I Sverige har vi i modern tid vant oss vid att friskt vatten
kommer så fort man skruvar på kranen. Vi ser det som helt
självklart att det ska vara så. Men vår vattenförsörjning är
inte så stabil och självklar som vi ofta tror.
Boverket har påbörjat en undersökning som visar att många av landets
kommuner har behov av att byta eller stärka sin vattenförsörjning. Oftast
handlar det om att övergå från yt- till grundvattenförsörjning. Cirka 7,5
miljoner människor erhåller sin vattenförsörjning från kommunala vattenverk
som årligen levererar mer än 900 miljoner kubikmeter dricksvatten. Hälften
av denna mängd kommer från ytvatten och en fjärdedel från naturligt
grundvatten. Den återstående fjärdedelen av dricksvatten utgörs av konstgjort
dricksvatten som erhållits genom infiltration av ytvatten i grusområden.
Ett problem med det ökade grundvattenbehovet är att kommunerna under
den snabba bebyggelseexpansionen under 1970- och 80-talen inte hängde
med vad gäller vattentäktsfrågor. I den första generationens översiktsplaner
som tog form omkring 1990 är det ovanligt att kommunerna lyfte fram
nödvändigheten av att reservera mark- och vattenområden för framtida
vattenförsörjning. Den enskilda vattenförsörjningens behov påtalades inte
alls.
Avsaknaden av alternativ vattenförsörjning har blivit en obehaglig
överraskning för de kommuner som tvingats överskrida sin budget när de
hamnat i en akut vattenbristsituation. Särskilt problematisk är situationen i
södra Sveriges kustkommuner. De får ta emot den samlade
föroreningsmängden från samtliga uppströms belägna orter. De blir så att
säga "upplandets fångar" och har svårt att själva förbättra sin vattenkvalitet.
I
många fall har allvarliga försämringar av råvattenkvaliteten inträffat.
Framtida åtgärder
För framtiden är det nödvändigt att en heltäckande
kartläggning i Sverige görs som analyserar kommunernas
nuvarande och framtida behov av vattenförsörjning. Vidare
måste man peka ut de vanligaste konflikterna mellan
pågående markanvändning och behovet av en uthållig
vattenförsörjning. Bland hoten kan nämnas sjunkande
grundvattennivåer, djup tjäle, regnskugga, deponier,
grustäkter och vägar.
Genom att jämföra bebyggelsemönster med hydrologisk information och
användbara ytvattenresurser från vattenförsörjning framstår behov och
möjligheter tydligare. Med hjälp av denna information blir det lättare att ange
regioner som har ett stort skydds- och bevarandevärde där man med fysisk
planering kan spara dessa naturresurser för kommande generationers behov.
Ofta finns en konflikt mellan samhällets behov av materialförsörjning från
isälvsavlagringar och deras betydelse för naturlig eller konstgjord
grundvattenbildning. Isälvsavlagringarna utgör ändliga naturresurser och har
stor betydelse för landskapsbilden, för den biologiska mångfalden och
vattenförsörjningen.
Stora sand- och grusområden är idag upplåsta av vägar, bostads- och
industriområden, flygfält och täktverksamhet. Dessa uppbundna natur-
resursområden kan ses som kommande generationers material- och vatten-
försörjningsreserver under förutsättning att nuvarande markverksamhet
successivt avvecklas. Sett enbart ur materialförsörjningssynvinkel antas
hälften av Sveriges kommuner ha förbrukat sina grusresurser inom 30 år.
Lägger man till dessa marksystems betydelse för vattenförsörjningen blir
tidsperspektivet betydligt kortare. Gräver man bort sand- och grusresurser
spolierar man också förutsättningarna för återbildning av grundvatten.
Isälvsavlagringarna är således oersättliga.
Bristsituationen och kostnaderna för att komma till rätta med dem är så
omfattande att det är starkt motiverat att ett helhetsgrepp på problematiken
tas. Kommunerna arbetar idag utan någon större samordning för att lösa sina
kommunspecifika problem. Det är angeläget att få till stånd en samplanering
mellan kommunerna och från centralt håll erbjuda stöd till kommunerna så att
de mest miljö- och kostnadseffektiva lösningarna kan väljas. För att
underlätta samarbetet i vattenförsörjningsfrågor kan det vara ändamålsenligt
att bilda vattenförbund, vattenvårdsförbund, kommunalförbund eller bolag.
En koppling mellan vattenplanering och övrig kommunal planering är
nödvändig för säkerställande och skydd av viktiga vattenresurser.
Översiktsplanen är visserligen inte juridiskt bindande, men har ändå en starkt
styrande effekt. En översiktsplan bör följas av ett handlingsprogram. För
vattentäkter bör detta omfatta t ex skyddsföreskrifter men även åtgärder inom
andra sektorer som jordbruk där restriktioner får genomföras med stöd av
förslagsvis skötsellagen och vattenlagen. Vidare kan viktiga vatten-
försörjningsreserver säkras juridiskt genom upprättande av detaljplaner eller
områdesbestämmelser. Därutöver bör särskilt viktiga mark- och
vattenområden, lämpliga för vattenförsörjning av större omfattning, utpekas
som riksintressen enligt naturresurslagen.
För våra sjöar, vattendrag och grundvatten utgör försurning, nedfall av
kvicksilver och övergödning allvarliga hot. En stor del av föroreningarna har
sitt ursprung i andra EU-länder. Det är angeläget att Sverige arbetar för
skärpning av EU:s regelverk på miljöområdet. Bland annat måste vi driva
kravet om en skärpning av EU:s förbränningsdirektiv. En skärpning av detta
skulle innebära en kraftigt minskad belastning av försurande utsläpp över
Skandinavien.
Dagens toalettsystem en
parentes
Ett gammalt och i många delar dåligt underhållet
avloppsledningsnät har under det senaste decenniet lett till
flera smittspridningstillfällen och sjukdomsutbrott, detta som
en konsekvens av att avloppsvattnet förorenat dricksvattnet.
Idag slösas det på både rent dricksvatten och på näringen i människans urin
och fekalier. De drygt 30 000 ton kväve och 7 000 ton fosfor som finns i detta
utnyttjas dåligt. Samtidigt har vi den paradoxala situationen att avloppsvatten
måste renas till en mycket stor kostnad innan vattnet hamnar i Östersjön eller
Västerhavet.
Ett systemskifte inom va-området behöver komma till stånd som möjliggör
att näringscirklarna kan slutas. Den potential som finns i ett omhändertagande
av urin och fekalier måste utvecklas. Gentemot framtida generationer har vi
varken råd att lättvindigt tära på ändliga resurser som fosfor eller
misshushålla med den allra viktigaste naturresursen - dricksvatten.
Nya kretsloppsbaserade avloppslösningar är nödvändiga. Övergödning,
förorenat slam och därmed ej slutet kretslopp, de hastigt minskade
fosforresurserna i världen etc är samtliga effekter av att synen på västerländsk
avloppshantering utgår från att människans avloppsprodukter skall blandas
upp med vatten och spolas bort. Sopnedkastet och vattentoaletten är uttryck
för samma mänskliga beteende - att skicka det obehagliga utom synhåll.
Det finns goda erfarenheter på stor förändringsvilja hos medborgarna för
att med rimliga insatser ställa om sin livsstil till att bli mer miljövänlig - t
ex
övergång till miljövänliga tvättmedel och pappersprodukter. En växling till
alternativa toalettsystem behöver inte störas av några större kulturella hinder.
Det handlar inte om 1800-talets utedass. Däremot finns det ett stort antal
praktiska problem som måste hanteras.
En struktur för att klara upp samling, transport, behandling och
nyttogörande av toalettavfallet måste byggas upp. Det är av absolut största
vikt att vi inte bygger in några nya systemfel när vi ska byta från det
vattentranportbaserade toalettsystemet.
Det finns idag ett flertal olika märken och varianter på toaletter som ger sig
ut för att vara miljövänliga. Det råder stor osäkerhet och förvirring bland
konsumenter om vilka system som är att föredra och vilka produkter som
verkligen hör hemma i en kretsloppsbaserad framtid. Ett alternativt system
måste kännetecknas av ett antal olika egenskaper.
Det måste först och främst vara långsiktigt hållbart och sakna
skadeverkningar. Systemet ska utmärkas av stor uthållighet - inga eller få
delar som behöver bytas, ringa slitage, stor flexibilitet beträffande
nyttjandegraden och avfallsmängder- och alltid kunna vara i funktion oavsett
klimat och andra yttre omständigheter. Idag kan vårt toalettsystem bli förstört
eller lamslaget med den nuvarande känslighet som finns i vatten- och
kloaksystemen med oöverskådliga sanitära följder och där även små skador
kan slå ut toaletterna i hela stadsdelar. Systemet ska vara helt tätt mot
skadliga utsläpp och ska begränsas praktiskt taget enbart av materialens
åldringsbeständighet.
Av denna anledning måste regeringen uppdra åt Naturvårdsverket att
utarbeta en strategi för hur vi ska växla över från dagens kollektiva
vattentransporterande storskaliga toalettsystem till ett ekologiskt hållbart
toalettsystem. I denna strategi måste bland annat ingå ett uppdrag att tydligt
definiera vilka krav vi ska ställa på ett ekologiskt toalettsystem och vilka
normer som ska gälla för prestanda, pålitlighet och funktionalitet. En
kraftsamling kring grundforskning, systemutveckling och produktutveckling
måste ske. Denna process måste tillåtas få resurser både i form av tid och
pengar.
När vi väl har definierat vilka normer som ska gälla finns det ingenting
som hindrar att systemskiftet kan börja äga rum omedelbart. Så fort normerna
är bestämda ska all nybyggnation anpassas efter detta och utfasningen av
dagens storskaliga vattentransporterande toalettsystem påbörjas.
Att hela samhället växlar om till ett ekologiskt uthålligt toalettsystem måste
av praktiska skäl tillåtas ta lång tid. När det gäller befintliga byggnader blir
det naturligt att i samband med större ombyggnader och reparationer göra ett
utbyte av de omoderna toaletterna.
I detta systemskifte finns det redan nu intressanta erfarenheter att utvinna
ifrån t ex Tanums kommun som har gått före och infört ett wc-förbud från
och med år 2000. Ett problem som Tanums kommun stött på är att
hälsoskyddslagen slår fast varje medborgares rätt till en vattentoalett. Det är
helt uppenbart att denna regel är helt otidsenlig, den skrevs i en annan tid än
vår efter andra premisser än dagens och måste därför genast förändras. Det
viktiga är att alla är garanterade en god och säker dricksvattenförsörjning,
komfortabla toaletter och avfallshantering.
Vattenfrågan i ett nord-
sydperspektiv
I tredje världen är akuta problem med friskt vatten ett
ständigt återkommande problem i många områden. Främst är
det länder i Mellanöstern och vissa afrikanska länder som
lider av s k vattenstress. Enkelt uttryckt finns det tre hot:
förstörelse av vattenresurser, befolkningstillväxten och en
orättvis fördelning av vattnet. Vid Riokonferensen 1992
förband sig i-länderna att stå för de särskilda kostnader som
är förknippade med utvecklandet av resurssnåla tekniker och
uthållig fysisk planering. Regeringens hårda besparingar
ifråga om u-landsbistånd visar att glappet mellan löfte och
handling stundtals är långt.
Sedan 1950 har världens vattenförbrukning tredubblats. Vattentillgången
per capita är idag en tredjedel av vad den var 1970. Vattenbristen utgör en
starkt hämmande faktor på livsmedelsproduktionen, ekonomisk utveckling
och hotar de naturliga ekosystemen. Samtidigt finns det stora potentialer till
hushållning, främst inom jordbruket där två tredjedelar av
vattenförbrukningen sker. T ex handlar det om ny bevattningsteknik och
bättre brukningsmetoder. I Israel har man introducerat ett droppsystem som
kan minska förbrukningen av vatten med 30-60 %. Problemet är att hitta
billigare alternativ för fattiga brukare i tredje världen. Här krävs mer
forskning.
På Riokonferensen togs frågan om en global vattenkonvention återigen
upp. Sverige bör driva på internationellt för förverkligandet av en global
vattenkonvention. Främst bör följande frågor hanteras inom denna
konvention: vattentillgångar som delas av stater, nyttjande av ändliga
grundvattentillgångar och hur man kan skapa instrument för ett globalt
samarbete för att få till stånd spridning av teknik för effektivt
vattenutnyttjande.
Stor vikt ska läggas vid att hjälpa u-länder till hållbara lösningar för
dricksvattenförsörjning och sanitet. Att i stor skala satsa på västvärldens vvs-
teknik vore förödande. De måste redan från början nyttja den moderna
framtidsanpassade kretsloppsanpassade teknik som i-länder i allt väsentligt
kommer att behöva ställa om till. Den läxa som västländer börjat lära sig - att
vattentillgångar i form av yt- och grundvatten inte är stationära kapital utan
en recirkulerande resurs som både i tillgång och kapital påverkas av mark-
och vattenanvändningen - bör finnas som en grundläggande kunskap för vårt
engagemang i tredje världen. Frågan om bistånd utvecklas närmare i en
separat motion.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en heltäckande kartläggning av Sveriges behov av
vattenförsörjning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av säkerställande och skydd av viktiga vattenresurser
genom att områden som är av riksintresse ges status som sådana i
naturresurslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Naturvårdsverket bör få i uppdrag att utarbeta en strategi för
hur vi skall växla över till ett ekologiskt toalettsystem,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att nybyggnation och större ombyggnader av befintliga lokaler
anpassas efter strategin att utfasa dagens kollektiva vattentransporterande
storskaliga toalettsystem,
5. att riksdagen beslutar om sådan ändring i hälsoskyddslagen att denna ger
utrymme för andra toalettlösningar än vattentransportbaserade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att Sverige arbetar för en global vattenkonvention.1