Mot bakgrund av den säkerhetspolitiska avstämning som
genomförts under medverkan av Försvarsberedningen lägger
regeringen i proposition 1996/97:4 förslag till den andra
etappen av försvarsbeslutet för perioden 1997-2001.
Moderata samlingspartiet redovisar i denna motion sin syn
på regeringens förslag.
I Försvarsberedningens rapport redovisas en ökad säkerhetspolitisk
osäkerhet i Ryssland och därmed i vår del av världen. Av detta följer att
säkerhetsmarginalen i det senaste försvarsbeslutet FB 95 minskat. Detta har
emellertid inte lett regeringen och Centern till några förändrade slutsatser på
försvarspolitikens område. Deras ställningstaganden synes vila på en kameral
snarare än en säkerhetspolitisk analys.
Denna ansats hotar att allvarligt försämra möjligheten för den svenska
försvarsmakten att fullfölja sitt uppdrag. Bristerna återspeglas bl.a. i en
otillfredsställande modernisering på materielsidan, vilket i förlängningen
hotar den inhemska försvarsindustriella kompetensen. Genom att förutom
repetitionsutbildning och materielanskaffning använda också andra centrala
återtagningsåtgärder som kortsiktiga budgetregulatorer äventyras därutöver
på sikt det försvarspolitiska målet om godtagbar beredskap. Enligt vår
mening bör regeringen varje år till riksdagen redovisa en beredskapsplan där
åtgärder och kostnader för såväl den ettåriga återtagningen som för långsiktig
anpassning av förmåga anges.
Den svenska försvarsdebatten har traditionellt givit lite utrymme för den
militära faktorns betydelse också i fred och kris. Det militära försvaret har
emellertid betydelse långt innan det kommer till användning och det kommer
till användning långt före det fullskaliga krig som i dag ter sig osannolikt.
Som ett politiskt verktyg har militär styrka i modern tid förbehållits andra
och då företrädesvis regionalt dominerande stormakter. I praktiken utgör
naturligtvis den militära potentialen en komponent också i Sveriges politiska
agerande på den internationella arenan. En fortsatt urholkning av den
militära komponenten minskar därmed vårt politiska handlingsutrymme,
vilket får konsekvenser för vår ambition att bli en ledande aktör i
Östersjöområdet.
De direkta militära hoten mot Sverige är i dag begränsade. Försvarsmakten
måste emellertid ha en betryggande förmåga att anpassa sig till förändringar i
omvärlden. Sverige behöver ett militärt försvar med förband som
kännetecknas av allsidighet och flexibilitet. Beredskapen bör vara sådan att
organisationens huvuddel inom ett år efter beslut förmår uppnå full krigsdug-
lighet, s.k. återtagning.
Totalförsvarets personalbehov snarare än värnpliktssystemets omfattning
skall vara vägledande för hur många som årligen uttages för plikttjänst-
göring. Dagens pliktsystem uppfyller denna princip och vi avvisar därför
regeringens försök att skapa nya utbildningsplatser. Regeringens ambition att
- i strid med riksdagens uppfattning - årligen grundutbilda 10 000 personer
för det civila försvaret strider mot den angivna principen då något verkligt
behov inte kunnat redovisas. Vilken funktion de civila beredskapsstyrkorna
ska fylla tycks vara av underordnad betydelse då regeringen söker utsträcka
pliktsystemets spännvidd.
Moderata samlingspartiets ställningstagande avseende anslagen till total-
försvaret bygger på ett fullföljande av den inriktning som angavs i 1992 års
försvarsbeslut. De ökade resurserna används i vårt alternativ för att fullfölja
moderniseringen av försvaret och för att ge utrymme för fler kvalificerade
förband. I stället för regeringens 13 brigader, varav dessutom fyra med
begränsad förmåga, föreslår vi 14 brigader med hög kvalitet. I stället för 12
uttunnade JAS-divisioner föreslår vi 14 fulla divisioner och i stället för att
dra ut på beställningarna till marinen anvisar vi medel för nyanskaffning av
de fartyg och båtar som faller för åldersstrecket.
Då effekterna på grundorganisationen av ett fullföljande av 1992 års
försvarsbeslut inte prövats finner vi inget skäl att nu ta ställning till
enskilda
förband inom ramen för regeringens och Centerns gemensamma politik.
Inledning
Vår ambition är att fullfölja inriktningen i 1992 års
försvarsbeslut. Den säkerhetspolitiska utvecklingen kan inte
bedömas vara mer positiv nu än vad som var fallet vid tiden
för 1992 års beslut. Det radikalt förbättrade omvärldsläget
intecknades redan 1992. Genom murens fall, Sovjetunionens
förvandling, Warszawapaktens upplösning, satellitstaternas
befrielse och de baltiska ländernas självständighet rullades
det halvsekellånga kommunistiska förtrycket av halva vår
världsdel tillbaka. Sedan dess har inga grundläggande
förändringar skett. Den nedrustning riksdagsmajoriteten
beslöt om 1995 saknar följaktligen säkerhetspolitisk
motivering.
Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet belyste i sitt betänkande i
november 1995 riskerna i vårt närområde och gjorde sammantaget en allvar-
ligare lägesbedömning än regeringen och försvarsberedningen. Riksdagens
beslut kom att innehålla en klyfta mellan den enhälliga omvärldsanalysens
krav och det militära försvarets förmåga. Bedömningen är fortfarande giltig
och klyftan finns kvar.
Regeringens redovisade överväganden motiverar inte ett fullföljande av
den drastiska nedskärning av försvaret som riksdagen fattade beslut om i
december 1995. Tvärtom tecknas på många punkter nu ett omvärldsläge med
större risker än vad som var fallet i underlaget till 1995 års nedrustnings-
beslut.
Säkerhetspolitiken
Det historiska perspektivet
Ena sidan av säkerhetspolitiken handlar om att driva
utvecklingen i önskad riktning. Den andra sidan av
säkerhetspolitiken är "tankar om det otänkbara". Det handlar
om att försöka förutse de obehagliga alternativen, ofta
osannolika och mörka perspektiv, i syfte att kunna gardera
sig mot det oönskade. Krig och aggression kan vara
planerade men avsikterna tillkännages inte och besluten
fattas av makter och personer med ett helt annat tänkesätt än
vad vi är vana vid i öppna demokratier. De riktigt allvarliga
hotbilderna framstår ofta som teoretiska. Likväl förekommer
krig och uppspelet har nästan alltid varit svårförståbart även i
efterhand. För att ge perspektiv på säkerhetspolitiken kan det
ibland vara klokt att distansera sig från det nödvändiga
vardagsarbetet att värdera kapacitet och räkna vapen. Till sist
handlar säkerhetspolitiken ändock om riskbedömning.
Odemokratiska regimer startar krig, och krig är en
fortsättning av deras politik.
För 70 år sedan föreföll framtiden ljus i Östersjöområdet. Fem nya eller
nygamla länder hade etablerats vid dess östra och södra kust: Finland,
Estland, Lettland, Litauen och Polen. De två stormakterna vid Östersjön var
kraftigt försvagade. Sovjetryssland hade genomgått en förödande revolution
och befann sig i mycket försvagat tillstånd. Tyskland hade förlorat ett
världskrig och just genomlidit en förödande hyperinflation. Trots revolu-
tionära ansatser var landet en demokrati om än en bräcklig sådan. Det var
snarast pacifistiska stämningar som dominerade i landet. För Sveriges del
hade det säkerhetspolitiska läget dramatiskt förbättrats. Stormakten Ryssland
hade ett decennium tidigare funnits alldeles intill Sveriges gränser, på andra
sidan Torne älv och på Åland. Nu befann sig den potentiella stormaktens
närmaste trupper 50 mil längre österut.
Föreställningen om den eviga freden föreföll välgrundad. Det stora kriget
hade skördat miljontals offer. Ingen förnuftig människa kunde vilja att något
sådant skulle ske igen. Framväxten av nya demokratier föreföll också vara ett
skydd. Regeringar som var baserade på det breda folkflertalet skulle
naturligtvis inte störta sina länder i krig. Den säkerhetspolitiska situationen
ändrades raskt. De till synes ekonomiskt utslagna stormakterna påbörjade en
systematisk upprustning till att börja med i lönndom. I Tyskland kom en
diktator till makten via demokratiska val. Budskapet föreföll lockande och
ingen trodde att de förskräckande delarna av politiken verkligen skulle
genomföras, om man överhuvudtaget noterade innehållet i det national-
socialistiska tyska arbetarpartiets program eller ledarens personliga program-
förklaring "Mein Kampf".
I Sverige och övriga västdemokratier ville man ogärna se vad man såg. I
det längsta försökte man tolka allt till det bästa. I Sverige och Norden fanns
föreställningen att även om det skulle gå illa så skulle det inte beröra oss. Vi
var neutrala.
Tre av de fyra nordiska länderna angreps redan i krigets inledningsskede.
Sverige blev aldrig angripet, men vi klarade oss till priset av förödmjukande
eftergifter som komprometterade begreppet neutralitet hos de demokratiska
västmakterna. "Sveriges beredskap är god", en kunskap med vilken ingen
utom möjligen det svenska folket lurades att tro att vi var väl förberedda
inför krigshotet. Upprustningen började när kriget var ett faktum och var
knappt färdig när kriget var slut.
Det finns lärdomar att dra också för vår tid. Först såg man inte eller förstod
inte vad som skedde. När det så småningom blev uppenbart ville man ogärna
se vad som skedde. Bortförklaringarna och undanflykterna var legio. I det
tredje skedet när den politiska eliten äntligen förstod, tog det lång tid att
övertyga folket. När besluten väl kunde fattas var det svårt att prioritera och
kunskap saknades. Föreställningen om ett återtagande av försvarskapacitet,
vilket var en central del i 1925 års beslut, bestod helt enkelt inte provet.
"Pax americana"
Västeuropa har under femtio år levt under vad som kallats
"pax americana". NATO:s trovärdighet bygger i allt
väsentligt på USA:s överväldigande militära förmåga. NATO
och den amerikanska närvaron stoppade inte bara hotet från
Sovjetunionen utan utgör också Västeuropas interna
säkerhetsordning. Genom USA:s självklara ledarställning
uppstod aldrig någon tvist om ledarskapet i Västeuropa.
Visserligen försökte Frankrike under de Gaulle markera en
viss självständighet, men det uppfattades aldrig som riktigt
allvarligt. Alla visste att USA skulle skydda Frankrike och
att Frankrike i grunden skulle förbli lojalt med Atlantpakten.
Sverige, Finland och Österrike liksom övriga neutrala
västmakter fick också självklar del av det amerikanska
skyddet.
Den amerikanska närvaron har dragits ner betydligt efter kalla krigets slut.
Ändock är den av avgörande betydelse för Europas säkerhet. Nivån och
kvaliteten på den amerikanska försvarsmakten ligger långt utöver vad någon
annan kan prestera. Nerdragningen av de stora europeiska ländernas krigs-
makter har också varit betydande. Det gör att talet om ett mer europeiskt
NATO faktiskt inte stämmer vad avser styrkeförhållandena. USA:s överväl-
digande betydelse i NATO gäller fortfarande. Ingen regering i Europa har
ens antydningsvis velat gå till sina skattebetalare och föreslå att man skulle
ersätta åtminstone en del av den amerikanska kapaciteten.
Tyskland och länderna väster därom känner sig tryggare än någonsin
tidigare. Väljarna har inte ens velat upprätthålla tidigare militär kapacitet
och
än mindre öka den. I Nordeuropa och Östersjöområdet är beroendet av den
amerikanska krigsmakten i dagens läge kanske större än i Centraleuropa.
Förhandslagringen av material i Trondheim och hangarfartygsgrupperna som
skall gå upp i Norska havet är oerhört betydelsefulla faktorer. Vi vet inte vad
som kommer att ske med den amerikanska närvaron. Kanske tar
generositeten slut. Kanske måste Europa självt ta ansvar för sin säkerhet fullt
ut.
Det finns anledning att djupt fundera över vad ett amerikanskt tillbaka-
dragande skulle betyda inte bara för Europa utan mer specifikt för
Nordeuropa och Östersjöområdet. Konsekvenserna också för Sverige skulle
bli betydande.
Labilt läge i Ryssland
Med ett fredligt och demokratiskt Ryssland kan Europa gå en
mycket ljusare framtid till mötes. Men kommer då Ryssland
att vara fredligt och demokratiskt? Det kan ingen säkert veta.
Inte minst i Moskva påtalas de mörka, hotfulla och riktigt
obehagliga tendenser som finns i rysk politik. Vid
presidentvalens andra omgång i juli 1996 fick
kommunistledaren Zjuganov över fyrtio procent av rösterna i
ett demokratiskt val. Vad står han och de krafter han
representerar för? För dem som noga följt budskapet råder
ingen tvekan. Det handlar om nationalsocialism, den
våldsamma betoningen av den egna nationen,
antisemitismen, föraktet för de västliga värderingarna och
känslan av en historisk mission. Zjuganovs bok "Jag tror på
Ryssland" karaktäriseras som en variant av Mein Kampf. Om
dessa revanschistiska krafter kommer till makten kan
Ryssland utvecklas på ett mycket obehagligt sätt. De främsta
att varna för detta är demokraterna i Moskva.
Ryssland är en nation som upplever en våldsam omställning ifrån föreställ-
ningen av att ha varit en världsmakt till att bli en medelstor europeisk makt,
åtminstone i alla avseenden utom de rent militära. Det finns starka krafter i
Ryssland som vill försöka återerövra förlorat territorium. Det är inte ovanligt
att höra ledamöter av den ryska duman tala om Estland som om landet
behövde näpsas. I artiklar och debattinlägg även från personer som inte
uppfattas som oseriösa framförs på allvar tanken att det kan behövas ett
preventivkrig mot Baltikum. Föreställningen om att Ryssland har rätt att
utöva inflytande över länderna i sitt närområde är vitt spridd.
Trots öppenheten och det fria debattklimatet i Ryssland är det fortfarande
en vanlig föreställning att Estland, Lettland och Litauen frivilligt gick in i
Sovjetunionen.
Det handlar inte om att ha en svartsyn om Rysslands utveckling. Med
nuvarande inriktning och ledning kan tvärtom Ryssland förväntas gå en
betydligt ljusare framtid till mötes. Men vad det handlar om är att göra klart
att alternativen finns där. Hur sannolika de är vet ingen.
Förbundsrepubliken Tyskland drev under efterkrigstiden en politik av
försoning och samarbete. Trots att den med rätta kunde hävda att Hitler-
tyskland stod för helt andra värderingar än den demokratiska förbunds-
republiken tog den likväl på sig ansvaret att försäkra alla grannländer och
övriga länder i Europa och omvärlden om sina fredliga avsikter. Denna insikt
finns ännu inte i Ryssland vilket ger spänningar till och inom grannländerna
och förstärker känslan av utsatthet i Ryssland självt.
Regeringens begränsade perspektiv
Efter det kalla krigets slut togs 1992 ett försvarsbeslut som
inriktades på en betydande modernisering och
omstrukturering i förhållande till den nya situationen. Den
säkerhetspolitiska situationen och framtidsutsikterna har inte
dramatiskt förändrats mellan 1992 och 1995. Utvecklingen i
Ryssland såg snarast mer positiv ut då än nu. Tjetjenienkriget
och den nationalistiska rekylen fanns inte. Det finns alltså
inget i omvärldsanalysen som motiverar nerdragningarna
mellan 1992 och 1995 års beslut.
Regeringen stöder sig nu på en s.k. kontrollstation. Utvecklingen avstäms
mot vad som gällde för ett år sedan. Skulle en sådan bedömning ha gjorts
mellan vad som gällde 1992 och 1996 skulle något säkerhetspolitiskt
motiverat underlag för det nu föreliggande försvarsbeslutet inte föreligga.
Regeringen har valt ett felaktigt tidsperspektiv och hoppas att detta inte skall
noteras. Den nu genomförda bedömningen borde i stället ha gjorts i
förhållande till läget vid det förra försvarsbeslutet. Därigenom hade ett
rationellt underlag för förändringar i försvarsnivåerna kunnat föreligga.
Något sådant finns inte.
Regeringen betonar i sina säkerhets- och försvarspolitiska utgångspunkter
att det råder stor osäkerhet. Dock borde det bättre understrykas att denna
osäkerhet också är mer fundamental. På längre sikt, den tid inom vilket ett
försvarsbeslut verkar, råder faktiskt oerhört stor osäkerhet om den ryska
utvecklingen och om vad som sker också på den västliga sidan. Det finns
krafter som gärna skulle vilja se ett nytt kallt krig. Även i ett begränsat
perspektiv har det likväl inträffat intressanta förändringar, som bör noteras.
Översyn av CFE-avtalet
Regeringen anger i sina slutsatser att "med hänsyn till de
totalt sett många inverkande faktorerna och osäkerheten om
CFE-avtalets framtid ger det endast begränsad vägledning för
möjligheten att långsiktigt bedöma den militärstrategiska
utvecklingen i norra Europa" samt att enligt regeringens
bedömning "är den faktiska militärstrategiska utvecklingen i
omvärlden av större betydelse (för Sveriges del) än de nu
överenskomna förändringarna i CFE-avtalet." Det är en
riktig beskrivning som tvärtemot avsikten med analysen
understryker betydelsen av den massiva militära närvaro -- i
strid med CFE-avtalet 1990 - som Ryssland har i närområdet
redan idag.
Genom brotten mot CFE 1990 (som nu godkänts) försvinner en av
grundförutsättningarna för såväl 1992 som 1995 års försvarsbeslut. Båda
byggde på att 1990 års avtal, och de begränsningar det innebar, skulle infrias.
Så är inte längre fallet. Moderata samlingspartiet anser, liksom riksdagen den
6 december, att följderna av att avtalet nu kraftigt förändras kan "få en
destabiliserande effekt i Östersjöregionen". Eftersom förändringarna, som
beredningen konstaterar, blev större än väntat bör detta få konsekvenser för
svensk försvarsplanering.
Regeringen menar vidare att "osäkerheten om CFE-avtalets framtid ger det
endast begränsad vägledning för möjligheten att långsiktigt bedöma den
militärstrategiska utvecklingen i norra Europa". Därmed är det ännu
vanskligare att bygga ett försvarsbeslut 1996 på förhoppningar om att ens
avtalets huvuddrag skall infrias. Bestämmelserna om att avtalet skall
vidareutvecklas innebär risker för ytterligare försämringar i närområdet.
Baltiskt medlemskap i NATO
Estland, Lettland och Litauen är angelägna om medlemskap i
NATO, för att därigenom ytterligare befästa sin frihet och
suveränitet. NATO befinner sig nu i en process av att värdera
nya medlemmar samt att parallellt därmed utveckla
förbindelserna med Ryssland. "Membership and partnership"
är nyckelorden för denna process.
Det är ännu för tidigt att bestämt uttala sig om vad som kommer att ske.
Vid NATO:s toppmöte sannolikt i juni nästa år förväntas organisationen
tillkännage vilka av ansökningsländerna som kan tas upp som medlemmar i
första omgången. I denna situation är det angeläget att Sverige understryker
de baltiska ländernas rätt att själva träffa beslut om sin säkerhetspolitik men
också, i enlighet med riksdagens uttalande, direkt stöder deras strävanden att
bli medlemmar i NATO, på de villkor som organisationen själv har ställt
upp.
Det får betecknas som anmärkningsvärt att regeringen inte följer upp
statsministerns uttalande i Riga i juni: "Vi vet nu att Lettland vill bli medlem
av NATO. Vi respekterar detta och vi skall göra vad vi kan för att stödja
Lettland i den processen." Regeringens oförmåga att tala klartext uppfattas
som vacklan i omvärlden. Riksdagen bör därför uttala sitt stöd för de baltiska
ländernas strävanden efter medlemskap i NATO. Om de baltiska länderna
inte får medlemskap i en första omgång samtidigt som alliansen utvidgas
med Polen och eventuellt ytterligare länder i Centraleuropa så förändras den
säkerhetspolitiska situationen kring Östersjön.
Det har väckts många idéer inom och utom NATO i syfte att förstärka det
säkerhetspolitiska samarbetet i Östersjöregionen. Ibland används beteck-
ningarna "PFP +" eller "PFP super +" för att markera att det sker och kan
komma att ske inom ramen för detta etablerade samarbete. Det finns för
Sveriges del anledning att redan nu fundera över hur ett sådant förstärkt
säkerhetspolitiskt samarbete skulle kunna gestaltas. Regeringen borde i
propositionen ha utvecklat sina idéer på hur detta skall ske.
Moderata samlingspartiet anser att det behöver komma till stånd en
betydligt tätare och djupare integration mellan de nordiska länderna och de
baltiska länderna i det fall de senare inte finns med i NATO:s första
utvidgningsomgång. Ett omfattande militärt samarbete pågår bl.a. inom
ramen för IFOR och skulle kunna utvecklas också här på hemmaplan.
Strävan skulle vara att knyta samman inte blott Finland och Sverige utan
även NATO-länderna Danmark och Norge i ett vidare säkerhetspolitiskt
samarbete med Baltikum.
Den säkerhetspolitiska diskussionen i Europa befinner sig nu i ett mycket
formativt skede. Det är angeläget att vi i Sverige deltar i denna diskussion
genom att ange våra prioriteringar. Tystnad uppfattas som ointresse eller
oförmåga. De bedömningar regeringen gjort avseende det svenska stödet till
de baltiska länderna är korrekta. Avseende en NATO-utvidgning som även
omfattar de baltiska länderna menade emellertid riksdagen i december 1995
att en sådan, som integrerar ett antal demokratier i Central- och Östeuropa,
kan öka den politiska stabiliteten i Europa.
Svensk säkerhetspolitik
Svensk säkerhetspolitik syftar till att trygga vårt nationella
oberoende och främja frihet, fred och välstånd i vår omvärld.
Den yttersta garanten skall vara ett starkt oberoende försvar.
Sverige måste därutöver arbeta på att stärka den civila
säkerheten i Östersjöområdet och hela Europa.
Den europeiska integrationen är den kraftfullaste av de civila samarbets-
mekanismerna. Ett tidigt medlemskap för central- och östeuropeiska länder
skulle skänka en större stabilitet och trygghet åt utvecklingen. Sverige måste
vid EU:s översynskonferens ge högsta prioritet åt strävan att utvidga EU med
Estland, Lettland, Litauen och Polen liksom med de övriga central- och
östeuropeiska kandidatländerna.
Sverige ser också positivt på framväxten av en europeisk freds- och
säkerhetsordning. Dennas yttersta syfte är att garantera frihet och självstän-
dighet också för små länder som saknar förmåga att försvara sig av egen
kraft. Det innebär att den måste bygga på säkerhetsgarantier. Europas blodiga
historia har lärt oss att det inte räcker med "vackert väder"-organisationer.
För att stoppa aggression krävs det handfasta garantier och ordentliga
militära resurser. Inte minst genom PFP-samarbetet växer NATO fram som
den militära kärnan i den europeiska freds- och säkerhetsordningen. Det är
mycket angeläget att Sverige aktivt arbetar för en sådan säkerhetsordning och
självt deltar i denna. Utvidgningen av NATO kan få stor betydelse för att
garantera säkerheten för de nya demokratier som så länge varit förvägrade
möjligheten av självständighet och frihet. En ordning som ger dem trygghet i
deras nationella oberoende måste välkomnas.
Det bör också ligga i Rysslands intresse att dess nära grannländer känner
sig trygga och att deras självständighet garanteras. Det främjar kontakter och
ett förtroendefullt samarbete. Ryssland måste också kunna känna trygghet i
sin nya självständighet. Det är därför viktigt att NATO fullföljer sin strävan
att bygga ett tätt partnerskap med Ryssland. Själva poängen med detta är att
Ryssland genom insyn och samarbete blir förvissat om att säkerhets-
ordningen inte utgör något hot mot landets egen frihet och självständighet.
En kraftfull militär europeisk freds- och säkerhetsordning har endast en
fiende, nämligen angriparen. Varje land som har fredliga avsikter skall få en
ökad trygghet. Erfarenheterna från mellankrigstiden visar hur angeläget det
är att bygga upp handfasta säkerhetsmekanismer. Det vore en allvarlig
försummelse om det relativt gynnsamma läget för ögonblicket skulle tas till
intäkt för passivitet eller en utdragen process. Europa har haft nog med
skymningslägen, inflytandezoner och naivt önsketänkande. Det är angeläget
att den svenska regeringen med full kraft deltar i formuleringen av den
framtida säkerhetsordningen.
Den försvarspolitiska
processen
Efter riksdagsbeslutet i försvarsfrågan 1995 gavs
Försvarsberedningen i uppgift att genomföra en
säkerhetspolitisk kontrollstation. Syftet med
kontrollstationen var att redovisa relevanta
omvärldsförändringar samt följa upp riksdagsbeslutet också i
förhållande till det svenska försvarets utveckling.
Utöver detta hade beredningen att föreslå förändringar av FB 95, grundade
på de slutsatser som dragits. Särskilt viktig var avstämningen av det säker-
hetspolitiska läget, eftersom det genom riksdagsbeslutet 1995 förelåg en
kraftig skillnad mellan regeringen och riksdagsmajoriteten beträffande
bedömningen av flera viktiga säkerhetspolitiska frågor, bland dem NATO-
utvidgningen och utvecklingen i Ryssland.
Den bristande analysen av resultatet i försvarsbeslutet är en av de största
svagheterna i regeringens förslag. De frågeställningar som regeringen borde
ha redovisat är:
Försvarseffekten av beslutet 1995
Enligt vår mening har regeringen inte i tillräcklig omfattning
värderat det krigsorganisatoriska resultatet - och därmed
försvarseffekten - av beslutet. Det är mycket osäkert om de
förhoppningar avseende försvarseffekt som redovisas i
riksdagsbeslutet uppfylls genom innehållet i propositionen.
Omfattningen/inriktningen av försvarets tekniska förnyelse
De pengar som avsätts i regeringens ram för 1997-2001
räcker inte till för att uppfylla riksdagsbeslutets
ambitionsnivå. Särskilt allvarlig är osäkerheten vad gäller
fortsatt modernisering. Regeringen framhöll i prop.
1995/96:12 att "fortsatt teknisk och materiell förnyelse är av
största vikt". Denna fråga följs inte upp i föreliggande
proposition. Den självtagna uppgiften att "noga pröva om
försvarets materielförsörjning i tillfredsställande grad
kunnat tillgodoses" (prop. 1995/96:12) har därför inte lösts
av regeringen. Denna noggranna prövning måste nu göras av
riksdagen. Moderniseringen av Sveriges stridskrafter riskerar
med propositionens inriktning att allvarligt eftersättas.
De reella upprustningsmöjligheterna (anpassningsfilosofin)
Regeringen borde ha lämnat riksdagen ett underlag som
möjliggör en utvärdering av rimligheten i den långsiktiga
anpassningen. Fortfarande är begreppet i huvudsak av
filosofisk natur. För att med en rimlig grad av säkerhet nu
kunna fatta ett fullödigt försvarsbeslut krävs ytterligare
studier och avsevärda kompletteringar.
Regeringen borde dessutom till riksdagen ha framlagt beredningens
säkerhetspolitiska rapport, som tillsammans med riksdagspartiernas förslag
skulle ha utgjort säkerhetspolitisk kontrollstation. Först efter riksdagens
utlåtande och beslut avseende säkerhetspolitiken borde regeringens förslag
till heltäckande och långsiktigt försvarsbeslut ha framlagts. I väntan på ett
sådant förslag anmälde vi att den anslagsnivå vi föreslagit i samband med
riksdagens fastställande av statens utgiftsramar i våras bort vara gällande.
En allvarlig brist är dessutom att riksdagen, sedan regeringen valt att
fullfölja inriktningen att slå ihop den säkerhetspolitiska kontrollstationen och
det femåriga försvarsbeslutet, står utan tillräckligt underlag för beslut i
anpassningsfrågan. Det är djupt otillfredsställande och rycker undan grunden
för den anpassningsfilosofi som hittills varit såväl regeringens som
riksdagens.
En beslutsordning som skisserats ovan skulle alltså ha inneburit att
riksdagen hade givits ett avsevärt bättre underlag än det som nu föreligger,
främst avseende försvarets långsiktiga anpassningsförmåga. Trots att denna
förmåga är grundstenen i regeringens politik saknas såväl doktrin som
konkretion. Det framlagda förslaget på området fyller inte ens lågt ställda
krav.
Försvarspolitiken
Inriktning
Den ökade säkerhetspolitiska osäkerhet som kan avläsas i
Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport har inte lett
regeringen och Centerpartiet till några förändrade slutsatser
på försvarspolitikens område. Eftersom osäkerheten har ökat
borde vi också vara överens om att säkerhetsmarginalen i FB
95 minskat.
Svensk tradition och inte minst neutralitetspolitiken har gjort stora delar av
det svenska etablissemanget i det närmaste blinda för den militära faktorns
betydelse även i fred och kris. Militär styrka behövs inte bara för att försvara
landet mot väpnat angrepp utan också som stöd för den förda politiken.
Vårt uppträdande i den gråzon av kriser och konflikter som kan bli aktuella
i närområdet har mycket stor betydelse för att förhindra att en kris blir till
krig.
Moderata samlingspartiets förslag till inriktning av försvaret 1997-2001
innebär att totalförsvaret ges en ekonomisk ram som är ca 20 miljarder kr.
högre än regeringens förslag (långsiktigt att Försvarsmakten ges ett årligt
ekonomiskt utrymme på ca 39 miljarder kr. i dagens penningvärde). Detta
innebär att statsmakternas handlingsfrihet bibehålls.
Anpassning och handlingsfrihet
Återkommande begrepp i det senaste årets försvarspolitiska
debatt har varit återtagning och anpassning/tillväxt. Med
återtagning åsyftas den höjning av befintliga förbands
krigsduglighet som skall kunna ske under en 12 månader
lång förberedelseperiod. Med anpassning avses den tillväxt
och förändring av försvarets förmåga som skall finnas
inbyggd och skall kunna genomföras på längre (5-10-15 års)
sikt.
Regeringen anmälde i prop 1995/96:12 att "en absolut förutsättning" för
att kunna sätta sin lit till förmågan att höja beredskapen och anpassa
försvarets förmåga är "dels att tillräcklig och noga planerad förmåga för att
snabbt och resolut kunna höja krigsdugligheten finns, dels att en stabil
grund byggs upp för att anpassa försvaret till en tänkbar hotutveckling på
sikt".
Försvarsutskottet underströk detta genom att poängtera det "risktagande"
anpassningsfilosofin innebar och angav särskilt "svårigheterna att i rätt tid
fatta beslut om att sätta igång uppbyggnaden med tillräcklig kraft och
målmedvetenhet".
Utskottet betecknade det vidare som angeläget att regeringen dels
"närmare redovisar hur en uppbyggnad (anpassning) av försvarets krigs-
duglighet skall kunna ske, dels hur förmågan till långsiktig anpassning skall
säkerställas".
Någon redovisning i det senare hänseendet - den långsiktiga anpassningen
- finns inte i prop. 1996/97:4. Tvärtom påpekas där att "åtgärderna för att
skapa en stabil grund för den långsiktiga anpassningsförmågan inte är
slutliga".
Regeringen menar vidare att "ett betydande utvecklingsarbete återstår"
och anmäler i propositionen att man avser återkomma under 1997 eller 1998.
Detta är långt ifrån tillfredsställande. De åtgärder som i allmänna ordalag
redovisas i propositionens olika delar är:
säkerställt beslutsfattande genom utredning av underrättelsetjänsten, fort-
satta säkerhetspolitiska kontrollstationer, överväganden avseende försva-
rets styrning och särskilda forskningsinsatser
en något större krigsorganisation och dessutom ca 300 yrkesofficerare
utöver krigsorganisationens behov
särskilda medel för materiell förnyelse och främjande av materiel-
försörjningen genom internationellt samarbete samt viss materiel i
materielberedskap
Denna översiktliga beskrivning av åtgärder i syfte att
förstärka den långsiktiga anpassningsförmågan motsvarar
varken regeringens eget krav på "absoluta förutsättningar"
eller riksdagens krav på "en närmare redovisning (av) hur
förmågan (...) skall säkerställas". Förslagen kan sålunda inte
ligga till grund för riksdagens beslut om långsiktig
anpassning. Eftersom förhoppningarna om att kunna rusta
upp i händelse av att situationen i vår omvärld mörknar är
regeringens kungstanke i försvarspolitiken, rycks sålunda
grunden för regeringens försvarspolitiska resonemang undan.
Försvarsmaktens underlag vad gäller den ettåriga höjningen av krigsdug-
ligheten (återtagning) är enligt vår uppfattning godtagbart. Det gäller även
regeringens i propositionen framlagda redovisning. Anpassningen av förban-
dens krigsduglighet är i metodiskt hänseende att betrakta som en beredskaps-
åtgärd. Det är, under vissa förutsättningar, tekniskt och praktiskt genomför-
bart att höja krigsdugligheten på det sätt som där anges och som regeringens
förslag.
Risken med en så hög tröskel får emellertid inte underskattas. På samma
sätt som repetitionsutbildning och materielanskaffning tidigare använts som
budgetregulatorer kan återtagningsåret komma att fyllas med åtgärder av en
sådan omfattning att sannolikheten för genomförande minimeras. Genom att
skjuta en puckel av återtagningsåtgärder framför sig kan ekonomiska
närtidsproblem hanteras samtidigt som illusionen av förmåga fortfarande
upprätthålls. Snöbollseffekten efterhand som åren går får heller inte under-
skattas. Alla åtgärder i form av uppskjuten materielanskaffning och utebliven
repetitionsutbildning läggs för varje år som går till det redan befintliga
återtagningsbehovet. Det undviks bäst genom att riksdagen gör en årlig
uppföljning och fastställer acceptabel nivå för risktagningen.
I FMP 95, som inte till någon del motsägs av innehållet i propositionen,
finns främst följande frågetecken kring återtagningen:
de oväntat höga kostnaderna för en ettårig återtagning av förbandens
krigsduglighet,
osäkerheten i den tekniska förnyelsen främst i armén och marinen och
dennas betydelse för behovet av återtagning till en rimlig krigsduglig-
hetsnivå.
Dessa oklarheter återstår för regeringen att skingra.
Förslaget om att fortsätta att utveckla försvarets förmåga till långsiktig
anpassning är, som nämnts ovan, däremot otillräckligt. Kravet på att
riksdagen ändå skall godkänna vad regeringen anför om anpassning är
sålunda direkt orimligt. Med den styrka det militära försvaret får efter
försvarsbeslutet 1996 är en fungerande anpassningsdoktrin emellertid en
absolut nödvändighet oavsett anslagsnivå. Därför måste regeringen snarast
återkomma med förslag till riksdagen i frågan.
Frågorna kring underrättelsetjänsten och utveckling av försvarsforsknings-
frågor liksom metod- och planeringsfrågor såväl för statsmakterna (inne-
fattande också svårigheterna i den politiska beslutsprocessen) som för
ansvariga myndigheter belyses inte i regeringens förslag. Regeringen bör
dessutom enligt vår mening varje år till riksdagen redovisa en beredskaps-
plan där åtgärder och kostnader för såväl den ettåriga återtagningen som för
långsiktig anpassning av förmåga redovisas.
Övergripande mål och
uppgifter för totalförsvaret
Regeringens förslag följer riksdagsbeslutet från 1995 där
internationella insatser och förmåga att kunna stödja
samhället vid svåra nationella påfrestningar i fred jämställs
med försvar mot väpnat angrepp och hävdandet av rikets
territoriella integritet.
Den grundläggande anledningen till att nationella katastrofer inte bör
jämställas med försvaret av vårt land är olikheten i karaktär. Det väpnade
angreppet grundas på en medveten ond vilja som noga övervägt och planlagt
vill förgöra landets frihet. Naturkatastrofer kan förvisso vara farliga men
många typer (jordskalv, monsunregn, tyfoner, översvämningar) är lyckligtvis
mycket ovanliga i vårt land. Dessutom är de engångsföreteelser orsakade av
slumpen och naturen snarare än mänskligt medvetande.
Så länge Sveriges säkerhetspolitik och vår medverkan i internationella
insatser bygger på isolerade och nationella beslut bör de vara underordnade
våra försvarsansträngningar. Värnet av Sverige skall vara den dimensione-
rande uppgiften för försvaret. Inom ramen för denna dimensionering skall
internationella insatser kunna genomföras. Ibland ges intrycket att förmågan
att genomföra internationella insatser för regeringen är dimensionerande för
Försvarsmakten. Det är en orimlig utgångspunkt.
Jämställda med det överordnade målet att trygga Sveriges existens i
händelse av väpnat angrepp eller hot om sådant, blir de internationella
insatserna först om Sverige ingår som en del i ett fungerande internationellt
säkerhetssystem. Då kan man hävda att de internationella insatserna fyller
samma funktion som försvaret av Sverige, eftersom vi i ett sådant läge kan
förvänta oss hjälp mot ett eventuellt väpnat angrepp.
Förutom den, enligt vår uppfattning, omotiverade omvälvningen av
försvarsmaktens övergripande mål innehåller dessa en del uppseende-
väckande felavvägningar som innebär allvarlig suboptimering av de resurser
som avdelas för försvarsansträngningarna. Det gäller bl.a. uppsättandet av
s.k. civila beredskapsstyrkor.
Följande mål skall gälla för det militära försvaret och därmed för Försvars-
makten:
Försvarsmaktens fundamentala uppgift är att i fred förbereda för att i krig
försvara riket mot väpnade angrepp som hotar dess frihet och oberoende.
Angrepp skall kunna mötas var det än kommer ifrån och hela landet skall
kunna försvaras.
Försvarsmakten skall kontinuerligt i fred och under kriser kunna övervaka
och hävda rikets territoriella integritet i luften, till sjöss och på marken.
I nuvarande omvärldsläge är de militära hoten begränsade. Försvars-
makten skall emellertid ha betryggande förmåga att anpassa sig till för-
ändrade krav och förutsättningar i detta avseende. På motsvarande sätt
skall förmågan att lösa övriga uppgifter kunna anpassas.
Försvarsmaktens beredskap skall därför medge att organisationens
huvuddel inom ett år efter beslut har uppnått full krigsduglighet. Beredskap,
organisation och planläggning skall vidare medge att Försvarsmaktens
förmåga långsiktigt anpassas, d.v.s. utökas eller förändras för att motsvara
framtida krav och behov.
Försvarsmakten skall dessutom
kunna ställa kvalificerade förband och andra resurser till förfogande för
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.
kontinuerligt kunna stödja samhället vid svåra påfrestningar i fred.
Inriktningen av det militära
försvarets krigsorganisation
Ett framtida krigs karaktär
Dimensionerande - utan att vara helt styrande - för svenskt
försvar bör vara ett överraskande, dolt iscensatt angrepp med
strategiskt lättrörliga styrkor av hög kvalitet.
Ofta betecknas detta angrepp som "strategiskt överfall" och bedöms idag
som den mest sannolika typen av inledningsfas oavsett angriparens fortsatta
avsikter.
Det strategiska överfallet bör vara styrande - inte i första hand för att det
är det mest sannolika angreppsfallet - utan för att det dels är farligast för
oss,
dels en beskrivning av det moderna krigets karaktär.
Väsentligt för att möta ett sådant anfall är att kunna försvara sina egna
"kraftcentra" i form av vitala lednings- och samhällsfunktioner. På så sätt
undviks tidig kollaps och kriget kan fortsätta under det att tid vinns för att
omdisponera styrkor och söka hjälp utifrån.
Hjälp utifrån - en viktig faktor
Även om säkerhetspolitik i den gråzon som ersatt
blockkonfrontationens Europa inte på samma sätt som
tidigare förutsätter att angriparen har en huvudmotståndare
som automatiskt har starkt intresse och möjlighet att bistå
Sverige så kvarstår att NATO:s och därmed USA:s intresse
av att kunna försvara sina allianspartners Danmark och
Norge i det närmaste förutsätter att Sverige inte som helhet
kan utnyttjas av en angripare. Därför bör hoppet om bistånd
finnas med i vår strategiska ekvation.
Kraftsamling av svenska förband och därmed svensk förmåga bör
följaktligen ske till de kraftcentra som definierats utgöra en angripares
huvudintressen. Handlingsfrihet åstadkoms med en tillräcklig mängd förband
med flexibel förmåga samt en strategi som gör att hjälp utifrån ter sig
meningsfull.
För maximal handlingsfrihet också vad gäller förmågan att ta emot hjälp -
förberett eller oförberett - finns anledning att kraftigt förbättra de svenska
stridskrafternas interoperabilitet, det vill säga förmåga till samverkan.
I övrigt torde de målsättningar för krigets förande som anges i
Försvarsbeslut 92 utgöra en tillräcklig grund för de strategiska riktlinjer som
behövs. I än högre grad finns emellertid motiv för att poängtera behovet av
ett militärt försvar med förband som kännetecknas av allsidighet, flexibilitet
och handlingsfrihet också vad gäller deras användande. Att i nuvarande läge
helt låsa sin planering till i förväg bestämda angreppsfall eller scenarion ter
sig inte meningsfullt.
En fortsatt modernisering i takt med teknik- och doktrinutveckling är den
bästa förutsättningen för att kunna möta framtida hot. Avsaknaden av
entydiga angreppsfall eller scenarion gör att försvarets förmåga att möta
olika hot måste vara större. Samtidigt som vi vet mindre, måste vi alltså
kunna mer för att klara spännvidden i en möjlig framtida utveckling.
Betydelsen av militär förmåga
Känsligheten för politiska påtryckningar ökar avsevärt om
inte militära förutsättningar finns att kunna stå emot om vi
utsätts för militära hot. Också andra påfrestningar än väpnat
angrepp måste, i enlighet med regeringens förslag, kunna
hanteras inom ramen för svensk säkerhetspolitik.
Såväl Försvarsmakten som det politiska etablissemanget har i neutralitets-
politikens tecken, något hårdraget, sett militära medel som något som enbart
har betydelse och kan komma till användning i händelse av att neutraliteten
bryts och Sverige utsätts för ett fullskaligt väpnat angrepp. Denna verklig-
hetsbild börjar ge vika för en syn på betydelsen av militär förmåga som
ligger närmare den övriga världens. Militära medel har betydelse för en rad
tänkbara situationer som kan inträffa före eller isolerat från ett väpnat
angrepp mot vårt land. Denna typ av kriser måste kunna hanteras.
Utan ett starkt försvar vore Sverige en avsevärt svagare aktör såväl
bistånds- som handels- och säkerhetspolitiskt i närområdet i allmänhet och
Östersjöområdet i synnerhet. En fortsatt nedrustning av svensk militär
förmåga innebär alltså inte bara förlorad värnkraft utan också förlorat
politiskt handlingsutrymme. En trovärdig säkerhetspolitik kräver en trovärdig
moralisk ryggrad och väl genomtänkta ståndpunkter, men också ett
bakomliggande militärt stöd. Vår trovärdighet avgörs av hur omvärlden, inte
vi själva, uppfattar vår förmåga.
Det svenska stödet till de baltiska ländernas frigörelse som inleddes under
den borgerliga regeringens tid har fått en uppföljning i Göran Perssons
engagemang för utvecklingen i Östersjöområdet. Visbykonferensen och det
Östersjöråd som nu alltmer operativt driver viktiga samarbetsfrågor är tydliga
tecken på detta.
Statsministerns uttalade stöd för de baltiska ländernas medlemskap i
NATO är ytterligare ett tecken på den högre politiska profil Sverige intagit
efter Ingvar Carlssons avgång som statsminister. För att denna politik skall
kunna lyckas och Sverige axla en ledarroll i Östersjösamarbetet får inte den
militära komponenten urholkas. Såväl förmågan till krishantering i området
som det generella "ryggstöd" ett starkt militärt försvar ger förfuskas genom
det förslag regeringen lagt avseende försvarets utveckling.
I förhållande till tidigare bedömningar måste främst den marina förmågan
till krishantering förstärkas. Regeringen har försökt komma undan kritiken
mot nedskärningarnas säkerhetspolitiska signalspråk genom att föreslå att
Fårösunds marinbrigad och Gotlands luftvärnskår bibehålls. De är inte
avgörande för försvarets förmåga i Östersjön. För detta krävs en större och
uthålligare organisation i samtliga försvarsgrenar.
Trots att hotet av en traditionell kustinvasion minskat måste viktig
sjömilitär kapacitet upprätthållas. Minröjning och bevakning liksom förmåga
att kunna hålla sjö- och flygleder till Baltikum öppna kan komma att behövas
dels för försörjning i allmänhet, dels för att rent fysiskt möjliggöra militär
assistans till Baltikum från länder som har vilja och resurser till detta. Detta
är några av de viktigaste uppgifterna i andra lägen än där Sverige befinner
sig i krig.
En förbättrad marin förmåga vad gäller krishantering i Östersjön ökar
självfallet också flexibiliteten och förstärker därmed möjligheterna att hjälpa
till att säkra vår egen försörjning över havet, främst på Västkusten.
Markstridskrafterna
Den avgörande dimensioneringsgrunden för våra
markstridskrafter är de höga krav som landets stora yta i sig
kräver. Just därför är regeringens förslag orealistiskt, både
vad gäller ambitionsnivåerna i närtid och efter
anpassning/upprustning. Detta särskilt som de existerande
förbanden - genom felavvägningar i övrigt - riskerar att få så
låg kvalitet att de inte kan lösa uppgifter på det moderna
stridsfältet.
13 brigader, varav fyra med nedsatt förmåga, och samtliga med materiella
brister försvarar inte Sverige. Ett väsentligt bättre alternativ är 14 mekani-
serade brigader med hög kvalitet. Vår målsättning är att huvuddelen av
brigaderna skall utrustas med moderna stridsvagnar, något som borde kunna
bli möjligt när beslut fattas om att utnyttja optionen om ytterligare 90
Leopard S.
Vid sidan om dessa kvalificerade brigader bör markstridskrafterna fr.o.m.
2001 tillföras en attackhelikopterbataljon med fullt moderna helikoptrar.
Redan under innevarande period bör ett kompani med begagnade helikoptrar
kunna organiseras.
Förberedelser för att inom en tioårsperiod förstärka försvaret med
ytterligare två fördelningar om vardera fyra brigader bör göras inom ramen
för en noga utarbetad anpassningsdoktrin. Lämpligen ges denna uppgift
normalt till två brigader, vilkas uppgift det blir att gemensamt samordna
förberedelser och planering för att sätta upp ytterligare en brigad.
Artillerifunktionen drabbas särskilt hårt av regeringens förslag. Enligt vår
uppfattning bör volymen på fördelningsförbanden något ökas - det gäller
särskilt artilleriet som bör förses med pjäser med lång räckvidd och/eller
raketartilleri. En förstärkning av brigadernas anfallskraft bör dessutom ske
genom ökad satsning på splitterskyddat artilleri. Även frågan om luftvärnets
mekanisering bör ges större vikt än vad regeringen gör i propositionen.
Sjö- och kustförsvarsstridskrafterna
Regeringens bedömning avseende utvecklingen av den
marina funktionen bygger på den tidigare nämnda bristande
förståelsen för betydelsen av militära medel för också annat
än försvar mot väpnat angrepp. Vad gäller invasionshotet
delar vi i huvudsak regeringens bedömning även om den
tekniska utvecklingen avseende sjötransporter och
överskeppningskapacitet (civila ro-ro fartyg, svävare m.m.)
kan leda till att den förberedelsetid vi förväntar oss i
framtiden minskar avsevärt.
Bl.a. sjöstridskrafternas förmåga till krishantering har hamnat i fokus
sedan riksdagens beslut i december 1995. Det gör att Överbefälhavarens
förslag om ett bibehållande av 24 ytstridsfartyg ter sig välgrundat. Till
skillnad från regeringen anser vi att detta bibehållande bör vara långsiktigt.
Den materiella förnyelsen av sjö- och kustförsvarsförbanden bör utöver
regeringens förslag inriktas på att anskaffa stridsbåtar till ytterligare två
amfibiebataljoner samt att redan under hösten beställa två ytstridsfartyg YS
2000 och senare pröva frågan om en beställning av en andra delserie av detta
fartyg. Anskaffning av större ytstridsfartyg för att erhålla större uthållighet
bör dessutom prövas under beslutsperioden.
Antalet ubåtar bör i enlighet med regeringens förslag vara nio. Att
upprätthålla teknisk och underhållskompetens för hela systemet innebär
sannolikt en hög grundkostnad. Därför bör Försvarsmakten själv avgöra
frågan om ubåtarnas materiella status.
Flygstridskrafterna
Regeringens inriktning om 12 divisioner JAS och 16
basbataljoner efter återtagning innebär en hög grad av
risktagning vad gäller uthålligheten i luftförsvaret,
framförallt efter år 2006. För att ersätta de JAS 37 som fram
till dess upprätthåller luftförsvaret bör beslut redan nu fattas
om anskaffande och uppsättande av ytterligare två divisioner
JAS 39 Gripen. 12 divisioner utgör den nedre gränsen för
vad som kan anses vara ett rimligt luftförsvar och innebär
därmed en hög grad av risktagning. Med 14 divisioner även
långsiktigt finns möjligheter att kanske fördubbla den tid
luftförsvaret kan verka. Marginalnyttan av två divisioner är
sålunda mycket hög. Detta gäller även bortsett från aspekten
att styckpriset per flygplan blir lägre ju fler enheter vi väljer
att anskaffa.
Med 14 divisioner följer ett högre antal basbataljoner, vilkas antal i sin tur
är av stor betydelse för uthålligheten i luftförsvaret. 21 basbataljoner är den
logiska konsekvensen av det högre divisionsantal vi anser att Försvars-
maktens planering bör grundas på. Det exakta antalet basbataljoner och den
fortsatta utbyggnadstakten i Bas 90-systemet bör övervägas i den utredning
av basorganisationen som regeringen aviserat.
JAS 39 Gripen bör anskaffas i en omfattning som gör att Försvarsmaktens
krigsorganisation på sikt omfattar totalt 14 stridsflygdivisioner. Med nu
gällande riksdagsbeslut som grund är två delserier för 8 divisioner under
anskaffning. Flygplan och utrustning motsvarande behovet för ytterligare 6
divisioner bör således anskaffas i en tredje delserie. I övrigt bör regeringens
förslag avseende delserie 3 bifallas utan att antalet flygplan per division för
den skull minskas.
Ledning
Ledningssystem är inte i första hand den organisatoriska ram
inom vilken Försvarsmakten verkar utan en beskrivning av
informationsflöde och ordervägar. Dagens och framtidens
teknologiska landvinningar, främst avseende
informationsteknologin, skapar helt nya förutsättningar för
underrättelsetjänst, lednings, stridslednings- och
sambandssystemen. Samtidigt kan på ganska kort sikt hela
stridens förande förändras framförallt vad avser kustförsvars-
och markstridskrafternas kapacitet som hittills präglats av en
sammantaget relativt låg teknisk nivå.
Det finns skäl att ifrågasätta behovet av organisatorisk förändring som
konsekvens av teknik- och doktrinutveckling i ledningshänseende. Vad som
behövs är en genomgripande genomlysning av ledningsfunktionerna
(tekniskt, operativt och taktiskt) som i sin tur kan komma att innebära
avgörande förändringar i ledningsstruktur och informationsflöde inom och
mellan stridskrafterna. Även högre ledningsnivåer bör innefattas i
utredningen.
Teknisk förnyelse i ledningssystemen är avgörande för att kunna ta tillvara
kraften i våra vapensystem. Redan idag finns tekniska möjligheter att skapa
ett digitaliserat stridsfält där förbanden kan få underrättelser och ledas i
realtid. De informationsteknologiska landvinningarna gör det möjligt att nå
långt större sammantagna effekter - synergieffekter - än vad varje system för
sig kan åstadkomma. Därför bör frågorna kring C4 I ägnas särskild
uppmärksamhet i hela försvaret.
Försvarsutskottet förutsatte hösten 1995 "att regeringen hösten 1996
utifrån en helhetssyn förelägger riksdagen ett underlag för princip-
ställningstaganden om det framtida militära ledningssystemets utveckling".
Den utredning avseende ledningsorganisationen som regeringen då
aviserade skulle enligt utskottets mening resultera i detta. Utskottet hade
vidare en rad preciserade önskemål avseende vad utredningen skulle
innehålla. Till utskottets beslut hörde också avvisandet av regeringens avsikt
att föreslå nedläggning av ett antal försvarsområdesstaber innan lednings-
systemets utretts.
Regeringens förslag uppfyller inte riksdagens önskemål avseende
utredning. Istället för den helhetssyn som utskottet förutsatte återkommer
regeringen istället med ett enda konkret förslag, nämligen en omotiverad
nedläggning av försvarsområdesstaberna. Detta förslag bör avslås.
Försvarsområdesstabernas betydelse har inte minskat. Regeringen pekar i
avsnitt 10.3 på behoven av samordning inom totalförsvaret och anmäler
dessutom sin avsikt att "genomföra en analys av behoven av samordning
och principerna för samverkan inom totalförsvaret". Att i samma andetag
lägga ned åtta försvarsområdesstaber som bl.a. ansvarar för samverkan med
de civila delarna av totalförsvaret, förefaller milt uttryckt vara en något
bakvänd ordning.
Huvudprincipen ett län - ett försvarsområde bör alltjämt vara gällande.
Istället för att slå ihop fo-staberna på 16 platser bör nuvarande organisation
behållas med undantag av Kiruna och Kalix. De mindre fo-staberna kan
skapas vid sidan av "fullvärdiga" fo-staber till en mycket låg kostnad om den
lokala stödorganisationen begränsas. Regeringens förslag om variation av
storleken på försvarsområdesstaberna medger detta. Behovet av en samlad
översyn av ledningsproblematiken i enlighet med Försvarsutskottets
inriktning från hösten 1995 kvarstår.
Försvarsmaktens
grundorganisation
Regeringens hantering av Försvarsmaktens
grundorganisation är anmärkningsvärd. Det går inte att göra
sig fri från misstanken att politiska hänsyn i större
utsträckning än de försvars- och säkerhetspolitiska faktorerna
kommit att styra regeringens val av förbandsorter.
I propositionen anges mycket ytligt motiven till förändringarna i
förhållande till ÖB:s förslag. Regeringen bör för utskottet redovisa minst lika
detaljerade överväganden som ÖB gjort i försvarsmaktsplanen. Frågan om de
ingångsvärden som regeringen givit ÖB inför framtagandet av underlag
förtjänar också att belysas. De investeringskalkyler som legat till grund för
Försvarsmaktens förslag har ju uppenbarligen kullkastats av departementet i
ett senare skede. Regeringen var inte beredd att acceptera så stora
nyinvesteringar som behövdes för att erhålla den långsiktigt bästa lösningen.
En fråga som förtjänar att ställas är i vilken utsträckning en dylik styrning
av underlaget fått konsekvenser för ÖB:s förslag. Det kan inte uteslutas att
en sådan förändring av parametrarna fått en genomgripande effekt på hela
förslaget till krigs- och grundorganisation på den ekonomiska nivå, och med
den inriktning, som riksdagen fattade beslut om i december 1995.
Regeringen bör redovisa en analys även av detta för Försvarsutskottet.
I detta hänseende finns ingen anledning att kritisera regeringen för
slutsatsen. Sannolikt är det med den framförhållning som präglar socialde-
mokratisk och centerpartistisk försvarspolitik klokt att grunda sina förslag på
korta avskrivningstider och snabba vinster. För den händelse nedrustningen
avses fortsätta, vilket en del tidningsuppgifter tyder på, torde det vara en
fördel att inte ha investerat sig fast på orter som man avser lämna i ett senare
skede. För att svenska folket skall ges en inblick i dessa hemliga över-
väganden inför framtida nedskärningar bör emellertid regeringen redovisa
sina tankegångar även i detta avseende.
Moderata samlingspartiet har ingen anledning att nu ta ställning till
framtiden för enskilda förband inom ramen för den av Socialdemokraterna
och Centern förda politiken. Vi har vid upprepade tillfällen förklarat oss
villiga att diskutera denna fråga med de båda partierna, under förutsättning
att också frågan om den ekonomiska ramen finns med i resonemanget. Detta
försök att nå en högre grad av samsyn på försvarsområdet har emellertid
avvisats av regeringen. Det är beklagligt.
Regeringen och Centerpartiet får själva ta ansvar för de nedläggningar den
förda politiken nu leder till. Sålunda avvisar vi samtliga de förslag till
förändringar i Försvarsmaktens grundorganisation som regeringen lagt fram.
Det bör ankomma på regeringen att, om våra förslag vinner gehör,
återkomma med förslag till förändringar i grundorganisationen grundade på
underlag från Försvarsmakten.
Regeringen har föreslagit att Försvarets skolverksamhet skall utredas.
Detta är en god tanke även om vi på annan plats i denna motion vänder oss
mot tankegången att sammanföra en utredning av skolornas uppbyggnad och
lokalisering med den om befälsordning för officerare. De argument avseende
F 14 som regeringen framför med samma fog kan anses gälla den omfattande
skolverksamhet som idag bedrivs vid F 5 i Ljungbyhed. Sålunda bör även
F 5:s framtida verksamhet och lokalisering avgöras efter det att den utred-
ningen lämnat sina förslag.
Personal
Plikttjänstgöring
Totalförsvarspliktiga, anställda och frivilliga formar
tillsammans Försvarsmaktens förband och övriga enheter i
totalförsvaret. Avvägningen mellan dessa former för
personalförsörjning bör göras fortlöpande.
Totalförsvarsplikten är under överskådlig framtid en absolut
förutsättning för att förse totalförsvaret och Försvarsmakten
med tillräckligt många och tillräckligt kvalificerade
medarbetare.
Pliktsystemet har genomgått stora förändringar under 1990-talets första år.
I en successivt minskad krigsorganisation behöver färre unga män tas ut till
pliktutbildning. Enligt Moderata samlingspartiet är grundutbildning i fred för
de totalförsvarspliktiga inget självändamål. Pliktlagen och inkallelser i
enlighet med denna måste ha ett tydligt och klart syfte och bygga på ett
oundgängligt krigsorganisatoriskt behov av den personal vars frihet
inskränks genom tjänstgöringen.
Dagens pliktsystem fyller denna uppgift. Varken fler eller färre än vad som
behövs för att lösa totalförsvarets uppgifter tas ut och grundutbildas. Vi
avvisar bestämt regeringens försök att skapa nya utbildningsplatser.
Personalbehoven i totalförsvaret är mycket stora. Därför måste avvägningar
göras. En krigsorganisation vars viktigaste uppgift är att producera
grundutbildningsplatser åt så många totalförsvarspliktiga som möjligt är
orimlig. Antalet utbildade måste bygga på behov som är resultatet av
avvägningar mellan olika funktioner i totalförsvaret.
Larmrapporter om avgångar under grundutbildning och systematiska
ansökningar om vapenfri tjänst bland värnpliktiga måste tas på allvar.
Eftersom systemet för uttagning och tjänstgöring nyligen förändrats måste
också utbildnings- och förmånssystem förändras. Vi biträder regeringens
förslag om förändringar av förmåner för de totalförsvarspliktiga.
Försvarsmakten måste också i samverkan med Pliktverket utreda bl.a. frågan
om fullständigt försteg för kompanibefälselever. Denna inryckningsrytm,
som ianspråktar tre studieterminer, riskerar att underminera den personella
kvaliteten på nyckelbefattningar för värnpliktigt befäl i krigsorganisationen.
Vidare bör de värnpliktiga som under tjänstgöringen söker vapenfri tjänst
så snart som möjligt överföras till civilpliktsutbildning istället för att ges
möjlighet att omedelbart hemförloras. Vapenfri tjänst får inte nyttjas som
fribiljett för att kunna ta ett arbete.
Civila beredskapsstyrkor
Regeringen föreslår i propositionen att grundutbildningen av
totalförsvarspliktiga för det civila försvaret bör ske i två steg.
Inriktningen bör vara att successivt utöka utbildningen till ca
10 000 per år. Inledningsvis anger regeringen att ca 5 000
totalförsvarspliktiga per år skall kunna utbildas.
Regeringen anger visserligen att något egentligt underlag för beräkningen
av det totala behovet inte föreligger. Först den 1 juli 1997 kommer en
fördelning av personalbehovet mellan användning av anställd personal,
frivilliga och pliktpersonal att vara genomförd.
Riksdagen ifrågasatte i beslutet 1995 den inriktning som regeringen redan
då fastnat för. Avseende detta såväl som andra av regeringen anmälda
personalbehov menade Försvarsutskottet bl.a. att det "allvarligt (bör) prövas
vilka uttalade personalbehov som kan tillgodoses genom de frivilliga
försvarsorganisationernas medverkan eller på annat sätt än genom grund-
utbildning".
Utskottet framhöll vidare att "Fler bör således inte utbildas - och inte
längre tid - än vad uppgiften kräver."
Vidare påpekade utskottet avseende det fortsatta arbetet med frågan att det
"gäller att precisera för vilka uppgifter och i vilka funktioner civila
beredskapsenheter skall utbildas och vilket utbildningsbehov som följer
härav, och som inte kan tillgodoses genom frivilliga eller genom att med
allmän tjänsteplikt ta i anspråk den som redan i fred löser motsvarande
uppgift".
Dessutom menade utskottet att "Över huvud taget är det viktigt att inte
dubbla resurser byggs upp för samma ändamål. Utskottet har i det
föregående framhållit att militära resurser, om det är ändamålsenligt, skall
kunna utnyttjas i civil myndighetsutövning."
Slutligen valde utskottet att "poängtera nödvändigheten av en helhetssyn
på ianspråktagandet av de totalförsvarspliktiga, på de volymmässiga
behoven och på vilken utbildning som krävs för uppgifterna. Det finns olika
sätt att tillgodose behoven - uttagning genom plikt och grundutbildning,
uttagning med tjänsteplikt utan behov av grundutbildning samt frivillighet."
Regeringen har valt att helt negligera riksdagens beslut i frågan. Att
10 000 civilpliktiga skall utbildas är tydligen viktigare för regeringen än att
följa riksdagens beslut och anvisningar.
Förslaget om civila beredskapsstyrkor var illa underbyggt när det först
presenterades och metoden att försörja det ifrågasatta behovet med
pliktpersonal kritiserades hårt av riksdagen. Den föryngring av det civila
försvaret som regeringen hänvisar till (1994/95:FöU1) avser dessutom helt
andra befattningshavare än de regeringen nu med pengar överförda från
Försvarsmakten som morot lyckats "pressa fram" ur myndigheterna,
nämligen pliktpersonal för i huvudsak befolkningsskydd och räddningstjänst.
Främst den senare typen av personal kräver såväl god fysik som längre
utbildning. Inget av dessa båda kriterier stämmer med de krav som kommer
att ställas på de civila beredskapsstyrkorna, vars uppgift f.ö. förändrats från
att "hantera svåra nationella påfrestningar i fred" till att bl.a. tjänstgöra
som extra personal i bland annat barn- och äldreomsorg.
De civila beredskapsstyrkorna var fel tänkta redan då de presenterades
förra året. Bedömningen huruvida"den förutsatta breddningen av total-
försvarsplikten också leder till avsedda positiva effekter" avseende försvars-
viljan (som riksdagen efterlyste) saknas också i denna del av regeringens
underlag om plikttjänstgöringens utveckling.
Regeringens förslag om uppsättande av civila beredskapsstyrkor genom
grundutbildning av totalförsvarspliktiga bör sålunda avslås av riksdagen. För
att inte öppna för möjligheten att regeringen inom ramen för lagen om
totalförsvarsplikt själv definierar behovet av civilpliktiga, bör regeringen
återkomma till riksdagen med förslag i frågan.
Anställd personal
En kompetent befälskår är vid sidan av fortsatt hög kvalitet
på materieltillförseln till försvaret det viktigaste för hög
krigsduglighet och hög försvarseffekt. Befälet i det militära
försvaret består av officerare och värnpliktigt befäl.
Officerarna kan indelas i yrkesofficerare, reservofficerare
och värnpliktiga officerare. Samtliga grupper har viktiga
befattningar i försvarets krigsorganisation. De
inskränkningar i förbandsutbildning och
repetitionsutbildning som skett under 1980- och 90-talen
utgör det allvarligaste hotet mot befälets kompetens och
därmed mot försvarets personella funktionsduglighet.
Propositionen berör mycket lite frågan om officerskårernas roll och
betydelse. Yrkesofficerare utgör försvarets personella ryggrad genom sin
kontinuerliga tjänstgöring i fredstid. Sedan 1983 tillämpas den så kallade
"Nya befälsordningen" (NBO) för rekrytering, utbildning och karriärgång.
Mycket i denna förändring av det gamla trebefälssystemet har varit av godo.
Den generella kvaliteten på den militära yrkespersonalen har ökat. Samtidigt
finns många frågetecken kring den nya ordningens förmåga att bidra till den
kontinuitet och djupa kunskap i utbildningsarbetet och materielhanteringen
vid våra förband som bör upprätthållas. I armén är problemet accentuerat
eftersom denna försvarsgren inte i samma utsträckning som marinen och
flygvapnet har särskilda tjänstegrenar för specialister.
Försvarsmaktsofficer 2 000 är det projekt som varit Försvarsmaktens
viktigaste vad gäller såväl de fast anställda yrkesofficerarna som
reservofficerarna. I Försvarsutskottets betänkande 1994/95:FöU14 förutsatte
utskottet att frågan om befälsordningen - för såväl reserv- som
yrkesofficerare - bereds på ett sådant sätt att den resulterar i en samman-
hållen syn på frågorna. För att uppfylla riksdagsbeslutet bör enligt vår
mening en utredning om befälsordningsfrågorna tillsättas snarast.
Befälsordningen bör enligt vår mening omprövas. Det nya systemet skall
grundas på de positiva erfarenheterna av NBO och för en del av officerarna
bygga helt på det underlag som tagits fram i Försvarsmaktsofficer 2000.
Dessutom finns anledning att överväga införandet av en ny karriärgång för
yrkesofficerare som är mer koncentrerad kring säkrad kontinuitet i
trupputbildning och materielhantering i lägre förband. Dessutom bör
frågorna kring yrkesofficerarnas tjänstgöringstid, pensionsålder och
tjänstgöringsförhållanden ytterligare övervägas bl.a. mot bakgrund av det
utredningsarbete som genomfördes i Försvarsdepartementets arbetsgrupp för
yrkesofficerarnas personalstruktur 1993-94.
Försvarsutskottet förutsatte att regeringen till höstriksdagen skulle göra en
redovisning av den sammanhållna syn på befälsordning och personal-
försörjning som begärdes redan vid riksmötet 1994/95. Denna har inte
åstadkommits utan hänvisas nu till en utredning som, vid sidan av en översyn
av utbildningssystemet för yrkes- och reservofficerare, har att överväga
frågan om försvarets skolorganisation. Enligt vår mening bör inte dessa båda
frågor föras ihop till en utredning.
Den praktiska frågan om försvarets samlade skolorganisation inklusive de
skolor som utbildar värnpliktiga och civila, har dels få beröringspunkter med
befälsordningen, dels är den i sig så omfattande att skäl finns för ett
särskiljande av uppgifterna. Frågan om befälsordning och utbildnings-
systemets framtid är också av ett sådant allmänintresse att parlamentarisk
medverkan och insyn är önskvärd.
I propositionen berörs reservofficersfrågorna endast knapphändigt. Det
finns anledning att återigen erinra om att redan ett enigt försvarsutskott
(1994/95 FöU4) har framhållit "att starka skäl talade för att en mer samlad
och uttalad hållning är nödvändig i frågorna som rör reservofficerarnas
utbildning, anställning och utnyttjande i framtiden".
Vi kan inte finna ett sådant underlag i regeringens nu framlagda
proposition. Vi måste därför åter aktualisera de punkter som lyftes fram i vår
motion hösten 1995, i vilken vi framhöll frågan om reservofficerarnas
ställning i Försvarsmakten. FöU förutsatte i sin tur att regeringen skulle
återkomma till riksdagen hösten 1996 med ett underlag avseende hur den ser
på reservofficerarnas roll i Försvarsmakten i framtiden.
Reservofficerens roll skall i första hand vara inriktad på att lösa uppgifter i
krigsorganisationen. För att Försvarsmakten skall kunna tillgodogöra sig den
kompetens och potential som finns bland reservofficerare är det viktigt att
bland annat se över de ekonomiska villkoren, samt göra reservofficers-
utbildningen till en merit, inte minst för högskolestudier. En annan viktig
aspekt är att skapa en situation där yrkes- och reservofficerare inte bedöms
efter olika måttstockar när krigsorganisationens befattningar fylls.
Förbandsövningar och annan utbildning bör genomföras i sådan omfatt-
ning att reservofficerare får tjänstgöra i sina befattningar. Eljest riskerar
motivationen att försvinna. I en krympande krigsorganisation bör prövas att
låta reservofficerare i vissa fall dubblera varandra i en befattning. På så sätt
kan enskilda personer, trots att de står i reserv, vara inriktade på en speciell
befattning. Det leder sannolikt till större engagemang än att endast vara i
reserv i största allmänhet.
De starkt krympande försvarsanslag som regeringen föreslår leder förutom
allt annat även till att reservofficerens roll och möjligheter förändras. Det
finns därför anledning för riksdagen att återigen uppdra åt regeringen att
snarast återkomma till riksdagen med underlag och redovisning av hur en ny
befälsordning för yrkes- och reservofficerare skall se ut. Dessutom bör de
civilanställdas utsatta situation vid nedläggningar av militära förband särskilt
uppmärksammas.
Frivillig försvarsverksamhet
Det frivilliga engagemanget i Sveriges
försvarsansträngningar är en internationellt sett unik tillgång.
I takt med förändringarna inom totalförsvarets organisation
såväl som samhället i dess helhet måste självfallet också
detta engagemang ges ändamålsenliga möjligheter.
Goda ekonomiska betingelser för de frivilliga försvarsorganisationerna
kombinerat med en tydlig inriktning på utbildning för att fylla viktiga
befattningar inom totalförsvarets krigsorganisation måste vara vägledande.
Frivilligförsvarets betydelse för försvarsviljan får emellertid heller inte
underskattas. Därför kan ingen hundraprocentig korrelation mellan insatta
medel och uppnådd försvarseffekt erhållas.
Regeringens förslag till utvärdering av det sedan 1 juli 1994 gällande
systemet för bidrag till de frivilliga försvarsorganisationerna bejakas.
Regeringens förslag om plikttjänstgöring i civila beredskapsstyrkor rycker
undan grunden för en del av frivilligorganisationernas verksamhet. Vi anser,
liksom Försvarsutskottet, att de uppgifter som kan lösas genom rekrytering
och utbildning av frivilliga i första hand skall lösas på detta sätt.
Plikttjänstgöring är en sista utväg för att personalförsörja de delar av
totalförsvaret som inte kan ges tillräcklig volym och kvalitet på personalen
genom t.ex. frivillig rekrytering.
För Hemvärnet såväl som för andra delar av den frivilligt rekryterade
krigsorganisationen är det av stor betydelse för motivation och förmåga att
lösa sin uppgift att modern materiel tillförs. De anmärkningsvärda
förhållanden som redovisats från vissa försvarsområden, där man på ena
sidan länsgränsen kunnat köpa splitter ny överskottsmateriel av samma slag
som grannförsvarsområdet beställt nytillverkning av, måste rättas till genom
en förbättrad styrning av materielflödet i försvaret.
Försvarets
materielförsörjning och
försvarsindustriella frågor
De försvarsindustriella frågorna behandlas förhållandevis
översiktligt om än i textvolym omfattande i regeringens
förslag. Regeringen har uppenbara svårigheter att
konkretisera effekterna av de volymmässigt stora
minskningar av beställningar i svensk försvarsindustri som
blir följden av en liten krigsorganisation som dessutom i för
liten utsträckning moderniseras.
Svensk försvarsindustri intar samma särställning som värnpliktssystemet.
Den är en unik nationell tillgång som med en felaktig inriktning på politiken
snabbt kan försvinna. Försvarsindustrins betydelse ökar i det perspektiv som
ligger till grund för regeringens försvarspolitik, nämligen återtagning och
anpassning. Utan ett säkerställande av tillförseln av kvalificerad krigs-
materiel för att bygga upp nya förband är anpassningsresonemanget en
chimär.
Likväl är alla medvetna om att förhållandena i vår omvärld förändrats och
att vår krigsorganisation, trots den accelererande materielanskaffningen efter
1992 års försvarsbeslut, inte längre förmår bära all den kompetens som
traditionellt funnits i svenskt försvar. Det är sålunda nödvändigt att
prioritera.
Våra mer detaljerade synpunkter på försvarsindustri och materielförsörj-
ning redovisas i en särskild kommittémotion. Av yttersta vikt är att svensk
försvarsindustri på sikt ges villkor likvärdiga med konkurrenterna i Europa
och USA.
Antipersonella minor
Initiativet att stödja ett internationellt totalförbud mot de
aktuella minorna togs av en borgerlig regering med
Margareta af Ugglas (m) som utrikesminister. Moderata
samlingspartiet bedömde det humanitära värdet av ett förbud
som gäller hela världen som större än minornas värde för
svenskt försvar. Samma bedömning är alltjämt giltig.
Förhandlingarna om minprotokollet blev emellertid inte så framgångsrika
som Sverige hoppats på och frågan är vilket nästa steg som bäst gynnar
saken. Inte ens försvarsministern har velat kommentera ett ensidigt svenskt
förbuds betydelse för möjligheterna att uppnå ett internationellt totalförbud.
Detta måste självfallet värderas innan vi tar bort en del av försvarets
viktigaste vapensystem.
Regeringens förslag om ett ensidigt svenskt avskaffande av antipersonella
minor ställer frågan om det överhuvudtaget går att införa ett sådant förbud
och om ett svenskt förbud skulle påverka möjligheterna att få till stånd ett
internationellt totalförbud. Ett ensidigt svenskt förbud mot antipersonella
minor är enligt vår uppfattning främst en symbolhandling. Svenska minor
bidrar inte till lidande för oskyldiga. Rigorös bokföring av utlagda minor och
minkartor gör svenska mineringar säkra. Ett svenskt förbud måste vägas mot
den militära nyttan. Ett avskaffande av minorna innebär nämligen ett
dråpslag inte minst mot försvaret av Norrland. Ingen kan på förhand utesluta
att det inte går att ersätta minorna med andra vapen och militära förband som
kanske ännu bättre och mer allsidigt kan verka istället för minorna. Säkert är
att miljardinvesteringar krävs för att ersätta den förlorade försvarseffekten.
Istället för att ensidigt proklamera att minorna skall bort bör man diskutera
hur och om det går att nå samma eller bättre försvarseffekt utan dessa vapen.
Regeringens politik är motsägelsefull. Dels vill den ta bort försvars-
effekten genom att stänga en fjärdedel av svenska försvaret, dels vill den
minska försvarseffekten genom att ensidigt skrota de antipersonella minorna.
Det går inte ihop. Om man vill avskaffa minorna måste man också vara
beredd att avsätta de pengar som behövs för att försvaret skall kunna lösa sin
uppgift.
Minstriden utvecklas ständigt. Dagens avståndslagda minfält som kan
stängas av och på med t.ex. radio och som dessutom är automatiskt självför-
störande efter en viss tid är ett helt annat vapensystem än gårdagens
"dumma" och grymma minor som inte skiljer på vän och fiende. Morgon-
dagens minor är ett "smart vapen" med mycket små risker för civilbefolk-
ningen. En del i diskussionen om minorna borde därför handla om att
utveckla minsystemet istället för att avveckla det.
Slutsatsen är att Sverige visst kan och skall diskutera även ett skrotande av
minorna. Men vi skall göra det med sakskäl och efter en genomgripande
alternativvärdering. Det är lätt att bejaka en översyn av frågan genom
Försvarsberedningen som försvarsministern föreslagit. Men det är en
bakvänd ordning att bestämma sig innan beredningen fått i uppdrag att göra
en utredning av både de säkerhetspolitiska konsekvenserna och försvars-
effekten av ett avskaffande.
Därför bör hela frågan om ett ensidigt svenskt förbud mot antipersonella
minor inte göras till föremål för avgörande i detta fall utan utredas. En
absolut förutsättning för ett avskaffande av minvapnet är att försvarseffekter
ersätts av andra system och att regeringen ställer särskilda medel till
förfogande för detta.
Ekonomi
Regeringens nedrustningspolitik innebär att anslagen till
totalförsvaret kontinuerligt urholkas. Särskilt allvarlig är den
minskning som försvarets kärna, Försvarsmakten, får
vidkännas. Enligt vår uppfattning är regeringens förslag till
besparingar enbart kameralt motiverade. Den
säkerhetspolitiska osäkerheten motiverar anslag som
möjliggör ett starkt svenskt försvar också i framtiden.
Ett fullföljande av den inriktning som gavs i 1992 års försvarsbeslut
innebär att vi förordar en ekonomisk planeringsram för år 1997-2001 på
240,6 miljarder kr. Vidare anser vi att anslaget till de internationella freds-
bevarande styrkorna bör inordnas under utgiftsområde sju, Internationellt
bistånd. Därmed skall 472 miljoner kr. överföras för detta ändamål från
utgiftsområde 6 till utgiftsområde 7. De ökade resurserna används i vårt
alternativ i ungefär lika delar för att fortsätta moderniseringen av försvaret
genom beställningar i bl.a. svensk försvarsindustri och för att ge utrymme
också för ett högre antal kvalificerade förband. Istället för regeringens 9 A-
brigader och 4 B-brigader föreslår vi 14 brigader med hög kvalitet. Istället
för regeringens förslag om 12 uttunnade Jas-divisioner föreslår vi 14 fulla
divisioner och istället för att försena beställningarna till sjö- och
kustförsvarsstridskrafterna anvisar vi medel för nyanskaffning av de fartyg
och båtar som faller för ålderstrecket. Den inriktning på teknisk förnyelse
och på att svenska förband måste klara kraven i en allt tuffare teknisk
stridsmiljö som lades fast 1992 måste enligt vår mening fullföljas.
Den uttunningsväg regeringen valt på i stort sett varje programområde
inom anslaget A1 Försvarsmakten är enligt vår uppfattning mindre
välbetänkt och ökar successivt behovet av återtagning och anpassning för att
kunna lösa de uppgifter som kan bli aktuella efter sekelskiftet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om processen inför försvarsbeslutet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den säkerhetspolitiska kontrollstationen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt stöd för de baltiska ländernas önskan att bli medlemmar i
NATO,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anpassning och handlingsfrihet,
5. att riksdagen beslutar anta det framlagda förslaget till övergripande mål
för Försvarsmakten i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar om inriktning av krigsorganisation för
markstridskrafterna i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen beslutar om inriktning av krigsorganisation för sjö- och
kustförsvarsstridskrafterna i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen beslutar om inriktning av krigsorganisation för
flygstridskrafterna i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar om ledningssystemets utveckling i enlighet med
vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag om nedläggningar av
försvarsområdesstaber förutom de i Kalix och Kiruna i enlighet med vad som
anförts i motionen,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag avseende förändringar i
Försvarsmaktens grundorganisation i enlighet med vad som anförts i
motionen,
12. att riksdagen avslår regeringens förslag att Krigsflygskolan i
Ljungbyhed läggs ned i enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen avslår regeringens förslag beträffande omfattning av
Försvarsmaktens grundorganisation och lokalisering i enlighet med vad som
anförts i motionen,
14. att riksdagen avslår regeringens förslag beträffande uppsättande av
civila beredskapsstyrkor genom grundutbildning av totalförsvarspliktiga i
enlighet med vad som har anförts i motionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning om befälsordning och utbildningssystem för yrkes- och
reservofficerare,
16. att riksdagen avslår regeringens förslag om ett totalförbud mot
användning av antipersonella minor i det svenska försvaret i enlighet med
vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen beslutar bifalla förslaget till ekonomisk ram för
försvarsbeslutsperioden 1997-2001 i enlighet med vad som anförts i
motionen,
18. att riksdagen beslutar att 472 miljoner kronor överförs från
utgiftsområde 6 till utgiftsområde 7 i enlighet med vad som anförts i
motionen.2
Stockholm den 29 maj 1997
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)