En översyn av den statliga plan- och arkitekturpolitiken är
nödvändig men problemen är inte bara arkitekternas, det
gäller byggsektorn i dess helhet. Problemet är
ämnesövergripande. Det bör angripas från socialt,
ekonomiskt, estetiskt och tekniskt håll. Arkitektur och
samhällsplanering har en viktig roll för människans
möjligheter att njuta och nyttja sin vardagsmiljö.
I Sverige finns en lång tradition att skapa och vårda denna miljö. Under de
senaste 40 åren har vi förnyat byggnadsbeståndet till hälften, radikalt minskat
bostadsbristen, markant ökat den enskildes bostadsyta och standard. Det har
medfört en omvandling från en hantverksmässig teknisk nivå till en
industrialiserad, från små lokala byggmästare och fastighetsägare till stora
koncerner och bostadsbolag. Trots dessa framgångar står byggbranschen i dag
med allvarliga problem. Den kulturpolitiska utredningen (SOU 1995:84)
beskriver de senaste decenniernas byggande som förenat med stora sociala
problem, snabb förslitning, många tekniska problem och bristfällig
gestaltning. Till detta kan föras att byggandet, trots standardisering och
rationalisering, har haft en dramatisk kostnadsökning. Byggherrar och
fastighetsägare har inte klarat finansieringen av vare sig nybyggnad eller
underhåll utan statliga subventioner. Idag är statens och kommunernas roller
oklara vad gäller finansiering och normering.
Behovet av formulerade mål
Skall ett ökat miljömässigt och kulturellt ansvar utkrävas
måste även en politik med tydliga, värderande ambitioner
formuleras som inbegriper även mer svårdefinierade ämnen
som estetik och funktion. För staten gäller det att formulera
en generell arkitektonisk grundsyn som dels ligger till grund
för det egna byggandet, dels förmår kommuner, näringsliv
och enskilda att ta sitt ansvar och uppmuntra till initiativ.
Staten skall inte diktera byggandet men den statliga politiken
skall förmå de andra aktörerna till handling och
ansvarstagande.
Kunskap om en ny
stadsplanering
Dagens stadsplanering har lett till en massiv misstro från
allmänheten liksom den ifrågasätts av planerare och
beslutsfattare som inte kan lösa allt större problem med
kommunikationer, verksamhetskonflikter och social
segregering. Bristen på delaktighet i den fysiska miljön beror
inte primärt på brister i planeringsprocessens former utan på
dess resultat - den löser inte dagens problem. Den är inte
längre funktionell.
Vi lider av hinder för våra egna transporter liksom vi irriteras över andras i
vår närhet. Vi besväras över intrång i vår egen närmiljö medan vi brottas med
problem att nyttja andra platser i staden. Stadsrummet tenderar till att
privatiseras samtidigt som det blir allt mer anonymt. Allt fler ifrågasätter en
planering som blott bekräftar sakernas tillstånd i stället för att kunna
förbättra
dem.
Stadsplaneringen bygger i dag på kunskaper om det industrialiserade
samhällets behov, samlade på 40-talet och normerade under 60-talet. En för-
ändrad näringsstruktur, ny teknik och nya miljöproblem har radikalt förändrat
dessa förutsättningar. I dag behövs en planering som tillgodoser ökade behov
av integration mellan olika verksamheter, kortare kommunikationer och
tydligare rumsligare gestalt. Initiativ på basplanet kommer att kräva flexiblare
lösningar än tidigare funktionsseparering. Den fysiska miljön måste skapa
förutsättningar för mänskliga möten.
Ett minskat offentligt initiativ vid genomförandet ställer ökade krav på
planerandet som intressejämkare för andra. Det kommunala planmonopolet
måste utgöra en garant för en god miljö även utanför den egna tomtgränsen.
Nygammal byggteknik
Kunskapen om enskilda hus begränsas av liknande problem.
I dag uppmärksammas de sociala problem som uppkommit i
60-talets områden. I den mån de har fysiska orsaker åtgärdar
man dem genom byten till mer hållbara, sundare och mer
estetiska ytmaterial inne som ute. Relativt välbyggda
stommar gör detta underhåll möjligt och ekonomiskt rimligt.
Många fastighetsägare har dock börjat oroa sig för de problem man snart
står inför med 70- och 80-talshusen. Lätta, komplext sammansatta stommar
och ofta underhållskrävande ytskikt kommer där att göra det ytterst besvärligt
att förnya dem i framtiden, trots att de i dag upplevs som bättre boendemiljö
än "miljonprogrammet".
Vi kan idag konstatera att tekniska misstag inte bara begåtts för trettio år
sedan utan att den tekniska utvecklingen under de senaste åren varit negativ.
Dagens intresse för äldre, traditionella lösningar är förståelig, och säkert
riktig, men de äldre teknikerna måste utvärderas utifrån dagens situation och
utifrån de erfarenheter som dock gjorts under de senaste decennierna.
Bevarande av kulturarvet
Endast 5 % av byggnadsbeståndet är byggt före detta sekel,
enligt Kulturutredningen. Mer än hälften är byggt efter 1960.
Behovet av att bevara och vårda detta äldre bestånd är därför
av största vikt. På samma sätt finns det orsak att värna om
äldre miljöer vars helhet är av stort kulturellt och historiskt
värde.
Byggnadsbevarandet fick ny aktualitet under 1970-talet som en konsekvens
av tidigare rivningsraseri. Arkeologiska och antikvariska intressen har
kommit att ingå som en naturlig del i planprocessen. Detta är huvudsakligen
gott men kan komma att begränsa de bevarande myndigheternas betydelse
som "folktribun" gentemot förändringsbehovet.
En tydlig intressekonflikt uppstår mellan nödvändig förändring av
bebyggelse från tiden efter 1960 och ett antikvariskt intresse av att bevara
historiska exempel. En rågång bör upprätthållas mellan strategiskt agerande
och bevakande myndigheter för att framtida misstag skall undvikas.
Arkitektur och industriellt
byggande
Under 50- och 60-talet genomgick den svenska
byggbranschen en dramatisk förändring från småskaligt
hantverk till storskalig industri. I denna nya situation hade
arkitekternas roll förändrats från "byggherrens förtrogne"
och "den främste på byggarbetsplatsen" till en konsult bland
många, knuten ibland till byggherren, ibland till
entreprenören. Detta kan ses som en parallell till den
utveckling som skedde inom verkstadsindustrin trettio år
tidigare. Även då medförde en mer produktionsanpassad
verksamhet att initiativet togs ifrån ritkontoren och deras
uppfinnare och delades upp mellan företagsledning och
produktionsledare.
Strukturomvandlingen inom byggsektorn innebar att målen flyttades från
bruket av byggnader till tillverkningen av byggnader. Staten såg brukandets
kvaliteter tillgodosedda genom byggnormeringen och ambitionen lades på att
uppmuntra fortsatt rationalisering av tillverkningen för att hålla nere
kostnaderna. Detta synsätt delades av kommuner och byggherrar genom
lånesystemets inverkan. I det läget blev entreprenören den naturliga
samtalspartnern och inte arkitekten.
Arkitekten i en förändrad
byggbransch
En ny och mer inflytelserik arkitektroll måste grunda sig på
de förutsättningar som kan finnas för kvalitets- och
gestaltningsfrågor i dagens byggsektor. Då
"industrialiseringen" redan är genomförd kommer större
vinster inte att kunna göras genom produktionsförändringar i
framtiden. Resultatets kvalitet är däremot fundamentalt för
möjligheten till avsättning för produkterna - husen.
Gestaltningsfrågan kommer åter i fokus. Dagens minimala
byggande visar att även framtidens egenfinansierade
byggande kommer att kräva kvalitativa arkitektinsatser i
större omfattning än de föregående 30 åren. Ett återupptaget
socialt byggande i de riktade former som antytts kommer
även det att kräva ett kvalitativt hushållande av resurser om
inte resultatet skall bli segregerad misär. Nya
planeringsförutsättningar omöjliggör slentrianmässig
planering utan kräver kvalificerade yrkesmän med nya idéer.
En ny tid, nya mål och nya
normer
I dag är situationen dramatiskt annorlunda än för bara 5 år
sedan. Trots rationaliseringsåtgärder har kostnaderna
undeminerat det statliga lånesystemet. Några stora
besparingar kommer inte att fås genom ökad rationalisering
och nya tillverkningsmetoder. Så länge lånesystemet kunde
fortsätta att garantera en fortsatt avsättning kunde man söka
kostnadsbesparingar genom att sänka även de statliga
minimikraven på resultatet. Vi har därför fått en
"avreglering" av byggnormer, bygglovsgivande och
planering under första delen av 90-talet. När man nu står
inför en situation med huvudsakligen självfinansierade
projekt på en mycket begränsad avsättningsmarknad blir
kravet på höjd kvalitet nödvändigt för byggherrar och
fastighetsägare. I dag måste fastighetsägaren, trots ökande
bostadsbrist, konkurrera om hyresgäster på en radikalt
begränsad ekonomisk marknad. En husägare måste veta att
hans hus går att sälja om 30 år, även utan statliga garantier.
Detta gör att en fokusering på gestaltande och funktionella
kvaliteter blir en ekonomisk nödvändighet för byggandet i
framtiden.
Resultatet av statlig arkitekturpolitik måste vara att förstärka denna
utveckling. Genom att införa kvalitativa krav i bygglovsgivandet och den
kommunala planprocessen kan stat och kommun axla sitt ansvar.
Arkitekturen som vetenskap
Arkitekternas minskade roll i byggprocessen har lett till en
omfattande diskussion om vad arkitektur egentligen är,
främst inom arkitektkåren. Tekniskt kunnande, respekt för
brukare, miljöorientering, kulturbevarande och estetiska
färdigheter var några färdigheter som ställs mot varandra.
Den grundläggande motsättningen som ofta lyfts fram är
synen på arkitektur som konstart eller som teknisk disciplin.
Ser man teknologin som den samhälleliga tillämpningen av
vetenskaplig kunskap så är arkitekturen utan tvekan en
teknologisk vetenskap.
Arkitekturens mål är uppförandet av städer och byggnader. Detta
uppförande gör man inte själv utan man tillför nödvändig kunskap från en rad
kunskapsfält. Dessa kan gärna sammanfattas med Vetruvius ord, "beständig,
bekväm eller skön". I detta arbete ingår arkitekten i en industriell process
med den viktiga uppgiften att forma resultatet, att ge processen dess mening.
Att se arkitekturen frikopplad från byggande och planering är omöjligt.
De aspekter arkitekturen tillför är av rent teknisk natur men genom
teknologins mänskliga natur även uttryck för socialt, kulturellt och estetiskt
kunnande. Det centrala och sammanfattande begreppet är "gestaltning" där
dessa kunskaper samlas för att leda till handling.
Arkitekturen är i bästa fall human men blir inte nödvändigtvis en
humanistisk vetenskap, en reflekterande vetenskap. Arkitekturens mänskliga
sida har kommit att bli så tydlig genom sin långa historia och då byggandet
har så tydliga kulturella och sociala drag.
Inom den nyaste teknologin, datologin, har även betydelsen av
interaktionen människa-maskin kommit i centrum. I begreppet "gränssnitt"
fokuseras tekniska, organisatoriska, ergonomiska, sociala och estetiska
aspekter på ett sätt som är likartat med arkitekturens gestaltningsproblematik.
Arkitekturen kan få en viktig roll även för andra teknologiska discipliner som
undervärderat formgivning och funktion till förmån för produktionstekniska
aspekter. Ett sådant samarbete bör stärkas, inte brytas.
Åtgärder
Ett arkitekturpolitiskt program
Vänsterpartiet ställer sig bakom kravet på ett statligt
arkitekturpolitiskt program. Med utgångspunkt i det ovan
skrivna betonar vi vikten av att sätta in arkitekturen i sitt
samhälleliga sammanhang. Vi anser att arkitekturfrågorna
måste lyftas fram aktivt för att skapa lösningar inom
byggnadssektorn. Förutom de här redovisade innehållsliga
aspekterna krävs en översyn av de finansiella, framför allt för
bostadsbyggandet.
Arkitekturprogrammet bör förankras i hembygdsförbund och stadsdels-
föreningar och det byggda kulturarvet skall spela en större roll i folk-
bildningen.
En aktiv forskning
Grunden för en förändrad arkitektur- och byggnadspolitik
måste vara adekvat kunskap. I dag är framför allt
kunskapsåterföringen bristfällig hos och mellan
byggbranschens aktörer. Vänsterpartiet föreslår en
förstärkning av forskningsresurser inom arkitektur- och väg-
och vattenområdet. Dessa skall koncentreras till
forskningsfält rörande användning, gestaltning och relationen
människa-teknik. Ämnesöverskridande forskning skall
prioriteras.
Erfarenheter från den tidigare så omfattande byggforskningen leder till att
alternativa, parallella inriktningar bör uppmuntras. Resurserna bör fördelas
både av Byggforskningsrådet och ett likvärdigt, fristående organ. Bransch-
och fakultetsöverskridande forskning fördelas av Forskningsrådsnämnden.
Vänsterpartiet föreslår att Boverket får i uppdrag att skapa fora för
kunskapsöverföring mellan branschens organ och företag samt mellan
högskoleforskning och byggnadsbransch.
Arkitekturmuseet i Stockholm bör utnyttjas som nav för en informations-
verksamhet. Även Byggforskningsrådets GIMLE-projekt visar på intressanta
möjligheter. Dessa informationsprojekt måste dock få en inriktning för att
fungera även på ett nationellt plan. Utan en geografiskt obunden
informationsspridning riskerar dessa kreativa verksamheter att bara få
provinsiell betydelse. Ett konsekvent utnyttjande av globala nätgränssnitt
måste skapas.
En kvalitativ förstärkning av
planeringen
Den fysiska planeringens innehåll är idag central om man
skall kunna lösa en rad problem av kort- och långsiktigt slag
och kunna skapa en god tillvaro för medborgarna. Globala
miljöproblem och förändringar i näringsstruktur och teknik
kräver att nya lösningar formuleras.
Vänsterpartiet föreslår att de gestaltande frågorna lyfts fram i
kommunernas planering genom att kommunerna åläggs att formulera
program för miljö, estetik och gestaltningsfrågor. Dessa bildar underlag för
bygglovsgivning och planarbete. Vänsterpartiet föreslår att arkitektkompetens
krävs av ansvariga bygglovsgranskare och planförfattare, dvs att
stadsarkitektämbetet återinförs som obligatorium.
Vidareutbildning
Nya förutsättningar och ny kunskap måste även användas i
praktiken. Den nuvarande höga arbetslösheten bland både
byggnadskonsulter och hantverkare kan ge tid till
vidareutbildning i användandet av ny och nygammal teknik
samt byggnadsrenovering med miljövänliga förtecken.
Vänsterpartiet menar att denna utbildning bör finansieras
inom ramen för den särskilda utbildningssatsningen för
vuxna som påbörjas juli 1997.
Bevarande i praktiken
Ett fortsatt bevarande av unika byggnader och miljöer är av
stor betydelse. En ökad förståelse inom traditionellt
byggande för historiska förebilder minskar inte behovet av
att slå vakt kring det autentiska beståndet.
Det är viktigt att vård och upprustning av den äldre bebyggelsen genomförs
med äldre traditionella metoder så att dessa kan bibehållas. Resultaten av det
statliga stödet till bevarande bör också följas upp. Vänsterpartiet föreslår ett
ökat statligt stöd till bevarande och att särskild uppmärksamhet ägnas
användningen av äldre traditionella metoder.
Arkitekturens roll och arkitektens
arena
Vänsterpartiet föreslår en auktorisation av arkitekt- och
landskapsarkitektyrket genom inrättandet av ett nationellt
arkitektregister. Medlemskap erbjuds i princip till alla med
examen från arkitekt- och landskapsarkitektutbildning.
Eventuell obligatorisk vidareutbildning skall vara sådan som
tillhandahålls av allmänna universitet och högskolor.
Medlemskap i detta register görs obligatoriskt för
undertecknare av byggnadslovshandlingar, ansvariga
granskare av byggnadslov samt ansvariga planförfattare.
Statsmakterna har tidigare avfärdat en sådan auktorisation med
motiveringen att det minskar konkurrensen och riskerar att fördyra
byggandet. När idag resultatet kommit i centrum innebär auktorisationen en
anpassning till rådande marknad och nödvändiga politiska förändringar. Med
ett arkitektregister anknyter man även till praxis i de flesta övriga EU-länder.
Ett arkitektregister skall vara självfinansierat och skötas av ett
partssammansatt organ. Staten skall utgöra majoritet och förutom yrkes-
organisationerna skall även kommun-, byggherre- och entreprenadsintressen
vara representerade. Anledningen är att de ensidiga försök som gjorts av
arkitektorganisationerna att skapa någon form av inofficiell auktorisation ofta
innehållit en ambition att även begränsa medlemsantalet till vad som
uppfattats som "goda arkitekter". En auktorisation grundad på adekvat
utbildning och kopplad till obligatorisk kompetens i vissa centrala roller
skulle kraftigt stärka arkitekturens roll i byggprocessen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett arkitekturpolitiskt program,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en aktiv forskning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav på arkitektkompetens,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vidareutbildning,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bevarande av unika byggnader och miljöer,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättandet av ett nationellt arkitektregister.
Stockholm den 6 oktober 1996
Charlotta L Bjälkebring (v)
Alice Åström (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Marie Engström (v)
Stig Sandström (v)
Owe Hellberg (v)
Johan Lönnroth (v)
Tanja Linderborg (v)