Frågan om elöverkänslighet är långt ifrån ny. Redan på 60-
och 70-talen fick arbetare som fått kroniska hudbesvär
genom att de i arbetet varit utsatta för epoxiharts och därmed
inte tålde lysrör och TV-apparater sina besvär godkända som
arbetsskada. När sedan bildskärmsanvändarna klagade på
liknande symptom avfärdades detta med att det handlade om
teknikskräck eller andra psykiska orsaker.
En utvärdering från Rådet för arbetslivsforskning av genomförd forskning
säger att det finns stora svårigheter att definiera elöverkänslighet och att det
idag inte går att få en realistisk uppfattning om problemets omfattning. Detta
kan vara grund för att ge forskningen en något annorlunda inriktning.
Regeringen föreslår nu i propositionen om Forskning och samhälle att Rådet
för arbetslivsforskning ska få i uppdrag att senast år 1999 redovisa en forsk-
ningsöversikt och utvärdering av såväl svenska som internationella forsk-
ningsresultat. Det är bra att en sådan översikt och utvärdering nu kommer till
stånd.
Vi vill då poängtera vikten av att denna översikt och denna utvärdering tar
vara på alla erfarenheter och rön även från dem som drabbats av elöver-
känslighet.
Det är enligt vår uppfattning mycket viktigt att forskningen under tiden
fortsätter och intensifieras. Vi menar att det måste ske ur ett
tvärvetenskapligt
perspektiv. Dessutom bör redan vunna erfarenheter och rön tas tillvara i det
praktiska arbetet för att förebygga fler problem och för att hjälpa dem som
drabbats av elöverkänslighet.
Stora ansträngningar har gjorts för att undersöka om en psykologisk förkla-
ringsmodell kan vara tillämplig på problemet om elöverkänslighet liksom
man försökt förklara andra till synes oförklarliga sjukdomstillstånd (t ex
kvicksilverförgiftning) med psykologiska problem. Det ligger i linje med den
s k beteendeterapi som pågår i Sverige, där sjukvården försöker träna
människor att psykiskt stå ut med sina symptom, så att de fortsätter att utsätta
sig för riskerna. Det är en förkastlig och farlig väg att gå.
Nu har nyare forskning visat att det går att mäta i blod och urin att vissa
personer - nämligen de som uppger sig vara elöverkänsliga - reagerar på ett
avvikande sätt när de utsätts för elektromagnetiska fält. Även prov från
hudens celler visar förändringar hos elöverkänsliga individer. Det har också
visats att det finns individer som vid provokationsförsök kan avgöra när en
mobiltelefon är på- respektive avslagen.
I de elektrostatiska fälten runt en dator finns miljontals mikropartiklar av
många olika slag som vandrar mellan datoranvändaren och datorn. Hur de
påverkar människan är ännu inte helt klarlagt. Det är emellertid intressant att
konstatera att det som man här kallar elöverkänslighet i USA går under
namnet kemisk överkänslighet. Forskarna talar idag också om nya kemiska
hälsorisker i kontorsmiljöer. Det handlar om ämnen som är fettlösliga och
kan ackumuleras i kroppen. Kanske är det så att kemikalier är den utlösande
faktorn och elöverkänslighet en följd av detta?
Vi vet att datorer och andra elektroniska apparater som skrotats blir farliga
på våra soptippar. Att PCB-liknande flamskyddsmedel spritts i naturen är
känt men nu har man också funnit flamskyddsmedel i blod hos människor.
Det här är bara några exempel på frågor som behöver besvaras. De behöver
besvaras snabbt med tanke på den ökande datoranvändningen. Alldeles
särskilt angeläget är det eftersom allt fler barn nu tillbringar mycket tid vid
datorerna.
Det är viktigt att det är allsidigt sammansatta organ som fördelar de statliga
forskningsanslagen och att anslagen fördelas så att olika hypoteser om
uppkomsten av elöverkänslighet får samma möjlighet att prövas. Det har
uppkommit allvarliga anklagelser om jäv när det gäller fördelningen av
forskningsresurser inom detta område. Vi finner det mycket oroande att en
sådan diskussion kommer upp. Det får inte finnas grund för tvivel om att
forskningsanslagen fördelas på ett opartiskt sätt. Forskningen bör vidare
bedrivas i samarbete med berörda patienter och med Föreningen för
bildskärmsskadade. De har samlat på sig en betydande kunskap som bör tas
till vara.
Möjligheterna till elsanering av bostäder och arbetsplatser bör öka. Många
sådana åtgärder har gjorts, med eller utan stöd, och de har gett goda resultat
för de enskilda individerna, som i många fall har kunnat återgå till sitt
arbete.
Som exempel kan nämnas att både Socialstyrelsen och Stockholms
Fondkommission har elsanerat sina arbetsplatser. Det är viktigt att ta vara på
de rön som redan vunnits och med dem som grund erbjuda patienter
bostadsanpassningsbidrag.
Den allra viktigaste åtgärden i förebyggande syfte är att vid alla elektriska
installationer se till att de elektromagnetiska fälten minimeras. Även om
forskningen inte har alla fakta bör försiktighetsprincipen användas. Alla som
arbetar med elektriska installationer och även med vattenledningar bör få
utbildning om hur man elsanerar och hur man gör nyinstallationer på ett sätt
som förebygger uppkomsten av elöverkänslighet. Detta bör även ingå i all
elektrikerutbildning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att uppdraget om forskningsöversikt och utvärdering blir allsidigt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mer forskning utifrån ett tvärvetenskapligt perspektiv,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelning av forskningsresurserna och samarbete med drabbade
personer,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bostadsanpassningsbidrag,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förebyggande insatser vid elinstallationer,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning och fortbildning av elektriker.