Trots gällande lagstiftning och insatser från JämO kan inte
sägas annat än att utvecklingen på jämställdhetsområdet är
alldeles för långsam. Löneskillnader till kvinnornas nackdel
inom samma yrke består. Likadant är förhållandet mellan
"typiska" mans- respektive kvinnoyrken.
När det gäller vilka som bestämmer i olika sammanhang är förhållandena,
med få undantag, också sådana att kvinnorna är klart underrepresenterade.
Stat och kommuner såväl som privata arbetsgivare är ungefär lika dåliga i
det praktiska jämställdhetsarbetet. Radikala förändringar måste till för att
situationen skall bli acceptabel.
Lika lön för lika arbete borde vara en självklarhet. Detta skall givetvis inte
endast gälla inom samma yrke utan också komma till uttryck vid värdering
av mans- respektive kvinnodominerade yrken. Det är lätt att inse att
sjuksköterskorna t.ex. skulle ligga i ett helt annat löneläge om männen
utgjorde en majoritet av yrkesgruppen.
I barnomsorgsdebatten har stor kraft lagts på att diskutera pappamånad
som ett sätt att få papporna att stanna hemma åtminstone någon del av
föräldraledigheten. Om löneskillnaderna inte vore så omfattande som de
alltför ofta är skulle med största sannolikhet problemet att få pappor att
stanna hemma vara mycket mindre. De flesta familjer kan nämligen inte
bortse från de ekonomiska konsekvenserna av hur föräldraledigheten delas
mellan mamma och pappa.
När arbetsgivare tvingas avskeda anställda på grund av dåliga tider eller
behov av kostnadssänkande rationaliseringar råkar ofta kvinnor värre ut än
män. Städerskor och kvinnor på lågavlönade kontorstjänster avskedas medan
poliser, militärer och högre tjänstemän i det privata näringslivet - de är som
bekant oftast män - omskolas eller/och får avgångsvederlag. Var och en
inser olikheterna i framtidsförutsättningar.
Nu är det så vist ordnat i Sverige att den som känner sig diskriminerad kan
vända sig till JämO för att få sin sak prövad. Beaktas måste emellertid de
påfrestningar det måste innebära för den enskilde att utsätta sig för den
uppmärksamhet som sammanhänger med en sådan anmälan. Sannolikt avstår
många av det skälet, men också inför risken att inte vinna framgång.
Anklagade arbetsgivare gör av naturliga skäl allt för att bevisa sin oskuld.
Antalet anmälningar till JämO är fortfarande mycket lågt, vilket nog får ses
som bevis för att många drar sig för obehaget och risken.
Vi har alltså lagstiftning och JämO och därmed möjligheter att söka få
rättelse vid fall av diskriminering. Ändå står utvecklingen praktiskt taget
stilla. Positiva undantag finns men också exempel på där utvecklingen är
negativ ur kvinnornas synpunkt och därmed självklart också utifrån männens
perspektiv. I ett samhälle som av flera skäl bygger på att alla, kvinnor såväl
som män, förvärvsarbetar måste givetvis förutsättningarna i arbetslivet vara
lika både vad avser lön och övriga anställningsförmåner. Därmed skulle det
också skapas större och mer realistiska förutsättningar för ett delat ansvar för
hem och barn.
Aktiva åtgärder måste till för att snabba på utvecklingen. Lagstiftning och
sanktionsmöjligheter räcker uppenbarligen inte till. Ett problem är sannolikt
att alltför få känner till eller, ännu värre, vill inse hur illa det är ställt
med
jämställdheten i Sverige. Okunnighet kan motverkas genom upplysning och
opinionsbildning. Ovilja är det svårare att få bukt med, men det är i sig inget
skäl för att inte försöka.
Det är nu dags för en brett upplagd informations- och opinionsbildnings-
kampanj. Bästa tänkbara expertis på marknadsföring och folkbildning bör
anlitas. Allvarliga brister på jämställdhetsområdet skall åtminstone inte få
grundas på okunnighet om de faktiska förhållandena. Medel för kampanjen
torde finnas inom Arbetsmarknadsdepartementets ansvarsområde.
Regeringen bör ges ansvaret för att kampanjen genomförs. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en kampanj för ökad jämställdhet.
Stockholm den 5 oktober 1996
Anders Svärd (c)
Karl-Erik Persson (v)
Elver Jonsson (fp)
Gustaf von Essen (m)
Elving Andersson (c)
Inge Carlsson (s)