Kommunerna släpar efter
I Sverige har vi i modern tid vant oss vid att friskt vatten kommer så fort man skruvar på kranen. Vi ser det som helt självklart att det ska vara så. Men vår vattenförsörjning är inte så stabil och självklar som vi ofta tror.
Boverket har påbörjat en undersökning som visar att många av landets kommuner har behov av att byta eller stärka sin vattenförsörjning. Oftast handlar det om att övergå från yt- till grundvattenförsörjning. Cirka 7,5 miljoner människor erhåller sin vattenförsörjning från kommunala vattenverk som årligen levererar mer än 900 miljoner kubikmeter dricksvatten. Hälften av denna mängd kommer från ytvatten och en fjärdedel från naturligt grundvatten. Den återstående fjärdedelen av dricksvatten utgörs av konstgjort dricksvatten som erhållits genom infiltration av ytvatten i grusområden.
Ett problem med det ökade grundvattenbehovet är att kommunerna under den snabba bebyggelseexpansionen under 1970- och 80-talen inte hängde med vad gäller vattentäktsfrågor. I den första generationens översiktsplaner som tog form omkring 1990 är det ovanligt att kommunerna lyfte fram nödvändigheten av att reservera mark- och vattenområden för framtida vattenförsörjning. Den enskilda vattenförsörjningens behov påtalades inte alls.
Avsaknaden av alternativ vattenförsörjning har blivit en obehaglig överraskning för de kommuner som tvingats överskrida sin budget när de hamnat i en akut vattenbristsituation. Särskilt problematisk är situationen i södra Sveriges kustkommuner. De får ta emot den samlade föroreningsmängden från samtliga uppströms belägna orter. De blir så att säga "upplandets fångar" och har svårt att själva förbättra sin vattenkvalitet. I många fall har allvarliga försämringar av råvattenkvaliteten inträffat.
Framtida åtgärder
För framtiden är det nödvändigt att en heltäckande kartläggning i Sverige görs som analyserar kommunernas nuvarande och framtida behov av vattenförsörjning. Vidare måste man peka ut de vanligaste konflikterna mellan pågående markanvändning och behovet av en uthållig vattenförsörjning. Bland hoten kan nämnas sjunkande grundvattennivåer, djup tjäle, regnskugga, deponier, grustäkter och vägar.
Genom att jämföra bebyggelsemönster med hydrologisk information och användbara ytvattenresurser från vattenförsörjning framstår behov och möjligheter tydligare. Med hjälp av denna information blir det lättare att ange regioner som har ett stort skydds- och bevarandevärde där man med fysisk planering kan spara dessa naturresurser för kommande generationers behov.
Ofta finns en konflikt mellan samhällets behov av materialförsörjning från isälvsavlagringar och deras betydelse för naturlig eller konstgjord grundvattenbildning. Isälvsavlagringarna utgör ändliga naturresurser och har stor betydelse för landskapsbilden, för den biologiska mångfalden och vattenförsörjningen.
Stora sand- och grusområden är idag upplåsta av vägar, bostads- och industriområden, flygfält och täktverksamhet. Dessa uppbundna natur- resursområden kan ses som kommande generationers material- och vatten- försörjningsreserver under förutsättning att nuvarande markverksamhet successivt avvecklas. Sett enbart ur materialförsörjningssynvinkel antas hälften av Sveriges kommuner ha förbrukat sina grusresurser inom 30 år. Lägger man till dessa marksystems betydelse för vattenförsörjningen blir tidsperspektivet betydligt kortare. Gräver man bort sand- och grusresurser spolierar man också förutsättningarna för återbildning av grundvatten. Isälvsavlagringarna är således oersättliga.
Bristsituationen och kostnaderna för att komma till rätta med dem är så omfattande att det är starkt motiverat att ett helhetsgrepp på problematiken tas. Kommunerna arbetar idag utan någon större samordning för att lösa sina kommunspecifika problem. Det är angeläget att få till stånd en samplanering mellan kommunerna och från centralt håll erbjuda stöd till kommunerna så att de mest miljö- och kostnadseffektiva lösningarna kan väljas. För att underlätta samarbetet i vattenförsörjningsfrågor kan det vara ändamålsenligt att bilda vattenförbund, vattenvårdsförbund, kommunalförbund eller bolag.
En koppling mellan vattenplanering och övrig kommunal planering är nödvändig för säkerställande och skydd av viktiga vattenresurser. Översiktsplanen är visserligen inte juridiskt bindande, men har ändå en starkt styrande effekt. En översiktsplan bör följas av ett handlingsprogram. För vattentäkter bör detta omfatta t ex skyddsföreskrifter men även åtgärder inom andra sektorer som jordbruk där restriktioner får genomföras med stöd av förslagsvis skötsellagen och vattenlagen. Vidare kan viktiga vatten- försörjningsreserver säkras juridiskt genom upprättande av detaljplaner eller områdesbestämmelser. Därutöver bör särskilt viktiga mark- och vattenområden, lämpliga för vattenförsörjning av större omfattning, utpekas som riksintressen enligt naturresurslagen.
För våra sjöar, vattendrag och grundvatten utgör försurning, nedfall av kvicksilver och övergödning allvarliga hot. En stor del av föroreningarna har sitt ursprung i andra EU-länder. Det är angeläget att Sverige arbetar för skärpning av EU:s regelverk på miljöområdet. Bland annat måste vi driva kravet om en skärpning av EU:s förbränningsdirektiv. En skärpning av detta skulle innebära en kraftigt minskad belastning av försurande utsläpp över Skandinavien.
Dagens toalettsystem en parentes
Ett gammalt och i många delar dåligt underhållet avloppsledningsnät har under det senaste decenniet lett till flera smittspridningstillfällen och sjukdomsutbrott, detta som en konsekvens av att avloppsvattnet förorenat dricksvattnet.
Idag slösas det på både rent dricksvatten och på näringen i människans urin och fekalier. De drygt 30 000 ton kväve och 7 000 ton fosfor som finns i detta utnyttjas dåligt. Samtidigt har vi den paradoxala situationen att avloppsvatten måste renas till en mycket stor kostnad innan vattnet hamnar i Östersjön eller Västerhavet.
Ett systemskifte inom va-området behöver komma till stånd som möjliggör att näringscirklarna kan slutas. Den potential som finns i ett omhändertagande av urin och fekalier måste utvecklas. Gentemot framtida generationer har vi varken råd att lättvindigt tära på ändliga resurser som fosfor eller misshushålla med den allra viktigaste naturresursen - dricksvatten.
Nya kretsloppsbaserade avloppslösningar är nödvändiga. Övergödning, förorenat slam och därmed ej slutet kretslopp, de hastigt minskade fosforresurserna i världen etc är samtliga effekter av att synen på västerländsk avloppshantering utgår från att människans avloppsprodukter skall blandas upp med vatten och spolas bort. Sopnedkastet och vattentoaletten är uttryck för samma mänskliga beteende - att skicka det obehagliga utom synhåll.
Det finns goda erfarenheter på stor förändringsvilja hos medborgarna för att med rimliga insatser ställa om sin livsstil till att bli mer miljövänlig - t ex övergång till miljövänliga tvättmedel och pappersprodukter. En växling till alternativa toalettsystem behöver inte störas av några större kulturella hinder. Det handlar inte om 1800-talets utedass. Däremot finns det ett stort antal praktiska problem som måste hanteras.
En struktur för att klara upp samling, transport, behandling och nyttogörande av toalettavfallet måste byggas upp. Det är av absolut största vikt att vi inte bygger in några nya systemfel när vi ska byta från det vattentranportbaserade toalettsystemet.
Det finns idag ett flertal olika märken och varianter på toaletter som ger sig ut för att vara miljövänliga. Det råder stor osäkerhet och förvirring bland konsumenter om vilka system som är att föredra och vilka produkter som verkligen hör hemma i en kretsloppsbaserad framtid. Ett alternativt system måste kännetecknas av ett antal olika egenskaper.
Det måste först och främst vara långsiktigt hållbart och sakna skadeverkningar. Systemet ska utmärkas av stor uthållighet - inga eller få delar som behöver bytas, ringa slitage, stor flexibilitet beträffande nyttjandegraden och avfallsmängder- och alltid kunna vara i funktion oavsett klimat och andra yttre omständigheter. Idag kan vårt toalettsystem bli förstört eller lamslaget med den nuvarande känslighet som finns i vatten- och kloaksystemen med oöverskådliga sanitära följder och där även små skador kan slå ut toaletterna i hela stadsdelar. Systemet ska vara helt tätt mot skadliga utsläpp och ska begränsas praktiskt taget enbart av materialens åldringsbeständighet.
Av denna anledning måste regeringen uppdra åt Naturvårdsverket att utarbeta en strategi för hur vi ska växla över från dagens kollektiva vattentransporterande storskaliga toalettsystem till ett ekologiskt hållbart toalettsystem. I denna strategi måste bland annat ingå ett uppdrag att tydligt definiera vilka krav vi ska ställa på ett ekologiskt toalettsystem och vilka normer som ska gälla för prestanda, pålitlighet och funktionalitet. En kraftsamling kring grundforskning, systemutveckling och produktutveckling måste ske. Denna process måste tillåtas få resurser både i form av tid och pengar.
När vi väl har definierat vilka normer som ska gälla finns det ingenting som hindrar att systemskiftet kan börja äga rum omedelbart. Så fort normerna är bestämda ska all nybyggnation anpassas efter detta och utfasningen av dagens storskaliga vattentransporterande toalettsystem påbörjas.
Att hela samhället växlar om till ett ekologiskt uthålligt toalettsystem måste av praktiska skäl tillåtas ta lång tid. När det gäller befintliga byggnader blir det naturligt att i samband med större ombyggnader och reparationer göra ett utbyte av de omoderna toaletterna.
I detta systemskifte finns det redan nu intressanta erfarenheter att utvinna ifrån t ex Tanums kommun som har gått före och infört ett wc-förbud från och med år 2000. Ett problem som Tanums kommun stött på är att hälsoskyddslagen slår fast varje medborgares rätt till en vattentoalett. Det är helt uppenbart att denna regel är helt otidsenlig, den skrevs i en annan tid än vår efter andra premisser än dagens och måste därför genast förändras. Det viktiga är att alla är garanterade en god och säker dricksvattenförsörjning, komfortabla toaletter och avfallshantering.
Vattenfrågan i ett nord- sydperspektiv
I tredje världen är akuta problem med friskt vatten ett ständigt återkommande problem i många områden. Främst är det länder i Mellanöstern och vissa afrikanska länder som lider av s k vattenstress. Enkelt uttryckt finns det tre hot: förstörelse av vattenresurser, befolkningstillväxten och en orättvis fördelning av vattnet. Vid Riokonferensen 1992 förband sig i-länderna att stå för de särskilda kostnader som är förknippade med utvecklandet av resurssnåla tekniker och uthållig fysisk planering. Regeringens hårda besparingar ifråga om u-landsbistånd visar att glappet mellan löfte och handling stundtals är långt.
Sedan 1950 har världens vattenförbrukning tredubblats. Vattentillgången per capita är idag en tredjedel av vad den var 1970. Vattenbristen utgör en starkt hämmande faktor på livsmedelsproduktionen, ekonomisk utveckling och hotar de naturliga ekosystemen. Samtidigt finns det stora potentialer till hushållning, främst inom jordbruket där två tredjedelar av vattenförbrukningen sker. T ex handlar det om ny bevattningsteknik och bättre brukningsmetoder. I Israel har man introducerat ett droppsystem som kan minska förbrukningen av vatten med 30-60 %. Problemet är att hitta billigare alternativ för fattiga brukare i tredje världen. Här krävs mer forskning.
På Riokonferensen togs frågan om en global vattenkonvention återigen upp. Sverige bör driva på internationellt för förverkligandet av en global vattenkonvention. Främst bör följande frågor hanteras inom denna konvention: vattentillgångar som delas av stater, nyttjande av ändliga grundvattentillgångar och hur man kan skapa instrument för ett globalt samarbete för att få till stånd spridning av teknik för effektivt vattenutnyttjande.
Stor vikt ska läggas vid att hjälpa u-länder till hållbara lösningar för dricksvattenförsörjning och sanitet. Att i stor skala satsa på västvärldens vvs- teknik vore förödande. De måste redan från början nyttja den moderna framtidsanpassade kretsloppsanpassade teknik som i-länder i allt väsentligt kommer att behöva ställa om till. Den läxa som västländer börjat lära sig - att vattentillgångar i form av yt- och grundvatten inte är stationära kapital utan en recirkulerande resurs som både i tillgång och kapital påverkas av mark- och vattenanvändningen - bör finnas som en grundläggande kunskap för vårt engagemang i tredje världen. Frågan om bistånd utvecklas närmare i en separat motion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en heltäckande kartläggning av Sveriges behov av vattenförsörjning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av säkerställande och skydd av viktiga vattenresurser genom att områden som är av riksintresse ges status som sådana i naturresurslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Naturvårdsverket bör få i uppdrag att utarbeta en strategi för hur vi skall växla över till ett ekologiskt toalettsystem,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att nybyggnation och större ombyggnader av befintliga lokaler anpassas efter strategin att utfasa dagens kollektiva vattentransporterande storskaliga toalettsystem,
5. att riksdagen beslutar om sådan ändring i hälsoskyddslagen att denna ger utrymme för andra toalettlösningar än vattentransportbaserade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige arbetar för en global vattenkonvention.1
Stockholm den 30 september 1996
Dan Ericsson (kd)
Ulf Björklund (kd) Rose-Marie Frebran (kd) Holger Gustafsson (kd) Göran Hägglund (kd) Mats Odell (kd) Michael Stjernström (kd)