Den massiva nedrustning av Sveriges försvar som Socialdemokraterna och Centerpartiet nu driver igenom saknar säkerhetspolitiska motiv. Redan i försvarsbeslutet 1992 genomfördes den minskning och ambitionssänkning av försvaret som motiveras av de genomgripande förändringarna i vår omvärld.
1992 hade det som nu återigen anförs som motiv för dagens nedrustnings- förslag redan hänt. Sovjetunionen hade förvandlats till Ryssland. Warszawapakten hade upplösts, Tyskland återförenats och de baltiska staterna liksom de övriga central- och östeuropeiska staterna vunnit sin frihet efter ett halvsekel av kommunistiskt förtryck. Genom försvarsbesluten 1987, 1989 och 1992 minskades det svenska försvarets storlek med ca en tredjedel. 1992 års försvarsbeslut innebar också att ambitionsnivån sänktes eftersom hotet mot vårt land avsevärt minskat.
Den nedrustning som nu föreslås tar de dramatiska omvärlds- förändringarna till intäkt för att göra ännu en inteckning i det förbättrade världsläget. Det är en olycklig politik som riskerar att Sverige inte kommer att kunna försvara sig självt i ett sämre läge än dagens. Osäkerheten i omvärldsutvecklingen, senast beskriven i Försvarsberedningens rapport (aug 1996), gör att ett starkt svenskt försvar fortfarande behövs.
Det var redan från början befängt att lägga upp det försvarspolitiska beslutet såsom regeringen gjorde. I den första etappen som beslutades i december 1995, lade en majoritet bestående av i första hand social- demokrater och centerpartister fast inriktning och den ekonomiska ramen. Först därefter lades den säkerhetspolitiska bedömningen fast. Det är helt uppenbart att det mellan denna och den ekonomiska ramen finns ett stort glapp.
Vi har nu i propositionen fått ta del av ett regeringsförslag, som i synnerhet vad gäller arméorganisationen, på ett anmärkningsvärt sätt avviker från Försvarsmaktsplanen. Bland de många förband som med synnerligen bristfällig motivering i propositionen flyttats ut ur organisationen finns Lapplandsbrigaden i Umeå, Lv 4 i Ystad och IB 15 och I 15 i Borås.
De motiv som regeringen framfört till de samlade förändringarna i ÖB FMP 97 kan kortfattat sammanfattas i nedanstående punkter:
1. Utrikespolitisk signal kopplad till Östersjöområdet och militär närvaro redan i fred (Gotland).
2. Geografisk spridning av fredsförbanden för att befästa folklig förankring.
3. Undvika kostnadskrävande investeringar föranledda av till exempel
flyttningar av verksamheter.
4. Satsa på bärkraftiga och utvecklingsbara garnisonsorter.
5. Större inslag av vinterutbildning med kvalitet.
6. Allsidig militär närvaro på Västkusten.
7. Ytterligare en möjlig utbildningsplattform (Kvarn utanför Linköping).
Av redovisade punkter kan endast de fem första direkt eller indirekt sägas ha bäring på Lapplandsbrigaden och Umeå garnison. Granskar man dessa fem kriterier så finner man att de alla talar till Umeås fördel!
Det går alltså inte att ur regeringens tilläggskriterier finna några motiv för en nedläggning av Lapplandsbrigaden. Det är tvärtom så att man i regeringens kriterier och resonemang finner ytterligare stöd för att behålla Lapplandsbrigaden i Umeå.
Om Lapplandsbrigaden avvecklas reduceras antalet gränsnära (i öster) brigader från två till en, alltså med 50 procent, vilket ger en tvivelaktig säker- hetspolitisk markering. Är det möjligen så att regeringen numer betraktar Norge som ett större säkerhetshot än Ryssland? Är det den utrikespolitiska signal man vill ge?
Om Lapplandsbrigaden avvecklas blir Västerbottens försvarsområde, Sveriges till ytan största, utan militär närvaro. Sverige är cirka 130 mil långt. På halva den sträckan kommer det med regeringens förslag att finnas 12 brigader. På den andra halvan föreslås "en" brigad. Hur rimmar det med regeringens krav på geografisk spridning och folklig förankring?
Om Lapplandsbrigaden avvecklas måste betydande investeringar göras på annan ort för att denna skall kunna ta emot stridsfordonsutbildningen som brigaden i dag bedriver centraliserat för samtliga fyra Norrlandsbrigaders behov. Försvarsministern har dock uttalat att förbandsnedläggningar inte får medföra kostsamma omlokaliseringar.
Alternativet till detta är att stridsfordonsutbildningen blir kvar i Umeå, vilket innebär att ett kompani, ca 150 värnpliktiga/år och ca 25 yrkesofficera- re, måste behållas i Umeå. Detta är inte någon acceptabel lösning eftersom stridsfordonsutbildningen måste integreras med brigadens övriga funktioner som till exempel underhåll, indirekt eld och pansarskytteförbandens strid. Vidare blir en sådan solitär en mycket dyr lösning.
Om Lapplandsbrigaden avvecklas talar det mesta för att Stridsskola Nord måste flyttas, vilket kräver stora investeringar, ca 150 miljoner kronor enligt Stridsskola Nords beräkningar, samtidigt som en svacka i utbildningskvalitet kommer att uppstå under några år. Försvarsministern har dock uttalat att förbandsnedläggningar inte får innebära kostsamma omlokaliseringar.
Alternativet till detta är att Stridsskola Nord blir kvar i Umeå. I så fall måste övningstrupp förläggas till stridsskolan för att skolan skall kunna bedriva adekvat utbildning. Även detta blir en kostsam lösning.
Slutsatsen rörande kommande skolutredning är att om Lapplandsbrigaden redan är avvecklad torde Umeå inte längre kunna bli något alternativ som lokaliseringsort. Vilka lösningarna kommer att bli är svårt att sia om, men med en avveckling av Lapplandsbrigaden minskar handlingsfriheten att inför framtida lokaliseringar av utbildning/skolor kunna ha kvar Umeå som ett reellt alternativ. Då återstår bara etablering och därmed flyttning till Boden eller till Östersund, förutsatt att norra militärområdet inte skall vara helt utan praktisk officersutbildning i rätt miljö (vinter och ödemark) och, som sagts, flyttning kostar pengar, "stora pengar".
Om Lapplandsbrigaden avvecklas försvinner den avgörande hörnstenen i Umeå garnison. En komplett garnison med erkänt goda produktions- förutsättningar och utvecklingsmöjligheter slås sönder. Försvarsekonomin i detta är dålig, om man inte helt bortser ifrån de kostnader som blir följden av kommande flyttning av stridsfordonsutbildningen och en flyttning av Stridsskola Nord. Detta är emellertid vad regeringen har gjort.
Om Lapplandsbrigaden avvecklas lämnar Försvarsmakten ett av landets bästa övnings- och skjutfält som ligger i direkt anslutning till kasernområdet. De flesta brigader har inte denna närhet och gynnsamma produktions- förutsättning, som är ovärderliga för utbildningen av mekaniserade förband.
Sammanfattningsvis är det enda rimliga att behålla Lapplandsbrigaden i den framtida Försvarsmakten, detta av såväl operativa skäl som för att undvika stora investeringar föranledda av framtida flyttningar av strids- fordonsutbildning och Stridsskola Nord.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om att avveckla Lapplandsbrigaden i Umeå i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 4 oktober 1996
Ulla Löfgren (m)
Olle Lindström (m) Carl Erik Hedlund (m)