrädda på detta sätt.
Kunskaper och kompetens med
kvalitet och kvantitet
Dagens samhälle präglas av en snabb förändringstakt, en
snabb kunskapsutveckling och en tilltagande
internationalisering. Ett gemensamt drag i
samhällsförändringarna är att behovet av kompetens och
kunskap ökar och att egenskaper som flexibilitet och
förmåga till förändring blir allt viktigare.
Förändringarna ställer krav på ett starkt och framtidsinriktat utbildnings-
och forskningsväsende. Detta innebär att den förnyelse och utbyggnad av
forskningen och utbildningen som sattes i gång på initiativ av den borgerliga
regeringen måste fortsätta. De samhälleliga strukturerna, förskolor, skolor,
högre lärosäten och forskningsmiljöer, måste ges goda förutsättningar för en
utveckling präglad av kvalitet, konkurrenskraft, valfrihet, flexibilitet,
anpassningsförmåga och globalitet. För den enskilde krävs förutsättningar
och incitament för enskild förkovran.
Vi vill återta arbetet för en ökad valfrihet i skolan, ett arbete som
regeringen motarbetar. Kvalitet och variationsrikedom i undervisningen
främjas bäst av en sund konkurrens mellan skolor med olika inriktning,
arbetssätt och huvudmän. För att förbättra förutsättningarna för detta bör
införandet av en nationell skolpeng snarast utredas. En nationell skolpeng
garanterar att alla skolor behandlas lika oavsett huvudman och säkerställer
att alla skolor tillförsäkras nödvändiga resurser. Reformen förutsätter en
skatteväxling mellan stat och kommun.
Vad gäller den eftergymnasiala yrkesutbildningens kapacitet finns det idag
stora brister. Denna brist kan bli en flaskhals för näringslivets expansion. Vi
anser därför att det är angeläget med en utbyggnad av den kvalificerade
eftergymnasiala utbildningen.
Den högre utbildningens utbyggnad skall ske med beaktande av
utbildningens kvalitet. Tillgången på kvalificerade lärare måste garanteras.
Det är vår bedömning att det är viktigare idag att öka examinationsfrekvens-
en än att forcera fram ett antal nya utbildningsplatser. Vid en fördelning av
nya platser inom högskolan bedömer vi att det idag är mer effektivt att satsa
på väletablerade men inte "fullvuxna" lärosäten. Detta möjliggör ett
utnyttjande av befintliga resurser med hög kvalitet.
Även forskning och högre utbildning gynnas av valfrihet och konkurrens.
Detta uppnås bland annat genom fler enskilda universitet och högskolor,
förstärkt samarbete med näringslivet och uppmuntrandet av alternativa
finansieringsformer, t.ex. fristående forskningsstiftelser. Regeringens
klappjakt på de fristående forskningsstiftelserna och de fristående
stiftelsehögskolorna måste fördömas i de mest starka ordalag. Detsamma
gäller den betydande nedrustning av forskningen som man samtidigt föreslår.
För att man även skall kunna studera senare i livet är det betydelsefullt att
utbildning i olika former och med möjlighet till olika studietakt utvecklas.
Viktiga krav är att utbildningen är flexibel och kan kombineras med arbete
eller annan verksamhet som t.ex. föräldraledighet. En förutsättning för att
denna form av utbildning skall kunna utvecklas på bred front är att företag
och enskilda tar ett ansvar för kompetensutvecklingen. Finansieringen av
sådan utbildning kan ske genom att den enskilde erbjuds att skattefritt sätta
av en del av lönen till ett personligt utbildningskonto. Arbetsgivaren skall,
också skattefritt, kunna sätta av lika mycket som den enskilde väljer att
spara. Möjligheten till utlandsstudier skall stärkas, inte motarbetas.
Ökad konkurrens för tillväxt och fler
arbeten
Konkurrens är bra. En bättre fungerande konkurrens är av
stor betydelse för att förbättra effektivitet, tillväxt och
dynamik i den svenska ekonomin. Därmed ökar
förutsättningarna för att kunna bevara eller öka välfärden för
medborgarna. En ökad, effektivare och mera rationell
produktion i internationellt konkurrenskraftiga företag ger
upphov till nya arbetstillfällen och ökade skatteintäkter. Med
ökad konkurrens kan också offentligt finansierad service
produceras med fortsatt god kvalitet men till lägre kostnader.
Sverige är en liten och förhållandevis öppen ekonomi, men det räcker inte
för att garantera en fungerande konkurrens inom landet. Det viktigaste skälet
är att den konkurrensutsatta sektorn är en mycket liten del av ekonomin. Den
omfattar främst delar av varuproduktionen och utgör, högt räknat, omkring
20 procent av BNP.
Ett flertal studier visar att den offentliga sektorn, till skillnad från det
privata näringslivet, under långa perioder uppvisat en minskande eller
åtminstone stagnerande produktivitetstillväxt. Sannolikt finns det därför
stora produktivitetsvinster att hämta genom konkurrensutsättning.
I stat, kommuner och landsting bedrivs betydande verksamheter som kan
och bör konkurrensutsättas. I princip bör all verksamhet som inte är
myndighetsutövning utsättas för konkurrens.
Tryggad energiförsörjning
Det finns inga genvägar till en trygg ekonomisk framtid.
Endast genom hög och uthållig tillväxt går det att lägga en
stabil grund för investeringar, sysselsättning och välfärd.
Regeringar - av alla kulörer - brukar i detta sammanhang betona vikten av
stabila spelregler för näringslivet och dess olika aktörer. Dagens
socialdemokratiska regering utgör inget undantag. Däremot kan det
ifrågasättas om regeringspolitiken någonsin i praktiken präglats av sådan
ryckighet och sådana tvära kast som under innevarande mandatperiod. Inte
minst gäller detta inom energipolitiken - det område där förutsebara villkor
är av särskilt stor betydelse för företagens investeringsbeslut.
Under två år har regeringen ökat skatteuttaget på ett sätt som torde sakna
motstycke. Skatter har införts, tagits tillbaka, höjts och ändrats i en
tilltagande snabb takt. Detta har skett samtidigt som en gemensam nordisk
elmarknad har införts och skärpt behovet av en harmoniserad nordisk
skattepolitik på energi- och miljöområdet.
Till följd av högkonjunktur i exportindustrin, en kall vinter och ringa
nederbörd har det svenska elförsörjningsläget skärpts. Trots detta fortsätter
regeringen att framhärda i den obegripliga ståndpunkten att vi bör göra oss
av med fungerande elproduktionsresurser som idag står till landets
förfogande. Protester från oppositionen och från ett samlat näringsliv och en
samlad fackföreningsrörelse förefaller inte att göra intryck på regeringen.
Enligt vår uppfattning är energipolitiken inget självändamål. Den är
tvärtom ett medel - ett redskap för att nå tillväxt och sysselsättning under
miljömässigt acceptabla former. I en situation när arbetslösheten biter sig
fast på allt högre nivåer blir det särskilt angeläget att utnyttja alla de
resurser
som står till det svenska folkhushållets förfogande.
En förtida avveckling av svensk kärnkraft riskerar att få mycket allvarliga
och långtgående följder. Redan ett beslut om avställning av en enstaka
reaktor riskerar att få omedelbara konsekvenser för investeringsviljan. En
sådan avställning är därför oförenlig med en politik för sysselsättning och
välfärd.
Det moderata
budgetförslaget
Vår budgetstrategi
Vår politik syftar till att skapa förutsättningar för ett såväl
ekonomiskt som kulturellt och socialt växande samhälle. Det
är genom en större enskild sektor och ett starkare civilt
samhälle som både företag och människor kan växa.
Företag måste ges utrymme att utvecklas. Då kan fler jobb komma till och
allt fler människor klara sin försörjning på egen hand och ta sig ur
bidragsberoendet. Möjlighet måste skapas för människor att känna trygghet i
sin egen vardag genom ett större inflytande över sin ekonomi och sin
livssituation. Genom omfattande och breda skattesänkningar för i första hand
låg- och medelinkomsttagare skapas möjligheter för ett minskat bidrags-
beroende. Samtidigt måste de som verkligen är i behov av samhällets stöd
kunna känna sig trygga i förvissningen om att de kan få nödvändigt stöd när
ingen annan hjälp står till buds.
Vår budgetstrategi syftar till att stärka tillväxtens förutsättningar och
hushållens sociala trygghet. Forskning och utveckling som har strategisk
betydelse för tillväxten prioriteras. Vi genomför en långtgående växling från
subventioner och bidrag till skattesänkningar för de breda grupperna av låg-
och medelinkomsttagare. Samtidigt sänks skatter för företagande vilket ger
väsentligt bättre förutsättningar för tillväxt och nya jobb.
Vi värnar de grupper av människor som är mest utsatta och som har små,
eller inga möjligheter alls, att påverka sin egen situation. Därför avvisar vi
regeringens förslag till besparingar på änkepensioner och bostadstillägg till
pensionärer, vilka direkt drabbar pensionärer utan eller med låg ATP. Vi har
vidare sagt nej till besparingar på assistansersättning till handikappade. Den
halvering av barnpensionerna som regeringen planerade har dragits tillbaka
efter vår kritik.
Våra besparingar inriktas på områden där det finns möjligheter för
människor att, genom egna insatser och genom de skattesänkningar vi
föreslår, förbättra den egna situationen. Stöd och bidrag skall inriktas på att
hjälpa människor när de akut och under en kortare tid drabbas av oförutsedda
händelser som arbetslöshet och sjukdom. Men de får inte leda till att
människor på grund av regleringar eller avsaknaden av incitament fastnar i
bidragsberoende.
Besparingar genomförs genom en bibehållen 75-procentig ersättningsnivå
inom socialförsäkringssystemen och arbetslöshetsförsäkringen, samt
införande av ytterligare en karensdag. Arbetslöshetsförsäkringen görs allmän
samtidigt som kvalificeringsreglerna skärps och en bortre parentes på 300
dagar införs.
I stället för regeringens neddragningar av pensionerna föreslås att de
besparingar som ändå är nödvändiga genomförs på så sätt att de höjer den
faktiska pensionsåldern.
Utgiftsminskningar sker också genom minskade företagsstöd, minskade
bidrag till organisationer och politiska partier, en snabbare avveckling av
bostadssubventionerna, en lägre nivå på infrastrukturinvesteringarna och
besparingar inom den statliga administrationen.
Samhällets grundläggande funktioner som till exempel polis, rättsväsende
och försvar erhåller i vårt alternativ ökade anslag i förhållande till vad
regeringen föreslår.
Vårt budgetalternativ
Vår budget syftar till balans i statens finanser, men också till
balans mellan privat och offentlig sektor. Därför inriktas
åtgärderna på utgiftsminskningar och skattesänkningar.
Sammantaget genomför vi utgiftsminskningar i förhållande till regeringens
förslag som uppgår till 42, 55 respektive 70 miljarder kronor för de
kommande tre budgetåren. Till detta kommer omfattande skattesänkningar,
på i första hand arbete och företagande, som under dessa år uppgår till 37, 50
respektive 65 miljarder kronor. Våra förslag innebär sammantaget en budget
som är 5 miljarder kronor starkare än regeringens förslag för vartdera av de
kommande tre budgetåren.
Tabell 4
Budgetförändringar i förhållande till regeringens förslag
(miljarder kronor, 1997 års penningvärde)
1997
1998
1999
Utgiftsminskningar, inkl. ränteeffekt av privatiseringar
(netto)
42
55
70
Skattesänkningar (netto)
37
50
65
Budgetförstärkning
5
5
5
Vårt budgetförslag är statiskt beräknat och baserat på
regeringens prognoser. Motivet till detta är att ingen oklarhet
skall råda om vilka verkliga och varaktiga
budgetförstärkningar vi genomför inom ramen för nuvarande
regelsystem.
Våra förslag leder dock till bättre förutsättningar för arbete och
företagande och därmed till en högre tillväxt och lägre arbetslöshet. Detta
beror inte bara på de skattesänkningar vi föreslår utan också på de
institutionella förändringar, avregleringar och den anslutning till det
europeiska valutasamarbetet som vi förespråkar. Vi föreslår de nödvändiga
förändringar regeringen inte klarar av. Detta kommer givetvis att ha en
positiv inverkan på utfallet av vår budgetpolitik. I realiteten kommer detta att
resultera i högre tillväxt, minskad arbetslöshet och minskat bidragsberoende.
Därmed skapas ännu bättre möjligheter till sunda statsfinanser, sänkta skatter
och höjd levnadsnivå.
I kapitel 7 redovisas hur utfallet av vår strategi kan bli då hänsyn tas till de
förväntade förändrade förutsättningarna i form av t.ex. högre tillväxt.
Utgiftstak och utgiftsramar
Med de av oss föreslagna förändringarna kan taket för statens
utgifter sänkas till 671, 651 respektive 641 miljarder kronor
för åren 1997-1999, vilket i förhållande till de av riksdagen
fastställda taken ligger 52, 69 respektive 94 miljarder kronor
lägre. Detta innebär att vi för hela treårsperioden vidhåller
den nivå för utgiftstaken som vi föreslog i våras. Taket för
1997 höjs emellertid med en miljard kronor, medan taket för
1998 sänks med en miljard kronor.
Vissa förändringar har gjorts mellan de olika utgiftsområdena sedan i
våras. I Tabell 5 redovisas vårt förslag till utgiftsområdesramar och ram för
socialförsäkringssektorn samt det totala utgiftstaket för åren 1997-1999.
Därefter följer kommentarer till de viktigaste förändringarna inom varje
utgiftsområde. Vidare specificeras varje enskilt förslag till utgiftsför-
ändringar i Tabell 6 och en sammanställning av våra skatteförslag i Tabell 7.
Yrkanden beträffande olika anslagsposter återfinns i separata anslagsmot-
ioner.
(Kolumnen för förändring anger skillnad mot förslag i budgetpropositionen.)
Utgiftsområde 1: Rikets styrelse
Förhoppningarna på det statliga presstödet har inte infriats.
Trots omfattande stöd har ett stort antal tidningar lagts ned.
Regeringen föreslår en avveckling av utvecklingsstödet och
en höjning av distributionsstödet. Vi föreslår i stället en
avtrappning av hela presstödet i två etapper, varav den första
infaller 1997. I och med att presstödet successivt avskaffas
försvinner en av huvuduppgifterna för presstödsnämnden,
som därmed kan avvecklas fr.o.m. år 1999.
Av regeringens överväganden framgår att betydande kostnadsminskningar
kan göras i framtiden genom att erbjuda taltidningsservice via Internet och
World Wide Web. Vi föreslår att taltidningssystemet baseras på sådana
öppna system redan idag och att det statliga stödet till radio- och
kassettidningar minskas till en tredjedel av det nuvarande fr.o.m. 1997.
Regeringen vill höja partistödet med 30 miljoner kronor 1997. Vi föreslår i
stället att partistödet minskas till en tredjedel av det nuvarande fr.o.m.
budgetåret 1997. De politiska partierna måste, liksom andra delar av vårt
samhälle, anpassa sig till de ekonomiska förutsättningar som råder.
Utgiftsområde 2: Samhällsekonomi och finansförvaltning
Regeringen meddelar att den av riksdagen och EU beslutade
folk- och bostadsräkningen kommer att behöva skjutas upp
ett år från år 2000 till 2001, men vill ändå anslå 70 miljoner
kronor redan 1997. Mot bakgrund av förseningen anser vi att
det räcker att börja anslå pengar 1998 och avsätter därför
70 miljoner kronor mindre än regeringen till utgiftsområdet
under 1997.
Utgiftsområde 3: Skatteförvaltning och uppbörd
Under utgiftsområdet sorterar skatteförvaltningen och
Tullverket. Vi anser det nödvändigt att öka
myndighetssamordningen främst mellan tull och polis när det
gäller narkotikabekämpning, men även med
skattemyndigheterna i deras uppgift att bekämpa
skatteundandragande avseende främst mineraloljor, sprit och
tobak. Tullens uppgifter när det gäller uppbörd av t.ex. moms
och andra skatter och tullar vid tredjelandsimport bör
samordnas under skattemyndigheternas huvudmannaskap.
Mot denna bakgrund anser vi att riksdagen bör uppdra åt regeringen att
återkomma med förslag till nödvändiga organisationsförändringar i syfte att
utnyttja befintliga resurser på ett mer effektivt sätt. I förhållande till
budgetpropositionen föreslås ingen ändring av utgiftsområdets ram.
Utgiftsområde 4: Rättsväsendet
Regeringens långtgående nedskärningar inom polis- och
rättsväsendet börjar nu få allvarliga konsekvenser. Den
påbörjade utbyggnaden av närpolisverksamheten har på flera
håll stannat av. Administrativ personal sägs upp, vilket redan
resulterat i att poliser tvingas avsätta värdefull tid till
administrativa göromål. De mest erfarna brottsutredarna
lockas att gå i förtida pension, andra sägs upp. Utredningar
läggs på hög och uppklaringsprocenten sjunker. Domstolarna
tvingas säga upp icke ordinarie domare och minska antalet
tingsnotarier. Färre brottslingar döms till fängelse samtidigt
som stöldbrotten och den grova våldsbrottsligheten ökar.
Härutöver ställer den internationella, organiserade
brottsligheten nya krav på såväl polisen som åklagar- och
domstolsväsendet. Sveriges medlemskap i EU, liksom
Schengensamarbetet, ökar våra möjligheter att bekämpa den
gränsöverskridande brottsligheten men kräver också att
tillräckliga resurser ställs till förfogande. Opåverkad av detta
fullföljer regeringen dock sina besparingar som innebär att
1 miljard kronor kommer att ha sparats in på rättsväsendet
t.o.m. 1998.
Vi föreslår en långsiktig höjning av utgiftsområdesramen med 500 miljon-
er kronor i förhållande till regeringens förslag. Vårt förslag innebär att
polisens resurser förstärks, vilket leder till att fler brott klaras upp. Med
färre
brottslingar i frihet kommer polisen att ges möjlighet att möta de nya krav
som Schengenmedlemskapet för med sig.
Utgiftsområde 5: Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Internationaliseringen ställer ökade krav på
utrikesförvaltningen. Ett kraftfullt och framgångsrikt
agerande inom EU - särskilt dess gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik liksom arbetet på en gemensam europeisk
säkerhetsordning - fordrar en gedigen kompetens samt
svensk närvaro i hela Europa och Medelhavsområdet.
Den snabba globaliseringen fordrar också svensk diplomatisk närvaro inte
bara i utomeuropeiska industriländer utan även i det dynamiska Asien och
Latinamerika.
Utrikesdepartementet bör återfå ansvaret för biståndspolitiken. SIDA i sin
nya utformning som totalövergripande biståndsverk bör avvecklas till förmån
för en mer decentraliserad hantering av utvecklingsbiståndet under
Utrikesdepartementets strategiska ledning. Utvecklingsbistånd via ideella
organisationer skall hanteras genom en särskild beredning inom
departementet.
Utgiftsområde 6: Totalförsvar
Vi ser med oro på de åtgärder som regeringen föreslår på
försvarsområdet, särskilt vad gäller det militära försvaret.
Regeringens förslag avseende det militära försvaret bör
avvisas, med undantag för omdisponeringen av medel från
innevarande till nästkommande budgetår. I stället för att
fullfölja nedrustningsbeslutet från 1995 bör 1992 års
försvarsbeslut i stort fullföljas. En dylik linje möjliggör
upprätthållandet av en rimlig försvarskraft under den
närmaste femårsperioden.
Den av regeringen och Centerpartiet föreslagna nedrustningen saknar helt
motiv i den säkerhetspolitiska miljö som bl.a. beskrivits i det sammansatta
utrikes- och försvarsutskottets betänkande 1995/96:FöU1. De senaste
månadernas utveckling i Ryssland ändrar inget härvidlag. Ett starkt svenskt
försvar bör även fortsättningsvis utgöra grunden för hävdandet av såväl
svenska säkerhetsintressen som upprätthållandet av fred och stabilitet i vårt
närområde. Vi anslår 2,8 miljarder kronor mer än regeringen till det militära
försvaret för 1997, för att därmed stå kvar vid nuvarande nivå.
Förslaget att skjuta 2 000 miljoner kronor från budgetåret 1998 till år 2000
och senare är betänkligt, särskilt då den ekonomiska ramen för 1997-2001
inte fastställs av riksdagen förrän i november 1996. Vi föreslår således att
dessa medel kvarstår för budgetåret 1998.
Regeringens förslag att flytta posten internationell fredsfrämjande
verksamhet till detta utgiftsområde bryter mot den överenskommelse som
gjordes i riksdagens talmanskonferens. En sammanslagning av anslagen
riskerar att på sikt urholka de ekonomiska möjligheterna att försvara Sverige.
Medlen, 472 miljoner kronor, bör därför överföras till utgiftsområde 7.
Utgiftsområde 7: Internationellt bistånd
Utgiftsområdet bör omfatta insatser och stöd för att främja
mänskliga rättigheter och demokrati, fattigdomsutrotning i
u-länder, omvandling i Central- och Östeuropa, humanitär
hjälp vid katastrofer, kriser och krig samt förebyggande,
fredsbevarande och fredsskapande verksamheter som
genomförs med militär trupp utomlands.
Stödet till främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati sker främst
genom suveränitetsstödet till Estland, Lettland och Litauen samt stödet för
uppbyggnad av rättsstaten och det civila samhällets institutioner såväl i
Central- och Östeuropa som i u-länder. Därutöver görs betydande insatser via
EU.
Sverige måste ha en ordentlig beredskap för snabba och effektiva insatser i
samband med katastrofer. Särskilt viktig är den internationella samordningen
så att svenska insatser väl kompletterar det som görs från annat håll.
Militära insatser inom FN:s ram eller i NATO:s genomförandestyrka
"IFOR" i Bosnien-Herzegovina är Sveriges bidrag till internationell frihet
och säkerhet. Uppdragen måste slutföras på ett tillfredsställande sätt, även
om det tar lång tid. Beredskap bör finnas för ytterligare insatser om läget så
påfordrar.
Genom denna omläggning av biståndspolitiken kan en större effekt uppnås
samtidigt som utgiftsminskningar på 871 miljoner kronor kan genomföras
1997. Den långsiktiga effekten uppgår till drygt 2 miljarder kronor.
Utgiftsområde 8: Invandrare och flyktingar
Under de senaste åren har kostnaderna för
flyktingmottagning sjunkit. I förhållande till regeringen gör
vi den bedömningen att en ytterligare sänkning av utgifterna
är möjlig. Därför föreslår vi lägre utgifter uppgående till
100 miljoner kronor 1997 och 200 miljoner kronor 1999.
Genom ändrade rutiner och val av transportmedel vid utlandstransporter av
personer som skall avvisas ur Sverige är det möjligt att sänka kostnaderna för
detta.
Utgiftsområde 9: Hälsovård, sjukvård och social omsorg
För att stärka såväl den enskildes som vårdpersonalens
valfrihet föreslår vi att en allmän hälsoförsäkring införs. I
korthet innebär förslaget att alla skall omfattas av en
försäkring som följer den enskilde i dennes val av sjukvård.
Rätten för alternativa vårdgivare skall lagregleras.
Vi lägger förslag till reformer rörande tandvården, läkemedelsförsäkringen
respektive högkostnadsskyddet för sjukvård, som på avgörande punkter
skiljer sig från regeringens politik. Våra förslag innebär, trots omfattande
besparingar - till skillnad från regeringens lösningar - att de som har störst
behov av tandvård respektive läkemedel skyddas från för höga avgifter. Detta
garanteras bl.a. genom en frivillig försäkring för läkemedel. I motionen
föreslås också att Apoteksbolagets monopol avvecklas.
Utgiftsområde 10: Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Regeringen har under 1996 föreslagit att
kompensationsnivån i sjukförsäkringen skall höjas till
80 procent och att arbetsgivarperioden skall förlängas till 28
dagar utan att företagen skall få full kompensation för dessa
förändringar. Vi är negativa till dem.
Det har tidigare rått i stort sett politisk enighet i riksdagen om att
75 procent är en lämplig kompensationsnivå. Den kombinerar en god
trygghet för den som vidkänns ett tillfälligt inkomstbortfall med arbetslinjen,
dvs. att det alltid skall löna sig att arbeta. Vi föreslår att
kompensationsnivån
inte ändras den 1 januari 1998. Dessutom upprepar vi vårt förslag om en
ytterligare karensdag för långtidsfriska. Vi avvisar förslaget att förlänga
arbetsgivarperioden från nuvarande 14 till 28 dagar. Regeringens förslag
innebär en ren skattehöjning för företagen, med udden särskilt riktad mot
småföretagen.
Vi föreslår att den sjukpenninggrundande inkomsten, SGI, bör beräknas på
ett genomsnitt av de senast föregående 24 månadernas inkomst i stället för,
som idag, på en antagen framtida inkomst. Detta förenklar SGI ytterligare
samtidigt som det minskar kostnaderna i försäkringen. Förändring av
arbetsskadeförsäkringen och livräntenivån föreslås också, vilket ger
spareffekter 1998 och 1999.
Vi anser att kontrollen av utnyttjandet av sjukpenningförsäkringen och
förtidspensionen bör intensifieras för att ytterligare minska kostnaderna och
också öka respekten för socialförsäkringssystemen.
Utgiftsområde 11: Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Regeringen aviserade i vårpropositionen besparingar som
särskilt skulle drabba pensionärer. Vi avvisar samtliga dessa
besparingar. Det gäller den förkortade tiden för
omställningspensionen, växlingen av folkpension och
pensionstillskott, inkomstprövningen av änkepensionen,
samt försämringarna i bostadstillägget (BTP) genom
reducerad kompensation och medräkningen av
fritidsfastighet i förmögenhet.
Regeringens förslag till besparingar avseende pensionärerna är en orimlig
prioritering. Vad gäller förslaget om inkomstprövning av änkepensionen
strider förslaget mot ingångna överenskommelser. Försämringarna i det
statliga bostadstillägget innebär att en redan hårt utsatt grupp äldre får
ytterligare en börda att bära. I kontrast till regeringens besparingar föreslår
vi
förändringar som innebär att den faktiska pensionsåldern kan höjas. Detta
kan åstadkommas genom bl.a. effektivare rehabilitering och en mer flexibel
arbetsmarknad.
Utgiftsområde 12: Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Vi föreslår att det utöver barnbidraget införs ett grundavdrag
på 10 000 kronor per barn och år vid den kommunala
beskattningen. För familjer där inkomsten är lägre än
avdraget skall ett motsvarande kontantbidrag utgå.
Riksdagen har tidigare beslutat att flerbarnstillägget skall
avskaffas från och med 1998. Vi föreslår att tillägget tas bort
redan från den 1 januari 1997.
Riksdagen har beslutat att höja kompensationsnivån i föräldraförsäkringen
från 75 till 80 procent. Vi anser att riksdagen bör riva upp beslutet att höja
kompensationsnivån den 1 januari 1998. Vidare föreslår vi att det införs två
karensdagar i den tillfälliga föräldraförsäkringen.
Vi föreslår liksom tidigare att havandeskapspenningen avskaffas från och
med den 1 januari 1997. Utöver de förslag som redovisas ovan anser vi att
det är möjligt att genom ökad kontroll i föräldraförsäkringen komma till rätta
med fusk och överutnyttjande.
Socialdemokraterna avskaffade ett par månader efter sitt tillträde hösten
1994 vårdnadsbidraget och avdragsrätten för styrkta barnsomsorgskostnader.
Denna reform som infördes av den borgerliga regeringen innebar att
valfriheten ökade för dem som ville lösa omsorgen om de egna barnen på
annat sätt än det som socialdemokratiska politiker ansåg bäst. Självfallet bör
avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader och vårdnadsbidrag återinföras.
Vi föreslår att underhållsstödet utformas så att ansvaret för underhåll till
de egna barnen slås fast. Systemet bör reformeras så att barnet skyddas
samtidigt som vårdnadshavarens ekonomi inte påverkas negativt.
Utgiftsområde 13: Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet
Regeringen föreslår att ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen skall höjas till 80 procent från och
med den 1 januari 1998. Genom denna åtgärd försvåras en
nödvändig anpassning av lönebildningen, samtidigt som
drivkrafterna för den enskilde att aktivt söka arbete hämmas.
Vi förordar därför att ersättningsnivån bibehålls på dagens
75 procent. För att motverka en inlåsning i arbetslöshet
införs en bortre gräns för ersättningsperioden på 300 dagar.
Efter denna tid bör stöd till arbetslösa utgå på annat sätt.
Dagens arbetslöshetsförsäkring finansieras nästan uteslutande med
skattemedel och obligatoriska arbetsgivaravgifter, varför alla är med och
delar på finansieringsansvaret. Likväl är försäkringsskyddet inte tillgängligt
för alla på samma sätt som övriga allmänna försäkringar, utan förbehålls dem
som är medlemmar i någon av de till fackliga organisationer knutna
a-kassorna. Anständighetsskäl talar för att en dylik ordning frångås.
Vi föreslår att en allmän arbetslöshetsförsäkring introduceras fr.o.m. den
1 januari 1998. I motsats till dagens försäkringsskydd skall denna vara
neutral i förhållande till medborgarna. Ingen skall favoriseras och ingen
lämnas utanför. För att tydliggöra kopplingen mellan inbetalda avgifter och
utbetalningar ur försäkringen, men också för att förstärka incitamenten till en
förbättrad lönebildning, föreslår vi en högre grad av egenfinansiering än
idag.
Som en tillfällig åtgärd riktad mot långtidsarbetslösa äldre föreslår
regeringen att offentliga tillfälliga arbeten inrättas. Vi vänder oss mot detta
försök att tillförsäkra de äldre ett "värdigt slut" genom artificiella
arbetstillfällen i kommunerna. Bättre för de äldre - liksom för övriga
arbetslösa - vore om regeringen lade förslag som bidrog till en arbetsrätt och
en lönebildning som ökar såväl enskildas anställningsbarhet som tillgången
på nya jobb i företagen.
Sammantaget räknar vi med besparingar inom utgiftsområdet som uppgår
till 4,5 miljarder kronor 1997. Besparingarna stiger sedan till 8,4 miljarder
kronor 1999.
Utgiftsområde 14: Arbetsmarknad och arbetsliv
Den socialdemokratiska aktiva arbetsmarknadspolitiken har
inte visat sig förbättra de arbetslösas möjligheter att komma
tillbaka till arbetslivet i den utsträckning man har anledning
att förvänta sig mot bakgrund av de resurser som läggs ned.
Detta måste enligt vår uppfattning leda till en omprövning av
vilka insatser som bör riktas till de arbetslösa, vilka grupper
som bör prioriteras och vilken omfattning den aktiva
arbetsmarknadspolitiken bör ha.
Arbetsmarknadspolitikens främsta uppgift är att förmedla arbeten. De
aktiva åtgärderna skall riktas till särskilt sårbara grupper, företrädesvis unga
arbetslösa och arbetslösa över 55 år. Volymen skall inte vara större än att
verksamheten kan bedrivas med kvalitet. Vi föreslår därför en successiv
övergång från dagens åtgärdsarsenal till en verksamhet med ovanstående
inriktning. Huvuddelen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör utgöras
av ett modernt lärlingsprogram för unga arbetslösa och ett program för att
öka anställningsbarheten hos äldre arbetslösa i företagen. Därutöver bör en
viss arbetsmarknadsutbildning bibehållas, liksom starta eget-verksamheten
som visat sig ha positiva effekter.
Genom de skattesänkningar och avregleringar vi föreslår skapas bättre
förutsättningar för nya och riktiga arbeten.
Vi ser negativt på specialdomstolar och partssammansatta domstolar.
Arbetsdomstolens funktioner bör därför övertas av allmänna domstolar
fr.o.m. den 1 januari 1999.
Utgiftsområde 15: Studiestöd
Studiestödet kan bidra till, eller försvåra, en förändring i
riktning mot ökad studiemotivation, mer dynamik och högre
kvalitet. Vi menar att det krävs förändringar utifrån denna
insikt i nuvarande system. Dessa nödvändiga förändringar
har regeringen tvekat inför. Inga egentliga ändringar i
nuvarande regler för studiestödet görs, utom en - regeringen
vill spara 25 miljoner på stödet till studenter som vill läsa ett
år utomlands. Vi avvisar denna besparing då möjligheten till
studier i utlandet är en avgörande faktor för kvaliteten och
valfriheten i studierna.
I enlighet med vad vi tidigare framfört om den enskildes motivation för
studier och likvärdighet mellan olika studerandegrupper avvisar vi stipendier
för dem som genomgått basårsutbildningen.
I övrigt anvisar vi 618 miljoner mindre än regeringen. Detta är en
konsekvens av våra omprioriteringar av studieplatser inom utgiftsområde 16:
Utbildning och universitetsforskning.
Utgiftsområde 16: Utbildning och universitetsforskning
Vi avvisar regeringens omfattande neddragning av
forskningsresurser, vilken står i strid med en strategi för
tillväxt. Genom att räkna in de fria forskningsstiftelsernas
medel i budgeten hoppas regeringen kunna skyla över en av
de största besparingar inom forskning och utbildning som
någonsin genomförts i Sverige. En sådan nedrustning av
svensk forskning och utbildning kan vi inte acceptera.
Vår politik för kvalitet och mångfald innebär andra prioriteringar. Inom
skolans område vill vi samordna Skolverket och Statens institut för
handikappfrågor i skolan. Vidare vill vi inrätta ett helt nytt institut för
utvärdering av skolornas kvalitet. Institutet får betydligt mer resurser än vad
som idag läggs på kvalitetsuppföljning. Vi avsätter drygt 100 miljoner för
skolforskning, skolutveckling och en särskild satsning på kvalitets-
utvecklingen av grund- och gymnasieskolan. Regeringens s.k. utbildnings-
satsning avvisas och i stället avsätts medel för platser inom KOMVUX och
basårsutbildning. Dessutom gör vi en kraftfull satsning på den kvalificerade
eftergymnasiala yrkesutbildningen.
Vi tillför universitet och högskolor 73 miljoner mer än regeringen, vilka
bl.a. kommer de konstnärliga högskolorna till del. Samtidigt avvisar vi
regeringens satsning på speciella genustjänster m.m. och de särskilda medel
som regeringen avsatt till sitt eget förfogande. Vi anslår 430 miljoner mer än
regeringen för en kraftig förstärkning av forskningsråden, en satsning på
rymd- och polarforskning, europeiskt forskningssamarbete samt införskaff-
ande av dyrbar vetenskaplig utrustning.
Utgiftsområde 17: Kultur, medier, trossamfund och fritid
Vi vill värna mångfald, valfrihet och kvalitet i såväl kultur
som annan verksamhet. Statens insatser skall i första hand
göras på områden som är av allmänt intresse och helt
beroende av statliga medel för att komma till stånd. Det
civila samhället måste spela en större roll och den enskilde
själv måste i ökad utsträckning stå för kostnader som är
förenade med olika kultur- och fritidsaktiviteter.
Det är vår uppfattning att Sveriges Radio och Sveriges Television genom
att koncentrera sin verksamhet till två respektive en kanal skall kunna spela
en mer kraftfull roll i det svenska kulturlivet. En betoning av
public service-verksamhet och ansvar för den svenska kulturen och det
svenska språket kan bli 1990-talets viktigaste steg för att vitalisera och
stärka
Sverige som kulturnation. Ingen åtgärd inom statens budget kan ge den
svenska kulturen ett motsvarande tillskott av skaparkraft och möte med
publiken.
Våra besparingar är utformade mot denna bakgrund. Det innebär att
folkbildningen får bära merparten av besparingarna på utgiftsområdet.
Vidare föreslås besparingar på Statens kulturråd, allmän kulturverksamhet,
litteraturstödet, ungdomsverksamhet och allmänna samlingslokaler. Även
Riksteaterns verksamhet får vidkännas minskade anslag.
Vi föreslår en ökning av anslaget till kulturmiljövården. Vidare föreslås att
en ny fond inrättas. Fonden skall stödja nyskapande verksamhet som ej på
annat sätt uppbär statligt stöd. Fondens konstruktion stimulerar till att nya
medel tillförs kulturområdet.
Utgiftsområde 18: Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
Bostadsmarknaden måste avregleras för att bli en fungerande
marknad utan omfattande bidragssystem och politisk
intervention. Vår huvudsakliga besparing inom området är en
minskning av räntebidragen. Dessa kan successivt minskas, i
en högre takt än idag, samtidigt som fastighetsskatten sänks
enligt vårt förslag. Bidrag till nyproduktion skall inte utgå. I
gengäld befrias dessa fastigheter från skatt. 1997 uppgår
besparingen till 800 miljoner kronor för att till 1999 öka till
2 700 miljoner kronor.
Med minskade politiska försök till kontroll och styrning av marknaden
minskar behovet av ett särskilt boverk, vilket vi föreslår skall vidkännas en
besparing på 20 miljoner kronor 1997. Därefter kan besparingen successivt
öka.
Bostadsbidraget är ett stöd i syfte att stärka vissa gruppers konsumtions-
kraft. Dessa bidrag bör på sikt samordnas med övriga bidrag som har samma
syfte. Detta skulle underlätta överblickbarheten och möjliggöra en växling
från bidrag till skattesänkningar. På kort sikt föreslås bostadsbidragen till
ungdomar under 29 år avvecklas och bidragen inriktas på att stödja
barnfamiljerna.
Inom Lantmäteriverket och länsstyrelserna föreslås en besparing på
administrationen på cirka 10 procent.
Utgiftsområde 19: Regional utjämning och utveckling
EU-medlemskapet har för Sverige bl.a. inneburit en tillgång
till medel från de gemensamma strukturfonderna. Genom
principen om medfinansiering kommer dessa medel också
den s.k. lilla regionalpolitiken till del. Som en följd härav
kan regionalpolitiken ses över. Vi föreslår emellertid redan
nu en nedjustering av vissa anslag inom utgiftsområdet.
Direkt företagsstöd och selektiva stöd bör minskas. Vi förordar också en
viss begränsning av nedsättningen av de sociala avgifterna. Några nya avtal
om sysselsättningsbidrag bör ej heller godkännas efter den 1 januari 1997.
Redan godkända bidrag skall dock utbetalas.
Transportstödet bör utvärderas med utgångspunkt från att det skall vara
konkurrensneutralt mellan olika transportmedel. Därför bör även möjligheten
till stöd för sjötrafik undersökas. Utgångspunkten för områdesindelning bör
vara att stödet skall förekomma inom ett begränsat område inom Norrlands
glesbygd. Vidare bör det främja tillväxt och utveckling samt ha en reell
ekonomisk betydelse för mottagande företag.
Länsstyrelserna får ett huvudansvar för att medfinansiering av EU:s
strukturfondsmedel ombesörjs. Det är i detta hänseende av central betydelse
att kommuners, landstings och inte minst privata aktörers medverkan ökar.
Berörda länsstyrelser ges dessutom ansvar för att i samverkan med berörda
universitet och högskolor genomföra den utbildningssatsning i framför allt
mål 6-området som vi föreslår.
Genom dessa åtgärder kan utgifterna minskas med 682 miljoner kronor
1997, med en långsiktig effekt 1999 uppgående till 1 033 miljoner kronor.
Utgiftsområde 20: Allmän miljö- och naturvård
Arbetet för en god miljö bör präglas av samma
grundläggande värden som annat politiskt arbete: respekt för
medborgarnas frihet, rättsstaten, marknadsekonomin, den
lilla världens integritet och den enskilda äganderätten. De
enskilda människornas ansvar för miljön måste ökas. Det
duger inte att hävda att miljöproblemen måste lösas av andra,
av staten eller av näringslivet. Varje människa måste också
med egna konkreta insatser bidra till en bättre miljö, t.ex.
genom att efterfråga miljövänliga produkter.
De statliga satsningarna på miljöområdet är bara en del av alla
miljöåtgärder i samhället som görs av enskilda, organisationer och företag
m.m. Miljösituationen är också starkt beroende av andra beslut än de rent
miljöpolitiska. Energifrågan är ett bra exempel på detta. Om de svenska
kärnkraftverken ersätts av fossileldade kraftverk kan inga miljöanslag
kompensera följderna för miljön.
Vi föreslår en jämfört med regeringens förslag oförändrad ram för
utgiftsområdet. Det är dock viktigt att de statliga miljösatsningarna
koncentreras på tydligt definierade projekt som ger klart avläsbara effekter.
Vi föreslår därför att anslaget till kalkning av sjöar tillförs mer pengar än
vad
regeringen föreslår. Detta kompenseras genom en indragning av medel till
Stockholms internationella miljöinstitut.
Utgiftsområde 21: Energi
Flera av de statliga anslagen inom energiområdet är en del av
den förra energipolitiska uppgörelsen. För närvarande pågår
partiöverläggningar om den framtida energipolitiken.
Regeringen har aviserat att en proposition om energifrågorna
skall komma senare. Vi föreslår därför inga större
förändringar på detta område nu.
I budgetpropositionen föreslår regeringen en besparing vad gäller den s.k.
R2-reaktorn vid Studsvik AB. Av regeringens mycket otydliga formuleringar
framgår inte att man avser att dra in 11 av de 28 miljoner kronor som är det
statliga anslaget till reaktorn. Om denna besparing görs hotas verksamheten
inte bara vid R2-reaktorn utan vid hela Studsvik AB.
Enligt 1991 års energipolitiska beslut skall den statliga finansieringen till
R2-reaktorn lämnas oförändrad så länge reaktordriften pågår och
forskningstjänster tillhandahålls. Vi anser därför att det är fel att nu utpeka
en besparing på R2-reaktorn. Frågan om dess finansiering bör i stället tas
upp då hela utgiftsområdet ses över i kommande beslut.
Utgiftsområde 22: Kommunikationer
Staten skall ha ett ansvar för en väl fungerande infrastruktur
och de delar av infrastrukturen som är naturliga monopol.
Trafikslagen bör i övrigt, så långt möjligt, bära sina egna
kostnader. Kopplingen mellan trafikens intäkter och utgifter
bör bli tydligare och konkurrensneutralitet råda inom och
mellan trafikslagen.
De huvudsakliga besparingarna åstadkoms genom en neddragning av
investeringsvolymen inom väg- och järnvägsbyggandet, vilket också
möjliggörs genom en ökad konkurrensupphandling av entreprenadarbeten.
Vidare uppstår därmed en minskad kostnad för drift och underhåll. Därmed
kan utgifterna sänkas med cirka 4 500 miljoner kronor till 1999. Vidare
genomförs besparingar på Vägverkets och Banverkets administration på
cirka 10 procent.
Rederistödet föreslås avvecklas i kombination med att Sverige
internationellt bör verka för konkurrensneutralitet inom branschen. Vidare
föreslås bidragen till olönsam järnvägstrafik avvecklas, vilket möjliggörs
genom en konkurrensutsättning av persontrafiken på järnväg och en
avreglering av den långväga busstrafiken. Intill dess att Posten AB kan
belägga merkostnader för den rikstäckande betalnings- och kassaservicen
utgår inget stöd till företaget. En mindre besparing på SMHI kan genomföras
genom en ökning av uppdragsintäkterna.
Utgiftsområde 23: Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar
Genom EU-medlemskapet öppnades den svenska
jordbruksnäringen för konkurrens från övriga EU-länder. Det
är därför av avgörande betydelse att jordbruksnäringen får
arbeta på likvärdiga villkor. Konkurrensen kommer annars
att leda till utslagning av stora delar av svensk
livsmedelsproduktion med följdverkningar för såväl
landskapsmiljön som förädlingsindustrin.
Regeringen föreslår kraftigt ökade utgifter inom området jämfört med
innevarande budgetår. Genom sin omsvängning går regeringen våra krav på
ett bättre utnyttjande av EU:s miljöprogram till mötes. Vi föreslår dock en
ytterligare satsning på miljöprogrammet med 30 miljoner kronor utöver
regeringens förslag. Med EU:s medfinansiering skapas då ett utrymme på
60 miljoner kronor som bör användas till våtmarksstöd och till miljöåtgärder
i anslutning till det konventionella åkerbruket.
Vi föreslår vidare en besparing på Fiskeriverket. Staten behöver av
statsfinansiella skäl se över myndighetsstrukturen. Enligt vår mening bör
Fiskeriverket snarast samordnas med en annan statlig myndighet, exempelvis
Jordbruksverket. Detta bör medföra besparingsmöjligheter i administra-
tionen. En del av de frigjorda medlen bör användas till fiskevård på statens
egna fiskevatten.
Skogsvårdsarbetet behöver konkretiseras och drivas närmare skogs-
näringen. Vi föreslår därför att skogsvårdsorganisationen tillförs 5 miljoner
kronor för rådgivning till skogsbrukare.
Utgiftsområde 24: Näringsliv
Näringspolitikens främsta uppgift är att skapa bättre
förutsättningar för företag och företagare. Vi föreslår en
högre anslagsnivå än regeringen inom utgiftsområdet. Vi
avvisar regeringens mycket kraftiga besparing när det gäller
den tekniska forskningen och utvecklingen. Att låta medel
från forskningsstiftelserna ersätta de ordinarie
forskningsanslagen leder till att den tekniska forskningen
utarmas i Sverige. På sikt hotar detta svenska företags
teknikförsörjning och konkurrenskraft.
Att regeringen lägger förslag som innebär att den marinbiologiska
undersökningsverksamheten hotas är märkligt mot bakgrund av att riksdagen
förra våren beslutade att den skulle bevaras. Vi motsätter oss
nedskärningarna av den marinbiologiska undersökningsverksamheten.
Inom konkurrensområdet föreslår vi skärpningar av regelverket som leder
till bättre konkurrens och som sannolikt underlättar Konkurrensverkets
arbete. När det gäller konkurrensforskningen anser vi att den långsiktiga
nivån på anslaget måste bibehållas på dagens nivå, även om en neddragning
för nästa budgetår kan täckas med reservationer.
Utgiftsområde 25: Allmänna bidrag till kommunerna
En avreglering av kommunsektorn inleddes under
föregående mandatperiod, men det finns behov av fortsatta
avregleringar och förändrade ansvarsförhållanden mellan stat
och kommun, både för att stärka den lokala demokratin och
för att skapa förutsättningar för kommunerna att effektivisera
sin verksamhet.
Vi har lagt förslag om och avser att återkomma med ytterligare förslag om
avregleringar av kommunerna. Bl.a. föreslår vi ett avskaffande av
barnomsorgslagen och förändringar av socialtjänstlagen. Vi har beräknat att
statsbidragen till kommunerna därmed kan minskas med 3,1 miljarder kronor
1999. Vi föreslår vidare en besparing på knappt 4,7 miljarder kronor, som
innebär att det ursprungligen beräknade utrymmet för avdrag för moms
återställs.
Vi föreslår att momsuttaget från kommunerna görs neutralt gentemot
privata producenter av service, utbildning och tjänster.
Våra förslag om sänkning av egenavgifterna, förändringar inom
sjukförsäkringen och våra familjepolitiska förslag medför att kommunerna
får ett större skatteunderlag och minskade kostnader. Sammantaget skulle
den kommunala ekonomin förbättras med nästan 10 miljarder kronor 1999.
Vi föreslår att statsbidragen till kommunerna sänks i motsvarande mån för att
neutralisera denna effekt.
Utgiftsområde 26: Statsskuldräntor m.m.
Statsskuldräntorna ingår inte i beräkningsunderlaget för det
statliga utgiftstaket. Våra ekonomiska ramar innebär dock en
förstärkning av statsfinanserna i förhållande till regeringens
förslag och därmed i motsvarande utsträckning minskade
räntekostnader.
Utgiftsområde 27: Avgiften till Europeiska gemenskapen
Avgifterna till EU uppgår till cirka 20,5 miljarder kronor. En
väsentlig del av dessa medel går tillbaka till Sverige i form
av EU-finansiering av främst jordbruksstöd, regionalpolitiskt
stöd, forskning och u-hjälp. Men Sverige tillhör de s.k.
nettobidragsgivarna. Betraktar man Sveriges samlade
ekonomi är dock kostnaden för det svenska medlemskapet
låg. Genom att Sverige nu är fullvärdig EU-medlem så kan
svenska företag på lika villkor konkurrera med sina
europeiska konkurrenter samtidigt som Sverige kan vara med
och besluta om Europas framtida samarbete.
Socialförsäkringssektorn
Ovan har vi redovisat för våra förslag rörande utgiftsområde
11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom. Förslag som innebär
att den faktiska pensionsåldern höjs innebär också att
utgifterna inom socialförsäkringssektorn vid sidan av
statsbudgeten sjunker.
Utanför statsbudgeten betalas också delpensionen. Vi föreslår att denna
förmån successivt avvecklas och att inga nya delpensioner beviljas efter den
1 januari 1997.
Det innebär att de totala kostnaderna för socialförsäkringen utanför
statsbudgeten för 1997 blir 130 167 miljoner kronor, 132 852 miljoner
kronor för 1998 och 136 032 miljoner kronor 1999.
Tabell 6
Utgiftsförändringar, mkr (1997 års penningvärde)
Ursprungligt utrymme för momsavdrag återställs
-4649
-4649
-4649
Avreglering av kommunsektorn
-3099
-3099
-3099
Neutralisering av skattebasökning/kostnads-
minskning*
Ytterligare en karensdag
-1550
-1550
-1550
Neutralisering av egenavgiftssänkningar
-4020
-5760
-5887
Kompensation m a a infört vårdnadsbidrag
-2376
-2376
-2376
25. Summa
-
15693
-
17433
-
17560
* Förslagen innebär att de kostnadsminskningar och den
ökning av basen för kommunalskatt som följer av våra
förslag neutraliseras. Den kommunala ekonomin påverkas
inte.
(26. Statsskuldräntor m.m.)
27. Avgiften till Europeiska gemenskapen
0
0
0
Summa utgiftsområden
-38 929
-49 321
-61 475
Socialförsäkringar vid sidan av statsbudgeten
Förändringar inom pensionssystemet
-1790
-3748
-5703
Summa Socialförsäkringar vid sidan av
statsbudgeten
-1790
-3748
-5703
Särskild löneskatt på vinstandelar avvisas
0,00
-0,10
-0,10
Höjd koldioxidskatt för industrin avvisas
-0,38
-0,37
-0,36
Begränsad lindring av dubbelbeskattning avvisas
**
3,50
3,50
Försämrade regler för periodiseringsfond
avvisas
-3,00
-3,00
Avfallskatt avvisas
-0,40
-0,40
Slopad reklamskatt och neutral tidningsmoms
0,00
0,00
0,00
Förändring av moms på utbildning
-0,17
-0,17
-0,17
Avdrag för styrkta barnomsorgskostnader
-0,90
-0,90
-0,90
Finansisering av arbetslöshetsförsäkring
9,40
9,40
Utnyttjande av 2-mdr kronors-ram från 1994
0,80
0,70
1,60
Avsatt för ytterligare skattesänkningar
-2,00
-2,00
-4,00
Delsumma:
-1,70
7,71
6,62
* I motion 1996/96:Fi407 föreslås en betydligt
större sänkning av skatten på arbete
** I motion 1996/97:Fi407 föreslås att
dubbelbeskattningen slopas helt
TOTALSUMMA:
-36,91
-50,00
-65,23
Långsiktiga effekter av den
moderata politiken
Effekter av högre tillväxt
En omläggning av politiken på det sätt vi föreslår skulle efter
hand få positiva effekter för tillväxt, sysselsättning och
offentliga finanser. Vi har dock inte räknat oss några sådana
effekter till godo vid utformningen av det moderata
budgetalternativet, eftersom de inte kan intecknas förrän de
uppstår.
Regeringens högtillväxtalternativ i propositionen ger en illustration av
vikten av en väl fungerande arbetsmarknad och lönebildning för
sysselsättningen, tillväxten och de offentliga finanserna. Detta alternativ kan
emellertid inte realiseras med regeringens politik.
Det är också genom en kombination av besparingar i regelsystemen och
effekterna på de offentliga finanserna av en högre tillväxt och en minskning
av antalet personer som är beroende av offentliga bidrag för sin försörjning,
till följd av exempelvis arbetslöshet, som skatteuttaget kan föras ned till
europeisk nivå. Det är mot den bakgrunden den moderata politiken inriktas
på att skapa goda förutsättningar för klart högre tillväxt än under det senaste
kvartsseklet.
En högre tillväxt kommer efter hand de enskilda hushållen till godo, bl.a. i
form av fler arbetstillfällen och ökade reallöner. Förbättringen av de
offentliga finanserna till följd av en sådan utveckling ger också utrymme för
i motsvarande mån lägre skatter. Det är därför intressant att se hur mycket
BNP ökar per hushåll efter några år med en högre tillväxttakt.
I följande räkneexempel har vi utgått från en omläggning av politiken som
ger förutsättningar för en tillväxt på 3 procent per år under konjunkturcykeln
under perioden 1998-2001. För 1997 har vi bedömt att tillväxten skall kunna
uppgå till 2,6 procent (0,3 procentenheter högre än i regeringens
bedömning), eftersom det tar tid innan politikskiftet hinner få effekt. Vi har
inte försökt bedöma hur en genomsnittlig tillväxt på 3 procent under
perioden varierar mellan åren.
Tabell 8
Långsiktig effekt av en högre tillväxt
1997
1998
1999
2000
2001
Real BNP-tillväxt enligt
regeringens bedömning vid
nuvarande politik
2,3
2,6
2,4
2,0
2,0
Högre tillväxt
2,6
3,0
3,0
3,0
3,0
Skillnad i BNP-nivå mdr kr,
löpande priser
5
13
25
47
71
Skillnad i BNP per hushåll kr,
löpande priser
1 200
3 200
6 100
11 500
17 300
Som framgår av Tabell 8 ger en högre tillväxttakt till följd av
de kumulativa effekterna efter hand stora ökningar av
produktionen. År 2001 motsvarar denna ökning drygt
17 000 kronor per hushåll i genomsnitt.
Effekter av lägre skatter och mindre
arbetslöshet
Varje arbetslös industriarbetare som anställs i den privata
sektorn medför för närvarande cirka 160 000 kronor i ökade
skatteintäkter och minskade offentliga utgifter enligt
beräkningar på Arbetsmarknadsdepartementet. Inom den
privata tjänstesektorn blir beloppet lägre. Med moderat
politik skulle förbättringen av de offentliga finanserna för
varje nytt jobb bli mindre, eftersom vi föreslår lägre skatter
på arbete och lägre bruttoersättning vid arbetslöshet.
Sammantaget utgår vi i följande bedömningar från en
förbättring av de offentliga finanserna på, lågt räknat,
120 000 kronor per arbetslös som erhåller arbete i den
privata sektorn.
Förutom de effekter som uppkommer till följd av de omfattande
strukturella reformer av svensk ekonomi som vi föreslår har vårt förslag om
skattereduktion och slopade arbetsgivaravgifter för hushållstjänster
potentialen att leda till tusentals nya "vita" arbeten inom den enskilda
tjänstesektorn. Utredningen om tjänstesektorns beskattning (SOU 1994:43)
uppskattade antalet möjliga nya arbetstillfällen i denna sektor till uppemot
60 000. Med de omfatttande åtgärder som vi föreslår torde detta i stort sett
kunna realiseras.
Vi antar att ungefär 30 000 fler arbetslösa skulle kunna få anställning i den
privata sektorn årligen jämfört med i regeringens baskalkyl - 15 000 fler
1997, eftersom det tar tid för politiken att få effekt. Härtill antas komma
40 000 nya jobb till följd av de nya förutsättningarna för hushållstjänster.
Sammanlagt skulle då 175 000 fler arbetslösa vara anställda i den privata
sektorn år 2001 jämfört med i regeringens basalternativ, samtidigt som den
offentliga sektorns finanser skulle ha förbättrats med 21 miljarder kronor.
Arbetslösheten skulle bli 3,2 procentenheter lägre än vad som följer av
regeringens bedömning år 2000.
Tabell 9
Effekter på de offentliga finanserna av ökad sysselsättning
1997
1998
1999
2000
2001
Ytterligare antal arbetslösa som fått
anställning i privat sektor, tusental
15
45
75
105
135
Förbättring av de offentliga finanserna, mdr kr
3
8,4
12,6
16,8
21
Effekter av lägre räntor
Ett ökat förtroende för finanspolitiken genom större
utgiftsminskningar, större skattesänkningar och ett bättre
budgetsaldo, samt för penningpolitiken genom en
lagstiftning om en mer oberoende riksbank och ett
deltagande i ERM skulle medföra att räntemarginalen
gentemot Tyskland kunde minska. Vid ett EMU-deltagande
skulle räntemarginalen i princip helt försvinna.
Givet att ungefär två tredjedelar av den offentliga skulden är placerad i
svenska kronor och att en tredjedel av kronskulden omsätts varje år skulle de
offentliga ränteutgifterna minska med drygt 1 miljard kronor nästa år och
med närmare 9 miljarder kronor år 2001, om räntemarginalen krympte och
fr.o.m. 1999 eliminerades helt och hållet.
Tabell 10
Effekter på de offentliga ränteutgifterna vid ökat förtroende
(miljarder kronor löpande priser)
1997
1998
1999
2000
2001
Skillnad mellan svensk och tysk
femårig ränta, %, enl. regeringen
1,6
1,1
1,0
1,0
1,0
Skillnad vid deltagande i ERM
samt EMU från 1999
1,2
0,5
0
0
0
Den offentliga sektorns
konsoliderade bruttoskuld, enl.
regeringen
1 384
1 397
1 387
1 357
1 300
Den del av skulden i svenska
kronor som skulle ha omsatts till
den lägre räntan*
308
621
924
905
867
Lägre offentliga ränteutgifter*
(deltagande i ERM samt EMU från
1999)
1,2
3,7
9,2
9,0
8,7
* 2/3 av de offentliga lånen antas vara placerade i svenska kronor och dessa
antas omsättas
helt på tre år
Förutom att de offentliga ränteutgifterna skulle minska vid
en lägre räntenivå skulle naturligtvis företagens och
hushållens kostnader för nya investeringar minska.
Högre tillväxt - större
skattesänkningsutrymme
En politik som leder till högre tillväxt, fler nya
arbetstillfällen och lägre räntor leder i sig till högre reallöner
och mindre bidragsberoende. Ekonomin kommer in i en
positiv spiral. De offentliga finanserna förbättras också efter
hand, eftersom baserna för uttag av olika skatter blir större,
antalet människor som behöver stöd minskar och kostnaden
för att förränta statsskulden minskar.
I budgetpropositionen förordar regeringen en politik som innebär att
åtminstone den automatiska förbättringen av de offentliga finanserna skall
innehållas av stat och kommun och finansiera nya åtaganden för framtiden.
Skall man döma av utvecklingen under 1970- och 1980-talen och uttalanden
av olika regeringsledamöter, är sannolikt ambitionen att genom ännu högre
skatter också ta i anspråk en del av den reallöneförbättring som annars skulle
komma hushållen till godo.
Vi moderater avvisar en sådan politik. I stället bör det ekonomiska
utrymme som kan växa fram tillfalla hushållen i form av successiva
skattesänkningar så att - som ett första steg - balans kan uppnås mellan den
privata och den offentliga sektorn.
De räkneexempel vi redovisat i avsnitten 7.1-7.3 visar vilka effekter en
omläggning av den ekonomiska politiken i den riktning vi förordar kan ge.
År 2001 skulle med en genomsnittlig tillväxt på 3 procent Sveriges
samlade produktion vara cirka 70 miljarder större än vad som följer av
regeringens bedömning av utvecklingen med dess politik. Om inga skatter
höjs skulle ungefär hälften av detta utrymme tillfalla medborgarna i form av
att arbetslösa erhåller lön i stället för bidrag och av att reallönerna kan öka
samt genom större avkastning på investeringar. Hälften, cirka 35 miljarder
kronor, skulle gå till den offentliga sektorn. Även med hänsyn till
reallöneökningar i denna sektor återstår ett stort utrymme som kan återgå till
hushållen i form av lägre skatter.
En politik som leder till att 175 000 personer utöver regeringens
bedömning i det s.k. basalternativet får nya jobb i den privata sektorn medför
att de offentliga finanserna förbättras med cirka 21 miljarder kronor. Till den
del förbättringen är en effekt av att de som tidigare varit arbetslösa nu får
lön
är detta belopp en del av den tillväxteffekt som beräknats tidigare. Till den
del, cirka hälften, det är fråga om minskade offentliga kostnader för stöd och
åtgärder skapas ett större skattesänkningsutrymme.
Om räntorna kan sjunka ytterligare, bl.a. genom att räntemarginalen mot
de starka europeiska valutorna i stort sett elimineras, minskar kostnaden för
statsskulden, vilket ökar skattesänkningsutrymmet ytterligare.
Sammantaget visar beräkningarna i detta avsnitt att en starkt
tillväxtorienterad ekonomisk politik kan ge möjlighet att successivt sänka
skatteuttaget - utöver vad som föreslagits i det föregående - med omkring
50 miljarder kronor - drygt 12 000 kronor per hushåll i genomsnitt fram till
år 2001.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive
socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 1997 till
671 miljarder kronor, för år 1998 till 651 miljarder kronor och för 1999 till
641 miljarder kronor i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen för budgetåret 1997 beslutar om fördelning av utgifterna
på utgiftsområden i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen för budgetåren 1998 och 1999 godkänner den preliminära
fördelningen av utgifterna på utgiftsområden i enlighet med vad som anförts
i motionen,
5. att riksdagen för budgetåret 1997 godkänner beräkningen av
statsbudgetens inkomster i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen för budgetåret 1997 godkänner beräkningen av
budgeteffekter av förändrade skatte- och avgiftsregler i enlighet med vad
som anförts i motionen,
7. att riksdagen bemyndigar regeringen att ta upp lån enligt lagen
(1988:1387) om statens upplåning högst med det belopp som motsvarar det
beräknade lånebehovet i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 7 oktober 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)