Sammanfattning
Regeringens förslag syftar till att slå vakt om den socialistiska dogmen att bostäder skall ägas kollektivt. Kommuner som väljer att privatisera eller sälja sina bostadsföretag, helt eller delvis, skall enligt Socialdemokraterna straffas genom indraget räntestöd för hela det kommunala fastighetsbeståndet. Resultatet blir att kommunerna förhindras att prioritera den kommunala kärnverksamhet som borde vara en mer angelägen uppgift än att stötta upp mer eller mindre havererade kommunala bostadsbolag. Förslaget är därmed ytterligare ett bevis på att regeringen sätter sin ideologi före medborgarnas bästa. Vi anser att propositionen skall avslås.
Propositionen
Regeringen föreslår att räntestöd ej längre skall ges till fastigheter i de kommunala bostadsbolag där man säljer mer än 25 procent av det fastighetsbestånd som innehades den 11 oktober 1996 eller om kommunen säljer en så stor andel av företaget att kommunens ägarandel ej längre motsvarar röstmajoriteten. Bestämmelserna skall gälla retroaktivt från den 12 oktober 1996 till den 31 december 1997. Det enda motiv till förslaget som framkommit är bostadsministerns uttalade löfte att "vidta kraftåtgärder" mot kommuner som säljer ut sina bostadsföretag. Propositionen är en ren panikåtgärd av en regering som klamrar sig fast vid de lösningar som lett till dagens problem. Inget utredningsarbete eller analys har föregått regeringens förslag som följaktligen ej heller kunnat remissbehandlas. Detta borde ha varit en självklarhet då förslaget kan anses vara utformat så att det kommer i konflikt med principen om det kommunala självstyret. Vidare kommer förslagets retroaktiva karaktär att få betydande negativa ekonomiska konsekvenser för många kommuner.
Förslaget har stora likheter med den s.k. lex Malmö som infördes 1987 i syfte att stoppa privatiseringar av kommunalt ägda fastigheter. Även då lades ett förslag, i all hast och med retroaktiv verkan, om att kommunala bolag som sålde fastigheter skulle straffas genom att mista rätten till räntestöd.
Vidare bör påpekas att regeringen i propositionen använder sig av begreppet "allmännyttiga bostadsföretag", trots att detta begrepp är utmönstrat ur all lagstiftning som har med kommunalt bostadsägande, bostadslån och räntesubventioner att göra.
Lika villkor och ökad valfrihet
Regeringens förslag innebär att kommunala bostadsbolag diskrimineras och inte tillåts verka på samma vilkor som privata bostadsföretag. Genom införande av en regel som innebär att räntestödet dras in om bolaget säljer en viss andel av sina fastigheter hamnar dessa företag och deras hyresgäster i en sämre position än privata bostadsföretag och deras hyresgäster. Det kommunala bostadsbolaget ges inte samma möjligheter att omstrukturera sitt bostadsbestånd, till exempel i syfte att frigöra kapital för upprustning av kvarvarande bestånd. Förslaget innebär därmed en begränsning av konsumenternas möjlighet att erhålla de lägenheter som efterfrågas.
Regeringen diskriminerar genom sitt förslag de kommunala bostads- bolagen som inte i likhet med privata ges möjlighet att försälja fastigheter utan att förlora räntebidragen. Till sist drabbas hyresgästerna i de kommun- ägda bostadsbolagen.
Bostadspolitiken har under årtionden styrts i riktning mot hyresboende i flerbostadshus. I Sverige har vi jämfört med alla andra västländer den största andelen boende i hyreslägenheter. Därmed har valfriheten för de boende blivit begränsad. Hos många hushåll finns en önskan om att äga sin egen bostad. Med regeringens förslag begränsas möjligheten att omvandla hyresfastigheter i kommunala bostadsföretag till bostadsrättsföreningar och därmed inskränks valfriheten ytterligare.
Kommunerna ska koncentrera sig på de uppgifter i det lokala samhället som bör lösas gemensamt. Ägande och uthyrning av bostäder är inte en sådan fråga. Marknaden för hyreslägenheter fungerar till och med bättre med flera mindre privata hyresvärdar än om det finns ett stort, ofta dominerande, kommunalt bostadsbolag. Syftet att medborgarna skall kunna erhålla de bostäder som de efterfrågar uppnås inte genom att tillhandahålla hyreslägenheter i ett eget fastighetsbestånd utan genom en politik som skapar förutsättningar för människor att kunna leva på sin lön.
Det kommunala självstyret måste respekteras
Det är anmärkningsvärt att regeringen visar så liten respekt för den lokala demokratin. Förslagets syfte är att styra kommunernas handlande. Även om förslaget inte uttryckligen kan sägas strida mot lagstiftningen, är det uppenbart att det leder till ett faktiskt intrång i det kommunala självstyret.
I ett nyligen framlagt utredningsförslag (SOU 1996:129) förespråkas en grundlagsändring med innebörden att regeringen vid all normgivning rörande kommuner och landsting skall tillmäta principen om kommunalt självstyre särskild betydelse. Den föreliggande propositionen är ett exempel på att regeringen inte gjort några sådana avvägningar.
Motiven för försäljningar av fastigheter har varierat. Ibland har beslut fattats utifrån principiella ställningstaganden om att fastighetsinnehav och fastighetsförvaltning inte är en kommunal angelägenhet. Ibland har försäljningarna motiverats utifrån ekonomiska överväganden. Oavsett vilket är besluten fattade i demokratisk ordning med sin grund i den lokala folkviljan. Vill man visa respekt för den kommunala demokratin kan man inte indirekt styra kommunernas agerande i enskilda frågor genom ändrad reglering.
Kommunerna måste ges möjlighet att hålla ordning på sin ekonomi
Regeringen redovisar i sin ekonomiska proposition prognoser för den kommunala sektorns ekonomiska utveckling. Många primärkommuner har i dag en negativ soliditet. Underskotten beräknas de närmaste åren ligga på ca 10-12 miljarder kronor. Dessa underskott måste arbetas bort så att det lagstadgade kravet på ekonomisk balans uppnås. Kommunerna står således inför omfattande krav på att förbättra sina ekonomier. För inte mindre än 130 kommuner utgör dessutom de kommunala bostadsbolagen en tung ekonomisk börda. 1995 tvingades kommunerna betala 3,2 miljarder kronor för att lösa borgensåtaganden för sina bostadsföretag och för att undvika konkurser. Cirka 50 kommunala bostadsbolag bedöms ha behov av kontinuerliga ekonomiska tillskott. Sammantaget behöver de kommunala bostadsbolagen tillföras 17 miljarder kronor för att deras ekonomi skall vara i balans.
Regeringens förslag innebär att kommunerna inte ges möjlighet att till professionella fastighetsförvaltare frånhända sig denna ekonomiska belastning. Resultatet kan i stället bli som i Stenungsund, där kommunen fick lösa ett borgensåtagande på 250 miljoner kronor och finansierade detta genom att bl a säga upp 70 anställda, eller som i Haninge där kommunen tvingades lösa in ett borgensåtagande på 3 miljarder kronor, varav staten fick skjuta till en miljard.
I många fall har kommunerna budgeterat med att genomföra försäljningar av kommunalt ägda fastigheter även under innevarande och nästa år. I de fall dessa privatiseringar inte genomförts före den 12 oktober uppstår nu stora svårigheter som kan ta sig uttryck i en än mer försämrad ekonomi och ännu större budgetunderskott. Om dessa kommuner skall kunna uppfylla kravet på en sund ekonomi tvingas de spara inom äldreomsorg, skola och annan kärnverksamhet, vilket måste anses vara en märklig prioritering från regeringens sida.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 29 oktober 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Anders Björck (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)