Internationellt samarbete mellan olika stater är nödvändigt
och behöver utvecklas. Medlemskapet i den europeiska
unionen har däremot inneburit en tilltagande underkastelse i
en framväxande europeisk superstat. Självbestämmandet har
urholkats och kostnaderna för svensk del har visat sig vara
stora. De ekonomiska fördelar som ja-sidan utlovade har inte
infunnit sig - tvärtom!
En av EU-kommissionen beställd opinionsundersökning i alla EU-stater
under 1996 visar att svenskarna är mest negativa till medlemskapet av alla
EU-folk. 70 % av Sveriges befolkning upplever att medlemskapet varit till
nackdel för dem. En SIFO-undersökning i augusti 1996 om eventuellt
svenskt medlemskap i EMU ger en liknande bild; 56 % var negativa till
EMU och 21 % positiva.
Folkomröstningen 13 november 1994 innebar att svenska folket med
tvekan godtog medlemskap i den europeiska unionen. En stor del av ja-
sidans företrädare lovade att en ja-röst inte innebär ett ja till medlemskap i
den europeiska monetära unionen, dvs den tredje fasen i unionens valuta-
och penningpolitiska samarbete med gemensam valuta, gemensam
centralbank m.m. Den frågan ska avgöras i ett senare skede. Detta besked
hade sannolikt stor betydelse för att det blev ett ja och inte ett nej i
folkomröstningen. Efter folkomröstningen preciserade regeringen sig till att
det är riksdagen som ska avgöra frågan om svenskt medlemskap i EMU.
EMU-frågan har dock av flera skäl en sådan dignitet att det inte kan anses
som tillräckligt med ett beslut i riksdagen. Ett avskaffande av den nationella
valutan måste istället ses som ett irreversibelt beslut av en enastående
omfattning både i nuet och för framtiden. Aldrig tidigare i svensk historia har
den nationella självständigheten satts i fråga i denna omfattning genom ett
enskilt riksdagsbeslut.
Den svenska författningen stadgar att Riksbanken har ensamrätt när det
gäller att ge ut sedlar och mynt och att Riksbanken lyder under riksdagen. I
EMU är det EU:s centralbank som har ensamrätt att ge ut sedlar. EU:s
centralbank får i sin tur inte styras av enskilda länders regeringar eller
riksdagar. Den svenska grundlagen hävdar alltså folkstyret så starkt att det är
nödvändigt med en ändring i regeringsformen för att det skall bli möjligt för
Sverige att delta i EMU. Även detta innebär att ett riksdagsbeslut inte är
tillräckligt för att beslut om svenskt deltagande i EMU skall bli lagligt och
därmed uppfylla rimliga demokratiska krav.
Uttalanden från regeringen visar ändock att det råder eller har rått en
oklarhet kring både grundlagen och beslutssituationen i sin helhet vilket
leder till behovet av ett ställningstagande från riksdagens sida för att
klargöra
att grundlagen måste följas.
Den ekonomiska och
monetära unionen
Fördelar med EMU
EMU, den europeiska monetära unionen, innebär att ett enda
penningslag införs för alla medlemsstater i den europeiska
unionen som klarar vissa ekonomiska grundkrav (se avsnitt 4
Konvergensprogrammet nedan). Det nya penningslaget,
euron, ska vara enda giltiga penningmedel inom unionen, på
samma sätt som dollarn är det inom Amerikas förenta stater
(USA). Kronan, marken, pundet, francen, liran m.fl.
avskaffas. Det är naturligtvis praktiskt att kunna använda
samma betalningsmedel i den europeiska unionens alla
stater. Besvär och kostnader för växling av valutor försvinner
och samarbetet inom unionen underlättas. Handel och
investeringar kommer inte längre att hämmas av den
osäkerhet som ändrade växelkurser mellan staternas olika
valutor ger upphov till. Snedvridande effekter på
konkurrensen inom näringlivet till följd av att valutor under
långa perioder är under- eller övervärderade försvinner. Ökad
stabilitet och trovärdighet för euron jämfört med dagens
krona antas kunna ge lägre realräntor och ett stabilt
penningvärde på sikt.
Nackdelar med EMU
En monetär union har emellertid också negativa
konsekvenser. Utgivandet av euron måste handhas av en
enda centralbank. Den är redan inrättad, finns i Frankfurt och
heter Europeiska centralbanken (ECB). Europeiska
centralbanken ersätter den svenska riksbanken och alla de
andra nationella centralbankerna. Riksbanken står under
riksdagens kontroll och har enligt svensk grundlag ansvaret
för vårt lands penning- och valutapolitik. Penningpolitiken,
dvs utgivandet av penningmedlet krona, har stor betydelse
för räntenivån på korta lån och förändringar i penningvärdet.
Valutapolitiken, dvs hur och vilket värde kronan åsätts
gentemot andra valutor, har i sin tur betydelse för vår
utrikeshandel. Penning- och valutapolitiken återverkar
därför direkt på hela den svenska ekonomin. Det gäller bl.a.
löneutvecklingen, investeringsnivån, arbetslösheten och den
ekonomiska tillväxten. Penning- och valutapolitiken är
viktiga delar i ett lands ekonomiska politik. Avhänder sig
Sverige penning- och valutapolitiken till en europeisk
centralbank innebär det ofrånkomligen att vi i motsvarande
grad förlorar vår förmåga att oss själva styra. Demokratin
urholkas, riksdagen sätts delvis ur spel, folkstyret blir alltmer
en chimär.
Men det är också ett ekonomiskt hasardspel. Sverige är i den europeiska
unionen ett litet utkantslän och kan under inga omständigheter ges ett
avgörande inflytande. Svensk ekonomi är mer exportberoende och mer
beroende av de amerikanska och asiatiska ekonomierna än de dominerande
medlemsstaterna i den europeiska unionen. Det sistnämnda förhållandet
avspeglas bl.a. i att den svenska kronkursen i högre grad än de
centraleuropeiska följer dollarkursen. Det är för övrigt på dessa
utomeuropeiska marknader som vi ser en snabb ekonomisk utveckling som
Sverige skulle kunna dra mer nytta av i framtiden. Det här betyder att vi
löper stor risk att dels drabbas hårdare av störningar i utomeuropeiska
ekonomier, dels att inte kunna dra lika stor nytta av en eventuell fördelaktig
utveckling inom den europeiska unionen som de andra medlemsstaterna.
Därtill kommer att vi inom Sverige har byggt upp en välfärdsstat och
nationell ekonomi som i flera viktiga avseenden avviker från de dominerande
dragen inom den europeiska unionen. Det innebär att vi har delvis
annorlunda problem som kräver andra lösningar än vad som kan förväntas
vara förhärskande inom den europeiska unionen. Risken är uppenbar att den
penning- och valutapolitik som den europeiska centralbanken kommer att
föra inte är skräddarsydd för svenska behov - tvärtom kan den förvärra de
problem vi skulle behöva åtgärda. De omfattande svenska välfärdssystemen
medför högt utgifts- och skattetryck, vilket innebär att risken för stora
statliga budgetunderskott i lågkonjunkturer är större än i de dominerande
EU-länderna. Vi kommer därför att tvingas skära ner ytterligare i
välfärdssystemen för att kunna uppfylla de krav som är förknippade med
EMU och som nu formaliseras alltmer i den så kallade stabiliseringspakten.
Möjligheterna inom finanspolitiken, dvs att staten lånar mer för att hålla
uppe efterfrågan eller gör väsentliga förändringar i skattesystemet, är starkt
begränsade eftersom sådana åtgärder skulle undergräva stabiliteten i den
monetära unionen. Det är tvärtom så att till EMU kopplas långtgående
finanspolitiska restriktioner. Finanspolitiken tvingas helt enkelt anpassas till
både den europeiska centralbankens penning- och valutapolitik och den
europeiska unionens övriga överstatliga politik.
Det här får dramatiska återverkningar på arbetsmarknaden och
lönebildningen. Kan vi inte möta ekonomiska svårigheter med vare sig
penning- och valutapolitiken eller finanspolitiken, så tvingas vi istället till
högre arbetslöshet, flyttning dit jobben finns eller sänkta löner. Visst behövs
det en mer flexibel arbetsmarknad, men som medlemmar i EMU blir kraven
näst intill extrema. Det troliga resultatet är att en hög arbetslöshet
permanentas, att en stor del av landets arbetsföra befolkning aldrig blir
delaktig i produktionen, att fattigdomen och misären tillåts breda ut sig. Vi
får ett hårdare samhälle med ökat våld, större motsättningar och ökade
sociala problem. Även ur snävt ekonomisk synpunkt är det ett sämre
samhälle.
EMU i ett europeiskt perspektiv
Inte heller i ett bredare europeiskt perspektiv är fördelarna
större än nackdelarna. Framförallt innebär ett genomförande
av en gemensam valuta att vi kommer att få se betydligt
större regionala skillnader i framtidens Europa än idag.
Skillnaderna mellan rika och fattiga regioner kommer att öka
och andelen utslagna och arbetslösa kommer att skilja sig än
mer än idag. När inte valutorna finns kvar som stötdämpare i
de nationella ekonomierna blir valet i ekonomiskt besvärliga
tider: arbetslöshet, flytta eller sänk lönen. Vi vet att det finns
ett betydande motstånd inom EU-länderna mot att flytta och
söka jobb i andra länder med andra språk och andra kulturer
och likaså finns ett starkt motstånd mot att anställa
människor från andra länder och andra kulturer. Detta
motstånd kommer säkerligen att finnas kvar under mycket
lång tid. Kvar blir valet mellan att sänka lönen eller att bli
arbetslös.
Dessa ökade regionala skillnader kommer i sin tur att leda till ökade krav
på ekonomiska insatser från Bryssel för att motverka polariseringen. Det
innebär att EU måste bli ekonomiskt betydligt starkare än idag vilket i sin tur
leder till nya nedskärningar i de nationella välfärdsprogrammen.
Förebilden för euron finns i USA, men i Europa finns inte de övriga
förutsättningar som krävs för att det hela skall fungera. Så länge vi inte,
liksom i USA, skapat en gemensam kultur med ett gemensamt språk kommer
genomförandet av en gemensam valuta med all sannolikhet att öka de
ekonomiska och sociala problemen istället för att lösa dem.
EMU - ett politiskt projekt utan
återvändo
Frågan om den gemensamma valutan diskuteras ofta som
vore den fristående från den övriga unionsideologin. Så är
naturligtvis inte fallet. EMU skall tvärtom i första hand ses
som ett politiskt projekt, som en del i den övergripande
målsättningen att bygga stormakten Europa. Först i andra
hand handlar det om ifall den gemensamma valutan är bra i
ett ekonomiskt perspektiv. Strategin är att förverkliga idén
genom att steg för steg integrera de olika länderna.
Skillnaden mellan EMU-steget och andra delar är bara att det
här steget är så mycket mer avgörande genom att det saknar
returbiljett. Har vi en gång gjort oss av med vår valuta så blir
det oerhört svårt att få tillbaka denna självständighet igen.
EMU innebär på sikt både en gemensam valuta-, penning- och
finanspolitik. En egen valuta är kanske det främsta kännetecknet på ett
självständigt land. Det är för Sverige som för andra länder ett beslut utan
återvändo. Det är inte bara ett stort steg utan det avgörande steget för att
bygga Europas förenta stater.
Miljöpartiets bedömning och
ställningstagande
Miljöpartiet motsätter sig ett svensk deltagande i EMU.
Folken och människorna i Europa och EU har inget att vinna
på att bygga upp en ny stormakt med allt vad det innebär.
Sverige bör därför motverka att EMU kommer till stånd.
EMU-projektet hotar för svensk del att leda till att delar av näringslivet
slås ut, till fortsatt och tilltagande massarbetslöshet, ökande ekonomiska
klyftor och minskat inflytande för medborgarna. Svensk ekonomi får sämre
förutsättningar att fungera bra om kronan ersätts med en europeisk
enhetsvaluta. Den egna valutan, kronan, är en viktig stötdämpare gentemot
dessa olikheter i vår omvärld. Tas kronan bort blir påfrestningarna på
företagen och arbetsmarknaden betydligt större. Det innebär att fler företag
slås ut och att fler blir arbetslösa.
De fördelar som EMU kan antas medföra är antingen förhållandevis små,
eller kan genom en bra ekonomisk politik uppnås även utanför EMU.
Kostnaderna för valutaväxlingar är redan idag låga och sjunker snabbt till
följd av ökat bruk av ny teknik. Förbättrat informationsutbyte genom det
ökande bruket av modern informationsteknik och ökad internationell
frihandel minskar riskerna för långvarigt felvärderade valutor, snedvridande
effekter på konkurrensen m.m. Ökad stabilitet och trovärdighet för kronan,
och därmed lägre realräntor och stabilt penningvärde, beror på vår egen
inhemska ekonomiska politik. Att försöka importera stabilitet och
trovärdighet genom uppgående i EMU är uttryck för en farlig felsyn - det
snarare försämrar den svenska ekonomins grundläggande funktionssätt och
förmåga att hävda sig såväl inom EU som internationellt. Nackdelarna med
EMU framstår som långt större och kan i praktiken bara undvikas genom att
vi stannar utanför.
Kritiken mot EMU-projektet som sådant, och i synnerhet mot ett eventuellt
svenskt deltagande, ökar stadigt ifrån näringsliv och ekonomisk expertis.
EMU har mycket stor betydelse för hela svenska folket och implikationerna
på det svenska självstyret är stora. I praktiken skulle ett svenskt deltagande i
EMU medföra att mycket stora delar av den ekonomiska politiken i Sverige i
framtiden beslutas i Frankfurt och Bryssel.
Ett flertal länder i EU kommer att anordna folkomröstningar om sitt
eventuella deltagande i EMU. Det framstår på denna och ovanstående
grunder som nödvändigt att svenska folket i en folkomröstning avgör
huruvida Sverige ska gå med i EMU eller ej. Ett medlemskap i EMU är
oåterkalleligt - det blir i praktiken omöjligt att gå ur. Det borde vara en
självklarthet att ett sådant beslut måste prövas i en folkomröstning!
Sverige utanför EMU
Men vad händer om vi stannar utanför EMU? Är inte risken
stor att vi ändå tvingas till samma politik? Vi är ju redan
medlemmar i den europeiska unionen och huvuddelen av vår
utrikeshandel sker med andra medlemsstater i unionen.
Kommer vi att straffas med högre räntenivåer eller hinder i
handel och samarbete?
Svaret beror på vilken politik vi väljer att föra. Ser vi till att vi har balans
i
de offentliga finanserna och att samhällets infrastrukturer fungerar väl,
fortsätter vi med frihandel och internationellt samarbete, månar vi om att alla
ska kunna delta på ett produktivt sätt i samhällsutvecklingen - ja, då bör det
gå bra som det gör i t.ex. Norge och Schweiz. Då kan vi vidmakthålla en bra
välfärd, starka sociala skyddsnät och emotse en positiv ekonomisk
utveckling. Vi anser att Sverige kan stå utanför EMU just i kraft av att ha
sunda statsfinanser, låg ränta och inflation samt en stark och stabil valuta.
Den som istället argumenterar mot ett medlemskap i EMU för att kunna
fortsätta ha stora budgetunderskott, ökad statsskuld, ökad inflation och högre
räntor, gör dock ett stort misstag. Ett sådant utnyttjande av självständigheten
skulle ställa sig mycket dyrbart och snabbt rasera svensk ekonomi. Det skulle
medföra höjda realräntor, företags- och kapitalflykt och ökad arbetslöshet.
Istället för att kunna styra vår egen framtid blir vi därigenom fångar i en
negativ spiral av allt sämre ekonomisk utveckling och urholkad välfärd.
Denna nej-linje saknar all trovärdighet och utgör i debatten en tillgång för
dem som vill att Sverige ska gå med i EMU.
ERM och valutapolitiken
Flera av de steg Sverige hittills tagit på vägen mot den
monetära unionen förskräcker. Valutaregleringen
avskaffades utan att ersättas med ett modernare system för att
upprätthålla en viss tröghet på den snabbt växande
valutamarknaden. Kronans knytning till EU:s valutasystem,
ERM, slutade med att den dåvarande borgerliga regeringen
och Socialdemokraterna med gemensamma krafter
framgångsrikt pumpade in luft i kronan. Den bubblan sprack
efter katastrofala 500 % riksbanksränta. Det kostade det
svenska folket mångmiljardbelopp, fördjupad lågkonjunktur,
utslagning av företag, snabbt ökande statsskuld, hög
arbetslöshet och minskade investeringar.
Den svenska kronans värde och stabilitet beror ytterst på den inhemska
ekonomiska politiken och landets ekonomiska förmåga. Knytningar till andra
valutor medför, på ett konstlat sätt, att kronans värde låses fast. Därmed
uppkommer risker för obalanser i ekonomin. Snedvridande effekter på
konkurrensen inom näringlivet till följd av att valutor under långa perioder
är under- eller övervärderade ökar. Möjligheter till spekulation öppnas och
en osund valutahandel gynnas. Det kan i värsta fall leda till händelseförlopp
som ovan beskrivet.
En anslutning till ERM eller knytning till andra valutor skulle således
öppna för omfattande spekulation, som allvarligt och varaktigt kan skada
svensk ekonomi. Risken för varaktiga och negativa obalanser i svensk
ekonomi skulle öka. Det skulle också försvåra saneringen av statens finanser,
och därmed riskera att rasera den förbättring av svensk ekonomi som nu
påbörjats.
Vi anser att den svenska kronan inte bör anslutas till ERM eller knytas till
andra valutor. Den flytande växelkursen har fungerat bra och visat sig
förhindra skadlig spekulation mot kronan. Kronkursen bör därför tills vidare
fortsätta att vara flytande.
Om EMU bildas som planerat kommer med största sannolikhet ett ERM2
bildas för de EU-stater som inte ingår i EMU. Vi anser att Sverige ska verka
för att deltagandet i ett ERM2 ska vara frivilligt och att Sverige inte ska
ingå.
Riksbankschefen och regeringsföreträdare antyder emellanåt att det i
framtiden kan bli aktuellt att knyta kronan till ERM eller ERM2. Sådana
uttalanden leder ofelbart till omfattande spekulationer som knappast kan
anses vara till fördel för svensk ekonomi. Enligt gällande grundlag är det
Riksbanken som förfogar över valutapolitiken. Samtidigt är Riksbanken
riksdagens organ. Vi anser därför att riksdagen som krav för Riksbanken
sätter att kronan inte ska knytas till ERM eller andra valutor utan särskilt
beslut i riksdagen om detta.
Konvergensprogrammet
Det är oerhört viktigt att statens budgetunderskott vänds till
ett överskott och att statsskulden minskas. Det är av största
betydelse att inflationen och räntorna hålls låga och i paritet
med vår omvärld. Det är viktigt att kronans värde är stabilt
och utvecklas positivt. De fem s.k. konvergenskraven står
därför inte i motsatsförhållande till en grön ekonomisk
politik - tvärtom! Men den ekonomiska politiken kan inte
tillåtas bestå av enbart dessa fem krav. Tvärtom måste de
underordnas övergripande sociala och miljömässiga mål för
den ekonomiska politiken.
Sverige har som medlem i EU haft att upprätta ett konvergensprogram med
ovanstående fem krav. Dessa krav är kvalifikationskraven för deltagande i
EMU:s tredje fas, dvs det som ovan betecknats som medlemskap i EMU.
Miljöpartiets medverkan i detta konvergensprogram har bl.a. medfört att
såväl arbetslösheten som miljöfrågorna har lyfts upp som centrala mål
jämsides med konvergenskriterierna. Avsikten är att riksdagen ska bedöma
om målen att minska arbetslösheten och minska miljöskulden tillgodosetts i
samband med ett eventuellt beslut om Sverige ska gå med i EMU:s tredje fas
eller ej.
I de hittills gjorda uppföljningarna av konvergensprogrammet hösten 1995
(bilaga i tillväxtpropositionen), våren 1996 (bilaga i vårpropositionen) och i
anslutning till den nu aktuella budgetpropositionen finns emellertid ingen
som helst uppföljning vad gäller miljömålen med. Därmed omöjliggörs
riksdagens bedömning av hur konvergensprogrammet uppfylls. Det visar att
regeringen nonchalerar delar av det överenskomna konvergensprogrammet.
De bedömningar vi kunnat göra av utvecklingen av den svenska
miljöskulden visar att den ökat ytterligare sedan regeringen antog
konvergensprogrammet. Regeringen har inte lagt fram något som helst
handlingsprogram för att försöka tillgodose miljömålen i det svenska
konvergensprogrammet. Tvärtom aviseras betydande nedskärningar på
miljöområdet i statsbudgeten!
Med anledning av detta föreslår vi riksdagen att uppdra till regeringen att
återkomma till riksdagen med en analys av miljökonsekvenserna av
konvergensprogrammet. Regeringen bör också lägga fram en plan eller ett
åtgärdsprogram, som tydligt tillgodoser kravet att miljöskulden inte ökas,
utan tvärtom minskas samtidigt som konvergensprogrammets övriga krav
uppfylls.
Även kravet att minska arbetslösheten missköts av regeringen. Men där har
man åtminstone redovisat utvecklingen och försökt producera förslag - om
än först efter det att oppositionen i riksdagen tog initiativet. Dessvärre är
regeringens hittills föreslagna åtgärder mot arbetslösheten helt otillräckliga.
Arbetslösheten ökar istället.
Det är därför mycket märkligt att regeringen avvisar Miljöpartiets förslag
om sänkt arbetstid, grön skatteväxling och satsning på gröna jobb. Som vi
har visat i vår partimotion som avslogs av riksdagen 12 juli 1996 så skulle
dessa åtgärder mer än halvera den totala arbetslösheten. De är också fullt ut
finansierade i våra förslag. Det finns därför skäl att betvivla regeringens
förmåga vad gäller att bekämpa arbetslösheten.
Regeringen hävdar, fullt riktigt, att arbetslösheten inom EU driver fram
den hopplöshet och de antidemokratiska tendenser som fått växtkraft i
dagens Europa. Man hävdar i bl.a. skrivelsen inför den nu pågående
regeringskonferensen att "arbetslösheten är ett hot mot ekonomisk och social
stabilitet och ytterst mot vårt demokratiska styrelseskick". I tidigare
sammanhang har regeringen hävdat att den inre marknaden skulle medföra
sänkt arbetslöshet - bl.a. inför beslutet om EES-avtalet. Så har inte blivit
fallet - tvärtom ökar nu arbetslösheten i länder som t. ex. Tyskland.
Det finns därför starka skäl att regeringen nu åter prövar frågan om sänkt
arbetstid, sänkt skatt på arbete (och istället högre energi- och miljörelaterade
skatter) och en satsning på gröna jobb.
Det svenska konvergensprogrammet har i själva verket en viktig roll för
Sveriges möjligheter att stå utanför EMU. Detta kan förefalla paradoxalt
eftersom konvergenskraven är en kravlista i unionsfördraget för att få vara
med i EMU. Kravlistan från Maastricht-fördraget kan beskrivas som två
övergripande krav; balans i de offentliga finanserna och bra kontroll på
penning- och valutapolitiken. Därtill kommer kraven på minskad miljöskuld
och arbetslöshet. Detta är viktiga ekonomisk-politiska krav för att med
framgång kunna avstå från medlemskap i EMU, men också för att underlätta
ett framtida utträde ur EU.
Avgifter och bidrag till EU
m.m.
Medlemsavgifterna i EU kostar svenska staten ca 20
miljarder per år. Dessa avgifter kommer högst sannolikt att
höjas i framtiden. Detta är närmast absurt i en tid som
präglas av hårda besparingar, höjda skatter och stora
underskott i den offentliga sektorn. För att få tillbaka en del
av medlemsavgifterna tvingas staten skjuta till pengar bl.a.
till en jordbrukspolitik som varken regeringen eller
oppositionen vill ha - möjligen Centern undantagen. Den
snabbaste besparingen för den offentliga sektorn vore att
lämna EU, samtidigt som en stram ekonomisk politik
upprätthålls som minskar landets sårbarhet.
Bidragen från EU, ofta kopplade till motsvarande svenska bidrag, utsätts
inte för samma grad av granskning, prioritering och uppföljning från svensk
sida som andra anslag på statens budget. Det gäller bl.a. forskningspengar,
bidrag inom jordbrukssektorn och regionalpolitiska bidrag. Vi anser att
riksdag och regering i betydligt större utsträckning måste kontrollera även
dessa utgifter - oavsett om de går via EU:s budget eller från svenska statens
budget. Det gäller även bidrag direkt till vissa bidragsmottagare från EU:s
budget som inte går via svenska statens budget. Regeringen bör få i uppdrag
att till riksdagen återkomma med genomgripande redovisningar och förslag
till framtida hantering av EU-bidragen.
Även principerna för upphandling bör ses över i EU-samarbetet.
Nuvarande principer styr mot storskalighet, anonymisering, centralisering
samt bortrationaliserade arbetstillfällen och ökande mängd transporter med
utsläpp av bl.a. drivhusgaser.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de övervägande fördelarna med att för Sveriges del stanna utanför
EMU,
2. att riksdagen beslutar att svenskt medlemskap i EMU skall föregås av en
folkomröstning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att svenskt medlemskap i EMU måste föregås av ändring i
regeringsformen,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den ekonomiska politiken i samband med ett svenskt nej till
EMU,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beslutsfattande om valutapolitisk regim, anslutning till ERM
m.m.,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående svensk anslutning till ERM,
7. att riksdagen beslutar att riksdagen skall avgöra ett eventuellt deltagande
i ERM eller ERM2,
8. att riksdagen hos regeringen begär en analys av miljökonsekvenserna av
konvergensprogrammet,
9. att riksdagen hos regeringen begär en plan eller ett åtgärdsprogram för
minskad miljöskuld som del i fullföljandet av konvergensprogrammet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre kontroll, prioritering och uppföljning av bidrag från
Europeiska unionen.
Stockholm den 30 september 1996
Birger Schlaug (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Roy Ottosson (mp)
Peter Eriksson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Kia Andreasson (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Eva Goës (mp)
Gunnar Goude (mp)
Barbro Johansson (mp)
Thomas Julin (mp)
Ronny Korsberg (mp)
Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Annika Nordgren (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)