Vi s-kvinnor och "mansligister" ställer upp på regeringens
och riksdagens mål att halvera den öppna arbetslösheten till
år 2000. Vi vet att det enda sättet på kort sikt för att halvera
arbetslösheten för kvinnor är att låta dem gå tillbaka till den
offentliga sektorn: kommuner, landsting och staten. I den
offentliga sektorn finns hur mycket eftersatt arbete som helst
att utföra och de som arbetar där idag håller på att arbeta
ihjäl sig.
Som arbetsmarknaden ser ut idag är det inte realistiskt att tro att det är
näringslivet eller de små företagen som ensamma kan ta emot de arbetslösa
kvinnorna, idag ca 250 000 kvinnor. Därför måste vi satsa på att kvinnorna
dels blir kvar, dels går tillbaka till den offentliga sektorn.
Vi kräver inte att nya pengar ska tillföras den offentliga sektorn. Vi tar
också ansvar för Sveriges ekonomi. Däremot kräver vi att de medel som idag
finns för 100 000 arbetslösa kvinnor i form av a-kassa, utbildningsstöd,
socialbidrag m.m. disponeras på ett annorlunda och mer effektivt sätt. Då
klarar vi 4-procentsmålet.
Vi hävdar att det bästa, mest effektiva, mänskligaste och billigaste sättet att
nå 4% målet är låta kvinnorna arbeta och inte leva på bidrag.
Kostnaderna för arbetslösheten 1997 beräknas uppgå till 73,5 miljarder
kronor i a-kassa och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därutöver tillkommer
både bostadsbidrag och socialbidrag på minst 6 miljarder. Som ett
räkneexempel vill vi visa att 100 000 arbetslösa kvinnor med en månadslön
på 13 000 kronor idag kostar a-kassan ca 10 miljarder. Om vi istället
anställer en kvinna i offentlig sektor, med en avtalsenlig lön på 13 000
kronor, skulle hon och de totalt 100 000 kvinnorna kosta ca 11 miljarder
kronor (avtalsförsäkringar oräknade). Skillnaden blir ca 1-1,5 miljarder
kronor. Skillnaden menar vi kan finansieras genom arbetsmarknadsmedel,
utbildningsbidrag eller av medel som sparas av anslaget för socialbidrag. Vi
tror att de nya kommunala arbetsförmedlingsnämnderna som snart startar,
med representanter och kunskaper både från arbetsmarknadspolitiken och
kommunens socialkontor, ger goda förutsättningar för att ge kvinnorna
jobben tillbaka. Det behövs dock bättre förutsättningar att flexibelt disponera
olika arbetsmarknadspolitiska anslag.
När kvinnorna är tillbaka i arbete kan vi ta itu med frågan om kvinnors
arbetsmarknad på lång sikt, dvs att kvinnor behöver utbildning och
kompetensstimulans för att på sikt finnas på hela arbetsmarknaden och i de
nya jobben som kommer att skapas genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder
och genom att Sveriges ekonomi blir bättre.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kvinnorna erbjuds arbete och lön i stället för bidrag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kvinnorna erbjuds arbete i den offentliga sektorn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en omdisponering av arbetsmarknadsmedel görs,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att verka för att inga uppsägningar görs i offentlig sektor.
Stockholm den 3 oktober 1996
Inger Segelström (s)
Monica Green (s)
Birthe Sörestedt (s)
Siw Wittgren-Ahl (s)
Agneta Brendt (s)
Elisebeht Markström (s)
Eva Arvidsson (s)
Ingemar Josefsson (s)