I de kommuner som har stora arealer med högt skyddsvärde upplevs det som problematiskt att innevånarna inte själva i de kommunala församlingarna förfogar över markanvändningen. Ofta spelar åtkomsten av ved, jakt och fiske en viktig ekonomisk och kulturell roll i denna typ av kommuner. När statsmakten lägger restriktioner på markanvändningen drabbar det ofta de nämnda åtkomsterna.
Restriktionerna avser att ge ett fullgott skydd för natur som har stort bevarandevärde. Detta är självfallet värdefullt för samhället i sin helhet och för kommuninnevånarna. Dessa naturresurser kommer på sikt att vara en allt viktigare förutsättning för en expanderande besöksnäring, till landets och innevånarnas fromma.
Visserligen äger ett samråd rum med berörda kommuner innan en restriktion genomförs, men ur det kommunala perspektivet är det ändå frustrerande att det slutliga beslutet ligger utanför den kommunala kompetensen. Eftersom även berörda kommuner är mycket väl medvetna om vikten av att naturen skyddas på ett effektivt sätt och att det kommer att vara grunden för den framtida näringsverksamheten, borde kommunernas ställning stärkas i beslutsprocessen. Det finns inte anledning befara att en sådan ordning skulle vara menligt för naturvården.
Vi motionärer ser det som angeläget att möjligheterna till ökat kommunalt inflytande i bevarandefrågorna utreds.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ett ökat kommunalt inflytande över markanvändningen.
Stockholm den 1 oktober 1996
Laila Bäck (s)
Per Erik Granström (s) Barbro Hietala Nordlund (s) Leo Persson (s) Iréne Vestlund (s)