Förhållandena i olika delar av landet och inom de enskilda
kommunerna varierar kraftigt. Vi har kommuner som över
hela sin yta har detaljerade bestämmelser i fråga om
byggande. Vi har också kommuner med små behov av reg-
lering. Särskilt tydligt framträder skillnaderna när det gäller
tillgången till orörda stränder. Skillnaderna har dock inte sin
motsvarighet i den lagstiftning som reglerar byggandet.
Enligt plan- och bygglagen har kommunerna en möjlighet att
variera bygglovplikten genom beslut i områdesbestämmelser,
men möjligheterna har inte utnyttjats. När det gäller
strandskyddsbestämmelserna i naturvårdslagen antog
riksdagen 1994 ett förslag som bl.a. öppnade möjligheter till
en differentierad tillämpning. Inte heller den möjligheten har
hittills tillämpats i någon vidare utsträckning.
Det ställs enligt vår mening berättigade krav på att öka engagemanget i
samhällsplaneringen på alla nivåer. Detta för att åstadkomma en bättre
samordning för att uppnå såväl miljömål som ekonomisk utveckling.
Samhällets resurser på mark-, bygg- och planområdet borde koncentreras på
detta. Kontrollen och detaljregleringen över byggandet i områden utanför
detaljplan bör i stället minska. Frågan har en stor betydelse för
bebyggelseutvecklingen i små tätorter och på landsbygden. Där utvecklas nu
krafter från människor som vill ta ett ökat eget ansvar både för miljön och för
bygdens utveckling. De känner sin bygd och de tar stor hänsyn till
byggnadstraditioner och kultur. Detta lokala engagemang bör stödjas och ett
sätt är att ge dem ökad frihet när det gäller byggandet.
I delbetänkandet av Plan- och byggutredningen, SOU 1993:94 Anpassad
kontroll av byggandet, föreslogs lättnader för byggandet utanför områden
med detaljplan. En utgångspunkt var att tillstånd inte skall krävas för
åtgärder över vilka samhället inte kan och inte bör kunna utöva något
inflytande vid prövningen. Utredaren föreslog en större frihet för den
enskilde som i vissa områden skulle kunna utsträckas så långt att det skulle
vara möjligt att uppföra nya byggnader utan krav på förhandsprövning. Den
grundläggande nivån för tillståndsplikt skulle sänkas i kombination med
ökade möjligheter att variera plikten genom beslut i översiktsplanerna.
Med det föreslagna systemet skulle de ursprungliga målen vid tillkomsten
av plan- och bygglagen uppnås nämligen att tillståndspliktens omfattning
skulle variera mer. En anpassning skulle ske till de starkt varierande behoven
i olika kommuner. En reglering i översiktsplanen skulle framtvinga ett aktivt
arbete med den översiktliga planeringen. Kommunerna skulle få motivera
varför tillståndsplikten höjs i vissa områden. Detta skärper kraven, frågorna
kommer under debatt och det demokratiska inflytandet ökar.
Vi ansluter oss till de förslag som i berört hänseende lämnades i
delbetänkandet och hänvisar till detta för ytterligare motiv. Regeringen bör
återkomma med förslag till riksdagen i enlighet med Plan- och
byggutredningens betänkande på detta område. Detta bör ges regeringen till
känna.
Genom riksdagens beslut (prop. 1993/94:229, bet. 1993/94: JoU28)
infördes möjligheter till en mer differentierad tillämpning av strandskyddet.
Differentieringen skall kunna användas i glesbygder där tillgången på sjöar
och vattendrag är riklig. Områdena skall förutom att vara sjörika ligga på
betryggande avstånd från stora och medelstora städer och ha ett lågt
bebyggelsetryck. En annan förutsättning för tillämpningen är att kommunen i
samråd med länsstyrelsen i översiktsplanen pekar ut de områden som kan bli
aktuella för en differentiering.
Till exempel innebär en strikt tillämpning av strandskyddsbestämmelserna
längs sjösystem och dalgångar i inlandet att bebyggelse ofta omöjliggörs.
Byn ligger redan vid vattendragen. Att bygga i byn utanför en 100-
metersgräns kan innebära lägen som är helt ointressanta för att inte säga
omöjliga på grund av topografin. Tillkommande bebyggelse måste få
utvecklas i byn. Det är därvid sällan fråga om att undanta själva
strandområdet från allemansrättslig tillgänglighet. Den rigida tillämpning av
bestämmelserna som hittills ofta skett har lett till att strandskyddet fått en
dålig förankring hos allmänheten.
Samtidigt som möjligheter till differentiering av strandskyddet ökades i
vissa områden skärptes strandskyddsbestämmelserna genom att skyddet
utvidgades till att omfatta även livsvillkoren för växter och djur. Skärpningen
gäller generellt men får givetvis sin största betydelse i de folkrika områdena
med få områden kvar med fria stränder. Det är vår mening att strandskyddet
där skall tillämpas strikt. De uppgifter som förekommit om att skyddet
eftersätts i redan hårt exploaterade strandområden bör tas på stort allvar.
Frågan är nu om regeringen uppfyllt riksdagens krav på differentierat
strandskydd. För att kunna genomföra riksdagsbeslutet krävs att de berörda
centrala verken, närmast Naturvårdsverket och Boverket, ges i uppdrag att ta
fram underlag och föreskrifter. Det rör sig bl.a. om hur redovisningen skall
ske i kommunöversikterna. Regeringen måste genomföra riksdagens beslut.
Om regeringen inte vill detta måste förslag om ett ändrat beslut föreläggas
riksdagen. Enligt vår mening bör regeringen snarast se till att arbetet med
differentierat strandskydd fullföljs. Även detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i plan- och
bygglagen avseende sänkt tillståndsplikt för byggande i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
naturvårdslagen att riksdagens beslut 1994 om differentierat strandskydd
tillgodoses.1
Stockholm den 1 oktober 1996
Rolf Kenneryd (c)
Rigmor Ahlstedt (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Eskil Erlandsson (c)
Agne Hansson (c)
Karin Starrin (c)
Andreas Carlgren (c)