Politiken har alltför länge utgått ifrån att det finns ett allmänt
intresse - ett intresse som är lika för kvinnor och män.
Mycket ofta har man försökt att ställa det s.k. allmänintresset
mot s.k. särintressen. Enligt Vänsterpartiets mening är det
dags att bryta med detta synsätt. Krav på rättvis fördelning
och ett starkt välfärdssamhälle är inga särintressen utan ett
gemensamt ansvar. På samma sätt är kampen för en verklig
jämställdhet mellan könen inget särintresse bland andra utan
ett grundläggande krav för att skapa det goda samhället.
Kvinnorna i Sverige har under senare år erövrat en bättre
representation i riksdagen, regeringen och andra politiska
organ. Det är nu hög tid att använda dessa redskap för
verklig handling. Samtidigt som möjligheterna att driva
jämställdhetsarbetet förbättrats finns det dock fortfarande
alltför många hinder som blockerar
jämställdhetssträvandena.
I denna motion tar Vänsterpartiet upp fyra delområden för
jämställdhetsarbetet: granskning ur ett jämställdhetsperspektiv, könsbaserad
statistik, main-streaming som arbetsmetod, och jämställdhetsexperter. Ett
förverkligande av de åtgärder som Vänsterpartiet redovisar i motionen skulle
på ett avgörande sätt förbättra möjligheterna att driva ett aktivt arbete för
jämställdheten. Då kommer vi både lättare och snabbare att kunna ta viktiga
steg när det gäller att förverkliga det jämställda samhället - ett samhälle som
blir bättre att leva i för kvinnor och för män.
Granskning ur ett
jämställdhetsperspektiv
I Direktiv från regeringen till samtliga kommittéer och
särskilda utredare att redovisa jämställdhetspolitiska
konsekvenser (dir. 1994:124) står:
De förslag som läggs fram av kommittéer och särskilda utredare skall alltid
föregås av en analys och innehålla en redovisning av hur förslagen kan
förväntas påverka, direkt eller indirekt, kvinnors respektive mäns villkor och
därmed förutsättningarna för jämställdhet mellan könen. Det gäller bl.a.
förslag som rör den ekonomiska politiken, sysselsättningen, förhållandena
inom arbetslivet, den sociala välfärden inklusive hälso- och sjukvårdsområdet
och utbildningen. De brister i jämställdhet mellan kvinnor och män som kan
finnas på det aktuella området skall också redovisas, liksom en bedömning av
hur eventuella hinder kan undanröjas.
Jämställdhetsaspekter skall också särskilt analyseras och redovisas vid
förslag om strukturförändringar i samhället. Det handlar därvid dels om
kvinnors och mäns möjligheter att påverka den förändringsprocess som följer
av förslaget, dels vilka effekter strukturförändringen i sig kan förväntas få
för
jämställdheten i stort och i förekommande fall mellan enskilda kvinnor och
män. Vid förslag till omorganisationer eller bildandet av nya myndigheter
eller andra organ bör i de flesta fall en liknande analys och redovisning göras.
Förslag om ny eller ändrad lagstiftning skall också analyseras och redovisas
ur ett jämställdhetsperspektiv liksom förväntade effekter av olika
budgetförslag för kvinnors och mäns levnadsförhållanden.
Om kommittén eller utredaren bedömer att en analys och en redovisning ur
ett jämställdhetsperspektiv inte kan göras på ett meningsfullt sätt till följd
bl.a. av utredningsuppdragets eller ämnets karaktär, skall detta anges och
särskilt motiveras.
En viktig uppgift för riksdagen måste vara att följa upp de
beslut som fattats. Direktivet till samtliga kommittéer och
särskilda utredare att redovisa jämställdhetspolitiska
konsekvenser och komma med förslag om hur eventuella
hinder skall åtgärdas är ett av de för jämställdheten viktigaste
direktiv som regeringen antagit.
När riksdagen följer upp jämställdhetsdirektivet är det viktigt att notera att
det består av två delar, dels en konsekvensanalys och dels en redovisning av
hur hindren för jämställdheten skall åtgärdas.
I Arbetstidskommitténs rapport konstaterar kommittén:
Arbetsmarknaden är könsuppdelad. Av kvinnorna i arbetskraften arbetar 56
procent inom den offentliga sektorn, medan 44 procent arbetar inom den
privata. Av männen i arbetskraften är motsvarande siffror 22 procent inom
den offentliga sektorn och 78 procent inom den privata. Kvinnor och män kan
därför komma att påverkas olika av ändrade arbetsvillkor. Exempelvis skulle
en arbetstidsförkortning i den av män dominerade privata varuproducerande
sektorn inte medföra ett ökat arbetskraftsbehov i den av kvinnor dominerade
offentliga sektorn.
Konsekvensanalysen av texten är att kvinnor och män kan
komma att påverkas olika av ändrade arbetsvillkor och att en
sänkning av arbetstiden inte skulle leda till fler jobb för
kvinnor i den privata varuproducerande sektorn eller till fler
jobb för män i den offentliga sektorn. Arbetstidskommitténs
uppdrag enligt direktiven är därmed bara fullföljt till hälften.
Om detta inte är en önskvärd situation bör regeringen uppdra
åt Arbetstidskommittén att komma med förslag om hur man
skall undanröja hindren för att kvinnor skulle få jobb i den
privata varuproducerande sektorn och män i den offentliga
sektorn med hjälp av förkortad arbetstid. Inte någon
kommittés arbete bör anses vara klart förrän både analyser
och åtgärder föreslagits.
När regeringen lägger kommittédirektiv är det därför viktigt att det klart
och tydligt framgår att båda delarna av direktivet skall fullföljas. Regeringen
bör också skaffa sig rutiner för att t.ex. ge jämställdhetsenheten möjlighet att
följa arbetet i en kommitté fortlöpande för att undvika att kommittéer mer
eller mindre ignorerar de av regeringen beslutade direktiven.
Könsbaserad statistik
Sedan regeringen tillträdde har ett antal budgetpropositioner
presenterats. Genomgående för dessa är att de saknat
könsuppdelad statistik. Budgetpropositionen för år 1997 är
inget undantag.
I Sverige finns hos de flesta företag och myndigheter en medvetenhet om
den könsbaserade statistikens betydelse för jämställdheten mellan kvinnor
och män. Könsbaserad statistik synliggör förhållandena mellan könen och
missförhållanden som kan visa på könsdiskriminering. Utan könsbaserad
statistik kan inte heller några konsekvensanalyser göras.
Om regeringen menar allvar med sitt jämställdhetsarbete är en av
grunderna statistik uppdelad på kön. Att som regeringen gör i sin
fördelningspolitiska redogörelse i nästan alla tabeller och uppgifter presentera
förändringar uppdelade på hushållen visar på en tillbakagång för
jämställdheten till de förhållanden och attityder som rådde på 1950-talet.
Idealbilden vid den tiden var mannen som ensamförsörjare, och hans inkomst
skulle försörja familjen. Vad kvinnan gjorde, vad hon hade för inkomst var
inte intressant att belysa. Den statistik som presenterades då var likadan som
den som presenteras i årets budgetproposition, nämligen baserad på
hushållen. Kvinnan är osynliggjord.
Vänsterpartiet anser att regeringen i sina propositioner i fortsättningen
också skall presentera tabeller, diagram och statistiska uppgifter baserade på
kön. Där sådan statistik inte finns att tillgå bör regeringen genom lämpliga
åtgärder genomföra att det i myndigheters uppgifter ingår att föra sådan
statistik. Att regeringen inte vidtar åtgärder för att alla statistiska
uppgifter
som lämnas av t.ex. myndigheter skall vara uppdelade på kön innebär att man
samtidigt hindrar andra som vill ha statistik uppdelad på kön att göra riktiga
helhetsbedömningar.
Main-streaming som
arbetsmetod för att nå
jämställdhet
Ett resultat av Pekingkonferensen är main-streaming som en
viktig arbetsmetod för att nå jämställdhet. Main-streaming
innebär att ett jämställdhetsperspektiv skall läggas på alla
politikområden. I teorin har regeringen anslutit sig till tanken
på main-streaming som arbetsmetod, och ansvaret för detta
arbete ligger på jämställdhetsenheten vid
Arbetsmarknadsdepartementet. I praktiken verkar det dock
ofta som om jämställdhetsperspektivet inom regeringen
endast är en fråga för jämställdhetsministern. Enligt
Vänsterpartiets mening bör jämställdhetsministern ägna sig
åt att föra jämställdhetsfrågorna framåt medan
jämställdhetsperspektivet är varje ministers och departements
angelägenhet. T.ex. skickas frågor som rör jämställdhet i
finanspolitiken till jämställdhetsministern, medan det borde
vara finansministerns ansvar att göra konsekvensanalyser
enligt jämställdhetsdirektivet.
Regeringen har givit alla departement i uppgift att i varje proposition
belysa konsekvenserna för jämställdheten, likaväl som varje utredning och
kommitté. Förhoppningsvis innebär det att alla propositioner i fortsättningen
kommer att ha särskilda avsnitt med jämställdhetspolitiska konsekvens-
analyser. I riksdagen råder stor enighet mellan de politiska partierna om att
jämställdheten är en angelägen och prioriterad fråga. Men riksdagen saknar
de formella verktygen och instrumenten. Rent formellt finns det inget
motsvarande regeringens main-streamingarbete i riksdagen. När enskilda
ledamöter begär en redovisning av jämställdhetspolitiska konsekvenser av ett
ärende hänvisas till att det är arbetsmarknadsutskottets område.
Varje utskott har enligt riksdagsordningens fjärde kapitels tilläggsbestäm-
melse tilldelats ärenden för beredning. Enligt tilläggsbestämmelsen är det
endast arbetsmarknadsutskottet som har att bereda något ärende som rör
jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Men, om ett jämställdhets-
perspektiv skall läggas på alla politikområden kan det inte beredas som ett
ärende och inte heller åläggas endast ett utskott.
Vänsterpartiet anser därför att talmanskonferensen bör pröva om en
övergripande tilläggsbestämmelse - eller något jämställt - kan införas i
riksdagsordningens fjärde kapitel som ger de olika utskotten i uppdrag att
beakta jämställdhetsperspektivet på sina respektive sakområden. Till skillnad
från en skrivelse till riksdagen kommer ett tillägg i riksdagsordningen att ge
riksdagsledamöterna en plattform att föra jämställdhetsfrågorna inom sina
respektive sakfrågor. Samtidigt ges riksdagens utskott de formella instru-
menten att möta departementens och utredningarnas jämställdhetspolitiska
konsekvensanalyser. Innehållet i själva redovisningen av jämställdhets-
politiska konsekvenser blir en parlamentarisk fråga i utskotten.
Jämställdhetsexperter
Att lägga ett jämställdhetsperspektiv på politiken kräver både
kunskap och kompetens. Det finns därför en underliggande
fara med main-streamingarbetet, nämligen att man förleds att
tro att om vi bara sätter oss ner och funderar en stund så blir
vi säker medvetna om hur olika förslag drabbar kvinnor
respektive män. Jämställdhetsenheten skriver i ett PM om
"Jämställdhetsperspektiv på politiken" att "På sikt är målet
att könsperspektivet skall "sitta i ryggmärgen" och påverka
alla viktiga beslut." Till dess att könsperspektivet sitter i
ryggmärgen är det därför viktigt att det fortfarande finns
möjlighet att söka särskilda medel för jämställdhetsprojekt.
Det är också viktigt att varje myndighet och varje
departement tillsätter en tjänst som jämställdhetsexpert.
Jämställdhetsexperten bör vara en högt kvalificerad person
som har utbildning i jämställdhet. Sådana utbildningar finns
på högskolor och universitet runt om i landet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av både jämställdhetsanalyser och förslag till
åtgärder i enlighet med jämställdhetsdirektivet,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Statistiska centralbyrån får i
uppgift att utforma direktiv om hur könsuppdelad statistik skall utformas för
olika myndigheter,
3. att riksdagen beslutar att ge talmanskonferensen i uppdrag att pröva
frågan om en övergripande tilläggsbestämmelse om jämställdhetsperspektivet
i riksdagsordningen,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jämställdhetsexperter vid alla myndigheter.
Stockholm den 3 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v)
Hans Andersson (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Ingrid Burman (v)
Ulla Hoffmann (v)