med anledning av prop. 1996/97:38 Överlåtelser av allmännyttiga bostadsföretag eller deras bostäder
Sammanfattning
Regeringens förslag syftar till att slå vakt om den
socialistiska dogmen att bostäder skall ägas kollektivt.
Kommuner som väljer att privatisera eller sälja sina
bostadsföretag, helt eller delvis, skall enligt
Socialdemokraterna straffas genom indraget räntestöd för
hela det kommunala fastighetsbeståndet. Resultatet blir att
kommunerna förhindras att prioritera den kommunala
kärnverksamhet som borde vara en mer angelägen uppgift än
att stötta upp mer eller mindre havererade kommunala
bostadsbolag. Förslaget är därmed ytterligare ett bevis på att
regeringen sätter sin ideologi före medborgarnas bästa. Vi
anser att propositionen skall avslås.
Propositionen
Regeringen föreslår att räntestöd ej längre skall ges till
fastigheter i de kommunala bostadsbolag där man säljer mer
än 25 procent av det fastighetsbestånd som innehades den 11
oktober 1996 eller om kommunen säljer en så stor andel av
företaget att kommunens ägarandel ej längre motsvarar
röstmajoriteten. Bestämmelserna skall gälla retroaktivt från
den 12 oktober 1996 till den 31 december 1997. Det enda
motiv till förslaget som framkommit är bostadsministerns
uttalade löfte att "vidta kraftåtgärder" mot kommuner som
säljer ut sina bostadsföretag. Propositionen är en ren
panikåtgärd av en regering som klamrar sig fast vid de
lösningar som lett till dagens problem. Inget utredningsarbete
eller analys har föregått regeringens förslag som följaktligen
ej heller kunnat remissbehandlas. Detta borde ha varit en
självklarhet då förslaget kan anses vara utformat så att det
kommer i konflikt med principen om det kommunala
självstyret. Vidare kommer förslagets retroaktiva karaktär att
få betydande negativa ekonomiska konsekvenser för många
kommuner.
Förslaget har stora likheter med den s.k. lex Malmö som infördes 1987 i
syfte att stoppa privatiseringar av kommunalt ägda fastigheter. Även då lades
ett förslag, i all hast och med retroaktiv verkan, om att kommunala bolag
som sålde fastigheter skulle straffas genom att mista rätten till räntestöd.
Vidare bör påpekas att regeringen i propositionen använder sig av
begreppet "allmännyttiga bostadsföretag", trots att detta begrepp är
utmönstrat ur all lagstiftning som har med kommunalt bostadsägande,
bostadslån och räntesubventioner att göra.
Lika villkor och ökad
valfrihet
Regeringens förslag innebär att kommunala bostadsbolag
diskrimineras och inte tillåts verka på samma vilkor som
privata bostadsföretag. Genom införande av en regel som
innebär att räntestödet dras in om bolaget säljer en viss andel
av sina fastigheter hamnar dessa företag och deras
hyresgäster i en sämre position än privata bostadsföretag och
deras hyresgäster. Det kommunala bostadsbolaget ges inte
samma möjligheter att omstrukturera sitt bostadsbestånd, till
exempel i syfte att frigöra kapital för upprustning av
kvarvarande bestånd. Förslaget innebär därmed en
begränsning av konsumenternas möjlighet att erhålla de
lägenheter som efterfrågas.
Regeringen diskriminerar genom sitt förslag de kommunala bostads-
bolagen som inte i likhet med privata ges möjlighet att försälja fastigheter
utan att förlora räntebidragen. Till sist drabbas hyresgästerna i de kommun-
ägda bostadsbolagen.
Bostadspolitiken har under årtionden styrts i riktning mot hyresboende i
flerbostadshus. I Sverige har vi jämfört med alla andra västländer den största
andelen boende i hyreslägenheter. Därmed har valfriheten för de boende
blivit begränsad. Hos många hushåll finns en önskan om att äga sin egen
bostad. Med regeringens förslag begränsas möjligheten att omvandla
hyresfastigheter i kommunala bostadsföretag till bostadsrättsföreningar och
därmed inskränks valfriheten ytterligare.
Kommunerna ska koncentrera sig på de uppgifter i det lokala samhället
som bör lösas gemensamt. Ägande och uthyrning av bostäder är inte en
sådan fråga. Marknaden för hyreslägenheter fungerar till och med bättre med
flera mindre privata hyresvärdar än om det finns ett stort, ofta dominerande,
kommunalt bostadsbolag. Syftet att medborgarna skall kunna erhålla de
bostäder som de efterfrågar uppnås inte genom att tillhandahålla
hyreslägenheter i ett eget fastighetsbestånd utan genom en politik som skapar
förutsättningar för människor att kunna leva på sin lön.
Det kommunala självstyret
måste respekteras
Det är anmärkningsvärt att regeringen visar så liten respekt
för den lokala demokratin. Förslagets syfte är att styra
kommunernas handlande. Även om förslaget inte
uttryckligen kan sägas strida mot lagstiftningen, är det
uppenbart att det leder till ett faktiskt intrång i det
kommunala självstyret.
I ett nyligen framlagt utredningsförslag (SOU 1996:129) förespråkas en
grundlagsändring med innebörden att regeringen vid all normgivning rörande
kommuner och landsting skall tillmäta principen om kommunalt självstyre
särskild betydelse. Den föreliggande propositionen är ett exempel på att
regeringen inte gjort några sådana avvägningar.
Motiven för försäljningar av fastigheter har varierat. Ibland har beslut
fattats utifrån principiella ställningstaganden om att fastighetsinnehav och
fastighetsförvaltning inte är en kommunal angelägenhet. Ibland har
försäljningarna motiverats utifrån ekonomiska överväganden. Oavsett vilket
är besluten fattade i demokratisk ordning med sin grund i den lokala
folkviljan. Vill man visa respekt för den kommunala demokratin kan man
inte indirekt styra kommunernas agerande i enskilda frågor genom ändrad
reglering.
Kommunerna måste ges
möjlighet att hålla ordning
på sin ekonomi
Regeringen redovisar i sin ekonomiska proposition
prognoser för den kommunala sektorns ekonomiska
utveckling. Många primärkommuner har i dag en negativ
soliditet. Underskotten beräknas de närmaste åren ligga på ca
10-12 miljarder kronor. Dessa underskott måste arbetas bort
så att det lagstadgade kravet på ekonomisk balans uppnås.
Kommunerna står således inför omfattande krav på att
förbättra sina ekonomier. För inte mindre än 130 kommuner
utgör dessutom de kommunala bostadsbolagen en tung
ekonomisk börda. 1995 tvingades kommunerna betala 3,2
miljarder kronor för att lösa borgensåtaganden för sina
bostadsföretag och för att undvika konkurser. Cirka 50
kommunala bostadsbolag bedöms ha behov av kontinuerliga
ekonomiska tillskott. Sammantaget behöver de kommunala
bostadsbolagen tillföras 17 miljarder kronor för att deras
ekonomi skall vara i balans.
Regeringens förslag innebär att kommunerna inte ges möjlighet att till
professionella fastighetsförvaltare frånhända sig denna ekonomiska
belastning. Resultatet kan i stället bli som i Stenungsund, där kommunen fick
lösa ett borgensåtagande på 250 miljoner kronor och finansierade detta
genom att bl a säga upp 70 anställda, eller som i Haninge där kommunen
tvingades lösa in ett borgensåtagande på 3 miljarder kronor, varav staten fick
skjuta till en miljard.
I många fall har kommunerna budgeterat med att genomföra försäljningar
av kommunalt ägda fastigheter även under innevarande och nästa år. I de fall
dessa privatiseringar inte genomförts före den 12 oktober uppstår nu stora
svårigheter som kan ta sig uttryck i en än mer försämrad ekonomi och ännu
större budgetunderskott. Om dessa kommuner skall kunna uppfylla kravet på
en sund ekonomi tvingas de spara inom äldreomsorg, skola och annan
kärnverksamhet, vilket måste anses vara en märklig prioritering från
regeringens sida.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 29 oktober 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)