Alla borde kunna ställa sig bakom målet "Alla har rätt till en
god bostad till rimlig kostnad." Ändå har inte alla människor
den rätten i dag.
Å ena sidan står det i grundlagen "Det skall särskilt åligga det allmänna att
trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för en social
omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö." Även i socialtjänstlagen
finns formuleringar som betonar samhällets ansvar för bostad och boende.
Å andra sidan visar en analys av situationen på bostadsmarknaden att läget
har blivit bra mycket tuffare de senaste åren. Vräkningarna har ökat kraftigt i
hela landet, alltfler flyttar av kostnadsskäl till en billigare lägenhet,
ungdomar flyttar i allt större utsträckning hem till sina föräldrar och för
första gången sedan 1945 finns tecken på att trångboddheten ökar.
Undersökningar av hushållens ekonomi bekräftar också att hushållen har fått
det sämre.
Känslan av att samhället har tagit ett allt längre kliv ifrån sitt ansvar för
bostadsförsörjningen och fördelningen av bostäderna breder ut sig. Många
ifrågasätter allt oftare om samhällets mål som de finns formulerade i
grundlagen och socialtjänstlagen uppfylls.
Kraftigt höjd hyra
Hyran för en genomsnittlig trerummare har ökat med 80
procent mellan 1989 och 1995. Under samma period har
konsumentprisindex ökat med 36 procent och matpriserna
med bara 9 procent. Drygt en tredjedel av lönen efter skatt
gick till hyran 1995. Sex år tidigare gick en fjärdedel till
hyran. En av de främsta förklaringarna till de ökade
boendekostnaderna är statens minskade subventioner till
boendet.
De nybyggda och de ombyggda lägenheterna är de allra dyraste. En
nybyggd lägenhet i Stockholm kostar mellan 950 och 1 300 kronor per
kvadratmeter. Det motsvarar cirka 6 300_8 700 kronor per månad för en
trerummare på 80 kvadratmeter. De ombyggda lägenheterna kostar ofta
nästan lika mycket. Paradoxalt nog är det just dessa lägenheter som står till
förfogande för dem som håller på att etablera sig på bostadsmarknaden,
ungdomar och barnfamiljer.
Ökat antal vräkningar
Vräkningarna har ökat kraftigt under 90-talet. Speciellt
kraftig var ökningen mellan 1990 och 1991. För drygt 70 %
av vräkningarna under 1991 var orsaken hyresskulder på
mindre än 20 000 kronor. En stor del av förklaringen till det
ökade antalet vräkningar är sannolikt de stora hyreshöjningar
som genomfördes 1991 då effekterna av skattereformen slog
igenom. Enligt skattereformen skulle detta kompenseras med
utökat bostadsbidrag. Det är dock få av de vräkta personerna
som trots låga inkomster haft eller ens sökt bostadsbidrag.
70 % av de vräkta bor i allmännyttiga bostadsföretag. Det skall jämföras
med att drygt 40 % av samtliga boende i lägenhet har denna upplåtelseform.
Detta innebär dock inte att allmännyttiga bostadsföretag har en hårdare
vräkningspolicy än andra värdar. Förklaringen till allmännyttans
överrepresentation är att man där haft en mer generös inställning gentemot
nya hyresgäster. Därmed har de tecknat kontrakt med potentiella
problemhushåll i större utsträckning än andra värdar. Dock har allmännyttan
under de senaste åren intagit en mer marknadsmässig hållning vilket med
stor sannolikhet kommer att minska andelen vräkta som kommer ur
allmännyttan.
Flyttning av kostnadsskäl
Cirka 380 000 personer (6 procent) flyttade av kostnadsskäl
under åren 1994 och 1995. Det framgår av Boverkets årliga
undersökning om flyttning från februari 1996. Det är något
fler än året innan då det var 4 procent som uppgav att de
hade behövt flytta av kostnadsskäl under de senaste två åren.
Skillnaderna är påtagliga mellan olika grupper. Det är framför allt hushåll i
hyresrätt och i viss mån i bostadsrätt som av kostnadsskäl har flyttat till en
billigare bostad under de senaste åren.
760 000 personer eller 12 procent av alla i åldern 16-74 år tror att de
kommer att behöva flytta av kostnadsskäl till en mindre eller billigare bostad
inom de närmaste åren. Det är nästan en fördubbling sedan 1991 då
undersökningen gjordes för första gången. För vissa grupper är emellertid
andelen som tror sig behöva flytta betydligt större. Var femte person i
hyresrätt tror att de kommer att behöva flytta av kostnadsskäl under de
närmaste åren. Det är betydligt fler än i de andra upplåtelseformerna.
Det har blivit svårare att
komma in på
bostadsmarknaden
Det har blivit allt svårare att ta sig in på bostadsmarknaden.
Fastighetsägarna ställer högre krav på hyresgästerna i dag
jämfört med tidigare.
Den information som såväl allmännyttiga som privata värdar inhämtar före
kontraktsskrivning handlar framförallt om kontakt med tidigare värdar samt
kreditupplysning. En tredjedel av värdarna tar dessutom kontakt med den
sökandes arbetsgivare. Allmännyttan är något mer liberal vad gäller att
teckna avtal med hyresgäster som har betalningsanmärkningar. Många av de
allmännyttiga företagen har blivit hårdare i sin bedömning av nya
hyresgäster.
Situationen i Stockholms kommun visar på en alldeles speciell
problematik. Den kommunala bostadsförmedlingen har avtal med både de
allmännyttiga och de privata fastighetsägarna om att en viss andel av de
lediga lägenheterna skall lämnas till bostadsförmedlingen. De allmännyttiga
skall lämna två tredjedelar och de privata skall lämna varannan ledig
lägenhet.
Problemet är att bostadsförmedlingen får in väldigt få lägenheter i
attraktiva områden. Att de allra flesta lägenheterna som de får in ligger i
mindre attraktiva områden, skapar alldeles speciella problem.
I Stockholm gäller alldeles speciella krav i vissa av de mindre attraktiva
bostadsområdena. Där har fastighetsägarna högre godkännandekrav på nya
hyresgäster. Lägenheter i dessa områden förmedlas bara till människor med
varaktig inkomst. Man får inte leva på socialbidrag och ej vara arbetslös. Det
betyder t ex att ungdomar utan fast arbete inte kan bli förmedlade en lägenhet
i mindre attraktiva bostadsområden. De är i princip hänvisade till lägenheter i
attraktiva områden. Detta är emellertid uteslutet av ett annat skäl, nämligen
att de i regel har för kort kötid. Som ung har man alltså mycket svårt att
komma in på bostadsmarknaden i Stockholm.
De högre godkännandekraven sätts upp av de allmännyttiga
fastighetsägarna själva. Kraven får endast gälla inom ett begränsat
geografiskt område och endast under en begränsad tid. Syftet med kraven
skall vara att motverka segregation i området.
Sedan bostadsanvisningslagen försvann har det blivit allt mer tveksamt om
de lediga lägenheterna fördelas på ett rättvist sätt. Fastighetsägarna
bestämmer i stor utsträckning själva vilka de skall hyra ut sina lägenheter
till,
och floran av mer eller mindre seriösa privata förmedlare har blivit alltmer
vildvuxen. Kommunerna måste ta ansvar för att fördelningen av de lediga
lägenheterna sker rättvist. Privata och allmännyttiga fastighetsägare kommer
inte att ta detta ansvar. Kommunalt ansvar behöver inte nödvändigtvis
innebära kommunal bostadsförmedling i kommunal regi.
Många bostadssökande har blivit lurade på både lägenheter och pengar av
halvskumma privata bostadsförmedlingar. Om privat bostadsförmedling skall
få förekomma måste samhället ha insyn i verksamheten. Det enda rimliga är
egentligen att lagen ändras så att liknande krav ställs på den som förmedlar
hyreslägenheter som på den som förmedlar bostadsrätter.
Problemen kan lösas om
viljan finns
Beskrivningen av hur allvarligt det ser ut på
bostadsmarknaden kan göras hur lång som helst. Att det har
blivit tuffare på bostadsmarknaden är alldeles klart. Detta
problem skulle emellertid vara betydligt mindre om
samhället hade en ambition att ta itu med problemen, men
det kan upplevas som om samhället har tagit ett allt längre
steg ifrån sitt ansvar för bostadsförsörjningen.
Bostadsförsörjning
Det har alltid funnits stora skillnader i hur kommunerna
tolkat sitt ansvar för bostadsförsörjningen. I en region som
Stockholm har det yttrat sig i att vissa kommuner tagit på sig
ett regionalt ansvar och byggt bostäder för regionens behov
medan andra byggt i mycket begränsad utsträckning och
endast för vissa kategorier.
Sedan några år tillbaka har kommunerna inte längre samma skyldighet att
planera sin bostadsförsörjning som tidigare. Samtidigt har en rad av
kommunens styrmedel avvecklats. Den utvecklingen har gett kommunerna
ännu större utrymme att undvika att ta sitt ansvar för bostadsförsörjningen.
Det är tveksamt om man helt kan överlåta på kommunerna att själva
bestämma vilket ansvar de skall ta för bostadsförsörjningen. Lagen måste
skärpas så att kommunerna blir skyldiga att ta ansvar för
bostadsförsörjningen.
Samhället måste ta ansvar för bostadsplanering och bostadsförsörjning och
placera in bostadspolitiken i helhetsperspektiv. Bristande samhälleligt
ansvar, ekonomiskt och socialt, för bostadspolitiken får allvarliga
konsekvenser, inte bara inom boendet. Vidgade klyftor mellan olika grupper
med ökad segregation, kriminalitet och förslumning leder till ökade
samhällsekonomiska kostnader. I slutändan kanske dessa kostnader
överstiger de besparingar som gjorts i statsbudgeten.
Boende oavsett boendeform måste ges makt och medel över livet och
utvecklingen i både bostadsområde och stadsdel. Upprustning måste ske på
de boendes villkor.
Allmännyttans ställning och
status
Allmännyttan har varit en viktig del i bostadsförsörjningen.
Förutsättningarna för de allmännyttiga bostadsföretagen har
förändrats radikalt de senaste åren. Mellan 1991 och 1994
slopades en rad särregler som allmännyttan hade. Parallellt
med detta har förutsättningarna för bostadspolitiken också
förändrats, sämre räntebidrag, minskat ansvar för
bostadsförsörjningen för kommunerna, slopad
bostadsanvisningslag etc.
I den nya situationen vill ledningen i många allmännyttiga bostadsföretag
inte längre att företagen skall betraktas som allmännyttiga. Företagen skall
vara som vilka privata företag som helst. I ett sådant läge finns det knappast
anledning för kommunerna att äga bostäder över huvud taget. Skall
kommunerna äga några bostäder så skall de också ha vissa ambitioner med
sitt ägande. De allmännyttiga bostadsföretagen skall ha ett socialt ansvar och
ej verka utifrån marknadsprinciper, där vinstmaximering är det främsta
målet.
Att allmännyttan inte längre är vad den varit bekräftas också av den ökade
utförsäljningen. Under 90-talet har det sålts en rad allmännyttiga bostäder,
både till privata fastighetsägare för fortsatt uthyrning och till
bostadsrättsföreningar för ombildning till bostadsrätter. Bara i Stockholms
län uppgår försäljningen till mer än 13 000 lägenheter.
Under det senaste året har det blivit allt vanligare att kommuner säljer ut
allmännyttiga bostäder därför att ekonomin i företagen och/eller kommunen
är dålig. Det finns också exempel på att kommuner rivit lägenheter. Blir
utförsäljningen omfattande hotas bruksvärdessystemet och hela den sociala
bostadspolitiken.
De allmännyttiga bostadsföretagen kom till för att kommunerna skulle
kunna ta sitt ansvar för bostadsförsörjningen och kommuninvånarnas
boendeförhållande. Bostadsmarknaden är annorlunda nu men allmännyttan
fyller fortfarande en funktion, den är en del i den sociala bostadspolitiken.
Allmännyttan skall drivas utan enskilt vinstintresse, hyrorna skall vara
baserade på självkostnaden, den skall erbjuda demokratiskt inflytande och
hyressättningen skall ske efter bruksvärde/boendevärde. Den allmännyttiga
hyresrätten fyller också en funktion därför att den genom
bruksvärdessystemet sätter ett tak för hyrorna i de privata hyresrätterna.
Bruksvärdessystemet får inte urholkas. Det behövs för att hålla hyrorna på en
rimlig nivå.
För att den allmännyttiga hyresrätten skall överleva kan det komma att
krävas smärtsamma förändringar. Läget är mycket allvarligt för många
kommunala bostadsföretag, och ägaren har inte resurser att göra något åt
situationen. Det gäller inte minst små företag i små kommuner. De är ofta
mycket högt skuldsatta på grund av en stor och sen byggproduktion. Därmed
är de beroende av räntebidrag och har höga hyror i sitt bestånd. Dessa företag
har inga rimliga förutsättningar att överleva på sikt utan måste rekonstrueras.
Det är rimligt att staten medverkar i detta arbete, inte minst ekonomiskt. Det
kan inte vara rimligt att invånarna i den enskilda kommunen skall bära hela
det ekonomiska ansvaret. Staten och kommunerna tog ett gemensamt ansvar
för att bostäderna byggdes. Nu måste de gemensamt ansvara för
allmännyttans överlevnad för framtiden. Ett sätt skulle kunna vara att skapa
förutsättningar för kommunerna att äga fastigheter och bedriva
fastighetsförvaltning över kommungränserna.
Bryt trenden
Läget på bostadsmarknaden visar att utvecklingen går åt fel
håll. De ändringar som gjorts i lagar och regler samt i
subventionssystem de senaste åren har dessutom förstärkt
den negativa utvecklingen.
Det är absolut nödvändigt att bostadspolitiken förändras på ett radikalt
sätt, och det är bråttom. Ju längre tiden går desto svårare blir det att
reparera
skadorna och vända den negativa utvecklingen. Det måste finnas andra
ambitioner för bostadspolitiken än att minska statens utgifter.
Bostadspolitiken måste utgå ifrån människan. Det är dags att bryta den
negativa utvecklingen på bostadsmarknaden och utveckla en bostadspolitik
där alla har rätt till en god bostad till en rimlig kostnad.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av lagstiftningen vad gäller kommunernas
bostadsförsörjningsansvar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om instrument för rättvis fördelning av bostäder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att privata bostadsförmedlingar måste omfattas av samhällsinsyn,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om allmännyttans ställning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samägande av fastigheter och samordning av
fastighetsförvaltning över kommungränserna.1
Stockholm den 4 oktober 1996
Anita Johansson (s)
Christina Axelsson (s)
Eva Arvidsson (s)
Eva Johansson (s)
Åsa Stenberg (s)
Björn Ericson (s)
Anders Ygeman (s)
Ingemar Josefsson (s)