Målsättning och visioner
Samhällsplaneringen är ett viktigt instrument för samhällets utveckling. Bostäder, arbetsplatser, kommunikationer och anläggningar för fritidsaktiviteter tar i anspråk stora resurser och måste utformas så att ett ansvarigt och långsiktigt förvaltande uppnås. Planeringen bör så långt som möjligt integrera boende, arbete och fritid så att människor med olika erfarenhet och bakgrund kan mötas och utvecklas. Samhällsplaneringen ska också ske i överensstämmelse med en ekologisk helhetssyn så att tillgång till frisk luft, ostörd natur och åkermark för livsmedelsproduktion säkerställs, liksom en långsiktig god hushållning med naturresurser, samt skydd av natur- och kulturlandskapet. Planeringen ska också utgå från respekten för det enskilda ägandet och besluten skall läggas så nära människorna som möjligt.
Bostaden spelar en mycket central roll i människors liv och en boendemiljö med hög kvalitet är viktig för människors levnadsvillkor. Barn och äldre vistas huvuddelen av sin tid i bostaden. För barnen är den närmaste utemiljön också en mycket viktig fritidsmiljö. Boendemiljön ska vara estetiskt tilltalande, inge trygghet och stimulera till gemenskap och ett aktivt vardagsliv. Goda estetiska värden bidrar sannolikt även positivt till vår mentala hälsa.
Människors skiftande önskemål och behov av bostäder i livets olika skeden måste tillgodoses till rimliga kostnader. Bostäder och boendemiljöer ska också vara tillgängliga för människor med funktionshinder och fri från olika typer av negativ segregation.
Sammanfattningsvis är den kristdemokratiska målsättningen att bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden för alla människor och särskilt främja en god uppväxtmiljö för barn och ungdomar.
Bostadsfinansiering
Ett nytt system för bostadsfinansiering trädde ikraft den 1 januari 1993. De gamla reglerna ledde till en ohållbar belastning på statsfinanserna samtidigt som incitamenten för att hålla produktionskostnaderna nere var begränsade. De höga produktionskostnaderna medförde också att boendekostnaderna inom delar av beståndet steg i en snabb takt. En kontrollstation för avstämning av det nya systemet lades in under slutet av år 1995. Efter regeringsskiftet 1994 tillkallades en parlamentarisk utredning med uppdrag att ta fram underlag för beslut om bostadspolitiken på längre sikt. I september månad 1995 överlämnade utredningsgruppen ett delbetänkande som i huvudsak berörde villkoren för det sent byggda bostadsbeståndet, krisårgångarna 1988-1993. Vid oktober månads utgång år 1996 ska utredningsuppdraget vara slutfört i sin helhet.
Bostäderna i vårt land är i allmänhet bra med god utrymmesstandard och hög kvalitet i boendet. Någon bostadsbrist finns egentligen inte även om dagens låga nyproduktion kan medföra en framtida bostadsbrist i framför allt storstadsområden och ett antal tillväxtregioner. I övriga landet är efterfrågan på bostäder låg. Problemen i många kommuner består snarare av ett överskott av bostäder med en stor andel tomma lägenheter i mindre attraktiva områden. I flera kommuner planerar främst kommunala bostadsföretag att riva de minst attraktiva fastigheterna.
De bostäder som byggs idag har höga produktionskostnader och byggs huvudsakligen i attraktiva lägen i storstäderna och tillväxtregionerna. Trots det statliga stödet med räntebidrag blir månadskostnaderna så höga att endast välbeställda hushåll har råd att flytta in. I praktiken subventionerar således staten idag boendet för betalningsstarka hushåll i attraktiva lägen på orter med tillväxt. Det är sannolikt att bostäder i attraktiva lägen i framtiden kommer att byggas även utan statliga subventioner.
Ur fördelningspolitisk synvinkel är det mycket tveksamt att med generellt produktionsstöd subventionera boendet för betalningsstarka hushåll i storstäderna och i tillväxtregionerna. Vi kristdemokrater ifrågasätter därför det generella stödet till bostadsproduktion och menar att räntebidragssystemet på sikt bör avvecklas. Sedan tidigare har vi förordat en snabbare nedtrappning av räntebidraget med 1,5 miljarder kronor. Samtidigt vill vi sänka fastighetsskatten med motsvarande belopp. Det innebär att fastighetsskatten kan bibehållas på nivån 1,5 %.
Bostadsbidrag
Ur fördelningspolitisk synvinkel är inkomstprövade bostadsbidrag det effektivaste sättet att göra det möjligt med en rimlig bostadsstandard även för lågavlönade, barnfamiljer, studerande och pensionärer.
Ända sedan 30-talet då stödet i form av s k familjebidrag introducerades har bidraget utvecklats för att 1986 anta målsättningen att hushåll med barn ska kunna efterfråga en bostad där varje barn har ett eget rum. Den målsättningen ligger i princip fortfarande kvar. Men, med de besparingar som skett under 1995 och 1996, från en totalkostnad på ca 9 miljarder kr till ca 6 miljarder kr 1997, sker dock ett trendbrott när det gäller stödet till barnfamiljerna. Kombinerat med alla övriga besparingar som drabbar barnfamiljer får dessa bostadsbidragsförsämringar katastrofala följder för många familjer. Kristdemokraterna markerade med tydlighet sin inställning till minskade bostadsbidrag till barnfamiljer vid det senaste beslutstillfället i riksdagen den 8 maj 1996. Det gällde först beslutet om individuella inkomstgränser som vi kristdemokrater motsatte oss. Bostadsbidraget minskade med upp till 1 000 kronor/månad för vissa barnfamiljer. Många småbarnsföräldrar tvingas härmed mot sin vilja ut i förvärvsarbete, om det över huvud taget finns något arbete. I en tid då barnens situation och deras välbefinnande sätts ifråga, är detta naturligtvis en helt felaktig åtgärd. Systemet med individuella inkomstgränser bör således rivas upp. Budgetmässigt blir effekten en ökad kostnad på 300 miljoner kronor.
Vidare beslutade riksdagen samtidigt om en begränsning av bidrags- grundande bostadsyta, fr o m den 1 januari 1997. Även här drabbas barn- familjer med behov av en stor bostad av betydande försämringar.
De idag gällande reglerna för bostadsbidragen innehåller inte några begränsningar av den bostadsyta som ska ligga till grund för bostadsbidraget. I praktiken torde dock de hyresgränser som satts upp i de flesta fall innebära en viss begränsning av bostadens storlek genom det samband som normalt finns mellan bostadens storlek och bostadskostnaden. Trots detta kan naturligtvis bostadsbidrag, med dagens regler, komma att utgå för större bostadsytor än vad som kan anses vara bostadspolitiskt motiverat. Mot denna bakgrund delar vi uppfattningen i regeringens ursprungsförslag i proposition 1995/96:186, att bostadsbidragen bör kunna reduceras för de bostäder som ligger väsentligt över vad som kan anses vara en normal ytstandard. Vi kan däremot inte acceptera den ytterligare neddragning av ytstandarden som skedde i riksdagen den 8 maj 1996, för att möjliggöra fortsatt bostadsbidrag för ungdomar mellan 18 och 29 år. Eftersom det är vanligt att småhusen, den boendeform som barnfamiljer huvudsakligen efterfrågar, är större än hyres- lägenheter, drabbar också denna förändring barnfamiljer med låga inkomster och som bor i småhus. Beslutet bör snarast rivas upp. Budgeteffekten blir en ökad kostnad på 300 miljoner kronor. Bostadsbidragen måste i dagens läge renodlas till ett stöd för barnfamiljer.
Kristdemokraterna förordar en omfördelning av det familjepolitiska stödet. Vi föreslår att det generella barnbidraget sänks från 640 till 600 kr per månad. De resurser som frigörs, ca 862 miljoner kronor, bör överföras till den barnrelaterade delen i bostadsbidraget. Därmed skapas en förbättrad fördelningspolitisk profil. Generellt sänks barnbidraget med 40 kr per månad medan bostadsbidraget för de sämre ställda ökar med i genomsnitt 80-100 kr per barn och månad.
När det gäller gruppen studerande ungdomar bör ett fortsatt stöd till boendekostnaderna samordnas med studiemedelssystemet och få samma åldersgräns som studiemedlen. Vidare kan kanske kommunerna tillsammans med bostadsföretag och ungdomarna själva försöka öka utbudet av särskilda ungdomsbostäder/genomgångsbostäder. Ungdomarna bör aktivt kunna delta i planering, byggande och förvaltning. Denna idé är naturligtvis något som t ex Ungdomsstyrelsen och Boverket kan hjälpa till att vidareutveckla.
Upplåtelseform och boendedemokrati
Det är angeläget att det skapas förutsättningar för valfrihet mellan olika boendeformer såsom hyresrätt, bostadsrätt och äganderätt. Kooperativ hyresrätt, dvs en rätt att hyra bostadslägenhet om man innehar en andelsrätt i den ekonomiska förening som driver fastigheten, bör bli ett likvärdigt alternativ till övriga upplåtelseformer. Likaså bör möjligheten att äga sin lägenhet, som diskuterats i åratal, nu släppas fram på den svenska bostadsmarknaden. Riksdagen bör därför hos regeringen begära en lag om lägenhetsrätt, s k ägarlägenheter.
Det är eftersträvansrätt att det inom varje bostadsområde finns olika upp- låtelseformer så att bostadsområdena får en allsidig befolkningsstruktur. Det är också angeläget med balans mellan kommunalt och privat ägda bostäder i såväl kommuner som bostadsområden.
När det gäller situationen för bostadsrätterna är det rimligt att dessa likställs med egna hem så att bostadsrättsinnehavaren ansvarar för sin del av hela bostadsrättsföreningens belåning och därmed tillgodogör sig privat- personens rätt att dra av räntekostnader i inkomstdeklarationen. Förslag om sådana lösningar har utarbetats av Bostadsrättsvärderingskommittén 1992 och Fastighetsbeskattningsutredningen 1994. Det finns skäl att regeringen aktualiserar frågan och återkommer till riksdagen med förslag. Vidare finns skäl att utvärdera de tillägg och ändringar som gjordes i bostadsrättslagen och som trädde i kraft den 1 januari 1996. Behov av kompletteringar och förtydliganden vad gäller omfattningen av den legala panträtten finns, liksom i frågor rörande en köpares förpliktelser vid överlåtelse av bostadsrätt. Det finns även skäl att presentera en lösning med ett allmänt bostadsrättsregister där ägare och gjorda pantsättningar finns noterade. Det är viktigt att eliminera behovet av en högre nivå på räntor till bostadsrätter än till egna hem.
Bostadsrätten liksom äganderätten säkerställer möjligheten för ägaren att påverka sitt boende och kostnaderna i stor utsträckning.
Även hyresgäster kan i viss mån påverka hyressättningen genom val av underhållsnivå och lägenhetsstandard. Hyresgästernas möjligheter att påverka sin boendesituation måste stärkas inte minst vad gäller inflytandet vid ombyggnader.
Den nu aktuella frågan om självförvaltning där hyresgästerna själva tar ansvar för visst löpande arbete och underhåll måste få en lösning. Naturligtvis ska inte hyresgäster som hjälper till att sköta sina fastigheter och bostads- områden behöva förlora pengar på det. Det här handlar om delaktighet, arbetsgemenskap, trivsel och ansvar för allas gemensamma trevnad. Man lär känna varandra, skapar sammanhållning som ger identitet åt det gemen- samma bostadsområdet.
Den här typen av gemensamma tag är eftersträvansvärda och kan även bidra till ökad trivsel i nedgångna och segregerade områden. Vi finner den nuvarande situationen helt oacceptabel. Det har i den allmänna debatten redovisats olika vägar för att komma till rätta med den absurda situationen på detta område. Regeringen bör skyndsamt presentera förslag till åtgärder.
Fastighetsskatten
Kristdemokraterna motsatte sig riksdagsbeslutet att höja fastighetsskatten från 1,5 % till 1,7 % av taxeringsvärdet. Det var fullständigt orimligt att höja skatten samtidigt som taxeringsvärdena också höjdes kraftigt. Vi upprepar här vår inställning och riksdagen bör således besluta att fastighetsskatten återgår till 1,5 % av taxeringsvärdet.
Regeringens löfte om att lindra fastighetsskatten för dem som bor i särskilt drabbade områden har resulterat i ett förslag som är urvattnat och bara marginellt hjälper de drabbade och dessutom under en begränsad tid.
På sikt bör systemet med fastighetsskatt helt avskaffas. Isället bör kommunerna ges möjlighet att ta ut en fastighetsavgift för täckande av kostnader för gatuunderhåll, brandförsvar och annan kommunal service kopplad till fastigheten. I takt med att statens finanser förbättras bör detta för framtiden vara en naturlig utveckling.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bostadsfinansieringsfrågor,
2. att riksdagen beslutar riva upp beslutet den 8 maj 1996 om individuella inkomstgränser vid beräkning av den bostadsbidragsgrundande inkomsten,
3. att riksdagen beslutar riva upp beslutet den 8 maj 1996 om ytterligare neddragning av den bostadsbidragsgrundande ytstandarden, utöver regeringens ursprungsförslag i proposition 1995/96:186,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lag för s.k. ägarlägenheter i enlighet med motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkoren för bostadsrätterna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om s.k. självförvaltning,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastighetsskatter,1
8. att riksdagen med ändring av regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt följande uppställning:
Anslag Regeringens förslag Anslags- förändring
A 2 Räntebidrag m.m. 23 400 000 - 1 500 000
A 10 Bostadsbidrag 5 910 000 +1 162 000
Summa
- 338 000
Beloppen anges i tusental kronor
Stockholm den 5 oktober 1996
Ulf Björklund (kd)
Dan Ericsson (kd) Rose-Marie Frebran (kd) Holger Gustafsson (kd) Göran Hägglund (kd) Mats Odell (kd) Michael Stjernström (kd)
1 Yrkandena 6 och 7 hänvisade till SkU.