Vid tillsättande av statliga tjänster framgår av
regeringsformen att den sökande som kan anses vara främst
vad gäller förtjänst och skicklighet skall ges företräde. Med
förtjänst förstås bland annat antalet tjänsteår. Tillsättning
sker emellertid ofta på subjektiva grunder. Det har vidare
utvecklats en praxis att man vid tillsättande av statliga
tjänster som regel kräver högskolekompetens.
Problemet är att det finns akademiska utbildningar som startade på 1970-
talet, t.ex. informationsteknik. Först på 1990-talet fick man här sina första
egna professurer . Vi har sålunda, med detta kompetensområde som exempel,
endast haft professorsledd inhemsk forskning under ett fåtal år.
Krav på högskoleutbildning inom dessa nya kompetensområden kan
innebära att personer över 45 år men med 20 års yrkeserfarenhet eller mera
utestängs från ledigförklarade tjänster. Detta är - för att låna ett aktuellt
uttryck - åldersrasism i sin prydno.
Kravet på högskoleutbildning måste således ske med urskiljning. Inom
klart avgränsade etablerade kompetensområden (t.ex. läkare, veterinär) är
akademisk examen en förutsättning för yrkesutövning. Men det finns nya
områden. t.ex. inom sociologi och humaniora, där en lång praktisk och väl
vitsordad erfarenhet under en rimlig övergångstid måste jämställas med eller
kanske rentav ges företräde framför högskoleexamen. Regeringsformen talar
entydigt för detta.
Kravet på högskoleutbildning får inte vara ett instrument för att redan från
början sortera bort äldre arbetskraft, som nu drabbas hårt av arbetslöshet och
som av bland annat ovan relaterade skäl inte har någon chans att komma
tillbaka till arbetsmarknaden. Den s.k. 55-plus kategorin har försatts i ett
"förberedande pensionärsstadium". Behandlingen av dessa personer är många
gånger kränkande. En så självklar sak som lika rätt till arbete och en jämn
åldersfördelning på en arbetsplats har man på bred front ansett sig kunna
frångå!
Det finns skäl befara att många av dessa äldre i arbetsför ålder kan komma
att stödja de nya enfrågepartier, som nu skymtar inför kommande val och som
endast företräder särintressen. Detta är knappast önskvärt för den
parlamentariska situationen i landet.
I anslutning till vad som framförts bör reglerna - liksom efterlevnaden av
dessa - för överklagandenämnderna bli föremål för översyn och kontroll. Det
verkar som om överklagandeärenden ofta blir tämligen summariskt
behandlade. De utmynnar endast i absoluta undantagsfall till den
överklagandes fördel och handläggningen tar dessutom oacceptabelt lång tid.
Slutligen finns det anledning att erinra om att Jämställdhetslagen skall
gälla lika för bägge könen. Man måste eftersträva en jämn fördelning mellan
män och kvinnor inte bara på en arbetsplats utan även nedbrutet på
avdelningar på denna arbetsplats, så snart dessa representerar ett avgränsat
kompetensområde. Här synes förekomma en egenmäktig subjektivitet som
bör ägnas ökad uppmärksamhet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav på högskolekompetens,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om överklagandenämnden.