Det finns allvarliga brister i vår jämställdhetslag. Lagen är utformad som en del av den arbetsrättsliga lagstiftningen, vilket innebär att ändringar i lagen om anställningsskydd, medbestämmandelagen eller i lagen om rättegången i arbetstvister påverkar diskrimineringsförbudens effektivitet och även formerna för JämO:s handläggning av diskrimineringstvister.
Jämställdhetslagen är en arbetsrättslig lag. I konsekvens därmed är Arbets- domstolen forum för prövning av tvister om könsdiskriminering när JämO för talan om brott mot jämställdhetslagen.
När arbetsgivarledamöter och arbetstagarledamöter har skilda uppfattningar i ett mål blir ämbetsmannaledamöternas mening avgörande för domstolens utslag. Det finns inget jämställdhetsintresse representerat i domstolen. Problemet diskuteras i "Tio år med jämställdhetslagen", SOU 1990:41. Tanken att ha en särskild sammansättning (expertledamöter) i diskrimineringsmål avvisas. I all dömande verksamhet är det viktigt att domare av bägge könen deltar. Det är särskilt viktigt i en domstol där målen rör kvinnors och mäns villkor och involverar bedömningar av vad som i arbetslivet är normalt, rimligt och lämpligt. Domarens personliga erfarenheter och värderingar har betydelse både för tolkning av gällande rätt och vid bedömning av bevisfrågor. Skiljaktiga meningar är vanliga i diskriminerings- mål. I den mån kvinnliga domare deltagit har de påfallande ofta haft en annan uppfattning än den manliga majoriteten. För domstolens förtroende hos allmänheten är det därför angeläget att bägge könen finns någorlunda jämnt företrädda i domstolen. Särskilda domförhetsregler bör därför införas för könsdiskrimineringsmålen.
Bristerna i jämställdhetslagens skydd mot sexuella trakasserier drabbar enskilda hårt. En särskild fråga är om Sveriges lagstiftning i 6 och 22 §§ jämställdhetslagen "lever upp till" de rekommendationer och riktlinjer som EU lämnat. Definitionen av sexuella trakasserier är enligt rådets resolution av 1990:
1. Ovälkomna handlingar och beteenden som rimligen kan bedömas vara oacceptabla.
2. Beteenden som skapar en främmande, fientlig eller förödmjukande arbetsmiljö.
I jämställdhetslagen finns två stadganden som - utan att begreppet sexuella trakasserier definieras i lagtexten - handlar om denna företeelse. I 6 § föreskrivs att arbetsgivare skall verka för att inte någon arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier. I 22 § finns ett förbud för arbetsgivare att trakassera arbetstagaren i den situationen att arbetstagaren avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden. Här betyder trakassera uppenbarligen något annat än sexuellt trakassera. Och lagtextens uttryck "sexuella närmanden" har i sin tur en snävare innebörd än begreppet sexuella trakasserier i 6 § torde ha. Lagtexten rör sig således med tre olika begrepp utan att något av dem definieras i lagen. Vi föreslår att EU:s definition används.
I jämställdhetslagen finns ett krav på förebyggande arbete mot sexuella trakasserier men det känner många arbetsgivare inte till. Av 2 000 granskade jämställdhetsplaner under perioden 1992-1995 hade endast ett fåtal någon formulering ang. sexuella trakasserier. Mycket få innehåller en genomarbetad handlingsplan för att handlägga klagomål om sexuella trakasserier. Det förebyggande arbetet enligt 6 § är mycket viktigt. I den del av jämställdhetslagen som behandlar diskrimineringsförbuden finns följande bestämmelser:
22 § En arbetsgivare får inte utsätta en arbetstagare för trakasserier på grund av att arbetstagaren har avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält arbetsgivaren för könsdiskriminering.
Bestämmelsen handlar om en speciell situation. Den tar sikte på att arbetsgivaren vidtar en repressalieåtgärd därför att arbetstagaren avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden. Bestämmelsen erbjuder således inget skydd mot de sexuella trakasserierna som sådana. Sexuella trakasserier mellan arbetstagare berörs inte alls.
Sammanfattningsvis kan konstateras att regeln i 6 § om förebyggande arbete sällan tas på allvar. Att regeln i 22 § inte ger något skydd mot sexuella trakasserier i sig. Att sexuella trakasserier av en arbetstagare mot en annan arbetstagare inte regleras. Inte heller situationen att arbetsmiljön är sådan att den är kränkande för arbetstagare av visst kön.
Kommissionen har 1996 gjort en översyn av den lagstiftning och de kollektivavtal som gäller i de olika medlemsländerna för att motverka sexuella trakasserier. Översynen är gjord med anledning av de krav på att vidta åtgärder för att förhindra sexuella trakasserier som ställs på medlemsländerna i den resolution som antogs av rådet 25.9.1990. Översynen visar att i de medlemsländer där lagstiftningen om sexuella trakasserier finns och där åtgärder vidtagits för att höja medvetenheten om problemet, har de bästa resultaten uppnåtts, t.ex. Irland, Storbritannien och Belgien.
I enlighet med EU:s rekommendationer har Finland ändrat sin jämställdhetslag och infört en skadeståndssanktionerad skyldighet för arbetsgivaren att "i mån av möjlighet" se till att arbetstagaren inte utsätts för sexuella trakasserier.
Diskrimineringsförbudets omfattning vid rekrytering
JämO har erfarit att arbetsgivare i samband med rekrytering behandlar kvinnor och män olika och att kvinnor sorteras bort på grund av föräldraskap, familjeansvar, graviditet eller annan orsak som har samband med kön och inte med kraven i arbetet. Det handlar om urvalskriterier som är könsdiskriminerande eller könsdiskriminering som grundar sig på familjestatus. Jämställdhetslagen 16 och 17 §§ förutsätter för sin tillämpning att anställningsbeslut har träffats och att det finns medsökande av motsatt kön. En sökande som av könsdiskriminerande skäl inte fått ett arbete i fall där arbetsgivaren inte anställer någon eller anställer någon av samma kön kan således inte enligt jämställdhetslagen föra talan om könsdiskriminering. Detta strider mot likabehandlingsdirektivet enligt EG-domstolens tolkning. I Finland har jämställdhetslagen ändrats på väsentliga punkter med hänsyn till likabehandlingsdirektivet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetslagen.
Stockholm den 3 oktober 1996
Eva Arvidsson (s)
Inger Segelström (s) Monica Green (s) Birthe Sörestedt (s) Siw Wittgren-Ahl (s) Agneta Brendt (s) Elisebeht Markström (s)