Samhällsplaneringen är ett viktigt instrument för samhällets
utveckling. Bostäder, arbetsplatser, kommunikationer och
anläggningar för fritidsaktiviteter tar i anspråk stora resurser
och måste utformas så att ett ansvarigt och långsiktigt
förvaltande uppnås. Planeringen bör så långt som möjligt
integrera boende, arbete och fritid så att människor med olika
erfarenhet och bakgrund kan mötas och utvecklas.
Samhällsplaneringen ska också ske i överensstämmelse med
en ekologisk helhetssyn så att tillgång till frisk luft, ostörd
natur och åkermark för livsmedelsproduktion säkerställs,
liksom en långsiktig god hushållning med naturresurser, samt
skydd av natur- och kulturlandskapet. Planeringen ska också
utgå från respekten för det enskilda ägandet och besluten
skall läggas så nära människorna som möjligt.
Bostaden spelar en mycket central roll i människors liv och en boendemiljö
med hög kvalitet är viktig för människors levnadsvillkor. Barn och äldre
vistas huvuddelen av sin tid i bostaden. För barnen är den närmaste utemiljön
också en mycket viktig fritidsmiljö. Boendemiljön ska vara estetiskt
tilltalande, inge trygghet och stimulera till gemenskap och ett aktivt
vardagsliv. Goda estetiska värden bidrar sannolikt även positivt till vår
mentala hälsa.
Människors skiftande önskemål och behov av bostäder i livets olika skeden
måste tillgodoses till rimliga kostnader. Bostäder och boendemiljöer ska
också vara tillgängliga för människor med funktionshinder och fri från olika
typer av negativ segregation.
Sammanfattningsvis är den kristdemokratiska målsättningen att bidra till
jämlika och värdiga levnadsförhållanden för alla människor och särskilt
främja en god uppväxtmiljö för barn och ungdomar.
Bostadsfinansiering
Ett nytt system för bostadsfinansiering trädde ikraft den 1
januari 1993. De gamla reglerna ledde till en ohållbar
belastning på statsfinanserna samtidigt som incitamenten för
att hålla produktionskostnaderna nere var begränsade. De
höga produktionskostnaderna medförde också att
boendekostnaderna inom delar av beståndet steg i en snabb
takt. En kontrollstation för avstämning av det nya systemet
lades in under slutet av år 1995. Efter regeringsskiftet 1994
tillkallades en parlamentarisk utredning med uppdrag att ta
fram underlag för beslut om bostadspolitiken på längre sikt. I
september månad 1995 överlämnade utredningsgruppen ett
delbetänkande som i huvudsak berörde villkoren för det sent
byggda bostadsbeståndet, krisårgångarna 1988-1993. Vid
oktober månads utgång år 1996 ska utredningsuppdraget
vara slutfört i sin helhet.
Bostäderna i vårt land är i allmänhet bra med god utrymmesstandard och
hög kvalitet i boendet. Någon bostadsbrist finns egentligen inte även om
dagens låga nyproduktion kan medföra en framtida bostadsbrist i framför allt
storstadsområden och ett antal tillväxtregioner. I övriga landet är efterfrågan
på bostäder låg. Problemen i många kommuner består snarare av ett överskott
av bostäder med en stor andel tomma lägenheter i mindre attraktiva områden.
I flera kommuner planerar främst kommunala bostadsföretag att riva de minst
attraktiva fastigheterna.
De bostäder som byggs idag har höga produktionskostnader och byggs
huvudsakligen i attraktiva lägen i storstäderna och tillväxtregionerna. Trots
det statliga stödet med räntebidrag blir månadskostnaderna så höga att endast
välbeställda hushåll har råd att flytta in. I praktiken subventionerar således
staten idag boendet för betalningsstarka hushåll i attraktiva lägen på orter
med tillväxt. Det är sannolikt att bostäder i attraktiva lägen i framtiden
kommer att byggas även utan statliga subventioner.
Ur fördelningspolitisk synvinkel är det mycket tveksamt att med generellt
produktionsstöd subventionera boendet för betalningsstarka hushåll i
storstäderna och i tillväxtregionerna. Vi kristdemokrater ifrågasätter därför
det generella stödet till bostadsproduktion och menar att räntebidragssystemet
på sikt bör avvecklas. Sedan tidigare har vi förordat en snabbare nedtrappning
av räntebidraget med 1,5 miljarder kronor. Samtidigt vill vi sänka
fastighetsskatten med motsvarande belopp. Det innebär att fastighetsskatten
kan bibehållas på nivån 1,5 %.
Bostadsbidrag
Ur fördelningspolitisk synvinkel är inkomstprövade
bostadsbidrag det effektivaste sättet att göra det möjligt med
en rimlig bostadsstandard även för lågavlönade, barnfamiljer,
studerande och pensionärer.
Ända sedan 30-talet då stödet i form av s k familjebidrag introducerades
har bidraget utvecklats för att 1986 anta målsättningen att hushåll med barn
ska kunna efterfråga en bostad där varje barn har ett eget rum. Den
målsättningen ligger i princip fortfarande kvar. Men, med de besparingar som
skett under 1995 och 1996, från en totalkostnad på ca 9 miljarder kr till ca 6
miljarder kr 1997, sker dock ett trendbrott när det gäller stödet till
barnfamiljerna. Kombinerat med alla övriga besparingar som drabbar
barnfamiljer får dessa bostadsbidragsförsämringar katastrofala följder för
många familjer. Kristdemokraterna markerade med tydlighet sin inställning
till minskade bostadsbidrag till barnfamiljer vid det senaste beslutstillfället
i
riksdagen den 8 maj 1996. Det gällde först beslutet om individuella
inkomstgränser som vi kristdemokrater motsatte oss. Bostadsbidraget
minskade med upp till 1 000 kronor/månad för vissa barnfamiljer. Många
småbarnsföräldrar tvingas härmed mot sin vilja ut i förvärvsarbete, om det
över huvud taget finns något arbete. I en tid då barnens situation och deras
välbefinnande sätts ifråga, är detta naturligtvis en helt felaktig åtgärd.
Systemet med individuella inkomstgränser bör således rivas upp.
Budgetmässigt blir effekten en ökad kostnad på 300 miljoner kronor.
Vidare beslutade riksdagen samtidigt om en begränsning av bidrags-
grundande bostadsyta, fr o m den 1 januari 1997. Även här drabbas barn-
familjer med behov av en stor bostad av betydande försämringar.
De idag gällande reglerna för bostadsbidragen innehåller inte några
begränsningar av den bostadsyta som ska ligga till grund för bostadsbidraget.
I praktiken torde dock de hyresgränser som satts upp i de flesta fall innebära
en viss begränsning av bostadens storlek genom det samband som normalt
finns mellan bostadens storlek och bostadskostnaden. Trots detta kan
naturligtvis bostadsbidrag, med dagens regler, komma att utgå för större
bostadsytor än vad som kan anses vara bostadspolitiskt motiverat. Mot denna
bakgrund delar vi uppfattningen i regeringens ursprungsförslag i proposition
1995/96:186, att bostadsbidragen bör kunna reduceras för de bostäder som
ligger väsentligt över vad som kan anses vara en normal ytstandard. Vi kan
däremot inte acceptera den ytterligare neddragning av ytstandarden som
skedde i riksdagen den 8 maj 1996, för att möjliggöra fortsatt bostadsbidrag
för ungdomar mellan 18 och 29 år. Eftersom det är vanligt att småhusen, den
boendeform som barnfamiljer huvudsakligen efterfrågar, är större än hyres-
lägenheter, drabbar också denna förändring barnfamiljer med låga inkomster
och som bor i småhus. Beslutet bör snarast rivas upp. Budgeteffekten blir en
ökad kostnad på 300 miljoner kronor. Bostadsbidragen måste i dagens läge
renodlas till ett stöd för barnfamiljer.
Kristdemokraterna förordar en omfördelning av det familjepolitiska stödet.
Vi föreslår att det generella barnbidraget sänks från 640 till 600 kr per månad.
De resurser som frigörs, ca 862 miljoner kronor, bör överföras till den
barnrelaterade delen i bostadsbidraget. Därmed skapas en förbättrad
fördelningspolitisk profil. Generellt sänks barnbidraget med 40 kr per månad
medan bostadsbidraget för de sämre ställda ökar med i genomsnitt 80-100 kr
per barn och månad.
När det gäller gruppen studerande ungdomar bör ett fortsatt stöd till
boendekostnaderna samordnas med studiemedelssystemet och få samma
åldersgräns som studiemedlen. Vidare kan kanske kommunerna tillsammans
med bostadsföretag och ungdomarna själva försöka öka utbudet av särskilda
ungdomsbostäder/genomgångsbostäder. Ungdomarna bör aktivt kunna delta i
planering, byggande och förvaltning. Denna idé är naturligtvis något som
t ex Ungdomsstyrelsen och Boverket kan hjälpa till att vidareutveckla.
Upplåtelseform och
boendedemokrati
Det är angeläget att det skapas förutsättningar för valfrihet
mellan olika boendeformer såsom hyresrätt, bostadsrätt och
äganderätt. Kooperativ hyresrätt, dvs en rätt att hyra
bostadslägenhet om man innehar en andelsrätt i den
ekonomiska förening som driver fastigheten, bör bli ett
likvärdigt alternativ till övriga upplåtelseformer. Likaså bör
möjligheten att äga sin lägenhet, som diskuterats i åratal, nu
släppas fram på den svenska bostadsmarknaden. Riksdagen
bör därför hos regeringen begära en lag om lägenhetsrätt, s k
ägarlägenheter.
Det är eftersträvansrätt att det inom varje bostadsområde finns olika upp-
låtelseformer så att bostadsområdena får en allsidig befolkningsstruktur. Det
är också angeläget med balans mellan kommunalt och privat ägda bostäder i
såväl kommuner som bostadsområden.
När det gäller situationen för bostadsrätterna är det rimligt att dessa
likställs med egna hem så att bostadsrättsinnehavaren ansvarar för sin del av
hela bostadsrättsföreningens belåning och därmed tillgodogör sig privat-
personens rätt att dra av räntekostnader i inkomstdeklarationen. Förslag om
sådana lösningar har utarbetats av Bostadsrättsvärderingskommittén 1992 och
Fastighetsbeskattningsutredningen 1994. Det finns skäl att regeringen
aktualiserar frågan och återkommer till riksdagen med förslag. Vidare finns
skäl att utvärdera de tillägg och ändringar som gjordes i bostadsrättslagen och
som trädde i kraft den 1 januari 1996. Behov av kompletteringar och
förtydliganden vad gäller omfattningen av den legala panträtten finns, liksom
i frågor rörande en köpares förpliktelser vid överlåtelse av bostadsrätt. Det
finns även skäl att presentera en lösning med ett allmänt bostadsrättsregister
där ägare och gjorda pantsättningar finns noterade. Det är viktigt att eliminera
behovet av en högre nivå på räntor till bostadsrätter än till egna hem.
Bostadsrätten liksom äganderätten säkerställer möjligheten för ägaren att
påverka sitt boende och kostnaderna i stor utsträckning.
Även hyresgäster kan i viss mån påverka hyressättningen genom val av
underhållsnivå och lägenhetsstandard. Hyresgästernas möjligheter att påverka
sin boendesituation måste stärkas inte minst vad gäller inflytandet vid
ombyggnader.
Den nu aktuella frågan om självförvaltning där hyresgästerna själva tar
ansvar för visst löpande arbete och underhåll måste få en lösning. Naturligtvis
ska inte hyresgäster som hjälper till att sköta sina fastigheter och bostads-
områden behöva förlora pengar på det. Det här handlar om delaktighet,
arbetsgemenskap, trivsel och ansvar för allas gemensamma trevnad. Man lär
känna varandra, skapar sammanhållning som ger identitet åt det gemen-
samma bostadsområdet.
Den här typen av gemensamma tag är eftersträvansvärda och kan även
bidra till ökad trivsel i nedgångna och segregerade områden. Vi finner den
nuvarande situationen helt oacceptabel. Det har i den allmänna debatten
redovisats olika vägar för att komma till rätta med den absurda situationen på
detta område. Regeringen bör skyndsamt presentera förslag till åtgärder.
Fastighetsskatten
Kristdemokraterna motsatte sig riksdagsbeslutet att höja
fastighetsskatten från 1,5 % till 1,7 % av taxeringsvärdet. Det
var fullständigt orimligt att höja skatten samtidigt som
taxeringsvärdena också höjdes kraftigt. Vi upprepar här vår
inställning och riksdagen bör således besluta att
fastighetsskatten återgår till 1,5 % av taxeringsvärdet.
Regeringens löfte om att lindra fastighetsskatten för dem som bor i särskilt
drabbade områden har resulterat i ett förslag som är urvattnat och bara
marginellt hjälper de drabbade och dessutom under en begränsad tid.
På sikt bör systemet med fastighetsskatt helt avskaffas. Isället bör
kommunerna ges möjlighet att ta ut en fastighetsavgift för täckande av
kostnader för gatuunderhåll, brandförsvar och annan kommunal service
kopplad till fastigheten. I takt med att statens finanser förbättras bör detta
för
framtiden vara en naturlig utveckling.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bostadsfinansieringsfrågor,
2. att riksdagen beslutar riva upp beslutet den 8 maj 1996 om individuella
inkomstgränser vid beräkning av den bostadsbidragsgrundande inkomsten,
3. att riksdagen beslutar riva upp beslutet den 8 maj 1996 om ytterligare
neddragning av den bostadsbidragsgrundande ytstandarden, utöver
regeringens ursprungsförslag i proposition 1995/96:186,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lag för s.k. ägarlägenheter
i enlighet med motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om villkoren för bostadsrätterna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om s.k. självförvaltning,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fastighetsskatter,1
8. att riksdagen med ändring av regeringens förslag anvisar anslagen under
utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt
följande uppställning:
Anslag
Regeringens
förslag
Anslags-
förändring
A 2 Räntebidrag m.m.
23 400 000
- 1 500 000
A 10 Bostadsbidrag
5 910 000
+1 162 000
Summa
- 338 000
Beloppen anges i tusental kronor
Stockholm den 5 oktober 1996
Ulf Björklund (kd)
Dan Ericsson (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)
Holger Gustafsson (kd)
Göran Hägglund (kd)
Mats Odell (kd)
Michael Stjernström (kd)