På allt fler håll i landet växer nya externa
stormarknadsanläggningar upp. Detta är bl a ur
miljösynpunkt ett stort problem.
Hela stormarknadsidén bygger på att det enskilda hushållet skall använda
den egna bilen vid sina inköp av såväl dagligvaror som andra varor. Därav
följer vid varje nyetablering en betydande ökning av biltrafiken inom upp-
tagningsområdet med allt vad det innebär av ökade avgasutsläpp, slitage på
vägar och behov av nya trafikinvesteringar.
Biltrafiken utgör idag ett av våra största miljöhot. Det är också ett svårlöst
problem då det inte handlar om bara en eller ett par större föroreningskällor
utan om miljontals små och spridda på lika många händer.
Många behöver bilen för att klara sitt dagliga liv. För de flesta betyder den
mycket för fritid och rekreation.
Om bilen även i framtiden skall kunna få vara något av "var mans
egendom" måste vi, förutom att få fram miljövänligare bilar och alternativa
biobaserade drivmedel, också planera samhällsutbyggnaden så att onödiga
biltransporter kan undvikas. Genom närhet mellan boende, arbete, utbildning
och service kan transportbehovet minska för sådant som egentligen bara drar
tid och pengar och försämrar vår miljö.
Externa stormarknadsanläggningar ökar vårt transportbehov och försämrar
i de flesta fall servicen. De ökade kostnaderna för detta får bäras av de
enskilda hushållen genom ökade bilkostnader och försämrad miljö. De bidrar
dessutom till att det så småningom kommer att bli nödvändigt med
restriktioner för vår bilanvändning. Det kommer indirekt i så fall att innebära
att det också går ut över transporter som vi behöver bättre och kan ha större
glädje av.
Om stormarknadsanläggningarna skulle få bära sina egna verkliga
kostnader - d v s både de enskilda hushållens merkostnader och de ökade
samhällskostnaderna - skulle sannolikt problemet lösa sig självt. I och för
sig vore detta rimligt med utgångspunkt från ett marknadsekonomiskt
synsätt.
Ett marknadsekonomiskt synsätt innebär också att det inte är samhällets
uppgift att begränsa volymen på handeln. Det är branschen själv som inom
ramen för den fria konkurrensen har att avgöra hur mycket handel av olika
slag som skall finnas. Däremot bör det även fortsättningsvis vara samhället
och då i första hand kommunerna, som inom ramen för sitt ansvar för den
fysiska planeringen och för miljön har att avgöra var och i vilken
koncentration handeln skall finnas på samma sätt som gäller för t ex
industriområden, transportleder och annan miljöstörande verksamhet.
Riksdagen har uppdragit till regeringen att återkomma med ett lagförslag
som innebär att kommunerna i sina planer kan skilja på livsmedelshandel
och annan handel. Detta kan vara ett bra hjälpmedel men löser bara en del av
problemet.
I lagen 1987:12 om hushållning med naturresurserna m m (NRL) sägs i de
inledande bestämmelserna, 1 kap. 1 §: "Marken, vattnet och den fysiska
miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och
samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas". Plan- och
bygglagen (PBL) är underordnad dessa bestämmelser. Med tanke på
stormarknadernas negativa miljöpåverkan är det enligt min mening rimligt att
stormarknadsetableringar också reellt skall kunna prövas utifrån
intentionerna i naturresurslagen.
Enligt kap. 12 i PBL är det länsstyrelserna som har att tillse att NRL
beaktas vid den kommunala planeringen. Med nuvarande utformning har
dock naturresurslagen en för svag ställning i förhållande till PBL. PBL bör
därför ändras och ges bättre anpassning till NRL.
Det bör med anledning av vad som anförts, uppdras till regeringen att till
riksdagen återkomma med förslag till lagändring som tillgodoser kravet på
en prövning av externa stormarknadsetableringar utifrån miljö- och
naturresurssynpunkt utan att samtidigt begränsa konkurrensen inom handeln.
Samtidigt bör utredas vilka merkostnader denna typ av anläggningar
förorsakar samhället och hur dessa skall kunna finansieras på annat sätt än av
allmänna medel.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i plan- och
bygglagen att lagen anpassas till naturresurslagen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utredning om
samhällets merkostnader för externa stormarknadsetableringar.