Motion till riksdagen

1996/97:Fi201

av Carl Bildt m.fl. (m)

Förnyelsen av Sverige

---

Sammanfattning

Sverige är ett samhälle med stora möjligheter. Aldrig tidigare
har de teknologiska, ekonomiska och sociala
förutsättningarna för medborgarna varit bättre.
Globaliseringen av ekonomin och den nya tekniken har gjort
världen mindre och ökat den enskildes möjligheter att själv
forma sitt liv efter just sina behov, förutsättningar och
önskemål. Därigenom individualiseras vårt samhälle. Men
samtidigt stärks vår förmåga att hantera vardagens problem i
gemenskap med de nära och kära.

Trots alla nya möjligheter befinner sig det svenska samhället i kris. Det är
en ekonomisk och social kris. Samhällsekonomin släpar efter och otrygg-
heten i samhället sprider sig. Men det är framför allt en politisk kris där
politiken försummat sin uppgift att upprätthålla ett tryggt och växande
samhälles institutioner.

Denna motion handlar om hur politiken skall kunna återupprättas, hur den
återigen skall kunna ombesörja genuint gemensamma angelägenheter som
det en gång var tänkt. Den visar på den inriktning som det svenska samhället
och politiken måste få om Sverige skall bli ett växande samhälle och om vi
skall kunna dra nytta av de nya förutsättningar som utvecklingen i omvärlden
ger.

En värld av möjligheter -
ett Sverige i stagnation

Sverige skulle kunna vara ett samhälle präglat av sina
medborgares initiativkraft och uppfinningsrikedom, av allas
vilja och strävan till växt, arbete och företagande. Ett
samhälle där medborgarnas vilja till ansvarstagande,
ekonomins utvecklingskraft och en växande arbetsmarknad
är grunden för en ekonomisk och social dynamik som går
hand i hand med människors skapar- och upptäckarglädje.
Ett samhälle där en verklig gemenskap växer ur varje
människas rätt att få utvecklas som individ och att få ta
ansvar för sina nära och kära.

För medborgarna skulle Sverige kunna vara ett samhälle där viljan till
arbete och förkovran får komma till produktivt uttryck och där den
grundläggande tryggheten bygger på att vi själva fattar de avgörande besluten
i livet.

För företagarna skulle Sverige kunna vara ett samhälle där hårt arbete,
initiativkraft och förmåga att leda och inspirera lönar sig. Sverige skulle
kunna vara ett i ordets verkliga bemärkelse företagandets samhälle.

För unga skulle Sverige kunna vara ett samhälle med framtidsutsikter, med
arbetstillfällen, med världsledande akademiska institutioner. Men framför
allt med möjligheter att själv få forma det liv man vill leva. Sverige skulle
kunna vara de många olika livsprojektens samhälle.

För gamla skulle Sverige kunna vara ett samhälle där ekonomins styrka
och utvecklingskraft lägger en stabil grund för en trygg ålderdom, men också
för god sjukvård och omsorg. Vårt land skulle kunna vara ett samhälle där
växtkraften och dynamiken skapar möjligheter för ett aktivt deltagande i
samhällslivet långt upp i åldrarna.

För de grupper som idag känner sig leva i samhällets marginaler skulle
Sverige kunna vara ett möjligheternas samhälle där arbete värdesätts, där
entreprenörskap är en viktig väg till samhörighet och integration och där ett
växande välstånd gör dem till vinnare i ett växande Sverige i stället för
förlorare i stagnationens nollsummespel.

Allt detta är möjligt. Det finns ingenting som säger att Sverige inte kan
fyllas av livskraft och mångfald. Tvärtom är de yttre villkoren för ett rikt och
tryggt liv bättre än någonsin. Utvecklingen skapar nya förutsättningar för
arbetets utformning och förläggning, för utbildning och studier, för tillgång
på kunskap och information. Arbetslivets individualisering ger den enskilde
möjligheter att utnyttja sin fulla potential på ett sätt som saknar motstycke i
historien. Aldrig tidigare har människorna haft bättre förutsättningar.
Välstånd, teknologisk utveckling, utbildning och kunskaper öppnar tillsam-
mans med historiskt låga ekonomiska och legala hinder för att röra sig i
världen helt nya horisonter för enskilda, familjer och företag.

Vårt land har goda förbindelser med en fredlig omvärld. Vi lever i en del
av världen där ekonomiskt, men i allt högre grad också socialt och kulturellt
utbyte berikar samhällslivet i en omfattning som ingen tidigare generation
har upplevt. Möjligheterna att resa, bo, studera och arbeta i andra länder är
större än någonsin. Svensk företagsamhet, svensk teknik och svenska
produkter har alltjämt ett gott renommé i andra länder. Svenska företag har
utan större hinder tillgång till världens viktigaste marknader. Vi är en del av
en gemensam europeisk marknad med en befolkning på 370 miljoner
människor och en sammanlagd produktion värd 50 000 miljarder kronor.

Men trots dessa goda förutsättningar är Sverige ett samhälle som växer
långsammare än andra. Vårt land befinner sig i en kris som är mångfasetterad
och djupgående och som påverkar och genomsyrar i stort sett alla
samhällslivets områden. Den blockerar och förkväver förutsättningarna för
medborgare och företag att ta till vara den dynamik och de möjligheter som
utvecklingen erbjuder. I en värld av möjligheter tycks vi sakna förmåga och
företagsamhet nog att till fullo utnyttja dem.

Det handlar om ekonomisk stagnation. Från en topposition i världens
välståndsliga har vi under ett kvarts sekel stadigt halkat efter och vi
placerar oss idag i OECD-ländernas bottenskikt. Under det senaste
kvartsseklet har de allra flesta jämförbara länder utvecklats bättre än vårt.

Det handlar om social stagnation. Allt fler människor kopplas idag bort
från arbetsmarknad och företagande. Allt fler ställs inför dystra och i
många fall hopplösa framtidsutsikter. Allt fler upplever att framgångar
och misslyckanden i livet avgörs av andra. En ny sorts otrygghet håller på
att sprida sig i samhället. En otrygghet som har en kuslig dimension i det
att individer och familjer inte bara utsätts för ekonomiska och sociala
påfrestningar utan dessutom är fråntagna möjligheterna att själva hantera
svårigheterna. Antalet socialbidragsberättigade familjer ökar. Känslan av
att inte ha kontroll över sin egen vardag omfattas av allt fler.

Så här behöver det inte vara. Det är inga naturkrafter som har
förflyttat oss bort från positionen som ett av världens tre
rikaste länder. Utvecklingen beror inte heller på att svenskar
är sämre, latare eller mindre begåvade än andra eller att vi
skulle ha mer otur än andra. Också vårt samhälles utveckling
bestäms av de institutioner och politiska beslut som
medborgarna har att leva med och anpassa sig till, av statens
förmåga att upprätthålla och - inte minst viktigt - undvika
att överskrida sina uppgifter. Länder vars institutioner
fungerar illa stagnerar, medan de som förmår att upprätthålla
goda institutioner som främjar individens och hela
samhällets växt utvecklas och ökar sitt välstånd. Så har det
varit historiskt och så är det idag. Det är politiska beslut i
regering och riksdag, kommuner och landsting som avgör
samhällets utveckling.

Den svenska krisen handlar därför också om politikens stagnation. Om
att de politiska församlingarna under mer än ett halvt sekel övergått från
att ombesörja de genuint gemensamma angelägenheterna till att överta
funktioner och uppgifter som bättre kan handhas av den enskilde,
familjen eller företaget. Den politiska makten har gått från att vara den
konstruktiva garanten för det civiliserade samhällets institutioner till att
alltför ofta bli en destruktiv kraft som hämmar människors och
ekonomins utveckling.

Under hundra år mellan 1870 och 1970 utvecklades Sverige
synnerligen starkt. Från att ha varit ett fattigt samhälle där
svält och intolerans drev över en miljon människor ut ur
landet växte välståndet i en omfattning som endast
överträffades av Japan. Det sekellånga svenska undret, som
grundlagts i det politiska reformarbetet under mitten av
1800-talet, visar att dagens stagnation inte är ödesbestämd.

Andra länder har lyckats bryta ekonomisk stagnation och vända nedgång i
uppgång. Ekonomier i Sydostasien som för bara några decennier sedan
tillhörde världens u-länder växer numera med tvåsiffriga tal per år. I USA,
som under 1960- och 1970-talen brottades med en stagnerande tillväxt och
tilltagande balansproblem, har under de senaste åren arbetsmarknaden
utvecklats mycket starkt. Om vi i Sverige hade haft samma utveckling skulle
hundratusentals nya riktiga jobb ha skapats i den privata sektorn. Nya
Zeeland har lyckats vända en ekonomi som befann sig vid avgrundens rand
och är idag en av de snabbast växande och mest dynamiska nationerna i den
industrialiserade världen.

Det som har gått i andra delar av världen kan naturligtvis gå också i
Sverige. Vad vi har gjort tidigare kan vi göra igen. Men det kräver en politik
som tar tillvara all den kraft som finns i människors initiativförmåga,
uppfinningsrikedom och nyfikenhet. Det handlar om mer än den ekonomiska
eller sociala dagspolitiken. Det handlar om en politik som ser som sin
främsta uppgift att återupprätta och upprätthålla de institutioner som i varje
samhälle skapar förutsättningar för utveckling och växt.

Utgångspunkten för reformarbetet för Sveriges förnyelse är en koncentra-
tion av politiken till det som skall vara statens grundläggande uppgifter i ett
fritt och civiliserat samhälle. Om staten misslyckas med att ta sig an sina
fundamentala skyldigheter riskerar stagnationen att fortsätta, eftersläpningen
att förvärras och vårt samhälles gemensamma värden att hotas.

Ett samhälle i kris

En kris för människorna

Det svenska samhällets problem drabbar den enskilde och
familjen på många olika sätt, men krisens olika uttryck är i
allmänhet intimt sammankopplade med den ekonomiska
stagnationen. När ett samhälle slutar växa ekonomiskt är det
alltid de svagaste grupperna med de smalaste ekonomiska
marginalerna som drabbas hårdast.

Den ekonomiska pressen på individer och familjer är idag trefaldig:

För det första leder den svaga ekonomiska utvecklingen till att allt fler
ställs utan möjligheter att själva ordna sin utkomst - en miljon människor
saknar idag ett riktigt arbete - och att reallönen för den som har ett arbete
stagnerar. Kostnaden för Sveriges ekonomiska eftersläpning bärs av alla men
tyngst blir bördan för dem som redan är svaga och utsatta.

För det andra betalar alla oavsett inkomstnivå bland de högsta skatterna i
världen. Med matematisk nödvändighet bärs huvuddelen av skattebördan vid
ett skattetryck på över 50 procent av de breda medborgargrupperna. Svenska
löntagare betalar följaktligen mycket höga skatter redan vid mycket låga
inkomster. Stigande skatter urholkar hushållens sociala trygghet.

För det tredje har den offentliga sektorn fått allt svårare att leverera det
stöd som utlovats. Sänkta ersättningsnivåer, sänkta bidrag och höjda avgifter
blir i högskattesamhället mycket hårda slag mot den enskildes ekonomi.
Sammantaget får allt fler det allt svårare att klara den ekonomiska vardagen.

Den ekonomiska krisen har således en social dimension som gör den extra
oroväckande och stötande. Svenska löntagare betalar allt högre skatter på allt
sämre inkomster och får tillbaka en allt sämre service.

Ett illustrativt exempel på hur utsatta människor kan vara i dagens Sverige
var när socialbyråerna kunde märka en tillströmning av klienter efter
regeringens beslut att skjuta på utbetalningen av barnbidraget med fem
dagar. Många svenska familjer visade sig leva under så knappa
omständigheter att de inte klarade mindre än en veckas förskjutning av en
utbetalning på några hundralappar utan att behöva begära socialhjälp. I ett
sådant samhälle saknar begreppet trygghet en reell innebörd. Tillvaron
präglas av en ständig oro för om man skall få ekonomin att gå ihop och för
att något oförutsett skall inträffa. För de familjer som är så beroende av att
inkomsterna flyter in exakt på dagen kan en oförutsedd utgift för ett
tandläkarbesök, en bil- eller TV-reparation vara liktydigt med katastrof.
Högskattesamhället undergräver därmed den trygghet som det en gång utgav
sig för att upprätthålla.

Den mänskliga dimensionen av den svenska krisen är emellertid inte bara
ekonomisk. Otryggheten tar sig också andra uttryck som aldrig låter sig
mätas i kronor och ören. Den handlar lika mycket om hur individer och
familjer saknar kontroll över sin tillvaro, om människor som inte kan vara
säkra på att själva klara av att möta besvärliga och oväntade situationer, kort
sagt om känslan av att det inte är ens egna beslut som formar vardagen.

Många av det svenska samhällets institutioner formades i en tid då man
trodde att människor hade ungefär likartade behov och önskemål och det
fanns en medveten strävan att använda politiken för att göra samhället mer
enhetligt. Folkhemsmetaforen speglar drömmen om politikern som det goda
samhällets patriark. Den enhetliga skolan, den uniforma offentliga servicen,
men också de nationella och statskontrollerade etermedierna var alla verktyg
för att hålla vårt samhälle samman, för att motverka slitningar och
segregation. Alla skulle ha samma referensramar och behandlas lika. När alla
hade gått i samma skola och besökt samma vårdcentral skulle solidariteten
mellan människorna växa.

Denna kollektivistiska syn på samhället var fel redan när den formades och
har spelat en allt mer destruktiv roll för vårt lands utveckling. Den fäster
litet
eller inget värde vid alla de andra uttryck för omtanke och solidaritet som
finns i ett fritt samhälle. Familjen och andra frivilliga sociala gemenskaper
gavs därmed en alltmer underordnad roll för den enskildes trygghet och
välfärd och uppfattades ibland t o m som socialt destruktiva och hämmande
för individens utveckling.

Idag är det tydligt att individers och familjers trygghet är intimt förknippad
med deras möjligheter att själva bestämma inriktningen av sina liv. I en allt
mer föränderlig värld blir det uniforma och stela hinder för anpassningen till
nya förutsättningar. När rätten att välja annorlunda saknas kommer heller
inte samhället att kunna ta till vara en ny tids förutsättningar. Stelheten
föder
stagnation och ökad otrygghet.

Men otryggheten ökar också när medborgarna märker att staten inte längre
mäktar upprätthålla det grundläggande skyddet för liv och egendom. När
kriminaliteten når in i människornas vardag undergrävs den tillit till
omgivningen som kännetecknar ett civiliserat samhälle. Samhället sluter sig
inåt. Människorna blir oroligare, misstänksammare och hårdare.

Också dessa uttryck för den svenska krisen speglar behovet av förändring.
Den sociala orättfärdighet och de spänningar som blir ofrånkomliga i ett
samhälle där ekonomin stagnerar och där människorna har fråntagits
kontrollen över sin tillvaro uppmanar till handling och förnyelse. Det
reformarbete som behövs för att förnya Sverige har sitt kanske starkaste
motiv i insikten om att det svenska samhället i stagnationens spår blir allt
mer fyllt av spänningar och konflikter mellan människor och grupper som
redan har förlorat eller riskerar att förlora fotfästet.

En kris för ekonomin

Sveriges ekonomi har i tjugofem års tid befunnit sig i mer
eller mindre permanent kris. Även i tider av tillväxt och full
sysselsättning har ekonomin plågats av kroniska obalanser.
Under 1970-talet var inflationen snabb, tillväxten låg och de
offentliga finanserna svaga. Skattesystem, subventioner,
regleringar och en hög inflationstakt gjorde att realräntan
under flera år var negativ. Sparande bestraffades och de som
kunde låna pengar var privilegierade. Svenskarna slutade att
investera för framtiden och valde istället att konsumera för
dagen. Tillväxttakten var i genomsnitt nästan 1 procent
långsammare än OECD-genomsnittet.

Den ekonomiska tillväxten under 1980-talets långa internationella
högkonjunktur fortsatte att vara svag. Tillväxten var 2,0 procent om året eller
0,7 procentenheter under OECD-genomsnittet.

1980-talets inflationsekonomi skapade den kostnadskris som kulminerade i
början av 1990-talet. Sveriges inflationstakt var stadigt högre än
genomsnittet i OECD och avsevärt högre än i Tyskland. Till slut blev
utvecklingen ohållbar och det blev uppenbart att inflationen måste nedbring-
as en gång för alla.

I likhet med vad en rad andra länder hade gjort sedan det tidiga 1980-talet
började Sverige så småningom också att driva en hårdvalutapolitik.
Inflationen drevs gradvis ur systemet och den stramare politiken spelade en
avgörande roll för den starka produktivitetsutvecklingen i svensk industri.

I början av 1990-talet gick världsekonomin in i den svåraste låg-
konjunkturen sedan trettiotalsdepressionen. I de flesta industrialiserade
länder stagnerade ekonomin och i många länder sjönk till och med den totala
produktionen. I Sverige var utvecklingen extra alarmerande. Nedgången som
inleddes 1989 accelererade till ett fritt fall. Från 1990 föll industri-
produktionen och arbetslösheten steg. Sverige trädde in i en kostnads-,
konkurrens- och arbetslöshetskris kombinerad med en mycket omfattande
finanskris. Under våren 1991 försvann det tusentals jobb i svensk ekonomi
varje vecka.

Konjunkturella svängningar kan till en del förklara varför aktiviteten i
ekonomin sjönk i början av 1990-talet, men de kan inte förklara allt i den
mycket djupa recessionen. Under loppet av ett par år minskade den
sammanlagda produktionen med 5 procent och hundratusentals arbetstill-
fällen slogs ut. Förklaringen till denna mycket kraftiga nedgång måste sökas i
grundläggande strukturella missförhållanden och i den strukturella anpass-
ning som till slut hade blivit oundgängligen nödvändig.

Enskilda år, eller till och med enskilda perioder under de senaste tjugofem
åren, kan kanske den svenska ekonomin ha upplevts vara i god ordning, men
sett över tiden framstår dessa perioder endast som tillfälliga avvikelser i en
enda lång balanskris.

Den långsiktiga trenden med tilltagande makroekonomisk obalans
bekräftar att Sverige lider av en rad strukturproblem som gör att ekonomin
inte förmår att växa i samma takt som andra länder utan att inflationen tar
fart, Det är också uppenbart att vårt land drabbas extra hårt vid
internationella nedgångar. En jämförande studie av den ekonomiska
utvecklingen i Sverige och i våra viktigaste konkurrentländer talar ett tydligt
språk.

Diagram 1
Statsbudgetens saldo 1970-1995 (mdr kr)

Sedan 1970 har den svenska statsbudgeten bara kunnat
balanseras två gånger: 1988/89 och 1989/90 i samband med
den starka högkonjunkturen i slutet av 1980-talet.

Kostnadsutvecklingen och inflationen i den svenska ekonomin har under
samma period varit snabbare än i den industrialiserade världen i genomsnitt
och gentemot några av våra viktigaste konkurrentländer har utvecklingen
varit avsevärt sämre.

Diagram 2
Prisstegringen i Sverige och OECD 1970-1996 (konsumentprisindex)

Diagram 3
Prisstegringen i Sverige och Tyskland 1970-1996 (konsumentprisindex)

Den svaga ekonomiska utvecklingen och den höga
inflationstakten har avspeglats i upprepade devalveringar.
Mellan 1976 och 1982 devalverades den svenska kronan med
sammanlagt 45 procent. En D-mark är exempelvis idag mer
än tre gånger så dyr som för tjugofem år sedan.

Diagram 4
Valutautveckling gentemot Tyskland (Kr/D-mark)

Den svaga svenska kronan och de ständiga devalveringarna
har helt följdriktigt tagit sig uttryck i en högre ränta, vilket
varit priset för att den svenska kronan inte har uppfattats som
tillförlitlig. Tjugo år av ett stadigt försämrat penningvärde
har visat att välstånd aldrig kan byggas på att
konkurrenskraften bevaras genom att valutan minskar i
värde.

Om man jämför köpkraften för den svenska bruttonationalprodukten över
tiden har denna beskrivit en stadigt sjunkande kurva i förhållande till OECD.
1970 hade medborgarna en köpkraft som överskred genomsnittet med ett
tiotal procent. I slutet på 1980-talet hamnade vi under genomsnittet och 1996
har en svensk medborgare en köpkraft som ligger klart under OECD:s
genomsnitt och kraftigt under den köpkraft människor har i världens ledande
ekonomier.

Tabell 1
Den internationella välfärdsligan 1970-1995 (BNP/invånare)
Rang
Land
Index
1970
Land
Index
1980
Land
Index
1990
Land
Index
1995

1
Schweiz
145
USA
133
USA
128
Luxemburg
158

2
USA
141
Schweiz
129
Schweiz
123
USA
138

3
Sverige
108
Kanada
113
Luxemburg
116
Schweiz
127

4
Luxemburg
108
Tyskland
108
Kanada
111
Norge
121

5
Tyskland
105
Frankrike
104
Tyskland
107
Danmark
112

6
Kanada
102
Luxemburg
104
Japan
103
Japan
110

7
Nederländerna
101
Sverige
102
Frankrike
101
Kanada
109

8
Danmark
100
Island
101
Sverige
99
Österrike
109

9
Frankrike
100
Nederländerna
99
Österrike
97
Belgien
108

10
Australien
99
Österrike
97
Danmark
97
Tyskland
106

11
Nya Zeeland
98
Belgien
97
Island
97
Island
104

12
Storbritannien
93
Australien
96
Finland
96
Frankrike
104

13
Belgien
90
Danmark
96
Belgien
95
Italien
102

14
Österrike
86
Italien
93
Norge
94
Nederländerna
101

15
Italien
85
Norge
93
Australien
93
Australien
99

16
Finland
82
Finland
90
Italien
93
Storbritannien
95

17
Japan
80
Storbritannien
89
Nederländerna
93
Sverige
95

18
Norge
77
Japan
88
Storbritannien
93
Finland
89

19
Island
75
Nya Zeeland
87
Nya Zeeland
79
Nya Zeeland
87

20
Spanien
64
Spanien
65
Spanien
69
Irland
85

21
Irland
50
Irland
55
Irland
63
Spanien
74

22
Portugal
42
Grekland
48
Portugal
49
Portugal
67

23
Grekland
41
Portugal
48
Grekland
43
Grekland
61

24
Turkiet
17
Turkiet
18
Turkiet
20
Turkiet
29

Källa: OECD

Tabellen visar Sveriges kontinuerliga eftersläpning gentemot
vår omvärld. Men också att eftersläpningen inte är
naturbunden. Av de fyra länder som 1970 toppade
välståndsligan är det bara Sverige som har halkat efter. De
övriga tre har behållit sina toppositioner.

Även om bedömningen av den svenska ekonomins utveckling under de
kommande åren för tillfället har ljusnat något, går det inte att bortse från att
förbättringen till stor del kan förklaras av kronans nedskrivning hösten 1992.
Vi saknar ännu avgörande bevis för att Sverige skulle lyckas bryta den
olycksaliga raden av devalveringar, kostnadskriser och underskott. Det är
däremot tydligt att den svenska ekonomin alltjämt befinner långt ifrån en
långsiktigt stabil och snabb ekonomisk tillväxt och att arbetslösheten har nått
en nivå som varken är ekonomiskt eller socialt acceptabel. Regeringens
bedömning av den ekonomiska utvecklingen under de kommande åren visar
att Sverige inte kommer att nå en tillväxttakt som är tillräckligt hög för att
arbetslösheten skall kunna sjunka ordentligt.

Tabell 2
Regeringens prognoser för tillväxt och arbetslöshet 1996-2000

1996
1997
1998
1999
2000

BNP/Sverige
1,6
2,3
2,6
2,4
2,0

Öppen
arbetslöshet
7,7
6,9
6,1
5,8
5,7

Total arbetslöshet
12,7
12,3
11,1
10,5
9,5

Källa: Budgetpropositionen

Vi kan konstatera att tillväxttakten i Sverige med den
nuvarande politiken kommer att vara fortsatt låg. Detta
bekräftas när regeringen menar att det krävs strukturella
åtgärder för att nå en högre tillväxtbana. Förklaringen till att
vi inte får bättre tillväxt ligger följaktligen i att regeringen av
olika skäl väljer att inte presentera den politik som är
nödvändig.

Det är naturligtvis svårt att mäta den exakta kostnaden för att vår ekonomi
har vuxit långsammare än andra länders. Ingen kan veta vad som hade hänt
om Sverige hade valt en annan väg. Men vi kan ändå göra mer eller mindre
trovärdiga antaganden.

Statistiskt växte den svenska ekonomin med 50 procent under perioden
1970-1995, vilket skall jämföras med en fördubbling i OECD. Om Sverige
hade kunnat hålla jämna steg med sina konkurrentländer skulle
bruttonationalprodukten 1996 ha varit 500 miljarder större än vad den är
idag.

500 miljarder motsvarar nästan hela den nuvarande statsbudgeten. Till
detta skall läggas det inkomstbortfall som har drabbat ekonomin varje år
sedan 1970. Sverige är visserligen ett något rikare land än 1970, men vi är
inte så välbeställda som vi skulle kunna vara. Vi betalar varje år ett pris för
våra strukturella missförhållanden. Detta pris är, om man räknar på det sätt
som vi har gjort här, drygt 50 000 per svensk och år. Om man tar hänsyn till
skillnader i befolkningstillväxt blir priset något lägre. Men det rör sig
fortfarande om 30 000 kronor per svensk och år.

En kris för politiken

Såväl den sociala som den ekonomiska krisen har sin grund i
en politisk kris. Staten har på allt fler områden blivit ett
hinder för friheten och ett hot mot tryggheten.

I vardagen har individer och familjer fått uppleva hur deras valfrihet och
självbestämmande har beskurits till förmån för likriktning och uniformitet.
Skatter, regleringar och en minskande tilltro till statens förmåga att
upprätthålla sina grundläggande funktioner har undergrävt medborgarnas
känsla av säkerhet och trygghet i vardagen. Dessutom växer misstron mot
politiker och - allvarligare - mot politiken som metod för att förändra
samhället. Samhällsklimatet blir apatiskt och fatalistiskt.

Centraliseringen av ekonomisk makt till de politiska organen har löpt som
en röd tråd i den svenska utvecklingen under större delen av 1900-talet. Den
offentliga sektorns expansion och det växande antalet regleringar utgick från
en blygsam nivå och till följd av den privata sektorns dominans blev
effekterna därför till en början ganska små. Tilltron till Sveriges ekonomiska
styrka, till marknadsekonomins funktionssätt och till ekonomiska
fundamenta fortsatte att vara stor trots den gradvisa underminering som
skedde av tillväxtens förutsättningar. På samma sätt som det tar tid att bygga
upp både förtroende och väl fungerande institutioner tar det tid att rasera
dem.

Fram till någon gång på 1950-talet var den svenska ekonomin i huvudsak
fri. Skatter och regleringar avvek inte radikalt från vad som fanns i våra
konkurrentländer. I den högkonjunktur och framtidsoptimism som
genomsyrade återuppbyggnadens Europa kunde Sverige genom en
kombination av en intakt produktions- och infrastruktur och en i huvudsak
liberal ekonomi uppnå den kraftiga välståndsutveckling som kulminerade
under det tidiga 1960-talets rekordår.

Ur ett historiskt perspektiv var perioden 1945-1970 den avslutande
fjärdedelen av det sekel som gjorde Sverige till ett rikt land. Johan Myhrman,
professor i nationalekonomi, har i boken Hur Sverige blev rikt beskrivit
skedet:

Sveriges ekonomi växte mycket fort under denna period och människors
levnadsstandard ökade enormt. Bil, sommarstuga, TV, bättre utbildning med
mera blev möjligt för allt fler svenskar genom denna oerhörda
produktionsökning.

Men den idémässiga och politiska grunden för den fria
svenska ekonomin hade redan börjat erodera och viktiga
marknader som bostads- och kreditmarknaderna präglades av
omfattande politisk reglering och interventionism. Även om
fyrtiotalets planhushållningsdebatt slutade med att
förespråkarna för att krigsekonomins regleringar skulle bestå
förlorade striden fanns en tydlig ambition att öka det
politiska inflytandet över ekonomin. Kreditmarknadens
regleringar skulle komma att spela en betydelsefull roll i
Sverige fram till slutet av 1980-talet och regleringarna på
bostadsmarknaden finns i viss utsträckning fortfarande kvar.

Nationalekonomen Magnus Henrekson visar i sin bok Företagandets
villkor hur den ekonomisk-politiska debatten från femtiotalet i mycket
koncentrerade sig på storföretagen, och då uteslutande på de stora
industriföretagen, och hur ägandets funktion i ekonomin ignorerades eller
underkändes helt.

Över huvud taget gäller att när man i dag går tillbaka till de politisk-
ideologiska skrifterna från 1950-talet fram till 1980-talet, så slås man av en
nästan total avsaknad av diskussion av flera av de faktorer som i dag anses
som viktiga för att få en god ekonomisk utveckling.

(Företagandets villkor, s 89).

Henrekson nämner åtta olika aspekter av ekonomisk verksamhet som
saknats i debatten: icke-industriell aktivitet; betydelsen av incitament för
människors vilja att investera i det egna humankapitalet; avsaknad av ägare
eller otydliga ägarförhållanden i företagen; lönesystemens betydelse för
produktiviteten; investeringars effektivitet; produktivitetsutveckling som inte
bara resultatet av ökad kapitalintensitet utan av ökad totalfaktorproduktivitet;
svaga incitament för små företag att växa samt nyföretagandet och
entreprenörskapets betydelse för ekonomisk utveckling.

Under 1950-talet spådde många att ekonomin skulle utvecklas mot allt
större ekonomiska enheter. Den enskilde entreprenörens och ägarens
betydelse skulle underordnas den rationella hierarkiska produktions-
ordningen. Det antogs finnas en strukturell tendens i riktning mot
koncentration och storskalighet. Ägarfrågan skulle i framtiden bli allt mer
underordnad och det privata ägandet av näringslivet näst intill en formalitet.

Den ekonomiska politiken har till stor del kommit att anpassas till denna
teori och försökt stimulera utvecklingen i den riktningen. Kulmen nåddes i
slutet av 1970- och början av 1980-talet då företrädare för fackföreningarna
och det socialdemokratiska partiet föreslog olika metoder för att
kollektivisera ägandet av det svenska näringslivet. Med hjälp av kollektiva
löntagarfonder skulle kontrollen över företagen överföras till fackligt
dominerade korporativa fondstyrelser.

Även den svenska sysselsättningsutvecklingen har sin förklaring i den
politiska debatt och de värderingar och åsikter som fördes fram från och med
slutet av 1950-talet. Slagordet "Det starka samhället" illustrerade den
uttalade ambitionen hos de socialdemokratiska regeringarna och hos
riksdagsmajoriteten att koncentrera tjänsteproduktionen till den offentliga
sektorn. Stora delar av tjänstesektorn kom därmed att läggas under offentliga
monopol.

De politiska motiven bakom tjänstesektorns socialisering var flera. Dels
vägde rent egalitära ideologiska skäl tungt. En stor offentlig sektor och en
statlig administration av tjänsteproduktionen inom vård och omsorg antogs
garantera jämlikhet och motverka godtycke och social segregation. Dels
uppfattades en expansion av den offentliga sektorn som ett tecken i sig på
utveckling och framåtskridande. Närmast ödesbestämda förändringar i
ekonomins struktur antogs tala för en naturlig ökning av den offentliga
sektorns andel av ekonomin.

Sverige brukar traditionellt beskrivas som ett blandekonomiskt samhälle
där ägandet över produktionsfaktorerna i huvudsak har legat i privata händer
och där staten trots allt spelat en ganska undanskymd roll. Till skillnad från
socialdemokratiska partier i exempelvis Frankrike och Storbritannien anses
svenska socialdemokrater ha varit ganska försiktiga när det gällt att
socialisera produktionsmedlen.

Denna bild är inte riktig. Sanningen är att stora delar av den svenska
ekonomin i praktiken har socialiserats under efterkrigstiden. Den omfattande
offentliga styrningen av näringslivet och de höga skatterna har beskurit
individens och familjens möjligheter att spara och bygga upp en egen
förmögenhet. Det direkta politiska övertagandet av kontrollen av
industriföretagsamhetens produktionsmedel och bankerna genomfördes inte,
men förslaget om kollektiva löntagarfonder var uttryck för Socialdemo-
kraternas ambition att göra just detta.

En större framgång rönte det socialdemokratiska socialiseringsprojektet
när det gällde att socialisera frukterna av människors arbete och företagande
och att erövra och kontrollera tjänsteproduktionen. Människors inkomster,
men också deras välfärd, kom att till en dominerande del bli förstatligade.
Även om en viss liberalisering har skett under senare år bedrivs fortfarande
stora delar av tjänsteproduktionen inom ramen för offentliga monopol och
omgärdas av politiska regleringar av en art och en omfattning som för
tankarna till skråväsendet.

All utbildning, från grundskola upp till universitetsnivå, har varit offentligt
ägd och kontrollerad. Det är först genom skolpengen som fria skolor givits
reella möjligheter att vara ett alternativ för människor med normala
ekonomiska förutsättningar. Sjukvården bedrivs i landstingsregi, i praktiken
utan konkurrens eftersom alternativen är så få. Detsamma gäller för så gott
som all annan vård och omsorg där kommunerna övertagit ansvaret.

Till detta skall läggas att produktion och ägande av bostäder under
efterkrigstiden i realiteten har varit en politisk angelägenhet. Genom
offentligt ägande, regleringar och subventioner, bland annat manifesterat i
miljonprogrammets tydliga planekonomiska ambitioner, betalar svensken
idag västvärldens högsta boendekostnader. En lång rad svenska kommuner
plågas samtidigt av sina åtaganden i krisdrabbade kommunala bostadsbolag.

Den framkomliga vägen

Det trygga samhällets institutioner

Under lång tid har trygghet i Sverige fått vara synonymt med
det statiska och oföränderliga. Samhället har antagits vara
tryggt om dess medborgare har varit skyddade från
konsekvenserna av samhällsutvecklingen och av egna och
andras handlingar. Genom bidragssystem och offentligt
producerade tjänster antogs politiken kunna bygga bort
otryggheten i samhället. Samtidigt försummades andra
uppgifter som tidigare betraktats som viktiga för att säkra
medborgarnas trygghet. Till de uppgifter som fick en allt mer
undanskymd roll hörde bekämpningen av drogmissbruk och
kriminalitet.

Idag är det tydligare än någonsin att ett fungerande och växande samhälles
källor till trygghet är fler än de som svarar för statens och kommunernas
omfördelning av ekonomiska resurser eller produktion av olika tjänster. Det
är självklart en central uppgift för det allmänna att ombesörja att de som av
ett eller annat skäl inte mäktar med sin egen försörjning får bistånd. Stat och
kommun skall alltid ha kraften att vara en ett civiliserat samhälles garant för
människors trygghet. Men detta kan aldrig vara den viktigaste grunden för
trygghet i ett samhälle.

För nästan alla handlar trygghet om att ha kontroll över sin tillvaro, om att
kunna möta oförutsedda händelser och problem samt att ha en bred
planeringshorisont som erbjuder många olika handlingsalternativ. Trygghet
uppnås inte i en problemfri värld utan i vetskapen om att vi har medlen och
möjligheterna att möta svårigheterna och parera konsekvenserna.

Grunden för att tillvaron skall bli mer förutsebar är att vi själva får fatta de
viktiga besluten i vardagen. Det är den enskilde eller familjen som vet vad
som är bäst utifrån sina förutsättningar och sin situation. Modern och fadern
vet vad som är bäst för deras barn, studenten kan bättre än någon annan
avgöra vilken utbildning som gör hans eller hennes liv rikt, åldringen vet
vilken typ av vård som passar honom och hans livsstil.

Ett tryggt samhälle bygger därför framförallt på att makten ligger hos de
enskilda medborgarna, med andra ord på att det finns en hög grad av
personlig frihet. Frihet att själv få välja sådant som skola, utbildning och
barnomsorg. Men det handlar också om att själv få bestämma över sina
inkomster, om att kunna spara och investera för framtiden.

En verklig trygghet är inte en funktion av statiska livsbetingelser utan av
förmågan att leva ett fullvärdigt liv i ett dynamiskt samhälle. Trygga
medborgare är de som har förmågan att själva eller tillsammans med andra
möta svåra situationer. Otrygga är de som saknar alternativ och som alltid
måste lita till andra.

Det växande samhällets institutioner

Marknadsekonomins framgångar och den doktrinära
socialismens bankrutt har samlat de flesta i västländernas
politiska spektra kring uppfattningen att planekonomi och
statligt ägande av produktionsfaktorerna inte är förenligt med
ett civiliserat samhälle. Det råder i dag en bredare enighet än
någonsin om att total politisk kontroll över ekonomin leder
till förtryck och fattigdom. Brödköerna i Moskva,
miljöförstörelsen i Böhmen och de tomma butikshyllorna i
Rumänien avslutade det socialistiska kapitlet i den seriösa
samhällsdialogen. Med Berlinmurens fall markerades
bokstavligen slutet på en sekellång debatt.

1996 har den politiska debatten en annan ansats och rör åtminstone delvis
andra saker. Skiljelinjen går inte längre lika skarp mellan dem som
förespråkar statligt ägande och planering av produktionen och dem som
förespråkar marknadshushållning. Dagens skiljelinje går mellan dem som
tror på den politiska interventionismens möjligheter att lyfta, förbättra och
korrigera produktion och sysselsättning och dem som menar att ekonomins
verkliga växtkraftspotential vinns ur en politik som först och främst syftar
till
att skydda och upprätthålla den fria ekonomins grundläggande institutioner
och spelregler.

Det positiva sambandet mellan ekonomisk frihet och välstånd var länge
kontroversiellt. Under långa perioder har den fria marknadshushållningen
antagits, på grund av vad som ytligt uppfattats som brist på styrning och
koordination, leda till onödigt slöseri och till bristande hänsyn till det
allmännas bästa och medborgarnas "verkliga behov". I breda akademiska och
politiska kretsar rådde enighet om att en mer "vetenskaplig" och central
politisk styrning av samhället inte bara var önskvärd utan också i många fall
såväl naturlig som oundviklig.

Idag lyfts den ekonomiska friheten fram som en av de viktigaste
förklaringarna till ekonomiskt välstånd. Under senare år har det också
genomförts flera genomgripande och systematiska studier av den
ekonomiska frihetens betydelse för välståndsutveckling och konkurrenskraft.
I en mycket uppmärksammad studie, Economic Freedom of the World 1975-
1995, av ett dussin oberoende institut runt om i världen har man försökt mäta
den ekonomiska friheten i ett hundratal länder.

Sjutton olika faktorer har mätts för att avgöra graden av ekonomisk frihet
och utifrån dessa iakttagelser konstruerades en 10-gradig frihetsindex.
Områden som studerats var bl.a. den penningpolitiska stabiliteten, den
offentliga sektorns storlek, regleringsgraden av ekonomin, skatter och
öppenhet mot omvärlden.

Den avgjort friaste ekonomin i världen är enligt denna studie den brittiska
kronkolonin Hongkong. Hongkongs ekonomi uppnår en frihetsgrad som med
bred marginal överskrider övriga länders. Därefter kommer bland de tio
friaste ekonomierna en blandning av gamla industrinationer och nya
tillväxtekonomier i Asien. Storbritannien hamnar som den friaste europeiska
ekonomin på en sjätteplats.

Sverige delar fyrtiosjundeplatsen med Portugal och Honduras. Bland EU-
länderna uppvisar bara den grekiska ekonomin mindre grad av frihet. Det
finns heller inget land som är rikare än Sverige men där ekonomin är mindre
fri än i vårt land.

Även om övriga Europa har större ekonomisk frihet än Sverige är det bara
Storbritannien som hamnar bland de tio bästa och endast fem av EU-
länderna ligger bland de trettio främsta. (Luxemburg ingick inte i studien,
men det är inte orimligt att anta att landet hade placerat sig relativt högt.)

Studien placerar länderna längs en sexgradig skala, från F för länder med
den lägsta graden av ekonomisk frihet till A för de friaste. Det empiriska
sambandet i studien mellan ekonomisk frihet å ena sidan och välstånd och
tillväxt å den andra är slående.

Diagram 5
Sambandet mellan ekonomisk frihet och välstånd i 103 länder
BNP/invånare (dollar) 1994

Diagram 6
Sambandet mellan ekonomisk frihet och tillväxt i 103 länder

Även andra bedömningar av näringsklimat och
konkurrenskraft visar på ett samband mellan ekonomisk
frihet och goda marknadsekonomiska institutioner å ena
sidan och tillväxt och välstånd å den andra.

Det schweiziska International Institute for Management Developments
(IMD) ger årligen ut en sammanställning över konkurrenskraften i ett urval
länder, The World Competitiveness Yearbook. IMD mäter 225 olika kriterier,
uppdelade på åtta olika kategorier, som antas påverka en ekonomis
konkurrenskraft. IMD mäter också andra faktorer än den ekonomiska
frihetens politiska reglering och ger därmed en mer fullödig förklaring till en
nations nuvarande konkurrensförmåga.

I 1996 års studie ingår fyrtiosex länder och Sverige hamnar på en
sammanlagd 14:e plats, vilket är två platser sämre än föregående år och fem
sämre än två år tidigare. USA har under lång tid toppat IMD:s index och gör
det också i år. I 1996 års bedömning rankas följande 20 länder som världens
mest konkurrenskraftiga (frihetsindex inom parentes).

1. USA (4)
11. Nya Zeeland (3)

2. Singapore (2)
12. Kanada (9)

3. Hongkong (1)
13. Chile (36)

4. Japan (9)
14. Sverige (47)

5. Danmark (32)
15. Finland (44)

6. Norge (41)
16. Österrike (36)

7. Holland (18)
17. Belgien (21)

8. Luxemburg (i.u)
18. Taiwan (15)

9. Schweiz (5)
19. Storbritannien (6)

10. Tyskland (18)
20. Frankrike (32)

IMD:s index sammanfaller till en del med frihetsindex. Även
om ordningen delvis är en annan återfinns många av de
friaste ekonomierna också i toppen av konkurrenskraftsligan.
Avvikelser mellan frihets- och konkurrenskraftsindex kan till
stor del förklaras med historiskt välstånd, omfattande
finansiellt, fysiskt och humant kapital och med den styrka i
ekonomin som följer av detta även i en ofri ekonomi.

Om man studerar de kategorier som IMD delar upp konkurrens-
kraftsfaktorerna på kan man konstatera att de svenska resultaten är mycket
ojämna. På vissa områden är Sverige en toppnation, på andra ligger vi i det
närmaste på jumboplats.
Faktorkategori
Sverige
Toppnation

Den inhemska ekonomins styrka
37
USA

Grad av internationalisering
12
Singapore

Ekonomisk politik och
myndigheter
41
Singapore

Finansmarknader
20
USA

Infrastruktur
3
USA

Företagsledning
1
Sverige

Forskning, vetenskap och
teknologi
6
USA

Befolkning (utbildning etc)
9
Danmark

Sammantaget ger IMD en bild av ett land där det som ligger
utanför politikens mer direkta inflytande fungerar väl, medan
den ekonomiska politiken, skatter och regleringar är
problemområden. Svenska företag har världens bästa
företagsledning enligt IMD, men endast i fem länder bedrivs
det en ekonomisk politik som är sämre för
konkurrenskraften. Vi har en mycket god grundforskning och
svenska produkter är av hög kvalitet, men inget av de 46
länderna kan uppvisa ett skattetryck som är mer destruktivt
för konkurrenskraften.

Sambandet mellan ekonomisk frihet och tillväxt och välstånd är inte
särskilt överraskande utan bekräftar bara den teoretiska och empiriska
kunskap om ekonomins funktionssätt som varit känd sedan den industriella
revolutionen och som har fått en renässans under de senaste decennierna.

Nationalekonomins koncentration var förvisso under lång tid riktad mot de
krafter som antas styra och påverka ekonomin på makronivån. Produktionens
förutsättningar och funktionssätt togs för givna och försöken att förstå de
ekonomiska sambanden koncentrerades till de stora makroekonomiska
flödena. Över hela västvärlden försköts den ekonomiska politikens fokus.
Statsbudgetens funktion förändrades från att i huvudsak handla om hur
gemensamma angelägenheter skall betalas till att bli ett aktivt aggregat för
stabilisering av samhällsekonomin över konjunkturcykeln.

Under senare år har delar av den nationalekonomiska forskningen återigen
flyttat fokus till att försöka förklara företagets, entreprenörens och
framförallt de ekonomiska spelreglernas roll i ekonomin. Produktionen
uppfattas inte längre som given eller enkelt manipulerbar utan som en
komplicerad process intimt beroende av en lång rad faktorer på individens,
företagets och familjens nivå.

Den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren Douglass North har
gjort stora insatser för att förklara institutionernas och den institutionella
konkurrensens betydelse för samhällsutvecklingen. Hans brittiske kollega
Ronald Coase gjorde redan på trettiotalet banbrytande framsteg för
förståelsen för ägandets och företagets roll i ekonomin, kunskaper som sedan
dess har vidareutvecklats och förfinats. Forskare som Israel Kirzner har
utvecklat förståelsen för entreprenörens funktion i en ekonomi.

Det från ett politiskt perspektiv kanske viktigaste genombrottet rör
institutionernas betydelse för ekonomin. Nya teorier om ekonomisk
utveckling och tillväxt har utmanat de mer traditionella uppfattningarna som
framförallt har betonat de teknologiska genombrotten som utvecklingens
motor. Istället har man framförallt koncentrerat sig på uppkomsten och
utformningen av de rättsregler som kringgärdar äganderätten och
företagandet.

Ur den enskilda äganderätten härleds en lång rad av de instrument -
hyresinstitutet, aktiebolaget, hypotekslån, skuldväxlar, konkursinstitutet,
obligationer, terminer, optioner, försäkringar - som gör det möjligt för oss
att nyttja andra människors egendom. Förekomsten av sådana instrument är
en utvecklad ekonomis främsta kännetecken. De möjliggör företagande,
handel, investeringar och byggande i långt större omfattning än som vore
möjligt utan dessa sofistikerade institutioner. Aktiebolaget och andra
instrument som förfinar och utvecklar den enskilda äganderätten kan därför
med fog sägas ha varit väl så betydelsefulla som teknologiska genombrott
och uppfinningar.

Ägande befrämjar hushållning med samhällets resurser. Den som äger
något har ett intresse av att värdet på egendomen består och helst förräntas.
Ägande ger incitament för den enskilde att se till att egendomen skyddas och
förädlas. Det är dessa incitament som skapar tillväxt och det är avsaknaden
av dem som till stor del förklarar misshushållningen i socialistiska
ekonomier.

En fri ekonomi kännetecknas av tydliga institutioner och regler som
skyddar den enskilda äganderätten och medborgarnas rätt att frivilligt sluta
överenskommelser med varandra, driva företag och delta i kommersiellt
utbyte. Den politiska maktutövningen är regelstyrd, förutsebar och
begränsad. Myndighetsutövning och byråkrati är lagstyrd och alla behandlas
lika inför lagar och myndigheter. Därigenom skapas förutsättningar för att
individernas och företagens val och handlingar skall sammanfalla med det
gemensamma bästa.

En värld av tillväxt

Sedan andra världskriget har världsekonomin genomgått en
stadig liberalisering. Antalet demokratier och stater som
behandlar sina medborgare civiliserat är betydligt fler än för
tio, tjugo eller trettio år sedan. Det är särskilt tydligt för oss
svenskar med grannländer som nyligen befriats efter ett halvt
sekel under kommunistiskt förtryck. Välståndet i världen har
också ökat markant. Antalet människor som under de senaste
decennierna lyfts från fattigdom till relativt välstånd går att
räkna i hundratals miljoner. Denna utveckling är en av de
största källorna till optimism om mänsklighetens
framtidsutsikter i stort, men också för Sveriges utsikter i det
lilla.

Den mest imponerande ekonomiska utvecklingen i världen under det
senaste kvartsseklet uppvisas av en rad sydostasiatiska länder som på bara
några decennier lyft sig från fattigdom till välstånd. Det gäller Hongkong,
Taiwan, Singapore, Sydkorea. På senare tid har länder som Malaysia,
Thailand, Indonesien och Kina slagit in på samma väg.

I Hongkong, som alltså med visst fog kan sägas vara världens friaste
ekonomi, var inkomstnivån för trettiofem år sedan en tredjedel av den
svenska. I dag är Hongkong ett rikare land än Sverige. I Singapore är
erfarenheten liknande. För bara några decennier sedan var Singapore ett
utomordentligt fattigt land, märkt av andra världskriget och med dystra
framtidsutsikter. 1950 låg Singapore och Sudan på samma välfärdsnivå. Idag
är också Singapore ett rikare land än Sverige.

Förhållandena i många av dessa länder lämnar förvisso en hel del övrigt att
önska vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Men erfarenheten från
länder som Japan, Korea och Taiwan talar samma språk som erfarenheterna
hos oss, dvs att i spåren av ekonomisk frihet följer så småningom också de
mänskliga rättigheterna och de politiska friheterna. Medborgare som är
ekonomiskt myndiga och fria kan inte i längden hållas politiskt omyndiga
och ofria.

Ibland ifrågasätts om inte det asiatiska undret i huvudsak är resultatet av
mobilisering av kapital och arbetskraft och därmed kan antas sakna den
dynamiska komponent som en långsiktig tillväxt är beroende av. Om detta
lär utvecklingen så småningom ge besked, men oaktat sådana invändningar
visar de sydostasiatiska länderna hur ekonomisk frihet har spelat en central
roll för den ekonomiska utvecklingen i tidigare fattiga delar av världen.

Den amerikanska arbetsmarknaden har i den svenska debatten inte sällan
fått klä skott för att vara socialt orättfärdig. Uttryck som McJobs och
working poor har varit vanliga. Den verkliga bilden är emellertid en annan.

Sedan 1980 har det tillkommit 24 miljoner nya arbeten netto i den
amerikanska ekonomin. Motsvarande siffra för Sveriges del skulle ha varit
en miljon nya arbetstillfällen. Bruttosiffrorna är än mer imponerande och
illustrerar dynamiken i amerikansk ekonomi. Sedan 1980 har det skapats 68
miljoner nya arbetstillfällen i USA, 43 miljoner har samtidigt försvunnit. I
svenska siffror motsvarar förnyelsen nästan tre miljoner jobb på drygt ett och
ett halvt decennium.

I den rapport om den amerikanska arbetsmarknaden som i våras
presenterades av president Clintons ekonomiska råd konstateras att 8,5
miljoner jobb, de flesta heltidsanställningar, har tillkommit sedan januari
1993. Av dessa har drygt två tredjedelar tillkommit i yrken och branscher
med höga inkomster och 93 procent i privat sektor. Om något motsvarande
skulle ha inträffat i Sverige hade det handlat om 350 000 nya jobb, vilket
skulle inneburit mer än en halvering av den totala arbetslösheten.

Också utvecklingen i Östeuropa är positiv. Efter murens fall har de forna
öststaterna gått delvis olika vägar. Med några få och i en del fall tragiska
undantag har de dock i huvudsak genomgått en framgångsrik liberalisering
som nu börjar bära frukt.

I sin helhet är utvecklingen i Östeuropa redan på väg att bli en
framgångshistoria. Förutom det uppenbara att hundratals miljoner människor
inte längre lever under ett diktatoriskt förtryck visar ekonomin klara tecken
på återhämtning och växt. Det gäller i de flesta länder, även Ryssland.
Nationalekonomen och Östeuropa-kännaren Anders Åslund skrev på DN:s
debattsida den 28 juli i år:

Redan före presidentvalet hade Ryssland en marknadsekonomi baserad på
privat egendom. Hela 70 procent av ekonomin är nu i privat hand. I
presidentvalet hotade höga kommunister offentligt med massnationalisering,
arresteringar av kapitalister och återgång till centralplanering, men detta hot
avvärjdes av de ryska väljarna. Ryssland har en marknadsekonomi,
inflationen är nu nere i cirka 20 procent på årsbasis, och det är bara en
tidsfråga när Ryssland åter får ekonomisk tillväxt.

Efter en strukturomvandling av en omfattning som
mänskligheten aldrig tidigare har upplevt och då
produktionen i de berörda länderna föll dramatiskt under ett
antal år uppvisar man nu goda tillväxtsiffror.

Nya Zeeland svarar för en av de mest remarkabla ekonomiska
förvandlingarna i världen under de senaste två decennierna. Efter att under
det tidiga 1980-talet ha varit en nation på gränsen till ekonomiskt
sammanbrott är Nya Zeeland i dag ekonomiskt välmående, med låg och
sjunkande arbetslöshet, stabila statsfinanser och en stark valuta. Ett
decenniums reformarbete, inlett av en socialdemokratisk regering 1984, för
att avreglera, privatisera och liberalisera den nyzeeländska ekonomin, har nu
burit frukt.

Idag är Nya Zeeland en av de friaste ekonomierna i världen. Från att ha
varit ett samhälle med regleringar och protektionism på gränsen till det
absurda är landet i dag ett framgångsexempel. Förändringsarbetet har
dessutom vunnit ett allt bredare folkligt stöd.

Också i den övriga världen finns det ljuspunkter. I Sydamerika har den
ekonomiska politiken i många länder genomgått en klar liberalisering. Mest
framgångsrikt är Chile där tillväxten under 1995 var 8,5 procent och den
genomsnittliga tillväxten under det senaste decenniet har varit närmare 5
procent per år.

Det finns ett genomgående drag i politiken i de mest framgångsrika
länderna under senare decennier. Det gäller gamla industriländer som har
fortsatt att växa och brutit sin ekonomiska stagnation. Det gäller de
framgångsrika ekonomierna i det forna östblocket, tillväxtekonomierna i
Sydostasien och de återuppväckta ekonomierna i Sydamerika. Det gäller
USA, Storbritannien och Hongkong, Singapore, Tjeckien och Estland, Chile,
Malaysia och Thailand, Taiwan och Nya Zeeland.

Alla har de valt en i huvudsak liberal väg för att omvandla ekonomin.
Även om bilden inte är helt entydig och enkel är det ändå tydligt att det finns
ett samband mellan en liberal politik som främjar ägande, företagsamhet och
handel och ekonomisk utveckling. Ett svenskt reformarbete skall ske efter
svenska förutsättningar. Men internationella erfarenheter ger god ledning om
vilken inriktning reformerna bör ha.

1996 är världen friare och rikare än vad den någonsin varit tidigare. Det
finns förvisso allt för många länder som uppvisar en annan och långt dystrare
bild av fattigdom och förtryck. Men jämfört med för några decennier sedan
då militärjuntor kontrollerade hela kontinenter och kleptokratiska
statsbildningar med stor noggrannhet malde ner möjligheterna till all
välståndsskapande aktivitet är situationen idag långt bättre.

Marknadsekonomins segertåg över världen grundar sig på och forcerar
samtidigt globaliseringen i världsekonomin. Konkurrensen övergår från att
vara nationell eller regional till att bli global. Teknologiska framsteg driver
i
sin tur på en liberalisering som ökar kapitalets och arbetskraftens rörlighet.
Den välståndsskapande dynamik som ligger i denna utveckling är stor, men
den ökade rörligheten ställer också nya krav på individer, familjer och
företag liksom den ställer nya och större krav på politiken.

Institutionell konkurrens och tillväxt

Ekonomins globalisering har en lång rad ekonomiska och
politiska implikationer av vilka den viktigaste är att den
institutionella konkurrensen hårdnar. Trycket på de länder
som söker upprätthålla svaga eller ändamålsvidriga regler
och institutioner blir allt större. Denna konkurrens har tyvärr
ägnats ett närmast förstrött intresse, framförallt i den svenska
debatten.

Institutionell konkurrens handlar som all konkurrens om att vara attraktiv
för det man konkurrerar om, i det här fallet människor och kapital. Om de
spelregler som kringgärdar arbetet och företagandet är mera gynnsamma i ett
annat land kommer arbetskraft och kapital att söka sig dit. Rörlighetens
omfattning är beroende av vad det kostar att flytta sig själv eller sina pengar,
transaktionskostnaderna. Dessa bestäms i sin tur av naturliga faktorer som
språk, religion och kulturella skillnader, men också av sådana företeelser
som tullar, skatter, kvoter, förbud etc.

De tekniska möjligheterna att snabbt flytta kapital gör att
transaktionskostnaderna på detta område numera i det närmaste är
obefintliga. Extremt stora penningsummor kan förflyttas tusentals mil med
bokstavligen ljusets hastighet, vilket i praktiken gör det omöjligt för ett land
att försöka beskatta kapitalets omsättning eller dylikt. Den som försöker
kommer snart att finna att kapitalströmmarna tar andra vägar. En färsk
svensk erfarenhet är effekterna av den s.k. valpskatten som drev handel,
kunnande och arbetstillfällen till London.

Globaliseringen gör den nationella ekonomin allt mer känslig för obalanser
och strukturella problem. Tidigare var det möjligt att under en viss tid och
till
dolda kostnader leva med en struktur som avvek negativt från andra länder. I
och med att kapital och arbetskraft har blivit allt mer lättrörliga är det inte
längre möjligt att erbjuda påtagligt sämre förutsättningar än i andra länder.

Denna utveckling är i grunden mycket positiv. Det är viktigt att komma
ihåg att det inte heller i en sluten och hårdare reglerad värld var möjligt att
i
längden bevara ohållbara ekonomiska strukturer. Skillnaden mellan dagens
situation och den som rådde tidigare är att det idag betydligt snabbare blir
uppenbart om en skatt eller en reglering bedöms vara oförenlig med en god
ekonomisk utveckling. Idag får vi således både snabbare och lättare tillgång
till kunskap och information om hållbarheten i våra institutionella
förhållanden och ekonomiska strukturer.

De senaste trettio årens svenska politiska historia handlar om hur
tillväxthämmande institutioner och ohållbara strukturer byggdes upp i skydd
av valutaregleringar och ett orörligt humankapital och hur de struktur-
problem som följde förvärrats samtidigt som det institutionella yttre trycket
har ökat. Det är under denna kombination av faktorer som Sverige rämnar i
sin akuta kris och som kraven på förnyelse formas.

Förnyelsen av Sverige

Det politiska uppdraget

Det är mot denna bakgrund som behovet av ett konsekvent
reformarbete framstår som så betydelsefullt. Om det svenska
samhället skall börja fungera väl igen är det av avgörande
betydelse att politiken återförs till den grundläggande
uppgiften att upprätthålla förutsättningar för ekonomisk
tillväxt och medborgarnas frihet och trygghet.

Om vi inte är mäktiga att gripa oss an uppgiften att förnya och förbättra
vårt lands institutioner kommer den ekonomiska och sociala krisen att
fördjupas. Välståndet slutar växa, möjligheterna att få jobb blir allt sämre för
allt flera och de välavlönade jobben blir allt färre för ett allt mindre fåtal.
Sveriges förnyelse måste därför med nödvändighet komma att handla om
framförallt politikens förnyelse och om återupprättelsen av de ursprungliga
idealen för en utvecklingsfrämjande politisk maktutövning.

Det krävs en politik som ökar friheten och stärker incitamenten till
förkovran och utveckling, en politik som stärker ägandet, främjar konkurrens
och fri företagsamhet, som befäster Sveriges position som ett öppet och
internationalistiskt samhälle och som genom att premiera mångfald, eget
ansvar och initiativkraft motarbetar segregation och social utslagning.

Det finns två distinkta alternativ för den svenska utvecklingen. Antingen
kommer utvecklingen att vändas eller så fortsätter Sveriges relativa
eftersläpning. Det finns ingenting som tyder på att det skulle vara möjligt att
cementera dagens situation. Att klamra sig fast vid en sextonde plats i den
industrialiserade världen går sannolikt inte. Sveriges ekonomiska position är
inte stabil. Vi beskriver en trendmässig rörelse nedåt. Denna negativa trend
måste brytas och vårt land ånyo påbörja klättringen mot välståndsligans
toppskikt. En sådan utveckling är möjlig, men bara under förutsättning att vi
orkar och vågar genomföra det nödvändiga politiska reformarbetet.

Vi skall göra något vi saknar erfarenhet av i modern tid, nämligen få till
stånd en uthållig tillväxt av sysselsättningen i den privata sektorn, och en
stor
del av denna måste rimligen komma till stånd utanför de gamla
storföretagens ram, skriver Magnus Henrekson i förordet till boken
Företagandets villkor.

Denna utveckling är emellertid inte möjlig att uppnå med de
samhällsstrukturer som svenska individer, familjer och
företag möter idag. Detta politiska uppdrag kommer heller
aldrig att kunna fullgöras av politiker och partier som i
förnyelsen bara ser ett nödvändigt och olyckligt ont. De som
av olika skäl vill behålla sina gamla ideologiska och
organisatoriska bindningar till föråldrade strukturer och som
ser sitt existensberättigande i försvaret för det gamla kommer
aldrig att förmå att vidta de nödvändiga åtgärderna. Den
socialdemokratiska rörelsen i Sverige har levt i livslång
symbios med det som måste förändras, den är
organisatoriskt, personellt och ekonomiskt beroende av
personer och organisationer som ser konserverandet av det
gamla som sin huvudsakliga uppgift. Socialdemokratisk
politik är inte lösningen på Sveriges problem. Den är en del
av problemet.

Förnyelse för människors rätt och
trygghet

Rätten till frihet och självbestämmande

Frihet i vid mening är ett civiliserat samhälles främsta
kännetecken. Det samhälle blir omänskligt som inte tillåter
sina medborgare att själva fatta de avgörande besluten i livet
och de alldagliga i vardagen. Där staten gör totala eller
omfattande anspråk på att strypa människors frihet hotas
grundvalarna för det humana samhället. Ur kravet på total
politisk styrning växer ofrihet, godtycke, förtryck och
tyranni.

Friheten har en stark existentiell betydelse för alla människor och ett djupt
och stort värde i sig själv. Rätten att på gott och på ont få pröva sina egna
vägar är djupt rotad i den västerländska kulturkretsen. Våra val och
handlingar formar oss som individer, bidrar till vår växt och hindrar oss att
förtvina som människor. Men friheten fyller också en bredare funktion för
hela samhället. Friheten är grunden för den gemenskap där konflikter och
motsättningar löses på fredlig väg och med respekt för allas lika värde och
rätt. Ett fritt samhälle finner sin stabilitet i omvandlingen, i öppenheten för
det nya och i förmågan att möta och hantera förändringen.

Friheten ger samhället möjlighet att söka bättre och mer livskraftiga
lösningar på mänskliga problem. Den gör individens tillvaro enklare, rikare
och mer meningsfull och den erbjuder förutsättningar för alla att finna ny
och bättre kunskap. I det fria samhället tillvaratas erfarenheter, kunskap och
information som finns spridd på miljontals händer och som ingen central
myndighet kan samla in, strukturera, analysera eller fullt förstå. Ett samhälle
med stor grad av individuell frihet tillåter också det udda och avvikande och
kan därför dra nytta av kunskaper som aldrig skulle upptäckas i ett samhälle
med centralistisk uniformitet. Ett fritt samhälle är en miljö där idéer, tankar,
livsprojekt, vetenskapliga teorier, kulturyttringar och affärsidéer får prövas
och utvecklas i konkurrens med andra och med stöd av varandra.

En vanlig uppfattning i samhällsdebatten har varit att frihet står i
motsatsställning till trygghet. Frihet sägs i och för sig kanske vara önskvärt,
men innebär samtidigt risker och otrygghet för den enskilde. Politikens
uppgift antas därför vara att hitta en balans mellan frihet och trygghet. Inte
sällan hävdas också att frihet står i motsats till social stabilitet. Ett
samhälle
där individerna har större möjlighet att själva söka lösningar på sin problem
leder till en ökad mångfald som i sin tur påstås leda till att ett tänkt kitt
mellan medborgarna vittrar sönder.

Det är förvisso riktigt att ett samhälle där den enskilde står helt utan skydd
från det allmänna blir otryggt, men det innebär inte att trygghet och stabilitet
står i konflikt med friheten. Tvärtom talar det mesta för att ett samhälle med
hög grad av individuell frihet blir stabilare än ett samhälle som genom
politisk styrning strävar efter en uniformitet som alltid kommer att vara
omöjlig att uppnå och därmed i sig leder till stora spänningar mellan styrande
och styrda och mellan dem som accepterar uniformiteten och dem som
försöker hävda sin rätt att vara och göra annorlunda.

Dessutom gör utvecklingen pluralism till en allt mer betydelsefull faktor i
den institutionella konkurrensen. Mångfald och förändringsbenägenhet
kommer att vara nödvändigt för varje samhälle som önskar ta till vara de nya
möjligheter som erbjuds genom ekonomins globalisering och arbetslivets
individualisering.

Det statiska, det centralt styrda och bestämda kan aldrig vara tryggt i en
föränderlig värld. Trygghet och stabilitet måste istället vara en funktion av
medborgarnas och samhällets förmåga att utveckla sig, att anpassa sig till nya
förutsättningar och att hantera det oförutsägbara. Ett tryggt, harmoniskt och
stabilt samhälle i slutet av 1900-talet är ett samhälle som växer och där dess
dynamik och rörlighet får medborgarna att känna att de lever i ett ekonomiskt
och socialt system som erbjuder dem många olika möjligheter till växt och
utkomst.

Den individuella friheten är således förutsättningen för ett både mänskligt
och fungerande samhälle.

För att stärka friheten för individer och familjer krävs en lång rad åtgärder.
Det handlar om att exempelvis egendomsskyddet i grundlagen måste stärkas,
om att skattepolitiken får en inriktning som minimerar riskerna för kontroll
och byråkrati och om att enskilda och familjer tillerkänns rätten att få välja
inom viktiga områden som skola, vård och omsorg.

De höga svenska skatterna leder framförallt till att människors frihet
beskärs genom att de inte har möjlighet att förfoga över en betydande del av
resultatet av sitt arbete. De leder också till att de ekonomiska vinsterna av
att
undvika skatt blir höga och därmed växer statens behov att kontrollera
medborgarna. Generalklausuler i skattelagstiftningen och den omfattande
kontrollapparaten är exempel på företeelser i högskattesamhället som skapar
en rättsosäkerhet som inte är acceptabel i en rättsstat. Ett sänkt skattetryck
är
därför i dubbel mening viktigt för att öka den individuella friheten i Sverige.

En ökad konkurrens och en avmonopolisering av den offentliga sektorns
verksamhet är också viktiga medel för att öka den enskildes frihet. Att kunna
välja annorlunda eller välja bort tillhör de självklara rättigheterna för
medborgaren som konsument. Att dessa rättigheter skall saknas på områden
som är centrala för livskvalitén tillhör det svenska samhällets mest absurda
inslag.

Till det mest betydelsefulla i utvecklingen under senare år hör
informationsrevolutionen. Dess roll som bärare av nya möjligheter till frihet
och personlig utveckling kan knappast överskattas.

Ny teknik och en mer liberal mediepolitik har brutit upp radio- och TV-
monopolet. Detta har i kombination med helt nya distributionsformer,
framför allt Internet, mångdubblat informationsflödet. Tendensen hos vissa
politiker och myndigheter att vilja kontrollera och reglera informationsflödet
i de nya medierna är oroväckande. Staten skall inte använda sin makt till att
strypa eller reglera utvecklingen av nya och befintliga medier.
Informationsfriheten är lika viktig idag som yttrande- och tryckfriheten var
när den grundlagsfästes i Sverige.

Statens uppgift i ett civiliserat samhälle är att skydda och främja individers
och familjers rätt till frihet och självbestämmande. Det handlar om att varje
medborgare skall ha bestämmanderätten över sitt liv, rätten att själv få råda
över sitt ägande, rätten att få bedriva verksamhet, rätten till valfrihet i den
offentliga servicen. Det måste finnas utomordentligt goda skäl för att statens
rätt, krav på effektivitet eller bekvämlighet skall få inkräkta på denna rätt
till
frihet.

Den grundläggande tryggheten i samhället

En av statens mest grundläggande uppgifter är att säkra vår
trygghet mot hot, våld och tvång. Här måste staten stå stark
och vara lika tydlig som konsekvent. Varje brott som en
människa utsätts för är en kränkning som vi inte kan
acceptera.

Statens ansvar för rättstryggheten handlar om att vi måste kunna lita på
statens förmåga att skilja mellan rätt och orätt. När människor inte känner att
de lever i ett samhälle där de själva och deras närmaste är skyddade till liv,
hälsa och egendom utvecklas en destruktiv kultur av misstänksamhet och
fruktan.

Varje människa måste ha en tillerkänd egen sfär där intrång inte är tillåtet.
Den enskildes och familjens rättigheter och integritet måste var okränkbara
och rättstryggheten gälla alla, oavsett härkomst eller social bakgrund.

Den enskilde måste kunna känna att hon kan göra sina rättigheter gällande
också gentemot de starka kollektiven. Övergrepp från organisationer är inte
mer försvarbara än övergrepp från staten eller andra enskilda. En stark
organisation skall inte kunna få uppträda på ett sätt som gör det omöjligt för
människor att bedriva verksamhet, göra affärer eller arbeta. De senaste årens
uppmärksammade fall där starka fackliga organisationer med spektakulära
metoder har tvingat företag att sluta avtal reser en lång rad frågor kring
närings- och yrkesfriheten liksom kring den särlagstiftning som utrustar de
fackliga organisationerna med olika slag av privilegier. Det är knappast
rimligt att organisationer ges rätten att använda sig av metoder för att få sin
vilja fram som i varje annat sammanhang skulle betraktas som oacceptabla.

Att stärka den enskildes rättstrygghet innebär förändringar i arbetslivet.
Rättigheter som idag tillfaller kollektiv och organisationer måste istället
ligga
hos de enskilda. Det handlar om hur avtal sluts på arbetsplatser och den
enskilde löntagarens rätt att själv få bestämma över vem som skall företräda
honom eller henne.

Det är också av största vikt att den offentliga sektorns verksamhet är tydlig
och öppen. Under senare tid har den offentliga verksamheten skakats av ett
antal fall där politiker och tjänstemän missbrukat sina positioner för egen
vinning. Vidlyftig representation och ren förskingring har drabbat skatte-
betalarna och undergrävt förtroendet för den offentliga maktutövningen.
Förklaringarna är antagligen många. Men den viktigaste är att den offentliga
verksamheten har blivit så omfattande att det har gått ut över det allmännas
förmåga att sköta sina mest centrala funktioner såväl som över verksam-
hetens kontroll och revision. Den svenska offentliga förvaltningen är idag i
stora delar oförvitlig, men det är ändå tydligt att det som nu har uppdagats är
tecken på en utveckling som riskerar få mycket allvarliga uttryck. I
förlängningen på den senare tidens händelser ligger rättsröta och ren
korruption.

Statens grundläggande uppgift att säkra rättstryggheten och upprätthålla en
oväldig och oförvitlig rättsordning är en prioriterad del av förnyelsen av
Sverige. Det gäller brottsbekämpning, men det gäller också synen på
myndighetsutövning och människors rätt att få stå självständiga gentemot
andra.

För att den offentliga maktutövningens förtroende inte ytterligare skall
eroderas måste synen på politik och politiskt förtroendemannaskap
förändras. Politiska församlingar måste återigen bli de fora där
förtroendemän söker finna lösningar på genuint gemensamma problem. Det
kräver en mindre offentlig verksamhet - där det offentliga har ansvar för allt
fallerar det offentliga i ansvaret för det grundläggande.

Men det kräver också en syn på den offentliga verksamheten som tar sin
utgångspunkt i att politisk verksamhet är unik och inte kan bedrivas efter
modeller som hämtats från näringslivet eller andra civila samhällsområden.
Ett återupprättande av politikens förtroendemannaroll, en betydligt mindre
offentlig verksamhet och ett klarare regelstyre i byråkrati och förvaltning är
viktiga steg mot en rättssäker och ändamålsenlig offentlig sektor.

Man måste kunna leva på sin lön

Det finns en tydligt koppling mellan Sveriges ekonomiska
problem och våra växande sociala problem. De som drabbas
hårdast av svag tillväxt och arbetslöshet är de som har de
smalaste marginalerna och de lägsta inkomsterna. När
välståndet stagnerar drabbas de som saknar arbete, sparande
eller utbildning värst.

Människors möjligheter att försörja sig själva utan bistånd från det
allmänna måste förstärkas. Det förutsätter ekonomisk tillväxt och goda
reallöner, men också skatter på en nivå som möjliggör för enskilda och
familjer att leva på sina inkomster.

Det höga skattetrycket leder med matematisk nödvändighet till att vanliga
löntagare tvingas betala höga skatter. Det är en illusion att tro att andelen
höginkomsttagare är tillräckligt stor för att ens rent konfiskatoriska skatter
på
höga inkomster skulle ge avgörande tillskott till statskassan. Om en offentlig
sektor av Sveriges storlek överhuvudtaget skall kunna finansieras är det helt
nödvändigt att också låg- och medelinkomsttagarna betalar stora delar av
sina inkomster i skatt. Jämförande beräkningar av skattetryck på vanliga
löntagare visar också att svenska industriarbetare och andra vanliga löntagare
betalar mycket höga skatter.

Flera faktorer talar för att Sverige inte långsiktigt kommer att kunna
upprätthålla ett skattesystem som i omfattning eller utformning avviker
särskilt mycket från våra konkurrentländer. Mycket talar också för att försök
att bibehålla det höga svenska skattetrycket i en situation med hårdnande
institutionell konkurrens kommer att leda till oacceptabla sociala
konsekvenser.

Det finns två konsekvenser av internationaliseringen som talar för att en
sänkning av skattetrycket och av skatten på arbete måste genomföras för att
skattesystemet inte skall få en synnerligen destruktiv funktion i samhället.

För det första betyder kapitalets ökade rörlighet att skatterna på
kapitalinkomster inte kan avvika allt för mycket från andra länder. För det
andra kommer humankapitalets ökade rörlighet att försvåra Sveriges
möjligheter att bibehålla ett hårt skattetryck på personer med en kompetens
som kan bjudas ut på en internationell marknad. Emigrationen från Sverige
är fortfarande förhållandevis låg, men om man jämför nettoinkomsterna för
högutbildad svensk arbetskraft med nivåerna i våra närmaste
konkurrentländer är det tydligt att det finns starka incitament för en del
grupper att söka sig till andra arbetsmarknader, incitament som förstärks av
de höga skatterna i vårt land. Det gäller exempelvis ingenjörer, ekonomer
och läkare.

När svårigheten att upprätthålla ett högt skattetryck på kapital respektive
högavlönat arbete samvarierar riskerar bördan av de höga skatterna att
fördelas på ett socialt mycket tvivelaktigt sätt. Kapitalet och den
internationellt gångbara arbetskraften kommer att undvika de svenska
skatterna och söka sig utomlands. Skattebördan kommer därmed att
övervältras på mer orörliga skattebaser, som exempelvis låg- och
medelinkomsttagare med dåliga språkkunskaper. Då dessa grupper redan
idag betalar höga skatter är en sådan ordning orimlig eller till och med
omöjlig. Skattetrycket för denna grupp skulle bli närmast konfiskatoriskt.

Ett högt skattetryck riskerar i framtiden att få sådana destruktiva sociala
konsekvenser att den grundläggande samhällsgemenskapen hotas. Om
finansieringen av den offentliga sektorn driver upp skatterna för låg- och
medelinkomsttagare ytterligare är det svårt att se hur förtroendet för politiken
skall kunna upprätthållas.

Om samhället skall främja mänsklig växt i vid mening är det nödvändigt
att kopplingen mellan den enskildes handlingar och hans inkomster och
utveckling stärks. Incitamenten i samhället måste främja arbete, företagande,
förkovran och ansvarstagande. Inkomsttagare med normala heltidsarbeten
måste kunna leva på sin lön, privat förmögenhetsbildning måste stärkas samt
enskilt sparande i boende, aktier och försäkringar premieras.

I en förnyelse av Sverige måste strävan att låta människor själva ha den
avgörande bestämmanderätten över resultatet av sina arbetsinsatser vara ett
av de viktigaste riktmärkena. Att människor tvingas in i bidragsberoende, av
vilka skäl det än må vara, är farligt och beklagligt. Ett samhälle där statens
anspråk på människors inkomster tvingar dem att sätta sin tillit till bidrag
från det allmänna är inhumant. Om staten stjälper människors möjligheter att
försörja sig själva förfelas tanken med en socialt ansvarstagande politik. Den
princip som bör vara vägledande är att den egna inkomsten skall vara den
första och främsta källan till människors försörjning. Människor skall kunna
leva på sin lön och skatterna ligga på en så låg nivå att hushållen har råd att
betala dem utan att tvingas leva på bidrag.

Den grundläggande principen i statens ekonomiska förhållande till
medborgarna skall vara att se till att individer och familjer kan klara sig på
egna resurser. Om stat och kommun behöver ge stöd är det först och främst
skattebördan som skall lättas. Först om det visar sig otillräckligt skall det
offentliga skjuta till resurser. Den som är beroende av bidrag för sin
försörjning skall således inte betala någon skatt.

När denna ordning infasas i de nuvarande bidrags- och skattesystemen kan
det vara lämpligt att göra en uppdelning mellan bidrag som syftar till att
utjämna konsumtionen över livscykeln och bidrag som skall bistå vid
tillfälliga svårigheter. Att införa en princip om att den som behöver
socialbidrag inte skall betala skatt är ett enkelt första steg. I nästa steg kan
generella bidrag växlas mot skatteavdrag.

Enskilt sparande och offentligt skyddsnät

Många av Sveriges problem hänger samman med våra alltför
omfattande transfereringssystem. Den offentliga sektorn har
tagit över ansvaret att fördela inkomsterna över livscykeln
och vid inkomstbortfall. Från i princip månad till månad
administrerar det offentliga överföringar till och från
människor som vore fullt förmögna att själva ta ansvar för
detta.

Därigenom har kopplingen mellan arbete och inkomst blivit svag. I vissa
fall och under vissa perioder har incitamenten för arbete varit så svaga att
skatter och bidrag lett till marginaleffekter på nästan 100 procent. De
negativa konsekvenserna för enskilda och för samhällsekonomin har varit
mycket stora.

De kollektiva försäkringssystemen har i kombination med framförallt
skattesystemet och den höga inflationen lett till att många individer och
familjer idag saknar sparkapital. I händelse av sjukdom, vård av barn,
barnledighet, men kanske framförallt för en trygg ålderdom är de allra flesta
beroende av att de offentliga systemen fungerar. Att den trygghet och
flexibilitet som ett eget sparande utgör saknas leder till att många individer
och familjer lever ur hand i mun. Till detta skall fogas att systemen fått en
allt mer komplicerad finansiering där skatter och avgifter sammanblandas
och där avgifter i många fall endast blivit ett annat ord för skatter.
Försäkringsmässigheten i en lång rad trygghetsförsäkringar har helt
försvunnit.

En genomgripande reformering av de svenska trygghetssystemen är
nödvändig för att ekonomin återigen skall börja växa och för att stärka den
enskildes incitament till arbete och sparande. Men det är framförallt
nödvändigt om samhället skall bli tryggare. När det offentliga åtagit sig att
lösa de flesta av människors trygghetsproblem är den enskilde synnerligen
utsatt för instabilitet i politiken och den offentliga sektorn. I ett samhälle
med
ett ökat individuellt ansvar och ett stärkt privat sparande blir källorna till
trygghet fler. Människors utsatthet minskar.

Den offentliga insatsen i ett framtida trygghetssystem måste först och
främst koncentreras på de människor som behöver stöd. Merparten av
befolkningen måste ha sin trygghet säkrad på annat sätt än genom staten. I ett
civiliserat samhälle har vi alla en skyldighet att erbjuda stöd till dem som av
ett eller annat skäl råkat illa ut, behöver vård och en möjlig väg tillbaka till
ett värdigt liv. I denna del får det inte finnas någon tvekan om att stat och
kommun klarar av att fylla sina uppgifter. Det får dock inte utesluta att
ansvaret för många av dessa stödjande och vårdande funktioner faller på oss
som medborgare i andra sammanhang och i andra egenskaper än som
skattebetalare. Som föräldrar, syskon och vänner, men också som
samhällsmedborgare har vi ett ansvar för våra medmänniskor som går
utanför skatt- eller röstsedlar. Det är viktigt att samhället organiseras så att
möjligheterna att fullgöra detta ansvar stärks.

För det andra måste välfärdssystemen bli mycket mer individuella. Detta
blir allt mer akut eftersom samhällsutvecklingen med stor tydlighet går mot
ökad individualisering. Arbetslivets utformning och studiers förläggning
skiljer sig allt mer från individ till individ. Gränsen mellan arbete och
företagande och arbete och fritid är otydligare idag än för tjugo år sedan.
Skillnaden mellan de olika liv som människor väljer att leva blir allt större.
Till detta skall läggas att internationaliseringen i allmänhet och EU-
medlemskapet i synnerhet innebär att allt fler personer tjänar in till sin
trygghet och pension i flera olika länder.

I ett sådant samhälle passar ett enhetligt socialförsäkrings- eller
välfärdssystem dåligt. Det som är byggt för den homogena nationalstaten
verkar hämmande i det heterogena globaliserade samhället.

Det måste finnas incitament för den enskilde att själv ombesörja sin
trygghet, att själv stå för en större del av den nödvändiga insatsen. Men det
måste också finnas en tydligare koppling mellan den enskildes omedelbara
och framtida konsumtion genom trygghetssystemen. Det är inte givet att en
individ prioriterar 80 procents ersättningsnivå idag om det har konsekvenser
för storleken på hans eller hennes pension. Välfärdssystemen måste vara
uppbyggda så att människor själva kan välja mellan att kompensera ett
inkomstbortfall och högre konsumtion i framtiden.

Ett stärkt enskilt sparande är också betydelsefullt för kapitalbildningen i
samhället. Under allt för lång tid har sparandet varit alldeles för lågt och
allt
för mycket administrerat av staten. Att likt den socialdemokratiska
regeringen tro att kollektiv kapitalbildning kan spela en långsiktigt positiv
roll för samhällsekonomin tyder på att man inte inser det privata ägandets
avgörande betydelse för en fungerande marknadshushållning.

Ett privat sparande är en av de viktigaste källorna för den enskildes
trygghet och det är en förutsättning för företagens möjligheter att investera.
Det samhälle som motarbetar enskilt sparande kommer således att bli både
otryggt och fattigt.

I det nya pensionssystemet har man genom införande av
premiereservsystemet stärkt den enskildes egen del i pensionssparandet.
Detta visar på en framkomlig väg för att öka det individuella inslaget i ett
socialförsäkringssystem, en väg Sverige bör välja också i framtiden.

En tänkbar modell för att gå vidare mot en ökad individualisering av
trygghetssystemen är att införa olika former av personliga konton, eller
medborgarkonton. Det innebär att man inrättar ett personligt konto till vilket
den enskilde överför en del av sin lön. På så sätt etableras ett enskilt
sparande som utgör en buffert vid inkomstbortfall. Då individens eget
sparande tas i anspråk har han eller hon också incitament att ransonera sin
konsumtion idag till förmån för konsumtion i framtiden. Det ökade inslaget
av enskilt sparande stärker tryggheten för individer och familjer och ökar
rådigheten över den egna tillvaron.

Förnyelse för företagande och arbete

Skydd för äganderätt och ekonomisk frihet

Den enskilda äganderätten är en av samhällets
grundläggande och marknadsekonomins absolut viktigaste
institutioner. Den möjliggör rationell hushållning med
ändliga resurser, den är grunden för all näringsverksamhet,
den ökar samhällets och medborgarnas möjligheter och
förmåga att hantera risker och den har en mycket stark social
dimension i det att den skapar välstånd genom samarbete
istället för konflikt. Den stärker tilliten mellan medborgarna
och ger den enskilde kontroll över sitt liv. En stark enskild
äganderätt är grunden för ekonomisk växt, för social
stabilitet och för medborgarnas trygghet.

Detta är uppenbart i de länder där enskild egendom varit förbjuden eller
kraftigt begränsad, men det är också tydligt i länder där det råder stor
osäkerhet kring möjligheterna att upprätthålla ägandet. Länder med
korruption, inflation eller godtycke i lagstiftning och maktutövning tenderar
att utveckla näringsstrukturer där företagare, kapitalägare och medborgare
prioriterar investeringar som ger hög kortsiktig avkastning och där de lägger
mycken möda på att försäkra sig mot politisk och/eller monetär instabilitet
som hotar deras egendom.

Vi har ovan beskrivit den ekonomiska frihetens och den enskilda
äganderättens betydelse för ekonomisk utveckling. En av statens viktigaste
uppgifter är att bidra till goda förutsättningar för ekonomisk verksamhet
genom att skydda den enskildes rätt till egendom, näring och yrke.

Idag utgör staten ofta ett hot mot såväl ägandet som den ekonomiska
friheten. Det senaste halvseklet har den politiska sfären stadigt utvidgats och
vunnit terräng på den privatas bekostnad. Skatter som underminerar ägandet
och regleringar som stänger ute och hindrar den som vill starta eget är idag
de största hoten mot den ekonomiska friheten i Sverige. Staten måste ha
utomordentligt goda skäl för att anse sig bättre kunna veta hur en individs
egendom skall användas och för att förbjuda eller försvåra för någon att
bedriva verksamhet. Idag saknas mycket ofta dessa goda skäl. Om Sverige
skall kunna bli ett tryggt och växande samhälle måste statens roll som garant
för den fria ekonomins institutioner återupprättas.

Men en ökad ekonomisk frihet i Sverige måste också innebära att de
områden inom den offentliga verksamheten som idag är stängd för
konkurrens öppnas upp. Ett privatiserings- och avmonopoliseringsarbete
måste inledas och etableringsfriheten stärkas. Det är nödvändigt för att stärka
den enskildes valfrihet som konsument men också som yrkesverksam i de
sektorer som idag är mer eller mindre fullständigt lagda under offentligt
monopol. En ökad pluralism i de statligt och kommunalt kontrollerade
delarna av tjänstesektorn är också viktigt för att det innebär att möjligheterna
till produkt- och organisationsutveckling stärks och att all erfarenhet visar
att
ökad konkurrens leder till ökad effektivitet.

Stabilt penningvärde och stark valuta

I länder där medborgarna saknar tillit till penningvärdet är
det svårt att vidga näringsverksamheter utanför en krets av
personer där individer själva kan utöva social kontroll och
där man kan bedriva byteshandel. I höginflationsekonomier
slås bank- och låneverksamhet sönder och människor tvingas
placera sitt ägande i fasta värden som guld eller fastigheter.
Bristen på likvida tillgångar hämmar den ekonomiska
verksamheten och produktiva medborgare ägnar sin tid åt att
säkra sig mot inflationen istället för att arbeta eller driva
företag. Ägande i en avancerad ekonomi bygger på tillit till
ägandets institutioner och om staten inte främjar eller om den
till och med motarbetar denna tillit stagnerar samhället. Ett
stabilt penningvärde är en sådan institution.

Även i ett samhälle med endast måttligt hög inflation skadas de
ekonomiska strukturerna och ekonomin fungerar sämre. Inflation förrycker
priserna och leder till felaktiga ekonomiska beslut och slöseri, men också till
förmögenhetsöverföringar från dem som har sina resurser i pengar till dem
som har dem i fast egendom eller andra stabilare värden. I Sverige har detta
lett till från alla rimliga rättvisesynpunkter mycket tvivelaktiga
fördelningseffekter som beror på att lågavlönade och mindre bemedlade
människor alltid har svårast att skydda sig mot inflationen.

Sverige var under ett antal decennier en höginflationsekonomi. Staten
misskötte sitt åtagande att förse medborgarna med ett stabilt
betalningsmedel. Det berodde på en lång rad faktorer, men avgörande var
och är det starka politiska inflytandet över valutan. Den svenska kronan
håller nu på att återta sitt förlorade förtroende. Men det går långsamt och
regeringen agerar på ett sätt som tyder på att den inte riktigt menar allvar
med sitt tal om långsiktig valutastabilitet. Arbetet med att säkra ett stabilt
svenskt penningvärde måste ges högsta prioritet. Sverige kan inte tillåta sig
ha en prisökningstakt som överstiger våra konkurrentländers. Tvärtom måste
målet vara att upprätthålla den låga prisökningstakt som för närvarande gäller
i svensk ekonomi.

Ett viktigt moment för prisstabilitet är att staten gör klart att den inte ämnar
manipulera valutan. En oberoende riksbank och ett svenskt medlemskap i det
europeiska valutasamarbetet är naturliga steg för att uppnå detta.
Regeringens tvekan i denna del kan knappast tolkas på annat sätt än att den
håller dörren öppen för fortsatt inflations- och devalveringspolitik.

Under lång tid har de metoder som regeringen nyttjat sig av för att uppnå
prisstabilitet varit utslag för en övertro på politikens möjligheter att styra
prisbildningen. Varken statlig inkomstpolitik eller prisregleringar är
framkomliga vägar för att uppnå prisstabilitet. Det har aldrig fungerat och
kommer att fungera allt sämre i en med övriga världen allt mer integrerad
ekonomi.

Sunda statsfinanser

Den svenska offentliga sektorn är den industrialiserade
världens största. Över två tredjedelar av ekonomin
administreras av politiska organ. Den stora offentliga sektorn
och de höga skatter som måste tas ut för att finansiera alla
statliga och kommunala åtaganden är en tung negativ post i
de bedömningar av den svenska ekonomiska friheten och
konkurrenskraften som vi tidigare refererat.

De offentliga finanserna skall vara i balans. Men stabila statsfinanser är
inte detsamma som balanserade statsfinanser. Om budgetbalans uppnås med
långsiktigt ohållbara skatteintäkter kan statsfinanserna inte anses vara
balanserade. Sverige är ett exempel på ett land där statsfinanserna är i
strukturell obalans. Under lång tid har statsbudgeten lidit av stor
konjunkturkänslighet. När konjunkturen vikit har den automatik som funnits
i försämrade intäkter och framförallt ökade utgifter drivit upp underskotten.
Detta har uppmärksammats av en rad nationella och internationella bedömare
- bland annat har OECD ägnat frågan stor uppmärksamhet i sina
Sverigestudier.

Den socialdemokratiska regeringen har valt att bortse från
samhällsekonomins grundläggande funktionssätt och ensidigt koncentrerat
sig på budgetsaneringen. Det har till och med varit en uttalad strategi att
budgetsaneringen måste avslutas innan strukturella åtgärder kan bli aktuella.
Förutom att det inte finns något rimligt argument som talar mot att
strukturella åtgärder, exempelvis på arbetsmarknadens område, kan och bör
vidtas så fort som möjligt, har detta synsätt lett till att många av de åtgärder
som regeringen har vidtagit förstärkt de strukturella problemen i svensk
ekonomi i allmänhet och i statsfinanserna i synnerhet.

I studier av den svenska ekonomin och statsfinanserna har unisont
framhållits behovet av att budgetsaneringen sker genom minskade utgifter.
OECD framhöll sommaren 1995: "Mot bakgrund av det redan mycket höga
skattetrycket, skulle det varit önskvärt om budgetsaneringen koncentrerats
på budgetens utgiftssida." Regeringen har valt att inte lyssna på dessa råd,
på uppmaningarna från oppositionen eller från externa bedömare. Den
socialdemokratiska regeringens budgetsanering har till två tredjedelar skett
på budgetens intäktssida. Skatterna har höjts med över 80 miljarder. De har
höjts på arbete, på företagande, på energi, på allt och alla.
Konjunkturkänsligheten i de svenska statsfinanserna har därmed blivit än
större. Om ekonomin återigen drabbas av en djup lågkonjunktur finns det
stor risk att underskotten i statsbudgeten blir ohanterliga.

Om långsiktig stabilitet i statens finanser skall kunna uppnås är det
nödvändigt att den offentliga sektorn minskas. Den offentliga sektorns
finanser skall vara i balans med samhällsekonomin. Statens uppgift att
finansiera genuint gemensamma angelägenheter får inte bli ett hot mot den
samhällsekonomiska stabiliteten. En offentlig sektor som hämmar den
ekonomiska utvecklingen, som i konjunktursvackor uppvisar stora budget-
underskott eller som beskär enskilda och familjers handlingsmöjligheter så
att de inte klarar sig själva, är inte i stabil balans.

Idag är de offentliga utgifternas andel av BNP i Sverige två tredjedelar av
bruttonationalprodukten och skatternas andel närmare 55 procent av BNP.
Det är i den industrialiserade världens absoluta topp. I Europa är
skattetrycket ungefär 40 procent i genomsnitt och i USA och Japan
30 procent. I det kraftigt expanderande Sydostasien är nivåerna ännu lägre.

Om de svenska offentliga finanserna skall vara i balans med samhälls-
ekonomin måste statens och kommunernas inkomster och utgifter pressas ner
till åtminstone god europeisk nivå, sannolikt ännu lägre. Den privata andelen
av BNP måste tillåtas växa samtidigt som verksamhet som i dag bedrivs i
statlig eller kommunal regi överförs till den privata sektorn.

Utrymme för arbetsvilja och företagande

Sedan 1950 har antalet jobb i den enskilda sektorn i Sverige
inte ökat. All ny sysselsättning har tillkommit i den
offentliga sektorn. Denna utveckling har sedan länge nått
vägs ände. Möjligheterna till fortsatt expansion av den
offentliga sysselsättningen är enligt alla seriösa bedömare
uttömda. Kommunförbundet räknar med att 30 000
arbetstillfällen i offentlig sektor kommer att försvinna till
sekelskiftet. Även mot bakgrund av regeringens illa
övervägda beslut att låta kommunerna bedriva sin
verksamhet med lånade pengar är det osannolikt att den
offentliga sektorn kan göra annat än att minska sin
personalstyrka. Långsiktigt spelar heller inte kommunernas
möjligheter att låna till driften någon roll för
sysselsättningen. Tvärtom fördjupas problemen genom att
kommunerna tillåts hålla sig med en allt för stor
personalkostym.

Bristen på företagande är en viktig förklaring till flera sociala problem i
vårt samhälle. I Företagandets villkor konstaterar Magnus Henrekson: "Utan
en kraftig sysselsättningstillväxt i näringslivet kommer massarbetslösheten
att permanentas och den sociala utslagningen att ytterligare ökas."

Men det finns också andra sociala aspekter av företagandet som alltför
sällan får komma till uttryck i den svenska debatten. Länge har företagande
uppfattats som ett närmast avvikande beteende, ibland till och med som
asocialt och ineffektivt.

Denna syn på företagande grundas i bristen på förståelse för den
grundläggande drivkraften i en fri ekonomi, men också för den sociala
tillgång som finns i ett levande näringsliv. Företagande i vid mening är en
viktig källa till mänsklig växt och social dynamik. Det samhälle som inte tar
tillvara kraften hos dem som är villiga att satsa sin tid, sin ekonomiska
framtid och sin innovationsförmåga på företagande blir ett i mer än en
mening fattigt samhälle.

Företagsamhetens sociala roll för grupper på marginalen har också
ignorerats. Från vårt eget land och från övriga världen vet vi att
entreprenörskap under lång tid har varit invandrarnas sätt att finna utkomst
och arbete när de kommit till ett nytt samhälle. Den svenska företagsamheten
i svenskbygderna i Amerika under utvandringen spelade en betydelsefull roll
för nykomlingarnas förmåga att göra sig hemmastadda i det nya hemlandet.
Redan idag spelar den här typen av etniskt företagande en viktig roll i vissa
invandrargrupper i Sverige. I ett samhälle där förutsättningarna för
företagande är bättre än idag kommer detta att bli än mer tydligt.

Arbetet för att stärka Sverige som företagarnation har en lång rad olika
delar och dimensioner. Det handlar om en skattepolitik som gör det möjligt
för människor att tjäna pengar på företagande, om ett regelverk som är
funktionellt och lättöverblickbart och som inte lägger hinder i vägen för
företagsamheten och om en arbetsmarknad där regler och skatter inte hindrar
företag från att anställa.

Men det handlar också om att det svenska samhället även i fortsättningen
åtnjuter en tillförlitlig försörjning av billig, ren och säker energi, om att
den
svenska ekonomin är öppen mot omvärlden och att Sverige i alla
sammanhang arbetar för en friare världshandel.

Ett levande och växande företagande och en fungerande arbetsmarknad är
varandras förutsättningar. Utan ett dynamiskt företagande inga nya jobb och
utan en fungerande arbetsmarknad inga nya företag. Idag står en miljon
människor, som kan, vill och borde arbeta, utanför den reguljära
arbetsmarknaden. Kostnaden för detta är mycket stor, framför allt för alla
dem som saknar ett riktigt jobb. Men en miljon människor som inte bidrar
till produktionen och som belastar de offentliga utgifterna med tiotals
miljarder hämmar också den ekonomiska utvecklingen i samhället.

Den svenska massarbetslösheten har en lång rad olika förklaringar. Det
finns inte en enskild eller specifik detalj, en skatt eller en reglering som
ensam kan förklara att Sverige idag har massarbetslöshet. Förklaringarna är
många och är en kombination av politiska beslut under decennier.

Men att det finns många orsaker bakom massarbetslösheten kan
naturligtvis inte få bli ett argument för passivitet. Tvärtom understryker det
behovet av ett brett reformarbete som berör allt från företagandets villkor till
arbetsrättens utformning, arbetsmarknadspolitikens inriktning och
incitamenten för människor att utbilda och förkovra sig. Varje enskild del är
viktig, men det är helheten som skapar förutsättningar för det ständiga
sysselsättningsskapande i den enskilda sektorn som är förutsättningen för
välstånd och trygghet.

Den socialdemokratiska regeringen har i en lång rad sammanhang visat att
den kapitulerat inför massarbetslösheten. Utöver löften om en halverad
öppen arbetslöshet till sekelskiftet har politiken saknat substantiellt
innehåll.
Man har ignorerat så väl helheten som delarna i det nödvändiga
reformarbetet.

Om den svenska arbetsmarknaden skall kunna växa och om det skall vara
möjligt att få till stånd ett växande och nytillkommande företagande som
skapar hundratusentals nya riktiga jobb är det helt avgörande att de
regleringar som försvårar för företagen att anställa avskaffas. Idag utgör den
omfattande regleringsfloran framförallt ett hot mot de människor för vilka
anställningsskyddslagstiftning, reservationslöner och höga avtalade
minimilöner utgör effektiva spärrar för ett inträde på arbetsmarknaden. En
del stängs inne - andra stängs ute.

De grupper som framförallt drabbas är invandrare, ungdomar, äldre och
kvinnor. I vissa invandrargrupper är arbetslösheten över 90 procent. Lagen
om anställningsskydd och MBL saknar naturligtvis all positiv relevans för
dessa gruppers möjligheter på arbetsmarknaden. Arbetsrättslagstiftningen
fungerar inte sällan som en dörr med dubbla lås för den som står utanför eller
som är svag på arbetsmarknaden.

Statens uppgift på arbetsmarknaden bör i framtiden allt mer likna den som
den har i andra avtalsrättsliga frågor, dvs slita tvister om tolkning av
ingångna avtal och döma den som bryter mot dem. Den nuvarande
arbetsrätten ersätts med en lagstiftning som stadgar ett grundläggande skydd
för den enskilde utifrån vilket individer eller organisationer får förhandla om
de villkor som önskas och behövs efter de förhållanden som man möter på
arbetsplatsen i fråga.

Dessa åtgärder är viktiga och avgörande, men ett samhälle i verkligt och
riktigt arbete förutsätter en bredare ansats. Företagandet måste stärkas,
incitamenten för arbete, men också för studier och förkovran, måste bli
bättre. Reformarbetet för en dynamisk och växande arbetsmarknad kräver
uthållighet och många åtgärder på en lång rad områden.

Statens uppgift att vara väktare av företagandets och arbetets institutioner
måste återupprättas. Ett dynamiskt entreprenörskap och arbetsliv kräver en
politisk maktutövning som i insikten om sina begränsningar sätter tydliga
gränser för sin verkningsradie och som koncentrerar sig på att upprätthålla en
politisk och institutionell struktur som belönar arbete, entreprenörskap, flit
och uppfinningsrikedom.

Kunskap och förkovran

Sverige måste bli ett samhälle av livslångt lärande och
förkovran. Lärande och kompetensutveckling i bred mening
behöver bli en del av varje människas livsprojekt, under hela
livet. Bildning, kunskap och nya färdigheter är avgörande för
den enskilda människans förmåga att utvecklas som individ,
för hennes möjligheter till utkomst och yrkeskarriär och för
ett rikt socialt och kulturellt liv.

I ett rimligt samhälle är utbildning i vid mening den sociala rörlighetens
viktigaste drivkraft. Genom att studera och förkovra sig kan den enskilde få
ett bättre jobb, avancera i karriären, få högre inkomster osv. Om samhället
skall präglas av stor social dynamik är det den enskildes förmåga att själv
förbättra sin och sina närmastes situation som är avgörande. I ett sådant
samhälle måste utbildning löna sig.

Men det är också ur ekonomisk synvinkel helt nödvändigt. En god
produktivitetsutveckling är det enda som långsiktigt kan motivera en god
reallöneutveckling. Vi lever i en ekonomi där kunskapsinnehållet i
produktionen hela tiden ökar. Allt färre sysselsätts i traditionellt
industriarbete där hög kapitalintensitet och en relativt homogen arbetskraft
stod för produktionen. Denna utveckling tar sig uttryck i att helt nya
branscher växer fram, ofta i tjänstesektorn och i gränsen mellan tjänste- och
varuproduktion, men också i att kunskapsinnehållet i den verksamhet som
traditionella svenska industriföretag ägnar sig åt blir större. Det är uppenbart
vad gäller exempelvis läkemedel och telekommunikation, men det gäller
också exempelvis bilar och lastvagnar.

Behovet av välutbildad arbetskraft är stort och den svenska utbildningen,
från grundskola till högskola, bör kunna vara av världsklass. Men långsiktig
och stabil kompetensutveckling i ett samhälle kan inte uppnås enbart med
utbildningspolitik. Blint framkommenderande av utbildningsplatser kommer
aldrig att leda till en relevant kompetensutveckling, utan det måste finnas en
fungerande arbetsmarknad och rimliga incitament för den enskilde att lägga
sin tid och sin förlorade arbetsinkomst på att förbättra och utveckla sina
färdigheter.

Regeringen har i sin utbildningspolitik hamnat i en utbildningsplatsexercis
som till mer än hälften bestått av att man återanvänder redan befintliga
platser. Allt för liten andel av de svenska ungdomsgenerationerna tar del av
högre utbildning, men fler utbildningsplatser, framförallt om de
huvudsakligen motiveras av arbetsmarknadspolitiska eller regionalpolitiska
skäl, räcker inte på långa vägar om Sverige skall kunna skapa den
kunskapskultur som av såväl ekonomiska som sociala skäl är nödvändig.

Det svenska utbildningssystemet måste bli mer pluralistiskt på alla nivåer.
Det är naivt att tro att en enda typ av skola, universitet eller forskning kan
stå
för generering av den kunskap som är nödvändig eller svara mot de behov
och önskemål som alla olika människor kan tänkas ha. Friskolereformen och
utvecklingen av de två högskolor, Chalmers och Jönköping, som under förra
mandatperioden gavs möjlighet att bedriva verksamheten i stiftelseform visar
styrkan i ett mer pluralistiskt utbildningssystem. Denna utveckling måste
tillåtas gå vidare och uppmuntras.

På samma sätt är det viktigt att bibehålla mångfalden i finansieringen av
forskningen. Forskning är ett sökande efter ny kunskap. Detta sökande kräver
många olika vägar och möjligheter till framgång. Ny kunskap är per
definition okänd och det är anmärkningsvärt att någon kan tro att detta
sökande efter något okänt kan centralstyras från ett utbildningsdepartement.
Regeringens ambition att till varje pris strypa de fristående
forskningsstiftelserna vittnar om en brist på insikt om detta. Tron att
majoritetsbeslut är metoden för att söka ny kunskap saknar förankring i
verkligheten.

Staten har grundläggande uppgifter på utbildningens område, av vilka en
av de viktigaste är att främja och inte motarbeta mångfalden. Men det är
minst lika viktigt att det finns goda och ändamålsenliga incitament att
utveckla den egna kompetensen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om människors rätt till frihet och självbestämmande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den grundläggande tryggheten i samhället,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om angelägenheten av att individer och familjer kan leva på sin lön,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av enskilt sparande och behovet av offentligt
skyddsnät,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skydd för äganderätt och ekonomisk frihet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av stabilt penningvärde och stark valuta,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av sunda statsfinanser,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat utrymme för arbetsvilja och företagande,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att främja kunskap och förkovran.

Stockholm den 27 september 1996

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Sonja Rembo (m)

Anders Björck (m)

Knut Billing (m)

Birger Hagård (m)

Gun Hellsvik (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Inger René (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Per Unckel (m)

Per Westerberg (m)